lussevaka, vad vi hade tänkt oss iaf.

Kommer fram till Amanda med förväntan. Kände egentligen att
ångesten var nära, men försökte fokousera på kvällen framför oss.
Vi satte oss och åt med pappans kompisar, jag försökte le och vara närvarande.

Sitter i källaren börjar med turkisk pepper shotar, kör jag har aldrig och öppnar vitt vin. Vi skrattade och var glada.
Gömmer spriten så gått det går under tröjan, och springar till övervåningen för det var så mycket mysigare där, samtidigt gav vi ständigt ifrån oss små fniss.

Sätter på musik börjar dansa och skratta,
det dröjer inte länge tills det blir lite to much.

Helt plötsligt skriker Julia att fan vad ont hon har,
vi skrattar vidare eftersom vi inte visste om hon menade allvar
eller inte. Och hon skrattar. Skrattar och gråter.
Jag sätter mig ner med henne och frågar vad som har hänt.
Och som sagt hände ju ingenting, hon satt helt vanligt när det plötsligt började bränna och göra ont i benet.

En av pappans kompisar kommer upp och hjälper Julia.
Hon ringer sjukvårdsinformationen, jag hämtar is och säger till Amandas pappa att jag tror vi behöver en ambulans.

Jag och Amanda sitter i säkert en halvtimme och förker få tag på Julias mamma.
Inget svar, inget svar, inget svar.. I sådana här lägen blir jag nervös och riktigt frustrerad.
Till slut får Amanda tag på henne och hon kommer senare dit.

Julias mamma Gabriella ringer en ambulans.
Hon ligger och skriker och gråter för de gör så ont, hon kan ine röra benet. Inte alls.

Efter ett tag får vi hjälpa henne upp och jag leder in henne på toaletten. Sedan bär vi henne till en fåtölj så hon kan sitta upp.
Gabriella hade ju bara slängt på kläderna och åkt iväg.
Klockan var tio någonting så hon hade tagit med deras hund.

Jag och amanda gick ut en snabb runda med hunden.. bara utanför huset ungefär.
Sen såg jag ambulansen komma, vinkade in den.

De gick upp för trappan med en bår.
Frågade frågor och kände på benat, man kände verkligen rädslan och oron i luften.

Amanda stannade med Nelli (hunden).
Jag och Gaberiella följde med i ambulansen, fan heller att jag skulle lämna min bästa vän.

De körde utan syrener, i mörkret.
Det var riktigt fint där inne, i ambulansen.
Julia mådde mycket bättre. Jag slappnade av mer och mer.

Men sedan kom vi fram.
Rum 7.

En läkare kom in, han var gammal. Jag tycker inte om manliga doktorer.
Gabriella försöker förklara att Julia inte klarar av sprutor.
Hon klarar verkligen inte av det..
Hon försöker förklara att Julia får panikångest.

Läkaren säger bara, "Jaja tös, vi är försiktiga!".
Nej jag tror inte du riktigt förstår.. Nej men vi tar det lugnt.
Konversationen mellan dom blir mer hetsigt och läkaren förstår verkligen inte.

Sedan gick han och det skulle skullle sedan komma in en sjuksköterska som skulle ta blodprov.

Under tiden, så hade ju Julia inte så ont längre men kunde fortfarande inte röra benet, det var som det var förlammat.

Jag och Gabriella fick nästan bära henne in på en toalett, och jag följde med in.
Men hon kunde inte sätta sig ner för det gjorde så ont i benet.
Så jag öppnade dörren och Gabriella kom.
Men sedan hände något.. Julia började gallskrika av smärtor.
Och jag försökte bära upp benet så vi kunde gå in i rummet igen.

En läkare gick förbi med en kaffekopp i handen, "Jaha, hejhej!".
Jag förstod ingenting, Julia grät och verkligen skrek.
Gabriella skrek efter hjälp.
Det kom en ambulansskötare och hämtade en bår som han fick bära upp henne på.

Sedan när vi kom in i rummet igen hade Julia så jäkla ont.
Så ont hade hon inte ens haft när vi var hos Amanda.

Sköterskan kom in, hon som skulle ta blodprov.
Julia blev helt hysterisk, och Gabriella berätta om förra gången de skulle ta blodprov, då hon och två andra sköterskor fick hålla fast Julia. Det var då hon fick sin jättefobi och allt.

Sköterskan bara, jaa men jag se tvinga dig!
Och håll samtidigt fast i hennes arm, sedan kom doktorn in igen och bara åhhh töstös. Och försökte hålla hennes hand.

Men Julia klarar ju inte av att någon rör henne när hon är så hysterisk.
Jag fick nästan puta bort sköterskan och förklara, att nej hon klarar inte av det här.

Gabriella bad doktorn gå.
Under tre timmars tid gick det till såhär..

Sedan fick hon riktigt mycket lugnande..
Vid en operation förra året somnade Julia av 2 ml.
Nu fick hon 15 ml, och verkligen INGENTING hände.

Sedan var hon jätte duktig och tog blodprov och en till spruta i armen. Sedan lugnade hon ner sig och vi satt och pratade mest och så, vi var fortfarande på akuten då.

Sedan fick vi åka upp till barnavdelningen och Jag fick stanna och sova över med Julia. Gabriella tog en taxi hem.

Vi fick bo i Nasses rum.
Dagen efter fick hon göra ultraljud men det vissade inget.

Och sedan fick jag åka hem..

Julia jag tänker på dig, och jag älskar dig.