...i långsam takt men ändå vidare.

Har börjat tänka väldigt mycket på skämt och ofta väldigt morbida och anskrämliga (stavning?) sådana. I början tyckte jag det var konstigt, inte likt mig. Jag kan vara elak och så i mina skämt men jag är inte det alltid och inte på detta viset. Men jag vet en som var det och som jag alltid skrattade åt. För hon sa det jag ine vågade och det gjorde mig så lättad. Nu är det inte så att jag springer runt och säger detta, men vissa gånger får jag bita mig i tungan, och då kan jag skratta. Kära moster, driver du med mig? Så nu börjar det posetiva komma åter i mitt liv, det lyckliga. Nu ska jag bara få min hjärna att fatta att hjärtat börjat läka, så jag kan börja bete mig som folk igen. Kanske rycka upp mig lite...

Idag har jag packat ner alla gardiner i lådor, aldrig mer kommer jag byta gardin i denna lägenhet... *suckar lite lyckligt* Det kommer bli mycket nya gardiner i huset tror jag, har inte så mycket som passar i stora rummet tror jag, och i köket och matsalen kommer det nog bli *trumvirvel* panelgardiner... (jag vet att jag sagt att jag aldrig kommer ha det, men i huset passar det och skulle se löjligt ut med vanliga gardiner tror jag. Så jag får lämna "walk-over" i den frågan och hänga panelisar...)

Nu är det snart dags och hämta lillkillen på dagis, skönt att vara tillbaka där igen. Dagis var ju stängt i måndags så nu har jag gått här sen i fredags typ och känt det som att det är helg... så idag börjar vardagen, hur skönt som helst.

Mat idag? Funderar på pyttipanna... men vet inte... Blir så gasig av stekt ägg, men är sugen på det så så får det nog bli... Och Ludde älsakr det... pytten alltså.

Nej, nu ska jag kolla vidare lite innan killen kommer hem, då blir det inte många lugna stunder vill jag lova.... Jisses vad han kan nu, allt han inte får och lite till..*asgarv*

Tjingeling

japp, jag vägrar gå på begravningen... men kommer väl göra det ändå...

ÅNGEST

låt mig vara bara...

kommer väl bli bättre

och fullt upp har även den blivande snickaren...

en bild till, här är stora killen på väg till dagis, första dagen...

Ska bli bättre på det här med foton och uppdateringar. Men nu ska jag iväg och jobba, sen väntar en mys helg med min lilla kille. Ola ska till gbg, så vi rår oss själva...

Tjingeling

japp, det blev det till middag idag. Var uppe hos mor och far, sen pizza med hem och u är det lugn och mysig söndag som väntar.

Ska nog bort till huset en sväng sen, var nån plast som Ola skulle sätta upp. Kanske till några vänner på fika, men bara kanske.

Trött idag, ska se till att komma i säng innan 12 denna veckan som kommer, annars så blir jag snart en zombie.

Ne, har inget att skriva om, inget att dela med mig av....

Kram

Jag kan inte gråta, inte för det jag vill gråta för.

Grinar som en besatt när det är hemskt på tv:n (läs greys) eller när min lilla prins gör framsteg så fäller jag lätt en tår. Men när min mosterdör, då sinar tårarna. Ska det vara så?

Istället är jag ARG, hela tiden. Får anstränga mig för att inte gnälla och skälla på allt och alla, men ändå gör jag det alldeles för mycket. Och helt utan anledning. Stackars Ola kan inte fråga nåt utan att jag surt förklarar/gnäller eller fräser åt han. Och katt-fan som tyckte det var lämpligt att lägga sin första löp-period NU, inget smart drag.... Har inte tålamod alls, är trött, grinig och allmänt förbannad. HELA TIDEN!

Och tro mig, det är jobbigt. Inget jag vill vara och jag försöker lägga band på mig, men jag blir så trött till slut så jag orkar inte. Och när man är trött så blir man gladare, eller? Nej, det blir värre och jag är surmupparnas hövding just nu...

Idag ska vi till läkaren med luddemans fötter, hoppas det ska gå bra. Kommer inte bli glad om vi inte får en remiss.

Nä, nu ska en jäkla massa grejer ut på tradera, för här ska det inte ligga och samla damm, och pengarna är välkomna...

Tjingeling (eller morrmorr som vi surmuppar säger)

Har fått en stor klump i mitt hjärta, eller kanske är det ett hål. En stor saknad vet jag att det är.

I torsdags gick min kära moster E bort, oväntat och tragiskt. Dödsorsak oklar, och inget jag kommer gå ut med här, då det känns för personligt och för naket.

Så hela helgen har gått mig förbi och jag vet inte om jag fått uträttat nåt viktigt eller vettigt. Känner mig snurrig och virrig, men antar att det hör till. Konstigt nog är jag inte så ledsen, eller, jo ledsen är jag, men jag kan inte gråta.... Men blir lätt arg, och jag märker på nätterna att jag blir arg, nästintill vansinnig precis när jag vaknar, men det går över. Så jag skulle tro att jag sorgearbetar i drömmar. Men det är inget kul och vakna och känna sig arg och hatisk dom första sekunderna innan man inser att man är vaken och hemma. Lite jobbigt. Men annars så försöker jag vara ett stöd för mamma och syster. Även kusiner om dom vill... Pratade med min kusin igår, känns som om hon är för långt bort. Men nu verkar det som om hon ska komma närmare.

Har tagit ett beslut om att jag vill se min moster innan begravningen. Vet inte om det är rätt, men just nu så känns det som att jag måste. Behöver få möjligheten att säga hejdå, kanske få sörja. Sen blir det begravning, något jag har riktig ångest för, då jag bara minns hur jag mådde när mormor gått bort. Jag pallar inte med begravningar, vill bara slita upp kistan-locket och skrika. Vet att på mormors begravning krävdes all min viljestyrka att inte springa fram, öppna kistan och "väcka" mormor. Fick klastruefobi (stavning?) bara av tanken att min fina lilla mormor skulle ligga där... Och nu en gång till, min fina moster, det är inte rättvist.

Så om jag inte är mig själv den närmaste tiden så får ni ha överseende. Och nej, det är inte mig det är synd om, och jag är inte ute efter sympatier, jag vill bara förklaravarför jag är som jag är, jag har mycket tankar att brottas med och jag hanterar det inte så bra.

Nu ska jag lägga mig i soffan och se på tv, mnysa under filten. För idag är det kallt, jag har yrsel och det är tungt.