Im not a god, I was misquoted.
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


Svartvita men färgstarka guldkorn

Jag tycker det är så tråkigt när jag hör kommentarer som: "Nä den filmen kan jag ju inte se, den är ju svartvit..." Det är faktiskt ganska ofta man hör det. Men det är inte klokt hur många guldkorn man struntar i då. För mig spelar det inte den minsta roll om den inte är i färg. Det glömmer man efter några minuter om filmen är bra. Nu på senare tid så har jag sett många härliga gamla klassiker.
Speciellt har det blivit många med gamle hjälten Humphrey Bogart.
En jag föll för i första hand var The Treasure of the Sierra Madre. Här spelar Bogie än lite annorlunda roll jämför med hans gamla deckarhjältar. Det är helt enkelt sökning efter guld och rikedomar som gäller, och hur hjärnan kan spela en ett spratt när girigheten slår till.
Men den som stjäl de flesta scenerna som han är med i är gamlingen Walter Huston, som är pappa till regissören John Huston. Sr har många helsköna scener och vann även en Oscar för rollen. Sonen var dock snäppet lyckosammare då han vann för både bästa regi och manus. Men bästa film blev dock Laurence Oliviers Hamlet det året, 1949.

En film jag har sett flera gånger nu men jag tycker är lika bra varje gång är The Maltese Falcon med Bogart som stenhårde deckaren Sam Spade. Även här är det Huston den yngre som står för regin. En annan skön skådis är den oefterhärmlige men så ofta härmade (om det nu är möjligt) Peter Lorre. Hans skådespelarstil är ju helt unik och hans stora ögon och släpiga prat är väldigt kul att se och höra.

Året efter, 1942, gjorde Bogart också en liten film som få väntade sig speciellt mycket av. Manuset genomgick ständiga förändringar även under inspelningen och budgeten var inte speciellt stor. Men Casablanca har ju faktiskt gått ganska bra genom åren ändå...
Regissören, ungraren, Michael Curtiz har ju också haft stor framgång, främst då under 30-50-talen. Mina favoritfilmer med honom har han dock gjort tillsammans med Errol Flynn, då i första hand (den enda riktiga Robin Hood:) The Adventures of Robin Hood (dock i färg) och piratfilmerna The Sea Hawk och Captain Blood.

Sedan har jag precis införskaffat något så ovanligt som en komedi med Bogart och av Curtiz som jag ska se inom kort, We´re No Angels.

Ett problem genom åren har ju dock varit Bogarts storlek. Även om han var en stor skådis så var han endast 1,73 lång och flera av hans leading ladys några cm längre. Ingrid Bergman var exempelvis 1,75. Och eftersom det inte såg bra ut att han var mindre så fick man använda lådor för honom att stå på och även kuddar att sitta på. Ibland fick till och med Bergman stå och huka sig. Men det mest bisarra av allt tycker jag är en grej Bergman berättade i en intervju...när de skulle spela in en scen utomhus där de skulle gå bredvid varandra så hade man grävt ett dike till henne som hon fick gå i.

För att rabbla några andra svartvita guldkorn: The Big Sleep (Bogart), The Third Man (Joseph Cotten och Orson Welles), They Died With Their Boots On (Flynn), Arsenic and Old Lace (skön komedi med en överspelande Cary Grant), Nosferatu (stumfilm från 1922).
Sedan finns det ju väldigt många magiska Kurosawa-filmer som De sju samurajerna och Yojimbo, vilka båda har inspirerat till ett otal nyinspelningar i olika miljöer.
Även bröderna Marx måste nämnas då de gjort många skrattfester, exempelvis A night at the Opera, A day at the races och At the circus.

Nu glömmer jag säkert flera mästerverk i hastigheten. Jag har dock inte tagit med några western-filmer, eftersom jag pratat om sådana tidigare här på bloggen och heller inte min favoritregissör Hitchcock då jag snart kommer ägna en hel blogg bara åt hans filmer.



"I hope youre not letting yourself be influenced by the guns these pocket-edition desperadoes are waving around, because Ive practiced taking guns from these boys before; so well have no trouble there."
- Sam Spade (Bogart) i The Maltese Falcon



26 Juli 2009  | Länk | Film | 1 kommentar
En engelsk kompott av trollkarlar och varulvar

Nu har jag sett en hel del engelskt på sistone så jag får nog ta och skriva lite om dessa.

Igår såg jag faktiskt min första Harry Potter-film i en biograf, övriga har blivit på dvd. Generellt tycker jag att filmserien är bra och har ofta en mysig stämning. Jag har dock inte läst någon av böckerna.
Den mysiga stämningen finns det dock inte så mycket av i den nya filmen. Det blir väldigt skumt när de mörkaste stunderna i filmen är väldigt mörka, men dessa kontrasteras mot väldigt skämtiga perioder då det handlar om kärleksförhållanden på Hogwarts. Det fungerar ändå tycker jag, men det känns dock som om filmen är ett intro till den avslutande boken som är uppdelad i två filmer.
Radcliffe tycker jag har växt som skådis och även Emma Watson gör en bättre insats än tidigare. Jag tycker hon har hållt på med lite för mycket japansk hysteriskådespeleri som jag inte tycker rimmar så bra med serien i övrigt.
Rupert Grint är mycket bra i den comic relief-roll han har i serien. Men han får konkurrens av den charmiga och mycket roliga Evanna Lynch i rollen som Luna Lovegood.
Men nu ska vi inte gå igenom hela rollistan, även om jag måste nämna den grymme Jim Broadbent som är ny i filmserien.

Jag såg honom nyss i en annan film som har några år på nacken och som jag ser några gånger per år. En riktig måbrafilm helt enkelt...Little Voice. Den är specialskriven för Jane Horrocks, eller ja, det är från början en pjäs som är skriven för henne. Hon är mycket bra på att härma gamla sångerskor och det får hon verkligen visa upp här. Ewan MacGregor, Michael Caine, Brenda Blethyn och ovan nämnde Broadbent är mycket bra i övriga roller.

Nu har jag äntligen fått tummen ur och se Hot Fuzz. Det är en film jag verkligen ville se direkt när den kom men av någon anledning har det inte blivit så. Det var dock värt väntan och jag tycker den var helt suverän. En salig blandning mellan komedi, action och lite splatter som man bara kan se i engelska, eller i allafall europeiska filmer. Simon Pegg och Nick Frost är ett jäkligt roligt radarpar.

Den utspelas ju i en liten by på brittiska landsbygden, och apropå det blev jag lite orolig häromdagen, eftersom det verkar som det på gång med en nyinspelning på en kultklassiker, En amerikanske varulv i London. Varför? Visst tycker jag att skräckfilmsgenren är väldigt trist nuförtiden, men att börja göra om bra klassiker är ju inte rätt väg att gå, även om ovan nämnda Pegg och Frost är ett ovanligt bra undantag som gör en egen, mycket lyckad, tolkning av en zombieskräckis i och med Shaun of the Dead.
Det gjordes dock en ganska misslyckad fristående uppföljare 1997 som hette An american werewolf in Paris med bland annat Tom Everett Scott och charmiga Julie Delpy. Jag har dock även sett denna titeln på den kommande filmen så det kanske kommer vara denna de kommer upprepa.

Nä det finns jäkligt många bra skådisar i England och är i stort mycket mer intressanta än sin amerikanska kollegor.


-Ever fired your gun in the air and yelled, Aaaaaaah?
Danny Butterman i Hot Fuzz




19 Juli 2009  | Länk | Film | 0 kommentar
Snack om snackfilmer

Jag såg en så jäkla bra film häromdagen. Det är en riktig härlig ”pratfilm” där det inte händer så mycket mer än att man pratar om olika saker. Filmen är från 1966 och heter A man for all seasons.

Något som är vanligt med den här typen av filmer är att de är baserade på en pjäs. Så även denna.

Vanliga filmer i denna genre är ju givetvis Shakespeare-filmer. Jag älskade verkligen den långa, kompletta versionen av Hamlet, som Kenneth Branagh regisserade. Vi såg den på bio med skolklassen och många var uttråkade men jag njöt till fullo. Suveräna skådisar och jag skulle aldrig klaga på Shakespeares suveräna texter.
Branagh är ju också en mästare att tala på det sättet som Shakespeares språk kräver. En annan som håller samma nivå som honom i branschen tycker jag i första hand är Emma Thompson. Så när de sätter igång och duellerar med meningar i helsköna Much ado About Nothing så njuter jag åter igen. I den filmen är det ju lite kul också att jämföra med Keanu Reeves när han försöker brottas med alla ord.
Men i dessa filmer finns ju också Shakespeare-eliten som givetvis också klarar texterna galant, exempelvis Richard Briers och Brian Blessed.

Jag måste även länka till en annan film med Shakespeare-anknytning. Det är den geniala Rosencrantz and Guildenstern Are Dead med Tim Roth och Gary Oldman i huvudrollerna. Handlingen utspelas i utkanten av Hamlet-storyn, då man får följa Hamlets kompisar istället för huvudpersonen själv. Roths och Oldmans diskussioner är helt obetalbara och man bara flyter med i historien på ett underbart sätt. Det är dock en stor fördel om man har någorlunda koll på storyn i Hamlet eftersom man då förstår det som utspelas runtomkring hela tiden.

Men för att då återkomma till den film jag nämnde först, A man for all seasons, som har en mycket bra rollista och med en av mina favoritrollprestationer alla kategorier; Paul Scofield i rollen som Sir Thomas More. Han fick också en oscar för rollen. Även filmen blev belönad med en guldgubbe. Men manuset är mycket bra och Mores retorik är mycket underhållande.

För att fortsätta länkandet till nästa regissör kan jag ju nämna att han har sagt att OM han ska göra en remake av någon film, så skulle det vara just A man for all seasons. Regissören, skådisen och manusförfattaren är Kevin Smith. Man utöver detta ska man väl inte gå in på jämförelser med ovan nämnda filmer. Nä Smiths styrka ligger i den underbara dialogen, där man ofta pratar film och sånt. Ofta med svordomar och annat fult språk. Han etablerade sin stil direkt i sin första låg-låg-låg-budgetfilm Clerks. Sedan har det fortsatt i hans övriga filmer Mallrats, Chasing Amy, Dogma, Jay and Silent Bob Strike Back, Clerks 2 och nu senast Zack and Miri make a porno. Jag är tvungen att nämna alla för jag tycker de är jäkligt bra allihop. Den jag dock inte nämnde är Jersey Girl där han går ifrån sin stil och gör en mer standardfilm i amerikanska mått mätt. Den är helt ok men inte i klass med hans övriga.

Och ytterligare för att länka till nästa del så har Smith ofta med referenser till John Hughes-filmer. För när man pratar om pratfilmer så måste man ju bara nämna The Breakfast Club. Det är en av de absolut skönaste filmerna från det ljuva 80-talet. Hughes är absolut en suverän manusförfattare och han lyckades ofta blanda det ytliga och lättsamma som man ofta ser i ungdomskomedier med det allvarliga som verkligen finns inom alla ungdomar oavsett årtionde.

Här var jag nära att avsluta men kom på ytterligare en film jag såg nyligen som bara måste nämnas. Som jag tidigare sagt är Brendan Gleeson en av mina absoluta favoritskådisar, och i filmen In Bruges spelar han en lönnmördare som efter ett misslyckat jobb tillsammans med sin dödarpartner Colin Farrell åker till Brügge i Belgien för att ligga lågt ett tag. De fungerar väldigt bra ihop och det är en både mysig och rolig film.

Nä nog pratat om pratfilmer...men jag får avsluta med ett underbart kul citat ur Kevin Smiths Clerks som man dock måste ha sett för att förstå...

“Im 37?!?!?!”
14 Juli 2009  | Länk | Film | 0 kommentar
Back in business!

Nä nu får det vara nog. Jag har fått ett riktigt sug efter att skriva om film igen. Av olika anledningar har det inte blivit av, men nu kommer jag uppdatera oftare än någonsin.
Sedan kommer jag blanda in lite åsikter om musik också.

En anledning till att jag vill skriva igen är att man kunnat göra listor på facebook med top 5 i olika kategorier som har fått mig att tänka på gamla favoriter igen.

Idag tänkte jag rekommendera lite filmer jag verkligen fastnat för och som kanske inte är det mest roterande i dvd-spelarna hos gemene man. Visst har många sett dem men vad sjutton...några kanske kan få upp ögonen för några guldkorn.

Idag blir det ett krigstema.
En film som jag först såg för något år sedan och som verkligen överraskade mig var Harrisons Flowers från 2000. Den handlar om krigsfotografer och deras farliga leverne. Denna utspelar sig under kriget i gamla Jugoslavien. En kvinna åker hit för att hitta sin man som är just krigsfotograf, men försvunnen sedan en tid tillbaka. Kvinnan spelas på ett mycket bra sätt av Andie MacDowell, som inte är någon favorit hos mig i vanliga fall. Annars är filmen överfull av suveräna skådisar. En av mina absoluta favoriter Brendan Gleeson gör som vanligt en mycket bra roll. Andra är:
Adrien Brody som fick sitt stora genombrott i och med Oscarsvinsten (och hånglet med Halle Berry under mottagandet av statyetten) för The Pianist. Sedan dess har han ju bland annat tävlat mot King Kong om Naomi Watts kärlek. Året före Harrisons Flowers spelade han en mycket bra roll i filmen om seriemördaren "Son of Sam" i filmen Summer of Sam.
David Strathairn, som spelar MacDowells man, har gjort många mindre roller i en väldig massa filmer, däribland guldkorn som LA Confidential och A league of their own. Han fick sin första Oscarsnominering (men knappast sista) 2006 för George Clooneys mycket sevärda, svartvita film Good Night, and Good Luck, som tar upp kommunistskräcken som genomsyrade USA på 50-talet.

Andra som måste nämnas är alltid stabila skådisarna Elias Koteas och engelsmannen Alun Armstrong.
Sedan gör även Gerard Butler en bra roll och han har ju verkligen slagit igenom de senaste åren med bland annat The Phantom of the Opera och 300.

Regissör är fransmannen Elie Chouraqui och han kände jag inte till sedan tidigare.


Första gången jag såg Amelie från Montmartre föll jag handlöst för filmens underbara stil och känsla, såväl som den urcharmiga Audrey Tautou. Så när jag såg Oscarsgalan blev jag väldigt besviken när den inte vann en statyett för bästa icke-engelspråkiga film. Så detta gjorde att jag inte ville se den som vann, eftersom den slog ju "min" film! Nejdå...jag är inte alls en dålig förlorare. Hum.

Men när jag till slut svalde besvikelsen och tog mig för att hyra vinnaren, den bosniska filmen No Mans Land (Ingenmansland), blev jag väldigt glatt överraskad. Filmen berör samma krig som Harrisons Flowers och handlar om två fiendesoldater, en bosnier och en serb, som bestämmer sig för att tillsammans hjälpa en ensam soldat som lämnats liggande på en mina.
Regissören och manusförfattaren Danis Tanovic har gjort en mycket rörande film som jag varmt rekommenderar.


Den sista filmen jag nämner idag är en som Mark Hamill (Luke Skywalker alltså för er otrogna som inte vet detta..:), säger är den film han är mest stolt över på sin CV. Alltså inte de kraftfyllda äventyren han, som sagt, är känd för. Heller inte Hamilton, hum skumt. Nä den film han syftar på är krigsfilmen The Big Red One (1980) med bland annat Lee Marwin och Robert Carradine. Den siste är i första hand känd som übernörden Lewis Skolnick i Revenge of the Nerds-filmerna. Han är även halvbror till nyligen bortgångne David Carradine.
Filmen är regisserad av Samuel Fuller och filmen bygger på hans egna anteckningar från andra världskriget då han själv var medlem i "the U.S. 1st Infantry Division". Alltså: The Big Red 1 för att var lite övertydlig. Det första infanteriet.
Även om jag inte som Hamill på något sätt håller den före Star Wars-filmerna så är det helt klart en film man bör se.

Så passa på att se mycket film nu när det regnar!!
11 Juli 2009  | Länk | Film | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Peter Edvardsson                                             Skaffa en gratis hemsida