Im not a god, I was misquoted.
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


The great dark and funny hype

Det har kommit en sorts genre nu de senare åren som jag gillar väldigt mycket. Det är de lite mörkare och realistiska komdier som trots detta är en aning skruvade, eller har en något surrealistisk ton. Jag känner i alla fall ett band eller en samhörighet dessa emellan. Man kan väl också säga att filmerna känns som indie-filmer med tillhörande låg budget, även om det ligger stor satsning av filmbolagen bakom flera av dem.

2004 kom de första filmerna som jag tycker mer eller mindre stämmer in på ovanstående. Visst det har funnits liknande filmer tidigare, men den senaste trenden tycker jag tog vid här.
En av de första, som verkligen var lågbudget och inspelad på endast 22 dagar, var Napoleon Dynamite. Denna lilla film som inte hade pengar bakom sig för att kunna göra sig hörd bland alla flashiga trailers och gigantiska reklamkampanjer spred sig från mun-till-mun och bara växte. Jon Heder som är fantastisk i huvudrollen fick 1000 dollar för filmen som till slut skulle spela in hela 40 miljoner dollar bara i USA.
Filmen var dock också ett motgift mot alla bleka American Pie-kopior som poppat upp åren efter dennas succé. Denna typen blandat med horribla parodifilmer har sänkt komedikvalitén alldeles för mycket under 2000-talets början. Efter Napoleon Dynamite kom det dock lite kombinationer av skolfilmer och vanliga komedier med hjärna, där man faktiskt verkar ha lagt ner lite tid på manuset. Jag tänker då på roliga filmer som Superbad och till viss del Knocked Up.
Andra filmer som kom 2004 var Sideways och Garden State, där jag tycker båda stämmer bra överens med Napoleon Dynamites stil, även om dessa hade lite större budget och var lite mer mainstream.
Sideways som ibland nästan väger över lite till drama tycker jag är en härlig film där man bara flyter med huvudpersonerna på deras resa genom vindistrikten i Kalifornien. Sedan gillar jag att filmen gav två bra birollsskådisar, som tidigare mest fått vara roliga sidekicks, chansen att ta steget fram i strålkastarljuset och verkligen visa att de kan bära upp en film på ett helt lysande sett. Paul Giamatti och Thomas Haden Church.
Giamatti har länge varit en favorit, så det är kul att han har fått ta ytterligare steg i sin karriär. Måste ju bara nämna Cinderella Man i förbigående som en av de bästa sportfilmerna som gjorts. Måste ses!

Men för att fortsätta på det spåret jag startade bloggen med så vill jag nämna Little Miss Sunshine. För det första är det ju en fantastisk rollbesättningen. Greg Kinnear, Toni Collette, Steve Carrell, Alan Arkin är de mer kända namnen, Paul Dano och charmiga Abigail Breslin de mindre kända i rollerna som barnen i familjen. Jag tycker helt enkelt att det är en härlig roadmovie, med några överraskningar och välskrivna karaktärer. Inte karikatyrer som är så vanligt på film idag.

Den sista filmen jag vill nämna här är en skön film som är författad av den före detta strippan, Diablo Cody. Det naturliga valet om man som tjej vill byta namn...Brook Busey är hennes riktiga.
Hennes debutfilm Juno har verkligen slagit genom ordentligt och är på sätt och vis den film som fått mest nytta av den hype som vuxit fram med ovan nämnda filmer. En viktig anledning till detta tror jag är att filmerna är relativt billiga att spela in, samtidigt som de har gått hem bra hos oscarsjuryn.
Sideways fick många tunga nomineringar, som bästa film, regi, manlig och kvinnlig biroll, men vann endast för bästa manus efter förlaga. Juno gick samma väg kan man säga då den nominerades för bästa film, regi och kvinnlig huvudroll men enbart vann för bästa originalmanus.
Little Miss Sunshine stack ut lite genom att nomineras för bästa film och kvinnlig biroll men vann för både originalmanus och bästa manliga biroll i form av veteranen Alan Arkin.
Men för att återvända till Juno då och Diablo Cody. Hon vann ju som sagt faktiskt en oscar för sin första film, och jag har en känsla av att man får se henne tacka juryn fler gånger i Kodak Theatre.
Ellen Page tycker jag är jättebra i huvudrollen men backas upp av många lysande roller. Exempelvis vill jag nämna J.K. Simmons och Allison Janney som Junos pappa och styvmor. Detta är roller som alltid följer uppsatta ramar om hur föräldrar brukar uppträda, men här visar Cody att de verkligen kan vara egna individer och ha ett eget djup.

Även om filmbolagen har upptäckt potentialen här och nu börjat göra filmer med hög budget som förtäcks som indie-filmer så tycker jag att helt enkelt att detta är en väldigt trevlig genre och jag hoppas på att många guldkorn kommer att följa...
28 September 2009  | Länk | Film | 0 kommentar
Vad hände med mina ungdomsförälskelser?

Jag såg en hel del film när jag växte upp, och visst har man sett många snygga flickor på tvn och bioduken som man drömt om att få träffa någon gång. Nu har jag precis sett en gammal nostalgirulle som jag såg på 80-talet för första gången, Weird Science. Så jag började fundera på vad en snygging som Kelly LeBrock gör idag.
Då när jag såg filmen för första gången så blev jag jättekär i henne och aldrig har jag velat ha en dator mer än jag gjorde då. Hon skapades ju i filmen av två killar på det sättet. En underbar vision och helt underbar. Dessutom var hon väldigt bra i filmen The Woman in Red.
Vad har hon dock gjort sedan 80-telet. Hon gifte sig två år efter Weird Science med actionskådisen Steven Seagal och fick tre barn. De skilde sig dock 1996. Hon är född 1960 och idag har hon återvänt till skådespeleriet, då hon koncentrerade sig på familjen unger många år. Hon skriver även en självbiografi.

Weird Science är gjord av John Hughes och han har även gjort The Breakfast Club. I denna film spelade hon som jag tror väldigt många killar var kära i under 80-talet, Molly Ringwald. Hon var med i många ungdomsfilmer under den här tiden och hon var lika charmig i alla. Även Ally Sheedy måste nämnas då hon var jäkligt charmig hon med, men på ett annat sett. Hon spelade ju oftare den lite mörkare karaktären.
Ringwald, som är född 1968, är idag gift med Panio Gianopoulos och har tre barn. Hon skådespelar fortfarande och är med i succéserien The Secret Life of the American Teenager, nu har hon dock flyttat fram en generation och spelar tonåringens mamma.

En av de minst kända som jag fastnade för var med i filmen Real Genius (Snilleksolan), som utspelar sig på en skola för överintelligenta elever. Val Kilmer har en av huvudrollerna. I en mindre roll är Michelle Meyrink helskön som en hyperaktiv och jättesmart tjej. Hennes karaktär är väldigt rolig och hon har en väldigt skön timing i sina repliker.
Hon slutade spela in filmer 1988 och det enda jag kan hitta om henne idag, så verkar hon bo hemma i Kanada tillsammans med man och tre barn.

Då till mina två favoriter.
Filmen The Emerald Forest (Amazonas -Smaragdskogen) var väldigt stark för mig när jag växte upp och jag såg den många gånger. Nu när den kom på dvd för några år sedan så köpte jag den och såg den för första gången på många år och den håller faktiskt riktigt bra. Den handlar om en liten pojke som blir kidnappad av en indianstam i utkanterna av Amazonas regnskogar, där hans pappa bossar över ett brobygge. Han växer upp i stammen och till slut blir han kär i sen flicka i en närliggande stam...och henne föll jag också för. En jättecharmig brasilianska vid namn Dira Paes.
Hon har fortsatt spela in filmer och tv-serier sedan dess, men bara i Brasilien. Idag är hon fyrtio år och bor i Rio de Janeiro med man och son.

Men min absoluta favorit och den jag var mest kär i var med i filmen Cant buy me love. Amanda Peterson. Denna supercharmiga tjej lyste upp varenda scen hon var med i och jag har sett filmen väääldigt många gånger. Tyvärr har hon gjort väldigt lite filmer och spelade in sin sista 1995. Det kanske är därför favoriterna fortfarande är favoriter, eftersom man inte har sett dem på senare år. Illusionen från uppväxten lever kvar.
Exempelvis såg jag nyligen en bild på Kelly LeBrock från 2009, och visst hon har förändrats mycket på 24 år. Tänk att det bara är jag som blir yngre och snyggare för varje år...hum...

Skriv gärna era favoriter i kommentarerna till denna bloggen.
20 September 2009  | Länk | Film | 3 kommentarer
Många bra roller blir det...

Jag tycker det är kul när man ser en film som man kanske inte har så höga förväntningar på och helt plötsligt ser man en skådis som bara dominerar alla scener karaktären är med i. Det är vid sådana tillfällen jag tycker att det hade varit jäkla kul att vara skådis, ja en bra skådis alltså.
Alltid när jag får frågan om favoritroller så ligger Val Kilmer nära till hands för sin roll som Doc Holiday i Tombstone. Även om inte det var så väldigt oväntat eftersom jag alltid tyckt att han har varit en bra skådis så är det ju absolut en roll som står ut. Jag tror jag kan citera alla hans underbara kommentarer från filmen.

Billy Clanton: Why, its the drunk piano player. Youre so drunk, you cant hit nothin. In fact, youre probably seeing double.
Doc Holliday: I have two guns, one for each of ya.

Nu har ju Kilmer varit borta ett tag från de stora rollerna, men det verkar som han är på gång tillbaka, bland annat efter en väldigt bra roll i Felon.

Men som sagt så var ju Kilmer ganska väntad, så nu till några större överraskningar...

En väldigt bra krigsfilm är Stanley Kubricks Full Metal Jacket. Matthew Modine är väldigt bra i huvudrollen och det är flera färgstarka biroller runtomkring, men den som absolut lyser starkast är Vincent DOnofrio. Han spelar den lätt överviktiga och mindre intelligenta killen som mobbas eftersom han misslyckas med det mesta han tar för sig under militärträningen. Till slut blir han dock väldigt bra kompis med Charlene...hum...det är dock hans eget gevär.
Han har även gjort bra roller i två andra grymt bra filmer, Men in Black och The Player.

En film (eller miniserie från början) som inte är så jättekänd är den om en i USA ganska känd massmördare från 1957 Charles Starkweather. Han och hans fjortonåriga flickvän mördade 11 personer.
Nu är jag inte så jätteinsatt i den verkliga storyn men filmen, som kom 1993, är riktigt bra. Inget mästerverk kanske men sevärd. Det som dock står ut är en av mina favoritskådisar Brian Dennehy och de två skådisarna som verkligen överraskade mig. Rollen som mördaren Starkweather görs på ett strålande sätt av Tim Roth, och han har ju efter många gånger visat sin storhet som skådis. En som man dock inte sett lika mycket av är hon som spelade hans unga flickvän, Fairuza Balk. Hon gör en jäkligt bra prestation och jag hade gärna sett henne i större roller. Hon har ju gjort bra roller i filmer som American History X, The Craft och den underbara filmen Almost Famous.

Till sist vill jag nämna ett Nya Zeeländskt mästerverk. Och nej, det finns inga alver eller trollkarlar i filmen. Det handlar om den rörande och skakande filmen Once Were Warriors (En Krigares Själ). Hanglingen kretsar kring familjen Heke. Föräldrarna Beth och Jake Heke spelas på ett helt fantastiskt sätt av Rena Owen och Temuera Morrison. Deras skådespel höjer filmen många nivåer och ärligt talat så finns det flera skådisar bakom dem som också ligger på en mycket hög nivå. Rena Owen har tyvärr inte setts i några större sammanhang efteråt dock. Det mest anmärkninsvärd är väl i så fall att hon har lånat ut sin röst till en CGI-karaktär i Star Wars ep II - Attack of the clones. Morrison har dock synts i flera filmer, som kalkonen Speed 2 och Six Days and Seven Nights mfl. Indirekt så såg man dock honom i stora sammanhang för första gången redan 1977 i Star Wars. För efter ha sett den ovan nämnda Star Wars-filmen och även den följande episoden så är det ju han som är mallen för stormtrupperna i rollen som Jango Fett. Far till den legendariska Boba Fett. Ja han är ju klonad så han är ju Boba också. Så han fick helt plötsligt många nördreferenser på Star Wars-himlen för en roll.

Filmen kom 1994 och det året gjorde flera kvinnliga skådisar sina genombrottsroller: Natalie Portman i den fantastiska Leon och Sandra Bullock i Speed. Två komiska höjdpunkter detta året var också kvinnor förresten. Jamie Lee Curtis spelar en uttråkad hemmafru i en av få väldigt lyckade Bond-kopior, True Lies. Och Judy Davis spelar Kevin Spaceys fru i The Ref (Absolut gisslan) och de två är mycket bra ihop som ett bråkande äkta par som kidnappas av klumpiga och snabbpratande tjuven Denis Leary.

Caroline (Judy Davis): How can we both be in the marriage and Im miserable and youre content?
Lloyd (Kevin Spacey): Luck?

Nä nu när jag snackat om massa klassiker har jag blivit sugen på att se en sådan. Det blir en mycket rolig road movie med massor av suveräna skådisar. Its a mad, mad, mad, mad world. (En ding ding ding ding värld).

13 September 2009  | Länk | Film | 0 kommentar
Magiska filmer

Det finns många magiska filmer som man bara sitter och njuter av när man ser. Jag såg en sådan häromdagen så jag kände att jag får fokusera lite mer på några sådana. För mig är magiska filmer sådana man bara sitter och småler och är så klockren på alla sätt och vis.

Filmen jag såg var Amelie från Montmartre av franske mästerregissören Jean-Pierre Jeunet. På ett sätt är det väldigt lätt att kalla hans filmer magiska eftersom de har ett väldigt fantasifullt skimmer runt sig. Han är väldigt noga med hur filmen ser ut. Just fantasi är ju något man måste ha och även kunna acceptera det annorlunda i filmväg för att få full njutning av hans filmer. Två väldigt annorlunda filmer är Delicatessen och De Förlorade Barnens Stad. Dessa samregisserade han också med Marc Caro. Jag tycker båda är helsköna och speciellt Delicatessen, mycket bra. Det är en postapokalyptisk svart komedi där det är ont om mat och vissa har fått en del kannibalistiska drag.
Den första filmen som Jeunet gjorde själv efter samarbetet med Caro var Alien 4. Jag tycker absolut att den har sina kvalitéer men ballar ur lite mot slutet.

Efter denna var det dock dags för hans första egna film på många år och detta mynnade alltså ut i den magiska filmen jag nyss nämnde...Amelie från Montmartre. Jag njuter verkligen av allt i filmen, ett fantastiskt manus, makalöst bra skådisar och en helt underbar look. Från början ville han ha engelska Emily Watson (inte Harry Potter-Hermoine Emma Watson alltså), men hon var tvungen att tacka nej. Då fick istället Audrey Tautou rollen och hon är så jäkla bra att hon borde fått en Oscar för rollen. Men hon var inte ens nominerad.
En annan mycket bra skådis som har följt Jeunet i stort sett i varenda film han gjort är Dominique Pinon.
Filmen Jeunet gjorde efter denna var också mycket bra, En Långvarig Förlovning, som även den har Audrey Tautou i huvudrollen.


Två andra personer som är makalöst bra på att göra magiska filmer är bröderna Coen. Jag tänker dock bara gå in på en av dem här, O Brother, Where Art Thou?. Den är löst baserad på Odysséen av Homeros och utspelas i amerikanska södern på 30-talet. En väldigt viktig del i filmen är gamla klassiska country- och bluegrasslåtar i nyinspelade versioner av klassiska storheter i genren. Emmylou Harris, Gillian Welch, The Cox Family mfl. Mina två favoriter är dock O Death som framförs av Ralph Stanley och allt Alison Krauss och hennes Union Station gör i filmen. Sedan skådisarna håller en mycket hög nivå, såsom George Clooney, Tim Blake Nelson, John Turturro, John Goodman, Holly Hunter mfl mfl.
Den är helt enkelt vansinnigt välgjord och hela manuset flyter i munnen på skådisarna som en välskriven låt. Detta är absolut en av filmerna jag ser oftast. Många gånger per år. Detta gäller dock som sagt många Coen-filmer, men det får jag gå en på en annan gång.

Ni måste se dessa till en början om ni inte har gjort det. Jag vet flera som inte är lika galen i dem som mig, speciellt den förstnämnda, men om ni tar dem till er så kommer ni antagligen älska dem lika mycket som jag gör.




O Brother, Where Art Thou?:

Ulysses Everett McGill: Whatd the devil give you for your soul, Tommy?
Tommy Johnson: Well, he taught me to play this here guitar real good.
Delmar ODonnell: Oh son, for that you sold your everlasting soul?
Tommy Johnson: Well, I wasnt usin it.





6 September 2009  | Länk | Film | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Peter Edvardsson                                             Skaffa en gratis hemsida