|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
Juli (2019) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 56 |
| Kommentarer: 14 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Cry me to sleep
Har inte sovit i natt. Klarar inte av mina tankar längre. Ångesten kommer att bli min död. Jag vill bara kväva alla minnen långsamt men de går inte. De går inte att få bort dom från näthinnan.
Idag är de skolfoto klockan 09.15 och jag är inte med. Jag vill inte vara med. Orkar inte gråta när skolkatalogen kommer. Känner mig så jävla ful idag. Har fan inte ens mediciner kvar eftersom jag ska byta och min läkare inte kommer tillbaka förens nästa fredag. Hoppas jag inte dör tills dess. Har fan börjat skära mig igen, jag vill inte, fan jag vill inte men jag måste för att hålla mig vid liv. Fan jag som kämpat så jävla hårt.
Känner mig mera död än levande. Undrar ta mig fan om jag lever idag?
|
|
29 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 1 kommentar
|
 |
|
|
Skit
Ibland känns de som om allt jag gör bara blir fel. Hur jag än gör det. Det spelar ingen roll om de ska bli rätt de jag gör för de blir bara fel ändå. Allt känns så fel. Hatar mina mediciner, hatar att jag behöver ha dom för att orka.
Jag vet inte..kanske tänker jag för mycket. Kanske är de bara mig de är fel på. Det är väl det..
Ge mig mitt liv tillbaka..ge mig Emely tillbaka för fan!
|
|
17 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Livsstil
Sovit hos Helena hela helgen. Sovit bort dagarna och levt på nätterna. Gömmer mig i mörkret för att ingen ska se mig, för att ingen ska märka mig, för att alla ska tro att jag just är ingenting mer än luft. Jag lever på cola i mängder och mediciner i min ensamhet. Min livsstil. Mitt liv. Medicinerna som gör att jag tappar bort mig själv, förlorar känslor och begraver den Emely jag egentligen är. Men jag vill må bra. Försöker att må bra men jag vet ju inte ens hur de känns att må bra. Kanske mår jag bra just nu bara att jag inbillar mig att jag inte mår bra? Kanske är min klump i magen helt normalt att ha? Eller kanske är smärtan i hjärtat inte smärta jag känner? Jag vet fan inte. Jag vet ingenting. Vet inte ens hur allting kommer sluta eller ens börja. Lever kvar i min bubbla tills jag finner ett ställe där jag kan känna trygghet. Annars får det vara. Annars låter jag bli. Börja bygga en mur för att få den raserad av någon, några, som kommer rädda mig.
|
|
14 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
tillsammans
minns när du och jag,
bara vi
tillsammans
gjorde vackra snöänglar mitt i månskent
det var då
när vi levde
andades syre tillsammans
gick på vägar utav kristall
hand i hand
vi två
fångade snöflingor med tungan
sken mer än alla stjärnor tillsammans
ingen kunde fånga
oss
tillsammans
ingen kunde ta ner oss
från vintergatan
bara vi var tillsammans
men vi slocknade
liksom alla stjärnor
vi brann ut
|
|
14 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Lev, flicka!
Vart jag än befinner mig så befinner jag mig alltid längst ner på prispallen. Inte ens i närheten av den. Inte ens vid målgången eller i mål.
Som alla så fint säger "Du är gammal nu, du kan skapa dig ett eget liv och leva för dig själv". Fan, hurdå? Jag vet inte hur man lever för sig själv. Vet inte ens vad leva är för något för mitt inre har alltid varit en enda stor misär. Jag släpper greppet om allt som skrämmer mig. De enda som skrämmer mig är livet. Jag är livrädd för att leva men dödsrädd för att dö. Jag vill inte leva i en parantes längre. Vill inte ha massa outfyllda punkter bakom mig. Jag vill skapa histioria, vill vara del i den mänskliga historien. Eller..? Vill jag ens det? Inte ens det vet jag.
Lev flicka lilla, lev och ge mig ett leende för att dölja dig själv.
|
|
11 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Propavan
Nya medicinen är nästan för bra. Så bra att jag varit så trött hela dagen och nästan faller ihop. Jag vet inte vad jag känner längre, eller har jag någonsin känt någonting överhuvudtaget? Ska försöka plugga de jag ligger efter i. Måste försöka, måste klara det, nu!
|
|
11 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Måndag
Sovit bort hela dagen. Vill inget annat än att gråta och hata allt. Somnade i hundkorgen med Iza några timmar på kvällen så jag antar att jag inte kommer somna nu heller. Jag mår bara sämre och sämre och kan inte förhindra det. Nu är alla samhällstreor i Bryssel. Jag kunde varit där, men jag är sämst i skolan och var tvungen att gå om ett år. Kommer alltid hata mig själv för det. Känner impulser av att skära hela tiden men jag låter bli, vill inte ha fler ärr. Eller så är de för jag inte ens har krafter att skära mig..Jag vet inte. Det hjälper inte längre. Handlade cola nu på kvällen och lite produkter. Så nu har jag rakat benen, brun utan sol, tvättat håret, peelat ansiktet, haft ansiktsmask och fixat naglarna så nu känner jag mig rätt fräsch. Det tycks vara min vardag, må dåligt och bara bry mig om mitt utseende. Jag förbrukar produkter för att tillfredställa mitt behov av lycka. Jag tror jag kan köpa mig lycklig men de ger mig bara en kick som går över på några sekunder. Jag vill ha hjälp med mitt liv, men jag vågar inte be om den. Jag är inte värd den och framförallt vet jag inte vilken hjälp jag behöver. Jag vet ingenting. Vet inte ens om jag kommer må bra längre. Helvete. Min kamp fortsätter i all oändlighet. Den leder ingenstans. Jag lever i ett svart hål iute i rymden någonstans utanför eran galax. Den är fortfarande oupptäckt och jag tror fan inte att den kommer bli upptäckt heller eftersom de är ett svart hål med ingenting. För jag är ju ingenting, inte någon, ingen alls.
I morgon ska jag till läkaren, om jag klarar av att ta mig upp ur sängen. Om jag klarar av att ta mig upp i vardagen. Om jag klarar av att ta mig till skolan. Om jag klarar av att ta mig ner till stan bland människoflocken. Om..ja, om jag klarar av att leva en vardaglig dag.
|
|
9 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Vägskäl
Kan inte bestämma mig vilken stig jag ska vandra på. Står i ett vägskäl där jag måste välja liv eller död. Ingenting lockar, varken liv eller död, död eller liv. Jag vill ingenting men måste välja nånting.
Stoppar i mig några fler tabletter och sover på saken, liksom alla andra nätter jag står här framme vid vägskälet och inte kan bestämma mig. Jag vill skära bort min otillräcklighet för att känna tillräcklighet.
|
|
8 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Tomhet
Tomheten håller på att kväva mig långsamt. Det finns inga ord kvar som jag inte sagt. Det går inte att förklara hur skit allting känns. Hur många fler slag ska jag behöva ta? Det gör ont, så helvete ont. Det värker i hela själen. Mina atomer har rubbats ur balans, jag har rubbats ur balans. Har har slutat tro på mirakel. Det ger mig ändå ingenting. Försöker fånga snöflingor med tungan och göra snöänglar i snön i förhoppning om att änglarna ska se mig här nere på jorden och rädda mig. Gråter osynliga tårar när de andra ser på för att ingen ska få veta hur jag egentligen mår. Jag drunknar i mig själv.
Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
|
|
8 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Dödsrädd
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö
|
|
7 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
|
Ge mig luft
Jag orkar inte andas för att leva längre. Mina tårar skulle kunna fylla hela Nilen. Jag undrar när mina tårar ska ta slut? Är trött på att somna och vakna med våta kinder och tårar som smakar salt. Jag vet hur tårar smakar, vet hur smärtan smakar, vet hur ensamheten smakar men inte hur lyckan smakar.Varje gång jag försöker resa mig upp så faller jag bara ner alltmer. Fallen gör mina sår bara blödigare och djupare. Tomhålen i hjärtat har förvandlats till blödande sår. Taggtråden runt hjärtat snärjer åt alltmer. Mina blodådror har förfrusit till is under alla kalla midnattsnätter jag suttit här i ensamheten. Finns det någonsin något slut på ensamhetens nätter? Jag behöver ett par vingar att ta mig härifrån. Det finns inga hjältar, jag måste rädda mig själv. Måste börja odla vingar utav glas som ska bära mig över helvetes stigar tillbaka till andra sidan. Ändå tycks jag bra leva i min fantasyworld hela tiden för jag vet att ingen hjälte kommer kunna rädda mig härifrån. Hjältar finns inte till för mig. Hjältar räddar inte mig. Hjältar finns bara i lyckliga sagoberättelser. Jag lever inte i en lycklig saga. Jag är en sagoprinsessan i sagoboken utan lyckligt slut. Jag lever i sagoboken utan hjältar och mod, utan kärlek och tro, utan glamorösa luftslott och folktro. Där de onda alltid vinner över de goda. Där lever jag.
|
|
7 September 2008
| Länk
| Ångestdimman
| 0 kommentar
|
|
|
