45. Den här punkten handlar också om gravar, men det är mer praktisk och aktiv. Konkret.

När ni spankulerat på en kyrkogård, märker ni förmodligen att det finns många glömda gravar. Gamla från artonhundratalet som ingen bryr sig om längre, och nya från nittitalet som heller ingen tar hand om längre. De sjunker bara längre och längre in i marken. Blir gråare och gråare och det finns inga blommor där. Bara ogräs.

Jag tycker att man ska leta upp en(gärna fler om man vill) övergiven grav, och lägga en bukett rosor där. Det behöver inte vara många, och man behöver inte köpa något. Räcker med blommor som finns i trädgården eller skogen eller kanske från en krukväxt. Vadsomhelst. Bara lägg det där, gärna i vatten om det går. Alla gravar förtjänar blommor.

44. Har ni promenerat planlöst på en kyrkogård nångång? Gör det. Man behöver inte känna någon där, behöver inte ha ett ärende i kyrkan. Har ni tittat på främlingars gravar? Läst namnet, födelseåret, dödsåret, hälsningar och titlar, yrken. Kan ni fantisera om vilka de är? Hur de kunnat bli så gamla, varför de inte ens hann fylla 20, ibland inte ens hann fylla fem. Ett.

I söndrums kyrkogård finns det två gravar som jag tänkt på mycket. De är en bra bit ifrån varandra, ändå har de båda exakt samma typsnitt. Den ena heter åsa, den andra heter peter, om jag inte minns fel. De föddes med något års mellanrum, och dog med några månaders mellanrum. De blev båda knappt 20. Allt detdär verkar för likt för att inet ha ett samband. I mitt huvud var de syskon och bästa vänner. Den första kanske dog i en trafikolycka, den andra ville inte leva utan sitt syskon så hon tog sitt liv. Eller kanske de båda var med om en olycka, och den sista levde i respirator sista tiden. Ens fantasi har inga gränser. Jag tycker mycket om de gravarna. De är som väldigt tysta vänner.

En annan fin grav i söndrum, har detta som enda text: Här vilar den glada Maria.

43. Insamlingen närmar sig sin slutspurt, vilket gör att jag beter mig ännu mer envist. Måste ha in mer pengar.

För att fler ska ge, måste fler veta om att 365 och insamlingen ens existerar, så jag satte mig ner med mitt pyssel och började skapa affischer och små hjärtan av piprensare, med länken till insamlingen tejpad på.

Affischerna har satts i stan, på rotundan, stadsbiblioteket och Ica supermarket i söndrum. De små piprensarna har delats ut i ett gäng brevlådor i olika delar av söndrum.

Har ni inte också tankar ni vill få ut till verkligheten? Kanske att man borde ge sina barn mer glass, eller att yoga minsann är bättre än att springa en runda. Alla har åsikter - det gäller bara att sticka ut i vimlet.

42. För det första: jag har inte köpt en boll. För det andra: min bror har köpt en basketboll. För det tredje: jag uppskattar sällan fysisk ansträngning.

Men. Det är så märkligt hur man, genom att göra något praktiskt, kan glömma bort jobbiga saker. Plötsligt handlar allt bara om något så litet som att få i en boll i ett fånigt nät. Just då får inga jobbiga tankar plats.

Vill också påpeka att man inte behöver vara flera stycken och spela fotboll eller basket eller whatever. Man kan lika gärna skjuta straffar framför en korg, eller spela fotboll mot ett plank. Eller kasta en boll mot en vägg, fånga den, och sen kasta den igen. Om och om igen. Det låter så förfärligt tråkigt, men jag älskar monotona saker! Det är fantastiskt avslappnande. I min förra trädgård fanns det en grönt plank. Ett tag, sköt jag med en fotboll mot planket, hela tiden. Det är nu väldigt tydligt, att min högra sko är mycket mer sliten än den vänstra. 

Bilden är tagen av Martina Sjögren. martinasjogren.blogspot.com/

41. Okej, jag förstår om denna punkten kan uppfattas som lite out of date, eller så. Men, ni förstår, jag är en fegis. En mes. Jag behöver tempererat vatten. Och det får helst inte skvätta för mycket. Och rutchkanor och sånt är inte ett alternativ. (Ni vet den i mellanbassängen på Simstadion? Jag har aldrig ens varit nära den)

Idag var jag och mina föräldrar i Ringenäs. Nostalgi med vasst grus mot bara fötter upp mot kiosken. Pappa blev kvar på stranden med strumpor så långt upp de gick, badbyxor, tshirt, och handduk som tänkte benen för att han säkert inte skulle bli bränd. Det måste varit honom jag fått mitt mesighetsbeteende ifrån. Mamma och jag gick i vattnet. Första gången, för kallt. Andra gången gick jag själv, också för kallt. Jag hade tillochmed klänningen kvar på mig. Tredje gången gick vi ner, mor och jag. Min mamma, som är 63 år, doppade sig före mig. Detta gav mig löjlig ångest och sårad stolthet. Nu var jag ju tvungen att doppa mig. Jag ville inte, men hela jag upp till axlarna blev blöt till slut. Fy för kallt vatten. Men det får en iallafall att känna att man lever. 

40. Efter att jag flyttat på min säng, och hyllan, kan jag numera gå i mitt rum. Jag behöver inte hoppa över saker, utan allt skräp får plats utan att jag riskerar bryta benet. Och så ser det mysigare ut nu.

Helt enkelt: omväxling förnöjer, på många sätt.

39. Nu kommer det ett allvarligt ämne här igen, men jag tycker det är viktigt och tänker därför envisas med att prata om det.

Vad gör dig till den du är? Vad personifierar dig? Är det ditt vackra hår? Din satiriska humor? Din förmåga att kunna trösta någon som är ledsen, eller att du fakstiskt har legat med fler än dina vänner har?

Jag tror det är ens egenskaper som man börjar tänka på, när man klurar på donationsfrågor. Vad händer liksom om jag blir av med min lever? Är jag ändå jag då?

Sådär tänker jag iallafall. En modell kanske inte ens som död vill bli av med sin hud, jag personligen vill inet bli av med mitt hjärta. Lyckligtvis får man göra sådana undantag.

Det är förståeligt att man inte vill tänka på sånthär. Man vill inte tänka på sin död. Eller på att världen faktiskt fortsätter som vanligt efter den. Men jag tror att det är viktigt ändå. Vad ska min lever hitta på inom mig när jag är död? Kan den göra bättre nytta någonannanstans?

Det finns verkligen inget rätt eller fel svar angående sånthär. Det är okej att ge bort sina organ, och det är okej att ha kvar dem. Men jag tror att man iallafall ska bestämma sig för hur man vill ha det. För det kan ingen annan bestämma åt dig.

Länk: www.donationsradet.se , och anmäl dig där till donationsregistret 

38. Vad vill du säga till omvärlden? Vilket budskap hade du velat få fram? Om du fick säga en enda sak till en komplett främling, vad hade du då sagt?

Idag skickade jag mitt livs första flaskpost(ja, jag tror faktiskt att det var den första). Det gick katastrofalt dåligt, vilket jag helt klandrar på min nybörjarteknik.

Jag satte mig på en stam i skogen och tog fram pappaer och penna. Skrev ett litet brev om tankar som kom, spontant. Sedan tog jag fram min flaska, rullade ihop lappen, lade in den och skruvade igen locket. Allt enligt logikens alla regler.

Sen gick jag ut på en brygga(det är här det börjar gå fel). Jag går längst ut, och trots att det blåser in mot land, jag är dålig på att kasta och bryggan inte är så värst långt ifrån land, kastar jag ut flaskan i vattnet. Det tar ungefär 5-10 minuter innan den är tillbaka på stranden igen.

Nästa gång ska jag hitta någon som har en båt. Eller kasta flaskan från en färja. Använda en helt annan teknik än denna. Jag hoppas att det går bättre för er.

37. jag tycker om listor. dels för att det ger en känsla av kontroll att skriva ner diverse uppgifter som ligger framför en, dels för att det känns bra att bocka av.

en lista som kan komma att bli både gammal och lång, är listan med "saker jag vill göra innan jag dör".

ämnet kan förefalla lite före sin tid, och få skaparen att verka lite morbid. men - kom igen! det är bra att skriva upp vad man verkligen vill göra för att inte fastna i saker man bör göra. det ger syre till ens drömmar. det behöver dem.

36.  Det finns fördelar med att gå vilse. Man upptäcker helt nya saker, man får lära sig att hantera potentiell panik och man övar sig i att lämna vissa saker till ödet och släppa på sitt kontrollbehov.

Detta behöver man inte lämna halmstad för att göra(även om det nog blir roligare om man pysslar med sånthär i en lite större stad, exempelvis Göteborg). Man kan bara se till att åka till en del av staden man aldrig varit i förut, och spankulera omkring där.

35. som tidigare nämnt, så är det positiva med att resa ensam att man lär känna många nya människor. detta kan man förstås göra i lilla halmstad med. testa att prata med en komplett främling en dag. sätt er ner och ta en fika, eller titta på alla på torget, eller ta en promenad. man kan bli förvånad över hur mycket gemensamt man har med personen, och hur intressant han/hon är. dock ska man vara försiktig - följ inte med en främling till ensliga platser, ge inte ut din adress och använd helt enkelt det huvud du har på dina axlar - alla främlingar är inte lika trevliga som du.

34. vissa saker kan verka nästan omöjliga tills att man tar en närmre titt på dem. då märker man att de inte ens är svåra, egentligen. bara utvecklande och annorlunda, och ganska avslappnande. en av de sakerna är att resa ensam.

för exakt en vecka sedan tog jag nattåget till berlin, sen ett till nattåg till paris. jag tog mig fram själv och blev det jobbigt finns det alltid någon som hjälper en. man kan bli mer än förvånad av hur många trevliga människor det finns i världen.

det positiva med att resa ensam är att man blir så mycket mer öppen till nya erfarenheter. man har lättare för att prata med främlingar, gå på platser man inte annars hade gått på och man lär sig också mer.

33. jag är ganska tråkig och enkelspårig. det är bland mina vänner ett ganska känt faktum att jag alltid beställer samma pizza - bahamas. fikar vi är det kladdkaka med chailatte som gäller, eller varm choklad. jag äter sällan saker som jag inte redan vet att jag tycker om.

igår propsade däremot min vän på att jag skulle prova hennes sjögräschips. jag lade en liten bit i munnen och spottade ut det mesta igen. det luktade fiskmat, och smakade inte bättre. men jag är en erfarenhet rikare.

(fast i chipsform)

för ett antal månader sedan skrev jag ett brev till drottningen. igår väcktes jag av att pappa stod framför mig med ett brev från Kungliga Hovstaterna. mycket märkligt, tyckte jag.

då var det alltså drottningens hovdam som skrivit. hon beklagade att drottningen inte kunde skänka pengar till insamlingen, men att hon tänker på Hanna och hennes familj. 

så även om det inte blev några pengar, sprids ändå informationen vidare.  

den första "vad tänker du på"-boken är nu fylld till bredden av tankar - allvarliga som roliga och knasiga.

jag har hämtat den från ungdomsmottagningen, och ska efter midsommarhelgen lägga dit en ny. tänkte här lista några smakprov på ungas tankar. håll till godo, och ut och skriv!

"jag tänker på hur mycket jag älskar min son. han blir sju månader imorgon."

"hur ska jag fixa mitt hemska hår? RAKA"

"jag tänker på att jag både vill och inte alls vill ta studenten. är vettskrämd. och det är ett år kvar... allt går så snabbt."

"hej. jag har små konstiga prickar på min ..... vet någon vad det kan vara. snälla ge mig tips om vad det kan vara. svar: prickikorv kanske?"

"jag har stånd, hoppas inte mitt nummer ropas upp snart ibland är de bra att de är så förbaskat sega här"

"kära dagbok. idag fick jag veta att jag är gravid och problemet är att det är inte min pojkvän som är far till barnet! hur berättar jag det för honom? ps: han vill så gärna ha barn med mig"

32. Jag tror att det är viktigt att man visar sin uppskattning till folk man tycker om. Jag personligen gillar inte att säga det rätt ut, utan ett sms är bättre, eller en lapp. Helst ska det också vara anonymt.

Jag har praoat och sommarjobbat på restauranger. Jag avskyr den yrkeskategorin. De platserna jag jobbat på, har varit förfärligt stressiga och jag har blivit idiotförklarad varje dag. Om och om igen. En gång grät jag i omklädningsrummet, innan dagen ens tagit fart.

För att binda samman dessa två punkter, tycker jag att man ska vara lite trevligare mot personalen på fik och restauranger. På så sätt blir de nog trevligare tillbaks, och mot varandra. Så idag skrev jag och en vän en hälsning till personalen på Broktorpsgården. Detta skrevs på en servett:

Hej Broktorpsgården!

Ni har goda potatisar.

Och god varm choklad. Jag vill ha mer men det har jag inte råd till...

Ni kan sätta upp en gunga i bjälkarna i taket. Det vore kul.

Nu ska vi rädda världen.

Hejdå.

31. Idag satt jag och min vän på stadsbiblioteket. Hon skulle lära mig spela schack. Det var svårt, men intressant. Det är ett vansinnigt gammalt spel, som känns sådär läckert intellektuellt, så jag var bara tvungen att pröva.

 Min första vinkel var att tänka logiskt. Då förlorade jag. Så min nästa vinkel var, följaktligen, att flytta den pjäsen jag kände för. Det gick inte alls bra det heller. Jag får helt enkelt öva på det här. Nästa gång ska det gå bättre.

Ps: för oss lite dummare, finns alternativet kinaschack...

30. I torsdags var jag på karaoke. Det var något, det. Jag och ett gäng kursare promenixade till The fox and anchor på Mårtensson kring halv elva för att, cermoniellt, ta farväl av varandra.

Jag gillar inte uppmärksamhet. Alls. Inte ens komplimanger är särskilt roliga att få ibland. Därför är det ingen stor sannolikhet att jag skulle gå upp på scenen och sjunga en truddelutt, inför ett fullt Mårtensson. Man skulle kunna tro att en sån inställning kan förstöra en karaokekväll, men icke! Istället kan man heja på stackarna på scenen genom att vråla med allt vad man orkar. På så sätt får man också ut sina aggressioner. Skitbra.

Torsdagar klockan 22 - 00.

29. När jag firade valborg i år var jag och en vän i Norre Katts park. Nationalsången skulle sjungas och kören tog i, medan vi i folkhavet stod och mumlade som om det var något fult vi sjöng. Är det bara jag som tolkar det som att svenskar skäms lite, och är rädda för att bli kallade nationalister? Jag menar inte att man ska gå till extrema längder och sjunga Du Gamla Du Fria varje dag vid gryning, och blocka alla andra nationaliteter. Det vore förfärligt. Jag tycker istället att man kan plocka fram det man gillar med sitt land (sverige om man anser sig vara svensk, tysk om man anser sig vara tysk osv). Gillar man inte något med sitt land, så får man göra något åt det och förbättra sitt land. Eller flytta.

Allemansrätten. Hur coolt är det inte att jag kan gå ner till korna nedanför min trädgård, och klappa lite på dem?

Bra klimat. Eller, lagom bra klimat för mig. Jag vill inte frysa mer än gör jag på vintern här, och jag vill inte svettas mer än jag gör på sommaren här.

Det finns inga extremt stora och ludna spindlar här.

Både män och kvinnor har rösträtt här.

Homosexuella får gifta sig, dock bara i rådhuset änsålänge.

Svenskar är inte så pratsamma, skrytsamma och stora. Vi är små, pinsamma, tysta och håller oss till vårt. Och det är helt okej.

Vi har inte krigat på jagvetintehurmångaår.

Sverige är, som jag har hört, rätt bra på välgörenhet.

Vi har rätt bra ekonomi, vilket ger oss bra vård och skola.

Vi har tryckfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet.

28. Det är lätt hänt att susa förbi i vardagen lite väl fort, eller att störa sig på småsaker. Det är helt naturligt att mumla svordomar till datorn när uppkopplingen inte beter sig som förväntat, eller att klaga på att bussen varenda dag går antingen för tidigt eller för sent. Det är normalt för att man vänjer sig så himla snabbt vid att ha det så bra som vi har det. Det är inte konstigt. Däremot är det lite tråkigt, att man så lätt blir bortskämd och inte vet hur bra just våra liv är. Så jag tänkte vara lite lagom hurtig och tantig och sentimental, och uppmana er att lista tio (utan inbördes ordning) saker/människor/händelser som ni är tacksamma för i era liv.  Det här är mina:

Min familj&släkt

Mina vänner

Att jag har möjlighet att utbilda mig till precis vad jag vill

När främlingar ler åt en och säger hej, på stan

Att gå barfota i gräset

Att lukta på ett rapsfält

Ord

Melodier

Att man har förmågan att göra sig modig, trots att man är livrädd

Nyckelpigor och fjärilar

27. Det finns en del som påstår att man mår bättre av att skriva. Det stämmer helt och hållet. Jag menar inte att man ska skriva artiklar, gå på poppius och vinna journalistpriset. Jag menar att man ska köpa sig en dagbok. Att det är bra att gå igenom i sitt huvud vad som hänt och vad man känner, och sedan få ner det på papper. Då är det där - på pappret, och på så sätt lite mindre i huvudet. Man ältar det inte riktigt på samma sätt.

En annan sak man kan göra är att skriva brev till sig själv. När jag mådde dåligt för ett antal år sedan, och framtiden var osäker, skrev jag ner mina tankar och känslor, lade dem i ett kuvert och klistrade igen. Utanpå skrev jag citat från filmer och låtar som betytt något för mig, och datumet för när brevet skrevs, och när det får öppnas igen. Det brukade vara minst ett år fram i tiden.

När man sedan öppnade det, kunde man se vad som egentligen förändrats. Man lär sig att saker och ting faktiskt blir bättre. Och man glömmer inte hur illa det var innan, eller hur bra saker kan bli om man bara ger det lite tid.

26. Tycker man om någon är det bra att visa det. Man kan köpa en slips, en ring, en blomma eller erbjuda sig att diska efter personen, eller laga lite god mat. Eller så kan man pyssla ihop något personligt. Jag hittade en tom anteckningsbok, och klippte ut alla fina bilder jag hittade i diverse veckotidningar. Sen klistrade jag dit de i boken på ett någorlunda fint sätt, och såg till att det fanns ett budskap som dessutom gärna var tolkningsbart.

Sen skickade jag iväg det.

Man kan säga vem man är, eller vara anonym. Det är helt upp till en själv. Det viktigaste är att det kommer från hjärtat.

25.

Om ni missade artikeln i Aftonbladet kan ni, som Eskimån Gondwana tipsade om, gå till länken nedan.

Jag vill också berätta att jag var hos Hanna och hennes familj idag. Det var första gången jag träffade henne och hennes syster och mamma, och första gången på drygt tio år som jag träffade hennes pappa.

När jag och min mamma kom dit öpnnade mamma Kicki. Hon visade oss runt i huset. Vi fick se två knallrosa rum med prinsessleksaker och detaljer. Badrummet var nyrenoverat med kakel och bubbelbad. Hanna tycker om att dyka, och bredvid karet låg ett gult cyklop. Vi fick se medicinerna som tas. Sprutor och annat som ska döda det hemska inom ett barn, men som får henne att må så dåligt. I dubbelsängen längre in i huset ligger Hanna med pappa Niklas. Han läser Bamse för henne så att hon får annat att tänka på. Så att hon får behålla lite av maten. Eller, medicinen.

Hanna är så himla söt. Hon har en Hello Kittyklänning och har kort brunt hår, och bruna ögon. Idag är hon trött och mår skit. Pratar svagtsvagt med föräldrarna. Pippi Långstrump ska ses för då mår hon bättre, när hon får koncentrera sig på annat. Hon sjunger hela Sjörövarfabbe med svag röst och vet precis vad som händer i nästa scen.

Niklas och Kicki bjuder på fika och vi sitter i köket och pratar. De är trötta och naturligtvis ledsna på situationen. Men de är inte svaga och de är inte färdiga. De är hur starka som helst och har koll på Hanna, samtidigt som att de ger henne det utrymme hon behöver. Jag fattar inte alls hur de hänger ihop. Jag antar att man är starkare än vad man först kan tro.

Efter klockan tre kommer Sara hem. Hon är tre och ett halvt år gammal och har blont långt hår. Hon kommer hem med ett halsband av pärlor, och säger att det är till pappa. "För pappa har inte fått ett halsband på länge nu". Pappa Niklas trär det på sig, och det är för litet så det får ligga på hans huvud. Lite som en krona. Kicki borde också fått ett. Då hade de varit värsta kungafamiljen, med två prinsessor i huset...

www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5304467.ab