Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
21
22
23
24
25
26
27
28
29
31
<<
December (2019)
>>


Always tired...always.

Jag är så väldigt trött nu. Vilar mycket. Det är det enda jag gör i stort sett, men jag behöver det. Ångesten och den inre tröttheten...tar över allt annat, och blir som en förlamande utmattning. Konstant, 24-7.

Att ha konstant ångest gör en trött, det tar på krafterna. Och ger migrän. Så man använder dom lilla krafter man har till att hantera ångesten, och migränen. Sen räcker det, man orkar inte mer.

Så ja, jag är trött nu, mycket trött. Får se när detta går över.

Skriver mer lite längre fram. Har inte kraft att skriva mer just nu.

Kram på er! heart

 

 

"Mad World" - Pentatonix

 

 

 

 

 

 

 

17 September 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
We owe them nothing.

Nu är det ett tag sen jag skrev. Ibland tar det lång tid för mig att komma ur mina depressioner. Jag har fått lära mig att inte försöka "jäkta" mig ur dom, utan bara låta det ha sin gång. Dom gånger jag har försökt tvinga mig själv att "må bättre", har det slagit tillbaka sju gånger värre istället. Man lär sig längs med vägen...

Men det finns många anledningar till att jag mår dåligt, och alltihop kombinerat är det som håller mig i ett fast grepp i mörkret. Jag har ett knep för att försöka hantera det, att hela tiden försöka påminna mig själv om allt bra och fint jag har i mitt liv, såsom min underbara familj, mina fantastiska vänner, min fina hund Tindra som är mitt hjärta, och att hålla fast vid den människa jag vet att jag är. Att vara sann mot mig själv och min natur. Går jag emot mig själv, den jag är och det jag står för, så är det som att varenda cell i min kropp skriker i smärta och protest, det känns inuti som naglar mot en griffeltavla låter, och jag mår skitdåligt. Då måste jag genast stanna upp och tänka om, och göra om och göra rätt.

Jag har gjort en del fel och misstag den senaste tiden där jag har gått emot mig själv, och det tog ut sin rätt till slut och jag kunde inte mer. Då måste jag säga ifrån och säga nej. Svårare är det att hantera när andra inte förstår eller accepterar att jag säger nej. För dom vill att jag ska fortsätta göra det som egentligen är fel, för deras bekvämlighets skull, men jag vill inte, vill verkligen inte mer. Det var då fan vad det ska vara svårt för folk att fatta när man säger nej, när man inte vill mer. Det driver mig till vansinne. Finns det något jag avskyr i denna världen är det egoism, egoistiska människor som bara vill ta vad dom vill ha, och struntar i hur det får andra att må.

Jag var nyligen i en "relation", en i min mening dålig relation när jag tänker på det såhär i efterhand, som bara egentligen var så fel. Men jag försökte vara i den relationen och ignorera hur fel det egentligen var och kändes, för jag tyckte om personen väldigt mycket. Naturligtvis var det många fina, bra stunder och upplevelser också, som jag uppskattade väldigt mycket. Men det räcker inte. I det stora hela, var själva situationen dålig. Jag försökte ignorera hur dåligt det egentligen fick mig att må, försökte ignorera att jag gjorde det som var "fel". Så jag gjorde samma sak som jag i stort sett alltid har gjort i relationer, jag stängde av en stor del av mig själv och satte mig själv åt sidan, ignorerade mig själv till förmån för den andre. Och jag intalade mig själv att det var okej, att det var bra, att det kändes bra, och därmed ignorerade jag min intuition, min "magkänsla", som hela tiden låg undermedvetet och talade om för mig att det var fel, att det var inte bra för mig. Men jag stängde det ute då.

Tror många kan känna igen sig i det, särskilt kvinnor. Kvinnor har en tendens att ignorera sin intuition, sin magkänsla, nästan per automatik, som ju egentligen är en typ av "lögndetektor", som märker direkt och meddelar när något är fel, när något inte är sant, och sänder ut varningssignaler. Men man vill inte lyssna då, så man ignorerar det och hoppas att det bara var "inbillning", för man vill så gärna att det ska vara något bra, något fint, något äkta, och man har så starka känslor för den andra personen, så känslorna väger mer än magkänslan och förnuftet gör. Tills något händer, ofta något drastiskt, som gör att man antingen lämnar till slut, eller blir lämnad. Ofta det senare, Tyvärr upprepas ofta detta om och om och om och om och om igen, ett destruktivt mönster som många har genom hela livet. Jag har varit med om det fler gånger än det går att räkna. Och man tror att man ska lära sig av det, ha! Ofta tar det många, många, många turer innan något äntligen fastnar som gör att man får insikter, och lär sig av sina misstag. Men allt eftersom, lär man sig mer och mer att lyssna på magkänslan.

I mitt fall nu så hade jag med mig många av mina misstag i bakhuvudet, som jag fick använda som läxor man har lärt sig, för att kunna göra något annorlunda denna gången. Och denna gången var det jag som plötsligt fick nog, som sa stopp. Som över en natt beslutade mig för att avsluta och lämna, för att saker hände som gjorde att jag "vaknade upp" helt enkelt, och såg det för det det egentligen var...en illusion. För det var inte på riktigt, det var inte äkta, långt ifrån...och plötsligt som en blixt i skallen bara beslutade jag mig för att nu räcker det, nu vill jag inte mer, detta är inte bra för mig utan får mig att må dåligt. Nu är det bra!

Så jag lämnade. Och har inte gått tillbaka, har inte ens varit frestad att gå tillbaka. Men det har ändå tagit hårt på mitt tålamod och mitt psyke, för att människan vägrar acceptera att det är över, och har fortsatt att höra av sig och tjatat och försökt att manipulera mig tillbaka. Det har varit skitjobbigt rent ut sagt. Och fortsätter det på det sättet, så kommer jag att behöva vidta vissa åtgärder, var så säkra på det.

Denna gången klarade jag av att lämna när jag började må dåligt i det. Och det är första gången jag klarat av att göra det. Det stärker en något enormt. Jag har tagit tillbaka kontrollen över mitt liv, så kan man säga. För i hela mitt liv har jag alltid lämnat över kontrollen till andra att bestämma vad som ska hända med mig, och hur det ska sluta. Jag har inte vågat ta kontrollen själv. Det har varit en del av mitt självskadebeteende som jag haft i stort sett hela livet, att tillåta andra att behandla mig dåligt, trampa på mig och utnyttja mig, och inte kunna eller våga säga ifrån, utan tro att jag inte förtjänar bättre. Och jag har alltid låtit den andra personen i mina relationer vara den som dumpar mig, och varit helt heartbroken över det varje gång, trots att det är jag som blivit illa behandlad och jag som borde ha dumpat dom. Och många gånger har jag tagit dom tillbaka, trots hur dom har behandlat mig. Det har varit mitt självskadebeteende, för att jag hade så låg självkänsla, och såg mig själv som någon utan värde, så varför skulle jag inte "bestraffas"? Nu har jag tack gode Gud kommit ur det. Nu har jag varit den som lämnat. Nu har jag gjort det, och det känns skitbra! Nu är jag fri igen. Och fy fan vad skönt det känns! 

Alla förtjänar att uppleva riktig, äkta kärlek. Att bli omtyckta, värderade och älskade för den man är. Inte för den andra vill att man ska vara, eller att människor bara vill uppfylla sina själviska behov med en ett tag, och sen kasta en åt sidan, som att man är helt utan värde. Man ska aldrig nöja sig med att bli dåligt behandlad, tro att man inte förtjänar bättre, och vara den som kryper på knä och bönar och ber om att få bli älskad. Då nedvärderar man sig själv, och säljer sin själ, till någon som inte förtjänar att få den. Är det värt det...?

Och dom som är egoister, utnyttjar och använder sig av andra för sina egna behovs skull och för egen vinnings skull utan att egentligen bry sig, och som ofta kan vara likgiltiga och har brist på empati - dom kommer alltid att vara, vad jag kallar för "tomma människor". Dom kommer ganska säkert aldrig få uppleva äkta kärlek på riktigt, för dom vet inte själva hur man älskar andra på riktigt, hur man känner genuin omtanke och kärlek till andra. Dom är "tomma", och kommer gå igenom livet sådana. Kanske kan vissa få insikter och förändras, få bort tomheten inuti och fylla det med äkta kärlek och äkta liv. But not likely...not likely. 

Man kan inte "ge bort" till andra, det man inte har själv. Kan man inte känna äkta kärlek och empati för andra, så kan man heller inte ge det till någon annan. Då är den kärlek dom ger oäkta, och det gäller att se igenom det, och kunna identifiera om det är äkta kärlek man får från personen eller inte, om det bara handlar om att man blir manipulerad att tro saker. Ord kan väga tungt, manipulatörer använder ofta ord för att "styra" andra och få som dom vill, säga "dom rätta sakerna" och lova guld och gröna skogar. Men det handlar om att man ska kunna backa upp det man säger med handlingar, det är det som verkligen betyder något. Ord kan alla säga, men att stå för det man säger och visa det i handling? Det är det som betyder något, det är det som säger en om det är sant eller falskt. Kolla efter det, och gå efter det. Snart kommer man att se ett mönster, om personen verkligen kan stå för det den säger, eller om det bara är "vackra ord". Det är det man måste kunna identifiera, och sålla bland det som är sant och falskt. Det är det magkänslan är till för också. Synd att man ofta inte lyssnar på den.

Jag är i alla fall fri nu, och kommer må bättre så småningom. Behöver bara tid för återhämtning och att komma i nån slags balans igen. För denna "relationen" skickade mig ur balans totalt, har jag insett nu. Och nu kommer det dröja innan jag involverar mig med någon igen, för nu tänker jag fokusera på mig själv. Nu är det jag som är viktig, på riktigt.

Och jag tänker inte låta någon få mig att känna mig mindre värd igen...någonsin! Hellre lever jag ensam resten av livet. Det är mitt löfte till mig själv. För ofta är priset för att vara med någon alldeles för högt, när priset man betalar är sin egen värdighet, självrespekt och integritet. När man måste offra något, och det man offrar är sig själv. Då är priset för högt, och inte rimligt eller vettigt, rätt eller mänskligt. Och det är det man måste påminna sig själv om och bära med sig genom livet, och att ständigt fråga sig själv: Om man måste offra sig själv, är det värt det då? Är det verkligen värt det...?

 

 

"Somebody Loves You" - Aly & Fila with Plumb

 

 

 

 

 

27 Augusti 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Let me be in the stillness...

Jag försöker verkligen. Jag försöker...men vet inte hur. Jag vet inte hur man gör när man lever. Jag vet bara hur man överlever.

Det är oerhört irriterande och frustrerande...och ledsamt.

Det har blivit så, att det enda som betyder något för mig är att få leva i lugn och ro, efter nästan ett helt liv i kaos. Kan jag inte bara få leva mitt liv i lugn och ro? Det är allt jag begär. Att bara få vara..att bara få vara jag. I lugnet. I stillheten. There, I find my peace.

Jag orkar inte leva som alla andra gör. Jag orkar inte med. Jag är så totalt utbränd...utbränd av livet. Min gnista tappade jag för så länge sedan, jag minns inte ens om jag någonsin haft en gnista. Mycket i mitt minne är diffust och blurrigt numera. Har fått dåligt närminne, min hjärna är som scrambled eggs, och jag har till och med fått svårt att prata, fått svårt att uttala ord, och att samla ihop tankarna. Jag känner mig själv tillräckligt för att förstå att detta är på grund av överbelastning, jag kan inte hantera för mycket på en gång. Jag...behöver...lugn...och...ro. På alla plan. Och att vara i ensamhet. Det är enda sättet för mig att återhämta mig. 

Jag vet att många kanske är oroliga för mig, för att min "livsstil" inte är hälsosam. Att jag isolerar mig, sover och vilar mycket, knappt umgås med någon, alltid har huvudvärk, ångest, eller både ock. Att jag inte har någon ork, eller någon som helst energi, att jag kan bli närmast apatisk till och från. Att jag inte äter nyttigt och ordentligt och inte rör på mig särskilt mycket. Att jag äter mycket mediciner. Och ja, jag kan hålla med till en viss del. Det är oroande. Men sån blir jag när jag känner mig överbelastad och överväldigad, när det händer mycket omkring mig, när många saker händer samtidigt som jag inte vet hur jag ska hantera, när det uppstår svåra och jobbiga situationer, när man sätter för mycket press på mig, när folk är på mig och "tjatar" på mig och stressar mig, när hemska saker händer, oavsett vem det händer, alla andras problem och elände, mitt eget bagage från helvetet jag alltid bär med mig...och så mycket mer. 

Då är det viktigt för mig att dra mig tillbaka, vara för mig själv, och bara få återhämta mig. I lugn och ro. I stillheten. Det är i lugnet, i tystnaden och stillheten, som jag hittar min styrka, mitt mod, mitt hopp, och läkning.

Och i böner. För jag ber, åh, som jag ber. Ber Gud, och mina anhöriga på andra sidan om hjälp, stöd, vägledning, styrka, mod, och kärlek. Och viljan, viljan att fortsätta. Den behöver jag be om varje dag, för att orka vidare. För tror på Gud gör jag, men jag är spirituell och inte religiös. Stor skillnad.

Jag vill gärna hitta ett sätt att förstå hur jag ska leva, eller rättare sagt våga leva, orka leva. För i hela mitt liv har jag bara överlevt, inte levt. Det har jag fattat nu.

Men jag behöver lugn och ro omkring mig. Och det innebär också att det är så nu, att människor som inte har "genuina intentioner" mot mig, eller känner genuin omtänksamhet för mig, utan är ute efter en "free ride" och lite kul och rajtan tajtan men inget seriöst, eller bara har själviska behov dom vill ha mötta och använda mig för det...dom människorna ska hålla sig jävligt långt borta från mig. Jävligt långt borta. För sånt har jag inte lust med, inte tid med, och mitt värde som människa väger mer än så. Jag har tillåtit sånt bullshit alldeles för länge i mitt liv. Såna människor har INGEN plats i mitt liv längre, under några omständigheter! Punkt.

Jag är trött. Livet har vänt mig upp och ner, hit och dit, vrängt mig ut och in, satt mig bak och fram, kört över mig med ett ångvält, malt ner mig till köttfärs som universum har matat sin hund med. Jag har upplevt ett större helvete i livet än dom flesta vet om. Mycket av det är jag väldigt öppen med, har alltid varit, men det finns fortfarande mycket jag inte har berättat, och antagligen aldrig kommer att berätta, för att det är så svåra, tunga upplevelser som helt enkelt är för jobbiga att prata om. Det finns en anledning till att jag har blivit så skadad som jag är, för att jag har blivit så svårt traumatiserad. Ända sen jag var ett litet, litet barn. Men jag har överlevt, och jag har kämpat som ett djur genom allt.

Jag har ända sedan jag var i 20-års åldern sökt mängder med olika behandlingar, träffat många olika läkare, psykologer och psykiatriker, och har bland annat fått diagnosen svår PTSD, (Posttraumatisk Stress). Har också träffat specialister på smärtsjukdomar angående min migrän jag har haft sedan jag var barn, och den är tydligen ihopkopplad till mitt psykiska mående. Jag har träffat sjukgymnaster och har fått olika typer av sjukgymnastik, jag har gått på missbruksmottagning för att bli av med tablettmissbruk, (successfully), jag har träffat arbetsterapeuter, och gått på arbetsträning i omgångar när det har krävts av mig. Jag har kämpat med nedtrappningar av vissa av mina mediciner och klarat det. Har alltid sökt efter lösningar och olika verktyg för att hantera mig själv och mina sjukdomar och min psykiska ohälsa. Jag har varit i händerna på olika myndigheter och fått förlita mig på dom angående min ekonomi eftersom jag varit sjukskriven i så många år, och jag har alltid gjort det som krävts av mig och skött mig bra igenom allt.

Jag har alltid skött mig, har alltid varit "den duktiga flickan", den skötsamma flickan. Flickan som ofta inte syntes, som inte hördes. Flickan som bara skulle finnas till för alla andra. Hon var närapå osynlig, folk såg ofta rakt igenom henne som om hon vore ett spöke. Det var bara när andra behövde henne, eller när det skulle ges kritik, som dom såg henne. Men det hon behövde, såg ingen. Det hon försökte berätta, hörde ingen. Ingen hörde hennes röst, hennes skrik på hjälp, och i många år av sitt liv försökte hon få sin röst hörd. Den hördes aldrig riktigt. Hon fick lära sig att skrika högre helt enkelt, och tvinga folk att se henne. Alltid kämpa sig fram. Kämpa sig till en plats bland dom andra, kämpa för sitt värde, ofta förgäves. Folk gjorde som dom ville med henne ändå. Den flickan var jag.

Så ja, jag har kämpat. Kämpat för att få min röst hörd, kämpat för att få mina behov sedda, kämpat för att få rätt hjälp, kämpat för att få folks förståelse, kämpat för att bli respekterad, kämpat för att bli tagen på allvar. Jag har kämpat om mitt eget värde, fått köpslå och kompromissat om mitt värde som kvinna, som människa. Jag har kämpat för andra, för att dom ska få det dom behövt och velat ha, och har samtidigt ofta tvingats offra mig själv. Jag har kämpat för min mamma, för mina syskon, för hela min familj, för mina vänner, för bekanta, för kärlekar, för främlingar...men har alltid satt mig själv åt sidan. Jag har kämpat för att behålla mitt förstånd, behålla min värdighet, behålla mitt liv.

Jag har kämpat till ögon och öron börjat blöda, och tills jag tvingats ner på knä av utmattning och bönat och bett om nåd. Jag har gjort ALLT som krävts av mig, genom hela mitt liv, även det som inte varit rimligt eller mänskligt att kräva av mig. Bara för att bli omtyckt och bli sedd av andra, få andras "godkännande". Och för att överleva i detta liv, och inte ge upp. Och det har tagit allt av mig att göra detta, jag har ingen energi över nu. Jag är helt tömd på energi.

Men jag har överlevt, och jag tänker fortsätta leva, men då behöver jag få leva i lugn och ro. Jag tycker att efter allt kämpande, så har jag förtjänat min rätt att vila. Och min rätt till ett liv i lugn och ro. Också punkt på det.

Jag har hittat mitt eget värde nu, och jag tänker aldrig mer sätta det på spel. Jag har hittat min röst, och ni kan ge er på att jag tänker använda den. Min röst ska aldrig mer bli nedtystad av andra, som inte tycker den är värd att höras. Och mitt liv tänker jag leva i lugn och ro, så länge jag kan. Det är ändå mitt liv.

Så i lugnet vilar jag. I stillheten finns återhämtning och läkning, och svaren jag letar efter.

Där finner ni mig - i stillheten. heart

 

 

"Stillness" - Lion & Bear

 

 

 

 

 

 

 

4 Augusti 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I will try to fix Me...

Ja, jag är verkligen inne i en depression känner jag. Behöver få skriva av mig lite. Ibland hjälper det...

Jag blir lätt överväldigad av saker och ting, av allting egentligen. Jag kan inte hantera mycket på en gång, då slutar jag fungera och det blir helt *tilt* i mitt huvud. Ändå är det ofta så att folk försöker lägga mer och mer på mig, tills jag kraschar till slut. Trots att jag förklarat hur lite jag tål och klarar av. Ibland undrar jag om vissa jäklas med mig med flit?

Jag har ett väldigt stort tålamod, och jag är mycket accepterande och förstående när det gäller det mesta...men jag har en gräns. Många verkar tro att jag inte har det, men då gör dom ett stort misstag och underskattar mig. För driver man mig till min gräns, även om det tar lång tid att göra det, då är det färdigt sen. I´m done! Lite självrespekt har jag ändå utvecklat under åren som gått.

Men när jag blir överväldigad, och jag kraschar, då går jag ofta in i en djup depression. Och då vill jag ingenting längre. Vill inte äta, trots att jag är hungrig, vill inte vara vaken men har svårt att sova, vill inte se på film eller läsa böcker, vill inte gå ut, vill inte träffa nån, vill helst sluta existera. Har ont hela tiden, i bröstet, i lungorna, i hjärtat, i huvudet, och känner sorg och ångest, och har en extrem stress inom mig. Är så trött och vill somna och aldrig vakna igen. Är less på allt och alla, på världen, på människor, på det här jävla livet man är tvungen att leva på den här jävla planeten.

Och det som retar mig mest, är min oförmåga att må bra. Även om saker kan vara bra ibland, och bra saker händer, så kan jag inte känna mig glad och lättat över det. Jag vet inte hur man gör, hur det är meningen att det ska kännas att vara glad, och må bra. Jag kan tänka i huvudet att "Åh, vad roligt, vad glad jag blir över detta eller detta". Men jag kan inte känna det i hjärtat. Känner ingen glädje eller lättnad överhuvudtaget i mitt hjärta, när bra saker händer. Det är bara tankarna som är där, glädjetankar, men inte nån glädje i mitt hjärta. I mitt hjärta finns det mest tomhet, oro, sorg och smärta. Det känner jag...hela tiden. Hela....tiden.

Hur känns det att känna glädje på riktigt? Att må bra, och se livet som en gåva? Har inte en jävla aning. Jag har aldrig känt det. Jag har sett andra känna det, och jag kan glädjas med andra med hela mitt hjärta och min själ....men jag kan inte känna det för mig själv. Däremot har jag alltid varit bra på att låtsas må bra, låtsas vara glad. Att fejka att må bra har varit lite av mitt "överlevnadsverktyg" i livet. Det är den förmågan som gjort att jag kunnat funka ihop med andra människor, kunnat gå i skolan, kunnat jobba, kunnat fungera i samhället överhuvudtaget. Tills jag inte kunde det längre, tills jag mådde så dåligt i mig själv att jag inte ens kunde fejka längre. Då tog det tvärstopp, och då blev jag sjukskriven för svår psykisk ohälsa. Och har varit sjukskriven sedan dess. För jag har inte kunnat fungera igen efter det, det vill säga inte ens kunnat fejka längre att jag mår bra.

Visst, jag håller på att bygga upp mig igen, och jag har kommit en bit på väg. Men det tar tid, vääääldigt lång tid. Det har folk ofta svårt med. Dom kan inte begripa varför det ska ta så lång tid att "bli frisk".

Jag kommer aldrig att bli frisk. Jag är för skadad inombords för att komma ens i närheten av att bli, vad andra definierar som "frisk". Tyvärr är det så. Det betyder inte att jag har givit upp. Men det betyder att jag accepterat mina begränsningar, och att det är en väldigt långsam process som måste få ta den tid den behöver, och inte stressa på det.

För en sak som jag inser mer och mer...jag är så jävla skadad. Så trasig som människa. Detta låter som en paradox, men ju mer jag läker mig själv, ju mer inser jag hur jävla skadad och trasig jag är som människa. Och det är hårda insikter, som gör jävligt ont.

Allt gör ont i mig...oavbrutet...hela tiden...det släpper aldrig. Ledsamheten och sorgen, är kronisk hos mig. Kommer alltid finnas där. Den är mycket svår att leva med. Mycket, mycket svår.

I...am...so...fucked...up.

Och det är en av anledningarna till att det är bäst att jag lever ensam. Jag orkar inte hantera andra människor när jag mår dåligt, och andra människor har det jobbigt med att försöka hantera mitt mående. So it´s a win-win, for everyone.

Det ironiska i det hela är...att jag har spenderat hela mitt liv åt att försöka hjälpa andra människor som mår dåligt, och vara ett stöd för dom...men jag har helt glömt bort att hjälpa mig själv. Jag har alltid fokuserat på andra, och vad jag kan göra för andra, särskilt dom som också är trasiga i sig själva....trots att jag är den trasigaste av trasiga.

Men nu har jag insett att jag måste fokusera på min egen trasighet, och fokusera på och hjälpa mig själv. Annars kommer mitt liv inte bli så långt.

Jag kommer fortfarande finnas där för andra, min familj och mina vänner, när dom behöver mig. Bara inte längre på bekostnad av mig själv. Jag kan inte fortsätta offra varenda bit av mig själv till andra, tills jag inte finns kvar längre. Utan jag måste ta hand om mig själv också, och göra det som är bäst för mig, och leva på det sättet jag behöver leva. Oavsett vad andra tycker eller säger om det. Så enkelt är det.

Nu har jag fått ur mig lite, det kändes bra. 

Kram och ta hand om er nu! Skriver snart igen. heart

 

 

"Fix You" - Coldplay (MaRLo Remix Live)

 

 

 

 

 

 

 

16 Juli 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I will be okay.

Har kommit in i en dålig period nu igen...mår inte bra just nu.

Många saker händer samtidigt, och jag kan inte hantera allt på en gång. Då kraschar jag. Bland annat så har min hund mått dåligt det senaste, och det är skitjobbigt. Har varit hos veterinären med henne, och vi får se hur det utvecklar sig. Det är inte något jätteallvarligt i nuläget, men kan kanske bli det längre fram. Vem vet...?

Jag går igenom mycket sorg nu, sorg, smärta, ångest och ledsamhet...och besvikelse. Jag är tvungen att dra mig undan ett tag nu framöver, för att hitta ett sätt att hantera och bearbeta allting. Mår verkligen inte bra just nu.

But I will be okay...

Kram på er så länge! heart

 

"Into The Sea (It´s Gonna Be Ok)" - Tasha Layton

 

 

 

 

 

 

 

2 Juli 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida