|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
Juli (2019) |
|
|
|
|
| (7) |
|
| (13) |
|
| (12) |
|
| (3) |
|
| (6) |
|
| (8) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 49 |
| Kommentarer: 10 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Vad är kärlek?
sitter hemma i skogen hos pappa i väntan på att träningen ska börja...
har inte en aning om vad jag ska hitta på eller något... jag sitter bara och tänker en massa, sitter och hoppas att allt ska bli bra och att du ska komma på att du gjort ett misstag... ännu ett...
men jag är så rädd för att det här är slutet... att du bestämt dig för det här och att det aldrig blir som förr igen !
du betydde verkligen allt för mig.
när jag vaknade på morgonen så var du min första tanke och jag kunde gå upp ur sängen på bra humör och bara känna att allt runt mig kunde rasa samman, bara jag fick ha dig...
nu vaknar jag upp på morgonen, snoosar i säkert en timme, börjar dagen med att öppna mina trötta ögon som inte fått någon sömn alls, kollar på klockan och inser att det börjar bli bråttom. jag börjar fundera på om du kommer vara med bussen, om jag kommer se dig under dagen eller vad som helst..
jag är livrädd för att möta din blick... skulle bara börja storgrina direkt... du har inte en aning om hur mycket du har betytt för mig under den här korta tiden som du var med mig. du var det där lilla extra som alltid lös upp min tillvaro. jag behövde inga väl valda ord ifrån dig eller något... bara din famn, och den var så underbar.
nu sitter jag här och tänker på att jag kanske aldrig mer kommer få ligga i din famn igen, aldrig kommer få känna din doft på min kudde när du gått hem, aldrig få vakna upp mitt i natten och krypa under täcket där din varma kropp sedan värmer mig. jag funderar på om dina ord betydde att jag skulle glömma allt som har med dig att göra, om jag skulle radera vår tid tillsammans, för det är väl det du har tänkt göra med mig... jag kommer aldrig klara av det, du betyder för mkt för mig. bara av att tänka på alla de stunder som du delat med dig av till mig, blir jag helt galen. jag har aldrig i hela mitt liv stött på en människa som dig förut..
jag hade mina aningar hela tiden. det hade jag ! för i början visste jag att du inte ville nåt seriöst, men sen helt plötsligt så gick allt så snabbt och även om jag själv inte ens hann med så trodde jag ju att du visste vad du gjorde.. men nej.. det blev stopp och du var tvungen att tänka, och ditt beslut blev att vi skulle fortsätta vår färd i livet tillsammans. det gjorde vi men sen kom den där satans lördagen då allt sket sig.. jaa visst du berättade det som hände dagen efter, men hur kan man såra en person på det sättet? då kan man ju inte ha äkta känslor för en person... jag förlät dig, för jag tycker ju verkligen om dig som sagt. ännu en gång skulle vi försöka och den här gången var det du som sa att du ville... vi fortsatte träffas en vecka till och sen skriver du ett meddelande... "jag tror inte att det är någon idé att du och jag träffas längre" ett meddelande??? ja ringde upp dig... du sa ingenting typ... ja börja grina o vi la på. vi träffades också senare på kvällen men inte ens då kunde du ta tag i saken och berätta vad som var fel... jag vet inte än idag vad det är egentligen, jo ja vet att det är som du har sagt till mig, men tankarna i mitt huvud gnager på om vad jag har gjort för fel...
dom senaste två månaderna i mitt liv har kretsat kring dig... men den sista... jaa vi började väl träffas nu sista här... ja tkte de va underbart när du var hemma hos mig och tvärt om men sen gick du hem... då kom tankarna tillbaka igen... mjaa när skulle jag få se dig igen, om nån dag, om en vecka eller kanske om två? jag visste inte.. när du var hos mig var allt helt bäst... du var verkligen bäst ! men sen på distans så verkade det hela tiden som att du inte hade tid och inte alls ville nåt... jag borde ju ha fattat från början egentligen... men jag var väl blind... förälskad och blind...
du trodde att jag inte ville veta av dig mer sa du...
är det någon jag vill veta av så är det väl dig..
men det som gör ondast är att inte veta något.. att inte veta om det kommer ordna upp sig, att inte veta om du fortfarande tänker på mig eller om du helt enkelt aldrig har känt som jag gör nu. det verkar ju rätt tydligt att du och jag... vi finns inte mer
jag borde väl egentligen bara vara glad att jag fick äran att träffa dig under den här månaden, och jag kanske borde acceptera att jag fått dissen av dig, men det gör så ont ! så ONT...
det går inte en enda liten sekund utan att jag tänker på dig.. på bussen sitter jag med mp3:n i öronen och när dom där låtarna spelas... ja då kommer tårarna, i skolan sitter jag med en uppgift framför mig men får inget gjort alls. jag sitter bara och tänker, hur kommer det här sluta, eller är det redan slut?
jag önskar.. ! bara önskar att det kunde få vara bra någon gång, att man kunde få må bra och verkligen känna sig lycklig. och jag trodde faktiskt att jag var lycklig ihop med dig... eller trodde... jag var verkligen det och det är här min hjärna inte kan komma längre... varför kunde det inte få vara bra ? varför kunde inte en enda liten detalj i mitt liv bli som jag önskade...
Ditt namn står skrivet över hela mitt hjärta <3
Louise
|
|
24 September 2008
| Länk
| Sorg
| 0 kommentar
|
 |
|
|
Tänk att behöva förlora någon
Min katt Elvis blev påkörd idag. Jag fick panik, för ytterligare en gång var jag ensam. Min familj är i stugan och jag fick ett samtal vid halv fem.
Att det är en tjej som har hittat min katt vid vägen och tagit med honom hem. Hon bor inte långt ifrån mig och jag sa att jag skulle hämta honom på en gång. Men jag klarade det inte. Jag grät och grät och grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ringde pappa för jag fick inte tag i mamma till en början och berättade det jag visste - Att Elvis var död för någon har kört på honom och sen kört därifrån och en man som låg bakom den bilen som körde på Elvis stannade och plockade upp Elvis och gick mot vägkanten med honom. Då kom denna flicka som jag inte har en aning om att hon har funnits förens nu och frågade vad som hänt, och hon tog på sig uppgiften att hitta ägaren till katten vilket jag är evigt tacksam för. Jag ringde sedan min pojkvän och min bästa vän och dom tog sig hit fort som attan för att följa med mig och hämta honom.
Där låg han i deras skottkärra med en handduk över sig. Jag lyfte på handduken med rysningar ända ner i tårna - men han var fortfarande fin min flygande lilla ekorre. Det droppade lite vätskeblandat blod ur munnen på honom och ögonen var fortfarande öppna.. Jag förstår nu att det måste gått fort, han måste ha dött på momangen. Och det hoppas jag innerligt..
Det läskiga är ändå att när jag kom hem efter ha varit iväg på en fotbollsmatch och dömt kom hans bror Rocky och skrek och mjaua i hälarna på mig. Jag trodde att det var mat han ville ha men så var inte fallet så han gick ut igen.. Jag kände på mig redan då att något skumt hade hänt.. Men aldrig trodde jag att du skulle försvinna Elvis. Om bara en månad hade vi flyttat och vi var så bekymrade över hur ni nu skulle klara av att vara inne i en lägenhet för området är absolut inte anpassat för ett kattliv. Jag blir ändå förbannad. Kunde han inte vänta fyra veckor med att passera den vägen, som jag aldrig sett dig vara i närheten av innan.
Tårarna rinner inte längre, men jag känner att de snart väller upp igen. Patetiskt kanske du tänker när du läser att jag gråter över min katt som i maj fyllde tre år, men det var den mest goaste katten du någonsin kan tänka dig. Du var UNDERBAR Elvis.
Ska begrava honom imorn i stugan, min idé och jag får nog åka själv. Pojkvännen följer väl med hoppas jag. Han sover här ikväll för jag vågar inte sova själv för jag kommer bara tänka på dig. Men pojken sover redan. Det tog tio minuter innan han slockna. Och vaknar gör han inte heller är jag försöker. Men de gör inget..
R.I.P Elvis ;/ (Rocky till vänster och Elvis till höger, 6 månader gamla.)
Nathalie
|
|
21 September 2008
| Länk
| Sorg
| 0 kommentar
|
|
|
|
Vänd aldrig ryggen till
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3337285.ab
Tänk, att igår blev en man knivmördad på Bergvik, Karlstads shoppingcenter. Man tycker att det inte borde finnas sådant i sin närhet men egentligen så händer det varje dag. Det är 10 år för den som knivmördat någon, men är det tillräckligt? Personen i fråga har ju tagit någons liv, men tio år av ens liv känns inte tillräckligt, men jag är absolut emot dödsstraff. Livstid, är det mer rätt kanske?
Bara under det första halvåret 2008 jämfört med Januari - Juli 2007 har brotten misshandel barn 0-6 ökat med 26%, våldtäkter med 17%, våld mot minderåriga (under 18 år) med hela 22%. Hur sjukt är det inte egentligen? Detta är ändå bara de brott som är anmälda, tänk då hur många det är som inte vågar anmäla. För mig är det helt ofattbart.
Jag förstår inte hur någon kan vilja skada någon. En sommarkväll för tre eller fyra år sedan var jag och ett antal kompisar på väg till en fest i ett bostdasområde centralt i Karlstad. När vi väl kom fram var det en ganska storvuxen tjej som stod utanför och hotade folk med en flaska. Hon knuffade folk ner för trappen- Festen hade spårat ur. Vi bestämde oss för att inte gå in och jag försökte ringa ut min vännina som redan var på festen sen innan. Jag ringde och ringde men fick till en början inget svar.
"Big Girl" , som kallar jag nu tjejen som hotade folk med flaska, fortsatte hota folk med spritflaskan i högsta hugg - men jag kände mig ändå trygg. Vi hade för bara något år sedan spela i samma fotbollslag, och även fast jag visste att hennes liv hade börjat gå utför så kände jag mig inte hotad av henne. Vi hade trots allt hälsat på varandra tidigare på kvällen. Jag försökte ännu en gång att ringa min vännina och fick tillslut tag på henne. Jag bad henne komma ut men hon skulle bara dricka ur glaset först. Big Girl skrek att vi skulle gå över till andra sidan gatan, festen var över. Vi gick dit och små pratade lite med jag hade hela tiden Big Girl i ögonvrån för att kolla så hon inte gick till ingrepp mot någon jag kände. Jag började tillslut tröttna på att vänta och ringde min vännina igen. Det var så mycket liv där jag stod så jag gick ut mitt i vägen för att komma ifrån uppståndelsen. Jag vände ryggen till mina vänner.. Och sen minns jag knappt något.
Det jag fått höra efteråt som för mig bara var ett burr mellan mina vänners munnar var egentligen riktat mot mig, dom försökte få mig ur min egna lilla värld, eftersom jag hade korsat gatan vilket vi absolut inte fick göra och Big Girl kom upp bakom mig och slog mig med flaskan i bakhuvudet. Det jag minns var att jag kände en smäll i bakhuvudet och något kallt rann ner i nacken. Jag kände den fräna spritdoften och paniken sätte in. Men jag tror chocken höll mig lugn. Jag mojnade till marken men när jag slog i marken vaknade jag till och det första jag tänkte på var att jag förhoppningsvis hade min vännina i telefonen, men telefonen låg i 4 delar på backen. Jag började samla ihop mina delar och en helt okänd kille hjälpte mig upp benen igen. Big Girl sprang under tiden efter min pojkvän med flaskhalsen för innan hade hon varit på väg mot mig igen för att slå mig ytterligare än gång. Jag började gå därifrån, och uppståndelsen blev stor. Min vännina inne i huset fick höra att det var bråk utanför av några som stod på balkongen och sprang ut för att titta. När hon såg att det var jag sprang hon ut därifrån och sprang ikapp mig och mina vänner. Vi gick förbi ett fönster som var öppet och då sa en kille "Men va fan, hon blöder ju i huvudet". Dom slängde ner lite papper och en handduk och vi började vandringen hem. Jag funderar fortfarande på varför jag inte tog en taxi hem den kvällen. På vägen fick jag stoppa många människor från att inte återvända till festen för att "slå i sönder henne". Jag tillåter inte sådant, detta är mitt "bråk" och jag är för old school för att låta någon annan ta bråket.
Jag ser henne ibland på bussen. Jag vet att hon känner igen mig. Någon vecka efter att det hände ringde hon hem till mig. Hon bad mig dra tillbaka polisanmälan. Och det hade jag redan tänkt göra. Hon har redan ett helvete att leva inom sig själv så hon behöver inte en till grej att förstöra sitt liv med. Jag har pratat med andra människor som känner henne, och sen den kvällen har hon inte gjort något mer..
Nathalie
|
|
18 September 2008
| Länk
| Övrigt
| 0 kommentar
|
|
|
|
Rädsla
Hur vet man att man är älskad? Är det genom bekräftelse verbalt eller är det genom tjänster? Kanske kan de ha något med den egna personliga tiden i ett förhållande eller är det kvalitetstiden med varandra det hänger på? Eller är det rent utav så att förhållandet är helt baserat på sex - alltså att om sexet är bra är ALLT bra i förhållandet?
Jag tror att jag behöver allt i detta. Jag och min hjärte vän har väl varit tillsammans i ungefär 3 år och 7 månader och det är ibland totalt underbart men även total katastrof. Vad är det som baserar alla bråkar har jag frågat mig själv många gånger och nu funderar jag på om det mesta är mitt fel som jag ofta får höra. Kanske är det så att jag är "bossig", dominat och egoistisk. Kanske är det så, eller så är det så att jag är rädd. Rädd för att han ska försvinna. Det tror jag ibland, eller egentligen ganska ofta. Rätt sjukt ändå, att jag tänker så. Jag är egentligen besviken på mig själv för att jag inte gör så att allt är bättre än vad det egentligen är. Vi kan ibland bråka om sådana små saker som egentligen inte är värt att bråka om men ändå gör vi det. Och jag vet att jag inte kan ha fel, jag är för svag för att ha fel helt enkelt. Förjävligt, jag vet - men det är sanningen. Jag förstår egentligen inte hur det är att leva med mig. Och negativ är jag också, men det måste jag verkligen förbättra. Men varför är jag negativ för? JO, för att jag är rädd.
Jag är rädd för att vara ensam helt enkelt. Fick panik imorse när inte Louise och några till inte kom till mattelektionen. Jag fick seriöst en klump i magen men varför vet jag inte. Jag är helt enkelt rädd. Jag ville inte ens gå in på lektionen men tog ett djupt andetag och gick in - och jag klarade det. Så på detta sätt ska jag bearbeta mig själv. Och älskling, du kan vara lugn. Jag ska försöka bearbeta mitt beteende med dig med. Bara Jag släpper min rädsla.
Nathalie
|
|
17 September 2008
| Länk
| Övrigt
| 0 kommentar
|
|
|
|
vart sitter felet?
Denna helgen har varit totalt vansinnig på alla sätt.
Jag fick bekräftat att du och jag kommer bli något seriöst vilket för mig var något totalt vansinnigt underbart. Jag var lycklig under hela tiden du var hos mig, jag var lycklig hela kvällen för att jag nu hade fått bekräftelse på att du var min, bara min !
Det blir eftermiddag, du åker hem o ja åker till mina vänner och blandar första groggen. Vi käkade, skrattade, drack och bara njöt av att ta det lugnt tillsammans. Vi tyckte att det skulle bli kul att få komma ut o härja lite mitt i skiten o vi drog oss bortöver samhället.
väl framme ser jag hennes glada min när vi glider in genom dörren, hon får sina presenter, vilket var 3 kinderägg och ett pirat svärd, och hon tkte de va skitkul. Vi började bli berusade hela högen och vi hade det bara allmänt trevligt. Stod mitt på golvet o töntade oss till en massa sköna låtar. Vi stod i en ring o typ tävlade om vem som kunde dansa fulast... vi vann nog allihop skulle ja tro, fy fan va fula vi var !
Vi började tröttna på att dansa snyggast på hela stället och vi satte oss i soffan för att bara softa o dricka, det är då du kommer in, som inte är bjuden. du bara kommer in och tror att du kan göra vad du vill .. du tror att det ska vara okej att göra intrång i någons hem och bara förstöra. alla säger till dig att gå ut men de skiter du i och säger att du gör preciiis som du vill. någon blir arg, ger dej en bitchlap, du tar sats, lägger hela tyngden från överkroppen i slaget och träffar hennes huvud. hon faller bakåt och syster får tag i henne. jag blir förbannad och tar tag i dig, tillsammans med syster och slänger ut dig i hallen, du skriker en massa åt oss och slickar dig emellan fingrarna. då otroligt äcklig.
du vänder dej plötsligt om och ska försöka butta iväg eller slå syster och då brister det... du flyger in i köket, o över diskbänken, jag var så jävla arg på dig då ! samtidigt som jag höll dig över diskhon och försökte få dig att fatta att du inte var välkommen här så klöste du sönder mina handleder. några avbröt vårt tjafs vilket jag är glad över och du åkte ut i hallen, o sen vidare utanför huset.
vi trodde att det skulle ta slut där, att du skulle fatta vinken och dra hem, och stanna där, där som du borde ha varit precis hela kvällen. men istället sparkar du in en glasruta och för att inte låta dig komma undan flyger jag ut efter dig och får tag i dig nedanför backen...
"att du kommer objuden till en nittonårs fest är en grej, men att du mordhotar folk, slår folk, folket som i detta fall är mina bästa vänner, att du säger en massa låga ord till personer du inte vet ett skit om, förstör för andra i ett hus som du inte är välkommen i och sist av allt försöker dänga till min syster... det är så jävla lågt gjort " det var orden jag använde när jag fick tag på dig
"gå hem och lägg dej för fan och kom aldrig mer tillbaka hit för här är du inte välkommen" även det fick jag ur mig, du vände och gick tillslut... men efter att du gått tjugo meter ifrån mig, mot ditt hem eller vad som helst så vänder du dig om och skriker "jag ska döda dig din jävla fitta" , du slänger iväg alla dina saker och kommer springandes emot mig, detta hinner min syster se i tid och springer fram och ska försöka få tag på dig då något går snett och du lyckas träffa min kind med något du hade i handen och sedan ramlar du nåt så otroligt hårt rätt ner i backen med huvet före... du rullar något varv på backen
och jag blir livrädd, trodde att du seriöst hade dött eller nåt, så jag sätter fart och springer emot dig där du ligger på backen och sparkar till dig i röven och skriker "lever du eller???" jag kollar upp och inser att alla kommer emot mig och skriker en massa allt från att jag var en idiot till att dom skulle döda mig, och du din fega jävel skriker att du hoppas på att han ska lämna mig... och att jag beter mig som en man ! självförsvar heter det ! jag sätter fart och springer uppför backen där jag ser syster o kusin sitta på gräset och jag går dit för att de hur det går och även för att gömma mig.. jag var livrädd.
på alla håll hörde jag folk säga " vart fan är Ab ? ja ska döda den jäveln"
alla trodde att det var jag som fick ner henne i backen och att när jag sparkade henne i röven trodde folk att jag stod och nötade sparkar i huvet på henne... dom har spridit ut i hela samhället att jag misshandlade henne totalt när jag bara försvarade mig.. egentligen gjorde jag inget mer fel den kvällen mer än att sparka henne i röven när jag trott att hon låg halvdöd på marken.
efter massor med snack med poliser och en hel del mer mordhot och onda blickar ringer jag till dig för att få möta dig innan jag åker hem och lägger min trötta kropp i sängen.. jag ser dig komma lunkandes nerför backen men att du inte är ensam. det är då jag ser vem du har med dig. det gjorde ont i hela mig när jag såg dig komma med henne.
det enda jag låg och funderade på under natten var vad du gjorde den natten... eller vad ni gjorde kanske man ska säga... jag visste redan innan att de skulle skita sig, jag var helt säker på att ni två någon gång skulle hitta tillbaka till varann. dagen efter när jag pratar med dig är du skitkort mot mig och du är hellre med dina vänner och jag får rysningar som berättar för mig att mina aningar jag haft under natten var sanna... jag var så säker.
jag kommer hem till dig tillslut och du är helt off.. jag var så nära på att bara gå hem och skita i allt, bara glömma bort hela historien och börja ett helt nytt liv... men istället frågade jag dig vart felet var och i femtio minuter låg jag, vetandes vad svaret var, och väntade på att det bara skulle ramla ut ur din mun... tillslut kom det och det gjorde ondare att få höra än jag trott..
det betydde ju ingenting tyckte du .. men i mig gjorde det så ont
jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till dig, du ville inte börja nåt nytt med henne sa du och du ville däremot gå in i nåt seriöst med mig som du sa i fredags.. vad skulle jag tro på ?
hela dagen sökte jag svar på vad jag skulle ta mig till. mitt hjärta bara skrek ditt namn men min hjärna insåg att det kan lika gärna hända igen... har man gjort det en gång så varför inte göra det fler ggr.. nu vet du ju att det var okej att göra så den här gången så kommer du tänka att det kanske är okej nästa gång med ?
efter att ha pratat med min syster om det här, med min mor och med min bästa vän... kom jag nog fram till att det kunde vara värt en chans till. jag menar du var mitt allt, det gick inte en sekund utan att jag tänkte på dig och jag var helt lycklig ihop med dig och sen så gör du såhär mot mig... jag ville inte tro att det var sant..
nu har vi pratat om de... eller glömt det är nog ett bättre ord.. fast det är ju bara en lögn. fattar att det är lätt för dig att glömma bort , men i min hjärna kommer detta ligga och gnaga för alltid... jag kommer sitta och fundera på hur du möjligtvis hade samvete att göra så, om du kommer göra det igen, om det hände något mer, om jag verkligen ska våga tro dina ord... klart jag gör det , jag menar det är ju bara dina ord som spelar någon roll och precis som du sa så var du ÄRLIG men då var ju dock skadan redan skedd !
sålänge ingen mer skit händer så ska du veta att du betyder guld för mig och jag kommer aldrig någonsin glömma bort den tid som jag har fått och kommer få ihop med dig <3
Louise
|
|
16 September 2008
| Länk
| Sorg
| 0 kommentar
|
|
|
|
Alla försvinner
Men på ett underbart bra sätt, för dom. Min bästa vän flyttar om en månad.
Vi kommer i och för sig bo ungefär 200m från varanda,
men hon kommer flytta ifrån sin familj, som på något vis är min familj.
De är så härliga, och de älskar potatis åt mig. För er som inte förstår, potatis är det bästa som finns.
Men människor försvinner även på sämre sätt, men i min text kommer inte döden hägra. Jag har inte träffat mina kusiner på cirka 2 år och jag saknar dom enormt, även fast jag bara svär när dom sitter som fastklistrade runt fötterna som blodiglar. Och jag har fått två nya kusiner, som jag bara sett en gång i en bil.
Jag vet inte ens vad de heter, men jag är säker på att dom är grymt söta.
Även fast bäbisar är grymt fula egentligen! Men eftersom de är släkt med mig så måste dom vara snygga!
Nu till en ny tanke, idag trodde jag att jag var helt själv i skolan. När jag åkte till skolan imorse så var det INGEN som svarade i telefonen, men nu är i alla fall två på väg, snart tre. Tur för dom det. Jag tror inte jag skulle klara en hel dag i min ensamhet på skolan som är otroligt liten men otroligt stor för en sådan liten flicka som mig, för jag skulle vara otroligt ensam, utittad och allmänt tråkig. Jag kan inte ens gå på stan själv utan att känna mig stressad, något som jag har hört är väldigt avkopplande - Vilket jag inte förstår.
Nu börjar jag snacka en hel del dynga, men nu har jag i alla fall skrivit mitt första EGNA blogg-inlägg.
Guy´s, Make me proud! //Nathalie
|
|
16 September 2008
| Länk
| Övrigt
| 0 kommentar
|
|
|
|
Bara för att vara säker
att komma till skolan och känna att det börjar släppa lite, att man faktiskt börjar förstå en del är inte helt fel. idag var första dagen i hela mitt liv som jag gick ifrån en mattelektion, lycklig och glad över att verkligen fatta vad läraren pratat om.
klockan tolv idag vände lyckan.. jag fick höra av mina vänner om projektet de höll på med någonstans i världen, att skapa ett nytt big bang, alltså att återskapa universum..
jag trodde inte så mycke på de där först men när man gick runt på skolan och hörde varenda käft gå runt och prata om detta så började man själv bli lite fundersam.
forskarna hade förväntat sig att jordens undergång skulle ha skett idag klockan 13.00 pga smällen av deras atomer i forskningen... de trodde att ett svart hål skulle käka upp jorden och att allt skulle dö..
jag gick ut på aftonbladet och sökte svar.. där fanns bara otäcka filmer om hur det skulle se ut när jorden sakta men säkert försvann och blev borta för alltid.
jag blev livrädd och ringde till min pappa som inte hade hört något alls om detta. vad skulle jag göra lixom, jag trodde att detta skulle vara min sista dag på jorden med mina vänner och alla som jag känner. jag sa till honom att jag älskade honom och att jag skulle ringa ikväll om vi fortfarande fanns kvar på denna crazy jord.
och det gör vi fortfarande, vilket jag är så jävla glad över. den dödsångesten som drabbade mig idag trodde jag fan aldrig att jag skulle få känna på.
jag brukar inte direkt vara nojig men idag slog det alla rekord.
jag satt med en kompis och pratade om att det här faktiskt kunde vara slutet, medan alla andra tkte att det var bullshit... men tänk.. tänk OM det inte skulle ha varit det, om vi skulle ha suttit och väntat in döden utan att ens agera, utan att skicka iväg ett tröstande ord till den man älskar...
vi höll på att gråta båda två..
min hjärna kan inte ens koppla in att någon i hela världen kan tänka sig att utföra ett experiment som kan förinta hela jorden bara för att man är nyfiken..
vart är det bra ? ska folk gå runt och uppmuntra dom här forskarna nu då och be dom göra en ännu större grej av det så att det verkligen går åt helvete nästa gång ? nej alltså det är inte konstigt att folk inte lyssnar på att vi förstör jorden med miljöutsläpp när det kommer ut en sån här sak i media, som får massor av ungdomar att sitta och grina hejdlöst i skolan kramandes med sina vänner i skräck för att dö. man sitter hemma och tänker att detta om miljön .. ääven det kan vara bullshit, att det lika gärna kan vara så att de vill tjäna pengar på att folk köper dyrare matvaror för att dom är gjorda i sverige, vilket egentligen är en billigare vara eftersom att den inte rest runt hela jorden...
denna värld är ju så jävla fucked up ibland.
visst jag sitter och snackar om miljö o skit, samtidigt som folk dör i aids eller i olyckor, men det här är en del av världen det med ! och jag blir arg på de här jävla stället snart !
JAG TRODDE ATT JAG SKULLE DÖ IDAG , tack så jävla mycket för att ha förstört hela min dag med en skakande nyhet som fick hela världen att flippa ur.
en sjuttonåring ska inte behöva ringa sina föräldrar och berätta för en sista gång att hon älskar dom, eller skicka runt kedje sms till sina vänner för att dom för sista gången någonsin ska få höra att dom är älskade....
FYYYY FAN ! det finns mkt skit här i världen , det gör det... men varför göra det hela värre ? är det inte nog med att man sitter hemma och sörjer folk som gått bort på alla andra möjliga sätt, medan ni sitter och planerar hur ni ska göra för att förinta vårat hem, våran planet, våra LIV. ETT LIV ÄR SÅ JÄVLA MKT VÄRT , men endel fattar inte det, endel bara leker med det som om det vore en leksak från toys ´r us för typ en tia.. !
när man hamnar i ett sånt tänk som jag hamnade i idag så kommer man verkligen på vad man har i livet.. när ja åkte hem från skolan förut så njöt jag nästan av att veta att ja åkte på en asfaltsväg, påväg hem till mig. husen var så fina, solen tittade fram ibland, den otroligt dåliga vägen utanför grums kändes helt plötsligt underbar, att det var höst var nästan mysigt, och att få komma in genom dörren hemma... ååh... jag trodde aldrig att jag skulle få se mitt fina hus igen!
jag började inse att jag skulle få spela match idag , något som annars brukar kännas helt neutralt kändes idag som att det var världens grej och jag längtade som fan, att sedan få åka hemm igen och kanske möjligtvis träffa kärleken... herre gud, jag har aldrig i hela mitt liv känt såhär förut. jag tror att jag till och med skulle bli glad om någon fixade en 18 års fest till mig med mat med bara mjöl i.. :D Jag är gluten
man måste verkligen få en så stor motgång här i livet för att man ska fatta hur bra man egentligen har det, ordspråket är sant, man vet inte vad man har förän man förlorat det !!
Louise
|
|
10 September 2008
| Länk
| Livsfrågor
| 0 kommentar
|
|
|
|
Louise
Min Och Din Vardag
sitter nu hemma i min soffa och tänker på var jag ska börja med denna text..
kanske ska börja med att berätta lite om mig själv. jag är som ni kanske redan uppfattat 17 år, studerar i karlstad och heter louise. jag spelar fotboll, umgås med mina vänner och min familj och hinner gärna med att gå ut en hel del.
jag försöker njuta av alla sekunder i mitt liv för att kunna få ta vara av varenda liten detalj som jag sedan kan lägga på minnet och plocka fram när jag blir äldre, då ska jag och min vän sitta och skratta ihop och vi ska minnas det som hänt oss i livet.
livet är för kort för att slösa bort, man måste ta vara på varenda liten gnutta som man får äran att vara med om.
om ni nu sitter hemma med några funderingar över vad ni ska göra med era liv, vad ni ska göra för att komma på andra tankar. om ni vill ha någon att babbla med om skvaller, dagens händelser, livets alla hinder eller livets sorg som drabbar så många så lämna en rad eller femti, här finns vi, jag och nathalie för er och vi kommer göra allt för att visa våra intressen av att hjälpa er där ute.
när ni nu läser det här så kommer ni tänka att ni aldrig skulle vilja öppna upp er för någon ni inte vet vem det är, kanske. men jag som sitter här framför skärmen och skriver är lika mycket människa som du, jag har lika många, mer eller mindre problem som du har, i vilket fall som helst så har vi fömodligen båda mått dåligt över någonting som har med livets alla svåra stunder att göra. en väns bortgång, en familjemedlems svek, en brusten kärlek eller en misshandel. kanske problem med alkohol, droger eller att man bara inte kan hålla sig borta från vanliga cigaretter. ett problem kan vara vad om helst. det behöver inte i själva verket vara ett problem för någon annan. människan brevid dig kanske tycker att det är vardag att inte röka, medan du försöker livet ur dig att sluta. det är svårt..
din vän har gått bort, du känner dig ensam, övergiven och helt borta i huvudet. du vet inte vem som styr dina tankar längre för dom tänker på så konstiga saker ibland, såna saker som man egentligen inte får tänka... såna som man aldrig tänker högt om..
man tänker att den där tjejen som man mötte på bussen i morse, hon såg så glad ut och hon var så fin. man sitter hemma och intalar sig själv att man är ensam om alla problem och att alla andra är nöjda med sig själva och är helt utan problem, att alla andras liv bara flyter på med all lycka i hand. men jag ska lova er därute, att ni är inte ensamma. det är den kaxiga grabben på bussen som går runt och tänker på att hans utseende inte är som han vill ha det och att han inte duger till något, det är tjejen i skolan som alltid går runt med ett stort leende på läpparna som sedan kommer hem efter skolan då leendet vissnar direkt när hennes föräldrar trycker ner henne för ingenting, eller för att hennes bästa vän någonsin gått bort i en tragisk olycka.
samtidigt som man förbjuder sig själv att vara glad så går man runt i skolan, i affären eller på jobbet med en skinande leende för att inte avslöja att man egentligen är helt svart innuti och varje dag funderar på hur man ska orka med livets alla hinder.
jag själv har mina erfarenheter av problem från alla håll.
man kan tycka att det aldrig får vara nog att det aldrig får vara bra. man tycker att livet är hopplöst och ibland finner man bara en utväg. den utvägen har jag kunnat se förbi för att jag äntligen fattat hur mycket livet faktiskt är värt att leva.
många människor i min närvaro har under denna sommaren gått bort på grund av olyckor eller självfövållade saker... båda orsaker är så ofattbara. att någon i en olycka försvinner utan att man får säga farväl, utan att en sista gång få säga att man älskar denne person något så inni helvete. eller att någon tar beslutet att lämna denna galna värld utan att ge förvarning, utan att ge livet en sista chans... det finns inte ord för hur hemsk den här världen är, hur hemska saker det händer , men däremot finns det ord som kan hjälpa... ord som kan få en människa att känna sig bättre till mods och att kanske tillochmed klara av att komma upp ur svackan och känna att man lever igen.
Louise
|
|
9 September 2008
| Länk
| Övrigt
| 0 kommentar
|
|
|
