Quod scripsi scripsi
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
December (2008)
>>


Jag flyttar!

Efter ett par dagars test av bloggande så insåg jag att nogg inte var det jag sökte.
Kanske missade jag något stort på hur man skulle ställa in saker och ting - men jag tyckte andra bloggar verkade mer spännande.

Om någon nu skulle vara intresserad av att läsa mer om mig så finns jag på

http://trollan.wordpress.com/

Men för tillfället ska jag gå och lägga mig - igen - och hoppas på lite sovmorgon på årets sista dag. Fat chance...
31 December 2008  | Länk | Allmän | 0 kommentar
Självmord bland barn

I somras kom det ett mail från grundaren till babysimmet där vår son simmar. Hennes dotter hade tagit självmord, en vecka innan hon fyllde 15 år. Hon hade kastat sig framför tåget. Häromdagen så kom historien upp igen på löpet på AB.

Tankarna som far runt i huvudet när jag fick mailet var många. Ska man svara något? Jag har inte träffat dottern men hon sjunger in sångerna på skivan som vi fick. Babysimmet Linnéa är döpt efter henne. Framförallt kommer frågan varför? Varför tog din dotter livet av sig?

Funderingen sen blir varför vill jag veta det? Jo, på något sätt vill jag veta att det är något som skett som gjort att barnet inte längre vill leva. Att det är oförklarligt - vilket det många gånger är har jag förstått är skrämmande. Tänk om något av mina barn skulle välja att inte vilja leva en dag. Hur hanterar man det? Ludmilla har valt att skriva ner sina känslor i sin blogg. Jag upptäckte den idag. Genom den hittade jag fler som har drabbat av samma tragedi. En kvinna har fått rätt mot vården som missade signaler och därmed "orsakade" självmordet. Idag (ja, igår nu då) skrev hon ett inlägg som var rätt intressant om hur musten har gått ur henne nu, och hon inte längre visste vad hon skulle kämpa för.

Kan tänka mig att det på något vis känns som man förlorat barnet igen nu på något sätt. På något sätt kämpar man för upprättelsen, och då står barnet fortfarande bredvid en på något sätt, men sen när kampen är slut, då måste man släppa taget. Inbillar jag mig i alla fall att det känns som. Jag har tack och lov inte varit med om det.

Hur kan unga människor vilja skada sig själv? Jag har aldrig haft en tanke på självmord. Jag har heller inte haft någon panik attack eller psykos som verkar vara väldigt vanlig bland de yngre. Min lillasyster däremot har haft problem och behövt medicineras. Det är 9 års skillnad mellan oss. Hon är 80-talist, och i den generationen är det många som haft problem. Jag vet inte om självmord ökat nuförtiden, men jag tycker mig höra talas om det mer bland unga idag. Om det har ökar är det samhället som ligger bakom?

Hoppas bara att en universallösning har kommit fram innan mina söner blir tonåringar - jag vill inte oroa mig för det. Också.
31 December 2008  | Länk | Barn | 0 kommentar
Matriakat eller vad?

Hittaden en lite intressant film via Pär Ström som skulle visa matriarkatet på soc.


Det handlar alltså om hur en man blir bemött när han ska skriva på faderskapsintyget. Bland annat så ifrågasätter hon ett flertal gånger om han verkligen är pappan, och förklarar att han är inte pappa förrän papperen är ifyllda.

Jag antar att barnet har en mamma. Jag antar att hon är med också (det är i alla fall "vi" som skrev på och 3 månaders bäbisen har väl inte kommit så långt än - hoppas jag). Mammans reaktion nämns inte alls här.

"Är han verkligen din pappa" frågar de barnet retoriskt. Om någon blir förolämpad här måste det väl vara mamman. För vad de säger är väl: "Din mamma ser ut att vara rätt lättfotad, tror du verkligen att den här karln är den som i slutändan lyckas göra henne på smällen??"

Det här handlar om myndighets Sverige där någon låtsas att de har lite makt. Bemötandet i detta fall har nog inte något med könet skulle jag vilja säga.

Om man vill ta upp matriarkatet så kan man väl fråga sig varför när min sambo 1994 stod utan inkomster och i slutändan vände sig till soc för hjälp tills han kunde få KAS att hans avslag skickades till mig, hans sambo. Män som är så nerdekade så de måste ha soc kan naturligtvis inte ha hand om pengarna heller - eller nåt. Varför avslag? Jo, den korkade killen hade flyttat ihop med mig och eftersom jag pluggade så hade han inte rättighet att få soc bidrag. Lustigt att man i det fallet juridiskt verkar vara ett par, men annars måste man gifta sig för att kunna få fördelarna att vara tillsammans.

Nåväl, det var off track - men jag tycker det är lustigt att båda sidorna kan hitta exempel på "könsmaktsordning" i allting.
31 December 2008  | Länk | Könsmaktsordning | 0 kommentar
Barn förändrar verkligen allt

När jag bestämt mig för att "skaffa barn" (visst låter det illa?) så var jag medveten om att livet skulle förändras i och med det.

Inför det hela bytte vi boende från hyreslägenhet på ett stökigt område, till en bostadsrätt på ett barnvänligt område (gissa om boendekostnaden ökade!) vi införskaffade också en kombi för att kunna packa in mer.

Vi har väl inte varit så där jätte partajande människor, men ibland var vi väl ute på restaurang och eller bio, men det insåg vi väl skulle minska. Det var saker vi var beredda på.

Sen kom då nummer 1 och man insåg att det finns andra förändringar.

1. Småbarnsföräldrar blir enormt duktiga på att ha många bollar i luften. Försök själv laga mat med ett barn som tar sig fram överallt och gärna går till ställen som låter väldigt roliga (Neeej!!)

2. Småbarnsföräldrar blir effektiva - framförallt på jobbet. Tänk att hinna avsluta saker och ting utan att någon vaknar, bajsar i blöjan, känner sig allmänt ensamma etc. Det enda problemet är väl när småbarnsföräldern hamnar på toaletten och njuter av att kunna stänga dörren. Det kan ta lång tid då :)

3. Småbarnsföräldern måste censurera sin litteratur och filmer. Jag kan verkligen inte läsa om barn som far illa medvetet (mord, våldtäkt, slagna etc), se filmer där barnen skadas (grät floder över Bron över Terabithia), och långt efter julen 2004 hade jag svårt att släppa min son när jag tänkte på Tsunamin och alla barn där (han hade en likadan dräkt som ett av barnen haft på en av bilderna, mamman höll honom i famnen när han drogs ifrån henne och hon tappade dessutom sin man och mamma. Den dräkten fick han inte ha mer - och den användes heller aldrig på nummer 2)

Förut har jag naturligtvis också berörts av sådant här - men innan jag hade barn blev det sådant som händer andra. Idag blir det en skräck att tänk om det händer mitt barn. Vad skulle jag göra? Varje gång man läser om barn som får någon sjukdom så kramar en hand om mitt hjärta.

Dessutom - förut har jag väl inte begrundat min dödlighet så mycket. Jag vill ju helst inte lida naturligtvis, men efter döden så känns det inte som det ska spela någon större roll vad som händer. Idag när man läser om folk som dör och läser att de har småbarn mår jag också illa på ett helt nytt sätt. Dels känns tanken på att barnen skulle växa upp utan mig eller utan sin far hemsk. Dels känns det hemskt att veta att skulle jag dö idag, så skulle min yngsta son överhuvudtaget inte ha några minnen från mig. Kanske bra på sätt och vis om pappan hittar någon ny bra mamma åt dem - men samtidigt känns det hemskt att inse vad lite man skulle betyda.

När jag var tonåring och gick igenom mina föräldrars bokhylla hittade jag en bok som hette: "Om jag inte hinner vakna" (eller något sådant). Jag plockade ner den för att läsa den. Mamma tyckte inte att den var lämplig, så den plockades bort. Eftersom vår läsning aldrig censurerats så blev jag naturligtvis rätt nyfiken på boken så att när den dök upp igen flera månader senare så tog jag ner den i smyg. Jag läste boken som handlade om en dotter som vid sexuellt utnyttjad av sin far i många år, och nu satt med en pistol och funderade på att skjuta honom. Jag kommer inte ihåg hur det gick i boken. Den gav inte alls intryck i mitt (14-åriga?) sinne. Jag kommenterade det för mamma som då fnös och sa att jag inte hade några känslor.

Idag kan inse att hennes reaktion på boken var en förälder som hade döttrar och tänker sig in hur det skulle ha varit. Själv visste jag knappt vad sex var vid den tiden så för mig var det bara en konstig bok med en massa ostrukturerade tankar. Tror inte jag vill läsa den idag när jag förstår bättre. Inte när jag har barn.
30 December 2008  | Länk | Barn | 0 kommentar
Min bakgrund del I

Ibland när jag läser bloggar så blir jag mycket intresserad av bakgrunden. Vad har den här personen för bakgrund? Vad är det som ligger bakom inläggen? Varför har de valt att engagera sig i en speciell fråga.

De frågor som idag (bokstavligen..) är intressanta för mig när jag har läst lite bloggar är.
- Jämställdhet
- Barn som missköts av mamma
- Barn som missköts av pappa

Frågan blir då vad är sanning? Tycker inte att det ska vara så svårt att ha en sanning, men så kommer folk och pratar om att "det är en sanning för den personen". Que? Visst, sanningen om hur man upplever saker är väl varierande, men antingen slog man - eller inte slog.

Nåja, tanken med detta inlägg var egentligen att presentera MIG. Vad är det som format mig till denna djupt tänkande person med de absoluta sanningarna. Eller nåt.

Detta inlägg får handla om mig upp till nian.

Mina föräldrar är fortfarande gifta. Det har inte förekommit någon misshandel mellan dem, och inte heller mot oss barn. Ok, mamma luggade mig i håret när jag var obstinat. Hon var mycket fascinerad att barnet som skrek när borsten kom inom en meter inte sa ett ord när hon tog tag i luggen och fick tag i en hårtuss. Hände nog inte så ofta. Minns mer mammas min när hon såg på tussen. En annan gång när hon var helt vansinnig på mig (vansinnig på en tonårig dotter - kan väl inte finnas någon anledning?) valde hon att förstöra en sak istället för att fysiskt slå dottern. Hon tog tag i en glasskål och slängde den med all kraft i golvet. Visst, hon var säkert nöjd när hon lugnat ner sig att den inte gick sönder, men hon blev inte gladare av att den studsade. Hon valde då att gå ut ur rummet.

Jag hade respekt för min far, men jag har aldrig nånsin varit rädd för att skulle slå mig. Men en gång var jag mycket sur på honom så när han vände sig om så väste jag "Jävla gubbjävel" åt honom. Han vänder sig om och stirrar på mig. "Vad sa du" sa han mellan tänderna. Genast retirerade jag och sa: "Inget." Kul detalj är att min äldre syster sa exakt samma sak till honom senare (något år senare) och precis som han gjorde för mig bad han henne upprepa det. Min syster var då inte lika skrajsen så hon såg honom lugnt i ögonen och sa: "Jag sa jävla gubbjävel". Min far vände och gick då...Vet inte vad han tänkte. En del som hört berättelsen tror att han faktiskt var tvungen att vända för att inte skratta till. Eftersom jag känner min far så tror jag att det ligger närmare till hands än att han skulle burit hand på någon av oss.

Nåja, som sagt vi växte upp i en kärnfamilj. Mina kusiner som bodde långt från oss växte också upp på samma sätt. Vad jag känner till var det bara en i klassen som hade föräldrar som var skilda när jag gick i grundskolan. Vi pratar 80-tal så det var väl inte ovanligt med skilsmässa - men det var ett okänt fenomen för mig.

Jämställdhet var heller ingenting jag tänkte på. Jag var väl mer än pojkflicka men samtidigt satt jag hellre hemma och läste än att vara ute och leka. Favoritböckerna var Enid Blytons böcker och alla hästböcker (Svarta Hingsten, Pirkko och Vitnos är väl de jag kommer ihåg mest). Jag läste även Kitty som jag tidigt utvecklade hatkärlek till.

Jag skulle nog definiera mig som människa i första hand - och kvinna i andra hand. Att det skulle vara negativt att vara tjej kände jag aldrig. Utom när jag kom upp i högstadiet och vi skulle ha träslöjd eller syslöjd. Man hade då det ena mest, sen var det samjobb mellan båda. Det var 7 tjejer i klassen och många fler killar. Jag kommer ihåg när de sa glatt att "Men vi har ordnat att alla killar ändå kan ha träslöjd, så det är ingen som ska tvingas ha syslöjd". Gissa om jag gillade syslöjd. Det enda jag ångrar från den tiden var att jag inte sa något. Men det kändes inte rätt att tvinga en kille att ha syslöjd (!).

När jag kom upp i högstadiet så var jag i ett konstant tillstånd att vara "kär". Det fanns många objekt för min kärlek, men det var väl två som jag var mest kär i. Ingen av dem var intresserad av mig. Nummer två kan mycket väl ha varit intresserad från början (det var så jag upptäckte honom...) men min enorma pinsamma kärlek kan ha skrämt upp honom. Den första som jag blev kompis med, som verkligen inte fattade att jag var intresserad växte upp och blev en transa.

Nåja, jag lämnade högstadiet utan att ha träffat på söndriga hem. Jag var inte den mest populära i klassen. Faktum var att jag var en av de utstötta. Det var inte frågan om fysisk mobbing, men det var mer psykiskt.

I efterhand kan jag väl säga att jag kanske kunde skylla mig en del själv. Jag ställde inte upp i det sociala samspelet. Ganska tidigt så kristalliserades det fram en "drottning" i klassen. Tjejen med det långa vackra blonda locksvallet (gissa om jag drömde om att klippa av det..) var den som bestämde. De andra tjejerna var hennes passupper. En annan tjej som också såg väldigt bra ut, och dessutom var smart var omväxlande kompis och ibland utfrusen. Unga tjejer kan verkligen misshandla med ord och blickar. Sen var det en tjej som mobbades helt. Och så var det jag som inte passade in. Mamma sa att de var avundsjuka (vilket inte är ett bra argument för ett barn för övrigt - hur sant det än är) och i efterhand inser jag väl att det stämde. Istället för att bry sig om utseendet och sminka mig så läste jag böcker. Det gick bra för mig på proven även om det inte var exceptionellt bra (böckerna jag helst läste var inte läxböckerna om man säger så...)

Träffade drottningen för några år sedan på stan. Tack och lov i en down period vad gäller vikten, så jag behövde inte skämmas allt för mycket. Artigt prat med varandra. Hon bodde kvar i hemstaden. Jag talade om att jag bodde utanför Stockholm och hon sa "Ja, jag visste att du skulle gå långt och hamna i Stockholm". Sagt med beundran. Såpass tänkte jag. Nu kan jag väl erkänna att jag kanske inte riktigt skulle säga att jag gått långt här i livet, men nog kunde utfrysningen ha berott på avundsjuka ändå.

Nåja, enough på detta ämne. Får se när jag orkar skriva av mig lite mer om hur jag har blivit den jag har blivit.
30 December 2008  | Länk | Allmän | 0 kommentar
Lite tankar om integritet

En annan man som tänker till om hur det ser ut i det svenska samhället är Pär Ström.

Han tar upp mycket om hur mycket av den personliga integriteten som håller på att skadas.

Personligen har jag alltid ansett att "personliga integriteten" debatten har varit tämligen onödig.

- Jag har aldrig varit "rädd" om mitt personnummer. Visst jag skriver inte upp det överallt, men jag är inte rädd att rabbla det i telefonen.
- Kameror får sättas upp överallt (utom på toaletten och omklädningsrum..). Eller ja, på offentliga platser. Tycker det är ok att man kan spåra folk vid brott.

Men nu när det gäller det digitala spårandet så känner jag mig inte lika bekväm längre. Gillade filmen Nätet när den kom - även om den kändes lite överdriven. Idag så tänker jag på hur den här killen dyker upp och presenterar sig som hennes drömkille - han vet vilka filmer hon ser på, har full koll på vart hon reser mm. Otäck känsla att all den data kan hittas...

Jag är inte lika rädd att någon ska kunna se att jag har vandrat på en gata någonstans. Visserligen kanske det finns ansiktsigenkänningsprogram som gör att människor som lever med skyddade identiteter kan hittas. Har inte riktigt funnits i min verklighet så många som lever med detta. Efter lite bloggsurfande inser jag att det finns ganska många sådana.

Förövrigt så rekommenderar jag starkt Magdalena Graafs bok Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig som jag tycker är riktigt bra och intressant att läsa. Kanske kommer någon att visa att det är en lögn med - men jag tycker hon känns bra mycket trovärdigare än fröken Mia. Det jag gillar bäst är att hon faktiskt konfronterar mannen och får en fungerande relation. I hela boken så konstaterar hon också att våldet är riktat mot henne och inte sonen - och hon ser att sonen har ett behov av sin far med. Kan inte se bra ut i LM:s världsbild...

Kan erkänna att jag aldrig planerat att läsa boken. Jag menar blåst bimbo med silikon inlägg. No thanks. Men, hon blev faktist en av mina förebilder efter att läst boken.
30 December 2008  | Länk | Rättsamhälle | 0 kommentar
Mamma vs pappa eller nåt sånt

Idag har jag läst mycket på Daddy bloggen. Det är en tung läsning på många sätt.

Daddy är en man som tappade vårdnaden av sitt barn när hon var ett. Anledningen var att mamman talade om att han var våldsam och hade drogproblem. Naturligtvis höll de sociala med. Rätten kom fram till att mamman hade ljugit en massa - men trots det höll de samma linje som soc. Resultatet är att mannen får träffa dottern 1 gång i månaden (kommer nu inte ihåg om det var en helg eller bara på söndagen). Av någon anledning tycker han inte det är nog. Go figure.

Daddy har blivit rätt så bitter på kuppen. Från att ha röstat på FI (!) har han börjat ifrågasätta statistiken och se över vad det är för propaganda samhälle vi lever i. Samtidigt som han lever i ett konstant vacuum av att inte få ha sitt barn. Han har av naturliga skäl förkastat hela feminist rörelsen. Jag kan förstå att man inte gillar de rabiata feministerna. Själv är jag anhängare av den Rosa feminismen som jag tycker handlar mer om sunt förnuft.

Det som är intressant med att läsa bloggen är hur man själv reagerar på saker han skriver. Han har varit inne på psyket för att han har mått så dåligt utan sitt barn.

Tycker det låter lite strange.

Så tänker jag plötsligt - men om det vore jag? Hur skulle jag reagera om min sambo lämnade mig och tog barnen? Hur skulle jag känna mig om jag skulle bli en sådan liten del i mina barns liv?

Sen tänker jag - men jag är ju mamma! Jag har gått 9 månader med ungarna i magen och de har hängt (och hänger..) vid mitt bröst för mat. De skulle inte klara sig utan mig?

Men även adoptivföräldrar knyter an till sina barn, utan att de fött dem - varför tror jag inte att papporna skulle ha samma behov? Rättigheterna är barnens, och de har rätt till oss båda.

Men hur kan det bli så här att kvinnor kan få ta ifrån männen rätten?

Vissa människor har funnit fel partner som har blivit förälder till deras barn. Det kan vara fel kvinna, likaväl som fel man. Kanske har man för bråttom? Själv ville jag inte ha barn. Trodde aldrig jag skulle vilja ha några och vi var rätt överens om det. Sen var det den biologiska klockan eller något som satte igång och vi diskuterade igenom det hela. Tror jag sa något som "Live with it...".

Sambon blev lite chockad naturligtvis - men efter att vi varit ihop i drygt 10 år så kändes det som en ok idé för honom. När han väl fått sin första son så kändes det dessutom mer än ok.

För mig känns det som jag har fått "rätt" partner. Oavsett vad som händer i livet så kommer jag inte oroa mig för barnen, och det skulle aldrig falla mig in att använda dem som vapen. Jag inbillar mig att det samma gäller för majoriteten av kvinnor.

Men om de på något vis for illa, då skulle jag röra upp himmel och jord. Och det är där jag tror feministerna har lyckats bäst. Alla fall där män på något vis har skadat barn kommer väldigt högt upp bland nyheterna. På så vis så ses problemet som (statistiskt) större än det är. Alltså tror man på det varje gång det utropas. Och vem (som domare) vill utsätta sig för att ge vårdnaden av ett barn till en pappa som kommer att våldta, misshandla och kanske mörda barnet?

En mycket obehaglig film som visar hur det kan gå för ett barn som lever hos mamma och styvpappa fann jag på youtube.

30 December 2008  | Länk | Barn | 0 kommentar
Vem ska man tro på?

En av mina bloggare är som jag nämnde Monica Antonsson. Jag kan redan nu säga att jag inte läst hennes bok - och inte heller Liza Marklund. Av det jag läst så tror jag mer på Monicas version än Lizas. Anledningen till detta är främst:

Källreferenser. I Gömda hänvisar man till olika dokument som man kan hitta historien i, dommar mm. Däremot tycks inte Liza själv ha gått igenom dem om man läser hennes uttalande i Expressen rätt - hon har mest bara trott på Mia. Fine, men presentera det inte som sant då. Och framförallt använd det inte som ett argument i debatten. Som så många säger kunde det här ha varit sant - använd då ett SANT fall i debatten, då får man större utslag. Det ser inte så bra ut när det visar sig vara ett falsarium. Det är ju faktiskt fiction säger hennes medägare i Piratförlaget.

Problemet för Liza är att Monica också har källreferenser. Och dessa går då att kolla upp.

Så, är det här stort problem att en smart dam skriver en bok som passar i ett politiskt projekt (Muslimska män misshandlar sina fruar och har ett nätverk som jagar de frånskilda fruarna för att mörda dem?).

Frågan blev lite aktuell för mig när jag förfasade mig över Lizas krönika idag om ett barn som for illa. Pojken blev våldtagen av sin pappa och det fanns mycket bevis på detta. Trots detta så blev pappan frikänd i hovrätten. Skandal, tänkte jag. Och kanske inte förvånad med tanke på det svenska rättsamhället.

Sen tänkte jag igen. Kanske blev han frikänd för att det inte fanns bevis? Kanske är detta också en av Lizas påhitt för att tjäna pengar och få fram en debatt? Efter att ha följt Gömda skandalen så vet man ju att hon redan hängt ut en kvinna offentligt och krossat henne - utan bevis (dom ligger ju tillsammans med de andra dokumenten hon plöjt igenom på vinden...). Denna kvinna har också skrivit en bok som heter Vingklippt (Elisabet Hermon eller så heter hon). Den lilla människan har inte någon chans emot Liza visade det sig där.

Så nu när Liza är trängd så tar hon då upp barnets fall. Smart. Men frågan är hur mycket jag tror på det när det är hennes journalistiska ådra som ligger bakom. Synd om barn drabbas. Men som man säger om politiker som ljuger: Avgå!

Expressen, säg upp avtalet med Liza, och ingen annan bör anlita henne, för hennes trovärdighet är djupt skadad nu, och ju mer ni håller tyst, desto sämre ljus hamnar ni själva i. Låt henne skriva sina fictions om Annika och håll henne för Guds skull undan från alla reportage som är av vikt för samhället och människor.

Edit: När jag surfade runt lite hittade jag ett inlägg av Motherbitch där hon tog upp bakgrunden. Det låter ju verkligen som det är en sann berättelse det här, men just nu är jag lite i allmänt hmm-tagen, skulle varit intressant att läsa varför hovrätten dömde som de gjorde. Vad var det man skrev? Men samtidigt så känns det som att just nu har barnet det bra, och han är inte hos sin far, så jag känner inte att det var läge att ta en krönika om det ändå. Men det är som sagt bara min åsikt...
29 December 2008  | Länk | Liza Marklund | 0 kommentar
En början

Så nu kastar jag mig in i bloggandet. Jag gillar att skriva, men har aldrig riktigt kommit in i det här med bloggar. Troligtvis för att det jag har att säga handlar om mina barn bara. Mer intressen än så har jag inte. Typ.

Men efter att ha surfat runt ett tag som mammaledig (tur med trött barn...) så har jag konstaterat att det är rätt spännande att läsa på andra bloggar. Jag har hittat en del favoriter som jag gärna följer. Ofta läser man inläggen och har lust att vidareutveckla det de säger och så blir det lååånga kommentarer. Eller också skiter man i det.

Alltså testar jag här då att skriva ner tankar jag får efter att ha läst andras inlägg.

Lite bloggar som påverkat mig:
Monica Antonsson - kvinnan som visade att Liza Marklunds bok Gömda är ett falsarium. Kanske inte så här jätteintressant i sig. Men i vågorna efter att boken kommer ut och man ser medias ointresse av denna skandal så är det rätt intressant. Vi pratar om samma media som skriver minsta sak om Paris Hilton och Brittney Spears. Är inte Liza rätt intressant i Sverige?

The Witch - Skriver sakligt och bra om skandalen ovan. Tar också upp en del om Waldorf. Mycket intressant och roligt att läsa. Hade aldrig tänkt sätta mina barn i Waldorf i vilket fall, men nu känner man sig ännu nöjdare med det beslutet.

Rosa tankar - Erkänner att jag till att börja med skrämdes av den rosa färgen, men trots detta så fastnade jag. Bra skrivet, mycket intressanta och sanna tankar. Gillade inläggen om vad feminism egentligen är - framförallt för att det speglade mina egna tankar så bra. Go Rosa!

Mina Moderata Karameller - Denna blogg brukar jag hamna på när jag surfat på mer seriösa artiklar. Skriver mycket bra och tänkvärt.

29 December 2008  | Länk | Allmän | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Lena H                                             Skaffa en gratis hemsida