Im not a god, I was misquoted.
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


The greatest wrong - finally right

Äntligen ska ett av filmhistoriens största misstag fixas. Ridley Scotts Alien och James Camerons uppföljare Aliens står i en klass för sig när det gäller den franchisen. När David Fincher däremot som ett av hans första filmuppdrag skulle göra 3an så var han alldeles för svag gentemot producenterna och fick många beslut tagna åt sig.

Även om filmen har en cool idé med ett fängelse i rymden så är den totalt sönderklippt. När en längre version kom så höjdes filmen och den fungerade bättre logiskt. Men det stora misstaget var givetvis kvar. Nu blir det ju lite spoilers men jag anar att de som vill se Aliens har sett den. I slutet överlever förutom Ripley även Michael Biehns karaktär Corporal Hicks och den då 10-åriga Carrie Henn som Newt. Henn gör en av de bästa prestationer någonsin av en barnskådis. Så givetvis är man lättad i slutet av filmen att åtminstone de tre klarade sig. Hur börjar då Alien 3? Jo man får berättat att räddningskapseln som de flydde med i Aliens har kraschlandat på en fängelseplanet och Ripley överlevde medan Hicks och Newt dog. Va… Det tog inte många sekunder för dem att förstöra filmen före.
Men nu är nytt hopp på gång då det efter nästa Alien-film som följer upp Prometheus så ska Neil Blomkamp göra en ny film som mer eller mindre ignorerar Alien 3 och 4 och istället tar vid efter de två första. Bland annat så ska en vuxen Newt vara med såväl som Corporal Hicks om man får tro på ryktena. James Cameron ska ha läst manuset och ska vara mycket nöjd.

Det här med producenter som förstör filmer är ju i och för sig väldigt vanligt och ju dyrare film desto mer ska de lägga sig i. Varför inte välja regissör och sedan lita på sig själv att man valt rätt och låta denna ta besluten om manus och story.
Ett roligt exempel på detta har Kevin Smith berättat om. När han slog igenom så fick han lite uppdrag att skriva om manus. Som serienörd blev han extra nöjd med att få chansen på Superman som då var aktuell med Nicolas Cage i huvudrollen. Så när han var klar fick han reda på att han skulle läsa upp manuset för producenten. Han vill nämligen ligga på rygg och titta upp i taket och tecknar en fyrkant i luften som om han ser det Smith läser i en tv. Men han var ju verkligen expert för han fick börja producera film eftersom han var Barbara Streisands favoritfrisör.
Innan Smith började skriva hade Peters dragit upp riktlinjerna också. Han ville inte att Stålmannen skulle ha den där dräkten på sig i filmen, och han skulle inte flyga heller. Men det måste vara action också så han kan slåss mot en isbjörn, det är det farligaste djuret i världen. Efter en stund kom han på att han ville att han skulle slåss mot en stor spindel också, för det är det farligaste djuret i värden. Men den måste vara stor, antingen muterad eller robot.
Till slut fick Smith trots allt ihop ett manus och eftersom han inte ville skriva Superman hela tiden så använde han andra namn för honom som Kal-El, Man of Tomorrow och Man of Steel mm. Då undrade Peters vilka alla dessa var som hjälpte Superman. Han hade inte jättekoll på karaktären.
Slutligen så rann detta ut i sanden då Tim Burton anlitades som regissör och han kom in med ett eget team som skulle skriva om manus på nytt, vilket inte heller detta ledde till en film.
Ett tag senare gick Smith på bio och såg Wild Wild West med Will Smith och såg att Jon Peters var en av producenterna. Så vad dyker upp en bit in i filmen – jo en jättelik mekanisk spindel. Han fick med sin spindel till slut. Han var sedan även inblandad i Man of Steel, den Superman-filmen där Stålis inte slåss…
26 Juli 2016  | Länk | Film | 0 kommentar
Filmkaraktärerna som format min filmsmak

När jag var yngre så tittade jag mycket på film, så jag fick min grund tidigt. Vi lånade en hel del filmer av en bekant så James Bond var exempelvis en tidig hjälte för mig och Chuck Norris lika så.
Men en film förändrade mycket för mig, då den gjorde så att jag såg skådespelarnas insatser lika mycket som karaktärerna. För när en skådis spelar en roll bra och är så trovärdig då tänker man liksom inte på annat. Man kopplar bort världen och blir en del av storyn. Filmen som gjorde det för mig var First Blood, alltså första Rambofilmen. Vi d denna tiden var de flestas hjältar alla one-man-army-karaktärer som ofta spelades av Stallone, Schwarzenegger och Clintan eller snyggingar som Molly Ringwald och Pheobe Cates. Tjejerna hade mer fokus på Patrik Swayze och Mel Gibson. Så en gång när vi skulle räkna upp våra favoritskådisar i skolan så var de ofta i första hand dessa namnen man hörde, men när det var min tur så sa jag Brian Dennehy. Han spelar nämligen Teasle, polischefen som vill sätta dit Rambo. Stallone sköter sig bra i rollen och jag tycker han ofta får mycket skit trots att han är riktigt bra skådis. Men när han spelar mot Brian Dennehy känns direkt skillnaden. Man ser i ögonen vad Dennehy tycker om den här lösdrivaren och han har en sån pondus i sitt skådespeleri, en karisma. Han har ju aldrig slagit igenom direkt även om han gjort många filmer som FX-filmerna med Bryan Brown, Romeo + Julia och Tommy Boy med Chris Farley. Men det är väl ganska naturligt att man snarare hänger Stallone, Swayze och Madonna på väggarna.

Men Dennehy är än idag en av mina absoluta favoriter även om jag nuförtiden snarare svarar Daniel Day-Lewis och Kate Winslet angående favoritskådisar.

När jag funderat lite på detta så har jag kommit fram till några karaktärer i filmer som har utvecklat min filmsmak till vad den är idag. Jag brukar ofta hamna någonstans mittemellan filmrecensenterna och den genomsnittlige filmförtäraren när det gäller smak. Jag kan njuta av långsamma ryska dramor (Återkomsten), men är ibland riktigt sugen på klassisk hjärndöd action (Expendables).

Men som sagt, här kommer en lista på de karaktärerna och skådisarna som jag känner har gjort att jag ser på film som jag gör idag. Så listan är inte någon ranking utan snarare en kronologisk lista.

1. Polischef Teasle – Brian Dennehy
Ja här harjag väl sagt det mesta redan.

2. Superman – Christopher Reeve

Det var något magiskt att se det man läst i tidningar komma till liv på film. Stålmannen har alltid varit en favorit och när jag var på maskerad en gång, tioårsåldern…kanske senare, så sydde mormor ihop en stålmannen dräkt som jag verkligen bar med stolthet. Ok den satt väl inte riktigt som på Clark Kent i tidningen eller skådisen Christopher Reeve i filmen, men i mitt huvud så gjorde den det. Detta var ju de första superhjältefilmerna som var riktigt bra och magin från tidningen speglades verkligen i filmen.

3. Athos – Oliver Reed

För mig är De Tre Musketörerna och De Fyra Musketörerna från 1973-74 de enda riktiga filmerna om D’Artagnan och gänget. Rollistan är oslagbar och härlig humor blandas med grym action. Porthos, spelad av nyligen bortgångne Frank Finlay, har alltid roliga kommentarer och Aramis (Richard Chamberlain) struttar runt och går lite på tomgång. Men den tredje i skaran Athos är den karaktären som har den djupaste storyn då hans exfru är hemlig agent för fienden kardinalen Richelieu. När Oliver Reed pratar om detta i filmen ser man verkligen smärtan och sorgen i hans ögon och hans insats här imponerade stort på mig. I en stjärnspäckad rollista så står han verkligen ut och ger filmen en tyngd som även matinéfilmer behöver.
Idag är han väl dock snarast känd för sin sista roll innan han gick bort, som Proximo i Gladiator.

4. Zeb Macahan – James Arness

Nyligen skaffade jag mig den underbart nostalgiska serien om Familjen Macahan på DVD, och den håller faktiskt ganska bra ännu. Coolast är ju Zeb som i sin läderklädsel haltar runt och slänger skurkar kors och tvärs. James Arness är 2,01 lång och ibland känns det som stuntmännen inte alltid var beredda på flygturerna de fick. Zeb var en hjältekaraktär som alltid handlade rätt och det verkade så underbart att leva som honom, rida runt från plats till plats och oftast komma och rädda dagen.

5. Quint – Robert Shaw

Oavsett vad jag skriver om på bloggen så kommer Jaws alltid vara med på ett hörn. Så även här.
Filmen har skrämt så många genom åren med sina skrämmande hajbilder, men när karaktärerna sitter under däck på natten och Quint berättar om historien om USS Indianapolis och som blandas upp med diskussionen när de jämför skador från sjön. Eller åtminstone Quint och Hooper gör det medan Brody lite försynt lyfter på sin tröja och tittar på ärret efter blindtarmsoperationen. Det är en av mina absoluta favoritscener och jag insåg att man kan njuta av enbart en massa prat. Sedan kommer ju Bruce och hälsar på igen och de får en jäkla fart…
(De kallade hajen för Bruce)

6. J.D. och Mark Hunter – Christian Slater
Veronica - Winona Ryder

Under mitten av 80-talet kom många skolkomedier av John Hughes och flera andra i samma anda som speglade verkligheten på ett underhållande men även allvarligt sätt. Klassiska myskomedier och matinéäventyr var också vanligt. Mot slutet av 80-talet och början av 90-talet blev det en väldig brytning inom musiken då den hemska grungen blev pudelrocken och axelvaddarnas fall. Något liknande hände även i filmen då lite svärta började leta sig in i komedierna. Det bästa exemplet tycker jag är Heathers (Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner) med Christian Slater och Winona Ryder. J.D är en karaktär som man inte sett i John Huges filmer och man tar upp ämnen som utanförskap och självmord till och med i komiska situationer. Men även om det är Slater som står för den verkliga svärtan måste även Wiona Ryder nämnas för hon är riktigt bra och är ett måste i filmen för att den ändå ska nå en balans och för att filmen ska fungera.
Några år senare spelade Slater Mark Hunter i Pump up the Volume där han anonymt sänder från sin lilla piratradiostation där han spelar musik och säger vad han tycker om skolan han går på. Snart är han givetvis jagad av polisen. Ett suveränt soundtrack och denna stilen var ett välkommet break i 80-talets fluff och karaktärerna var sådana som man ville vara.

7. Bonnie and Clyde – Faye Dunaway och Warren Beatty

Är ett lyckligt slut alltid det lyckligaste? Eller bästa? Eller mest logiska?
Jag har väldigt svårt för smöriga filmer där allt är möjligt bara man kämpar och vifta lite på amerikanska flaggan så kan alla ställa sig under den och helas från sina skavanker oavsett om de är fysiska eller mentala. Nä jag har svårt för den sortens filmer. Visst kan jag lipa åt ett lyckligt slut men det finns gränser för vad man bör göra. Vissa filmer kan man genom första dialogen veta exakt vad filmen kommer handla om och hur det kommer sluta.
När jag såg Bonnie and Clyde första gången hade jag inte helt koll på deras öde men när de pepprades fulla av bly så trots att man hade lärt känna dem under filmen så var det ju det självklara slutet då det är verklighetsbaserat. Men jag var inte beredd på det helt enkelt.

Jag kommer även ihåg en film, dock osäker på vilken, om Billy the Kid där man följde honom hela filmen där han till slut fick "meet his maker" som Jon Bon Jovi sjöng till Young Guns 2. Efter båda dessa filmerna kände jag något då jag inte var beredd på att de skulle gå hädan i slutet och jag gillade det. Allt hade inte fallit på plats som i andra filmer utan man fick bearbeta det man sett och verkligen tänka efter. Och sådana slut är bra mycket mer värda än orealistiskt lyckliga.

8. Pvt. Leonard ”Gomer Pyle” Lawrence – Vincent D’Onofrio

Även Full Metal Jacket chockar på det viset där fantastiska Vincent D’Onofrio spelar en överviktig och klumpig menig som har svårt med de flesta övningarna och mobbas ständigt av sin överordnade och till slut även av kompisarna. Men det är ju så militären gör att de bryter ner för att bygga upp. Oftast sympatiserar man också med de i underläge och de brukar alltid bli bättre och till slut bäst av alla om det är en amerikansk film. Exempelvis hade jag hört gott om Men of Honor innan jag såg den men för mig var filmen en plåga och något av det sämsta jag sett. Men Full Metal Jacket är ju engelsk så här går det åt andra hållet i stället och han *spoiler* skjuter först sin överordnade och sedan sig själv i en mycket stark scen. Och detta efter halva filmen.

9. Yojimbo – Toshirô Mifune

Jag har alltid varit svag för sköna Western-filmer och gärna med Clintan i huvudrollen. När jag var yngre så var dock inte japanska svart-vita filmer från tidigt 60-tal något jag längtade efter att se. Men jag hade hört att många westerns var baserade på den japanske regissören Kurosawas samuraj-filmer, så blev jag intresserad. När jag såg att Yojimbo – Livvakten skulle sändas så bestämde jag mig för att se den. Jag föll direkt. Japanskt skådespeleri ligger ibland nära överspel men jag tycker det är ganska charmigt. Andra hatar det. Humorn ligger ofta nära till hands men när Toshirô Mifune deltar i en scen så syns knappast de andra skådisrna och ingen skojar. Han har också pondus som jag nämnde tidigare och en riktigt aggressiv karisma som få skulle sätta sig upp emot. Efter den dagen är jag ett stort fan av speciellt Kurosawa men ser även mycket annan asiatisk film. I min filmsamling nu finns ett hundratal filmer från Hong Kong, Taiwan, Japan och Sydkorea. Ja även en thailändsk film med det sköna namnet Bang Rajan.

10. Vincenzo Coccotti & Captain Koons – Christopher Walken
Hamlet – Kenneth Branagh
Player King – Charlton Heston

Det är skillnad på att vara skådespelare och leka skådespelare. Jag är så trött på alla musikstjärnor som får roller bara för att sälja filmer. Hellre ser jag skådisar som verkligen kan sälja sina roller. För skådespeleri är ju verkligen en konst som tar lång tid att lära sig, och även om det finns självlärda musiker som kan lyckas bra, och idrottare som fungerar i en viss typ av roller så är det inte många som räknas in under detta.
När en riktigt skådis läser en monolog så förstår man. Det är skillnad på att läsa en text och läsa en text. Första gången jag kände detta att man kan njuta av när någon berättar en historia rakt upp och ner var i två filmer som båda är skrivna av Quentin Tarantino. Det är Christopher Walken som spelar i båda filmerna och han skulle kunna läsa ur telefonkatalogen och det skulle bli intressant, tänk då när han får en fantastisk text skriven av Tarantino. Filmerna är True Romance och Pulp Fiction. Detta är båda två favoritscener för mig alla kategorier. En annan gång jag reagerade på detta var när hela klassen var på bio och såg Kenneth Branaghs 4-timmars Hamlet, där vartenda ord som Shakespeare skrev finns återgivet i filmen. Branagh själv har flera underbara monologer i klassisk Shakespeare-stil som bara han och Emma Thompson klarar av på riktigt. Men även Charlton Heston som ingår i skådespelartruppen som kommer till Helsingör har en monolog att njuta av.
Ett nyare exempel är när Sven-Bertil Taube var med i Så mycket bättre och reciterade verserna till Himlen runt Hörnet. Jag tycker det var jättebra för det är så lätt att ta del av allt han säger och vad texten handlar om eftersom han är en så bra skådis och framför det på ett sådant lysande sätt.

Är det inte underbart med film och verklighetsflykt när den görs riktigt bra…


22 Juli 2016  | Länk | Film | 0 kommentar
Top 10 - Steven Spielberg

Tjenare. Då var det dags att komma igång med filmbloggandet igen. Den här gången började det med en som hade gjort en lista över Spielbergs alla filmer. Även om han gjorde det bra så var jag inte helt nöjd med listan, så jag får helt enkelt göra en egen. För att komma igång och även hålla i bloggandet kommer jag göra en hel del top-10-listor.
Nu vill jag även att ni som läser ska lägga in era favoriter i kommentarerna. Antingen en egen top-10 eller top-3 eller helt enkelt bara nämna era favoriter. Kritisera mig eller håll med mig...vad ni vill.
Steven Spielberg är en av mina absoluta favorier bland regissörer även om jag har några framför. Det får väl bli en egen lista framöver, favoritregissörer.
Här kommer hur som helst min lista över favoriter bland Spielbergs digra utbud av filmer.

10. E.T. - The Extra-Terrestrial

Även om det klart är ett mått av nostalgi när det gäller denna fina film så har det aldrig varit favoriten varken när den kom eller nu i efterhand. Men en sistaplats på listan kan den absolut förtjäna. Det är ju alltid kul att se unga versioner av blivande Hollywoodstjärnor som Drew Barrymore och Erika Eleniak.

9. Duel

Denna film fanns inte med på topplistan över Spielbergs alla filmer som jag såg som inspiration eftersom detta egentligen är en TV-film och inte en "feature film". Men jag väljer att plocka med den ändå för jag tycker att den är riktigt bra och lite kul eftersom det är en av Spielbergs första filmer.
Man ser tydligt att han har influerats av Hitchcock i denna katt-och-råtta-lek, där man följer en man som jagas av en lastbil. Man får inte se han som kör lastbilen, så lastbilen i sig blir ondskan som försöker döda mannen. Spielberg valde ut lastbilen speciellt eftersom den låg närmast ett ansikte om man ser fronten.

8. Indiana Jones & The Temple of Doom

Indiana Jones är ju ändå Indiana Jones och kanske är långt ner på listan. Men den andra delen i filmserien är fantastisk men ändå inte favoriten, Det är faktiskt Spielberg vi pratar om så alla filmerna på listan håller ju mästarklass. Han har själv sagt att filmen är den mörkaste han gjort mycket på grund av att han gick igenom en skilsmässa från skådespelerskan Amy Irving. Hon har förresten många fantastiska filmer på sin CV men som James Bond-nörd är min favorit på hennes lista från Never Say Never Again för hon har bidragit med rösten till "Female Computer Eye Scan Voice". Under filmandet träffade han dock sin nya fru Kate Capshaw, som här har den kvinnliga huvudrollen, och de är fortfarande gifta idag och har fem barn.
Men när det gäller filmen så trots det mörka så innehåller det mycket humor, inte minst mellan Harrison Ford och hans lilla hjälpreda Short Round.

7. Jurassic Park

När den första filmen kom så var det ju fantastiskt vad de hade lyckats göra med dinosaurerna när det gäller specialeffekter. Filmen var ett stort steg för filmbranschen och var en film i ledet som egentligen George Lucas startade med Willow och som fördes vidare i filmer som James Camerons båda The Abyss och Terminator 2.
Men när man ser filmen så är det ju att effekterna är så bra så att man kan fokusera på storyn och skådespelarna. För man tänker ju inte på att effekterna är bra utan man funderar ju istället på vem som har jobbet att mata en levande T-Rex.

6. Schindlers List

Detta är den viktigaste filmen han har gjort och det är ett fantastiskt hantverk, men samtidigt är det svårt att sätta in i en sån här lista. Filmer jag sätter högt är ju sådana som jag inte kan få nog av även om det är seriösa "jobbiga" filmer. Men denna faller lite utanför det på något sätt eftersom det är en sådan viktig film men inte någon man ser om speciellt ofta. Men den är också så perfekt att den nästan för mycket spelar på det sentimentala trots att det inte behövs när handlingen är så stark i sig.

5. Indiana Jones and The Last Crusade

Jag vet inte om det var för att kompensera för den mörka tvåan i serien men här har man verkligen belönat fansen med mycket trevligheter. Bara att Sean Connery spelar Indianas pappa är ju fantastiskt, även om det bara är tolv år mellan dem. Det är i och för sig inget i Hollywood, exempelvis i Hitchcocks I Sista Minuten är Cary Grant bara 8 år yngre än Jessie Royce Landis som spelar hans mamma.
Detta är ett verkligt matinéäventyr som har full fart hela vägen. Och ska vi Bond-nörda oss lite till så till att börja med skapades Indiana Jones eftersom Spielberg och Lucas gillade agenten så mycket att de ville skapa en egen karaktär i samma anda. Förutom Sean Connery och Gimli-skådisen John Rhys-Davies från The Living Daylights, som återkommande karaktären Sallah, så har vi Bond-skurkar som Julian Glover (For your eyes only) och Alison Doody (A view to a kill).

4. Catch me if you can

Denna film hade jag inte hört mycket om innan jag såg den men det är en riktig pärla bland måbra-filmer. Leo DiCaprio är riktigt charmig i huvudrollen och filmen känns så perfekt castad. Varenda skådis är perfekt för sin roll. Favoriten är dock Christopher Walken som pappan. Mycket av filmen hänger på honom trots att det är en ganska liten roll men det är ju han som är sin sons hjälte och som han gör allt för att nå upp till. Hade den rollen spelats av någon sämre skådis så hade filmen på något sätt saknat trovärdighet trots att den är verklighetsbaserad. Även Tom Hanks gör i vanlig ordning en fantastisk insats.

3. Saving Private Ryan

Jag föll stenhårt för den här filmen när den kom. En så fantastisk film med suverän rollista och karaktärer men verkligen bryr sig om. Den första halvtimmen är makalös och något av det bästa som setts på film. Ok att det blir ett sentimentalt bookend i filmen då man följer den gamle mannen, men jag köper det i denna och lipar varje gång.

2. Raiders of the Lost Ark

Det ultimata matinéäventyret med härlig action och exotiska miljöer. Jag tror inte man behöver säga så mycket om denna utan alla känner till den, och det som är sagt om uppföljarna ovan stämmer ju även in på denna.

1. Jaws

Ja vad säger man. Hajen har skrämt många att inte få njuta av havet på somrarna och när de trots allt har doppat sig så hör de John Williams klassiska musik.
Men detta är så mycket mer än bara en monsterfilm. Manuset och skådisarna är så makalöst bra och Spielbergs känsla för spänning gör detta till ett mästerverk och en av mina absoluta favoritfilmer.
17 Juli 2016  | Länk | Film | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Peter Edvardsson                                             Skaffa en gratis hemsida