- my scars remind me, that the past is real
Startsidan Gästbok
Debatt Topplistor Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Juli (2019)
>>


- Brian Warner

- say you name, as clearly as you can you know?

Känner mig så jävla besegrad, slagen. Slut. Tom!
Jag mår illa vid tanken av mig själv.
Rör mig inte, se inte på mig, vänd bort blicken och
fäst den vid något vackert istället.

Jag behöver Brian, verkligen behöver.
Jag behöver vara själv.
Jag behöver släppa ur mig gråten, skriken och paniken.
Jag behöver täcke och finaste, renaste, vackraste Brian.

Jag vill kunna andas igen. Känna värme och luft.
Brian. Jag behöver Brian.
29 Januari 2010  | Länk | livet | 1 kommentar
- I bash myself to sleep What you sow I will reap I scar myself you see I wish I wasnt me.

"mina ärr har börjat blekna
jag har börjat rysa när
nån rör mig, istället för
att njuta
jag blev så rädd när du ramlade
men det skrattade du bort,
det också
jag blev så arg på dom
det förstod du, men orkade
inte förstå allvaret
visste du att jag grät
hela kvällen, jag tog små
pauser emellanåt, bara för
att visa dig att jag kunde vara
social. Du såg aldrig när jag
bröt ihop i soffan va?
eller ville du inte se?
Jag sprang upp på mitt rum
satte på musik så högt att man
inte hörde mitt djärva skrik
jag drämde huvudet så hårt i
väggen jag bara orkade
jag kände aldrig den smärtan
när jag gick ner igen
så var du full, igen
jag orkar inte
du sa inte så mycket, skrattade
mest.. det dom säger sårar
jag har sagt det till dig
du vet, vill du veta?
jag vill inte sätta mer problem
på dig än vad du redan har
du vet hur jag mår
men visste du, eller ni,
att det känns som jag blir sämre
för var dag
jag vill inte ha hjälpen ni
erbjuder, eller rättare sagt försöker
tvinga er på mig
jag vill börja skära mig igen
tanken på hur befriande det skulle
vara, den tanken tänker jag varje dag
jag har börjat spara tabletter
just för att ha en enkel utväg
den dag då jag inte kommer orka mer
den dagen kommer
jag orkar inte leva med smutsiga minnen,
socialen som fortfarande vill återuppta
mitt så kallande brådskande fall,
BUP som inget hellre vill göra
mina dagar där till ren tortyr
jag vet att ni inte kan förstå det
men ni är inte jag, och jag är
inte ni.
jag vill gärna förstå och hjälpa er
men vet inte om jag har makten till
det, precis som ni inte har makten
att befria mig
mina tvångstankar blir fler och fler

jag vill må bra, men vet bara inte hur "

- En dikt jag skrev 18 februari 08.

Jag läste den och blev helt tårögd.
Jag minns den kvällen väl, hur jag kände och hur jag mådde.
Det var ungefär då någon gång jag började skära mig igen.
Jag kommer tydligt ihåg hur jag bröt ihop på soffan. Och sen
sprang upp till mitt rum. Jag skrek. Rakt ut.

Det läskiga är att det är nästan två år sedan.
Och jag känner exakt likadant idag.


12 Januari 2010  | Länk | livet | 0 kommentar
- ångestångestångest

- isande vindar som piskar nergråtna kinder.

Saknar känslan av att tända en cigarett på balkongen.
Jag saknar att kunna skada mig utan att göra någon besviken.

Jag känner mig tom.
Men så sjukt full på ångest och panik.
Värdelös, äcklig och ensam.
Jag orkar inte nu.

Jag vill ha te, ett stort täcke.
Och jag vill ha mina jävla rakblad.
Jag vill svälja piller och somna.

Jag vill till min dal och bara gå en lång promenad.
Det ska vara sensommar och det ska lukta bäck och gräs.
Ta mig dit. Där är det ljust.
Ta mig dit.
Jag vill bort.
9 Januari 2010  | Länk | livet | 0 kommentar
- Det är inte i era ögon, utan i vad ni ser.

- I come down like a hurricane.

Ge mig te, manson och ett stort täcke.
Och jag berättar allt. Allt.

Ge mig era jävla piller.
Medicinen.
Jag orkar inte nu.

Det tar över mig, äter mig inifrån.
Med sylvassa tänder. Det plågar.
Och gör så förbannat ont.
Lugnat är långt borta nu, långt borta.

Sånt som gör mig varm och lugn är
småsmå bamsekramar från lillebror.
Se när han leker och är lycklig. När han finns.
Och inte har en blekaste aning om vilken kamp
storasyster krigar med.
Hon mot sig själv, hon ensam mot mörkret.
Eller ligga i din trygga famn. Och känna att jag lever.

Visa minnen får mig att falla omkull, gråta, skrika.
Jag vill inte ha dom.
Jag vill inte ha varit med om allt det.
Jag vill inte leva med dom.

Jag har gjort hemska saker mot mig själv.
Skadat mig på vidriga och brutala sätt.
Önskat att det mest absurda skulle hända mig.

Jag vill ha ett slut.
Får jag ta slut?


5 Januari 2010  | Länk | livet | 0 kommentar
- its whatever makes you see, that makes you belive

- carve your name in my arm.

Jag känner mig ensam.
Ensamhet, jo. Den känner jag väl.
Jag dricker te, lyssnar på musik.

Det är december, jag sitter i ett kök
med en laptop.
Varma solstrålar letar sig fram över köksgolvet.
Snön är borta, solen skiner och himlen lyser ljusblått.
Frosten ligger i gräset.

"Dont walk away, dont walk away, when the world is burning."

Jag ska snart gå in i duschen, låta det heta vattnet
skölja bort gårdagens synder.
jag känner mig hemsk och fel. Så jävla fel.
Jag dras från verkligheten och hamnar i ett mörkt hål.
Med tjocka väggar, som jag aldrig kan slå sönder.
För jag är svag.

Solens strålar från fönstret kastar sig i mitt ansikte.
Tänk att det kan var så i december.
Det är skönt.
Utanför fönstret finns slingrande grenar.
Trasliga, krångliga och vackra.

Vad som pågår inom mig vågar jag inte berätta. För någon.
En kamp utan dess like.
Ett slag där ingen vinner, ännu mindre jag själv.
Dom strider för att plåga, för att döda.
Det känns som om mitt hjärta har ruttnat.
Eller dött.
Mitt hjärta är starkt av kärlek, men svagt av kraft!

Väck mig till liv.
Blås försiktigt tills jag känner att jag lever.

Jag har blivit beskriven som vilse.
Men jag vet exakt var jag är.
Jag har bara inte förmåga att ta mig härifrån.
29 December 2009  | Länk | livet | 1 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Alina Ohlsson                                             Skaffa en gratis hemsida