- Kristian Anttila på torsdga med Ida,
på babel i malmö.
- Flytt på måndag..
Kristian på torsdag alltså, det ska bli skoj.
Han är inget jag vanligvis lyssnar på, men Ida
bad så snällt om hon fick bjuda med mig.
Hur kan man säga nej till dom ögonen?
Jag ser fram emot det, men min kropp känns så
sliten och trött.
Jag är väl sliten, sliten av ingentinget.
-Någon ligger i gräset, med frostiga kläder
så stilla och vit. Och blåljusen blinkar.
Tänk vad man kan göra med en liten kniv.
Det känns som om jag förlorat någon, någon nära.
Jag skulle kunna beskriva smärtan med tusen ord.
Men väljer att göra det med ett. Ont.
För ont, det gör det verkligen.
Smärtan har begravt sig djupt inombords, och
vägrar lämna mig.
- I scream for silence.
Förresten. Jag saknar dig.
Du är och var en kär vän.
Jag var så glad i din närhet,
jag andades rent, trygg.
Kommer du ihåg älskling?
Att det var vi två mot världen.
Vi som skulle kämpa, och inte
ge upp. Inte ge upp.
Tack för att du fanns där för mig.