Jaaa det är så jag känner det just nu!
Men det är inte länge sen jag befann mej på botten...längst ner på botten...då jag både trodde& kände att allt var meningslöst, att det inte fanns någon framtid för mej i denna värld...allt var svart& vitt...färgerna hade vid detta tillfälle suddats ut, känslorna hade tagit överhanden...och det läskigaste av allt var att jag inte kunde styra mina egna känslor...det fanns liksom inget där...bara ett mörker...jag befann mej som i en tunnel, en tunnel som aldrig tog slut...
men som tur var hade jag människor omkring mej, som kunde hjälpa mej att finna vägen ut. Det var en lång väg ut och det är en evig kamp att fortsätta på den vägen! Jag är så otroligt tacksam för att ni finns där och visar vägen!
Ibland slår en tanke mej...vad hade jag gjort och vad hade hänt om ni inte funnits där? Jag älskar er<3 Och jag älskar det liv jag lever och har idag!
...men ibland måste jag stanna upp och bara känna, tänka på det som var...dels för att komma ihåg hur jag kände för att kunna hjälpa mej själv att aldrig hamna där igen!och dels för att uppskatta det jag har! Man får aldrig glömma bort det!För det kan ändras när man minst anar det...
Lev i nuet, för imorgon kan det vara för sent! Ta vara på din familj, dina vänner, din kärlek och alla som du håller kär!
Vi finns här för varandra <3<3<3
Love to Live Live to Love