Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2018)
>>


Hemma

Jag har nu varit hemma i drygt 2 veckor men jag vet fortfarande inte riktigt var (eller vem) jag är. Ska ändå försöka "knyta ihop säcken" på något slags sätt...

Min sista heldag i Adelaide och Australien var sista gången jag skrev, onsdag den 4 maj. Jag åt lunch med Aaron och sen gick vi till ett café, det var skönt att prata och skratta ihop. Efteråt fick jag min resväska som han hade tagit hand om min månad på vift och jag gick tillbaka till rummet på Blue Galah för att ta itu med den stora uppgiften att ordna med min packning. Det var krävande men gick oväntat bra, jag slängde så mycket jag kunde och kände mig till slut någorlunda lugn.

På kvällen mötte jag upp Danoz efter att han slutat jobba och vi gick till Chinatown och den koreanska restaurangen vi besökt ungefär en månad tidigare. Återigen fick vi välja och vraka bland köttbitar och grönsaker och grilla vår egen mat. Riktigt riktigt gott. Jag kunde inte låta bli kängurukött trots min tid i Coober Pedy, det är helt enkelt för gott (och nyttigt också har jag förstått). Efter middagen var vi proppmätta men köpte ändå jättegod glass som vi åt medan vi promenerade tillbaka till vandrarhemmet där vi fick kramas hejdå för sista gången på länge.

Torsdag förmiddag körde Aaron mig och all min packning till Adelaide flygplats där det var dags för ännu en hejdåkram. När jag checkade in väskan vägde den otroligt nog 23,1 kg (gränsen var 23). Perfekt packat tyckte killen bakom disken. Han kunde inte veta (men kanske gissa) hur tung min ryggsäck var, som vanligt brydde de sig inte om att väga handbagaget.

Sen började min långa hemresa. "Det blev en ensam lång väg hem", som Kent sjunger. Med betoning på lång. Första rutten Adelaide-Singapore (7 h 40 min) var inga problem, jag hade fönsterplats och två säten för mig själv så jag kunde bre ut mig, äta gott courtesy of Qantas och kolla på filmer. Såg först Conviction som verkligen grep tag i mig (grät floder), sen Due date för andra gången för att få skratta lite och sist såg jag Catfish som höll mig på nålar - lätt den mest engagerande och spännande dokumentär jag sett på länge (kanske någonsin)..

I Singapore hade jag några timmar att slå ihjäl, jag var trött och uttråkad men fick ändå tiden att gå med hjälp av gratis internet och sudoku. Till slut gick jag på planet till London, den allra längsta flygresan. Tyvärr var det inte längre Qantas som höll i trådarna (och inte heller suveräna Singapore Airlines eller lika bra Malaysia Airlines) utan British Airways. Jag satt i mittraden vid gången vilket jag inte kan skylla på BA men i övrigt var det mesta bara sämre helt enkelt. Det var dryga 13 påfrestande timmar men tack och lov lyckades jag på något sätt åtminstone sova bort några av dem. Såg även två filmer, Unstoppable och Another year samt lyssnade på Taylor Swifts senaste album på repeat.

Tidigt fredag morgon var jag framme i London Heathrow och tack vare flygplatsens storlek och den rigorösa säkerhetsnivån kändes inte väntan på sista avgången särskilt lång. Det var konstigt att sitta på ett litet (och gammalt) plan igen. Kändes alltmer overkligt när vi till sist började gå ner för landning och jag såg de bekanta skogarna och sjöarna runt Landvetter. En stund senare fick jag äntligen krama mamma och pappa igen och vi körde hemåt.

Sen dess har jag så gott jag kunnat försökt att landa mentalt och det har både gått och inte gått alls. Jag har sovit och vilat. Gosat med Santo och Zadie. Cyklat till Friskis och promenerat i Slottsskogen (älgkalvarna är verkligen söta!). Börjat leta lägenhet(er). Fastnat i Top Model, The Fashion Show och Hells Kitchen. Löst sudoku. Haft ett spännande och lovande musikermöte. Varit med och firat en kusin. Stannat inne hela dagar men även gett mig ut i världen..

..Alltmer och gång på gång insett vilken enorm omställning det är jag befinner mig i. Det är riktigt krävande och väldigt läskigt. Faktum är att det är svårare än vad man kanske kan tro och vad jag riktigt velat erkänna. Men på något sätt måste det gå. Det kanske kommer ta (ännu mer) tid, eller det kommer det tveklöst att göra känner jag, men till slut kommer jag hitta fotfästet och mig själv och min plats här igen. Det måste gå.

Fram tills dess ska jag göra mitt allra bästa för att ha tålamod med och kärlek till mig själv. Och med detta avslutas min reseskildring. Jag kommer troligen att reflektera mer och tänka tillbaka på min resa här i bloggen igen vid senare tillfällen, när jag fått mer distans till mina månader hemifrån, men tills vidare tackar jag för mig. Stort tack till er som följt mig, tänkt på mig och skickat hälsningar. Jag ser fram emot att träffa er igen och prata mer när jag känner mig redo.

KÄRLEK
23 Maj 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Jag + Brisbane = sant!

Jag landade i ett soligt Brisbane lordag morgon och tog taget fran flygplatsen in till stan. Efter att ha slapat mitt tunga bagage till vandrarhemmet, checkat in och borjat landa aven mentalt gick jag ut for att upptacka staden. Ju mer jag sag desto mer kande jag mig hemma och vid slutet av dagen var det otvetydigt: jag hade blivit kar i Brisbane! : )

Mitt forsta intryck av staden var att den var som en korsning mellan Melbourne och London, vilket ar ganska imponerande... Senare kandes staden aven som Sydney, Bondi Beach, Adelaide, Santiago de Compostela och Goteborg (!). Det ar helt enkelt en fantastisk stad och om den lag i Europa skulle jag flytta dit... Men nu gor den ju inte det tyvarr...

Det forsta jag sag pa lordagen efter att ha korsat Brisbane River var massa talt och rislampor och jag upptackte snart att en festival var i full gang; Buddha Birth Day Festival. Det slutade med att jag spenderade bade lordag och sondag pa festivalen vilket kanske later markligt men eftersom den agde rum pa SouthBank, Brisbanes kulturella och sociala mittpunkt, sa var det "the place to be" och jag kunde forutom att delta i festivalen strosa runt bland marknadsstand, se gatuunderhallare, promenera langs floden, bada i lagunen o ligga och vila i solen. Perfekt!

I borjan sag jag inte mycket tecken av de forodande oversvamningarna tidigare i ar men efter att tag insag jag vad de stora avsparrade omradena pa SouthBank var... Jag badade i en relativt liten men jattevacker lagun och pratade med en lokalbo som berattade att lagunen egentligen varit mycket mycket storre, med stor strand och allt, men oversvammades och nu vantar pa att bli ateruppbyggda. Han berattade aven att alla 23 farjestationer langs Brisbane River forstordes under de dar dagarna - men ar ateruppbyggda nu.

Pa festivalen lyssnade jag bl.a. pa musik, at gott och bara strosade omkring och njot av vyn over stadssiluetten pa andra sidan floden. Sondag kvall lyssnade jag pa ett inspirerande foredrag med titeln "Environmental and Spritual Preservation" - om hur vi alla ar ansvariga for den har jorden och vad som hander pa den och att allt startar i oss sjalva - och provade meditation. Efter det var jag med pa en ceremoni med ljustandning och en multi-faith prayer. En ledare fran varje varldsreligion var med och fick saga nagra ord om fred och samforstand: valdigt valdigt fint. Senare pa kvallen avslutades festivalen med jattefina fyrverkerier over floden, perfekt avslut.

Mandag formiddag checkade jag ut och tog bussen till Lone Pine Koala Sanctuary, 45 minuter utanfor stan. De ar varldens forsta och varldens storsta koalafristad. Det var fantastiskt att ga omkring och titta pa alla koalor och aven andra djur, sasom kanguruer, faglar, pungrattor, krokodiler och farmdjur. Jag fick aven antligen halla en koala igen, for forsta gangen sen min forsta Australienresa 2007. Det var sa mysigt! : )

Mandag kvall hamtade jag mina vaskor pa vandrarhemmet och tog taget tillbaka till flygplatsen dar jag tankte spendera natten. Val framme borjade dock problemen. Eftersom jag skulle checka in min ryggsack vilket jag forstas inte kunde gora ett halvt dygn innan mitt flyg, kunde jag inte ga igenom sakerhetskontrollen utan var fast pa utsidan dar det inte fanns mycket av nagot.
Bankarna och cafeerna var fa och jag kande att jag skulle bli tokig av att stanna dar en hel kvall och natt...

Efter mycket funderande och googlande kom jag pa att jag kunde ta taget tillbaka bara 2 minuter till den internationella terminalen for 5 dollar, dar det verkade finnas betydligt mer. Och det gjorde det minst sagt! Affarer, restauranger, SOFFOR, allt jag behovde... Kunde till och med fa ett antal timmars somn pa en soffa i ett morkt horn.

Igar morse tag jag taget tillbaka till inrikesterminalen och flog fran Brisbane. Landade i Adelaide strax efter halv nio pa morgonen, efter exakt en manad borta. Det kanns valdigt konstigt att vara tillbaka, pa manga satt. Hus har rivits och nya affarer oppnats. Det ar betydligt farre gaster pa vandrarhemmet. Det ar ganska kallt (i alla fall efter Brisbane) - igar morse var det 10 grader men det gick upp till 19 pa dagen. Det ar dock jeans och tjock troja/jacka som galler. I vilket fall som helst ar jag glatt overraskad over att jag aven nu efter att ha sett sa manga olika platser i det har landet, fortfarande kanner att Adelaide ar min favoritstad - aven fast brisbane nu ar en vardig "motstandare".

Jag har aven insett att det inte var sarskilt konstigt att jag kande mig ensam i Cairns - det ar ju en turiststad, en semesterstad. Jag alskar att resa sjalv men till och med jag drar mig for att aka pa charter sjalv.. Det ar helt enkelt inte samma sak att vara pa ett utpraglat semesterstalle sjalv som ihop med nagon. Det ar en helt annan sak och helt underbart att vara i en vanlig stad, med bade turister och kostymnissar och lokalbor och backpackers och allt daremellan.

En annan sak jag insett ar att det ar omojligt att veta sakert hur man kommer kanna for en plats eller stad innan man kommer dit - hur mycket man an laser om den och ser pa bilder. Och jag alskade Brisbane men Terry i Coober Pedy kallade det "a terrible city" sa man kan verkligen tycka olika! Om jag fortfarande vill plugga en termin eller tva i Spanien och/eller England senare sa ar jag nu besluten att forst aka till platsen for att kanna av om det ar ratt stalle for mig. Hellre det an komma dit och inte kanna mig hemma.

Nu maste jag avsluta, har fatt berattat det jag ville och ska snart traffa Aaron for lunch : )

MASSA KARLEK
4 Maj 2011  | Länk | Allt och inget | 2 kommentarer
"I just so wanted to know if I could come home..."

"Det är inte hur man har det, det är hur man tar det...". Well, jag har inte fullt ut kunnat ta allt det här vackra, inte på egen hand. Det har varit för mycket, för stort. Samtidigt har jag ju i slutändan ändå tagit det på något sätt, både tagit och tagit mig igenom. Jag har verkligen försökt att inte ha några krav på mig själv och mina känslor, utan bara vara mitt i allt. Ingen kan någonsin ta ifrån mig alla minnen och bilder. Cairns är oerhört vackert, särskilt vid skymningen (se fotot). Men på det stora hela har jag denna veckan känt mig trött på att uppleva allt själv. Ja, jag är en ensamvarg i grund och botten men detta är galenskap... Att vara i praktiken själv i 3,5 månader är galet. Men starkt!

Nu när jag ser tillbaka så var mina första två månader här i Australien allra bäst (förutom hästgården), jag längtade sällan hem och kände mig mestadels fri och ofta glad och lycklig, ibland till och med lyrisk. Det var härligt att vara självständig och på egen hand. Det hjälpte också att veta att Göteborg var kallt och slaskigt... Efter dess har det varit kämpigt, inte hela tiden men till ganska stor del. Jag har varit med om mycket fint och häftigt även efter dess, men som sagt, det har inte varit lätt. Vid flera tillfällen de senaste veckorna hade jag gladeligen bytt bort allting här mot ett snöigt och iskallt Göteborg, så vetskapen om att det är full vår hemma har känts extra tuff...

Men... jag har trots allt klarat det! Och jag känner mig i slutändan väldigt lyckligt lottad. Jag har träffat så fina människor och varit med om oförglömliga och unika upplevelser (som att mata känguruer med nappflaskor! : ). Jag har sett fantastiska platser och upplevt ännu en underbar festival. Jag har fått så mycket solsken och sommarvärme, och jag har fått vara fri från sjukdom och skador.

Det är mycket blandade känslor just nu. Jag känner mig både glad och ledsen. Tacksam och otacksam. Lugn och rastlös. Fri och instängd. Det är mycket som sista veckorna innan jag lämnade Sverige - känns som att jag är något slags vakuum, där jag går och väntar, eller står och stampar, beroende på hur man ser på det. Skillnaden är att jag nu snart har genomfört mitt äventyr och det kan dröja väldigt länge innan jag återvänder hit. I Coober Pedy lärde jag mig saker om det här landet som tyvärr fick mig att tappa tron på det... Situationen för aboriginer som grupp är ofattbar, på annorlunda sätt än man kanske tror. Mer om det i ett senare inlägg kanske.

Men i Alice Springs och här i Cairns har jag åtminstone delvis blivit kär i det här landet på nytt (även fast Cairns känns mycket som Västindien eller nåt liknande och är lite väl turistigt). I vilket fall som helst är min kärlekshistoria med underbara Adelaide nu nästan över. Det behöver nog också ett eget senare inlägg tror jag...

Jag är trots allt glad att jag är här. Nu när min vistelse i Cairns och överhuvudtaget i Australien närmar sig sitt slut har det varit lättare att faktiskt njuta och slappna av. Det hjälpte också att komma iväg på dagstur igår - nu har jag snorklat i Stora Barriärrevet! : ) Det var en riktigt härlig dag trots lite ostadigt väder. Gruppen och guiderna var bra och vi fick god mat. Tidigare i veckan köpte jag vattentätt fodral till min kamera som jag använde, det var kul. Blev dock sjösjuk på hemvägen, lite mindre kul, hehe.

Efter många om och men bestämde jag mig till slut för att inte skippa Brisbane helt men korta ner min vistelse där, från 6 dagar till 3. Detta innebär att jag är där från imorgon lördag till tisdag morgon, då jag flyger vidare (eller tillbaka, beror på hur man ser på det, jag fulländar min cirkel hursomhelst!) till Adelaide. På grund av långhelg (påsk samt nationaldagen Anzac Day 25 april till minne av alla stupade soldater) skulle Qantas kontor inte öppna förrän i onsdags.

Jag orkade inte vänta så länge utan ringde dem via Skype i måndags kväll men blev vidarehänvisad till British Airways. Tisdag morgon satt jag i telefon med British Airways i 48 minuter och lyckades äntligen få ändrat min hemresebiljett. Jag har bestämt mig för att inte skriva exakta hemkomstdatumet men kan säga att när jag väl återvänder till Adelaide på tisdag så kommer jag stanna där max en vecka.

Det känns väldigt skönt att det nu bara handlar om dagar tills jag kommer hem till mitt kära Göteborg. Jag har saknat de märkligaste platser de senaste veckorna, platser jag knappt visste betydde något för mig. Gamlestadstorget. Bergsjön (själva sjön). Korsvägen. Men även mer väntade ställen som Slottsskogen, Röda Sten, Linnégatan och förstås mitt rum vid Majvallen! Som förut när jag var i Sverige och längtade till Adelaide så saknar jag faktiskt platserna mer än människorna, men det betyder inte att jag inte ser fram emot att återse vänner och familj, det gör jag verkligen. För att inte nämna Santo och Zadie : )

På sätt och vis känns det som att jag åkte hemifrån för bara några veckor sen. Men när jag tänker på allt jag varit med om och sett känns det som en väääldigt lång tid. Nu när hemkomsten verkligen närmar sig känns inte allting hemma längre omgärdat av ett ljust skimmer, jag fasar lite grann för att komma hem och möta allt och alla igen. Det kommer nog ta ett tag att ställa om och landa ordentligt. Men mestadels känns det skönt. Och jag tror att jag lärt mig och insett saker som kan hjälpa mig bygga en trygg och meningsfull vardag för mig själv på nytt, hemma i Göteborg.

Först ska jag dock njuta av min sista tid i det här märkliga, stora, vackra landet. Brisbane och Adelaide väntar. Idag är det soligt och blå himmel igen. Ikväll ska jag på gratis zumba för andra gången den här veckan, följt av gratis BBQ vid lagunen. Det blir det sista jag gör här i Cairns, måste till flygplatsen runt 5 imorgon bitti (flyget går 6:00). Jag hoppas på en rolig sista kväll och är förväntansfull inför att komma till Brisbane!

FRED & KÄRLEK
29 April 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Alice Springs och Cairns...

Lördag 23 april 2011 (påskafton)

Det känns som en livstid sen jag skrev sist. Jag har spenderat ännu en vecka med känguruerna, färdats ca 600 km med buss från Coober Pedy till Alice Springs, precis i mitten av Australien (där jag stannade 6 dagar) och ikväll flög jag ca 2175 km till Cairns. Nu ligger jag på sängen i vandrarhemmet och halvlyssnar på mina rumskamrater prata (japp, svenskor, hehe. Och en norska).

Ser fram emot att utforska stan imorgon, men kom på förut på planet att jag kanske borde ha läst på lite mer innan.. vet inte mycket om det här stället, trodde det var en ganska stor stad men det är det inte. Jag är dock glad så länge det finns trafikljus och affärer och shoppingcenter och gräsmattor och asfalt och höghus och massa människor! Hehe. Och det är härligt att vara vid kusten igen efter tre veckor i the outback. Har bokat dagstur till en av öarna i Stora Barriärrevet på onsdag : )

Såhär i efterhand borde jag nog ha lämnat Coober Pedy runt mitt senaste inlägg, när Jeroen & Jess åkte. Jag var för mycket av ett nervvrak igen och längtade bort för mycket under resten av veckan. Men gjort är gjort. Och delar var förstås bra. Sista kvällen var fantastisk. Terry lagade jättegod middag, jag var med på min sista matning och höll mina två favoriter Minma & Francesca i handen när jag matade dem och när jag matade Azza i min famn såg vi varandra djupt i ögonen : ) Efter det fick jag en jättefin målning och andra presenter av Jo & Terry och kände mig verkligen uppskattad.

Jag kom fram till Alice Springs söndag eftermiddag, och Lyn (Jo & Terrys vän) mötte mig och tog mig till pizzerian som hon och hennes sambo Eddie driver. Där blev jag introducerad för familjen, gänget som jobbar där. Fick veta att jag skulle bo i Eddies lägenhet ihop med henne och en till, vägg i vägg med pizzerian, mitt i stan. Kändes väldigt jobbigt första kvällen, jag kände mig inkastad i hela situationen när jag längtat efter att vara fri igen, och (miss)uppfattade det som att de avskydde aboriginer och att de hade massa planerat för min vecka osv.

Droppen var när Lyn lämnade mig i lägenheten o sa att hon inte ville att jag skulle gå ut utan någon av dem än. Kände mig helt instängd. Men jag lyckades skriva och gråta av mig och se på det hela sansat och från olika vinklar, och till slut landa i känslan att imorgon är en ny dag, det kanske känns annorlunda då och om inte så är jag en fri människa och kan lämna det här sammanhanget om jag behöver det.

Så glad och stolt över mig själv. Nästa dag började den nya veckan och förutom vissa svårigheter blev saker bara ljusare och ljusare. Jag kom alltmer in i gänget och umgicks särskilt mycket med Zoie, en jämnårig tjej, som visade mig runt och tog mig till en massa ställen. Vi åkte bl.a. till Alice Springs Desert Park, som var otroligt vackert. Tisdag kväll gick vi två ut och åt middag ihop, det var mysigt. Vi har även varit på utsiktsplats och museer (mer om dem sen).

I onsdags åkte jag på dagstur till Uluru (Ayers Rock) och Kata Tjuta (The Olgas). Det var en riktigt lång dag, lämnade Alice 6:00 och kom tillbaka strax före midnatt (!). Uluru ligger 550 km från Alice Springs och första sträckan var tillbaka samma väg som jag kommit med buss några dar innan. Våra två guider/chaufförer turades om att köra och prata och var väldigt bra. Överhuvudtaget var turen väldigt bra planerad och utförd. På bussen fick vi se en fascinerande dokumentär om de första europerna som korsade Australien, hur South Australia tävlade mot Victoria och om hur telegraflinjen efter mycket slit och tid byggdes tvärsöver landet.

Först åkte vi till Kata Tjuta, som är en samling otroligt vackra berg nära Uluru. Sen besökte vi besökscentret och efter det själva höjdpunkten, Uluru. Det var så annorlunda mot hur jag hade föreställt mig det, men svårt att förklara på vilket sätt. En skillnad var att det var så tyst och tomt dock. Och grönt. Hursomhelst. Det var overkligt att äntligen få se denna ikon, och väldigt väldigt vackert.

På kvällen drack vi champagne och hade BBQ på utsiktsplats där vi kunde se solen gå ner över Uluru. Sen begav vi oss hemåt igen. På grillningen och början av hemresan mådde jag riktigt dåligt och bestämde mig till och med för att skippa Brisbane helt och flyga direkt till Adelaide från Cairns sen. Efter det beslutet kändes det bättre och resten av hemresan var faktiskt underbar, det var så skönt att sitta där på bussen och lyssna på musik i hörlurarna och titta ut på månen och stjärnorna. Jag har ångrat mig om det hela och är nu i stort sett 100% säker på att jag kommer genomföra min planerade rutt. Känner äntligen reslust och äventyrslystnad igen och längtar inte alls hem lika akut längre, tack och lov.

Onsdag och torsdag kväll (natt) gick jag ut med de andra, dels till en väldigt häftig pub nära Rockys (pizzerian), dels till casinot, hehe. Blev överraskad över hur livlig den lilla stan kan vara, men ändå på ett väldigt avslappnat och trevligt sätt. Torsdag och fredag kväll jobbade jag i pizzerian, mest med disk men även med att vika kartonger, fylla på dricka, moppa, fylla på ost och annat. Följde även med Zoie ut på leveranser. Jag hade sagt att jag inte behövde få nåt betalt eftersom jag ju fick bo hos dem helt gratis, men de gav mig ändå $50 per kväll så det var kul : )

I torsdags besökte jag och Zoie ett museum om School of the Air, skolan som de barn som bor för avlägset i the outback får gå i på distans. Förut gjordes allt via radio men nu kan de göra det via internet och webbkamera etc. Väldigt fascinerande. Idag besökte vi (och Zoies kille James) den gamla telegrafstationen, och museet för flygande doktorerna, Royal Flying Doctor Service Base. Jag växte upp med Doktorn kan komma på tv så det var extra häftigt att höra mer om hur det funkar, även fast museet var pyttelitet. Vi besökte även en vacker ravin. Jag var rädd att jag skulle missa mitt flyg men Zoie fick dit mig i tid (och flyget var ändå försenat) så allt gick bra.

Markus Krunegård sjunger: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det, och när man längtar tar saker tid. Det där med längtan har verkligen varit aktuellt de senaste veckorna. När man räknar ner dagarna som jag gjorde i Coober Pedy känns varje dag som en evighet. Men när man har roligt är en dag borta i ett nafs. När det gäller den första biten ser jag på något sätt en ännu större mening/innebörd i det nu än förut.

Hur jobbigt saker omkring en än är så känner jag att jag oftast kan påverka hur jag själv ser på det och hanterar det. Men jag har även insett på ett djupare sätt att det fungerar åt andra hållet med. Man kan ha "allt" och vara väldigt "lyckligt lottad" och ändå må skit. Och då är det ingen idé att låtsas eller bli arg på sig själv för hur man känner.

Jag har helt enkelt insett att det inte finns något borde när det gäller mina känslor. Det finns inget "jag borde känna si" eller "jag borde inte känna så". Jag känner som jag känner, men det viktigaste är att jag väljer hur jag tänker och överhuvudtaget att jag inte låter känslorna ta över och slutar tänka. Om jag låter mig själv känna som jag känner samtidigt som jag kan se saker från olika vinklar och se att ja, jag skulle kunna känna på ett annat sätt just nu eller ett tredje sätt, men just nu känner jag precis så här - så finns det en enorm frihet i det.

Jag känner verkligen att jag vuxit och växer, och jag kanske inte direkt lär mig mer om mig själv men jag förstår mig själv mer och mer. Det jag redan vet om mig själv blir mer och mer logiskt : ) Det är häftigt.

Nu är det söndag och jag ska lägga in detta i bloggen och sen gå ut och upptäcka stan : )

Skriver nog snart igen.

MÅNGA KRAMAR och hoppas att ni haft en fin påsk!
24 April 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
The Outback!

Vilket ställe jag hamnat på!
Det är svårt att tro det vid första anblick men lilla dammiga Coober Pedy, 85 mil norrut från Adelaide och med 3500 invånare, är världens opalcentrum. Coober Pedy, i "the Outback", kallas Australiens dammigaste och torraste stad - dock är det för tillfället grönare här än vanligt tack vare ovanligt mycket regn (vilket även innebär massvis med mygg). Opalerna är vackra men ännu finare är känguruerna...

Förra lördagen körde Aaron mig till busstationen där jag tog nattbussen till Coober Pedy. Chauffören var precis som en Greyhound-chaufför borde vara, rolig, pratsam och väldigt aussie. Han visade en australiensisk klassiker för oss passagerare (vi var bara 8 st): The Man from Snowy Mountains. Vi nådde Coober Pedy 4:15 söndag morgon, det stod 5:15 på biljetten men just den natten ändrades klockorna här till vintertid vilket var aningen förvirrande (7,5 h före Sverige nu).

Hursomhelst blev jag till slut hämtad, och även en asiatisk tjej vars motell inte öppnat än fick följa med för att sova några timmar på soffan. Det tog ett tag innan vi insåg att det som hängde från två stolar i köket var Azza och Louise, de två ungarna, nerbäddade i tygpåsar! Och snart kom de stora känguruerna inhoppandes i huset och började gå omkring. Fick nypa mig i skinnet för att fatta att det var verkligt, hehe.

Jo & Terry är ett härligt och originellt par i övre medelåldern, som i nio år dedikerat sina liv åt känguruer. De brinner för mycket annat med men känguruerna kommer först... De har 4 vuxna känguruer som av olika anledningar bor permanent med dem; Bella, Minma, Seannie och Francesca. Ungarna de får in kommer antingen efter att mamman blivit överkörd och någon hittat ungen hos mamman, eller efter att lokala aboriginer dödat mamman för köttets skull och efter några dar märker att ungen inte mår särskilt bra.

I måndags kom ett par till ungdomar, ett par, Jessica från England och Jeroen från Holland. De var här tills tidigt igår morse. Första dagarna var väldigt påfrestande, min hemlängtan var hemsk, jag var lite av ett nervvrak och försökte att inte visa det vilket gjorde det hela ännu jobbigare. Men på något sätt tog jag mig igenom det och det var både dalar och toppar.

Senaste dagarna har jag känt mig mer stabil och positiv. Det är väldigt häftigt att vara här och känguruerna är fantastiska, men jag blir rastlös av att vara på en så liten ort och räknar ner dagarna tills jag åker vidare och är helt fri igen.

Just nu går dagarna relativt snabbt och jag har kommit in i en ganska bra dygnsrytm. Jag går upp vid tiotiden (inga fasta morgontider här!), hejar på Azza i köket (Louise åkte till sitt nya hem i veckan), gör mig i ordning och äter frukost. Sen fyller jag på mat och vatten ute i kängurernas inhägnad och gör någon mindre uppgift, t.ex. sopar, plockar gräs, diskar, tömmer soporna. Runt halv elva fixar jag mjölk och 12 har vi dagens första matning som är öppen för allmänheten.

När det är klart diskar jag flaskorna och tar itu med någon större uppgift, t.ex. polera smycken i galleriet. På eftermiddagen äter jag sen lunch och sen vilar jag, pluggar, läser eller tar en promenad. Runt 17 fixar jag ny mjölk. 17.30 ny matning och disk. Mer vila. Ev. någon mer turistgrupp på kvällen vilket betyder ännu en matning och att hjälpa turisterna hålla Azza en efter en. Efter det sen middag (de lagar båda väldigt god mat), umgänge, prat och skratt. Och tillslut läggdags runt 23.

I lördags kväll kom två vänner till Jo & Terry på besök. Innan de åkte sa kvinnan att jag kan bo hos henne helt gratis när jag kommer till Alice Springs på söndag om jag vill. Jättebra! Ska avboka vandrarhemmet. Om jag inte trivs kan jag ju flytta dit sen ändå. Jag har redan bokat dagstur till Uluru för onsdag 20 april, ser verkligen fram emot det.

Medan Jo, Terry och deras gäster gick ut och åt fick jag, Jeroen och Jess låna bilen och köra bara över gatan i stort sett till min alldeles första drive-in-bio. Filmen (Unknown) var bitvis spännande men mest löjlig, men det var verkligen en häftig upplevelse!

Jo & Terry har även visat oss runt i Coober Pedy, vilket varit både roligt och fascinerande. Vi har fått se var Crocodile Harry, den verklige Crococile Dundee, bodde, i en helt galen grottbostad med saker och målningar på varenda centimeter av väggarna. Mad Max 3 spelades bl.a. in där och på andra ställen i Coober Pedy (Jo var statist!). Vi har även fått se vackra berg och besökt ett genuint utgrävt hem.

Ca 80% av invånarna här bor på grund av hettan i s.k. dugouts, vilket innebär att framsidan ser ut som ett vanligt hus men resten är inbyggt i berget, med tunnlar och grottor. Möjligheterna är oändliga, om man vill ha ett till rum är det bara att gräva ett (fast man behöver ju maskin förstås). Väldigt häftigt, men inget för klaustrofobiker.. Jo tog oss även till Coober Pedys kyrkogård som inte följer nationella lagar utan folks gravstenar får se ut hursomhelst - vilket de verkligen gör! En kväll fick vi en didgeridoo-lektion av Terry, första gången jag spelade, svårt men kul.

För övrigt läser jag, pluggar och gosar med känguruerna - särskilt Azza - första kvällen sa Jo att jag får lyfta upp och hålla ungarna när jag vill, det är bara bra för dem. Det har varit några svenskar i turgrupperna som besökt oss, men jag har bara pratat med en av dem, en tjej från Göteborg. Igår testade jag att "go noodling", vilket är att kolla i stora sand/sten-högar efter opaler. Hittade några fina röda stenar men inga opaler, hehe. Är inte ute så jättemycket, i början för att det var för varmt och nu mer för att flugorna är så jobbiga.

5 dygn kvar nu. Längtar till söndag men gör det bästa av dagarna här med. Kommer kanske aldrig mer få bo ihop med känguruer, så det gäller att ta tillvara på tiden här : )

KRAMAR

Ps. Foto 1 : jag med Bella och Franscesca. Foto 2 : lilla Azza på upptäcksfärd.
11 April 2011  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Vimbai Chivungu                                             Skaffa en gratis hemsida