Hej du, vem du nu än är.
Hur börjar man ett inlägg som tar vid ett år senare. För det är snart ett år sedan jag skrev här senast. Så tycker att det är dags igen.
Inte för att jag har skrivit särskilt ofta under de tre senaste åren men de här tar nog priset ändå. I både längd och förändring.
Först av allt.
Jag är i Japan .
Om du inte såg det så är jag i Japan. Och inte på semester. Nej jag bor här nu. I alla fall från och med nu och ett år framåt.
Mina studier på LiU har nått sitt fjärde år, tredje året på I, och nu är jag alltså i Japan för ett utbytesår. Det där året som jag hört om sedan jag sökte till programmet, och som man tänkt på och funderat över men aldrig riktigt känt skulle hända. Men nu är det här. Jag är i Japan.
Men om vi backar bandet lite... Jag trodde faktiskt inte att jag skulle komma iväg på utbytesåret nu. Dels för att jag har varit sjuk, och fortfarande är sjuk även om jag gärna hade glömt bort det (ha ha ha, som om de ens är möjligt när man blir konstant påmind om det varje dag. Men det är just det att jag bara blir påmind om det, istället för att de ska vara allt jag tänker på som det var för ett halvår sedan, som gör att jag faktiskt kan va här. Och för det är jag otroligt tacksam). Den andra anledningen är för att jag inte ville åka nu.
Men man kan inte alltid få det som man vill och här är jag.
Missförstå mig inte nu, jag vill fortfarande åka till Japan, jag gillar Japan och tycker om att vara här, så inte det som är felet. Det bara kändes inte rätt nu helt enkelt, hade lite för mycket annat på gång och eftersom jag är den jag är vill jag inte släppa taget om det som är mig kärt. För jag har märkt att när man väl kommer tillbaka är det sällan kvar. Å andra sidan, efter att man släpt taget och kommer tillbaka är det dock stor chans att man inte bryr sig längre om saker och ting är kvar. Man har hittat andra saker istället.
För det är ingen som vill gå runt med ett hål i sin själ, så man hittar andra saker att fylla den med. Det är vad jag gör nu.
Steg ett här var att hitta ett stöd, steg två var att hitta vänner, och steg tre var att hitta nya saker att glädja sig åt.
Och på tal om oväntad glädje. I förrgår fick jag nummeret till en snygg kille som jag träffade på krogen.En av dem där fantastiska stunderna när man klickar med en människa på under 2 minuter.
Så tillbaka till Japan, Det jag saknar mest här är en kudde. Dvs en bra kudde. Den jag fick går inte att använda som kudde, iaf om man inte önskar sig nackspärr.
Det jag trodde att jag saknade efter det är en vattenkokare. Men de visade sig att en av de konstiga maskinerna i köket har konstant varmt vatten, så det problemet är typ löst.
Den tredje saken jag saknar är torrschampoo, och volymschampoo, och bra moulding clay för håret. För tyvärr har inte jag underbar fluffigt japanhår, utan enbart silkit platt skandinaviskt hår som inte automatiskt blir så där som man vill ha det. Men som sagt, det saknas ordentliga hårprodukter här.
Resten är sånt som jag antingen kan leva utan eller hitta nytt av här.
Nu när jag tänker efter kan jag nog hitta både kudde och vattenkokare här också. Bara inte i detta ögonblick. Eller jo vattenkokaren. Så nu saknar jag bara en kudde.
Under tiden använder jag den fluffiga handduken som kudde.
Vännerna hemma (och familjen och hundarna) är ett undantag, men de försvinner liksom aldrig ur mitt hjärta, jag bara hoppas att de har det bra tills jag ser dem igen, och under tiden försöker jag lära känna nytt folk.
Och testar på ett nytt liv.
Typ, hur det är att bo i ett dorm (som ligger alldeles för långt från Tokyos stadskärna och med gemensam toa och dusch T-T), hur det känns att kunna äta ute minst 2 ggr om dagen för att allt är så billigt, hur det känns att gå på föreläsningar där man inte fattar vad läraren säger alla gånger (bokstavligt talar inte försår orden som han säger), hur det känns att gå med i en skolklubb (där de drar en i armen med sig till ledaren av ivrighet efter att ha fått höra att man vill gå med), hur det känns att sitta och lyssna på en grupp och skratta med en grupp men inte kunna prata med hela gruppen för att orden man kan inte räcker till, hur de känns när man väl blir förstådd och hur mycket det uppskattas att man pratar ett annat språk än sitt eget, hur det känns att bli stirrad på vart jag än går på grund av min hårfärg, hur det känns att bli bedömd innan man ens har hunnit öppna munnen - allt på grund av hur jag ser ut, hur det känns att få mer eller mindre anständiga inbjudningar av folk som är alldeles för gamla för att egentligen ställa frågan, hur glad man blir när man faktiskt får frågor från en trevlig kille i en ålder, eller hur man inser att det är precis som hemma hur jobbigt det kan vara om man inte vill ha frågor från en kille, hur det känns att kunna prata på ett språk som de flesta runt omkring en inte förstår, eller hur jobbigt det känns när man försöker att platsa in (utseendet till trots) men när en annan i gruppen bara får en att känna sig som en inkräktare genom att strunta helt i sociala normer, hur det känns att testa på andras sociala normer, eller när man inser att de kläder man har haft på sig dagligen genom hela livet kanske inte är en anständig klädsel ändå, eller glädjen när man känner att klädseln man valt är precis den rätta, känslan att va ensam i ett land på andra sidan jorden med problem man inte vill berätta för någon, särskilt inte personer som säger du kan prata med mig, och känslan när man börjar öppna upp sig för personer och blir accepterad, känslan man har att man borde höra av sig oftare till de som redan känner än, känslan när man för första gången får en gasspis att fungera, känslan när man sätter sig i en biosalong och inser när bion startar (och det främmande språket flödar) att man kanske kanske har hamnat precis rätt ändå.
På en plats på andra sidan jorden.
I ett helt annat liv.
Men även på andra sidan jorden är det förvånande hur mycket man fortfarande är sig själv. Inget här är likt hemma, annat än jag och möjligtvis min dator, men det räcker.
Jag är fortfarande jag.
