Isprinsessan --

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Debatt	\|	Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

Oktober (2019)

Torsdag

Så himla trött är jag. Var som vanligt i skolan och pluggade lite historia. Åkte sedan till pizzerian med Helena och fettade oss. Drog hem till Helena. Var där i kanske en kvart innan jag åkte och handlade. Målat köket, städat mitt rum och ovanvåningen. Måste egentligen plugga nu två timmar. Men innan dess ska jag bara ta min efterlängtande dusch.
Mycket att berätta men de får bli ett tag till..
/E

23 Januari 2009 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Onsdag

Jaha så himla snabbt dagarna går nu för tiden. Sov kanske 3 timmar på morgonkvisten i morse. Vaknade av ett sms så de gick inte att somna om utan jag duschade och gjorde frukost. Begick till skolan där vi hade historia 2 timmar. Gick väl sådär, hann iaf leta reda på mycket fakta - 40 sidor som jag nu försöker att ta ut de mest intressanta. Fikade med Helena och kollade på kicks innan jag gick till "P". Bajs gick de. Skriver mer om de i morgon. Åkte hem till Helena och gjorde gulaschsoppa och mackor, drack cola och pluggade. Åkte bussen hem och har sedan dess pluggat och ätit ännu mer. Sammanlagt har jag ätit följande:
2 mackor
ett glas juice
haha körv
cola
gulaschsoppa
1 macka
thaigryta
gröt
torkade majs
cola

Wohoo..jag var hungrig idag. Säkert för jag inte sovit någonting knappt. Får ångest av allt plugg som ska vara klart om nån vecka men samtidigt är jag så orklös och måste verkligen motivera mig som jag endast lyckas göra i 10 minuter åt gången. Sova snart.

Tänker på "C" med familj..håller tummarna fortfarande att han klarar sig.

22 Januari 2009 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Livet sviker

Varför släpper den inte taget på mig? Kaos i huvudet, kroppen, allt som har med mig att göra.. Önskar jag bara hade vingar så jag kunde flyga härifrån..Flyga bort för jag orkar verkligen inte längre.. Jag planerar för fan inte ens för jag har redan allting planerat in i minsta detalj..Jag saknar bara en bit mod och jag ber på mina bara knän att de där lilla modet som fattas ska komma snart. Man försöker så mycket att få igång livet men man trillar bara ner mer och mer..Och tillslut är man trött på att falla och vägrar resa sig upp igen för man har så ont av alla fall..Det är så jag känner. Känns som hela min kropp är ett enda stort blåmärke..De gör ont att prata, gör ont att umgås med andra, gör ont att ens viska eller vara social. Jag känner inte igen mig själv. Jag orkar ju knappt prata med de som är närmast mig i livet.. Sjukt..Är det såhär alla dessa vilsna själar känner precis innan de bestämmer sig för att lämna livet? Hemskt, känslan..allting..Man lever bara i en dimma..

FAAN hur kunde de bli såhär jävla fel? Sa ju från början att jag är helt missbildad som aldrig kan känna glädje och längtar bara mer och mer efter att få grävas ner i en kista och aldrig mera se ljuset..För de bländar mig totalt..

19 Januari 2009 | Länk | Ångestdimman | 1 kommentar

FAN

Ja det finns väl inga ord kvar. Allting går ju bara runt, runt, runt och jag får bara mer och mer skuldkänslor som äter upp mig inuti. Hur fan kunde jag vara så dum och tro att jag var värd bättre än såhär? Hur fan kunde jag tro att allting skulle bli bra? Och hur i helvete kunde jag ens tänka tanken att berätta någonting för någon..Nu har jag bara ångest och skuldkänslor kvar. De gör så ont..
Har inte sovit någonting i natt, är helt skakis. Orkar knappt hålla ögonen uppe. Tänker på "M" och jag hoppas av hela mitt hjärta att din bror klarar sig. De finns nog ingen som tagit emot så mycket smärta som du och din familj. Hemskt..allting går ju bara runt runt runt och man kommer ingenstans i sitt tänkande. Nu sitter man här och vet inte ens var man ska ta vägen längre. För kallt för att vara ute utan att frysa fingrarna av sig på nätterna. För kallt för att vandra omkring och tänka. Men ändå..jag måste..Kan inte finna ro i någonting längre..Jag är så trött och orklös..tappar orden..tappar minnet..och tappar hoppet..
Nej jag vet inte vad jag ska säga längre..

19 Januari 2009 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Varm choklad

Åhh har inte sovit på flera nätter så idag i skolan så snubblade jag omrking för att jag var helt svimfärdig och yr. Skulle åka hem till Helena och dricka varm choklad men hann inte göra de innan jag somnade i flickans säng. Lilla filuren ville inte väcka mig, haha de tackar vi för! Är helt slut i hela kroppen. Borde sova nu. Ska bara räkna lite matte och dricka lite mer cola. <3

Har bara en sån mensvärk att jag inte vet var jag ska ta vägen. Har fan aldrig haft såhär ont. För övrigt funderar jag på att ta Lergigan men då vet jag inte om jag kommer att gå upp i morgon till skolan eftersom när väl ångesten släpper så kan kroppen äntligen slappna av och sova i över ett dygn. Mmmh nej får nog skita i den annars kommer jag inte komma till skolan. Hade ju tänkt titta på Helenas idrottslektion i morgon bitti om jag orkar komma upp det vill säga.
Nej usch jag mår verkligen skit just nu. Mer än jag någonsin gjort förut. Gråten sitter i halsen och jag känner att jag skulle kunna få ett gråtanfall i skolan. Vill inte..får inte gråta och visa mig svag. Tror ingen förstår hur hbnjkgdskgf jag mår just nu. Ångesten har verkligen tagit greppet om mig och jag mår så jävla illa av den. Vill bara spy utt de men det går inte.

15 Januari 2009 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Orkar inte

...och vad ska jag göra utan dig? Alla minnen tränger och skaver..Sket i att gå till "P" idag. Har ändå bara tomma ord kvar men ändå så mycket känslor att jag snart går itu i flera tusen bitar. Ändå har jag så mycket att säga som jag önskar att någon bara ville lyssna på utan att avbryta mig, utan att lägga in mig..Bara lyssna..någon. Om dödslängtan och ångest som kväver mig till döds. Om den psykiska misshandeln och saknaden..Helt ärligt..jag har aldrig känt mig såhär ensam. Som om jag står på en annan planet, annan dimension, under ytan av ett ishav. Jag är långt ifrån verkligheten att jag glömt bort hur den egentligen ser ut.. Sover knappt, äter knappt, känner knappt. Vandrar bara omrking i en ångestdimma..

Seriöst...jag orkar fan inte mer.

14 Januari 2009 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Tårar faller

Hela natten, massa tårar, dödstankar..jag orkar verkligen inte mera.
Somnade vid 6 i morse..klockan ringde vid 7..jag kan inte hejda mina tårar längre utan de bara faller, faller..precis som jag.
Jag vill inte finnas längre. Har bestämt mig.. Allting känns så meningslöst jag har ju ändå ingenting att leva för. Har ingenting att älska och har ingen lycka att känna. Även om jag försöker till tusen att verkligen leva, plugga, klara av vardagliga saker så kommer jag trots allt ingening.
Jag lider av ett virus som äter upp mig innefrån
Jag är bara ett sånt jävla tomt skal infekterat av ensamhet, värdelöshet, meningslöshet och oduglighet.. Viruset kan ju kallas vafan ni vill, depression eller kroniskt låg men för mig är de bara verkligheten som speglas i reflektion..
Bäst att hålla sig undan, springa ifrån mig, lämna mig..allt..för att inte bli smittad av mig..av värdelösheten..av smärtan.

Vilken väg ska jag välja och har jag ens något val?

12 Januari 2009 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Nej dö :(

Det är ingen bra dag idag. Skola och jag har lyckats ta mig till sista iallafall.
Är så trött..så himla trött. Ångesten har verkligen tagit taget om mig. Tagit taget om mitt liv och jag är som en liten kyckling inträgd i ett hörn där jag styrs av någon från ovan. Jag tror inte jag klarar mig året ut. År 2009 kommer bli mitt slut och jag sörjer inte ens. Ska till P idag, är nervös..vet inte vad de har kommit fram till på mötet om mig..Hoppas inte på för mycket. De blir bara falska förhoppningar annars.
Usch jag vill bara springa härifrån lektionen. Jag mår så skit utan medicin. Vill bara hoppa framför närmsta tåg. När går dom förresten? Eller orkar jag ens gå dit, orkar jag ens förmå mig att ta klivet ut på spåret? Jag vet inte..jag..äh..

Livet bara rinner ur mig alltmer. Rinner ut i sanden. Mitt liv..över..död..

7 Januari 2009 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Never mind

Jag pratade med en knasig kille idag från Tyresö psyk. Han var skum, jordnära och mystisk. Hur som helst pratade han om hur viktigt de var att jag såg ljuset på dagarna och när jag sa att jag inte är vaken på dagarn så sa han "Jaha, men stjärnorna ger ju också ifrån sig ljus. Himlen är så vacker, visst?". Mmh svarade jag och han bara fortsatte prata på. Har inte åstadkommit så mycket idag mer än inhandlat mat och nya produkter, kollat på Mean girls och Beck. Laddat ner lite filmer och lyssnat på musik. Jag känner mig kraftlös och besviken på alla människor. Hamnat i nån neråtspiral igen och ja..vad mer ska man säga?
Min lillebror är så jävla beroende av datorspelande att han kommer in och skriker att allt laggar för att jag laddar ner film. Den jävla kukungen tror han äger allt. AHHHHHHHHHHH så arg jag blir.

5 Januari 2009 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Resumé

Eftersom alla gjort en resumé av sitt år så antar jag att jag också får ta och orka göra det. Så, now we go:

2008
januari: bråkade massa med mina föräldrar, levde i en dimma, grät på nyår och orkade knappt gå till skolan. Soc kontaktades och jag hade ett möte som jag svimmade på av alla frågor och ångest. fick min älsklingshund Iza <3

februari: fyllde år, rymde till göteborg, massa möten med soc och ännu mer ångest. grät, fick massa kramar av en speciell person, grät ännu mer.

mars: psyk kontaktades och jag fick min första psykolog. fick massa mediciner, fick sova hos en speciell person under påsken. ja, några överdoser och kalla nätter i ensamheten.

april: kommer knappt ihåg nåt. men jag antar att jag låg efter mycket i skolan och hade så mycket ångest och försökte fixa iallafall hälften av ämnena i skolan. fick avslag av soc och allt lades ner. mitt hopp försvann.

maj: fikade mest på kvantum med Helena och var till största delen på psyk på massa möten med psykolog och läkare.

juni: skolan slutade, grät för jag inte klarade av året i skolan och hade bara gjort hälften av ämnena. var på avslutningsfest med klassen. började sommarjobba på kommunen. träffade gorran och johanna. hade 3 ganska underbara veckor. hotades med LPT under sommaren efter överdos men jag lyckades slingra mig ur det.

juli: solade massa med Helena och hade faktiskt en underbar vecka med massa lan på nätterna och cola i mängder. åkte till skåne och de var mindre lyckat. grät och kunde inte ta mig därifrån. åkte sedan till Gotland med Ida och familjen och de var skitkul med massa sol och bad. var på Winnerbäck konsert som var helt underbar.

augusti: åkte till Göteborg med Helena och träffade M och familj. Shoppade, bio, film och solade. Levde livet. Åkte med M och kollade på Winnerbäck i Sthlm. började i en ny klass och gick om ett år.

september: började ta tag i skolan. mådde allt sämre och sämre. ville ta livet av mig. soc kontaktades. massa möten på psyk.

oktober: soc lögner tog kol på mig. försökte dö. blev inlagd på Lotsen. fick åka hem efter ett tag. försökte ta igen allt i skolan. drack mest cola och var mycket med Helena och Ida. ny medicin.

november: plugg..plugg..plugg och ångest. ny medicin

december: knappt någon kontakt med psyk för jag orkade inte ta mig upp ur sängen. tog igen de sista i skolan och lyckades förjävligt bra med det. föll in i en dimma. träffade L och H för första gången och de var massa trevligt. fler självmordstankar än förut och ja..

här är jag nu. hoppas 2009 är en vändpunkt.

1 Januari 2009 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Lever fortfarande

Jag lever...fortfarande.
Men jag är mer död och de är bara synd, så synd att inte alla andra också kan se mig som död för de är exakt vad jag är inuti. Åren bara går och nu är 2008 slut. Trodde att 2009 skulle bli bra men den börjar med en plats på Lotsen förmodligen. Inlagd. Och ja..jag finner inga ord längre utan försöker bara överleva varje sekund. Min födelsedag snart..vill inte..hatar den. Önskar att jag kunde skriva något positivt men allting är bara svart. Allt, även om jag gör saker som att kolla bio, shoppa, träffa andra så känner jag mig bara så..borta. lost.
En klump i magen och halsen som inte försvinner och när man skrattar så är de som om de satt en spärr i halsen där glädjen kommer ut. För jag känner ingen glädje. Ingenting. Känner bara tomhet och saknad.

Jag orkar inte mer :(

31 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Låt mig vara

Julen är över. Familjetraditioner det säger allt. Bråk, fylla, skrik, tårar, ångest.
Och jag har mest sovit bort dessa dagar, dragit på mig förskylning, drömmer otroligt många mardrömmar, tjippar efter luft, känner mig oduglig, otillräcklig och mest ledsen. Jag fäller tårar för morfar som blivit sjuk, tårar för släkten, familjen och mig själv. Hur fan trodde jag att någon ens kunde tycka om mig? Jag känner mig dissad av alla när de vet hur julen är för mig. Ingen har tid, ork eller ens hör av sig. Men vet ni? Jag stänger av mobilen nu för har folk inte hört av sig på över en vecka frivilligt bevisar de väl att man inte bryr sig? De enda som ringer mig är psyk som tror att de hjälper med ett samtal för att jag inte ska ta mitt egna liv. Hade jag velat de till 100% skulle jag redan varit död men samtidigt vet jag jag inte vad jag kämpar för längre, vet bara att jag kämpar mot ensamheten. Hatar världen alltmer och sjunker bara djupare in i mig själv, i dvala. Men de gör jag väl rätt i? I morgon ska jag shoppa för mig själv, kanske lika bra det. Slippa tjat och stress och bara göra vadfan jag känner för. Har föresten fått många fina julklappar så jag ska inte klaga men de går inte att köpa min tillit och de borde ni förstått. Och ja, mamma jag har läst ditt mejl du skickade till mig. Men vet du? Jag orkade knappt läsa de. Läste första meningen och klicka bort men tvingade mig själv att öppna igen och läste snabbt. Förstår du inte att du bara tränger dig på mig hela tiden? Du pratar ju bakom ryggen på mig, hånar mig tillsammans med pappa och skriker. Du har ju dina kompisar du kunnat berätta saker för men jag har inte gjort de förens ett år sedan. Varför förstår du inte att man ibland behöver andra utomstående som man kan prata med? När jag säger att jag inte vill prata med dig så menar jag det. Och jag tror du nog förstår varför..
Och även om du inte läser detta så ja..jag vet inte. Sluta snoka i mitt privatliv mamma.

26 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 1 kommentar

Ägda

HAHA nej så fult. När jag hade gjort klart historian idag så skulle jag och Helena fira och åkte till Ica för att inhandla kvällsfika och sedan bege oss till kvällsskolan för att kopiera och framkalla bilder. När vi gick utanför skolan skojade jag om att vi säkert skulle bli ägda och ingen skulle vara i skolan. Haha, vafan tror ni händer? Jo de var såklart ingen där så vi gick runt skolan och träffade på Milla som var sist på skolan att åka hem. Så hon skjussade hem oss till Ida där vi fikade istället.
Sån jävla otur jag jämt ska ha! Men ja hur som helst. Är ju klar med historia arbetet och ska börja med idrotten. Phuuuw har skrivit tusen arbeten de senaste veckorna.

18 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Ta tillvara på livet

Fint, övergiven av psyk och soc. Orkar inte mera.
Bara för man inte längre orkar skrika och kämpa så är man för svag för att hjälpas. Men jag orkar ju inte längre..
Men de kanske är lika bra det.

Måste bli klar med historian nu i natt. Sen har jag idrotten och svenskan klar- and then, im done with everything! Det kommer kännas härligt. Jag fruktar min 19 årsdag nästa år. Fucking 19 år och jag känner mig som typ 15. Men ja..vad drar vi för slutsats av detta? Ta tillvara på alla år!

17 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Ge mig ett par vingar

Ångest, ångest, ångest! DÖ
Jag orkar faktiskt inte mera jag håller på att falla i tusen bitar. Så jävla o-hel jag är. När man för en gångs skull försöker och vill så blir allting ändå bara skit. Jag är tillbaka på ruta ett, tillbaka där jag egentligen alltid har varit och där jag aldrig kommer ifrån- mig själv. Jag trodde jag hade bestämt mig för att leva men nu känner jag ingenting, känner inte behovet av att andas syre och inte heller behov av att upptäcka världen. Jag vill bara dö, hänga mig själv, dränka mig i mitt egna blod.. Snälla ta mig bara härifrån jag klarar inte av mig själv längre. Trött, skakis, matt... De tar fan aldrig slut. Tappar orden, vet inte vad jag ska skriva eller säga längre för inget ord kan beskriva alla tankar och känslor. Jag har gett upp tron på att någon kommer att förstå för jag orkar inte förklara för någon längre, jag är för trött och..ja..jag känner bara tomhet och hopplöshet, rädsla för framtiden, rädsla för morgondagen och bara rädsla för att vakna nästa morgonn. Tusen spikar i mitt hjärta har bildat infekterade sår som är så jävla svårt att läka för dom har inte läkt ännu och rädslan för att dom aldrig kommer att läka skrämmer mig till döds. Jag vill inte dö men jag vill inte leva. Jag är livrädd för att leva men dödsrädd för att dö. Så vart fan finns något mellanting -mittemellan- livet och döden, döden och livet. Antagligen är det de här: en oändlig dimma där tankarna inte kan tänkas klart och där man aldrig får fotfäste om marken att börja gro.

Jag vill ju vara lycklig jag vill ju må bra, jag vill kunna känna att jag lever och vill leva men ingenting har bevisat att jag någonsin kommer att få uppleva det. INGENTING. VART FAN FINNS LJUSET I DEN HÄR OÄNDLIGA MÖRKA TUNNEL?
Jag fryser sönder inombords och mina tårar har förvandlats till förfallna istappar som bara rinner och rinner och kan fan inte sluta rinna. Jag gråter is. Spyr blod och dränker mig i ångest. Jag ser bara allt i svart o vitt gråskala nyans medan världen utanför mig glittrar i mass-färger och jubland publik till spektrum. Varför lyckas jag aldrig ta mig över till den gröna sidan och bara fortsätter att förmultna bort innanför helvetets portar.
Ge mig vingar så jag kan ta ta mig härifrån!
Snälla. Hjälp

15 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 2 kommentarer

The winner takes it all

The winner takes it all

det säger väl allting? de svaga förblir svaga och de starka förblir starka och tar allting från de svaga.
jag orkar inte kämpa längre, jag orkar inte, orkar inte!
allt hopp jag hade har försvunnit ut ur sanden och jag orkar inte längre.
kvar är jag i skiten och misstrodd av allt och alla.

i dont wanna talk, the winner takes it all.
punkt.

14 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Woho

stå vid min olåsta dörr
i rakblad av biljus från gatan
ditt ansikte blekt, nästa grymt
de ekar i trapphuset, droppar från fingrarna
(allting går igen, kommer tillbaks)
(en dag ska alla skulderna betalas)
o du vet jag har rätt, jag har, du har fel!
har inte tid me all din skit
ja, ja jag vet vad vi förlorat
och jag vet att du vet, jag har rätt, jag har rätt du har fel!
hur kan de spela någon roll
framtiden är ändå utom räckhåll för oss...

KENT <3

Förresten har jag skrivit klart min önskelista <3
och skrivit nyårslöften åt mig själv, de här ska fan gå!

14 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 1 kommentar

Kämparglöd

Grattis Ida och Paps!
Nu har jag pluggat som fan. 3 things to go. Herrejävlar måste göra klart de innan lovet. Har gjort klart några grejer nu iallafall så de känns som om jag lättat en jävla stor börda men måste lätta lite till. Jag hatar att sova, de är tråkigt som fan. Men sån otur att man också blir trött för jag vill inte sova egentligen men måste väl tvinga mig själv. Ska trots allt upp om 3 timmar. HAHA? Idag fick jag min parfym också and I adore it! Måste fixa körskolepapper idag också och lite annat. Bajs bajs hoppas energin håller i sig en vecka till iallafall. Jag vet inte ens vad jag strävar efter eller vad jag vill men jag måste iallafall göra det här för mitt egna bästa. Måste fixa jobb nu också. Fan.

12 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 1 kommentar

Puss

Jag kämpar på, antagligen mer än alla andra gör just nu. Ett bevis på att jag faktiskt är så stark som vissa säger. Jag har inte gett upp ännu utan jag ska hålla tempot uppe nu så jag sedan kan se tillbaka och inse att allting har varit värre förut och jag har klarat det. en framgång. Jag är så lycklig över att jag klarat mig igenom vardagen, skolan och en massa annat. Kämpa, kämpa, kämpa!

10 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 1 kommentar

Vem är du?

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

9 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Undrar

Jag står på livets sida, vad står du på?

8 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Tårar

Tårarna får aldrig ett slut. Jag vill inte mer! Jag hatar att se alla människor som klarar av saker jag inte klarar av. De är frusterande, smärtsamt. Ingen förstår hur de egentligen känns men för mig är de värre än döden. Jag försöker så mycket med exakt allting men de blir bara skit av allt hur jag än gör. de bästa kanske vore om jag ändå dog. Jag är så trött, så trött..

7 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Dö

Fick avslaget idag. De är sjukt, allting är så sjukt. Plötsligt mår man "för" dåligt för att kunna bo själv. Jävla äckelmänniskor. Ni vet fan inte vad som är bäst för mig. För varje dag som går tappar jag hoppet alltmer, de hopp jag en gång byggt upp. Vad vill ni att jag ska göra? Flytta till en fucking familj långt härifrån och hoppa av skolan? Fattar ni inte att jag vill gå klart gymnasiet, få mina betyg och börja jobba? Allt handlar om pengar. Men jag, jag är bara någon man kan kasta runt med hur som helst tydligen. Fyfan jag som verkligen kämpat för att klara allting och sen så gör de såhär. Jag har tappat hoppet för samhället, mänskligheten, allt.
Men ändå är jag så handlingsförlamad att jag inte orkar göra slut på mitt liv.
Jag om någon vet väl vad som är bäst för mig? Ni förstörde mitt enda hopp och jag står kvar där jag alltid stått. FAAAAAAAAAAAAAAAN

4 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Orkar inte

Det märks att alla tröttnar på mig en efter en. De märks att alla bara tycker jag är ett deprimerat lik. Men vad fan, tror ni inte att jag också tröttnar på mig själv? Tröttnar på att behöva vara jag dag ut och dag in. Ni kan ifallafall fly från mig men jag kommer aldrig lyckas fly från min egna kropp. Prövningar sätter kompisar på prov, ett jävla osynligt sådant. Har inte sovit ett dugg i natt. Måste be om medicin igen innan jag svimmar av trötthet. De är så mycket som har hänt i helgen men som jag inte okar skriva eller berätta. Jag är bara trött, orkar inte hålla uppe det sociala längre. Orkar inte prata. Vill bara sova i tusen år och aldrig mera vakna igen. Klarar inte att gå till skolan, klarar inte av att äta, klarar inte av att göra ett jävla skit längre. Lotsen nästa? Kanske..får se..

1 December 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Fuck

Ni har verkligen visat vilka som INTE kan finnas där när man behöver de som mest.
Tack så mycket.

30 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Ge mig trygghet

Vaknade efter två timmars sömn och lyckades pallra mig iväg till skolan. Fick massa ångest. Träffade Helena och de gick över direkt. Sen på psyk, försökte gömma mig för min psykolog men hon såg mig visst. Jag är trots allt inte osynlig. Eller, kanske? Jag känner bara så hopplöshet. Som inte går att beskriva, inte ens med ord. Jag vet fan inte ens hur nästa vecka kommer se ut, var jag kommer vara, vem jag kommer träffa eller hur jag mår. Jag orkar inte med det här längre. Vill bara dö men jag ska fan inte ge upp. Måste kämpa, kämpa, kämpa...

Så jävla trött, har inte sovit på en vecka mer än nån timme varje dag. Alla tankar spränger mitt inre i tusentals bitar och jag tappar bort mig själv. Tapparr förståndet, glömmer vem jag faktiskt är. Det är hemskt att må såhär. Hur mycket man än försöker så känner man ändå aldrig glädjen.
Jag vill inte hamna på Lotsen igen men ändå känner jag att jag saknar människor runt om mig, människor som gör allt för att jag ska försöka må bra, människor som hjälper mig med saker jag inte klarar av, tryggheten bakom stängda dörrar men ändå saknaden av friheten. Eller kanske är de bara tryggheten jag saknar. Tryggheten i någons famn och en röst som säger "Allt kommer bli bra".

27 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Tillbaka

Jag vet inte vad jag vill längre eller vad som gör saker och ting så oväsentligt. Ett hjärta kan krossas i tusen bitar men går ändå att laga. Men hur ska man kunna laga själen som bara ligger i en massa splitter överallt? Går det ens? Ett hjärta kan man fylla med annat men inte tomhålen i själen. Jag är så trött, trött på allt. Jag vill ha tillbaka ett värdigt liv. Ha tillbaka mig själv. Jag vet inte vem jag är längre eller ens om jag är någon annan mer än luft. En jävla molekyl bland miljontals andra. En svartvit tråkig jävel utan sprudlande färg. Alla gamla tider, alla minnen, alla bra stunder som varit skär sönder mig totalt när jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka det jag hade då. Jag kommer aldrig få tillbaka det jag en gång lämnade och tappade. Och kanske är det så att människor kommer och går i våra liv. Men jag kan ändå inte släppa människor från mitt liv när de väl betyder någonting för mig. Saknaden gör så ont men kanske mest av allt är det tomheten som skaver i själen mest. Bara ett enormt tomrum och ingenting mer. För ett år sedan stod jag här på samma livsväg som jag gör idag. För ett år sedan så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och lät de komma ut. För ett år sedan trodde jag att jag idag skulle stå någon helt annanstans. Men de gör jag inte. Jag står kvar, står kvar i skiten och är tillbaka på ruta ett igen. Jag är tillbaka där jag en gång började.

Cry myself to sleep

24 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Faller

Faller...faller..faller..
Det tycks ju vara ett jävla fall högt uppe från ovan för jag har inte landat på botten ännu. Jag kan inte se ljuset från solens strålar längre. Var fan är ljuset någonstans? Allting gör så ont, ont, ont.. Jag känner inget annat mer än smärta och helvete. Vet inte vad som händer med mig. Vad kommer hända härnäst?

22 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Men kom igen

Tycker jag om att leka med döden eller?
Det verkar ju som så, är jag ens rädd? Nej. De känns bra att leva där mellan livet och döden. Im such a fool.

20 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Punkt.

det var nog inte förens jag hade fallit så långt ner under ytan att jag inte längre kunde se mig själv från vattenytan som jag kunde vända mitt liv. har man en gång fallit så är de lätt att falla igen, igen och igen. jag ville inte bestämma mig för att dö eller leva. ville bara leva i ett stort mellanrum. vågade inte leva men vågade heller inte dö. livrädd för att leva men dödsrädd för att dö. när botten var nådd och jag stod mellan ett livsval, blod och misär eller en chans till lycka.
vad valde jag? det vet jag ännu inte. vet bara att jag strävar efter att hitta lyckan som finns därute någonstans. småsaker som att bara se lövens spekulära färger, glittrande vägar av snö, en varm sommardag. det är väl det livet ska handla om. det världen handlar om. vackra saker som alltid funnits här men som man är så van vid att man inte lägger märke till det. vackrare än såhär kan de nog inte bli.

19 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 1 kommentar

Hej

Det är så jävla tröttsamt. Och ni förstår säkert vad jag menar när man försöker att ta sig upp igen men alla bara trycker ner en genom att själva hata livet. Sånt gör mig så oehört irriterad och ja, frusterad. När man själv fösöker att ta tag i livet och lyckas med de få saker man kan lyckas med och klara av saker man aldrig tidigare klarat av så behöver man ju uppmuntran. Men jag får ingen uppmuntran när folk mår så som jag mår. Och andra sidan vet jag inte heller om man kan mäta smärta mellan olika människor. Whatever. Hur som helst så gick de iallafall skit i morse hos P. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag mådde så då var jag tyst istället i en timme tills jag tillslut fick gå därifrån men med ett löfte att komma dit i morgon och svara i telefon när de ringer mig senare idag. Efter P så gick jag till skolan och chockades över att min historielärare ville dela ut mitt arbete till resten utav klassen för att det var så bra och så snyggt arbete. Så ett arbete jag skrev på en kväll fick jag MVG på fastän jag var hög på stilnoct när jag skrev det. Haha snacka om att jag är så jävla clean! Nu ska jag försöka börja skriva på mitt engelskaarbete och lite mer historia innan jag däckar ihop i sängen. Man måste passa på nu när man har krafter de få timmar om dagen det funkar att göra saker. I morse funkade jag inte alls, nu funkar jag hyffsat och vill inte falla tillbaka igen. Vill. vill vill vill INTE. INTE VILL INTE ! Jag kanske har tagit mig upp lite från botten trots allt även fast jag inte känner det just nu så kan jag faktiskt se att jag gått framåt och tagit steg mot bättre. Klarar av mer, gör saker jag behöver göra. Tar tag i mitt liv. Försöker iallafall att ta tag i mitt liv. Det enda som har hjälpt mig att komam framåt är tanken att bara jag kan hjälpa mig själv.

17 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Jag är min egna hjälte

Jag har blivit de jag är rädd för att bli så länge - Apatisk.
I en oändlig dimma passerar dagarna förbi. Vet inte mer vad jag ska säga. Det finns inte heller ord att beskriva. Jag som trodde jag fått greppet om allting igen men så jävla fel man kan ha. Jag faller ihop inombords fastän jag funkar fysiskt. Jag har insett att de inte finns någon hjälp och att hjälpen bara kan komma från mig själv. De är bara jag som kan bli egna räddning, min egna hjälte, min enda livräddare. Men sånt tar ju tid att acceptera och kanske är det därför jag tappat tron på mänskligheten. Jag orkar helt enkelt inte med människor mer än mig själv just nu. Jag har mina mål som jag är beredd att ge allt för. Jag är ta mig fan beredd att ge mitt egna liv åt att klara mina mål. Men jag måste bestämma mig för att leva och ta beslut utefter det. Så svårt och så helvetes svårt att bestämma sig och aldrig mer ångra sig.
Jag är så hungrig jämt nuförtiden. Måste äta, äta, äta. Har precis ätit men jag är fortfarande hungrig. Nu blir de dusch, ansiktsmask och mattebok.

16 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Miss Frusterad

JAG ÄR SÅ JÄVLA FRUSTERAD!
Hur mycket jag än försöker att klara allting, må bra, ta mig tillbaka till livet igen så går det bara skit. Jag orkar snart inte mera. Jag vill gråta men har slut på tårar och kanske fan är de bra det. Kan bero på att ingen medicin har tagits idag men jag vet inte. De har varit för många äckliga dagar. Måste försöka hänga med alla andras tempo i skolan så all energi läggs ner på det. Får INTE ligga efter, MÅSTE klara av det här, måste måste måste! Ska läsa en historiebok och skriva tal. I gotta do it. Måste göra engelska uppsatsen också. Svenska uppsatsen, samhällsprovet och matteprovet med. Jag är stressad. Otroligt jävla stressad men vet att jag trots allt ska klara mig igenom det här året. Plus att jag har blivit hungrig jämt och ständigt. Jag har inte tid eller ork att göra iordning mat hela tiden så min mage skriker istället.
Jag saknar gamla tider när allting bara var så jävla enkelt.
Jag har lärt mig en sak under det senaste halvåret - Att peppa mig själv med skolan. Det går ju framåt men jag mår ju inte bra av att peppa mig för hårt.

Klarar jag det här så vet jag ju att jag klarar allting.

15 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Kom ihåg mig

Vet inte om jag ska skratta eller gråta, är de en lättnad eller tyngd? Jag har slutat ta allting så seriöst allting får helt enkelt bli som de blir. Falska förhoppningar har varit min överlevnad men nu orkar jag inte hoppas mer. Har jag gått vidare eller tagit steg bakåt igen? Det vet jag inte. Det vet nog ingen mer än jag själv. Men vem fan skulle veta om inte ens jag vet? Det sägs ju att hoppet är de sista som överger människan men jag vet inte, de är nog inte så. Inget hopp- men jag lever ju ändå, eller hur? Jag skulle kunna skriva en bok om alla känslor i kroppen, en hel bok med massor utav tomma sidor. För tomheten beskriver allt jag känner, allt jag känt och vad som kommer att kännas de närmsta dagarna. Tänk att ett jävla tomt papper har så mycket att säga trots att de inte finns ett jävla skit på det. Tänker man efter så finns det trots allt en massa som ett tomt papper skulle kunna säga. Men ja..jag vet inte.

Snart är det jul och jag kan ha klarat mig igenom ännu ett år. Ett år likt alla andra år som passerat men ändå inte. Jag har lärt mig en massa, tagit igen en massa men ändå så ligger jag fortfarande ett år efter alla andra. När andra tar kliv framåt står jag bara kvar och trampar vatten som aldrig förr. Men jag har ändå mycket att tacka för: tack för musiken, colan, prudukter, kläder, orken - som jag trots allt verkar ha haft.
Men mer vet jag inte om jag just nu kan tacka för. Det finns nog mer saker jag INTE tackar för som: regn, frost, kallt, livet, dagarma osv..
Nej ta mig fan en jävla dag ska jag bli någonting oändligt stort så alla minns mitt namn. Eller inte.

Den dagen tomheten inte fräter sönder min själ ska jag börja andas frisk luft igen, men tills dess. Tills dess får jag nöja mig med att tjippa efter andan för att kräka upp allt äckligt livet gett mig.

Jag spyr, godnatt.

13 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 1 kommentar

Du vet inte vad smärta är

Jag är så trött, trött på alla människor som klagar på sina liv. Skriver att de är deprimerande hit och dit, en "deppig" dag osv. Eller har ångest.
Vet ni ens vad ångest är?
Vet ni hur de känns att må så illa i kroppen att man bara vill spy upp sina inälvor. När man sakta kryper fram på golvet för att försöka ta sig till sin säng. När man hyperventilerar och kallsvettas och hjärtat slår i tusen slag i minuten. När plötsligt luften inte finns längre, du tjippar efter luft för att kunna överleva. Du somnar och vaknar varje natt med blöta tårar längst kinderna. Kudden är helt svart av mascara från dina ögonfransar för att du känt att du aldrig duger, aldrig finns till. När spegelbilden blir din värsta fiende och du krossar glas för att skära upp handlederna och benen. Du märker dig själv med öppen eld för att få känna smärtan som du tycker du är värd. Att varje morgon vakna och önska att du bars ut på en dödsbår. Där varje dag går ut på att överleva, att stå emot att skära dig, ta överdos, hoppa framför ett tåg, hänga dig själv i ditt rum, dränka dig själv i viken du bor intill. Där varje komplimang du får blir tvärtemot vad de är menat till för i dina ögon är ingenting bra för du aldrig lyckas. Och där varje dag bara passerar förbi i en dimma för du inte kan tänka klart och inser när de gått 10 år då du fortfarande lever i år noll. Där dina drömmar har blivit en vardag för att överleva och när du inser att de inte är verkligheten så drabbas du av förtvivlan för allt du trodde var verklighet aldrig varit verklighet. Och när dagarna måste spenderas med en jävla mediciner för att inte drabbas av plötsliga självmordtankar och impulser.

Det har jag, varje jävla dag. Så säg fan inte att du vet vad ångest och depression är förens du en gång varit där.
Jag kämpar varje jävla dag, varje minut för att hålla mig från gråten.

10 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 2 kommentarer

Skola

Jag hade utvecklingssamtal idag och det gick bra. De gick faktiskt överdrivet bra. Nu jävlar är jag pepp till max. Jag ångrar inte att jag gick om längre. Jag hade kunnat gå i 3an men då inte fått de betyg jag ville ha, MVG. Men nu så känns allting så mycket enklare. Skriver mer sen, måste plugga några timmar nu. See ya!

6 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Ny kudde

Var i skolan hela dagen -wihoo! Var tvungen att berömma mig själv för jag själv mådde bajs i morse men lyckades vara i skolan utan att spy en enda gång. Så jag firade de med att käka pizza och handla en ny kudde. Somnade direkt på den när jag kom hem. Den är så jävla skön att jag får gåshud, haha. Nu sitter jag här och dricker varm choklad med grädde och håller på att brinna upp för de är så varmt i mitt rum. Jag lever i en dimma ständigt men ändå så känner jag att jag klarar mera nu än jag någonsin gjort. Hur fan går de ihop? Mår sämre men ändå bättre?
Nu ska jag gossa med min vovve.

3 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Kickar är mitt liv

Städat hela huset idag. Köpt saker till min blivande lägenhet. Planerat hela veckan framför mig och måste verkligen klara mig igenom skiten. Jag är peppad till max, för peppad för att vara snäll mot andra runt om mig som sårar mig. Jag har mera självrespekt antar jag. Just nu känns allting så skit men ändå bra på ett sätt som inte går att sätta ord på. Ingenting kräver så mycket ord och bokstäver som mitt mående. De kräver så mycket ord att de inte räcker till överhuvudtaget. I natt är de bara jag, colan, Kent, jordgubbsmask, en bra bok och sova som gäller. I morgon gäller annat men de är också så som livet är. Drastiska förändringar i vardagen. Jag gillar förändringar. Jag är radikal. Jag älskar att förändra, att säga vad jag tycker, lära mig av misstag, lära mig av dagarna som bara passerar förbi som en tickande bomb. Man vet aldrig när bomben ska explodera totalt. Mycket av de som händer i min vardag är trots allt mycket ointressant men jag tycker de är väldigt intressant. Som till exempel att jag köpte en ny tandborste idag som hade hjärtan, rosa och en blomma. Ovanpå de köpte jag min favorit tandkräm och en lila handduk för att ha någonting eget här hemma. Intressant? Javisst. De var min höjdpunkt och lyckokick idag; att köpa saker till mig själv även fast de bränner i plånboken och ger ångest efteråt. Men jag lever för kickar precis som du. Jag lever för stunden och skiter i konsekvenserna som uppstår 5 minuter efteråt.

Kickar är mitt liv. Mitt liv består av kickar.

3 November 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Fredag

De blev en rejäl sovmorgon idag får jag allt ta och säga. Nu är jag totalt utvilad och ska försöka ta mig an kvällen med massa mys och idol. It sounds great! Har föresten insett att man faktiskt inte får någon hjälp här i Sverige, i våran kommun när man mår dåligt. Förut så förstod jag inte men nu, nu känns allting nästan som ett skämt. - Man har inte råd att må dåligt i Sverige!
Jag har inte råd, ingen vill ta ansvar för mig, alla vill slippa betala den vård jag behöver och alla ser mig som bottenslam. Men de är också nu jag insett att man bara kan kämpa för sig själv. Ingen annan kommer kämpa för mig. De är bara jag som ensam krigare som kan ta mig an dessa jävla hinder överallt. Och detta gör jag idag genom att köpa kläder och dricka cola och bara tänka på nuet. Im alone but who cares? Jag förstår verkligen hur frusterad man blir på samhället när man väl hamnar på botten. Äh, jag orkar verkligen inte bli ignorerad längre.
Fan mitt rum ser ut som skit och nu har jag bråttom.

31 Oktober 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Tordag

Denna dag var faktiskt...mer än jag förväntade mig. Efter läkaren så gick jag och Lilla Helena hem till henne och drack varm choklad med massa grädde och mackor. Det var asnice. Åkte hem efter ett tag. Sov nån timme, åkte tillbaka till Helena och käkade taco, titta tv och pratade med lilla Älva.
Ihh, jag älskar att Robin har körkort! hur som haver. I morgon blir de tacokväll igen och idol, lite plugg och psykolog. Älskar att gå dit, or not. Eller? Whatever. Nu ska jag snart krypa ner i sängen efter jag tvättat min jordgubbsmask och bäddat rent. Kanske ett litet samtal med Älva. Idag har livet känts jävligt skönt till skillnad vad jag kände i morse. De är läskigt det där. Menar mitt humör. Men idag fick jag förklarat att mitt humör svänger mycket mera bara för jag är påväg uppåt. Känns sjuk men ändå så...logiskt? Cecilia har sett förändring på mig, en jävligt bra förändring. Men jag vet inte. Känns bara som jag står sill och trampar vatten. Sprattlar omkring mitt på öppet hav utan att hitta land. Lever i min egna värld, men ändå en värld som känns så jävla rätt i jämfört med andras världar.
Now to bed. Eller som man säger "nu ska jag nog sova"- nooot.
Antagligen blir de beställning av kläder och prat i telefon men de känns så jävla bra att säga att jag ska sova. Haha, jag är bra!

30 Oktober 2008 | Länk | Ångestdimman | 1 kommentar

Vänner som sviker

Du tänker aldrig på vad du gör, du tänker aldrig på att en del saker faktiskt sårar och framförallt du tänker inte på att du slösar andras tid med att bara vänta.
Men nu skiter jag i dig.
Trodde vissa människor skulle mogna ju äldre de blev men de var ju tyvärr fel. Men orkar inte bry mig längre. Jag har mitt liv och andra kompisar.
Nu ska vi snart käka taco och ha kul :)
Haha, måste bara hem och städa och förhoppningsvis få skjuss av Robin hem för de är bajskallt. Lilla Izen var på manikyr idag och fick en bläckfisk. Åhhh älskar den lilla hunden. Nä, nu kommer snart Helena och Robin in med Molly.
See ya!

30 Oktober 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Dag 2 blev sista

Andra och sista dagen på Lofsen- Ankaret psyk - och jag klarade inte längre. Klarade inte att de var långt från civillisationen, ingen cola, ingen musik, ingen mobil, ingen laddare (eftersom man tydligen kunde hänga sig i den). Kunde inte ens låsa toalettdörren, patienterna var läskiga, de försökte tvinga mig att äta, oändliga tårar och ett ständigt bevakande. Ingen friskluft, helt instägd.
Nej, jag klarade inte mer än en natt och 2 dagar sen fick jag sammanbrott och skrek och grät att jag ville hem, bli fri.
Och vafan? Jag bryr mig fan inte om patienterna tyckte jag var konstig men Lofsen skulle inte bli min vardag. Min vardag ska vara skola, kompisar, musik och en jävla massa cola.
Men där blev man visiterad och sova i sjukhussängar.
Så säg fan inte att ni tror att jag behöver det där för då känner ni mig inte. Då tror ni på fullaste allvar att jag är psykiskt störd. Försök klara en jävla dag där själva och se om ni klarar de. Jag satt bara inne på mitt rum och stirrade in i den vita väggen i över 24 timmar.
Mår jag bättre nu? Nej, nej, nej, nej. Skakar bara av rädsla över att hamna där igen.

19 Oktober 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Tappat min själ

Alla berg jag under hela mitt liv klättrat upp för rasar plötsligt över mig.
Kan inte gråta längre, känner bara smärta. Mina tårar kan inte rinna ner för mina kinder längre. De har förfrusit till is under mina ögon. Jag begick sjävlvmord inuti idag. Vill inte prata med någon längre, inte höra, inte se, inte lyssna och inte känna.

Jag har ingen familj. Ingen mamma ingen pappa. De dog när jag var 5 år. De lever inte för mig trots att vi bott ihop i hela mitt liv. Vet inte hur många gånger jag tänkt att jag önskat att någon bara kunde krama om mig och säga att allting kommer bli bra. Någon fsom jag för ett ögonblick, bara en sukund, kunde drömma mig bort och låtsas att de var en mamma som kramadade om mig.
Men jag hatar min riktiga mamma. Hatar henne för allt hon gjort. Hatar henne för att jag fortfarande älskar henne. Försöker att glömma allting. Försöker att glömma längtan efter att få kalla någon mamma. För jag vet att jag aldrig kommer ha någon som vill ersätta allt jag missat. Jag är redan utslängd utanför allt och kommer aldrig mera in igen.
Jag gråter inuti av allt jag saknar. Gråter för att min mamma vet om hur jag mår, att jag får mediciner, men som inte bryr sig utan vänder allt emot mig istället. Varför fick jag ens detta jävla skitliv? Min önskan om att dö har aldrig varit så stor som den är nu. Har ingenstans att ta vägen. Ingenstans att bo. Ingenstans att hämta värme och kärlek från. Vad är de för liv? De är inte ens ett liv. Bara en oändligt stort hål fyllt med smärta och blödande sår. Min själ är trasig. Jag är trasig. Kommer aldrig att bli hel igen.

Har försökt låta så positiv och dölja hur jag egentligen mår och känner. Men inuti känner jag mig fortfarande som ett barn för jag aldrig fått vara ett. Känner bara smärta och gråt. Värdelös. Livslågan har släckts och jag har inte ens hunnit berätta min historia innan jag avslutar mitt liv. Kanske bäst så att ingen vet någonting. För de är en historia man bara vill sopa under mattan. För de existerar inte för vissa, vissa vill glömma, och vissa vet inte vad de ska säga. Men själv säger jag att historien bara har ett ord - HELVETE -
Det var de jag levde med och de var de jag bodde med i hela mitt liv. De jag kände, de som hände och allt jag hade. Ett helvete.
Förbruka inte ordet helvete och smärta när ni inte kan beskriva orden med abstrakta ord.
För de kan jag. Jag kan beskriva orden med abstrakta ord. Och de är ingen lek man bara lever utan en lek man försöker överleva. Där man trampar in glasbitar i fötterna av varje fotsteg man tar för att komma fram på vägen. Inte ens regnande spikar skulle kunna beskriva ordet smärta. Inte ens krossade hjärtan. Hjärtan går iallafall att hela, men själen går inte att hitta när man väl tappat bort den.

Jag tappade bort min själ och jag hittade den aldrig. Hittade aldrig kärleken i livet, hittade inte gemenskapen. Bara en oändlig ensamhet år efter år.

8 Oktober 2008 | Länk | Ångestdimman | 1 kommentar

Nej!

orkar inte..orkar inte..orkar fan inte längre. när ingen förstår så blir de så tröttsamt att leva. jag orkar inte berätta hur jag mår eller hur jag känner längre. så jag får förbli ensam.

de var inte mitt val.

4 Oktober 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Veckan som gått

Veckan har flytit på. Gjort ett prov, gick bra. Gått i skolan för de mesta och träffade psykologen igår. De kändes bra, att de äntligen tar mig på allvar. Fick akut tid igen. Fick mediciner. Stilnoct så nu kan jag äntligen sova. Åh, idag tog jag tåget, tunnelbanann och bussen till Lindngö med Iza. Träffade Anna och sen gick vi långpromenad med hundarna. Känner mig helt slut nu. Känns ganska skönt. Tror jag blivit mera självaktiv. Tycker om att vara själv, älskar att vara själv. Har blivit så sista veckan. Men tydligen tyckte inte min P om det. Men ja...hon förstod iallafall hur jag kände. Förstod att jag känner mig sviken av alla, av alla vuxna, av soc osv.. Men ja, måste kämpa, kämpa och kämpa.. Och de gör jag. Bara så jävla svårt. Min mamma kommer inte förens söndag, skönt. Men ja, båda och. Kollade på idol och käkat massa godis och druckit läsk. Känner nästan livet i mig. Haha vafan pratar jag om? Jag är hög på mediciner.

I morgon när jag vaknar ska jag ut med Iza, städa mitt rum, tvätta, plugga och foto massa höstlöv och köpa ljus. Mysigt. Nu ska jag nog snart sova innan jag somnar på tangentbordet.

Mjaoo, over and out.

4 Oktober 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Cry me to sleep

Har inte sovit i natt. Klarar inte av mina tankar längre. Ångesten kommer att bli min död. Jag vill bara kväva alla minnen långsamt men de går inte. De går inte att få bort dom från näthinnan.

Idag är de skolfoto klockan 09.15 och jag är inte med. Jag vill inte vara med. Orkar inte gråta när skolkatalogen kommer. Känner mig så jävla ful idag. Har fan inte ens mediciner kvar eftersom jag ska byta och min läkare inte kommer tillbaka förens nästa fredag. Hoppas jag inte dör tills dess. Har fan börjat skära mig igen, jag vill inte, fan jag vill inte men jag måste för att hålla mig vid liv. Fan jag som kämpat så jävla hårt.

Känner mig mera död än levande. Undrar ta mig fan om jag lever idag?

29 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 1 kommentar

Skit

Ibland känns de som om allt jag gör bara blir fel. Hur jag än gör det. Det spelar ingen roll om de ska bli rätt de jag gör för de blir bara fel ändå. Allt känns så fel. Hatar mina mediciner, hatar att jag behöver ha dom för att orka.

Jag vet inte..kanske tänker jag för mycket. Kanske är de bara mig de är fel på. Det är väl det..

Ge mig mitt liv tillbaka..ge mig Emely tillbaka för fan!

17 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Livsstil

Sovit hos Helena hela helgen. Sovit bort dagarna och levt på nätterna. Gömmer mig i mörkret för att ingen ska se mig, för att ingen ska märka mig, för att alla ska tro att jag just är ingenting mer än luft. Jag lever på cola i mängder och mediciner i min ensamhet. Min livsstil. Mitt liv. Medicinerna som gör att jag tappar bort mig själv, förlorar känslor och begraver den Emely jag egentligen är. Men jag vill må bra. Försöker att må bra men jag vet ju inte ens hur de känns att må bra. Kanske mår jag bra just nu bara att jag inbillar mig att jag inte mår bra? Kanske är min klump i magen helt normalt att ha? Eller kanske är smärtan i hjärtat inte smärta jag känner? Jag vet fan inte. Jag vet ingenting. Vet inte ens hur allting kommer sluta eller ens börja. Lever kvar i min bubbla tills jag finner ett ställe där jag kan känna trygghet. Annars får det vara. Annars låter jag bli. Börja bygga en mur för att få den raserad av någon, några, som kommer rädda mig.

14 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

tillsammans

minns när du och jag,
bara vi
tillsammans
gjorde vackra snöänglar mitt i månskent
det var då
när vi levde
andades syre tillsammans
gick på vägar utav kristall
hand i hand
vi två
fångade snöflingor med tungan
sken mer än alla stjärnor tillsammans
ingen kunde fånga
oss
tillsammans
ingen kunde ta ner oss
från vintergatan
bara vi var tillsammans
men vi slocknade
liksom alla stjärnor
vi brann ut

14 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Lev, flicka!

Vart jag än befinner mig så befinner jag mig alltid längst ner på prispallen. Inte ens i närheten av den. Inte ens vid målgången eller i mål.
Som alla så fint säger "Du är gammal nu, du kan skapa dig ett eget liv och leva för dig själv". Fan, hurdå? Jag vet inte hur man lever för sig själv. Vet inte ens vad leva är för något för mitt inre har alltid varit en enda stor misär. Jag släpper greppet om allt som skrämmer mig. De enda som skrämmer mig är livet. Jag är livrädd för att leva men dödsrädd för att dö. Jag vill inte leva i en parantes längre. Vill inte ha massa outfyllda punkter bakom mig. Jag vill skapa histioria, vill vara del i den mänskliga historien. Eller..? Vill jag ens det? Inte ens det vet jag.
Lev flicka lilla, lev och ge mig ett leende för att dölja dig själv.

11 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Propavan

Nya medicinen är nästan för bra. Så bra att jag varit så trött hela dagen och nästan faller ihop. Jag vet inte vad jag känner längre, eller har jag någonsin känt någonting överhuvudtaget? Ska försöka plugga de jag ligger efter i. Måste försöka, måste klara det, nu!

11 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Måndag

Sovit bort hela dagen. Vill inget annat än att gråta och hata allt. Somnade i hundkorgen med Iza några timmar på kvällen så jag antar att jag inte kommer somna nu heller. Jag mår bara sämre och sämre och kan inte förhindra det. Nu är alla samhällstreor i Bryssel. Jag kunde varit där, men jag är sämst i skolan och var tvungen att gå om ett år. Kommer alltid hata mig själv för det. Känner impulser av att skära hela tiden men jag låter bli, vill inte ha fler ärr. Eller så är de för jag inte ens har krafter att skära mig..Jag vet inte. Det hjälper inte längre. Handlade cola nu på kvällen och lite produkter. Så nu har jag rakat benen, brun utan sol, tvättat håret, peelat ansiktet, haft ansiktsmask och fixat naglarna så nu känner jag mig rätt fräsch. Det tycks vara min vardag, må dåligt och bara bry mig om mitt utseende. Jag förbrukar produkter för att tillfredställa mitt behov av lycka. Jag tror jag kan köpa mig lycklig men de ger mig bara en kick som går över på några sekunder. Jag vill ha hjälp med mitt liv, men jag vågar inte be om den. Jag är inte värd den och framförallt vet jag inte vilken hjälp jag behöver. Jag vet ingenting. Vet inte ens om jag kommer må bra längre. Helvete. Min kamp fortsätter i all oändlighet. Den leder ingenstans. Jag lever i ett svart hål iute i rymden någonstans utanför eran galax. Den är fortfarande oupptäckt och jag tror fan inte att den kommer bli upptäckt heller eftersom de är ett svart hål med ingenting. För jag är ju ingenting, inte någon, ingen alls.

I morgon ska jag till läkaren, om jag klarar av att ta mig upp ur sängen. Om jag klarar av att ta mig upp i vardagen. Om jag klarar av att ta mig till skolan. Om jag klarar av att ta mig ner till stan bland människoflocken. Om..ja, om jag klarar av att leva en vardaglig dag.

9 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Vägskäl

Kan inte bestämma mig vilken stig jag ska vandra på. Står i ett vägskäl där jag måste välja liv eller död. Ingenting lockar, varken liv eller död, död eller liv. Jag vill ingenting men måste välja nånting.

Stoppar i mig några fler tabletter och sover på saken, liksom alla andra nätter jag står här framme vid vägskälet och inte kan bestämma mig. Jag vill skära bort min otillräcklighet för att känna tillräcklighet.

8 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Tomhet

Tomheten håller på att kväva mig långsamt. Det finns inga ord kvar som jag inte sagt. Det går inte att förklara hur skit allting känns. Hur många fler slag ska jag behöva ta? Det gör ont, så helvete ont. Det värker i hela själen. Mina atomer har rubbats ur balans, jag har rubbats ur balans. Har har slutat tro på mirakel. Det ger mig ändå ingenting. Försöker fånga snöflingor med tungan och göra snöänglar i snön i förhoppning om att änglarna ska se mig här nere på jorden och rädda mig. Gråter osynliga tårar när de andra ser på för att ingen ska få veta hur jag egentligen mår. Jag drunknar i mig själv.

Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas

8 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Dödsrädd

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö

7 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

Ge mig luft

Jag orkar inte andas för att leva längre. Mina tårar skulle kunna fylla hela Nilen. Jag undrar när mina tårar ska ta slut? Är trött på att somna och vakna med våta kinder och tårar som smakar salt. Jag vet hur tårar smakar, vet hur smärtan smakar, vet hur ensamheten smakar men inte hur lyckan smakar.Varje gång jag försöker resa mig upp så faller jag bara ner alltmer. Fallen gör mina sår bara blödigare och djupare. Tomhålen i hjärtat har förvandlats till blödande sår. Taggtråden runt hjärtat snärjer åt alltmer. Mina blodådror har förfrusit till is under alla kalla midnattsnätter jag suttit här i ensamheten. Finns det någonsin något slut på ensamhetens nätter? Jag behöver ett par vingar att ta mig härifrån. Det finns inga hjältar, jag måste rädda mig själv. Måste börja odla vingar utav glas som ska bära mig över helvetes stigar tillbaka till andra sidan. Ändå tycks jag bra leva i min fantasyworld hela tiden för jag vet att ingen hjälte kommer kunna rädda mig härifrån. Hjältar finns inte till för mig. Hjältar räddar inte mig. Hjältar finns bara i lyckliga sagoberättelser. Jag lever inte i en lycklig saga. Jag är en sagoprinsessan i sagoboken utan lyckligt slut. Jag lever i sagoboken utan hjältar och mod, utan kärlek och tro, utan glamorösa luftslott och folktro. Där de onda alltid vinner över de goda. Där lever jag.

7 September 2008 | Länk | Ångestdimman | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida