...det kan mycket väl vara så att det är helt logiskt att testa nagelsaxen på mammas mobil-laddar-sladd, speciellt som hon bara haft mobilen 1 dag och det är skoj att testa saxar och hållbarhet....

Det var en skuldmedveten lite tårögd kille som mötte mig igår när jag kom hem från affären, det var ju inte meningen, det bara hände.... 20 minuter ensam i tvättstugan så var jag beredd att möta mitt lilla monster, MEN, då var det redan över, skrott och pappa hade bråkat och rett ut och sagt förlåt.... Men det var ju MIN sladd, det var väl JAG skulle få bli lite sur? Grinigt muttrade jag fram till skrott att nån ny ninjaturtels gubbe kunde han ju glömma att köpa, för han får minsann betala min nya laddar-sladd. Då kom det några små förädar-tårar och skrott försökte med hunögonen och en sliskig ursäkt, men nej mamman var bestämd.

Idag har ny sladd införskaffats, smarta skrott "glömde" sin plånbok hemma...! Så pappan fick stå för notan, jag vägrade! Nyladdad är luren iallafalll och nagelsaxen är gömd, "sura ögat" börjar försvinna och skrott tror det hände för minst 1 år sen....

Ja, ny mobil vart det ja.... Och återigen inser jag att jag är allt annat än teknisk, men nöjd ändå.... =)

...att vara sarkastisk mot sin mamma bevisar inte något annat än att du och jag är så mycket mer lika varandra än jag trodde.

Jag är sarkastisk, nästan jämt, alltför ofta, alltid vid fel tillfälle och väldigt sällan normal. Min son börjar bli likadan. Så, borde jag alltså tänka mig för nu, "vårda" mitt språk, nja, skiter i det. För lite knasigt gulligt är  det när min 5-åringen svarar lite halvtyket och anser att han alltid har rätt. Jag oc skrott mot världen!

Det började ganska tidigt det där, skrotts sköna kommentarer... Snabbt och korrekt kommer dom. Vill ni ha exempel? Nehe, men det får ni allafall...

Jag och skrott blir invinkade av polisen till nykterhetskontroll, 2 poliser i uniform vart det. Och en civil polisbil. Min son frågar varför dom inte har en polisbil och jag svarar lite enkelt att dom är hemliga poliser i den bilen. Ja, så är det ju, dom åker runt i vanliga bilar och smyger på oss. Jag får iallafall blåsa och visa mitt körkort, skrott sitter tyst och jag ser hur han funderar. När jag får åka drar jag en lättnadens suck, skrott sa inget olämpligt till polisen. Då kommer kommentaren som skulle kunna få en orutinerad skrott-kännare att köra i diket. .... "Du mamma, det är ju väldigt hemligt av polisen att stå mitt i vägen....."  (ska tilläggas att det är svårt att förmedla det drypande sarkasmen som bara rann ur skrotts mun, det var alldeles för mycket och nästan rått)  Då kändes det väldigt tryggt att tänka på att vi var på väg till 4-års kontrollen på bvc *IRONI*

Nu ska vi leka häst och vagn i soffan, måste skynda mig för hästarna ligger ner och vilar och det fick dom inte, och så klart var det bara jag som fattades i vagnen, för alla låtsasgubbar passar minsann tiden... (vilket för mig in på nästa ämne som kan tas upp här, skrotts alldeles för stora fantasi..... ) 

....jag ger det ett försök till... Inga löften eller tvångsmässiga åtaganden, jag bloggar kanske imorgon, eller kanske inte.

Så vad händer....

Hmmm, *funderar* har det verkligen inte hänt nåt på 2 år?

Jo det har det säkert, men det har nog blivit lite mycket och därmed myrornas krig. Så vi utgår från idag, lägger allt gammalt bakom oss och startar livet här och ni, idag!

Och då har det inte hunnit hända så mycket, ett avsnitt av superspännande små einstiens (läs med drypande irioni), morgonmys med skrott (ja, han kommer föralltid heta skrott), och nu knappat och klickat mig runt lite i cyberspace....

Dagens förväntan måste ju vara avin från posten som talar om att ett paket med dyrbart och efterlängtat innehåll har kommit, sen otåligheten när paketet står i gubbens namn, sen uppengivenheten när man måste åka och jobba och inte kan vara med och rädda paketet ur posten våld och trösta det och ge det kärlek, sen spänningen och nervositeten när man skyndar sig hem från jobbet för att äntligen få sin kära.... Ja, det vill säga om avin kommer förstås, var fan är posten.....?

Jo, men ja, inser att frukost är typ nästa punkt på dagordningen. Skulle vilja ha en butler just nu, knäppt med fingrarna och fått det fixat. Skulle kunna säga till skrott att vi leker den leken, men kaviar smörgåsar är inte min grej....

Jo, men tjeeeeena

Jag har fått för mig att det kan vara nyttigt att få det på print, att kunna läsa och kanske förstå... Egentligen är det ju inte så stort, allt gick ju bra, men för mig känns det för stort, kan inte greppa det och puttar undan....

I söndags morse var allt som vanligt, jag skulle till jobbet och det kändes bra, skulle ju bara jobba några timmar och sen hem och mysa med familjen resten av denna fina söndag. Klädde till och med upp mig lite, för det kändes bra och jag mådde bra. Åker iväg med bilen och kommer inte så långt.... Strax utanför vårat samhälle får jag sladd, vet att det brukar vara halt på denna sträcka så jag har innan brommsat ner och kör i ca 50km/h. Lyckas häva sladden något och tror att det ska gå bra när jag av någon anledning får ytterligare en sladd. Förstår då att detta inte kan gå bra och blundar. (min tanke var att jag vill inte se på när jag dör....) Sen smäller det, oj vilken smäll. Upptäcker att jag lever och att det gör fruktansvärt ont i ryggen. Känner att jag kan röra tårna och benen, det känns bra. Tittar ut och ser ett träd, en mycket ihoptryckt front och blir rädd. Sen arg, sen ledsen. Får letat fram mobilen och ringer Ola, börjar inse vad som hänt och börjar grina. Ola är en klippa, han håller sig lugn och pratar med mig och försöker få reda på vad som hänt. Får panik när jag inte får upp dörren, får ännu mer panik när Ola frågar om han ska komma. Skriker nej, och ber han ta hand om Ludde. Klagar å smärtan i ryggen och Ola bestämmer sig för att larma sos, jag inser ju att det inte blir nåt jobb för mig. Då kommer ilskan och paniken över jobbet. Ringer och messar och gapar och gormar känns det som. Här dyker det oxå upp en man som jag ser på andra sidan vägen och får ropat till mig, jag får ju inte upp dörren och började känna mig ännu mer rädd. Mannen hjälper mig att bända upp dörren och jag får luft. Precis då ringer sos upp mig, dom har fått numret av Ola och vill kolla hur det är och vart jag har kört av vägen. Jag förklarar, skriker nog lite och är väldigt ledsen. Ambulansen är på väg, men jag fick inte gå ur bilen. Får ringt chefen och förklarat att jag inte kommer till jobbet. Tror jag sa att jag satt fast i ett träd. Allt är väldigt rörigt och jag är rädd, har väldigt ont i ryggen och är arg för att jag missar jobbet. (hade bilen startat hade jag nog försökt att backa och köra där ifrån, så jag kom till jobbet) Vet inte hur lång tid det tar innan ambulansen dyker upp, men när dom kommer får jag hjälp ur bilen och ner till ambulansen. Jag får gå själv till ambulansen så jag är ju ganska ok. Smärtan i ryggen blir värre när jag ligger ner och resan till näl blir väldigt jobbig, men eftersom jag var så nedkyld så var det svårt att hitta nån ven att sticka i så jag fick inget smärtstillande. ( ja, det blev ju till näl, men först fick jag allt frågat dom om dom kunde köra mig till grebbestad och jobbet så jag kunde kolla att nån kunde jobba för mig) På näl är det till en början helt galet, läkare och skötersker överallt, min kjol går sönder, jag fryser och alla klämmer på mig. Blir arg och ryter till att det är ryggen och inget annat som gör ont. Eller jo, huvudet oxå, men det var tydligen bara en hjärnskakning. Röntgen, väntan och akut kissignödig. Får gå på toa, röntgen visar ju att allt är bra. Ska ta på mig kläderna oxå på toa, strumbyxor... Jo men visst, fanns ju inget toalock att fälla ner så jag kunde inte sitta och på golvet vågade jag inte sätta mig för då hade jag inte kommit upp igen. Men det gick, men ont gjorde det. In på ett rum och vänta på doktorn, då kom även Ola. Fick varm choklad och smörgåsar.... Och en ipren! Sen fick vi åka hem, ordination vila, slappna av och inte lyfta tungt första veckan. Så nu har jag varit hemma några dagar och ryggen har blivit lite bättre, men ont har jag fortfarande.

Bilen är helt skrot, hur det kunde bli så med den låga hstighet jag hade vet jag inte, men det var ju en flygfärd och en hårdlandning och sen in i ett träd. Inser ju hur mycket värre det kunde ha gått, jag kunde haft högre hastighet, jag kunde ha mött nån, jag kunde ha kört av vägen på andra sidan, där det ligger en sjö. Värst av allt är, Ludde kunde ha varit med.... Men jag lever och mår efter omständigheterna bra. Bilen har gjort sitt, men den blir inlöst och en ny ska införskaffas. På jobbet så löste det sig så klart, kan inte annat med så goa tjejer jag jobbar med. Chocken börjar lägga sig och jag har kört bil igen.

Men det känns fortfarande helt overkligt. Och det läskigaste är att jag några dagar innan olyckan fick en aning när jag körde där att här kommer jag köra av vägen, det var som att det var meningen. Så tack vare den föraningen och att jag visste att det var halt saktade jag ner. Tydligen inte tillräckligt, men tillräckligt för att det skulle gå bra. Jag ältar och tjatar om det hela tiden, men jag har svårt att förstå, släppa och att det är verkligt. Min enda tanke innan jag slog i trädet var att blunda så slipper jag se mig själv dö... Inget liv som passerade i revy, ingen ljuset i tunneln inget sånt. Men jag hade en ängel med mig, vem kan jag bara ana, men tacksam är jag. Så otroligt tacksam är jag. Och lika tacksam är jag för alla vänner som ställt upp, värmer så otroligt att veta att ni finns där, mer än det går att beskriva. Och min familj, älskar er av hela mitt hjärta. Har runnti lika många tårar av kärlek till mina nra och kära som det har av chocken. Är en otrolig känsla att veta att så många står en så nära. Kärlek till er.....

Så nu krånglar vi med vardag och en bil, men det funkar.... Ola får åka tåg och jag ska börja jobba på fredag. Ludde har inte riktigt fattat vad som hänt, men han vet att mamma har "kraschat" (luddes ord) och att mamma har ont i ryggen. Han var med igår när vi var och kollade på bilen och han förstår nog inte riktigt. Men han är snäll och hjälper till här hemma och förklarar för mig att det kommer gå över. Min älsakde son!

Så, nu har jag fått förklarat och skrivit av mig. Hoppas det går att läsa och att ni förstår vad jag skrivit, kan tänka mig att det är slarvigt, men det är så mycket som vill ut på en gång och det är ju inte som när man pratar och det bara kan välla ut. Men jag är ok och det har gått bra. Livet rullar vidare. Men kan tänka mig att ni ett tag till får stå ut med mitt tjat och funderingar kring det som hänt.... För, för mig var detta en stor grej och jag kan inte riktigt smälta det...

Tack och puss och kram

iallafall om ska se på hur det ser ut nu...

Ludde är gipsfri och gör framsteg med att gå hela tiden. Balansen är sisådär, men han är envis och vill klara sig själv. Jag jobbar igen (ett nytt vik, får se hur länge det varar). Ola jobbar ju som vanligt...

Men jag har fortfarande inte landat, nu tror jag inte att det enbart beror på Luddes benbrott, utan att det löste upp en massa tankar och funderingar som funnits sen långt tillbaka. Detta gör att jag nu går runt och rannsakar mig själv in i minsta detalj, allt jag gör funderar jag över och allt som händer runt omkring tar jag åt mig. Inget jag kan eler just nu vill prata om, men detta får duga som en förklaring på mitt udda beteende, för jag känner mig inte som mig själv längre.

Men tillbaka till den halte.... Så söt han är när han haltar fram och ska förklara för allt och alla vad som hänt och varför han haltar. Hur han lärt sig utnyttja sitt ben, trött och lite ledsen blir han fortfarande, tar tid att bygga upp nya muskler och balansinnet har fått sig en känga. Men imorgon ska vi testa med lite dagis igen, hoppas det ska funka för han vill leka med sina kompisar.

Annars då, jo jag har insett att denna sista vecka innan 30 kommer bli hektisk, så fler gråa hårstrån kommer nog infinna sig, nu är dom ju inte inbjudna så det blir nog lite färg eller toning på detta. Sen ska det städas, jobbas, handlas och förberedas inför kalas i helgen. Men det blir nog bra, och en grogg på det så ska livet bli toppen och jag förvandlas till törnrosa kl 20 på lördag, hahaha...

Hade egentligen inget vettigt att skriva mer än att vi nu är gipsfria och livet går vidare. Tackar åter igen för allt stöd och alla fina kommentarer, både här och på fb. Alla fina vänner som hört av sig och ställt upp....

Nu ska jag smaska i mig ytterligare en lyckad muffins, choklad muffins med polkagrisar-kross i.... *mumma*

tjing tjong