Mitt liv fortsätter gå åt fel håll. Åt väldigt fel håll.
Jag vet inte vad jag ska säga. Inte vad
jag ska tycka. Inte vad jag ska tänka.
Allt är bara upp och ner, och ut och in.
Jag kan inte låta bli att tänka denna egoistiska tanke igen. Men
den har trots allt förföljt mig varje dag, så länge jag kan minnas.
Allt vore så mycket bättre om jag försvann. Om jag bara
somnade in för att aldrig mer vakna ur en underbart dröm.
Helt. På riktigt. Inte komma tillbaka.
Men jag kan inte dö än, för det finns ett par saker som jag måste lösa innan jag kan lämna allt åt er andra. Och jag är tyvärr medveten om att det är lång väg kvar att gå.
-
Jag måste bli smal innan jag dör. Det vore ju för sorgligt om folk
mindes mig som den som aldrig var riktigt smal.
-
Jag måste bli säker på att jag inte gör dom sakerna jag försöker
förhindra ännu värre. För de som tycker om mig.
-
Jag måste få förklara läget för ett par personer som jag anser kan
behöva veta, skriva brev och säga adjö ordentligt.
Men sen .. Sen är det bara fritt fram för mig att göra mitt sista drag, ställa mig själv
i schackmatt inför den eviga drömmen. Befria både migsjälv och min omgivning.
Förlåt för att jag är så oerhört tragisk. Förlåt för att det enda jag gör är att gnälla om livet, utan att göra något åt det. Men jag är så förvirrad att jag varken vet ut eller in eller vad jag ens ska tänka, så jag kan inte inte så mycket mer positiv än så just nu.
Enorma kramar, och tack till alla er som står på min sida och försöker
fånga mig i min väg emot botten. Även om ni inte är fler än
ett tvåtal personer, som är lika förvirrade som mig ..
- tanu