- my scars remind me, that the past is real
Startsidan Gästbok
Debatt Topplistor Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


- its whatever makes you see, that makes you belive

- carve your name in my arm.

Jag känner mig ensam.
Ensamhet, jo. Den känner jag väl.
Jag dricker te, lyssnar på musik.

Det är december, jag sitter i ett kök
med en laptop.
Varma solstrålar letar sig fram över köksgolvet.
Snön är borta, solen skiner och himlen lyser ljusblått.
Frosten ligger i gräset.

"Dont walk away, dont walk away, when the world is burning."

Jag ska snart gå in i duschen, låta det heta vattnet
skölja bort gårdagens synder.
jag känner mig hemsk och fel. Så jävla fel.
Jag dras från verkligheten och hamnar i ett mörkt hål.
Med tjocka väggar, som jag aldrig kan slå sönder.
För jag är svag.

Solens strålar från fönstret kastar sig i mitt ansikte.
Tänk att det kan var så i december.
Det är skönt.
Utanför fönstret finns slingrande grenar.
Trasliga, krångliga och vackra.

Vad som pågår inom mig vågar jag inte berätta. För någon.
En kamp utan dess like.
Ett slag där ingen vinner, ännu mindre jag själv.
Dom strider för att plåga, för att döda.
Det känns som om mitt hjärta har ruttnat.
Eller dött.
Mitt hjärta är starkt av kärlek, men svagt av kraft!

Väck mig till liv.
Blås försiktigt tills jag känner att jag lever.

Jag har blivit beskriven som vilse.
Men jag vet exakt var jag är.
Jag har bara inte förmåga att ta mig härifrån.
29 December 2009  | Länk | livet | 1 kommentar
-

- sometimes hate is not enough to turn this all to ashes.

Jag blickar tillbaka.
Sökte jag skydd hos min mamma när ag var ledsen som barn?
Vem vände jag mig till?
Jag tror det oftast blev mamma, men jag tror jag kände
av falskheten redan då.

Jag minns tydligen känslan när jag satt i fönsterkarmen i trappan.
Tittade ut mot vår tomt, gungor tror jag där var, och vägen.
Jag väntade på pappa.
Jag minns känslan när han åkte därifrån.
Jag spring till träden och buskarna i slutet av vår tomt.
Där bland buskarna fans en liten stubbe som jag stod
på och skrek och vinkade.
Jag var alltid så rädd att du skulle lämna mig.
Jag minns den känslan.

Jag minns när pappa var otroligt besviken på en gång på dagis.
Jag och en kompis hade "rymt" några timmar.
Jag kommer ihåg att han hämtade mig, han såg riktigt arg ut.
Men han såg ledsen ut i ögonena.
Vi gick hem, det var inte långt.
Han gick någon meter före mig.
Bestämt och snabbt.
Jag sprang rädd och ledsen efter.
Jag var inte rädd för honom.
Jag skrämdes av vad jag hade gjort honom.

Jag minns när alla hade antagligen gett upp hoppet om mig.
För något år sen.
Jag hade ett rätt bra tag slutat gå till skolan.
Och jag stod på morgonen, min syster kom ut i hallen från sitt rum.
Nyvaken.
Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var vi sa, men hon skrek på mig.
Och grät, smällde igen dörren till sitt rum.
Hon var trött.
Jag kommer ihåg det.

Jag minns en natt, när jag skulle till min pappa med bussen.
Och jag var störtsäker på att jag var påväg till döden.
Jag kommer ihåg att jag skar mig på låren, djupt.
Dom ärren syns och känns fortfarande.

Jag minns lyckliga och fina stunder.
Men jag kan inte komma ihåg att jag var lycklig.
29 December 2009  | Länk | livet | 0 kommentar
- ångestfylld till botten.

- guldiga stora örhängen, rakt hår, stor mysiga pojktröja.. te!

Ångest.
Jag har riktigt mycket ångest, jag blir så jävla svag i sådana tillfällen.
Sådana stunder, dom hatar jag.
Jag hatar, föraktar allt runt omkring. Och mig själv.
För jag är svag, jag har nåt någon punkt som jag aldrig kan komma ur.
För någon timme sen, kände jag att jag faktiskt ville bli utnyttjad.
Nu sitter jag och skräms av att jag har tänkt den tanken.
Jag känner starkt att jag måste skada mig, verkligen. Nu!
Jag skyller på allt som skulle kunna vara ett bra argument.
Jag vill inte ha ärren, jag vill ha smärtan.
Jag vill känna mig slagen.
Av något större än mig själv.
Eller känna mig slagen av mig själv?
Det är konstigt det där.
Jag kommer ihåg att jag glömmer oftast efteråt varför jag från första början ville
skada mig själv.
Som om jag hade manipulerat mig själv.
Om och om igen.

Så varför gör man så?
Varför gör jag så?
Är det för att jag bara vill åt smärtan utan att få svar?
Eller för att jag vågar inte tänka på vad som egentligen gör så jävla ont?

Jag tror jag har börjat sluta mig själv från omvärlden.
Igen.
Jag vill inte åt någon.
Jag vill inte träffa någon.
Jag vill gömma mig under ett täcke.
Och aldrig behöva gå utanför dörren.
Jag vill bort.
28 December 2009  | Länk | livet | 1 kommentar
-

- Jul.

Glittriga kulor i granen. Det är fint.
Något lugn övertar. I luften, förstår ni?

Detta året, precis som förra året, spenderades gråtande.
Underbart!
Nej, inte alls.
Paniken låg nära.
26 December 2009  | Länk | livet | 0 kommentar
- renaste kärlek.

känn ruset

pulserande ådror
lätta kyssar på magen
en hand som håller hårt i min
när två själar blir en
känn ruset

samtal utan ord
känslor som ingen ordbok i
världen kan beskriva
varma händer som håller om
mig efter en isande decemberdag

känn ruset

nån som rör mig på ett sätt
jag knappt vågat drömma om

känn ruset
21 December 2009  | Länk | livet | 1 kommentar
-

- abstinens.

abstinens!
4 December 2009  | Länk | livet | 0 kommentar
-

- I wanna know what Im thinking, what Im feeling.

Som ett slag i magen.
Jag var bara tvungen att ta mig därifrån. Bort.
Snabbt!

En dag som bara blev värre och värre, och det tog bara ett litet snesteg
för att gråten skulle kvävas i halsen.

Sätt mig på repeat, vardagligen.
Så snälla, kan jag få genomlida denna tortyr om och om igen.
Det känns precis så.
Som att jag vaknar för att bara kvävas långsamt genom min dag.

2 December 2009  | Länk | livet | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Alina Ohlsson                                             Skaffa en gratis hemsida