|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
Januari (2019) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 43 |
| Kommentarer: 11 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Livet tar vändning
Idag, klockan fyra på natten, så kände jag plötsligt att mitt liv börjar ta vändning. Och jävlar vad bra det kändes, nu känns det dock inte lika bra, men som ni alla vet, jag har ett fruktansvärt varierande psyke. På senaste tid har jag börjat få värsta paniken över livet. Herregud, det känns som att jag fyllde 18 ganska nyss. Det är redan ett halvårsedan. Ett halvår har sprungit förbi i en väldig fart och jag hänger inte med. Vad gör jag med mitt liv? Jag slösar bort det på att vara negativ och deppig. Det ska fan bli ändring på det. Livet är inte långt, jag kan dö vilken sekund som helst. Och då har jag inte hunnit göra det jag vill göra i livet. Jag måste börja ta tag i mig själv. Börja se positivt på allt. När jag lyssnar på Promoes låt "Mammas gata" så blir jag på ett sätt ledsen, men det får mig även att tänka till. Jag måste göra någonting åt mig själv. Allt är inte som förut, ingen och inget kan få det tillbaka, det var så lättare förr. Jag gör bara mig själv illa genom att ligga nerbäddad i sängen i ett mörkt rum och deppa. Vad fan är det för liv? Inget att skryta med direkt. Jag har aldrig direkt haft några vänner jag umgås med. Men vafan, gör det bästa av situationen! Jag antar att jag sitter och väntar på att alla andra ska höra av sig & fråga om att hitta på något. Det kanske är dags för mig att ta tag i saker? Men såhär många vänner jag har nu, hade jag inte för ett år sedan. Jag få, men bra vänner kvar från mitt tidigare liv som jag kallar det. Jessica & jag umgås sällan, men jag trivs väldigt bra i hennes sällskap, Rebecca & jag umgås ännu mer sällan. Hon frågade igår om jag ville med in till stan idag, varför gjorde jag inte det för? Gud jag är så puckad!
Jag känner att jag inte direkt får fram i texten vad som gör att jag känner att mitt liv börjar ta vändning. Gör en punkt lista istället!
- Har kommit över ett fruktansvärt jobbigt uppbrott med en kille jag var förlovad med. Det tog ett halvår.
- Har lyckats få många vänner. (Ja, det betyder väldigt mycket för mig, jag fick byta skola pga att jag var utfryst/mobbad.) Vänner är viktigt för mig. Jag har äntligen fått den "bästa tjej kompis" som jag alltid velat ha. En kompis man ringer varje dag, umgås med. Allt sånt. Jag har aldrig haft en sådan, men sen kom Josefine in i mitt liv! På det senaste året har även Douglas fått en stor plats i mitt hjärta, Maral, Lina, Olivia. Jag kan prata med alla i klassen och kommer bra överens med alla. Känns skit bra!
- Börjar sakta men säkert försöka bygga upp en bättre självkänsla och självförtroende. Det tar tid vill jag lova, men det går framåt. Jag har ännu inte riktigt hittat mig själv, men jag är på god väg.
- Vi har en jävligt bra familjerelation här hemma för tillfället, så bra har det inte varit sen jag var typ fem år. Och eftersom det är så, så trivs jag mycket bättre hemma. Är glad osv. Jag och pappa har kommit varandra väldigt nära. Jag har i flera år känt mig oälskad och näst intill hatad av honom. Så är det verkligen inte längre. Min syster stör sig på att vi kommit varandra så nära, påstår att jag smörar för honom. Men vad i helvete? Vad tror hon, för första gången på 18 år kan jag prata med honom, klart som fan man tar vara på det.
- JAG HAR KRAMAT MAMMA! Igår, det var ju mitt mål, det var dock inte världens kram. Hon kom (som vanligt) och kramade om mig, och som alltid, så hängde mina armar ner längs sidorna, tills jag kom på mitt mål. Målet att för första gången, med vilja, krama om min mamma. Så ja, jag antar att jag kramade henne. En halv kram kanske. Men fan, det är bättre än inget!
- Min familj har alltid tyckt att jag är en väldigt självständig människa, trivs bäst med att vara med mig själv, inne på mitt rum, lyssna på musik & teckna medan resten av familjen sitter & ser på film till exempel. Och jag känner att det inte är så lika mycket längre. Umgås mer med familjen. Och det känns bra. Men självklart behöver jag min egna lilla tid varje dag, som jag ägnar åt mina tankar och funderingar kring livet och allt.
Många kan tycka att det jag skrivit är skit fåniga saker, men det är mitt liv. Allt kretsar runt det där. Det är ingen liten skit sak för mig. Det är viktiga saker.
|
|
22 Maj 2009
| Länk
| Everything!
| 3 kommentarer
|
 |
|
|
Förvirrad!
Gud jag är så galet förvirrad! Om en person säger "Jag är rädd för att det är mer än attraktion jag känner för dig." Hur skall man tolka det då? Liksom, ja, man kan vara lite attraherad av någon speciell, utan att säga det eller visa det. Men denne person har visat intresse för mig förut, för ett halvårsedan. Sedan rann det ut i sanden, och vi sågs inte på ett halvår. Vi tog upp kontakten och tog en fika och pratade om allt mellan himmel och jord. Och personen säger då "Jag måste tänka på vad jag säger och skriver till dig. Det kan lätt bli fel." Då tog jag det som att vi bara ska vara vänner och finnas där för varandra och bla bla bla. Sen, tre veckor senare, så får jag det där smset om att han är rädd för att känna mer än attraktion. Är man attraherad av någon så tycker man ju personen är intressant osv. Men om man känner MER än attraktion, vad känner man då? Ser han mig mer som en vän plötsligt? Är han intresserad av mig? Jag frågade vad han menade med det smset. (Han skrev så över sms alltså.) Då sa han "Det betyder att jag inte vill släppa din famn, inte vilja sluta kyssa dig, vill ligga jämte dig och kyssa dig i nacken." Så skulle ju han aldrig säga om han endast såg mig som en vän? Han ville som sagt inte säga direkt vad han ville med mig över sms, han vill säga det till mig mellan fyra ögon. Så vi skall antagligen ses på söndag. OCH JAG HAR PANIK!
|
|
21 Maj 2009
| Länk
| Everything!
| 0 kommentar
|
|
|
|
Jag vet ingenting.
Jag vet inte vad en blogg går ut på egentligen. Ska man skriva vad man gör på dagarna? Det är ju egentligen jävligt tråkigt. Man ska ju skriva oom allt och ingenting. Vad man tycker och tycker om saker. Men jag är så dålig på sånt. Jag vill vara duktig på att skriva. Men jag tror inte att jag egentligen har viljan. Därför blir det inte av. Jag tänker så mycket, men jag kan inte få ut det i ord. Typ som Promoe säger "Thinkings a headache". Jag önskar att jag kunde få ut mina känslor på något sätt. Jag har försökt skriva, men det kommer inget. Försökt skriva texter, men det kommer inga meningar, försökt teckna, det blir ingenting, ett par streck, sen slutar det med ett ihop skrynklat papper i papperskorgen. Musikalisk har jag aldrig varit, då menar jag med instrument, så jag kan inte få ut mina känslor genom musik. Jag har ingen direkt vän som jag kan berätta allt för, verkligen öppna mig. Visst, jag har Douglas, men jag tror aldrig att han riktigt kommer förstå mig. Han har ju aldrig gått egenom det jag har. Det har ingen. Bara jag, därför kommer ingen någonsin förstå. Det är väldigt påfrestande. Det är bara jag själv som kan ta mig egenom problemen. Jag är även en person som inte vill dela av mig med mina problem. Jag vill inte slänga över min skit på andra. Ska man tänka så? Fasten personerna säger att dom vill lyssna och hjälpa, så är jag inte villig att prata om det. Min mamma ser direkt på mig när det hänt något eller om jag deppig. Hon nämner alltid saker som hon undrar över, men jag stöter alltid bara bort henne. Jag vet ju att hon bara menar väl och vill hjälpa mig. Men jag kan inte öppna mig. Vad är det för fel på mig? Jag sårar min mamma gång på gång på gång. När jag är ledsen och gråter som vill hon krama mig, hålla om mig. Men jag kan inte krama tillbaka, armarna bara hänger ner för sidorna. Jag kan inte krama tillbaka. Varför? Jag vet inte. Ingen vet. Jag älskar min mamma något fruktansvärt. Utan henne hade inte jag funnits, hon är min största förebild. Varför kan jag inte krama henne? Jag har försökt, för många gånger. Försökt när jag är ledsen, när jag är glad. Det går inte. Ofta när hon kommer emot mig och vill krama mig stöter jag bara bort henne, sliter henne bort från min kropp. Vänder ryggen till och går där ifrån. Varför? Jag får så dåligt samvete. Jag antar att ingen kommer orka läsa detta, jag skiter i vilket. Jag måste skriva av mig. Försöka öppna mig, få ner mina känslor i bokstäver, ord, meningar och tillslut till en lång text. Jag tycker inte om någonting. Jag känner sån ilska inom mig, hat. Ett hat som växer sig större och större för varje minut som går. Jag har ingen naturlig förklaring till mitt hat. Det bara finns där, och har funnits där så länge jag kan minnas. Jag blir förbannad på folk som inte flyttar sig på stan, som bara går in i en. Jag blir förbannad på folk som skriker, vill bara vrida nacken av dom. Blir förbannad när jag får kritik, förbannad när jag får en kommentar. Förbannad på folk som påstår sig vara mina vänner, så fan heller! Det slutar alltid i en stor jävla besvikelse, och ilskan växer. Jag kan inte ta till mig någon längre. Jag stöter bort allt och alla. I grund och botten handlar det nog om osäkerhet och dåligt självförtroende. Jag vill inte att folk ska se den riktiga jag, den sjuka jag. Den deprimerade Linda som är rädd för allmänheten. Rädd varje gång jag vaknar, rädd för att jag ska må dåligt under dagen, rädd för att vara ensam. Jag är så märklig. Jag förstår mig inte ens på mig själv. Skulle någon fråga mig vad jag är mest rädd för i hela jävla världen. Så hade jag svarat ensamheten. Jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam, bli lämnad ensam, somna ensam, vakna ensam, åka buss ensam, äta ensam, vara i skolan ensam. Det finns inget mer skrämmande än ensamheten. Ändå väljer jag alltid att vara ensam. Jag sitter ensam hemma varje helg, åker hem ensam efter skolan, umgås aldrig med någon. Vill någon umgås, festa, se på film vad som helst, så säger jag nej. Min mamma ber mig umgås med folk, köper sprit till mig bara för att jag ska komma ut och umgås. Men jag vägrar. Jag är rädd för att vara ensam, och jag är rädd för att vara bland folk. Jag får panik av folk jag inte känner. Jag har få, men bra vänner. Jag vill inte ha fler vänner, det är bara så ytligt. Jag tror aldrig jag kommer hitta någon "bästa vän". Alla har sina brister som man blir besviken på gång på gång. Visst, ingen är perfekt. Jag är långt ifrån perfekt, jag är inte ens i närheten. Varför jämför jag då mig så mycket med andra? Vad är det jag söker? Vad vill jag finna? Innerst inne vill jag nog finna mig själv. Jag vet inte vem jag är, jag känner inte mig själv. Jag är så osäker, osäker på allt. Jag vill bara hitta mig själv, känna mig trygg och stabil med mig själv. Kommer jag någonsin lyckas? Vem vet. Inte jag. Jag vet inte ens varför jag sitter och skriver detta. Det kommer antagligen inte lösa ett jävla skit. Det känns bara bra för stunden, jag tömmer mig själv så jag kan somna utan miljoner tanker i skallen, men när jag vaknar kommer allt vara som vanligt, tankarna som ger mig huvudvärk. Finns det någon medicin som gör att man slutar tänka så mycket? Mina tankar ger mig problem, jag tänker så mycket att jag börjar fråga mig själv vad fan jag håller på med. Varför kan inte jag bara vara som alla andra? Leva ett normalt liv, som en normal tonåring? Varför blev jag just utvald att må som jag gör? Jag skriver inte det här för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, jag vill inte heller att folk ska se mig som ett jävla psykfall. Det här är mitt liv, min vardag. Jag vill bara att folk ska förstå att alla inte har det lika lätt. Att man inte är ett psykfall bara för man har svackor. Svackor som gör att man inte orkar gå ur sängen, inte orkar äta, klä på sig, duscha. Visst, jag är deprimerad, jag har varit det i flera år. Jag lever i den depression, som i perioder är bättre, ibland sämre. Men jag tror inte många i min vänskapskrets vet om det. Jag målar upp någon typ av fasad som visar att jag är som alla andra. Jag vill inte att folk ska döma mig. Jag vill att folk ska se mig som en normal person. Innerst inne är det krig. Där är vi tillbaka till att jag inte öppnar mig, jag berättar inte för någon hur jag mår. Ingen vet, inte en jävel har en aning. Frågar någon hur jag mår svarar jag bra, aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle svara "Nej idag är det kass som fan, känner mig som ett jävla vrak. Vill bara gå bakom huset & blåsa skallen av mig" Vad fan hade folk tänkt om mig då? Vill inte ens tänka tanken. Gud, jag vet inte när eller hur jag ska sluta skriva. Fingrarna bara rör sig snabbt över tangentbordet, som om jag vore en programerad robot. Blir rädd för mig själv. Jag minns inte ens vad jag har skrivit.
En sak jag verkligen skulle vilja kunna, är att visa kärlek till mina föräldrar, och till min syster. På senare tid har jag lättare för att skriva ett sms till min syster som lyder "Jag älskar dig" men jag skulle aldrig, aldrig någonsin kunna säga det direkt till henne. Varför har jag så svårt för det? Jag kan inte skriva puss i slutet av ett sms till min mamma eller pappa. Visst, jag har fruktansvärt svårt för att visa vad jag tycker och känner. Men jag har lättare för att göra det till min syster. Fasten jag älskar min mamma över allt annat, så sårara jag henne jämt. Får henne att gråta var och varannan dag. Varför är det så? Det är inte så det ska vara, det är inte så jag vill visa mina känslor. Mitt hat inom mig tillåter mig inte att visa känslor. Min pappa har alltid haft svårt att visa känslor, men han har faktiskt orsaker till varför det är så. Det har inte jag, så jag vill inte direkt säga att jag ärvt det av honom. Han har upplevt mycket under sin barndom som gjort att han har svårt för det där med kärlek. Jag kommer nog aldrig direkt höra honom säga till mig att han älskar mig, men jag vet innerst inne att han gör det. Och det är nog huvudsaken. Men jag då? Jag hade en jätte bra barndom. Varför är jag då som jag är idag? Jag har blivit så sviken och sårad så många gånger i mitt liv. Kan det vara därför? Är det en vettig förklaring? Jag hoppas det. Jag har ett mål, som jag hoppas kunna uppfylla inom snar framtid. Jag ska krama min mamma. Jag vill, vill så fruktansvärt gärna, men jag kan inte. Men jag ska försöka. Jag ska verkligen det. Jag måste även lära mig att inte vara så naiv. Jag litar för lätt på folk, och det slutar alltid i besvikelse. Jag tror gott om alla. Det är inte bra, man måste kunna tveka på folk. Annars kan det skapa problem för en själv. Jag har redan råkat ut för det. Och vill inte göra det igen. Jag vill och måste även lära mig att inte bli så förbannad lätt. Herregud alla har dåliga dagar, jag om nån vet ju det. Jag får panik om någon inte svarar på ett viktigt sms. Vill bara mörda människan. Nej för fan, nu måste jag sluta skriva. En sak som är väldigt bra iallafall, det är att jag inte kan minnas när jag senast mådde så bra som jag gör idag. Jag har gått igenom ett fruktansvärt jobbigt halvår, som jag nu äntligen börjat komma ur. Jag ler mer, jag pratar med folk. Jag har viljan att gå till skolan och göra mitt bästa. Jag vet inte vem jag tackar, men jag är så fruktansvärt tacksam. Det är nog egentligen mig själv jag ska tacka. Jag är som min egna psykolog. Eftersom jag aldrig pratar med någon om hur jag mår, men ändå kommer ur de djupaste hålen på egenhand. Så är det nog mig själv jag ska tacka. Så... tack. Tack för att jag får må så bra som jag gör just nu. Och jag hoppas det får hålla i sig. Jävligt länge. Jag orkar inga mer motgångar nu. Då går jag under. Jag börjar se det ljusa i livet. Livet är för kort för att slösas bort. Ett ordspråk som jag verkligen älskar, ska jag börja leva efter. "Live everyday, as if it were your last, because one of theese days, it will be" Ta dagen som den kommer, gör det bästa av situationen. Gör saker som får dig att må bra. Det behöver inte vara något stort. Gör bara något som får dig glad. Det kan göra en hel dag. Jag måste börja leva, jag slösar bort mitt liv i onödiga tankar. Nu ska det bli ändring på det. Jag mår helt okej, men jag ska må bättre! Jag är värd det, efter allt jag gått igenom, kämpat emot. Så är jag värd det bästa. Nu ska jag börja leva. Och jag ska börja med att vila ut min kropp genom att sova. Jag antar att det kommer komma mer inlägg i stil med detta. För jag har så jävla, JÄVLA mycket mer att få ut. Detta var bara en början, goodnight.
|
|
17 Maj 2009
| Länk
| Everything!
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Veckan
En snabb genomgång av veckan.
Måndag; Hemma från skolan. Minns inte varför. :)
Tisdag; Skolan, hade kök. Det var helt chill. Tvingade med David till Sense efteråt där vi drack kaffe & pratade med Maral. Jag skulle vänta på henne tills hon slutade klockan 5. För vi skulle fika. Vi satt ute i solen & käkade kaka & pratade om massor. Sen gick vi till ett cafe och drack smoothie och pratade ännu mer. Hade jätte trevligt :) Åkte hem vid 8.
Onsdag; Opererade knät på Borås Sjukhus. Allt gick bra. Var bara där över dagen. Spydde av narkosen och morfinen. Fyy. Har kryckor nu :(
Torsdag; I skolan, triiiist. Jossan försov sig i tre timmar. Jag lekte med Pascal under den tiden. Hade samhälls prov också, det gick skit bra! :D Gick till Sense efter skolan igen bara för & säga hej till Maral. Träffade på Douglas, vi gick ut & rökte ihop & pratade lite. Gud vad jag tycker om honom. Saknar honom direkt efter jag gått ifrån honom. Pratade redigt länge med Lennart också om sjukgymnastik :D Han är för rar han.
Fredag; Sket i skolan, vaknade med en fruktansvärd huvudvärk. Tog en treo, två alvedon, en migrän tablett och två ipren. Det gick inte över. Så jag sov i tre timmar. Sen försvann det. Bestämde mig för att sluta röka så jag rökte inte på hela jävla dagen. Sen vid sju kom abstinensen. Kunde inte ens käka middag fö jag var så röksugen. Jessica fick komma i panik på moppen med cigg till mig :D Vi körde till Sätila och köpte massa mer cigg & godis & chips & dricka & glass. Sen parkerade vi i min säng & mölade i oss allt & såg på Torkel i knipa! Kul film :DD
Tycker om dig Jessica :):) Nu ska jag sova för mitt knä värker :(
Jag kommer aldrig kunna sluta röka :(
|
|
15 Maj 2009
| Länk
| Everything!
| 1 kommentar
|
|
|
|
Old memories.
Jonas Jonas Jonas, jag är så fruktansvärt glad över att vi tagit upp kontakten igen efter mer än tre år. Du betydde så mycket för mig och jag älskade dig något så fruktansvärt. Låt snälla inte detta rinna ut i sanden en gång till.
Jag snodde en bild på dig ur din bilddagbok, hoppas det är lungt.
|
|
11 Maj 2009
| Länk
| Everything!
| 1 kommentar
|
|
|
|
Douglas
Idag har jag varit glad. För jag och Douglas skulle träffas idag och fika. Vi såg klockan 12 på Condeco på Avenyn. Satt där i närmare tre och en halv timma. Vi pratade om allt från motorcyklar till självmord till Metallica och drack kaffe och delade på en chokladkaka. Jag trivs fruktansvärt bra i hans sällskap och jag har så lätt för att prata med honom. Känns galet bra att umgås med honom igen. Och hoppas verkligen att det inte tar typ 5 månader tills nästa gång vi ses, som det tog innan. Men han frågade iaf när vi sa hejdå när vi ska ta nästa fika. Det är ju posetivt iaf!
Vi satt länge och försökte komma på en hobby åt mig, så att jag får något annat att tänka på. Det ända vi kom fram till var att jag tycker om att teckna. Så de senaste tre timmarna har jag ägnat åt just det, teckna.
Sjukt tråkigt inlägg, men nu ska jag sova.
Och Jossan baby, lycka till på teori provet imorgon! Du kommer klara det galant!
|
|
7 Maj 2009
| Länk
| Everything!
| 0 kommentar
|
|
|
|
Today;
Helt okey dag faktiskt! Började dagen med ett extremt illamående, men det gav sig. Hade idrott, gick på en typ 300 meter lång promenad med Jossan, sen slutade jag för dagen. Gick till Violet och fixade ledighet till när jag ska vittna och opereras. Gött, fixade även till oanmäld frånvaro. Och ska fixa till mitt serverings betyg nu nästa vecka antagligen. Efter skolan gick jag till Sense för att se om Maral baby jobbade, vilket hon gjorde! Hade inte träffat henne på så himla länge! Där stannade jag i ungefär två timmar, tjötade om massor, drack kaffe och nån drink hon blandade till. Sen kom Scott! Min baby, han är den ballaste som finns :) Han är alltid lika glad. Maral sa att Douglas jobbade och jag fasade i två timmar att han skulle gå förbi. Vilket han inte gjorde, tills typ tio minuter innan jag skulle gå. Han lös upp som en sol när han såg mig, blev jätte glad. Frågade om allt var bra & så. Sen ställde han en fråga jag aldrig trodde jag skulle få.
Doug: Vad gör du imorgon?
Jag: Ingenting speciellt. Bara skolan, hurså?
Doug: Tänkte om du ville ta en öl eller något.
Jag: Det vill jag gärna göra.
Sen fick jag en kram och i were in heaven. Har verkligen saknat den karln! Han har alltid betytt väldigt mycket för mig. Så jag är glad.
Sen gick vi ut och rökte och började gå mot Centralen. Han och Bernard skulle upp till Stockholm för att se Metallica ikväll. Hade hemskt gärna också sett dom !
Förövrigt glömde jag säga att jag fick sms av min kära när jag satt på bussen till skolan. Trodde det var Jossan som vanligt. Men det stod "Tommi" jag blev så chockad att det tog mig typ fem minuter att våga läsa vad han skrivit.
Vi smsade ganska mycket under förmiddagen. Allt verkade lösa sig men han mår inte bra, inte alls bra faktiskt. Jag vet inte vad jag ska göra. Vill kunna hjälpa till, men jag vet inte hur.
Men ska iallafall träffa Douglas imorgon, känns kul :) Har saknat våra samtal.
|
|
4 Maj 2009
| Länk
| Everything!
| 0 kommentar
|
|
|
|
En fruktansvärd vecka
Veckan har varit ett helvete.
Måndag; Hela måndagen var åt helvete. Orkar inte skriva varför direkt. Men den person jag bryr mig om mest ignorerade mig hela dagen. Mådde skit.
Tisdag; Skola, hade kök. Mådde lika kass som måndagen. Blev dock bättre mitt på dagen då jag pratade med honom i typ 40 minuter. Allt verkade lösa sig. Trodde jag. Tills på kvällen, runt 22. Ignorerade mig igen och jag somnade gråtandes. Bråkade med mor, far och syster i några timmar. Allt bara rasade. Jag var ett jävla nervvrak. Somnade efter flera timmar av utmattning.
Onsdag; Vaknade gråtandes, drömde om honom hela natten, drömde att allt blev bra och att han hörde av sig. Vaknade i panik i jämna mellanrum och kollade min mobil. Blev lika besviken varje gång då jag insåg att det bara var en dröm och han inte alls hade hört av sig. 11:08 bröt jag ihop, tåget till min älskade gick. Grät helt okontrollerat. Kunde inte andas. Jag var helt okontaktbar hela dagen, satt och kedje rökte till jag hostade. Ville bara försvinna under jorden och aldrig mer komma tillbaka. Försökte ringa honom tusen gånger, det var bara upptaget dygnet runt. Jag kände mig så bortglömd och övergiven.
Torsdag; Orkade inte med skolan idag heller. Försökte att inte tänka på honom så mycket. Det funkade i perioder. Bara jag såg någonting som påminde om honom bröt jag ihop. Han vägrade svara på sms och samtal. Jag var helt död.
Fredag; Död dag. Minns ingenting från fredagen.
Lördag; Pappa fyllde 44. Jag gjorde en tårta. Pappas bröder Peter och Magnus och Peters fru Eva-Lena kom förbi på motorcyklarna. Trevligt. På kvällen ville Rebecca att jag skulle med och festa. Och jag offrade mig. Jag hade ivarjefall jätte kul. Hade inte träffat henne på super länge så det var galet kul att prata om allt och inget igen! Denna kväll kom jag förövrigt på att jag älskar honom.
Söndag; Mår bättre och bättre för varje dag. Försöker inte tänka på det så mycket. Mina desperata försök med samtal och sms började ge sig. Han vägrar ju svara så jag la i princip ner det. Fast det var svårt. Jävligt svårt.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag saknar det vi hade, jag saknar din röst. Jag saknar dina godmorgon sms, dina godnatt sms. Ditt sätt att fnittra, dina puckade kommentarer, dina otroligt korkade ideer. Allt. Du var ljuset i mitt liv, det ljuset har slocknat.
|
|
4 Maj 2009
| Länk
| Everything!
| 0 kommentar
|
|
|
