Jag skickade ett brev till min pappa med vad jag känner om våran "relation" om man kan kalla det relation. Ni som följer min blogg har ju fått reda på hur det är mellan oss. Tänkte att jag kunde dela med mig det brev jag skrev och skickade till honom. Jag skickade brevet till honom den 6 Mars och ännu inget svar.. Här kommer mitt brev till honom:
"Hej..
Jag har bestämt mig för och skriva ett brev till dig för och berätta om mina tankar omkring allt mellan dig och mig. Jag känner det som att det är något du döljer för mig, men jag vet inte vad det är men annars är det inte normalt att inte höra av sig på ca två månader och inte öppna sin post eller höra av sig till människor som man vet har sökt en? Jag har ringt två gånger till ditt jobb den första gången hade du ett par dagar ledigt och jag pratade med en kille som hette Peter och jag bad honom hälsa till dig att jag var orolig eftersom jag inte hört av dig på väldigt länge. Jag frångår att han har berättat för dig att jag ringt. När jag tog modet och ringde andra gången fick jag ju prata med dig.
Jag kan säga att jag egentligen inte ville störa dig på ditt arbete men vad skall jag göra om jag inte vet hur det står till med dig? Ditt arbete är det enda stället där jag skulle kunna få reda på att du mår bra men det får ju mig och undra vad det är som gör att du inte hör av dig...
Skulle inte du bli lika orolig om det var jag som inte hörde av mig på två månader? Hade du inte undrat om någonting hänt och försökt få tag i mig?
Du har sagt till mig att man inte skall ställa frågor om man inte är beredd på och höra svaren.
Nu vill jag att du tar dig tid och berätta för mig varför det är såhär, vad gör det så svårt att höra av sig och vad det är som gör att du mår dåligt ibland. Hur du berättar det är upp till dig. Jag vill ge dig en chans att verkligen förklara för mig så jag förstår ditt beteende och med en förklaring vill jag inte bara höra det har varit mycket på jobbet eller jag har inte mått så bra för det är ursäkter som inte håller eller duger.
Jag har sagt till mig själv att jag inte skall låta mig påverkas känslomässigt men jag kan inte låta bli och bli ledsen och besviken.
För jag vill att vi skall kunna ha en ”relation” som funkar, där du är en del av mitt liv och jag en del av ditt, ,med det menar jag att vi vet vad som händer i varandras liv och hur den andra mår. Att vi en dag i livet skall kunna träffas och ha en bra kontakt. Inte bara för din och min skull, tids nog kommer jag skaffa familj och barn och då vill jag att mina barn skall kunna få träffa sin morfar och han sina barnbarn men hur skall det vara möjligt om du och jag inte klarar av och ha kontakt?
Att skriva detta brev är ingen enkel sak för mig, men jag behöver få lite svar. Jag antar att det inte kommer vara enkelt för dig och svara på mina frågor men jag hoppas att du verkligen försöker och att du är ärlig emot mig. För är vi inte ärliga kommer det aldrig fungera. Jag är vuxen och jag kan ta sanningen utan att bli sårad och skulle jag bli sårad så skulle jag nog komma över det också.
Hannah"
Jag personligen tycker inte att det är så svårt och ha en normal kontakt. Jag har nu bestämt mig för och inte lägga ner någon tid på honom. Han verkar inte så intresserad på och ha kontakt med mig. Jag behöver inte honom för och må bra, jag har levt utan honom i flera år.
Hur skall jag göra med min pappa? Gör jag rätt med att säga ifrån om han inte hör av sig på länge?