|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
Juli (2019) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 56 |
| Kommentarer: 14 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Fuck
Ni har verkligen visat vilka som INTE kan finnas där när man behöver de som mest.
Tack så mycket.
|
|
30 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
 |
|
|
Ge mig trygghet
Vaknade efter två timmars sömn och lyckades pallra mig iväg till skolan. Fick massa ångest. Träffade Helena och de gick över direkt. Sen på psyk, försökte gömma mig för min psykolog men hon såg mig visst. Jag är trots allt inte osynlig. Eller, kanske? Jag känner bara så hopplöshet. Som inte går att beskriva, inte ens med ord. Jag vet fan inte ens hur nästa vecka kommer se ut, var jag kommer vara, vem jag kommer träffa eller hur jag mår. Jag orkar inte med det här längre. Vill bara dö men jag ska fan inte ge upp. Måste kämpa, kämpa, kämpa...
Så jävla trött, har inte sovit på en vecka mer än nån timme varje dag. Alla tankar spränger mitt inre i tusentals bitar och jag tappar bort mig själv. Tapparr förståndet, glömmer vem jag faktiskt är. Det är hemskt att må såhär. Hur mycket man än försöker så känner man ändå aldrig glädjen.
Jag vill inte hamna på Lotsen igen men ändå känner jag att jag saknar människor runt om mig, människor som gör allt för att jag ska försöka må bra, människor som hjälper mig med saker jag inte klarar av, tryggheten bakom stängda dörrar men ändå saknaden av friheten. Eller kanske är de bara tryggheten jag saknar. Tryggheten i någons famn och en röst som säger "Allt kommer bli bra".
|
|
27 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Tillbaka
Jag vet inte vad jag vill längre eller vad som gör saker och ting så oväsentligt. Ett hjärta kan krossas i tusen bitar men går ändå att laga. Men hur ska man kunna laga själen som bara ligger i en massa splitter överallt? Går det ens? Ett hjärta kan man fylla med annat men inte tomhålen i själen. Jag är så trött, trött på allt. Jag vill ha tillbaka ett värdigt liv. Ha tillbaka mig själv. Jag vet inte vem jag är längre eller ens om jag är någon annan mer än luft. En jävla molekyl bland miljontals andra. En svartvit tråkig jävel utan sprudlande färg. Alla gamla tider, alla minnen, alla bra stunder som varit skär sönder mig totalt när jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka det jag hade då. Jag kommer aldrig få tillbaka det jag en gång lämnade och tappade. Och kanske är det så att människor kommer och går i våra liv. Men jag kan ändå inte släppa människor från mitt liv när de väl betyder någonting för mig. Saknaden gör så ont men kanske mest av allt är det tomheten som skaver i själen mest. Bara ett enormt tomrum och ingenting mer. För ett år sedan stod jag här på samma livsväg som jag gör idag. För ett år sedan så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och lät de komma ut. För ett år sedan trodde jag att jag idag skulle stå någon helt annanstans. Men de gör jag inte. Jag står kvar, står kvar i skiten och är tillbaka på ruta ett igen. Jag är tillbaka där jag en gång började.
Cry myself to sleep
|
|
24 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Faller
Faller...faller..faller..
Det tycks ju vara ett jävla fall högt uppe från ovan för jag har inte landat på botten ännu. Jag kan inte se ljuset från solens strålar längre. Var fan är ljuset någonstans? Allting gör så ont, ont, ont.. Jag känner inget annat mer än smärta och helvete. Vet inte vad som händer med mig. Vad kommer hända härnäst?
|
|
22 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Men kom igen
Tycker jag om att leka med döden eller?
Det verkar ju som så, är jag ens rädd? Nej. De känns bra att leva där mellan livet och döden. Im such a fool.
|
|
20 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Punkt.
det var nog inte förens jag hade fallit så långt ner under ytan att jag inte längre kunde se mig själv från vattenytan som jag kunde vända mitt liv. har man en gång fallit så är de lätt att falla igen, igen och igen. jag ville inte bestämma mig för att dö eller leva. ville bara leva i ett stort mellanrum. vågade inte leva men vågade heller inte dö. livrädd för att leva men dödsrädd för att dö. när botten var nådd och jag stod mellan ett livsval, blod och misär eller en chans till lycka.
vad valde jag? det vet jag ännu inte. vet bara att jag strävar efter att hitta lyckan som finns därute någonstans. småsaker som att bara se lövens spekulära färger, glittrande vägar av snö, en varm sommardag. det är väl det livet ska handla om. det världen handlar om. vackra saker som alltid funnits här men som man är så van vid att man inte lägger märke till det. vackrare än såhär kan de nog inte bli.
|
|
19 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 1 kommentar
|
|
|
|
Hej
Det är så jävla tröttsamt. Och ni förstår säkert vad jag menar när man försöker att ta sig upp igen men alla bara trycker ner en genom att själva hata livet. Sånt gör mig så oehört irriterad och ja, frusterad. När man själv fösöker att ta tag i livet och lyckas med de få saker man kan lyckas med och klara av saker man aldrig tidigare klarat av så behöver man ju uppmuntran. Men jag får ingen uppmuntran när folk mår så som jag mår. Och andra sidan vet jag inte heller om man kan mäta smärta mellan olika människor. Whatever. Hur som helst så gick de iallafall skit i morse hos P. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag mådde så då var jag tyst istället i en timme tills jag tillslut fick gå därifrån men med ett löfte att komma dit i morgon och svara i telefon när de ringer mig senare idag. Efter P så gick jag till skolan och chockades över att min historielärare ville dela ut mitt arbete till resten utav klassen för att det var så bra och så snyggt arbete. Så ett arbete jag skrev på en kväll fick jag MVG på fastän jag var hög på stilnoct när jag skrev det. Haha snacka om att jag är så jävla clean! Nu ska jag försöka börja skriva på mitt engelskaarbete och lite mer historia innan jag däckar ihop i sängen. Man måste passa på nu när man har krafter de få timmar om dagen det funkar att göra saker. I morse funkade jag inte alls, nu funkar jag hyffsat och vill inte falla tillbaka igen. Vill. vill vill vill INTE. INTE VILL INTE ! Jag kanske har tagit mig upp lite från botten trots allt även fast jag inte känner det just nu så kan jag faktiskt se att jag gått framåt och tagit steg mot bättre. Klarar av mer, gör saker jag behöver göra. Tar tag i mitt liv. Försöker iallafall att ta tag i mitt liv. Det enda som har hjälpt mig att komam framåt är tanken att bara jag kan hjälpa mig själv.
|
|
17 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Jag är min egna hjälte
Jag har blivit de jag är rädd för att bli så länge - Apatisk.
I en oändlig dimma passerar dagarna förbi. Vet inte mer vad jag ska säga. Det finns inte heller ord att beskriva. Jag som trodde jag fått greppet om allting igen men så jävla fel man kan ha. Jag faller ihop inombords fastän jag funkar fysiskt. Jag har insett att de inte finns någon hjälp och att hjälpen bara kan komma från mig själv. De är bara jag som kan bli egna räddning, min egna hjälte, min enda livräddare. Men sånt tar ju tid att acceptera och kanske är det därför jag tappat tron på mänskligheten. Jag orkar helt enkelt inte med människor mer än mig själv just nu. Jag har mina mål som jag är beredd att ge allt för. Jag är ta mig fan beredd att ge mitt egna liv åt att klara mina mål. Men jag måste bestämma mig för att leva och ta beslut utefter det. Så svårt och så helvetes svårt att bestämma sig och aldrig mer ångra sig.
Jag är så hungrig jämt nuförtiden. Måste äta, äta, äta. Har precis ätit men jag är fortfarande hungrig. Nu blir de dusch, ansiktsmask och mattebok.
|
|
16 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Miss Frusterad
JAG ÄR SÅ JÄVLA FRUSTERAD!
Hur mycket jag än försöker att klara allting, må bra, ta mig tillbaka till livet igen så går det bara skit. Jag orkar snart inte mera. Jag vill gråta men har slut på tårar och kanske fan är de bra det. Kan bero på att ingen medicin har tagits idag men jag vet inte. De har varit för många äckliga dagar. Måste försöka hänga med alla andras tempo i skolan så all energi läggs ner på det. Får INTE ligga efter, MÅSTE klara av det här, måste måste måste! Ska läsa en historiebok och skriva tal. I gotta do it. Måste göra engelska uppsatsen också. Svenska uppsatsen, samhällsprovet och matteprovet med. Jag är stressad. Otroligt jävla stressad men vet att jag trots allt ska klara mig igenom det här året. Plus att jag har blivit hungrig jämt och ständigt. Jag har inte tid eller ork att göra iordning mat hela tiden så min mage skriker istället.
Jag saknar gamla tider när allting bara var så jävla enkelt.
Jag har lärt mig en sak under det senaste halvåret - Att peppa mig själv med skolan. Det går ju framåt men jag mår ju inte bra av att peppa mig för hårt.
Klarar jag det här så vet jag ju att jag klarar allting.
|
|
15 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Kom ihåg mig
Vet inte om jag ska skratta eller gråta, är de en lättnad eller tyngd? Jag har slutat ta allting så seriöst allting får helt enkelt bli som de blir. Falska förhoppningar har varit min överlevnad men nu orkar jag inte hoppas mer. Har jag gått vidare eller tagit steg bakåt igen? Det vet jag inte. Det vet nog ingen mer än jag själv. Men vem fan skulle veta om inte ens jag vet? Det sägs ju att hoppet är de sista som överger människan men jag vet inte, de är nog inte så. Inget hopp- men jag lever ju ändå, eller hur? Jag skulle kunna skriva en bok om alla känslor i kroppen, en hel bok med massor utav tomma sidor. För tomheten beskriver allt jag känner, allt jag känt och vad som kommer att kännas de närmsta dagarna. Tänk att ett jävla tomt papper har så mycket att säga trots att de inte finns ett jävla skit på det. Tänker man efter så finns det trots allt en massa som ett tomt papper skulle kunna säga. Men ja..jag vet inte.
Snart är det jul och jag kan ha klarat mig igenom ännu ett år. Ett år likt alla andra år som passerat men ändå inte. Jag har lärt mig en massa, tagit igen en massa men ändå så ligger jag fortfarande ett år efter alla andra. När andra tar kliv framåt står jag bara kvar och trampar vatten som aldrig förr. Men jag har ändå mycket att tacka för: tack för musiken, colan, prudukter, kläder, orken - som jag trots allt verkar ha haft.
Men mer vet jag inte om jag just nu kan tacka för. Det finns nog mer saker jag INTE tackar för som: regn, frost, kallt, livet, dagarma osv..
Nej ta mig fan en jävla dag ska jag bli någonting oändligt stort så alla minns mitt namn. Eller inte.
Den dagen tomheten inte fräter sönder min själ ska jag börja andas frisk luft igen, men tills dess. Tills dess får jag nöja mig med att tjippa efter andan för att kräka upp allt äckligt livet gett mig.
Jag spyr, godnatt.
|
|
13 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 1 kommentar
|
|
|
|
Du vet inte vad smärta är
Jag är så trött, trött på alla människor som klagar på sina liv. Skriver att de är deprimerande hit och dit, en "deppig" dag osv. Eller har ångest.
Vet ni ens vad ångest är?
Vet ni hur de känns att må så illa i kroppen att man bara vill spy upp sina inälvor. När man sakta kryper fram på golvet för att försöka ta sig till sin säng. När man hyperventilerar och kallsvettas och hjärtat slår i tusen slag i minuten. När plötsligt luften inte finns längre, du tjippar efter luft för att kunna överleva. Du somnar och vaknar varje natt med blöta tårar längst kinderna. Kudden är helt svart av mascara från dina ögonfransar för att du känt att du aldrig duger, aldrig finns till. När spegelbilden blir din värsta fiende och du krossar glas för att skära upp handlederna och benen. Du märker dig själv med öppen eld för att få känna smärtan som du tycker du är värd. Att varje morgon vakna och önska att du bars ut på en dödsbår. Där varje dag går ut på att överleva, att stå emot att skära dig, ta överdos, hoppa framför ett tåg, hänga dig själv i ditt rum, dränka dig själv i viken du bor intill. Där varje komplimang du får blir tvärtemot vad de är menat till för i dina ögon är ingenting bra för du aldrig lyckas. Och där varje dag bara passerar förbi i en dimma för du inte kan tänka klart och inser när de gått 10 år då du fortfarande lever i år noll. Där dina drömmar har blivit en vardag för att överleva och när du inser att de inte är verkligheten så drabbas du av förtvivlan för allt du trodde var verklighet aldrig varit verklighet. Och när dagarna måste spenderas med en jävla mediciner för att inte drabbas av plötsliga självmordtankar och impulser.
Det har jag, varje jävla dag. Så säg fan inte att du vet vad ångest och depression är förens du en gång varit där.
Jag kämpar varje jävla dag, varje minut för att hålla mig från gråten.
|
|
10 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Skola
Jag hade utvecklingssamtal idag och det gick bra. De gick faktiskt överdrivet bra. Nu jävlar är jag pepp till max. Jag ångrar inte att jag gick om längre. Jag hade kunnat gå i 3an men då inte fått de betyg jag ville ha, MVG. Men nu så känns allting så mycket enklare. Skriver mer sen, måste plugga några timmar nu. See ya!
|
|
6 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Ny kudde
Var i skolan hela dagen -wihoo! Var tvungen att berömma mig själv för jag själv mådde bajs i morse men lyckades vara i skolan utan att spy en enda gång. Så jag firade de med att käka pizza och handla en ny kudde. Somnade direkt på den när jag kom hem. Den är så jävla skön att jag får gåshud, haha. Nu sitter jag här och dricker varm choklad med grädde och håller på att brinna upp för de är så varmt i mitt rum. Jag lever i en dimma ständigt men ändå så känner jag att jag klarar mera nu än jag någonsin gjort. Hur fan går de ihop? Mår sämre men ändå bättre?
Nu ska jag gossa med min vovve.
|
|
3 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Kickar är mitt liv
Städat hela huset idag. Köpt saker till min blivande lägenhet. Planerat hela veckan framför mig och måste verkligen klara mig igenom skiten. Jag är peppad till max, för peppad för att vara snäll mot andra runt om mig som sårar mig. Jag har mera självrespekt antar jag. Just nu känns allting så skit men ändå bra på ett sätt som inte går att sätta ord på. Ingenting kräver så mycket ord och bokstäver som mitt mående. De kräver så mycket ord att de inte räcker till överhuvudtaget. I natt är de bara jag, colan, Kent, jordgubbsmask, en bra bok och sova som gäller. I morgon gäller annat men de är också så som livet är. Drastiska förändringar i vardagen. Jag gillar förändringar. Jag är radikal. Jag älskar att förändra, att säga vad jag tycker, lära mig av misstag, lära mig av dagarna som bara passerar förbi som en tickande bomb. Man vet aldrig när bomben ska explodera totalt. Mycket av de som händer i min vardag är trots allt mycket ointressant men jag tycker de är väldigt intressant. Som till exempel att jag köpte en ny tandborste idag som hade hjärtan, rosa och en blomma. Ovanpå de köpte jag min favorit tandkräm och en lila handduk för att ha någonting eget här hemma. Intressant? Javisst. De var min höjdpunkt och lyckokick idag; att köpa saker till mig själv även fast de bränner i plånboken och ger ångest efteråt. Men jag lever för kickar precis som du. Jag lever för stunden och skiter i konsekvenserna som uppstår 5 minuter efteråt.
Kickar är mitt liv. Mitt liv består av kickar.
|
|
3 November 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
