Resan genom livet Startsidan | Blogg | Fotoalbum | Gästbok Debatt | Topplistor | Om mig | Logga in Må Ti On To Fr Lö Sö 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 << April (2024) >> Arkiv 2009 December (3) 2009 November (5) 2009 Oktober (4) 2009 September (10) 2009 Augusti (13) 2009 Juli (16) 2009 Juni (25) 2009 Maj (4) Kategorier Mitt liv (80) Nya inlägg Paus Omöjlig situation Själviskhet är att vara sin egen vän... På mina villkor... äntligen Kastar snart in handduken... Det går upp och det går ner... Små framsteg i rätt riktning Mot rätt destination Otillräcklighet... Pusselbitar på plats Nya kommentarer Min lilla vän.. Tycker så synd om dig, och vill inget hellre än att du ska må bra igen. Har aldrig upplevt det du går igenom, så jag kan inte säga att jag förstår. Men jag vet att du kommer klara detta, låt det bara få ta sin tid. Ha tålamod! Om du behöver hjälp med barnen någon gång, så vet du var jag finns. Jag har ju passat dom förr=) Och mina barn är ju i samma ålder. Tänker på dig! Massor med styrke kramar / Din vän Jatte Hej Granne, så har du också skaffat blogg., första gången jag är här och läser . .roligt ju :) det är ett bra sätt att skriva av sig :) lite som terapi :) Hoppas att allt är bra med dig, och jag ber om ursäkt om jag varit lite off ett tag, men jag har helt enkelt bara varit off :). . .ha ny fortsatt myskväll med familjen, ses o hörs Statistik Inlägg: 80 Kommentarer: 2 Sök i denna blogg Paus Har inte orkat vara här inne och skriva på väldigt länge... det har hänt mycket och jag orkar inte ens kommentera allt... julhelgen har redan passerat och man försöker komma in i rutinerna igen i vardagen vilket är lättare sagt än gjort... och snart närmar det sig nytt år 2010... ja... vad ska det året föra med sig tro??? Just nu har jag bara lust att trycka på paus knappen och inte orka bry mig om absolut ingenting... pausar lite för skrivandet här och får se när jag känner för att skriva av mig igen... God fortsättning! 28 December 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Omöjlig situation Sitter här med hem hemmagjord pepparkaka i handen och funderar på hur de sista dagarna har varit... drar en lättnadens suck över att det är tyst i huset samtidigt som en del av mig känner mig lite ensam. Det har varit en trevlig helg igen och skaplig vecka även om det har hänt mycket. Dottern har haft sitt fina luciafirande på dagis som var mycket stämningsfullt och mysigt. Hon är bara så bedårande söt min lilla tös som har blivit så stor :)) Hon hade inga som helst problem att gå med i luciatåget och vinkade som drottning Silvia själv när hon såg mig och Jan och resten av publiken. Hon är bara så himla cool och framåt och har inga som helst hämningar. Hon sjöng med i sångerna och vinkade med ett stort leende när hon såg oss. Ja man kan inte annat än att smälta. Kvällen var trevlig och vi gick runt och tittade och njöt av basaren som de hade arrangerat med bl.a. chokladhjul, lotterier och isvak. Efter basaren gick vi hem och njöt av varm choklad, lussebullar och godis. När det var dags att få barnen i säng var jag helt slut. Fredagen som passerat var en händelserik dag då jag vägde mig i Kristianstad och var mycket nyfiken på resultatet. Med tanke på att jag motionerat fem dagar i rad och hade så gott som hela min veckobonus över hade jag hoppats på en bra viktminskning. Vågen visade 6 hekto ner... visst det var ju ett minus men efter hårt kämpande på orbitreken hade jag hoppats på mer. Blev tillsagd att jag troligtvis äter för lite i förhållande till motionen och att jag behöver äta mer av mina propoints. Så det har jag gjort nu och hoppas på att större resultat nästa fredag. När det var dags att köra hem fick jag för första gången i mitt liv bilproblem. Bilen vägrade att starta och batteriet var dött. Fick först lite panik och ångest över hur jag skulle ta mig hem i tid till att hämta barnen men jag fick samlat mig, andas lugnt och ringt maken. Det ena ledde till det andra och jag fick hjälp av Emelie och två andra personer jag inte kände. Med startkablar fick vi äntligen i gång bilen och jag kom hem i tid och kunde hämta barnen. Men sen var jag helt slut och tömd på energi. Igår gjorde jag och barnen lite pepparkakor tillsammans och hade det mysigt. Gossen lekte sedan med en kompis och sedan kom mamma och passade barnen så att jag och maken kunde få lite kvalitetstid tillsammans. Vi åt middag på restaurang och sen såg vi äntligen en bra film på bio :)) På restaurangen försökte jag verkligen tänka mig för vad som var bäst ur kalorisynpunkt för mig då jag verkligen gör allt för att bli av med kilona en gång för alla. På bion åt jag bara lite nötter och en tablettask och det kändes helt okej då jag inte varit så sugen på godis på sistone. Idag har varit en hektisk dag även om vi bara varit hemma. Jag fick visserligen sova ut i morse men sen har jag stått med både lunch och middag och även gjort fler pepparkakor med barnen och annat julgodis som ändå tar sin lilla tid. Men jag tycker det är trevligt och rofyllt att stå med det och pyssla och det blir så gott och uppskattat. Mannen har verkligen ansträngt sig med både disk och tvätt idag och var väldigt trött inom sig och la sig tidigt ikväll. Ibland vet jag vad jag kan kräva av honom här hemma men samtidigt så kan jag inte göra allt själv. Jag kan inte slå knut på mig själv som jag alltid brukar göra annars men samtidigt så ser jag att maken egentligen inte har ork och lust att göra allt det han t ex gjort idag. Han har även sett till att adventsstakarna och stjärnorna har kommit upp i fönsterna och att bilen har fått vinterdäck och blivit lite servad med pumpade hjul och dylikt. Både idag och igår har jag upplevt honom som ovanligt trött och tyst och vi har inte utbytt många meningar som inte har handlat om barnen och deras beteende... då de bråkat en hel del med varandra idag. Nä ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på... om jag låter honom vila och gör merparten av hushållssysslorna själv här hemma så mår han bättre och är gladare och piggare inom sig. Följden blir dock då att jag mår sämre och får svårt med både sömn och ångestkänslor. Och nu när jag äntligen vågar kräva mer utrymme för att jag ska må bra då ser jag hur han mår... känns som en omöjlig situation... vems hälsa ska prioriteras??? ja det är fan inte lätt alltså och just nu mår jag inte bra för hans skull. Bara tanken på honom får min puls att slå dubbelt och ångestnivån växer... ja som läget är nu behöver jag verkligen träffa min psykolog... //Åsa 6 December 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Själviskhet är att vara sin egen vän... 1:a advent kom och gick lika fort och tiden verkligen springer iväg. I söndags beslöt jag mig att vänta lite med pyntandet av både stakar och julgardiner... orkar man inte så orkar man inte. Har i nuläget bara fått upp en stake i vardagsrummet som lyser så fint... ja det är bättre än ingenting alls... har bett maken att plocka fram julsakerna från garderoben men i den röran hittar man ju inte särskilt mycket och jag antar att det är en anledning till att han inte ens gått in där ännu för att leta upp det. Så resten av stakarna och stjärnorna får vänta några dagar till antar jag. Planerna i söndags blev att mormor kom hit och passade barnen så jag och maken kunde koppla av och gå och titta fritt i stan. Det var underbart skönt att få gå var man vill och bara njuta och vara utan att behöva oroa sig över barnen och deras beteende i affären. En del av mig tänkte att det var synd att de inte fick följa med och att det ändå är jul även för dem men när jag ifrågasatte detta påståendet så insåg jag rätt snart att de hade det mycket roligare och lugnare hemma med mormor. Det blev på så sätt inga sura miner från vare sig dem eller av oss och alla var glada och i harmoni. För de tar så mycket energi från oss när vi går alla tillsammans och jag ville verkligen undvika att få ångest, bli trött och på dåligt humör. Mitt beslut blev inte särskilt svårt att fatta och jag fick för första gången på länge inget dåligt samvete för att de inte fick följa med. Nä det var så skönt att gå själv med maken... riktigt mysigt. Och vi fick köpt lite fler julklappar åt barnen och jag fick även valt ut en röd sportjacka åt mig själv i för tidig födelsedagspresent från maken. En jacka som jag nu bara älskar och inte fryser i. Nä 1:a advent blev ovanligt mysig och behaglig och jag känner hur jag får energi när jag gör saker på mina villkor och är självisk... eller min egen vän som min psykolog hellre uttrycker sig. Måndagen och tisdagen bestod mestadels av vila och att ladda batterierna. Har sovit lite nu varje dag på förmiddagen för jag är väldigt trött fortfarande inombords. Men sen har jag piggnat till efter lunch och även känt för att hoppa upp på orbitreken. Så sen i söndags har jag kört ett pass varje dag och jag mår så bra av det, att komma igen och röra på mig. I tisdags var det även dags för veckans samtal med psykologen där vi alltid sammanfattar hur veckan har varit, hur jag mått och hur jag har sovit. Det blev tydligt för mig hur beroende jag är av makens hälsa för att jag ska kunna må bra och få mitt utrymme och mina behov tillgodosedda. Och när jag får stöd, avlastning och möjlighet till återhämtning så mår jag också mycket bättre... jag blir då gladare och piggare och får mer energi. Det är de små sakerna som gör markant skillnad men det är sedan också de små negativa sakerna som lätt kan hända och uppstå om mannen mår dåligt som får mig att falla pladask. Men det är viktigt att jag fortsätter känna efter, lyssna på min kropp och vågar ta utrymme och plats. Det blev i alla fall inga tårar denna gången och samtalet hade en mer positiv anda och inte fyllt av ångest och hopplöshetskänslor. Jag kommer även inom kort få en kallelse till att börja på öronakupunktur för att reducera min stress och bli mer avslappnad. Det ska bli spännande... och gör det ont så sticker jag... :)) Idag har mannen varit hemma med mig och det som också blir så tydligt för mig är att det blir helt andra rutiner då. Han ligger kvar och sover så länge han vill och känner för medan JAG som vanligt går upp och kämpar med att få barnen i ordning. När barnen väl är lämnade... av MIG åter igen... så är det filmdags och rummet mörkläggs oavsett man vill eller ej. Om inte jag vill se filmen han har valt så kan JAG alltid gå upp på ovanvåningen och se tv där... men idag satt jag med men somnade i hans famn då jag blev uttråkad av filmen som var mindre bra och intressant. När filmen var slut var det dags för film nr. 2 och då avlägsnade jag mig och gick upp där uppe, såg lite tv och körde sedan ett träningspass igen. Det var tufft och svetten rann men det är sååå värt det... jag mår så himla bra efteråt plus att jag kan unna mig lite jultomtar om jag vill... Efter träningen var det dags för lunch... som JAG förberedde och värmde... och åter igen fick mannen lunchen serverad... ja han har det väldigt bra när han är hemma och är sjukskriven... tänk om jag hade haft det så varje dag i ett års tid... då är jag rätt så övertygad om att jag hade jobbat vid det här laget... i alla fall på deltid. Efter lunchen åkte vi upp i stan och uträttade lite fler ärenden och sen körde vi och veckohandlade mat tillsammans. Det är skönt när man hjälps åt och går och handlar tillsammans. Det underlättar verkligen. Väl hemma började mannen stressa upp sig inför ett möte med en man från Folksam i kväll som han ska träffa angående pensionsval och det är ju inte så att han har någon som helst koll på sina papper... vilket resulterade i att han letat papper och varit smått irriterad under resten av kvällen. JAG fick värma middagen... åter igen JAG... för att han inte kan planera sin dag och sina måsten bättre. Disken har dessutom stått sedan igår kväll och samlat på sig i högar och varje gång jag har kommenterat hur fan det ser ut i köket så har jag fått ett snäsigt svar att han ska ta det senare... men nu äntligen har han tagit disken men det är många suck, pust och stön innan det väl sker... han kunde ju t ex valt att bara se en film i förmiddags och ta disken då och leta papper så han slapp göra det en timme innan han ska iväg. Men nä... han hade bestämt sig för att bara vila... ja och då blir det alltid stress när det på agendan väl ska göras... med följd en grinig och irriterad man vars humör går ut över hela familjen. Och det gör mig irriterad och minst sagt förbannad inombords. Det är så himla onödigt bara och det tar så mycket energi från mig. Just nu längtar jag tills jag är själv igen imorgon och har lämnat barnen på dagis så jag kan få lugn och ro i sinnet och rutinerna återgår till det normala... dvs mina :)) Imorgonkväll är det julbasar på dotterns förskola då den firar 10 års jubileum och de ska ha ett gemensamt luciatåg med de anda avdelningarna. Det ska dessutom vara utomhus så jag antar att det blir väldigt stämningsfullt och mysigt. Jag ser verkligen fram emot det imorgon och både mormor och morfar kommer att vara med. Det blir bl.a. korv med bröd, lotterier, godis och kakförsäljning och chokladhjul. Jo det ska nog bli roligt. Nu börjar snart julkalendern på tv och barnen går här och frågar hur många minuter det är kvar tills den startar :)) Det roliga är att Eva Rydberg är med och hon är verkligen rolig att titta på. Men nu var det visst en blöja som skulle bytas... suck... av MIG så klart då mannen har "left the building..." på återseende// Åsa 2 December 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar På mina villkor... äntligen Mycket riktigt fylldes timmes hos psykologen snabbt och jag hann förbruka tre näsdukar... tårarna bara kom och ville inte sluta och jag fick verkligen möjlighet att släppa ut all ångest och oro i luften. För min samtalskontakt är just precis det... ett andningshål... en livsnödvändig möjlighet för mig att sätta ord på mina känslor och tankar och att få pysa ut trycket som står i kroppen. Det har varit så mycket den senaste veckan och jag har mått så skit och när man sätter ord på vad man känt och varför så blir det lite lättare att hantera på något sätt. Det blir så tydligt för mig att jag är sjukskriven av en anledning... att jag mår psykiskt dåligt av en anledning...av all stress jag gått igenom såväl på jobbet som i vardagen... att allt hänger ihop och att en sjukskrivning från jobbet inte innebär per automatik att jag blir bra och frisk bara för att jag går hemma. Stress är ju inte en sjukdom i sig utan en respons på hur man reagerar inför olika situationer. Hur man upplever en situation och känslan av kontroll. Och jag känner ju att jag kan klara av en sak i taget... då har jag kontroll... men när jag upplever att alla drar i mig från alla håll och det händer mer än en sak åt gången så får jag panik och håller på att gå under... jag kan bara inte fungera då och jag blir irriterad och får ångest och känner att jag vill fly, bara försvinna och ge upp. Samtalet handlade mycket om min känsla att jag inte har utrymme nog att få vara sjuk sedan mannen mår sämre, att jag aldrig har den möjligheten att luta mig tillbaka och lita på att någon annan plockar upp handduken och håller ställningarna... nä jag känner att jag måste finnas där oavsett hur jag mår och att allt hänger på mig om maken och barnen och vår familj ska ha det bra och överleva denna hemska kris och period. Och det är en sådan press för mig att inte ens få lov att vara sjuk fullt ut och det gör mig rent ut sagt förbannad! Psykologen frågade mig var jag gör av ilskan och dessa känslor och att hon upplever att jag är väldigt ensam i min situation och det stämmer ju... mitt andningshål är min kontakt med henne och genom denna blogg dagbok... att kunna sätta ord på vad jag känner och få ner det på pränt... att lägga ångesten i det skrivna ordet och sen känns det mer avlägset, färdigt och utagerat på något vis. Efter samtalet var jag helt slut känslomässigt och tom inombords... Jag kände inte för att åka hem direkt utan tog en tur på stan. Fick uträttat lite ärenden och köpt lite fler julklappar och det var så skönt att kunna handla i lugn och ro utan någon julrusch och kö i affärerna :)) Väl hemma hade mannen hämtat barnen själv och när jag bad honom laga pannkakor gjorde han det utan invändningar. Då det egentligen var torsdagsmys med familjen kände jag först ett måste att vara med och spela spel med barnen men när jag kände efter hur trött jag var psykiskt och att jag bara ville vara för mig själv så sa jag nej och bad mannen stå för detta själv med barnen. Och detta var inga problem för honom... han satte på en film med barnen och mös så jag kunde gå upp och vila i sovrummet! Och det är ju just precis detta jag har bett om... att bli omhändertagen och frisläppt från alla krav och måsten och för första gången på länge fick jag inget dåligt samvete i heller när jag inte var med. Jag kände att jag måste börja vara mer självisk om jag överhuvudtaget ska bli bra igen... att jag måste lyssna på kroppens signaler och våga säga nej till sådant jag ej känner för. De sista två nätterna har jag faktiskt sovit bättre och inte vaknat en gång i timmen. Visst är jag fortfarande trött när jag vaknar på morgonen men känner mig något piggare när jag väl kommer upp. Igår bestämde jag mig för att åka till Kristianstad och väga mig och få kunskap om det nya kostprogrammet. Jag försökte strunta i vad vågen visade även om det sved lite när jag hade gått upp ett halvt kilo. Men så har jag också ätit både Mozartkulor och annat julgodis utan att räkna points eller motionera. Men jag var så glad att jag åkte dit och fick träffa underbara Emelie som är så pigg och upplyftande för sinnet. Det var mycket nytt och många nya positiva förändringar som gjorde mig glad. Jag fick en nytändning och tycker det är riktigt kul igen att skriva checklista och sätta mig in i allt nytt. Det känns inte lika tungt och uppgivet som tidigare och jag kan nu bara hoppas på att det kommer synas på vågen också när jag ställer mig på den igen nästa fredag. Jag fick dessutom hjälpa till lite i kassan och det var så roligt :)) Efter viktväktarna körde jag hem till två sjövilda barn som blivit hämtade av mormor. Det kivas och det bråkas och det blev många tillsägelser. Jag blir så himla trött på ljud och vill ha lugnt omkring mig men ibland känns det nästan omöjligt att kräva av två barn i den åldern... svårt att vara självisk i de situationerna men nödvändigt för om jag ska kunna hålla samman mig. När middagen skulle lagas upptäckte jag att jag hade missat köpa hem mer riven ost till pizzan. När jag bad mannen att köpa på vägen hem fick jag ett ovanligt och positivt svar "ja visst kan jag göra det kära du...inga problem". I vanliga fall brukar jag mötas av suck, pust och stön och en massa invändningar men inte denna gången. Och det är ju än en gång det här jag vill ha... stöd och avlastning för att jag ska må bra :)) Pizzan blev sedan gjord rätt snabbt och jag fick även gjort färdigt mina Mozartkulor. Kvällen var trevlig och vi såg Idol. Idag har gossen varit på avslutning på sin simskola och fått två märken. Jag kände mig mycket stolt som förälder och tycker verkligen att han har utvecklats så sedan första gången han var där. Han får ju absolut fortsätta med simningen nästa termin. Efter simningen var jag helt slut och struntade i allt hushållsarbete här hemma. Lunchen var ju rester från gårdagen och gick snabbt att ordna. Sen såg jag och mannen film medan barnen fick sysselsätta sig själva. Sen körde vi till Hurva utan att stressa och har haft en trevlig kväll där med god mat och trevligt sällskap. Jag kände verkligen för att åka dit idag och det var skönt att få lite miljöombyte och inte behöva stå i köket igen. Barnen var som vanligt sjövilda och högljudda och det blev lite tufft där ett tag men vi var ju fyra vuxna som hjälptes åt att styra upp det så det var helt okej för mig. Imorgon är det redan 1: a advent och jag fattar inte hur tiden har gått så fort. Vi vet inte riktigt hur planerna ser ut imorgon med julskyltning och så men jag ska först och främst tänka på vad jag vill och känner för och utgå från det! Mormor ska i alla fall komma hit så det finns ju möjlighet då till barnvakt om vi skulle vilja det. Än så länge har jag inte letat upp några julpynt eller stakar i fönsterna... inga fönster är putsade och inga julgardiner är varken strukna eller upphängda och ärligt talat så skiter jag fullkomligt i det :)) Det gör jag när jag känner för det... det är ju ändå så gott som en hel månad kvar till jul... och nu är det min jul... jul på mina villkor... äntligen!!! // Åsa 29 November 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Kastar snart in handduken... Upptäckte precis att det gått ännu en hel vecka sedan jag skrev här senast och inte är det för att jag inte har behövt skriva av mig utan snarare pga av brist på ork. Fy fan vilka jobbiga dagar jag har haft och jag är bokstavligen helt slut och utmattad psykiskt och fysiskt. Det har varit så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag känner bara att jag tagit många steg bakåt igen och har så svårt att komma igen. Ångesten är hög och stressen likaså inombords... jag tänker på mycket och får ingen ordning på tankarna. Det är om jobbet, försäkringskassan, vardagen, barnen, maken, maten, pointsen, motionen, viktväktarna, julen och allt som komma skall... jag känner hur jag håller på att gå under... att jag drunknar och det är en sådan obehaglig känsla... att känna hur kontrollen jag har byggt upp igen håller på att glida mig ur händerna. Jag har börjat slarva igen med maten och har ingen koll på mina points... orkar inte motionera och mitt humör och nedstämdhet började i fredags i förra veckan då jag gick upp på vågen här hemma och hoppades på ännu ett minus. Men istället fick jag ett stort plus trots fyra dagars kämpande i rad på orbitreken och noggrannhet med pointsen. Jag blev helt knäckt även om jag vet inom mig att det där pluset kan bero på att min mens var på väg och att det händer då att jag går upp något kilo. Men man vill inte inse det... man vill ha det där minuset ändå. Och jag var för trött för att åka till Kristianstad för att väga mig... Denna gången har jag heller inte kunnat motstå sötsugen som kommer som ett brev på posten en gång i månaden... hela min kropp skriker efter energi och avslappning och då blir det goda söta i fokus... Som om inte det var nog för självkänslan och humöret så ringde morsan och stortjöt i telefonen och meddelande att hon inte kände för att komma och hjälpa mig med barnen. Hon hade strul med både telefonbolag och socialförvaltningen och alltid handlar det om pengar pengar och åter pengar och hennes missnöje med livet. Jag tycker verkligen synd om henne för hon har inte valt sin arbetslöshet men jag orkar bara inte bry mig om allt som händer. Jag har nog med mitt eget och jag blev så frustrerad och arg när hon ringde och dumpade sin ångest i mitt knä. Jag orkar bara inte... jag blev irriterad och skötte inte den situationen särskilt bra. Sen fick jag stressa iväg och storhandla mat innan jag sedan fick hämta barnen, som det var bestämt att morsan skulle göra. Sen hämtade jag barnen, maken kom hem och sen skulle gossen bli klippt. Han blev jättefin men det tar på krafterna allt som ska ordnas. Sen en sväng in om Nisses där gossen köpte Bakugan-kort för sina sparade pengar. Sen åt vi på McDonalds innan vi körde hem igen. Lördagen var också stressig då hela familjen skulle upp och komma i väg i tid till gossens simskola. Efter simningen skulle vi ju få våra vaccinationer. Simningen gick jättebra och jag är så stolt över hur han har utvecklats. Sprutan gick också bra men senare på kvällen började det värka som fan i armen på både mig och maken. Sov sedan dåligt på natten och hela söndagen bestod av migrän och värk i armen. Det försvann efter några huvudvärkstabletter och sömn, vilket gjorde att vi ändå kunde gå på grannens dop som var väldigt trevligt... även om det var ett himla liv på barn och bebisar överallt som lekte och skrek om vartannat. Söndagkväll var man helt slut. Igår var det skönt att få lämna barnen på dagis och skolan igen så man fick lugnt och tyst omkring sig. Igår gjorde jag inte mycket... sover mest om dagarna och är så himla trött och seg. Har fått lust i alla fall att pyssla med julgodis och har börjat prova ett och annat recept... bl.a. Mozartkulor som blev himmelskt goda... verkligen inte bra för figuren men nu är jag där igen att jag bara inte orkar bry mig. Imorse bråkade dottern med mig om en vit spetskofta som hon insisterade på att ha på sig på dagis och hon fullständigt tömde mig på energi när jag stod på mig. Gud vilken kraft det tar från mig att stå på mig och inte ge vika för hennes envishet och enorma vilja. Jag blir helt slut och när jag gick hem från dagis kom tårarna och jag bara grät och grät och grät. Ibland känner jag att jag bara inte orkar mer... att nu är det nog... att jag inte klarar en fight mer och att jag skiter i allt... men sen vet jag inte vad som händer inom mig för det väcks en känsla i mig att jag absolut inte får lov att känna så... jag får inte överge dem... de behöver mig och jag måste finnas där för dem. Det är en så stark övermäktig känsla som på något sätt ger mig kraften att resa mig upp och kämpa lite till... men jag vet faktiskt inte längre om det är till gagn för mig eller om det snarare stjälper mig för varje gång jag reser mig upp... kanske jag bara ska bli liggandes??? NÄ det får jag inte... måste måste var det ja... Jag tycker ändå att jag har släppt mycket på mina krav och tankar kring hur det ska vara... många gånger släpper jag en fight med min dotter för att jag inte orkar... hon slipper ibland äta middag, byta om till pyjamas eller borsta sina tänder... för att jag bara inte orkar ta fighten. Idag har jag verkligen mått skit och bara legat till sängs och funderat och sovit om vartannat. Sen ringde "morfar" och ville träffa barnen, äta på McDonalds och så blev det. Sen kom mannen hem och var helt uppstressad och hade magsmärtor efter uppstått strul på jobbet som han inte kunde hantera. Jag kände inte igen honom och hela hans kropp bara skrek "panikångest" ... jag blev verkligen orolig och känner ju så väl igen det där... då är det bara en sak som gäller... vila. Så jag beordrade honom att lägga sig och bara andas lugnt och försöka varva ner. Vilket för mig innebar att jag fick hämta barnen själv. Jag som varit beredd att helt ge upp under dagen fick ta kommandot och hantera situationen som jag alltid gör oavsett hur jag mår... och en del av mig är så less på just detta... att jag får dra loket oavsett hur jag mår. Sen kom farsan och jag och barnen åkte med honom till McDonalds så mannen fick vila i fred. Det är en pärs att åka iväg men man biter ihop... just det jag inte ska göra men jag hade bara makens bästa i tanken. Det var skönt att komma ut från huset och slippa stå med maten och barnen höll sig skapligt lugna och lydiga. Väl hemma igen hade maken piggnat till och fick medköpt mat. Imorgon är han hemma med mig och barnen ska till tandläkaren på eftermiddagen... sen behöver det handlas mat igen och då blir det med hela familjen. Ja jag våndas redan... phuuu... andas var det ja... ibland fattar jag inte hur jag bara kan stå upp på benen... var kraften kommer ifrån när jag mår som sämst... Igår fick jag även pratat med farsan om mitt beslut om julen och han tog det väldigt bra och förstod min situation även om jag kunde höra en viss besvikelse i rösten. Men det kändes bra och skönt att få sätta ord på det jag känner och att säga nej och att jag måste tänka på mig själv först och främst. Synd bara att jag inte kan leva enligt detta motto i allt jag gör... men en sak i taget... och inför veckans samtal med psykologen kommer jag som vanligt ha tonvis med material att ta upp... ja jag är verkligen trött på livet och vill ibland inget hellre än att kasta in handduken... om bara någon kunde fånga den och ta över... // Åsa 25 November 2009  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar Det går upp och det går ner... Igår var det fredagen den 13:e och lyckligtvis hände det inte något otursdrabbat igår. Jag vaknade med huvudvärk och kände mig allmänt seg och trött igen... blää för denna eviga trötthet och huvudvärk. Jag fick ändra mina planer igår angående vägningen i Kristianstad som jag bara inte orkade ta itu med. Jag hade dessutom inga andra ärenden till Kristianstad och att bara köra dit för att väga sig och prata i tio minuter för att sedan köra hem igen var jag inte så sugen på. Plus att bensinen kostar. Men jag var nyfiken på vad jag vägde ändå och kompromissade med mig själv genom att hoppa upp på vågen här hemma. Visste inte vad jag hade att vänta mig även om jag varit duktig under veckan med både points och motion. Förra fredagen hade jag ju gått upp några hekto och man vet ju aldrig med kroppen. Men glad blev jag över att konstatera att jag hade gått ner 1,6 kg på en vecka!!! Äntligen gjorde träningen på orben resultat. Yeas :)) Igår ringde maken för att berätta att han fått tid hos en läkarvikarie på förmiddagen och att han tänkte komma direkt hem efteråt då vi sen skulle köra igen till Malmö på kvällen. Vi trodde väl båda att det besöket inte skulle bli så långvarigt utan bara handla om en förlängning av hans sjukskrivning. Men när det dröjt nästan en och en halv timme blev jag orolig och började undra. När han kom hem berättade han att han tagit ännu fler blodprover och blivit ordentligt undersökt i magen... han har blivit sjukskriven på fortsatt 25% året ut till en början och ska även till specialist i Kristianstad gällande de magproblem han har. Ja jag oroar mig mycket över vad man kanske kommer att hitta på honom och om det är något allvarligt. Jag har ju haft detta på känn under många år och velat få iväg honom men han är ju envis som en åsna. Efter lunchen igår gick han och la sig för att vila tills det var dags att göra sig i ordning för kvällens middag och teater i Malmö. Jag strök kläder och hämtade barnen. Fick sedan ordna mellanmål till dem och sen skynda mig in i duschen och göra mig i ordning. Vi som hade planerat att vi inte skulle stressa insåg snabbt att det blev så ändå och att vi hade behövt börja ännu tidigare. Så vi sprang här fram och tillbaka som yra höns och barnen blev uppstressade av oss. Snabbt iväg och lämna barnen i Eslöv och sen vidare mot Malmö. Restaurangen var mycket trevlig och mysig och maten var himmelsk. Att kunna välja och vraka bland precis vad du vill var perfekt för mig. Jag började gå en runda för att se vad jag kände för mest. Sen började jag med att plocka ihop lite till en god sallad med bl.a. marinerad fetaost, soltorkade tomater, grönsallad, krutonger, marinerad svamp, tomat och rödlök... mmm ljuvligt. Sen blev det en liten klick potatisgratäng, lite fläskfile i svampsås och en liten bit varmrökt lax. Blev även ett glas vitt vin. Dessertbordet var en fröjd för ögat och vilken lyxig känsla att kunna gå och ta en liten smal bit av varje tårta... blev lite chokladtårta, morotskaka, äpplekaka och daimtårta och även lite chokladpraliner. Ja det var en upplevelse för både öga och gom som hette duga och dit ska vi bara åka fler gånger. Efter middagen begav vi oss till Nöjesteatern och såg Svensson Svensson firar semester med Susanne Reuter och Allan Svensson. Jag hade inte väntat mig att den skulle vara så rolig som den faktiskt var och det blev många hjärtliga skratt. Ja kvällen var väldigt lyckad och mysig och jag var så fin i min nya fina klänning som jag fick många komplimanger för. Inatt har jag dock inte sovit så bra. Har vaknat ofta och tittat på klockan minst en gång i timmen igen. Jag vaknar med ett ryck och får en obehaglig känsla av att jag har försovit mig. Jag suckar pustar och stönar och blir så arg och less på hur jag mår. Vaknade av en ny gråt och ångestattack men fick snabbt tröst av min underbara make. Vi pratade om vad jag kände och han tog gossen till simskolan trots det var min tur, vilket var väldigt snällt för jag vet ju hur trött han är och hur han mår. Morgonen har mest bestått av huvudvärk och magsmärtor och idag blir det bara att vila och göra absolut ingenting mer än det jag känner för. Just nu är det lugnt i huset då mannen tog med sig båda barnen in till stan på Hemmakväll för att nyttja presentkortet han fick av dem i fars dag present. Nu ska jag njuta av lugnet och tystnaden innan vilddjuren kommer hem igen och är utsvultna. Till lunch idag blir det färdiga pannkakor från i förrigår :)) // Åsa 14 November 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Små framsteg i rätt riktning Igår var en bra dag hemma med maken. Han såg på lite film medan jag fick tränat. Det var ett tufft pass igår och jag blev fort trött i benen men har jag bestämt mig för att orka minst trettio minuter så har jag det och jag påminner mig själv att det handlar om psyket... kroppen klarar precis hur mycket som helst om man bara bestämmer sig för det :)) Vi hjälptes åt igår med att röja lite och ta disk och dammsugning. Och allt blir så mycket enklare när man hjälps åt. Sen kom morsan och hämtade Azora medan vi gick på utvecklingssamtal med gossen. Det var roligt att ha Philip med i rummet och låta honom ta del av och höra hur stolta både jag och pappa är över honom. Blev lite förvånad över att han tycker att vissa uppgifter är tråkiga i skolan. Han som är så duktig på att både läsa, skriva och räkna... han har ju så lätt för att lära och visar upp det han gjort med sådan entusiasm. Han kan ju inte svara på en fråga utan att ljuda ihop ordet och bokstavera det. Men jag tror det handlar om att han tycker det är för lätt och att han blir uttråkad. Han behöver mer utmaningar och stimulans. Det fröken hade att anmärka på var hans svårighet att lyssna och räcka upp handen när han vill säga något. Ja vad ska man säga... han brås på sin mor... :)) Idag vaknade jag för första gången på länge tio minuter innan klockan skulle tjuta. Morgonen var lugn utan bråkiga barn och under dagen som passerat har jag fått uträttat en hel del. Fick gjort pannkakor klara inför kvällens middag, tagit disken, handlat hem lite mat, lagt in en maskin tvätt och även kört mig ett uppfriskande träningspass på orben. Jag tycker det är så skönt att få träna och röra på mig så att svetten rinner även om det är tufft och ansträngande. Man mår så mycket bättre efteråt och piggnar till. Sen var det dags för veckans samtal med psykologen och även denna gång gick timmen fort. Jag berättade att veckan som passerat varit bra överlag och att jag inte haft varken någon gråt- eller ångestattack. Sömnen fungerar fortfarande sådär och jag tror att det tar lång tid för min kropp innan min stressnivå verkligen hamnar i balans. Psykologen tror att det är en anledning till att jag emellanåt kan vakna till ofta om nätterna en gång i timmen. Timmen bestod bl.a. om mitt tagna beslut om julen och hur det fungerat här hemma under veckan, att jag och min make har en bättre dialog och att vi hjälps mer åt här hemma och det frigör ju energi för min egen del. Energi som jag kan använda åt att orka träna och äta nyttigt och att få uträttat saker. Jag har tagit itu med både julkort, presenter och almanacka inför nästa år som ska bli årets julklapp igen. Känns så skönt att ta tag i saker som man vet att man behöver få gjort. Plus att man då minimerar stressen inför julen som närmar sig runt hörnet. Under samtalet tog jag även upp min ångest över att det inte är många dagar kvar av min sjukskrivning. Jag väntar även på att försäkringskassan ska höra av sig snart med sina jobbiga frågor och förväntningar på en återgång i arbete. Och jag känner mig så uppstressad av detta och upplever en press på att känna efter och tänka till vad jag vill och tror jag klarar av och jag orkar fortfarande inte tänka på detta. Och som jag känner nu så kämpar jag fortfarande med att hålla mig ovanför vattenytan här hemma, att klara av vardagen med allt vad det innebär med barn och hushåll. Jag har ju svårt att göra mer än en sak i taget och när det blir för mycket på samma gång så håller jag på att explodera och bara fly undan... hur fan ska jag då kunna jobba undrar jag. Och inte hjälpte det idag av att en sköterska från vårdcentralen ringde för att meddela att min läkare har blivit sjukskriven månaden ut. Det kändes ju inte bra då det innebär en risk att få en annan läkare som inte förstår och följt mig under denna tiden. För jag vill verkligen inte ha någon annan läkare. Nä jag får försöka tänka positivt och inte måla fan på väggen som jag alltid gör... han kommer säkert att vara tillbaka i början på december. Min man får ju kontakta en annan läkare imorgon då hans sjukskrivning går ut. Jag hoppas bara att han får en bra läkare som förstår hur han mår och hans behov av en fortsatt sjukskrivning... maken har ju bara inte så lätt för att prata för sin sak och det oroar mig. Imorgon är det äntligen fredag och jag vet inte om jag orkar köra och väga mig i Kristianstad med anledning av att jag sedan ska köra till Eslöv med barnen. Det är ju middag och teater på gång i Malmö med Jans chef och kollegor och barnen ska vara hos morfar de timmarna. Just nu känns inte vågen och siffror det viktigaste för mig och jag har varit så duktig jag bara kan i veckan med både points och motion. Ska bli gott att äta ute och bara koppla av men jag kommer att vara trött sen när vi ska köra hem och sen upp tidigt på lördag morgon i samband med gossens simskola. Men sen har vi ingenting inbokat i helgen så det blir nog utrymme för en hel del vila. Men en sak i taget och nu ska jag hålla kväll och barnen ska snart i säng. // Åsa 12 November 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Mot rätt destination Helgen har passerat och den var lugn och tråkig... ja om man bortser från att det var fars dag. Barnen var så ivriga över att rita teckningar och få väcka pappa. Jan blev väldigt glad för det han fick :)) I övrigt har det inte hänt så mycket i helgen och ibland är det tråkigt att göra ingenting... man är ju så van vid att alltid ha så mycket inbokat och planerat och med tanke på förra helgen igen så borde man vara tacksam över att göra absolut ingenting. Vi var i alla fall bara hemma och umgicks och tog det lugnt. Vi spelar mycket spel tillsammans och det blir enorma fighter speciellt när vi spelar UNO där vi alla är mycket tävlingsinriktade :)) Dessa två dagarna har varit sköna på så sätt att jag fått min egentid och lugnt och skönt omkring mig. Jag älskar tystnaden och att kunna göra precis det som faller mig in. Fast så här på slutet av kvällen kan jag väl lätt konstatera att det nog blivit lite för mycket av allt idag och att jag av den anledningen känner mig väldigt trött och sliten just nu. Det fanns disk kvar från igår som jag tog när jag fick pratat med Jan på jobbet idag och han var trött och hängig. Tog då disken som en överraskning åt honom. Middagen var ju ändå klar för ikväll. Sen fick jag slängt in lite tvätt och handlat hem lite mer mjölk och frukt som alltid tycks gå ut oavsett hur mycket jag än handlar. Men det är gott med frukt och jag äter nog mer frukt än någonsin numera. Fick även varit en liten kort runda på biblioteket idag och lämnat tillbaka lite böcker som jag tro det eller ej har läst ut. Tre böcker på en månad tycker jag är väldigt bra för att vara mig. Jag fick även tag i en bok om meditationsformen mindfullnes då jag själv får lära mig och sätta mig in i detta. Typiskt bara att de böckerna psykologen rekommenderade var utlånade men jag har nog att läsa ändå. Läser för tillfället en bok som heter "Aldrig mera trött" och hur man med små enkla medel kan frigöra energi och inte behöva känna sig så trött för jämnan. I boken rekommenderas bl.a. att skriva dagbok över ens tankar och känslor och det är ju denna bloggen utmärkt för även om alla kan ta del av det som skrivs och läsa hur jag mår... men jag skriver ingenting som jag inte kan stå för... I boken stod det även att det är klokt att förbereda middagar i förväg och frysa in inför de tillfällena då man är trött och inte orkar stå i köket och laga mat. Och det spåret har jag ju varit inne på många gånger och gör emellanåt och tar fram när orken tryter. Idag kände jag för att göra lite fler pajer med olika fyllningar så nu är middagen klar för flera dagar framöver och det är bara att ta fram och värma. Ikväll var vi på utvecklingssamtal för dottern och jag blir alltid lika glad och stolt över att få höra hur bra det går för mina barn. Azora är så duktig och omtyckt och hon ligger så långt före sin tid med allt hon gör... precis som Philip alltid har gjort. Philip kom t ex hem idag med sin första mattebok och visade upp allt han gjort i den och hur han räknar och adderar... helt otroligt och är bara 6 år. Imorgon kväll är det Philips tur att gå på utvecklingssamtal och då ska han få vara med mig och Jan för första gången :)) Det ska bli roligt att få prata med fröken tillsammans med Philip! Mamma kommer hit och passar Azora så vi kan prata i lugn och ro. Imorgon är Jan hemma igen med mig och det ska bli skönt att få lite kvalitetstid med honom. Jag upplever att han mår mycket bättre av att ha en dag ledigt i veckan... han är lite piggare och gladare i humöret och hjälper till mer här hemma. Vi har kommit varandra så nära under sista tiden och vi pratar mer med varandra om saker och har en löpande dialog om hur vi mår, kring hushållsarbetet och vad som är viktigt att prioritera. Glad är jag även över att han fick svar på sina provsvar idag och att de inte visade någonting. Alla värdena var bra och normala vilket då innebär att hans mående måste vara mer relaterat till stress. Det är i alla fall ingen allvarlig sjukdom eller infektion han har i kroppen som kräver ingrepp och mediciner även om stressen i sig är nog så destruktiv. Men det kan man i alla fall göra någonting åt och jag tycker att han är på god väg och redan håller på att vända skutan mot rätt destination. Nu ska jag vända riktning mot sängen som kallar. På återseende // Åsa 10 November 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Otillräcklighet... En vecka sedan sist - och vilken helvetes vecka det varit... har inte orkat gå in här och skriva förrän nu. Har haft många nätter med lite sömn. Har kommit i säng i tid och somnat direkt. Sovit bra några timmar men sedan vaknat med ett ryck vid två tiden, klarvaken och svårt att somna om. Fattar inte varför jag vaknar samma tid och varför jag sedan vaknar till en gång i timmen och stirrar på klockan. Otroligt frustrerande. När klockan sen ringer på morgonen så är man ju mer död än levande och jag kommer knappt ur sängen. Barnen blir ju mitt måste, min inre kraft och motivation till att komma upp. Måste för deras skull... måste orka... inte låta mitt mående gå ut över dem... vara en bra mamma... kämpa kämpa och bit ihop. Igår var maken hemma igen pga trötthet och överansträngning. När jag skulle gå upp kände jag mig inget bra, trött och jag kände sådan ångest. Magen var spänd och det kändes som en hård knut där inne. Tårarna kom och det var underbart att känna mannens armar omkring mig med tröstande ord. Han ser hur jag kämpar och hur jag mår och han finns där för mig. Han erbjöd sig att hjälpa mig och ångesten försvann rätt snabbt. Vi hade en skön dag igår och såg film tillsammans och gick även en runda i skogen. Allt var bra tills barnen skulle hämtas. Mannen hade somnat en timme innan och jag ville inte väcka honom... jag ville att han skulle få vila och jag ville överraska honom med att hämta barnen själv och sedan fixa middagen. Det var inga problem att hämta barnen men väl hemma är det så mycket som ska göras. Gossen skulle börja med sin läxa och han blir alltid så sur och arg när det inte går som han vill... ja det känner man ju så väl igen... Han har så höga krav på sig själv och det ska bli perfekt med en gång... ja jag vet han håller på att bli som jag och det skrämmer mig med tanke på hur jag är och går igenom nu som vuxen. Jag försökte hjälpa honom lugnt och fint och förklara upprepade gånger men det räckte inte. Han slängde med pappret och tyckte att elefanten han hade ritat var ful... tårarna rullade och jag kände en sådan maktlöshet och ångest över hans så tidiga prestationsångest. Hur ska jag kunna hjälpa honom med detta när jag själv kämpar med samma problematik och hela min kropp och psyke består av överbelastning????? Det slutade med att jag gav upp, sur och arg och kände mig otroligt värdelös och otillräcklig... otillräcklig för min son... att inte kunna hjälpa honom när han behöver mig som mest... Mannen vaknade och kom ner och plötsligt fick jag höra att jag var för hård och skällde på gossen... jag som inte ville skälla utan bara hjälpa... Det blev för mycket när mannen började ifrågasätta mitt val att inte väcka honom och att det var lättare för gossen att rita bilden med blyertspenna... ja det är klart det är men just då hittade jag ingen och nu blev det som det blev. Det är alltid så lätt för andra att komma med synpunkter och ifrågasätta ens handlingar. Kände mig ouppskattad när tanken från början var att skona maken och försöka underlätta för honom... med resultatet att det gick ut över mig istället. Jag offrar mig hela tiden för andra och tänker inte på hur det påverkar mig. Ångesten gick över i ännu en gråt attack och jag flydde upp till ovanvåningen. Det dröjde inte länge förren dottern kom upp och kramade mig och frågade om jag inte skulle komma ner och äta. Och det känns inte bra att min 3 åriga dotter ska ta ansvar för mamma, att hon ska se mig så ledsen och uppgiven och bara det i sig är så ångestskapande... vad jag gör med henne och hur detta påverkar henne... jag vill inte må dåligt och gråta inför barnen men samtidigt är det som det är... jag kan inte hålla det inom mig... det måste ut men jag är rädd för att det är barnen som får betala priset. Fan... Jag följde med ner men kunde inte äta något pga magsmärtor. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Efter middagen pratade jag och maken och kom överens om att vi måste hjälpa varandra mer... att inte den ena ska dra hela lasset för att skona den andra... att det går lättare om vi hjälps åt. Jag är bara så rädd för då att min man ska bli sämre än han mår... det är ju det som får mig att göra mer än vad jag egentligen orkar... för hans skull. Men det blir fel oavsett hur jag gör. Jag sitter med stora känslor av otillräcklighet inom mig och detta måste jag få hjälp med. Jag tänker mycket på mitt förra samtal med psykologen där det blev så tydligt för mig hur övergiven jag var som barn på alla möjliga sätt. Det var ingen som förstod hur jag verkligen mådde och vad jag gick igenom. Var jag ledsen och försökte förklara så fick jag alltid höra att jag överdrev och var så himla känslig, att det inte var så farligt. Jag blev faktiskt inte tagen på allvar... snarare nonchalerad och bemött av en likgiltighet. Övergiven mentalt och förlöjligad. Jag har idag så starka behov av att finnas där för mina barn, att inte överge dem på något sätt och att alltid finnas där för dem på alla sätt jag kan. Och när jag känner att jag inte kan leva upp till detta ideal fullt ut så kommer ångesten och känslorna av otillräcklighet och det är så smärtsamt i själen. Under veckan som har gått så har jag känt denna otillräcklighet flera gånger och att jag inte fixar det, att jag slår knut på mig själv och att jag inte får upp knuten. Det känns både bra och jobbigt att gå och prata om detta för det väcker så mycket känslor och tankar men i det långa loppet är det väl just det som ska till för att jag ska kunna hantera det framöver. I eftermiddag är det dags igen att gå och prata och jag känner att jag skulle kunna sitta där i timmar och berätta och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Timmen kommer att gå fort i alla fall och min tröst är att jag kan gå dit igen och igen och igen... På återseende // Åsa 22 Oktober 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Pusselbitar på plats Känner behov idag av att skriva av mig lite samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag ska skriva och hur jag ska uttrycka mig. Jag har ju mått lite bättre de senaste veckorna pga medicinen, påbörjad samtalskontakt på psyk och bättre koll på både points och motion. I Tisdags hade jag sådan energi och lust att ta tag i saker... fick ringt både försäkringskassa och barnens tandläkare, läst färdigt boken jag fick låna, tagit hand om både disk och lite räkningar. Ville även förbereda middagen för kvällen och medan jag ändå var i gång så slängde jag snabbt ihop en äpplekaka... när jag sedan satte mig ner så kände jag hur trött jag var och att jag nog gjort lite för mycket igen... att man aldrig lär sig och kan nöja sig med lite... det är som om det bara finns två läge på mig... full gas framåt eller helt off... När jag känner lust och att jag har lite energi så kör jag slut på den direkt för jag vill göra så mycket. Sen kom mannen hem, helt slutkörd och sönderstressad och berättade att han var jättetrött och hade fått ett utbrott på sitt arbete på sina kollegor. Hela hans kroppsspråk var nedstämt och hans ögon bara skrek trötthet. Han är bara en liten bit från att gå in i väggen han med och bli sjukskriven och det oroar mig otroligt mycket. Vi gick och hämtade barnen och sedan gick mannen in i duschen och gick sedan och la sig för att vila. Middagen var ju så gott som klar och det var bara lite pulvermos kvar att göra och duka. Egentligen ville jag bara sätta mig ner och varva ner men då mannen var så trött, och då jag verkligen vet hur det känns att vara helt slut och inte orka göra någonting, så unnade jag min man en stunds vila och så tog jag själv och gjorde resten i köket av maten. Även om jag inte borde bitit ihop och stå med allt själv så gjorde jag det för mannens skull... jag hade själv velat bli omhändertagen på det sättet när jag mådde skit tidigare... jag visste ju exakt vad han kände och gick igenom och ville finnas där för honom... ja det är en svår balansgång när man båda mår dåligt och när det krävs saker av en som ingen orkar göra. När jag stod där med middagen så skulle givetvis barnen vara på sitt värsta humör... bråk och gnäll hela tiden... ljudnivån blev bara högre och högre och jag kände hur jag började koka inombords... samtidigt som dottern ville se film där och gossen gick och tjatade och frågade när maten var klar då han var så hungrig att han nästan svalt ihjäl... ja suck... en otroligt jobbig känsla att känna att alla drar och sliter i en. Fick bokstavligen fösa in dem på var sitt rum och säga åt dem att stanna där tills maten var klar och framdukad. Igår var mannen hemma då han inte mådde bra och kände sig helt slutkörd. Jag lämnade barnen och sedan såg jag och mannen en film tillsammans och det var mycket skönt att bara få vara tillsammans med honom och umgås. På eftermiddagen hade jag möte med psykologkandidaten och ville hinna uträtta några ärenden först på stan. Var bl.a. inne på biblioteket och lånade ett tiotal böcker om stress, utbrändhet och sockerberoende. Har fått sådan lust att börja läsa böcker och få mer kunskaper om min depression och vad jag går igenom. Kunskap och ökad insikt blir för mig ökad kontroll och makt över min situation. Det var skönt att få prata av sig igen med psykologkandidaten och timmen går så väldigt fort när man är där. Först kände jag mig glad och energisk över känslan att det går på rätt håll men ju mer frågor hon ställde om mitt förflutna, min barndom och uppväxt ju mer nedstämd blev jag. Känslor som jag inte ens trodde fanns låg där och pös undermedvetet och när hon satte ord på det jag kände som liten, och fortfarande i viss mån kan känna av som vuxen, så kände jag en enorm känsla av sorg och övergivenhet. Jag kände att en del pusselbitar föll på plats... på gott och ont får jag dock tillägga... och jag fick en del förklaringar på varför jag är som jag är och känner som jag gör. Verkligen ett givande samtal och många aha-upplevelser men jag kände mig så blottad och sårbar inombords. Det var som att man suttit i ett fängelse och någon plötsligt säger här är nyckeln... öppna dörren och gå ut med vetskap om vad du gått igenom men utan att veta vad du ska göra med informationen. Hemma vid middagsbordet berättade jag lite kort om dagens samtal med kandidaten och vad jag upptäckt med mig själv. Jag och min man har varit tillsammans i snart 13 år men jag har aldrig pratat om min barndom och uppväxt på det viset som jag gjorde igår. Han blev minst sagt förvånad över min berättelse och hans svar var att han tyckte synd om mig. Han kunde även se samband mellan hur jag är som person och förklaringar till olika beteenden som jag visat upp genom åren... ja det blir som om bilden blir klarare och mer förståelig. Jag kände mig så blottad samtidigt som jag kände att vi kom ännu närmare varandra. Jag reste mig upp och gav honom en stor kram och viskade i hans öra att jag var evigt tacksam för att han finns hos mig och för att han är den han är. Det var en känslosam och gripande stund i alla fall för mig. Igår gick jag och la mig i rimlig tid och somnade direkt. Men sen har jag inte sovit något bra inatt. Jag har vaknat upprepade gånger och tittat på klockan med ca en timmes mellanrum. Sen kom dottern in till oss med alla sina hundra gosedjur och med sin skrattande docka och ville upp till oss. Det blev trångt och varmt och var det näst in till omöjligt att sova innan så blev det det när hon kröp upp. Tänkte på vad läkare rekommenderat vid sömnsvårigheter, att gå ner och t ex slå på tv´n och sitta uppe en stund till man känner sig trött igen... tog inte många minuter förrän jag somnade i soffan. Vaknade sedan med ett ryck när mannens klocka tjöt och han åkte till sitt jobb. Somnade om i soffan och vaknade sedan igen av att dottern var ledsen. Gick upp, somnade om och vaknade igen av klockan som tjöt... dags att gå upp... få iväg barnen till skolan. Idag är jag så himla trött och jag funderar mycket på gårdagens samtal och vad som väckts inom mig som gör mig så ängslig och orolig i själen så jag inte ens kan sova en hel natt. Och något svar på frågan har jag inte ännu men jag vet med säkerhet att det är något som tynger mig i själen... oavsett ska jag nu försöka slappna av en stund. På återseende // Åsa 15 Oktober 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Befrielse Dagar har blivit veckor sedan jag skrev här senast och för mig är det ett tecken på framsteg... jag har gått in här och skrivit av mig när jag har mått dåligt och behövt lätta på trycket och nu för första gången på mycket länge känner jag hopp och att det går på rätt håll! Jag har kontroll över mina matvanor och på pointsen. Jag planerar mina måltider och ser till att inte överskrida mina points. Jag känner att jag mår mycket bättre när jag äter rätt och sund mat och inte vräker i mig en massa onyttigheter. Parallellt med pointsen har jag även kommit igång med motionen. Jag känner ork och lust att röra på mig och mår bra inombords när jag kört mig ett pass på min kära vän orbitreken. En del av mig skiter fullkomligt i vad vågen står på även om jag samtidigt gärna vill att det ska hända något på den... men det är inte prio 1 att det ska vara mycket ner på vågen... bara känslan att vara sund, känna sig piggare och gladare och känna sig bättre i kroppen är bra nog. Var och vägde mig förra fredagen och då visade vågen 3 hekto neråt... hade väl hoppats på mer men det var ett minus och jag var ändå nöjd med det. Sen vill jag lovprisa mina anti-depressiva som jag tagit nu i ca 3 veckor... jag känner mig mer avslappnad och inte lika ångestfylld som tidigare. Visst kan jag känna en viss oro över min framtid och grubblar och tänker mycket på mitt nuvarande jobb och vad jag annars skulle kunna jobba med. När jag lunchade med min väninna i förra veckan sa hon något som fick mig att vakna. Hon sa att det inte var något fel på mig, att jag inte var någon dålig socialsekreterare som inte klarade av mina arbetsuppgifter och stressen detta jobb medför... nä hon sa att jag var på fel plats... hade fel jobb utifrån min personlighet och mina förutsättningar... och det var så klockrent rätt sagt... för inte är det något fel på mig... jag har presterat så mycket redan i livet men inte kommit till min fulla rätt inom arbetslivet. Jag behöver ett jobb som är mer lättsamt och som inte ställer så höga krav på mig... där jag inte utsätts för ständig kritik och tidspress... men vad detta andra jobb är och finns är fortfarande en gåta för mig... en gåta som i sinom tid kommer att lösas den med... Mina tabletter har även hjälpt mig att få en mer kemisk balans i huvudet, att få mig att känna mig mer lycklig och tillfredställd. Jag har ju märkt att mitt tidigare enorma sug på sötsaker är så gott som borta och jag känner inte att jag måste äta för att få tröst eller reducera ångest och nedstämdhet. Och det är en sådan otrolig befriande känsla... en känsla som jag aldrig tidigare har upplevt i mitt liv... att kunna nöja sig med tre små After Eight eller några få syrliga nappar... ja det är nästan för bra för att vara sant! Men som sagt otroligt skön känsla. I kombination med medicinen har jag även börjat gå i samtal genom psyk i Hässleholm. Visserligen hos en psykologkandidat, där jag till en början inte ville prata med en lärjunge som inte ens var färdigutbildad, men jag gav henne en chans och hon visade sig vara rar, trevlig och förstående. Ska träffa henne i morgon igen och det känns bra att få prata ut om sin situation och få mer insikt och klarhet i sina tankar och känslor. Hon gav mig en bok förra gången, en bok som heter Ur Balans och jag har redan läst ut den! Jag och böcker... jag som aldrig tyckt om att läsa böcker och haft ro inom mig till att plöja igenom en bok... men tänka sig... jag tyckte om att läsa och den var mycket intressant och informativ. Jag fick en ökad förståelse och kunskap om vad jag faktiskt gått igenom de senaste 9 månaderna. Hela min situation kändes genast mer hanterbar och begriplig och jag kunde känna att jag inte är ensam i min situation, att det finns hopp och att jag redan har många skyddsfaktorer omkring mig. Sömnen är den absolut viktigaste faktorn mot rehabilitering och jag sover redan bättre och håller mig vaken dagtid med lite olika sysslor. Ja det känns mycket skönt att känna att det går på rätt håll och att kunna känna lust och hopp igen. Jag ser fram emot att få lära mig att leva i nuet, att slappna av och hur kroppen fungerar. Att själv kunna styra sin kropp och få kontroll över spända resp. avslappnade muskler. Men en sak i taget och just nu bara vara i nuet och njuta av mina framgångar och av känslan att detta kommer att bli hur bra som helst i slutändan :)) Under flera månader har jag inte velat konfrontera arbetet och mina arbetskollegor då det väckt för mycket ångest och oro i mig. Men idag fick jag ett mail av en arbetskollega som tänkt mycket på mig och som faktiskt saknade mig och mitt skratt i kafeterian. Jag kan då känna hur lyckligt lottad jag är som har kollegor som känner saknad av mig och som tänker på mig och det känns bra i själen. Mailet fick mig att känna att nu är jag äntligen redo att träffa dem och föreslog en lunch i Kristianstad på fredag... ja jag vet... jag föreslog en lunch självmant... ja jag säger ju att det går på rätt håll och jag ser faktiskt fram emot att träffa dem... hoppas att de kan komma nu bara men det återstår att se. På återseende och tack för att just Du tog dig tid att läsa om hur jag mår och hur det går för mig. Du får gärna skriva några ord i min gästbok om du har lust. // Åsa 13 Oktober 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Pusta ut med nya beslut Tystnaden har infunnit sig i huset och alla har kommit i säng. Så lugnt och skönt det blev och jag bara älskar lugnet om kvällarna... idag har varit en tuff dag då maken blev plötsligt dålig med huvudvärk, illamående och frossa... ja då fungerar inte mycket om inte jag rycker in... för när mannen är dålig så händer ingenting... han är så dålig att han knappt kan stå på benen och måste gå och lägga sig, vila... han är hur trött som helst och orkar inte göra någonting... vill bara vara och göra det han känner för... ja just det... och så är ju så gott som min vardag, mitt liv dagligen numera men jag kämpar ju på ändå med barn, hushåll och matlagning etc... så gott jag kan för att inte huset ska fallera... men när maken mår skit då är det så självklart att han inte kan göra någonting utan måste få vila... ja det känns lite dubbelt det där... och det blir desto tydligare för mig hur jag ibland vänder ut och in på mig själv för att få det att fungera som det ska här hemma... med barn och allt trots att jag inte mår bra... När maken vaknade idag och mådde skit så kände jag direkt att jaha... nu ligger allt ansvar på mig idag att saker och ting ska ske... gossen skulle ju iväg på simskola och sen var det ju tonvis med disk och tvätt som skulle tas itu med och sen fixa både lunch och middag för äta måste man ju... och ingen mjölk, bröd och pålägg fanns hemma så det blev att handla hem mat också... och då är det ändå jag som är sjukskriven och äter anti-depressiva... en ekvation som jag inte alltid får att gå ihop... om en av oss blir liggandes så får ju den andre ta vid oavsett hur den mår... och nu blev det jag igen... Har försökt få mannen att inse att hans mående till stor del beror på stress och hur han hanterar denna på sitt jobb... han kör slut på sig och fullständigt tömmer sig på energi. Han jobbar och gör det han ska på dagarna och sen när det väl är helg har han ingen som helst ork till att göra något, umgås med familjen... han är bara trött och vill vara och då tycker jag att arbetet har gått ut över det privata, ens fritid när man inte ens orkar hålla helg... Förhoppningsvis lyssnar han på sin kropp och börjar plocka en semesterdag i veckan för att sedan ev. gå ner i tid för hälsan måste komma före pengarna... vi har nog så vi klarar oss ändå och ingen av oss tjänar på att maken min också går in i väggen... jag känner så väl igen symptomen med stress, magont, huvudvärk och glömska och jag är djupt orolig för honom... Problemet med honom är att han är medveten om hur han mår och vad som är hans problem men han gör ingenting åt det... och det är så frustrerande för mig att se på detta... hur han mår sämre och sämre... Nog pratat om maken min... mötet igår med försäkringskassan gick över förväntan bra och jag möttes av en stor förståelse för min situation och mående. Jag var lite spänd och nervös inför mötet men försökte fokusera på vad läkare och sköterska från psyk hade uttryckt och det lugnade nerverna lite... Mötet blev inte långvarigt och de förstod att jag gör allt i min makt för att komma ur min depression med både ny medicin och initiativ till ny samtalskontakt med allt vad det för med sig i form av meditation, avslappning och andningsövningar. Utifrån detta var jag utan tvivel berättigad till förlängd sjukpenning och det var som en sten som föll från bröstet när jag fick höra detta... för man vet ju aldrig vad man ska få höra och jag är alltid inställd på det värsta tänkbara. Jag behövde inte fightas och strida för min sak. Men även om mötet gick bra så var jag helt dränerad på energi efteråt. När jag ändå var i Kristianstad passade jag på att köra in om viktväktarna och träffa min underbara vän och f.d. vv-kollega Emelie. Det var underbart skönt att få se henne och vågen visade bara 9 hekto mer än senast jag var där... det var ju överkomligt med tanke på hur jag frossat vissa dagar. Jag satt även med under lektionen och fick se hur Emelie glänste som konsulent... fan vad duktig hon är! Jag bestämde mig en gång för alla att jag ska åka dit varje fredag och väga mig tills jag är målviktig igen och det kändes skönt i själen att fatta detta beslut och att veta att Emelie är där för mig varje fredag för att stötta och uppmuntra. Efter klassen åt jag lunch i stan, en lunch som dessvärre inte var någon större fröjd för vare sig ögat eller smaklökarna... örrrkk... sen hade jag planerat in lite shopping men orken räckte inte riktigt till då huvudvärken började komma och tröttheten knackade på... så shoppingen blev ej långvarig och jag fick bråttom att komma hem igen. Det var skönt att mamma var på besök och hämtade barnen från skolan så jag kunde återhämta mig från dagens bravader. Och fy vad jag är trött efter dessa dagarna... helt slut och tömd på energi... måtte det bli en bättre dag imorgon med sovmorgon som start... nu ska jag pusta ut och tänka på alla nya beslut jag har fattat denna veckan... på återseende... // Åsa 3 Oktober 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Dag för dag i rätt riktning Dagarna springer iväg och det är redan onsdag. Helgen som passerat var lugn och skön. Gossen hade det trevligt på sitt kalas och vi har umgåtts mycket tillsammans med familj. I söndags kände jag för att komma hemifrån lite så det blev en tur till Nova Lund. Har haft lite dåligt samvete över att dottern inte haft någon varmare jacka... visst skulle hon kunnat haft någon av gossens gamla men jag tycker att hon också ska få lite nytt och lite mer flickiga kläder. Hon ville gärna ha en rosa jacka så det var det vi letade efter när vi körde iväg. Och tur hade vi för det fanns i rätt storlek och hon blev så söt och fin i sin nya jacka. Sen gick vi in i leksaksaffären och där fick Azora lite dockkläder och gossen fler pokémon kort som han tycks vara besatt av. Det blev lite fika innan vi körde hem igen för både jag och mannen var rätt så trötta och det tär på krafterna att ha barnen med sig i affärer. Jag var stolt över att jag bara smakade lite av mannens muffins och nöjde mig med det. Hela helgen som har gått har jag inte ätit något godis... en glass slank ner men det var allt. Nä sedan jag tryckte i mig ett halvt kilo godis förra onsdagen så försöker jag tänka efter mer. Jag tar även mina anti-depressiva tabletter och är inne på min sjunde dag idag... än så länge känns det okej och jag har inte känt av någon yrsel eller suddig syn ännu i alla fall. Jag blir väldigt torr i munnen av dem och jag tycker även att de påverkar min aptit... är inte lika hungrig och sugen på sött hela tiden vilket är underbart faktiskt. Men jag känner mig trött av dem och off på något sätt och jag får ge dem tid. Min läkare ringde igår och samtalet slutade med att han förlängde min sjukskrivning året ut vilket kändes väldigt bra. Men vi ska ha tätare kontakt, en gång i veckan för att följa upp medicinen. Jag kunde även lite stolt informera honom om att jag varit i kontakt med psykiatriska öppenvårdsmottagningen och fått dem att skriva en remiss på mig och mitt mående. Jag skulle få en tid om några veckor och jag blev hoppfull när sköterskan informerade om allt som fanns som kunde vara till hjälp för mig; mindfullness och kroppskännedom som handlar om andning och avslappning och att lära känna kroppen och dess signaler. Det är ju något sådant jag har efterfrågat hela tiden men inte fått genom min läkare. Det kändes bra att kunna visa för läkaren att jag verkligen försöker och gör allt jag kan för att jag ska bli bättre. Läkaren tyckte dock att jag skulle undvika att sova dagtid då jag har börjat få problem igen med sömnen men det är inte så lätt alla gånger att hålla sig vaken när jag är uppe så tidigt och har sovit dåligt. Men jag får väl försöka att hålla mig sysselsatt om dagarna med något annat än att sova. På fredag är det möte med försäkringskassan och jobbet och efter samtalet med både läkare och sköterskan så känns det inte lika spänt och jobbigt. Jag kan ju bara säga som det är och berätta om tabletterna, vad som är på gång och hur jag mår. Men man vet aldrig vad de kan få för sig... men nu ska jag inte måla fan på väggen förrän jag träffar dem. Jag är ju alltid inställd på det värsta och att börja fäkta innan någon dragit svärd mot mig... ja man är knäpp... Igår kom även pappa upp för att muntra upp mig. Han ville så gärna ta ut mig på stan och fika och shoppa men egentligen orkade jag inte... jag kände inte för det men jag hade så svårt att säga nej. Men han vill väl och jag behövde väl komma ut så jag åkte. Vi shoppade en hel del till barnen och han insisterade på att betala allt och inte fick man säga nej... när vi skulle fika var jag verkligen inte sugen på något... men han stod där och tjatade på att jag kunde ta en kaka så det blev en chokladbiskvi men när jag väl åt den så smakade den inte så gott som den brukar... helt otroligt då jag lätt brukat kunna äta mer än en sådan. Men jag kämpade med att få ner den och såg glad ut. Jag tror verkligen inte pappa förstår hur jag mår innerst inne och det ända jag hör från honom är att jag inte får deppa ner mig och att jag måste det och det... inte så enkelt när man inte har någon kraft och motivation. Men ännu en gång jag vet att han menar väl och jag var tacksam över att han tog med mig ut för att göra mig glad. När vi kom hem sedan var det hämtning av barn och sen laga mat. Mannen var helt slut när han kom hem från jobbet och såg inte ut att må så bra så det blev jag som fick dra det största lasset med middagen. Ja vad gör man inte ibland trots att man inte borde. Men middagen uppskattades av samtliga och jag blir glad när jag ser att alla tycker om min mat. Men sen var jag helt slut på kvällen och idag är jag trött och inte får jag sova... nä hålla mig vaken var det ja... // Åsa 30 September 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar En minut i taget Kan glatt skriva att jag känner mig något bättre sedan jag skrev här sist. Har börjat äta mina anti-depressiva tabletter och tack gode gud för att jag inte känner av någon yrsel eller suddighet i synen ännu... maken tycker dock att jag är mer irriterad än vanligt men det är ju svårt att säga om det beror på tabletterna eller på min kvinnovecka som man måste genomlida en gång i månaden... men jag tycker att jag inte är lika sugen på det där söta sedan jag började med tabletterna... kan det vara så att de minskar söt suget så är ingen gladare än jag. Nä än så länge går det bra men jag känner mig fortfarande trött fast på ett annat sätt... i går sov jag ingenting under dagen men sen å andra sidan hade gosse med sig en kompis hem efter skolan. Som tur var hade jag ringt efter mamma som kom och hjälpte mig med barnen. Hon hämtade även gullfia på dagis så jag fick vila den stunden. Hela gårdagen var skön med lugn morgon utan stress. Jag tycker om fredagarna av just den anledningen för det är då jag kan slappna av och ta det i min egen takt. Men när maken kom hem försvann lugnet då vi skulle upp i stan och uträtta ärenden och sen åka och storhandla. På Maxi var det jättemycket folk och alla springer runt som yra hönor och letar efter diverse saker... inkl. jag... suck... tycker inte om Maxi men det är bara där de har de större blöjorna åt Azora och den goda vanilj yoghurten som jag bara måste ha. Sen skynda sig hem och börja laga mat. En del av mig ville inget hellre än att beställa men jag tänkte både på vår ekonomi och på min vikt... nä det gäller att försöka ha koll på pointsen nu. Igår ringde jag vårdcentralen angående gossens eksem på låren och fick en tid hos en sköterska. Hon tyckte det var bra att jag kom in för det kom inte att försvinna av sig själv. Hon gav mig tips på en fet kräm och att börja med det annars fick en läkare titta på det i nästa vecka. Nu har vi smort bara en dag och redan börjar det se bättre ut. Så skönt för jag har inte tänkt på mycket annat än gossens eksem... han ska ju inte behöva gå runt med det och ha besvär. Så nu känns det lättare inom mig och med samvetet igen. Känns även bra inom mig att gossens simskola går så bra med tanke på hur nervös och spänd han var förra lördagen. Men idag följde maken med och gossen tycker det är riktigt roligt att gå och simma. Idag är gossen på discokalas och jag fick äran att styla honom med tuppkam och orange färg i håret... han blev så himla fin och cool och man kan inte bli annat än stolt. Idag tar vi det bara lugnt och jag tycker det är en underbart skön lördag. Jag kämpar på med att räkna mina points men motionen har jag inte orkat med ännu. Ja det kommer väl sen den med... en sak i taget... en minut i taget... // Åsa 26 September 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Vilsen själ Fy fan för dessa sista dagarna... jag bara gråter, är ledsen och känner mig allmänt hängig... ingenting är kul och trött är jag som fan... vissa dagar känns det som om jag inte gör någonting annat än sover och sover och fan vad tråkigt det är... ska det vara så här för all framtid? När ska jag bli bra igen? Bli mitt gamla jag? Varje gång jag tänker att jag måste rycka upp mig nu, se till att bli bra så fastnar jag i frågan HUR? Vad ska jag göra som jag inte redan gör? I hela mitt liv har jag varit igång och varit fröken duktig som vill och kan allt med höga krav och ambitioner på mig själv. Alltid haft höga krav men med en stor rädsla för att misslyckas, känna mig totalt värdelös... en känsla som kom allt för ofta i skolans värld... och som har präglat hela mig och fortfarande gör idag vare sig jag vill eller ej... jag minns de där känslorna av att inte kunna, att vara dum i huvudet och lärare som skrattade och tryckte till en... fick en att känna sig totalt värdelös och misslyckad för att man inte kunde svaret... fan ta alla lärare som knäckte mig mentalt och gav mig en sådan kass självkänsla... Jag har kämpat hela mitt liv med att vara duktig och med att aldrig mer behöva känna mig misslyckad och värdelös... ingen ska komma och säga att jag inte kan något eller är värd något... jag vill aldrig mer få uppleva de känslorna i min kropp igen. Därför är jag alltid så spänd och nervös när jag ska ta mig an något för det bara måste bli bra och jag har lyckats himla bra i livet må jag säga... fick nästan bara femmor i betyg i gymnasiet, fick stipendie, hade helg och sommar jobb och läste 13 terminer på universitet och blev utbildad socionom. För jag kan visst och jag ska bli något. Fick man, giftermål, barn och hus på köpet och har bara kört på sen dess som socialsekreterare.... kämpade där med att vara duktig, göra bra ifrån mig samtidigt som jag kämpade på hemma med att vara den perfekta hustrun, hushållerskan, mamman och väninnan... tills det bara tog stopp mentalt förra året i december... orken bara tog slut rent ut sagt... trött på att prestera, trött på att stressa och att alltid vara så himla duktig... trött på att vara spänd i kroppen hela tiden och vara på min vakt mentalt utifall att någon skulle säga att jag inte var bra nog eller började kritisera mig. Men det var egentligen ingen som sa att jag var värdelös och dålig... visst kom det kritik från klienter men det kunde man liksom ta... nä min största fiende har varit mig själv hela tiden... att se till att det inte gavs tillfälle att klaga och misstro mig. Dem jävla känslorna har knäckt mig och förstört allt för mig och de sitter så jädrans djupt rotade i min själ... Nu är jag så himla rädd för att återgå till arbete... att behöva känna mig spänd igen och ha prestationsångest för allt jag gör... ingenting har förändrats sedan jag blev sjukskriven... ingenting mer än att jag är mer medveten om vad mitt problem är och att jag behöver hjälp... jag behöver någon att prata med om allt detta och mina tankar och känslor för nu går jag med ångest igen varje dag och våndas inför tanken att jag snart ska återvända till jobbet... jag vågar knappt ställa frågan vad jag vill jobba med och fatta något beslut i denna frågan för jag återkommer hela tiden till frågan vad kan jag egentligen? Vilket jobb kan jag utföra och trivas med utan att känna mig spänd och nervös? Ja hade jag vetat det så hade jag haft det jobbet för länge sedan tror jag... Det är en fråga som inte är så himla enkel att svara på och jag är rädd för att ställa den frågan då jag är rädd för att de känslorna ska komma upp igen... Jag känner mig vilsen och ensam i mina tankar och har långt om länge ringt idag till psykiatriska öppenvårdsmottagningen för att få till en ny samtalskontakt för detta håller inte längre. Igår vandrade tankarna iväg och ångesten bara sköljde över mig när jag kom att tänka på min situation och återgång till arbete och vad detta faktiskt innebär för mig både kroppsligt och mentalt... jag känner mig ju så himla trött fortfarande fysiskt och psykiskt och jag får ingen ro. Ångesten ledde till tårar som plötsligt tog överhanden i frossande av godis... jag kände ett enormt behov av tröst genom godis och satte mig i bilen och körde snabbt upp i stan för att handla... 0,5 kg godis försvann inom de närmsta timmarna och inte mådde jag bättre efter det men det tröstade i mitt hjärta och i själen när jag åt bit för bit... sen kom samvetet som vanligt efteråt. Tanken som återigen slog mig var "Jag lider av ett allvarligt matmissbruk"... jag som bara skulle ta lite... några hekto för att jag hade points sparade men så blev det ju inte. Jag som varit duktig sedan i söndags och börjat om och räkna points, hålla mig till bra mat och motion...för jag vill ju gå ner innerst inne. Men det akuta behovet blev för stort och mina känslor gick bara inte att kontrollera... så även detta är för mig ett allvarligt bekymmer som jag behöver hjälp med och tänker ta upp med min samtalskontakt, om en sådan bara kommer igång. De sa de skulle ringa upp men än så länge har det varit tyst i huset. Har även börjat ta en ny anti-depressiv medicin som jag är väldigt osäker och reserverad för... för jag vill inte må sämre än vad jag gör. Men jag känner att jag behöver hjälp och att jag inte klarar det på egen hand. Jag söker efter stor tröst och stöd av min make men han är bara en god lyssnare... ingen god talare... han vet aldrig vad han ska säga och det känns mer som att snacka med en vägg... jag hade önskat att han var annorlunda i just det avseendet... att han kunde säga några uppmuntrande ord till mig istället för att bara bli tyst och inte säga något vettigt alls... han är ju ändå min bästa vän och jag vill inget hellre än att kunna anförtro mig åt honom och få råd och stöd... men det är tyvärr inte hans starka sida snarare till hans nackdel... men jag vet att han bryr sig om mig och älskar mig över allt annat och han finns här fysiskt för mig med kramar och ömhet. Och hade det inte varit för våra underbara barn som överöser mig med kramar och kel på kvällarna så hade jag nog inte velat finnas mer på denna jord just nu... tyvärr... ja det ska väl bli bra så småningom antar jag men det är en ledsen jag som lätt kan konstatera att jag är i stort behov av hjälp... // Åsa 24 September 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Trevlig helg med underbart väder Så lider helgen mot sitt slut och jag är glad över att kunna skriva att det varit en bra och skön helg. Har umgåtts med familjen både igår och idag och vi har inte haft något särskilt inbokat. Igår bakade jag lite rulltårta och chokladbullar åt barnen och maken och sen åkte vi och bowlade en liten stund. Fick 4 strikes minsann och det var roligt... tyvärr kände sig inte maken min bra och blev plötsligt kallsvettig och fick ont i sin axel igen. Så det blev inte den fighten med honom som man hoppats på och var van vid. Igår kväll såg mannen och jag den senaste Wallanderfilmen och den var lika bra och spännande som vanligt. Idag fick jag sovmorgon och tog det lugnt hela morgonen. Det är så underbart skönt att bara kunna ligga kvar i sängen och dra sig. Fick lite ny motivation till att ta tag i mina kilona igen då jag känner själv att jag inte mår bra av att äta som jag gör. Jag var ju så duktig fram tills förra veckan och sen flippade jag ut igen av skäl som jag inte ens minns just nu. Så nu har en hel vecka gått med frossande och noll koll på pointsen. Vantrivs ju med mina kläder och med min vikt så idag bestämde jag mig för att glömma det som varit och se framåt igen. Så idag har jag haft koll på pointsen och även varit ute och rört på mig i skogen. Sen ville barnen gå ner till Finjasjön och fika där så då gick man ner dit också. De åt goda kakor och jag åt lite kiwi och drack lightläsk. Väl hemma var jag trött i benen och kände mig hungrig. Gjorde en mager bacon och broccolipaj men föll för lite chokladlinser som fanns undangömt i skåpet... tog väl inte så många men skulle inte rört dem överhuvud taget... att det ska vara så svårt att låta bli... känner fortfarande att jag skulle behöva hjälp med mitt mat-missbruk men jag vet inte vem jag ska vända mig till... har bestämt mig i alla fall för att kontakta vuxenpsykiatrin i Hässleholm i morgon och få till någon samtalskontakt där... för visst behöver jag prata och hjälp med mitt mående... Ska i alla fall äta bra nu varje dag och skriva min checklista. Även motionen ska prioriteras och nu överväger jag att börja simma lite varje dag inne i stan. Tänker att simningen är avkopplande och mer stillsam träningsform om man jämför med min orbitrek... jag vet ju inte riktigt hur min kropp fixar det här nu med träningen och jag vill absolut inte bli yr igen... men en dag i taget och en måltid i taget. Nu ska barnen nattas och sen ska jag och maken umgås lite och se film. // Åsa 20 September 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Min egen lilla John Travolta Sitter för tillfället och väntar på att IDOL ska börja på TV och tänkte att jag kan passa på att skriva några rader här. Idag har varit en bra dag överlag... hade en skön och lugn morgon med barnen som fick vakna av sig själva. Jag bara älskar att de inte lämnas förrän vid 10 och att vi slipper stress och tjat när det är dags att kläs på och äta frukost. Allt blir så mycket lugnare och mysigare så fredagarna är bra dagar. Åkte upp i stan idag för att luncha med morsan och kände för att göra henne riktigt glad... köpte en fin stickad kofta åt henne i present och hittade ett fint kort och hon blev minst sagt glatt överraskad. Tycker om att ge bort saker och att se glädjen i andras ögon... när jag ser att någon annan ler och blir glad så blir jag också glad. Sen fick jag även köpt en ny höstjacka till gossen. Har haft en inre bild i huvudet av honom i en svart skinnjacka med en cool scarves men inte vetat om han ville ta något sådant på sig. Fick reklamblad i lådan och visade honom en bild på en pojke som var klädd just så och då nappade han direkt... så nu har han en svart skinnjacka med en cool scarves i sin ägo och älskar det... han är så himla fin och skulle nog lätt kunna bli en barn fotomodell. Han ser ju fan ut som John Travolta i Grease... nja inte riktigt men hade vi färgat hans hår och stylat det med kam så hade det nog varit likt. Jag hittade dock ingen rosa fräck jacka till Azora i rätt storlek... antingen är det för smått eller på tok för stort... att det ska vara så svårt att hitta en fin jacka i st. 110... ja jag ger mig inte... hon ska också ha en fin höstjacka så det så... fortsätta leta helt enkelt. På tal om att leta så hjälpte jag morsan idag med att söka jobb genom platsbanken på arbetsförmedlingen... hon har det inte lätt min kära mamma och det finns inte mycket att välja på. Passade på att titta lite åt mig själv och där fanns inte mycket där i heller... får fortsätta fundera mer på jobb. Det som slår mig för tillfället är att jag lovade mig själv senast att börja skriva checklista... vilket jag aldrig började göra... nä jag ville hellre äta mer gott kom jag fram till just då... vilket jag som vanligt alltid ångrar att jag gör... så nu har det gått en hel vecka igen med frosseri och ätande och jag förstår faktiskt inte varför det ska vara så jävla svårt att tänka efter någon gång... varför man gör så här mot sig själv gång på gång på gång... nu överväger jag att gå och väga mig regelbundet igen en gång i veckan i Kristianstad för som det är nu vill jag ju inte ens skriva checklista och efter att fått ställa in det ena träningspasset efter det andra så har jag liksom gett upp även med motionen. Ja just nu är det inget kul och jag har faktiskt haft riktigt ont i magen de senaste två dagarna efter hur jag ätit... det har varit thaimat tre gånger denna veckan och godis och snask och skit igen... jag vet ju att jag inte mår bra när jag äter så och ändå fortsätter jag... jag får tankar inom mig som lyder "ah... skiter i det... orkar inte... det är för gott för att låta bli"... för det är ju gott... och jag kan bara inte sluta... så känns det i alla fall och när man går och tänker att jag inte kan så tror man till sist på det... jag vet att tankens kraft är enorm och att man blir vad man tänker men jag vet inte hur jag ska göra för att vända på det och börja tänka positivt och att jag kan låta bli och faktiskt göra det... jag får alltid bra råd men sen är de som bortblåsta och jag glömmer bort dem fort... blir omotiverad och ger upp... ja det är en enda stor plåga och jag hade nog mest velat bli inlagd och få hjälp för mitt matmissbruk för det är inte normalt... det kan det bara inte vara... Nä nu börjar Idol och det vill jag inte missa i alla fall... på återseende // Åsa 18 September 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Snuvig med bebisfeber Ja det var ett tag sedan jag skrev här senast... har inte riktigt känt för det och orkat. Dottern är bra igen och man ser inte många spår längre av hennes vattenkoppor. Tyvärr känner jag mig fortfarande krasslig med förkylning och hosta och är trött på att det ena alltid tycks avlösa det andra. Har ju fått ställa in många bokade träningspass och just nu funderar jag på hur jag gör imorgon när jag har ett första spinning pass inbokat... det är ju himla pinsamt att ringa dit igen och avboka men samtidigt så vill jag inte börja igen med träningen medan jag nyser och hostar... ja får fundera lite till på det. Just nu är jag lite av banan med både mat och motion... det är så svårt att hålla fokus och orka bry sig när man inte mår bra och är megatrött. Har ätit på tok för mycket sedan i lördags och väntar på att jag ska må lite bättre följande dag och börja orka skriva checklista igen... har skjutit upp det hela tiden till nästa dag men den tycks aldrig komma... men nu bestämmer jag att fr.o.m. idag ska jag börja skriva checklista igen i alla fall och hålla mig till mina dagliga points. Gjorde ju en rulltårta igår för jag var så himla sugen på något gott... och visst blev det gott och det som bara var tänkt att vara en bit rulltårta blev snart halva rulltårtan... nä jag skojar inte... det bara försvinner ner i magen... inte bra. Men det är nu jag måste tänka att jag ska glömma det som varit och bara tänka framåt, vara snäll mot mig själv och börja om med fokus i sikte... så det får jag väl göra. Var inne och gratulerade våra grannar i måndags till deras lille bebbe som ska heta Oscar... och han var ju så himla gosig och fin... jättefin verkligen... man förstår fortfarande inte hur man bara kan lyckas göra något så fint och skapa ett så fint litet mirakel till världen... lika vackert varje gång och gripande. En del av mig är så sugen på att skaffa en tredje för våra barn är ju så fina och vackra så det kan ju bara bli bra men samtidigt så är det ju inte läge för ett tredje barn just nu. Jag är ju inte i form vare sig fysiskt eller psykiskt för att bli gravid igen... gå igenom det med foglossningar och smärtor en gång till och gå upp en massa i vikt igen... nä det får vänta även om jag är mycket mycket sugen... för när man ser lille Oscar så kan man inte känna något annat än att jag också vill ha en till sådan att hålla och gosa med... ja Philip och Azora får man ju knappt pussa på längre... nä det är verkligen andra tider nu och de växer för fort... Idag ska jag fortsätta göra ingenting och bara ta det lugnt... även om det blir lite långtråkigt emellanåt... det jag måste göra idag är att åka upp till banken då något barn har varit på vår säkerhetsdosa så att den har låst sig och ej går att använda till att se sina konton och saldon på nätet... blir irriterad på klåfingriga ungar som inte kan låta bli att pilla på allt som ligger framme... sen i kväll kommer pappsen/morfar och vill träffa sina barnbarn... och som vanligt blir det en tripp till Mc Donalds... bra för då slipper jag stå med maten ikväll även om jag älskar att laga mat och har stått där mycket på sistone av just den anledningen. På återseende // Åsa 16 September 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Alltid något... Är det inte det ena så är det det andra... nu har jag haft dottern hemma sen i måndags pga vattenkoppor och även om hon gudskelov inte varit särskilt jobbig så har det ändå tagit på mina krafter. Hon har bara haft lite feber och inte haft några besvär än så länge av sina prickar med klåda och så men hon har varit väldigt kelen och i behov av uppmärksamhet... suttit mycket i min famn och gosat... och visst är det mysigt men är man trött och vill sova så går ju inte det precis. Men vi har sovit middag varje dag och igår sov hon i ca 3 h med mig... skönt och behövligt :)) Det har varit underbart också att gossen har kunnat gå själv till skolan på morgonen så jag sluppit väcka Azora och kämpa med att få henne klar. På detta vis har jag bara väckt gossen och fått honom i ordning. Han tycker det är häftigt och spännande att själv få gå till skolan. Det är tur att vi bor så nära så det bara tar några minuter att gå dit runt hörnet. Igår tyckte jag det var en bra dag ända tills näsan började rinna och det började ömma i halsen. Så himla typiskt och olägligt... visst jag har ej varit förkyld på väldigt väldigt länge men nu när jag precis börjat träna igen och bokat in det ena passet efter det andra... som jag även fått avboka upprepade gånger av olika skäl... jag får ju aldrig komma igång med någon träning... det är fan alltid något som händer... de tror väl snart jag är knäpp på badhuset och jag är väl snart känd för den där som ringer och avbokar stup i kvarten... och ikväll hade jag ju ett step-pass som jag hade sett fram emot... ja jag drar mig för att ringa och avboka igen men jag kan ju inte träna när jag är sjuk... ja suck... Idag är mannen hemma och hjälper mig med gullfia. Han tog Philip imorse så att jag och gullfia fick sova och det var skönt att få sova till klockan halv tio för en gångs skull. Så det blir att bara fortsätta ta det lugnt idag och vila så mycket jag kan... och det som står på dagens agenda förrutom att handla näsdukar och halstabletter är att ringa och avboka mitt pass ikväll ...igen... suck... prosit... // Åsa 9 September 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Surprise surprise... Chicken pots Så var helgen redan förbi och det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig... fick skippa överraskningen till mannen i fredags av skäl som jag är på tok för trött på att gå in på här och nu... men med några få ord kan jag skriva att jag blev väldigt besviken efter det jag hade planerat för mig och maken... nåja ibland blir det aldrig som man tänkt sig... gossen blev i alla fall äntligen inskriven på Plask och Sim i Sösdala och ska nu börja få vattenvana och lära sig simma varje lördag med start om två veckor drygt... känns skönt då det är ett projekt som vi velat komma igång med länge nu. Igår åkte vi till våra vänners 30 års fest och det var trevligt att komma hemifrån och få umgås med trevliga och glada människor. Presenten blev en succe och jag själv fick många komplimanger över min nya frisyr och hur jag såg ut och det kändes ju trevligt... Festen blev inte så långvarig och vi åkte hem i rimlig tid... barnen var trötta och jag hade huvudvärk. Huvudvärken har fortsatt idag men det har överlag varit en bättre dag idag... mannen har visat mer omsorg och omtanke om mig och mitt mående men det går tyvärr i vågor det där... har övervägt många gånger i helgen att återuppta kontakten med vår familjeterapeut utifrån syftet att förbättra vår kommunikation och dialog... men jag vet inte... det känns bra igen och idag har han varit fullständigt underbar mot mig... mer förstående och stöttande och villig att ta både disk, matlagning och umgås med barnen för att jag ska få vila... Imorse vaknade dottern med chicken pots - vattenkoppor... inte helt oväntat dock då hon umgåtts en hel del med grannflickan som också nyligen haft vattenkoppor... och det känns bra att hon får det nu med det då det blir tuffare och svårare ju äldre dem blir. Så nu är vår gullfia gulligt prickig lite varstans på kroppen och ansiktet och det är en blandning av röda prickar, blåsor och ruvor alle redan... hon har inte haft några större men av dem än så länge... lite feber och varm och lite mer gnällig och kelen i övrigt men annars har hon varit glad och lekfull som vanligt och det är ju skönt det... vet inte om jag hade orkat med en klängig och ledsen Azora när jag själv är så skör... men hon får vara hemma med mig imorgon tills hon är helt feberfri i alla fall... gossen är ju på skolan och ett barn är lugnare att ta hand om än två... men om det blir för jobbigt så har jag lovat mig själv att ringa in maken så får han komma hem och hjälpa mig... men det ser vi imorgon. Nu är jag så himla trött och måste se till att komma i säng. Tror inte det kommer bli några som helst problem att somna ikväll i alla fall... // Åsa 6 September 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Romance in the air... Igår var en jobbig dag för mig... seg och trött på förmiddagen och jag fick ingen "fart"... ringde och jagade min läkare som jag inte pratat med sen i juli... vi skulle höras av i mitten på augusti men där är ingen läkare som har ringt... när han väl ringde upp igår så upplyste han mig om att hade försökt få tag i mig två gånger men inte lyckats... ja han har då inte ringt på ordinarie telefontid för jag är ju så gott som alltid hemma... nåja... fick berättat hur jag mår och hur trött jag är fortfarande och att yrseln fortfarande är ett stort problem och hinder för mig... samtalet slutade med att han skrev ut en ny medicin som jag ska prova och ta i 28 dagar, 1 per dag så vi får väl se om den gör någon effekt på mig... men jag vågar inte ta den förrän tidigast på söndag då vi ska på 30 års fest hos våra Hurvavänner imorgon... tänk om jag blir riktigt dålig och yr så jag ej kan stå på benen... nä det vill jag inte riskera så det får bli tidigast på söndag som jag börjar ta dem... Igår blev jag äntligen klippt och det var otroligt skönt när det slitna väl var borta och man har något som ser ut som en frisyr igen... men det var svårt att finna energi till att bara åka iväg igår... var nära att ställa in det men det var ju detta jag hade längtat efter och tyckte att jag var så välförtjänt av så jag åkte ändå... och det är jag glad över att jag gjorde för håret blev så fint. Träffade även morsan i stan och jag fick hämtat ut min medicin. När jag väl trodde att det var hemfärd... trött som jag var... så ville morsan så gärna fika... hu jeda mig... fika...jag som inte hade några points över till... men tanken var ju lockande och jag var ju rätt så sugen på något gott ändå... var snäll mot dig själv tänkte jag... en kaka men inte mer och sen hålla igen på fredag istället... och så fick det bli... det blev en underbar päronbiskvi som jag bara älskar och den var god och försvann fort ner i magen... Väl hemma upptäckte vi att mannen hade slutat tidigare för att komma hem till mig... han hade lite romantik i tankarna... som verkligen uppskattades... men han hade glömt bort att morsan skulle vara barnvakt medan vi gick på föräldramöte på gossens skola på kvällen. Men det gäller ju att ta tillvara på tillfällena och vara lite fräck... så när morsan gick för att hämta barnen så passade vi på att ägna oss åt annat än matlagning och tvätt om man uttrycker det så... och det är för dem små stunderna som man lever... det är inte mycket jag har ork och energi och lust till men att vara "kärleksfull" med min man har jag alltid lust till och det får mig att slappna av och känna att livet är underbart... Föräldramötet på kvällen var informativt... roligt att se vilka föräldrar som man ska tampas med under resten av gossens skoltid... och att se hur lärarna jobbar med ens gosse... kände mig nöjd när jag gick där ifrån att han har bra lärare som jobbar efter att han ska få en bra skolstart och möjlighet till maximal utveckling... det jag kunde vara för utan var träsmaken i rumpan... jisses vilka stolar... och så klagar man på att barn har svårt att sitta still i skolbänken... ja det är fan inte konstigt när man själv bara kunde tänka på hur det värkte i ena skinkan emellanåt... Morgonen var lugn och skön idag... visst jag fick inte den där sovmorgonen som jag hade hoppats på men det var ingen stress. Dottern vaknade vid tjugo i åtta och gossen tätt därefter. Efter lämning på dagis/fritids har jag försökt ta det lugnt. Har varit uppe i stan för att fixa present till imorgon för man kan ju inte komma tomhänt... och när jag ändå var i farten med överraskningar så fick jag lust till att överraska mannen ikväll... ja man har ju fått mersmak från igår... romance is in the air and I can´t wait... // Åsa 4 September 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Trött på att vara trött Idag är jag något uttråkad... trött på att vara trött och inte orka göra någonting... och om man skulle ha lite energi och ork över så försvinner det ju så fort man gör någonting. Jag är så himla trött på yrseln och den tycks komma så fort det blir lite för bra. I två dagar har jag bara vilat nu och tagit det lugnt... Det är kämpigt fortfarande om morgonen med att gå upp och få iväg barnen till dagis resp. nollan. Jag tror faktiskt det är en bidragande faktor till att jag blev yr nu igen... att min kropp inte får vila tillräckligt mycket i form av sömn. När jag lämnat barnen går jag bara hem och sover som till nu... middagstid... jag känner mig något starkare i kroppen och klarare i synen men ändå groggy på något konstigt sätt... skör och trött och efter att ha legat till sängs i två dagar så känner jag mig seg och hängig. Jag försöker tänka positivt och njuta av lugnet och tystnaden och bara vara så att säga men det är inte lätt... jag läser om hur andra jobbar och står i och är lyckliga med det dem gör... men vad gör jag? Försöker bli frisk... ja men hur då? Jag bara sitter här dag efter dag och hoppas på att energin och orken ska komma tillbaka och när jag väl känner mig lite bättre så vill jag också leva och göra saker som jag mår bra av... som att äta lunch på stan, gå och titta lite i affärer eller ut och gå en promenad bara i skogen. Väl gjort sen är jag bara trött och på gränsen till yr igen... ja jag vet faktiskt inte vad jag kan göra mer än vad jag gör... Tiden tickar ju på och alla förväntningar som finns på mig att jag ska bli bra... snart ringer väl läkare och försäkringskassa och ställer den hemska frågan igen om hur det är och jag fasar för när telefonen ringer och det är någon av ovanstående i andra sidan av luren... för jag vill ju inget hellre än att säga "jo jag mår bra nu och känner verkligen mig redo och i form för att jobba"... men det svaret känns väldigt avlägset och mer som en lögn och som en falsk fasad... fick rådet en gång att bara vara ärlig och säga som det är men det är faktiskt lättare sagt än gjort... har man varit hemma i 9 månader så förväntas det framsteg och förbättringar... ja jag känner mig ibland kvar på ruta ett... suck Jag har försökt påverka i den riktning jag kan... i den riktning som handlar om bra mat och motionsvanor... har varit duktig och kämpat på med checklista och motion... ja det sistnämnda har ju fått stå på vänt nu när yrseln började spöka igen men annars försöker jag verkligen. Jag lovade ju mig själv att jag inte skulle gå upp på vågen... att jag bara blir besviken då... och jag har tänkt i många dagar nu att jag bara ska se vad jag väger... att ingenting kommer förändras bara för att jag ställer mig på den... att jag inte skulle bli ledsen och besviken utan fortsätta vara duktig som jag är... men idag kunde jag bara inte hålla mig längre... Jag har ju börjat känna att det känns bättre runt magen och att kläderna inte stramar lika förbaskat... kanske vågen kunde få mig på bra humör idag... så jag gick upp och ställde mig på den... och det ångrar jag mig att jag gjorde... ja JAG VET... vad skulle jag upp på den och göra IGEN??? Var det ett bra eller mindre bra resultat??? Ja det vet jag knappt själv men sist jag stod på vågen var för nästan två veckor sedan... när jag skulle ha min röda vecka... och om jag jämför den vikten med dagens så är det fyra hekto minus... och då borde jag väl bli glad med tanke på hur jag krängde två dagar och var så less på allt... men det är ju inte dem tankarna som dyker upp utan snarare "bara fyra hekto efter två veckors kämpande igen med checklista, bra mat och motion" och jag hör ju hur destruktiv jag låter... min inre röst skriker åt mig "skit i vågen, skit i vågen och tänk på att du är duktig och fokuserar på det som du mår bra av" så det är väl den rösten jag måste följa istället... men det är svårt... Har även tänkt mycket idag på min granne, min vän som är gravid... hon skulle ev. bli igångsatt idag om läkaren godkände det hela och hon var så nervös och orolig innan hon åkte idag... jag tänker så på henne och håller tummar och tår för att hon får rätt i sak och snart håller i det lilla underverket... jag ser framför mig hur bebisen läggs i hennes armar och hur hon och hennes make tittar på varandra och ler... hennes känslor av att det äntligen är över med smärtorna och att hela familjen kan börja leva igen... ja det är en underbar känsla att få barn... en del av mig blir så sugen på en liten till men jag hejdar mig och blir påmind om hur jobbig min graviditet var... sjukskriven sista tre månaderna pga smärtor och foglossning... vill jag verkligen gå igenom allt det en gång till??? Visst var min dotter värd varenda krämpa men det känns ju inte som det bästa läget för mig nu att bli gravid och få det jobbigt när jag redan mår som jag mår och har det så jobbigt som jag har... nä tanken är mysig och tilltalande men det får hålla sig där ett tag till... i sinom tid... i sinom tid som med allt annat... en sak i sänder // Åsa 2 September 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Love and understanding Suckar när jag funderar på vad som är nytt sen jag skrev här... mest elände känns det som... gårdagen var inget vidare och jag vaknade trött med huvudvärk av två barn som ville mysa... och här vill jag ställa mig två stycken varför frågor: varför är det så att när man måste upp i tid på morgonen så vill barnen knappt vakna och när det genast blir lördag och söndag så står de brevid en kl. 7.00 och är ivriga att få upp mig???? Nästa fråga blir: Varför blir man genast kissenödig så fort man vaknar och sen inte kan somna om???? Ja eftersom jag blev kissig så kunde jag ju lika bra gå upp med barnen... även om mannen hade lovat mig sovmorgon... försökte sedan gå och lägga mig igen men det blev ett sådant liv i huset. Och jag känner ju och hör på barnen när en sk. lek håller på att övergå i bråk och slagsmål... men det gör inte maken min... nä då när jag blir lite arg och säger till barnen att gå in på var sitt rum eller gå ut och leka för att det snart blir bråk så säger alltid mannen "de bara leker" och två minuter senare så kommer bråket ja... och mannen gör inte mycket åt det. Han vet att jag är extremt känslig för höga ljud och stim här hemma och borde då ta hänsyn till det.. tycker man... Den ena situationen efter den andra gjorde att jag och mannen hamnade i konflikt med varandra igår och jag möttes av en oförstående och nonchalant man som verkade skita fullständigt i hur jag mår... för han är ju också trött och vill göra det han känner för... suck. Jag höll mig på ovanvåningen större delen av gårdagen och var ledsen och less på allt... I köket konfronterades jag med mina smarriga chokladmuffins och det hade varit så lätt att ta en eller två som tröst men en inre röst sa åt mig att det inte var lösningen på mina problem... att det snarare skapade mer problem... och tänka sig att jag lyssnade på den rösten och tänkte att det var bättre att ut och gå en promenad för att rensa tankarna och lätta på trycket... så det gjorde jag. Men när jag gick så kände jag mig inte bra... så trött i kropp och själ och varenda steg var tungt... kände redan där att yrseln var på väg... Efter promenaden tog jag mig en dusch och det kändes bättre. Mannen skulle börja med middagen och stod i köket. Det var olika moment och jag tänkte att jag kunde hjälpa till med maten då han hade stått för inköp av mat med två barn i affären. Han hackade lite gurka och paprika och lämnade sedan rummet... för att gå in i vardagsrummet. Jag började steka köttfärs och upptäckte att maten började bli klar men ingen man syntes till... 25 min gick och jag fortsatte göra resten av middagen. Sen kom mannen ut i köket och säger "men jag skulle ju laga middag"... och mitt svar blev "ja men varför går du då och är borta från köket i 25 min?" Hans svar blev "det var ju reklampaus och jag vill se filmen på tv..." vilket alltså skulle innebära att om middagen skulle göras endast i reklamen så skulle vi inte äta förrän klockan var halv åtta på kvällen... då barnen skulle i säng... för att han skulle se på film och laga mat samtidigt... hur tänker då denna karl undrar jag???? Nåja middagen blev klar och barnen kom i säng. Mannen och jag fick pratat ut och det kändes bra igen men jag var trött inom mig på allt tjafs och bråk under dagen. När jag vaknade idag var synen suddig och gungig och jag fick ta många djupa andetag för att överhuvudtaget kunna gå ner och väcka gosse och sen även göra i ordning dottern till dagis. Vi kom försent till dagis och kom mitt i frukosten och gossen hann precis gå in i skolbyggnaden när de ringde in... sen var det hem och lägga sig och har varit i stort sett sängliggande hela dagen. Rummet har snurrat idag och jag blir så trött på att yrseln kommer så fort man gör något lite extra eller blir ledsen av någon anledning. Läkaren sa ju att "utmattningsdepressionen kan skapa yrsel..." jo det vill jag lova... Mannen ringde och undrade hur det var med mig och överraskade mig sedan med att komma hem redan kl. 14. Han kröp ner i sängen bredvid mig och höll om mig och det kändes skönt i själen. Vi sov några timmar tillsammans och sen hämtade han barnen, gjorde pannkakor och åkte en runda till biblioteket med ungarna så jag fick vila. När man hjälps åt går det fan mycket lättare och det jag behöver för att må bra och få kontroll på min yrsel är love and understanding... och sömn. Godnatt // Åsa 31 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Se men inte röra Det blev att vakna tidigt även idag... jag som hade hoppats på att få lite sovmorgon men dottern väckte mig och jag lät mannen sova... men imorgon är det min tur. Morgonen blev jobbig med vilda barn och det blev fort hög ljudnivå i huset... jag hade lovat gossen att hitta på någon kul familjeaktivitet idag och av tre olika valmöjligheter valde han han lekland. Efter lunch körde vi till Malmö till deras nya lekland där på köpcentret Entré men redan i bilen så ångrade jag mig då jag var trött och hade huvudvärk... men hade jag lovat så hade jag och då är det svårt att säga nej. Jag tänkte ju också att om barnen kom iväg och fick springa av sig lite så kunde jag få vila de timmarna... men när vi väl anlände så var där så himla många barn och vilken hög ljudnivå... ja huvudvärken blev ju inte bättre av det... försökte stå ut de timmarna men jobbigt blev det. Och många gånger tänkte jag att jag skulle gå bort och köpa mig en liten kaka eller något gott... för det tyckte jag att jag var värd... blev sugen på både det ena och det andra men jag hejdade mig mer än en gång och tänkte att jag inte hade points över... de gick ju till en bit god äpplepaj ala viktväktarna igår... så det fick bli se men inte röra... och det är jag så glad och stolt över för just nu... att jag inte föll för sötsuget utan tänkte på mitt mål och vad som behöver ske för att jag ska komma dit. Sen kom farsan och hans fru till Malmö och höll oss sällskap medan vi åt middag. Sen körde vi hem igen. Jag fick två fina gröna växter av modell större storlek av pappsen som han hade köpt idag på IKEA åt mig... så snällt... så nu står de i sovrummet och ser fina ut. Kvällen har redan gått så fort och barnen ska snart i säng så jag och maken kan se en film tillsammans... det har varit mycket familjetid på sistone... men inte så mycket romantik och vuxentid... nä det får vi ändra på tycker jag... // Åsa 29 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar I sinom tid... i sinom tid Har varit två bra dagar och jag försöker bara se framåt... så fort tankarna kommer på hur jag mådde för bara några dagar sedan och tryckte i mig ett och annat så försöker jag slå undan dem och tänka på rådet jag fick... glöm det som varit och se framåt... inte straffa - belöna! Så den filosofin kör jag på nu fullt ut. I onsdags träffade jag morsan i stan och åt en god och nyttig lunch. Sen körde vi till Kristianstad för lite shopping och avkoppling... jag kände att jag behövde det och komma hemifrån om så bara för några timmar. Men jag hittade ingenting till mig själv... det är liksom inte roligt att handla kläder när man ska gå ner i vikt och ingenting sitter bra... men i sinom tid...i sinom tid... det finns ju annat än kläder att belöna sig med. Men jag hittade desto mer till barnen som växer som ogräs... Morsan blev plötsligt sugen på glass och samvetet kom direkt... det borde jag ju inte få äta så som jag krängt... men sen vände jag på det och tänkte okej bara en kula men då får jag också ut och gå i skogen när jag kommer hem... välbefinnande framför straff var det ju... och så blev det en glass som jag njöt av istället... Igår behövde jag uträtta lite ärenden och då tänkte jag förena lite motion med nöje så jag cyklade in till stan i sommarvärmen... på så sätt fick jag ju lite frisk luft också. Var och satte upp mig på lite träningspass inne på badhuset... blev bokat både step-up och dansaerobics... precis som förr i tiden... jag vill även prova på ett spinningpass... ja gud hjälpe mig och min rumpa... men tiden nästa torsdag passade inte för då är vi ju upptagna med föräldramöte på gossens skola... nåja man får vara glad för att det fanns lediga platser på de två andra passen och det ska bli skoj... första passet är på måndag :)) Och med tanke på hur duktig jag är som har vänt på hela skiten igen och kämpar på så tycker jag att jag förtjänar den där klippningen nu!!! Så dagens projekt blir att fundera över var jag vill klippa mig helst... Igår hade vi torsdagsmys med familjen... vår nya tradition... vi åkte och handlade lite popcorn att poppa och sen spelade vi spel tillsammans och såg lite film... det var så mysigt att sitta tillsammans och umgås... att få gosa med både dottern och sonen... och att ha roligt med min underbara man... hans blickar och leenden... man blir som nyförälskad när jag ser hur han tittar på mig... ja en mycket bra tradition som ska hållas vid liv... idag är det fredag och vi vet inte riktigt vad vi ska hitta på i helgen... jag vill göra saker med familjen... kanske åka och bada, eller till något lekland... morfar skulle kanske komma... kanske lite bowling... ja vi får se vad det blir... det ska bli en bra dag idag och en bra helg... så det så! //Åsa 28 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Rakt ut i soptunnan... nu ska snasket ut och vettet in Det första som slår mig här och nu är att jag är så tacksam för de personer jag har runt omkring mig... som finns där och stöttar och peppar mig till att inte ge upp... som ger mig kraft och styrka när jag mår som sämst... och igår var en mycket jobbig dag... fy fan så ledsen jag var och besviken på mig själv... det var många tårar som föll igår och jag kände mig fullständigt värdelös och misslyckad. Igår var jag beredd att ge upp och fick tankar på att jag inte kan gå ner mer i vikt. Jag satt här igår och vräkte i mig godis och cheeserings en helt vanlig tisdag... när det var lunch var jag ju inte hungrig så det blev ingen lunch... bara när jag skriver att jag inte åt någon lunch så ser jag ju hur fel det blev igår... sen när äter jag ingen lunch??? Jag som älskar mat och ser fram emot varje måltid... och huvudvärk och trött blev jag av att bara äta socker och snask... fan inte konstigt då de inte innehåller någon som helst näring. Jag fick som sagt många råd och uppmuntrande ord igår men det var inte förrän jag chattade med min kära vän och f.d. vv-kollega Emelie som jag började förstå vad jag gör för fel... hon sa dem rätta sakerna och fick mig på ett så enkelt och snabbt sätt att sätta ord på vad det är jag känner, vad det är jag vill och vad som behöver hända för att jag ska kunna uppnå mina mål. Att jag måste glömma det som varit och se framåt och det kanske viktigaste rådet hon gav mig var att förlåta mig själv och vara snäll mot mig själv... för det är jag ju inte när jag ger upp och bara vräker i mig allt det där som jag vet inte är bra för mig... det blir ju mer som ett straff... jag har ju hela tiden sett vågen och dess siffror som ett resultat på om jag lyckats eller ej... det där minuset har styrt allt jag har gjort och när jag inte har fått det där minuset så har jag ju hållit in den där första belöningen... den där klippningen som jag satte upp som första belöning... Jag har varit mer fokuserad på viktminskning än på själva välbefinnandet och vinsterna som kommer genom att t ex skriva checklista, motionera och planera sina måltider. För visst mådde jag jättebra när jag skrev checklista, lagade mat och motionerade i förra veckan... innan mensen kom... jo jag kände mig så duktig och sund ända tills jag ställde mig på vågen. Min kära vän Emelie gav mig rådet att belöna mig för allt jag gör som är bra för mig... som att skriva checklista och motionera. Att belöna mig med saker som ger välbefinnande istället för att straffa mig själv. Att belöna mina beteendeförändringar och det är ju så klokt egentligen. Det fick mig att stanna upp och tänka till. Det tog inte många minuter förrän jag tog godiset, ostbågarna och cheeseringarna och la i en påse som åkte direkt ut till soptunnan... oh vilken befriande känsla... jag slängde för första gången godis i soptunnan... godis som inte var slut... godis för flera hundra kronor... bara rakt ut i soptunnan... ja jag kan nog fortfarande inte riktigt förstå att jag gjorde det... och jag vet när Emelie sa till mig att slänga all skiten att jag tänkte på maken och barnen... de kanske vill ha det... och då ställde hon motfrågan om de verkligen behövde det där??? Och svaret blev ju rätt enkelt ... nä det behöver inte heller den skiten... vi bestämde också att jag skulle strunta helt i vågen... var nära att slänga ut den med men det kunde jag bara inte... men jag ska plocka ner den och ställa undan den i garderoben... och inte väga mig på minst en månad... förrän jag kommit in i en mer avslappnad och positiv känsla av välbefinnande genom checklista, bra mat och motion. Sen om en månad ska jag gå upp på den och se vad som hänt på vågen men inte förrän dess... nä nu ska jag lära mig av mina misstag för jag vill inte känna så igen och bli så besviken på vad jag väger... vad är lite siffror egentligen??? Det finns ju så många andra sätt att mäta lycka och framgång på eller hur??? Nu måste jag bara se till att inte plocka fram den igen. Idag är det onsdag och en ny checklista med nya möjligheter som gäller. Tänker börja med att belöna mig idag med en tripp till Kristianstad med morsan... en nyttig och god lunch och sen lite shopping tycker jag är värd som kastade allt godiset i soptunnan... ja jag kan fortfarande inte fatta att det åkte rakt ut i soptunnan! Tusen tack till dig Emelie för att du fick mig att vakna!!! Jag är dig evigt tacksam för det och jag älskar dig vännen. Du är världens bästa konsulent... det är i alla fall en sak som är säkert!// Åsa 26 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Av banan IGEN Fan att det ska vara så svårt att låta bli allt det goda... jävla kvinnovecka... jag visste det... och det är väl kanske just det... jag är så inställd på att jag ska ha min röda vecka och vad det innebär... GODIS OCH SOCKER... och då blir jag inställd på att det ska jag äta då... jag vill ju inte men det bara blir så ändå... som en självuppfyllande profetia... "du kommer äta godis då" och så blir det så... och igår blev det så... jag hade megaont i magen och var så himla trött. Åkte upp i stan för att lämna tillbaka lite låneböcker på bibblan och lämna tillbaka gossens byxor som var för små. Och i flera dagar nu har jag tänkt på att barnen skulle ha sin vaccinationsspruta mot TBE igår och hur nu detta skulle gå... gossen visste jag skulle klara det utan problem men det var ju min rödlätta argbigga som jag var mer bekymrad för. Så tankarna for ju genast till någon typ av muta... lite lösgodis kanske... så jag traskade upp till Hemmakväll och tänkte att de kunde få lite godis vardera... jag skulle ju inte ha något... nä absolut inte... men ändå så gick jag där och tänkte att någon enstaka bit skulle jag ju kunna ta kanske... och så la jag i någon extra fudge-bit och någon extra sockerbit och vips vad det var hade jag nog ett hekto extra godis där i påsarna som åts upp på vägen hem i bilen... hade sedan ångest för detta resten av dagen och räknade ut på checklistan att jag nu låg minus 11,5 points... och suckade... så skulle det ju inte bli... jag gjorde upp en plan för hur jag skulle reparera detta idiotiska beteende... äta 16 p två dagar och ut och gå en promenad två dagar så hade jag fått ihop det jag överskridet... ja så skulle det bli och så kändes det bra igen... för stunden... Sen hämtade jag barnen på skolan och vi körde iväg till BVC för deras vaccinationer. Vi började med lilla gumman och det gick över förväntan bra... hon var ovetandes in i det sista om vad som skulle ske och när hon såg sprutan backade hon tre steg och sa att hon inte ville ha någon "medicin"... men när vi nämnde att hon sen skulle få välja två glassar så blev hon lite intresserad och satte sig i mitt knä. Sticket gick snabbt och hon kände knappt av det... hoppade ner på golvet och började leka... gud så skönt... ingen gråt attack... Sen var det gossens tur och han är bara så cool lugn och drog upp t-shirt ärmen och sa inte ett ljud. Han är bara så duktig min Philip. Sen köptes det glass och vi körde hem. Mannen kom hem med två kakbitar som han sparat åt mig och tanken som kom per automatik var att "ja... varför inte... har jag redan så mycket minus kan jag ju lika bra äta lite till och börja om imorgon..." så där försvann 1,5 kaka till... det som slog mig när jag tog kakbit nr. 2 var att den var ju inte ens god kakan... så jag åt bara hälften. På kvällen uttalade mannen att han var sugen på något och jag var snabb och sa att jag kunde köra iväg och köpa lite gott gott och hyra någon bra film... och så blev det... det blev både lösgodis, ostbågar och cheeze-rings och man åt så man nästan fick ont i magen. Nu är jag så less på mig själv och att jag alltid gör så här mot mig själv... jag flippar alltid ur när jag får min mens... vettet går ut och godiset åker in... och nu bryr jag mig inte ens om att räkna pointsen... det är ju ändå typ 30 minus minst... och motionera känner jag då inte heller för... har ju haft ont i magen och nu känns det bara meningslöst... så nu har jag ätit några hekto godis till och sitter här och tycker synd om mig själv. Hur ska jag nu vända på hela skiten igen och komma upp på hästen igen???? HUR??? Det är nu jag verkligen känner att jag behöver hjälp!!!!!!!!!! Men vem kan ge mig den hjälpen??? Var finns den hjälpen jag behöver???? Ja jag har inte den blekaste aning... Och jag vet att om jag hade fått det där minuset på vågen i söndags hade jag fan inte blivit så ledsen och bara velat äta och tycka att allt var så meningslöst... ja fan att det ska vara så jävla svårt ibland det här med vikten. När jag väl vänder och kämpar så tar det ju ändå så himla lång tid att få det att hända något på vågen och jag har inte ro och tålamod att stå ut med denna väntan. Jag behöver omedelbar motivation till att fortsätta kämpa... om det är någon som läser detta och har råd att ge så är all hjälp välkommen!!! Jag vill så gärna bryta detta mönster och fan bli normal... för så som jag håller på är fan inte normalt. // Åsa 25 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar " Det var ju det jag sa..." Har varit trött och off hela helgen tycker jag. Har även funderat mycket på vänskap och vad detta verkligen är och står för??? Och om de vänskapsrelationer man har verkligen håller när de utsätts för påfrestningar... när man vill vara uppriktig och ärlig mot de man håller nära och kära. Det värsta jag vet är falskspel och brist på uppriktighet... Jag har alltid förknippats med att vara ärlig och uppriktig och med att våga stå för mina åsikter... det är ju sådan jag är och alltid kommer att vara men visst är det svårt att leva upp till... ibland är det enklast att inte säga något, att inte bry sig för att istället titta bort och låtsas som om det inte bekommer en... men åter igen sådant falskt spel kör inte jag... Jag är också van vid att få höra att jag har åsikter om allt... att jag uttalar mig i frågor som både har och inte har med mig att göra och att jag ofta ställer till det en massa... och visst händer det att jag ställer till det när jag säger vad jag tycker och tänker och att det kan sticka folk i ögonen... speciellt om de inte delar min åsikt. Idag har en vänskapsrelation satts på prov och jag var nära att låta bli att säga min uppriktiga åsikt för att inte ställa till med en scen... det hade ju varit lättast så att inget säga. Men jag är glad för att jag inte gjorde det och valde den enkla vägen och att relationen överlevde det utan att jag skulle bli idiotförklarad... det var verkligen en lättnad... När jag vaknade idag var jag så glad över att jag skulle gå upp på vågen... för nu var det ju exakt en vecka sedan som jag stod där senast. Under hela veckan har jag sett fram emot denna söndagsmorgon för att få ett bra minus på vågen. Så glatt ställde jag mig där och sen blev jag så pissed off... upp två hekto efter sju dagars kämpande... och om man räknar från i fredags, då jag lite nyfiket ville kolla vad jag vägde, så var det fyra hekto upp... ja humöret bara föll igen och jag gick igenom allt jag har gjort under veckan och blev så besviken på att man aldrig kan få det resultatet man vill ha och förtjänar... bara tänkte fy fan vad orättvist och varför bry sig om att äta hälsosamt och börja röra på sig om man ska gå upp av det. Jag har skrivit det förr och jag gör det igen... när jag satsar 200 % så vill jag ha resultat också som jag förtjänar. Sur blev jag och ville bara gå och lägga mig... tårarna kom och mannen försökte trösta... påminde mig om att jag snart skulle ha min röda vecka och att det säkert var den som orsakade lite plus på vågen... att det inte var hela världen... men för mig var det det... det var ju bilden i huvudet att få ett minus på vågen idag som har motiverat mig att gå den där 85 minuters promenaden, eller cykla in till stan istället för att ta bilen... eller kämpa igenom 20 min på orbitreken... för att få det där jävla minuset... jag som egentligen inte har så mycket ork och energi inom mig och satsar allt jag har inom mig på bra kost och motion... ja för mig blev det hela världen och tårarna bara forsade... jag vill så gärna gå ner de där kilona och få den där första belöningen; en klippning. Jag fick sovit en liten stund efter min gråtattack och sen kände jag mig så varm och konstig i hela kroppen... huvudvärk fick jag också och mådde alllmänt skit. Sen lagom till middagen kom röda veckan som ett brev på posten... med mannens kommentar "det var ju det jag sa..."... att det inte var så konstigt att jag hade gått upp några hekto de sista två dagarna... det brukar jag ju göra när jag ska ha det... och så är det ju... men jag ville fan inte inse det... jag ville inte ha det nu utan jag ville mer ha mitt minus... det jag har kämpat så för... jag vill inte behöva vänta en vecka till om det ens kommer då... ja jag bara suckar för hur mitt liv bara kretsar kring mat, träning och vikt... ja inte bara men till en stor del i alla fall... Ikväll har det väl börjat sjunka in i alla fall och jag har inte fallit för något akut godis och chokladsug ännu... jo en liten glass blev det men det var okej... nu är det kampen mot sötsuget tills denna traditionella vecka är förbi... ont i magen har jag också haft som fan idag men det försvinner det med så småningom... ja att man aldrig får vara riktigt glad... fast det så klart... vi var ju på cirkus igår tillsammans och hade det hyfsat trevligt... det får jag tänka på nu när det är dags att slänga in handduken för idag och säga god natt. // Åsa 23 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Minus två hekto Jaha tänkte jag när jag ställde mig på vågen i morse... minus två hekto bara... efter allt kämpande med points, checklista, bra planering av måltider och motion... visserligen är det bara fem dagar sedan jag vägde mig men ändå... hade väl hoppats på något kilo åtminstone när man är så duktig och äter så bra och nyttig mat. Och den där 85 minuters promenaden kunde jag ju lika bra vara utan om det bara gav två hekto minus... När det känns så här så är det väldigt lätt att tappa både motivation och fokus men sen fick jag gott råd av chefen för viktväktarkoncernen och kom på banan igen... "det kan ha fördröjning, ge inte upp utan kämpa vidare" så nu gör jag det och ska INTE tappa fotfästet ännu en gång. Men visst är det konstigt... när jag vräker i mig och verkligen frossar av precis allt som finns då lägger genast kroppen på sig 2 kg på en vecka. Men när man gör precis raka motsatsen och helt låter bli allt det där och även rör på sig så händer det knappt ett skit... inte till en början i alla fall... nåja i sinom tid... i sinom tid. Idag har det annars varit en bra dag fram tills nu. Både jag och barnen fick vakna av oss själva idag och gud så skönt det var att slippa höra väckarklockan. Sen kunde vi äta frukost och göra oss i ordning i lugn takt... inte stressa iväg till skola och dagis. Nä det var så skönt och avslappnat och det behövde jag... och barnen med för den delen. Azora var något snällare och lydigare idag men det kan nog bero på att hon fick sitta där med pyjamasen på och äta upp sin frukost utan mammas tjat i en och en halv timme... :)) Ja man får vara glad för det lilla. Efter barnens lämning på dagis/skola så hoppade jag upp på orbitreken och körde mig ett pass på 20 min. Det var vad damen orkade idag... svetten rann och det var varmt och klippigt. Sen blev det lunch: laxsallad som jag bara älskar. Sen blev jag så sugen på att provlaga och göra om mina burritos (som jag brukar göra på köttfärs och grönsaker). En med kyckling och en med svamp och båda blev så goda och pointssnåla. Nu är jag så himla trött och känner mig en aning låg... fråga mig inte varför men ibland bara kommer sådana känslor över mig och en otrolig trötthet... men så har jag ju varit igång idag med mat och motion och även det kan ju bli för mycket... jag har ju så svårt att ta det lugnt och när jag satsar så gör jag det fullt ut och inte halvhjärtat... nä nu blir det till att vila ikväll och inte anstränga varken psyke eller kroppen mer så jag får en ny yrselattack. Det känns lite gungigt om jag ska vara helt ärlig så nu blir det sängläge en stund. Imorgon ska vi gå på cirkus hela familjen och det ska bli trevligt!!! // Åsa 21 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Än är inte sommaren slut Det har varit några sköna dagar nu med sol och gosig värme... ja än är inte sommaren slut. Livet känns rätt så okej just nu... gossen trivs på nollan och med fritids och gullfia leker av sig på dagis... jag då? Jo jag vilar och har det lugnt och skönt hemma... visst får jag gå upp tidigt varje morgon men man piggnar till rätt så snabbt ändå... om inte annars så vaknar man till av fighten som tycks komma nu varje morgon med dottern... hon är svårväckt och när hon väl får upp de små blå så ska hon inte ta av sig sin pyjamas utan först äta frukost. Smörgåsen äts upp så lååångsamt och bråttom har hon ju inte för hon vet ju vad som väntar efter att frukosten är uppäten... jo påklädnad... nä hon bråkar och trotsar och idag fick jag fan klä av och på henne med våld nästan... jisses vilken stark vilja men min är starkare. Nu har man ju en tid att passa på morgonen och gossen ska ju inte behöva komma försent till skolan för att hon bråkar och vägrar lyda... ah nä... Det positiva med att gå upp tidigt är att man i alla fall kommer i säng desto tidigare och jag har inte lika svårt längre för att somna om kvällarna. Ha igår gick jag och la mig klockan tio... ja och om jag inte minns fel så var det likadant kvällen innan... ja där ser man. Jag har varit duktig med pointsen och med motionen sen vi kom hem från Oskarshamn... känner mig mycket gladare att det går på rätt håll... visst sitter jag här just nu och äter en och annan seg fisk men på det stora hela går det riktigt bra. Ska hoppa upp på vågen imorgon och hoppas på att det hänt något på den. Får väl försöka att inte tappa motivationen om det är som det brukar vara... att man står still i vikt eller inte gått ner så mycket som man hade hoppats på. Innan vi åkte till Oskarshamn vägde jag mig och när vi kom hem från syrran hade jag gått upp en hel del. Men sen i söndags gick jag upp på vågen igen och då visade den samma vikt som innan vi åkte till syrran vilket alltså måste betyda ett minus på vågen. Nåja vi får väl se i morgon vad den visar... Dagarna går åt att räkna points och planera mina måltider väl... har gjort upp en veckomeny för flera dagar framåt och det känns bra att veta vad man ska äta och hur många points man förbrukat per dag. Det håller mig igång och får mig inte att bara vilja sova hela tiden. Har även kommit igång lite med motionen och var och cyklade igår till stan för att handla lite mer frukt. I förrigår gick jag en långpromenad på 85 min och var helt slut i benen efteråt. Idag har jag inte orkat ut och gå som det var tänkt men det tar jag i morgon... ibland måste kroppen få vila också... det har jag ju lärt mig efter alla dessa åren... även om det ibland har en förmåga att glömmas bort. Nu är jag trött och vi ska ha familjemys här hemma. Gossen hade torsdagskul idag på skolan för att det inte är någon skola imorgon när det är fredag utan bara fritids. Så då tänkte jag att vi kunde fortsätta ha torsdagkul här hemma och umgås tillsammans. Så nu är projektorduken nerdragen och filmen laddad... Dinosaurier har gossen valt... nåja man får ju offra sig. Imorgon blir det lite sovmorgon och det ska bli så skönt att slippa gå upp så tidigt i och lämna barnen på fritids/dagis kl. 10. Bra tänkt det där att inte ha skola om fredagarna... passar mig perfekt. // Åsa 20 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar In i skolvärlden För vissa... sånna som jag... är skolan förbi för längesedan och ett minne blott och för andra är det första dagen... ja för min Philip i alla fall. Idag skulle han börja nollan på riktigt och överlämnas till skolvärlden. Den lilla gossen som nyss skolades in på förskolan väckte mig idag tio minuter i sju fullt påklädd och frågade om vi inte skulle gå snart till skolan... så ivrig, så förväntansfull... ja man blir så rörd bara av tanken att han redan blivit så stor. Jag var nog mest nervös och pirrig av oss två för denna dagen har vi ju väntat på länge länge och nu är den redan här och snart förbi. Vi lämnade gullfia först på dagis och sen väntade vi på skolgården med de andra barnen och föräldrarna på att fröken skulle ringa in till lektion. När så väl skedde gick Philip duktigt och ställde sig i ledet inför att hälsa ordentligt på fröken. Där stod han så försiktigt, stilla och blygsamt och väntade lite spänt och pirrigt. Sen var det hans tur att säga godmorgon och hälsa ordentligt genom att skaka hand. Det gick snabbt och han tittade blygsamt ner i golvet och skyndade sig in för att sätta sig. Sen var det bara att gå hem igen och hoppas på att han skulle ha en riktigt bra dag... ens första skolupplevelse är ju jätteviktig och präglar ens syn och upplevelse på resterande skolår...och ens självförtroende och identitet... ja det är en mycket stor händelse och stor dag idag och jag är så stolt över båda mina barn. Har ju sett fram emot nu i några dagar efter att få lämna båda på dagis och fritids för att få lite lugn och ro i huset. Har varit mycket stim och stök och jag fixar inte det... inte när det varit så mycket som hänt på sistone med diverse aktiviteter med familjen. Har gudskelov ej varit yr sedan i fredags men det gäller att ta det lugnt. Men när jag kom hem i morse efter att lämnat barnen så kände jag en sådan enorm saknad efter dem båda... ha det kom faktiskt en och annan tår medan jag åt min frukost och tänkte på var dessa åren tagit vägen. Helt otroligt... att man lyckats bli förälder och uppfostra två barn till att bli sådana ljuvliga och underbara personligheter... jo visst bråkar dem men det hör ju faktiskt till... men det positiva tar ju ändå överhanden och jag älskar dem över allt annat!!! Igår var Azora en hel dag på dagis medan gossen var 2 h på inskolning på fritids. Han fick uppdraget att gå hem själv från skolan och det fixade han ju utan problem. Tur att vi bor så nära och att det bara tar några minuter att gå hem. Efter gårdagens lunch körde jag och gossen upp i stan och gick in på biblioteket tillsammans för första gången... vi läste böcker och fick lånat hem både böcker, spel och filmer. Det var så mysigt att få kvalitetstid med Philip och vi hade det så trevligt. Vi gick och satte oss på ett fik och pratade om det som väntade. Sen ville vi överraska vår kära granne och grannflicka som mår så dåligt och har det så fruktansvärt tufft just nu; mamman är gravid och har fruktansvärda smärtor och dottern har fått vattenkoppor och har fullt med prickar över hela kroppen. När man hör hur andra mår, andra som står en riktigt nära, så blir jag så berörd och vill göra något för att få dem att må bra. Så jag och Philip gick och shoppade lite fina kläder till grannflickan och sen bakade vi deras favoritkakor hemma och gick in med till dem lite senare. Det var underbart att få se hur detta togs emot och uppskattades och att få se en ledsen gråtandes flicka vända av lite kläder och börja hoppa och skutta. Att få ge och känna glädje är nog den underbaraste känslan som finns tror jag. Idag har jag bara tagit det lugnt och t.o.m. fått tagit mig en tupplur. Har sovit dåligt nu två nätter på rakd pga min dotter som vaknar och har mardrömmar om åska och regn. Efter min tupplur piggnade jag till lite och fick i mig en bra lunch och sen har jag varit ute och traskat i lugnt tempo i 85 min så nu är mina ben som spagetti och jag är helt slut. Blåste gjorde det också som fan och jag undrar varför det måste blåsa så... det är väl inte höst redan... eller??? Sörjer att sommaren i så fall redan är förbi men hösten kan vara mysig den med... mycket filtar och levande ljus... försöka se positivt och att ha något att se fram emot för jag är så trött på att vara deppig. Nu ska jag passa på att vila lite till innan det är dags att hämta hem mina gullungar. Är spänd över att få veta hur det har gått för gossen idag :)) // Åsa 18 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Som ett brev på posten... Ja så kom en ny yrselattack igår kväll som ett brev på posten... inte helt oväntat faktiskt men det stör mig... jag har haft en jobbig vecka på så sätt att jag varit iväg med familjen. Igår var dessutom en jobbig och krävande dag för mig... mannen skulle tvunget ut och bygga på vedskjulet och jag hade ansvar för barnen hemma. Det kivades och bråkades och det tar så på mitt psyke... "får jag leka?" "jag vill gå ut" "jag är hungrig", "jag vill ha glass", "får jag chips?", "varför fick inte jag den sista muffinsen?" "jag har spillt", "jag har skitit"... ja det gick fan i ett igår. Jag ville dessutom få tränat lite på min orbitrek nu när jag börjat om igen och tagit tag i mitt liv och övervikt. När barnen väl var i säng satte jag mig ner för första gången och pustade ut och sen tog det väl knappt en timme förrän det började snurra för ögonen mitt i tv serien V... fan också... inte yrsel nu igen... men försökte inte jaga upp mig utan se till att få i mig min blodtryckstablett och gå och lägga mig. Var tacksam när jag vaknade i morse och jag kunde resa mig upp utan att det snurrade för ögonen... ja det var en varningssignal... redan när vi var iväg mådde jag dåligt... hade mycket huvudvärk och var evigt trött varje dag hos syrran. Även om man får sova och vakna av sig själv och slippa stå med all mat, disk och städ så tar det så på mina krafter bara att följa med på diverse aktiviteter och att vara social och leka med barnen emellanåt. Det var verkligen en prövning för min hälsa och ännu en gång blev jag påmind om hur skör jag är fortfarande efter så många månaders sjukskrivning. Ibland känns det så bra och jag känner mig glad, pigg och skrattar och känner mig mer och mer som mitt gamla jag men så plötsligt vänder det och orken tar slut. Nä nu är det vila som gäller och jag ser fram emot måndag då dottern lämnas på dagis en hel dag. Gosse är på inskolning på fritids nu två timmar även på måndag inför skolstarten på tisdag. Så visst får jag upp tidiga morrnar fr.om. tisdag men sen får jag hela dagar med vila och sömn. Något att se fram emot. Sen dröjer det väl inte länge förrän både läkare och försäkringskassa ringer och jagar mig och frågar hur det är... denna jobbiga fråga att svara på varenda gång... när man vill svara att "jo jag mår toppen och kan börja jobba i nästa vecka" men inte kan ge det svaret man förväntar utan bara tänker nä inte redan börja jobba... Tänker mycket på jobbet och om jag verkligen orkar och klarar av att börja jobba i oktober... både ja och nej... känner verkligen inte för det och vill fortfarande bara ha lugn och ro. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli bra för att börja jobba för det är så mycket runt omkring mig som tär på mig... jag orkar ju fan inte ens följa med familjen på en avkopplande tripp till syrran utan att bli dålig efteråt... ja jag får fundera vidare på detta och under tiden vila i massvis och satsa mer på att äta bra och nyttigt igen och röra på mig så gott det går. Med andra ord ta ett steg i taget // Åsa 15 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Borta bra men hemma bäst Känns som evigheter sedan jag satte mig ner här för att skriva av mig men det har varken funnits tid eller ork till detta förrän nu. Mannens semestervecka börjar redan gå mot sitt slut och vi har redan hunnit vara iväg hos syrran i Oskarshamn på diverse utflykter och aktiviteter. Åkte i fredags och kom hem i går eftermiddag och vi har haft det trevligt och bra på alla sätt och vis. Vi tog det lite lugnt och besökte inte Vimmerby och Astrid Lindgrens värld förrän på söndagen och vi hade verkligen tur med vädret som vi brukar ha när vi ska göra någonting... strålande solsken tre dagar i rad... fick se en del roliga karaktärer från filmernas värld och barnen hade det så roligt. Måndagen bestod av ett lugnare tempo pga sämre väder och vi skulle byta sovplats till hotell från gästlägenhet. Hotell Corallen var vi inbokade på och där skulle vara så fin fint... prima hotell med havsutsikt och pool... nja så nedrans fin fint tyckte jag ju inte det var i och för sig... jodå havsutsikt var där... jättefint och pool men den kunde man ju inte nyttja pga regnet som kom lagom till hotellvistelsen. Rummet var väl okej fast äckelvarmt då priset inte inkluderade air-condition. Sen skulle man behöva gå upp tidigt och ställa klockan för att inte missa frukosten som man betalat för... det är något jag aldrig har förstått varför hotellen är så ivriga med att få undan frukosten klockan halv tio??? Senast kl. 9 måste man ju då finnas på plats för att hinna smaka och prova... nä rena idiotin tycker jag... bor man borta på hotell så är det ju för att man har semester/ledigt och vill sova lite längre på morgonen... visst det finns dem som är på resandes fot och ska vidare tidigt men det borde finnas både och tycker jag för trötta människor som mig. Ställa klockan för att gå upp och äta för att sedan behöva gå och lägga sig och sova vidare igen... jaja man fick stå ut i två dagar men dit åker jag inte igen... dessutom dammiga plastblommor på borden nä hu jeda mig... Dagarna gick fort hos syrran och hon gjorde allt för att vi skulle ha det bra... hon stod för all maten både prismässigt och tillredandet av den och hon tog all disk själv. Plus att hon hade barnen sovandes hos sig fem nätter på rad för att vi skulle få sova i lugn och ro och vakna av oss själva... och detta var verkligen en lyx som man ej är van vid. Vi kunde även gå på stan för oss själva medan hon sysselsatte barnen på en stor lekplats i Oskarshamn några timmar... ja det var verkligen snällt gjort av henne och det var så skönt med miljöombyte. Men det tog på krafterna ändå att vara iväg så många dagar och orka vara med och följa med på allt... huvudvärken har följt med var vi än skulle åka och jag kände mig helt schack matt och på gränsen till yr igen. Har försökt lyssna på kroppens signaler och dragit ner på tempot och stresskänslan och det har hjälpt. Nu är man hemma igen och det är så skönt att kunna säga borta bra men hemma bäst och komma in i sina rutiner igen. Vågar inte ställa mig på vågen ännu då jag lätt kunde konstatera under min Oskarshamnvistelse att de där byxorna jag la undan för några veckor sedan, för att de var för stora då, nu sitter som korvskinn och knappt går att knäppa i midjan... nä fy för den känslan och att ha bry med sina kläder igen... jag hatar den känslan att ha kläder som sitter tight och stramar och man går där och försöker dra och göra kläderna större och rymligare... nä nu har jag fått nog och börjat om IGEN för femtionde gången med att räkna points och tänka på vad jag äter. Skriver nu checklista igen och det var så skönt att gå och handla idag i affären och bara tänka nyttigt och frukt och grönt. Nu är det bara motionen som fattas och jag har planerat att gå en runda i skogen idag men ärligt talat så vet jag inte om jag orkar för jag är rätt så trött... men så var det ju det där med att bruka allvar och satsa... hmm tål att tänka på lite till... känna efter för det ska ju ändå kännas bra och vara roligt :)) 13 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Vår bröllopsdag... oh vilken dag Några dagar har passerat och det har hänt en hel del under helgen som passerat. Jag kan glatt skriva att jag haft några bra dagar med mycket glädje och närhet med samtliga familjemedlemmar :)) Under lördagen umgicks vi med våra kära vänner från Hurva och gjorde Tosselilla osäkert... det var underbart väder med sol och värme hela dagen trots att de hade lovat regn. Alla var glada och jag var glad över att orken räckte till och att huvudvärken var någorlunda under kontroll... det var längesedan jag var iväg och kände att jag njöt och orkade umgås med familjen och göra saker tillsammans... ja jag t.om. tog mig ett dopp i poolen... något obekvämt med tanke på vikten som jag verkar förträngt helt sedan jag ställde mig på vågen. Det är med stor besvikelse jag kan konstatera att jag har gått upp 4 kg på två veckor... fan inte klokt egentligen att detta är möjligt men utan motion och sunda matvanor så är det det... jag har ju verkligen mig själv att skylla och jag har helt skitit i allt som heter sunt förnuft och nyttigt tänkande... pizzor, kanelbullar, muffins, negerbullar, godis, ostbågar, glass... ja precis allt gott som finns har jag ätit i stora mängder... jag fattar inte varför jag gör så här mot mig själv men något fel är det känslomässigt som jag skulle behöva hjälp... för varje gång jag är nere och låg så vill jag finna tröst i maten och allt gott som finns och just nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra för att bryta detta mönster för gott... nä jag vill verkligen inte prata om det egentligen och försöker väl acceptera att man inte är smal och målviktig längre utan ännu en gång har gått över i de som är "överviktiga". Men jag vet att jag kommer att ändra på det någon gång men just nu orkar jag inte riktigt ta tag i saker. Ska försöka skriva points igen fr.om. idag och tänka på att röra på mig mer men mer än så vågar jag inte lova... Tosselilla var i alla fall underbart och trevligt och alla var så glada och avslappnade. I söndags tog vi det lugnt tills vi skulle köra och lämna barnen hos morfar inför vårt bröllopsfirande. Vi blev bjudna på middag och när vi väl tänkte köra hem för att se en bra film tillsammans sa dottern att hon inte ville stanna hos morfar... nä hon ville hem och sova i sin egen säng, i sitt egna rum... och det var ju detta jag befarade... när vi försökte lirka med att mata ankorna, äta glass och leka på lekplatsen i Eslöv så nappade hon inte. Det som fick mig att förstå hur klok och smart min dotter verkligen är, för att bara vara 3 år, var när morfars fru Eva frågade Azora vem som då skulle vattna hennes blommor om Azora åkte hem... Azora var tyst en liten stund och sa sedan "jag ska hem och vattna mina blommor så det så..." ja det var svar på tal så det hette duga... hon är så fräck och smart och hon struntade väl blankt i hennes blommor... ja :)) Så hon fick följa med hem igen då jag hade plan B i åtanke; sova hemma en natt till med oss och sen leka med granntösen under morgondagen och ev sova en natt där... och detta köpte hon så det kändes ju bra. Så blev det vår bröllopsdag igår och vi lämnade dottern på andra sidan häcken... vilket kändes väldigt bra för samvetet då det är som ett andra hem för henne och våra grannar är så otroligt snälla och underbara personer... tack Hanna och Johan för er omtanke och hjälpsamhet :)) Sen trotsade vi regnet och körde mot Göteborg och destination Liseberg. Vi var framme vid 13 tiden och sen gick vi direkt och väntade på att bli "insläppta" på allsången... var redan mycket folk som stod och väntade och vi fick tyvärr inte de platserna jag hade hoppats på men vi såg mycket bra ändå... och timmarna bara gick så fort... 7 h väntan var inte så farligt... nä vi hade det så trevligt med att titta på repetition och genrep och sen kl. 20 var det ös både på scenen och bland oss i publiken... fan vad roligt det var att sitta där och sjunga med och se alla dessa otroligt begåvade och underbara artister... stundtals glömde vi bort att det regnade... ja det var en underbar dag igår... mysigt att sitta där med maken under paraply och prata och kela medan det regnade... ja vår bröllopsdag kunde faktiskt inte bli mycket bättre... visst det blev inte en tre rätters middag på restaurang men vem har sagt att det inte kan vara romantiskt att äta baguette nära maken under ett paraply i regnet?? Nä vi var mycket glada och nöjda över gårdagen men även glada över att få vara hemma igen. Idag har jag hämtat hem stumpan och gosar nu med henne... gossen kommer ikväll och det ser jag verkligen fram emot att få pussa på honom från topp till tå // Åsa 4 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Favorit i repris - en känslosam dag Fredagen lider mot sitt slut och jag är glad över att kunna konstatera att dagen blev en favorit i repris... det har varit ännu en bra dag med lite huvudvärk och möjlighet till vila. Barnen har varit på dagis idag och det visade sig att det var min gosses sista dag på dagis innan han börjar nollan om några veckor... inte klokt att han inte ska gå dit mera och att gullfia ska vara kvar där själv utan storebror som ser över och beskyddar henne. Han har verkligen behandlat henne som sin lilla prinsessa och varit så omhändertagande om henne. Philip har varit så omtyckt av alla; barn som fröknar och varit så populär... allt en mor kan önska sig... alltid haft någon att leka med och som gärna velat leka med honom och det är så viktigt för ens självkänsla och självförtroende att känna sig omtyckt och uppskattad. Nä jag hyser inga tvivel om att det inte kommer att gå bra för honom i nollan och framöver... fan vad jag är stolt över min gosse... ja över min stumpa med för den delen. Och med start i nollan ska det ju fixas gymnastikskor för både ute och inomhus bruk och gympapåse och allt som hör skolvärlden till... ja för snart börjar allvaret med tidiga mornar och tider att passa... hur nu detta ska gå för mig som har så svårt att komma upp i tid på morgonen... men det ordnar sig väl det med. För några dagar sedan konstaterade jag även att skolstarten kommer att medföra krav av lugn och ro för gossen och bra sömnvanor och läsvanor... vilket förde tankarna vidare till behovet av egna rum och bättre organisering av deras saker... fram tills nu har de ju legat i samma rum och delat rum och leksaker på gott och ont. Nu behövde gossen verkligen ett eget rum och vi har tänkt länge att han skulle få sova nere när han kände sig mogen nog för det, då vi sover på ovanvåningen, och själv ville detta och nu är redan den dagen här. Gossen var inte sen med att säga ja till detta erbjudande och våra planer blev fort till verklighet. Under de senaste dagarna har vi ordnat en loftsäng på blocket till honom och delat upp barnens saker var för sig och sett till att de numera har var sitt rum :)) Det blev debut för gossen igår och han var glad och spänd av förväntan att få sova i sin nya säng så högt uppe i luften :)) och det var inte bara gossen som blev glad och kände sig större än vad han redan är utan även gullfia växte och trivdes av att ha något eget och bättre ordning på sina leksaker. Gud så skönt att se hur glada de båda blev och hur de växte av denna lilla förändring. Även om jag har varit väldigt trött så har det piggat upp mig mentalt att göra detta för dem och det har gett mig kraft att städa, röja och organisera upp bland deras saker... flytta hyllor hit och dit och möbler och det var det värt! Nu är det bara några småsaker kvar... ett skrivbord ska skruvas ihop och sättas under loftsängen och sen behöver vi inhandla lite hyllor och få upp gossens legoskepp på väggarna för beskådning :)) Ja det är kul med förändringar och inredning. Nu börjar tröttheten smyga sig på... har varit rätt så pigg ikväll då jag fick sovit några timmar innan idag. Gäller att passa på för helgen bjuder på en hel del aktiviteter som jag vet kommer att ta på krafterna och psyket mitt. Plus att barnen inte ska vara på skolan nu på två veckor pga semester igen. Imorgon ska vi till Tosselilla om vädret tillåter det med våra vänner från Hurva. Ska bli skönt att åka iväg och ha en heldag med familj och vänner... leka lite... men även vila. Det blir att ställa klockan för att komma upp i tid då vi tänkt vara där när de öppnar på förmiddagen. Måtte bara hälsan hålla för våra planer och inte svika mig... men jag får inte stressa och jaga upp mig utan försöka hålla mig lugn och först och främst måste jag se till att komma i säng och få några timmars sömn. Så nu får det vara färdigskrivet för ikväll. Till er alla från mig: God Natt // Åsa 1 Augusti 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Äntligen en bra dag Efter mycket huvudvärk och tabletter kan jag för första gången på länge säga att det varit en bra dag... äntligen... fan vad jag har mått dåligt och varit trött... ja trött är jag i och för sig fortfarande men jag känner mig glad i sinnet. Idag har barnen varit hemma från förskolan för att gossen skulle till sin frisörska Berit inne i stan och bli klippt. Gullfia fick ju sin lugg klippt i förr igår och blev ju så bedårande söt. Efter klippningen blev det lunch på Mc Donalds och barnen trivdes så med att sitta där och mumsa tillsammans med mig. De var så duktiga, åt fint och löd. Så skönt... snacka om kvalitetstid. Sen åkte vi och handlade lite mat på Maxi och de fick var sin korg att dra efter sig och hjälpa mig med handlandet. Vilka små hjälpredor man har i dem två... :)) men det tar på krafterna att handla med dem... se till att ankungarna följer efter mor sin och går dit de ska... och det är två viljor som vill så mycket... kan vi inte bara köpa den... och den... och titta här... ja de fick något lite vardera... man vill ju inte skämma bort dem. Sen körde vi hem i ösregnet och fan vad svensk sommar är för tråkig :(( hela juli månad bara regnar bort från en. Sen har det varit en rätt så lugn eftermiddag. Barnen har varit lugna och lekt lite med grannbarnen. Var skönt när maken kom hem som jag saknar så innerligt varje dag... fan vad jag behöver hans närhet och uppmärksamhet och jag är så glad för att jag har just honom. Han älskar mig som jag är, hela mig för den jag är med mina svagheter och styrkor. Han finns där för mig när jag är deppig och piggar upp. Ja ibland känns det som om man är nyförälskad i denna karl... min underbara man. Visst har vi haft våra motgångar men som min far alltid brukar säga så blir man starkare för varje motgång man reser sig av. Nu närmar sig snart vår bröllopsdag och vår tripp till Göteborg :)) hoppas bara dottern accepterar att bo några nätter hos morfar utan mamma så man kan åka med gott samvete. Ja det ska verkligen bli skönt med lite miljöombyte och det är dags för lite mer romantik :)) // Åsa 30 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Stundtals jobbigt att leva Dagarna går och jag hoppas att varje dag ska bli bättre än gårdagen men det verkar inte bli mycket bättre för det... det har varit en otroligt jobbig vecka för mig och det var längesedan jag var så deppig och lågmäld... allt är jobbigt och besvärligt... vad jag än ska göra så är det suck pust och stön och ingen ork. Har undrat när jag ska få tillbaka orken och ikväll kändes det som det lossnade lite... jag fick en sådan lust att städa och plocka undan... göra fint här hemma och röja och då gäller det att passa på för det har jag inte känt på länge... men gränsen mellan att ha ork och inte är hårfin och nu är jag helt slut igen... orken är verkligen inte långvarig och kommer och går men nu fick jag i alla fall lite finare här hemma :)) Idag var barnen på dagis mesta delen av dagen... de var så ivriga att få gå dit idag och leka med sina kompisar... gossen har varit hemma sedan i torsdags i förra veckan... ja varit med morfar i alla fall under två dagars tid och jag har haft egen tid med gullfia, gett henne lite kvalitetstid... så var tanken i alla fall men det blir ju aldrig som man tänkt sig... tanken var god men orken räckte inte till... hade velat åka iväg och gå på Skånes Djurpark med henne eller till ett lekland men så blev det inte... orkade bara åka och handla mat med henne och baka lite bullar tillsammans sen var det slut igen på orken... men hon var lika glad för det... att få vara själv med mamma och få följa med... men man vill alltid så mycket för sina barn... Gossen hade haft det bra hos morfar och som vanligt fått så mycket saker... han var glad över att få komma hem igen. Helgen har varit lugn och vi åkte ner till svärmor och gratulerade på födelsedagen... och där var allt lugnt och fridfullt... ingen idioti eller galenskap som annars hör till när man besöker släkten på Österlen... nä dårarna höll sig borta och det var riktigt trevligt... men besöket blev kortvarigt för vi skulle till mannens kusin med familj och grilla... hade väldigt delade känslor för att åka iväg men jag har verkligen varit i akut behov av miljöombyte och det var okej hos mannens kusin... Imorgon ska gossen leka hemma hos en kompis och gullfia ska få följa mig med upp i stan och luncha med mamma/mormor... det tror jag hon kommer att gilla att få uppmärksamhet av oss båda ... sen blir det väl att vila resten av veckan inför lördagens planer på att åka till Tosselilla med våra vänner från Hurva. Följt av en tripp till Eslöv på söndagen för att lämna barnen hos morfar inför firandet av vår bröllopsdag den 3 augusti i Göteborg på Liseberg. Ser fram emot det så nu är det bara orken som också ska infinna sig... tänk att man varit gift i 7 år snart och jag måste ju även säga det att jag har fått mycket stöd av min man under de sista dagarna över hur jag mår... jag känner att jag har ett stort behov av honom just nu och få känna hans kärlek och närhet. Synd bara att han är så trött om kvällarna och måste komma i säng så tidigt... men det är snart semester igen och då får jag honom lite mer för mig själv igen... ja alltid något att se fram emot. // Åsa 27 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Pladask fall Efter att vara trött på att vara trött och orkeslös så trotsade jag min kropp och psyke idag för göra något med min dotter. Vill ge henne egen tid med mig även om jag var väl medveten om vad konsekvenserna skulle bli... pladask fall... men nu hade jag bestämt att det skulle bli så och så fick det bli. Jag vaknade och tänkte att eftersom det regnade och de hade lovat regn hela dagen så fick det bli bullbak med dottern. Efter frukost blev den en tur till Ica för att köpa lite jäst och mjölk. När jag satt där i bilen och körde så hörde jag min underbara dotter säga "jag älskar dig" och gud vad jag älskar att höra dessa tre små söta ord från min dotters läppar... hon var så glad över att få följa med mamma till affären och nästa ord blev "gullmamma" och så kelade hon med min hand när jag strök henne över pannan. Väl hemma igen satte vi igång med bullarna som alltid blir ett stort projekt med alla olika moment och jäsning. Och mitt i allt var det dags att göra lunch; pannkakor hade dottern beställt och så fick det bli. Väl mätta och belåtna var det tillbaks till bullarna och sen ta disken under nästa jäsning. Dottern ville sedan leka med grannflickan...hmm... okej en liten stund... bullarna blev äntligen färdiga för att stoppa i munnen och himmelskt så gott... points vet jag inte vad det är just nu och snacka om att helt tappa fokus och inte bry sig. Oh varför är det alltid så? När motivationen tryter sägs det bero på att man inte har ett tillräckligt bra och detaljerat mål i fokus och så kan det nog vara... just nu vill jag väl inte komma i de där kläderna tillräckligt mycket... jag orkar bara inte... men samtidigt så vill jag ju... men så var det den där jobbiga skillnaden mellan att vilja och orka göra... hoppas på att det ska vända snart och att jag ska få mer energi och ork igen till att bry mig... När mannen kom hem blev han glatt överraskad över att den nybakta doften i huset faktiskt kom från kanelbullar och antalet på plåten minskade drastiskt... det är härligt att se när ens bakverk uppskattas. Och dottern tyckte också om dem och går gärna där och plockar lite då och då. Men dagens bravader har gjort mig helt färdig så mannen fick fixa med middagen så jag kunde vila mig. Vi fick pratat lite vid matbordet om saker som känns viktiga att sätta ord på och jag är så glad och tacksam att det är just denna man som står mig närmast och är den som jag är gift med... //Åsa 23 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Blommor underbara blommor De senaste dagarna har jag bara haft blommor i huvudet... istället för vanligtvis points, kalorier och motion... skönt då jag för tillfället inte orkar med att tänka på sådant när jag har min lingonvecka och mår därefter... har varit så trött och seg dessa dagarna och sugen på allt och när den anlände så var det så uppenbart varför jag mått och mår som jag gör... så jag har istället fokuserat på sånt som får mig att le och må bra... blommor... har varit överallt och jagat blommor som är fina, billiga och lättskötta... har mest farit och flängt och jag känner att orken inte riktigt har funnits där men viljan är det inget fel på... och nu har jag äntligen balkongen full med blommor i alla dess sorter... jag som aldrig varit en blommänniska och lyckats få en plant att överleva mer än en vecka eller två... nu lyckas jag med både orkideer, hortensior och sommardalior... Ja balkongen är verkligen jättefin nu... som ett hav av blommor och fina krukor och inredning... hittade ett fint sidobord på rea att ha brevid den ena solstolen... ja nu kan man verkligen njuta av att ha en fin balkong. Visar stolt upp den för dem som vill se och även om det känns rejält i plånboken så har det varit värt varenda krona för jag ler och mår bra varje gång jag går ut på balkongen. Men nu är jag så trött och hungrig och mannen står vid spisen och försöker få middagen färdig... hörs alltid när han står där då han aldrig hittar vad han söker och potatisvattnet som kokar över... ja alltid samma sak... men bara jag får vila och varva ner. Träffade morsan i Kristianstad idag och hon hjälpte mig att få tag i rätt blommor som tål både skugga och sol och som trivs på en balkong. Sen åt lunch och medan jag började plantera så hämtade hon barnen. Imorgon kommer morfar och vill ta med sig gossen för några dagar... kommer bli tomt efter honom men han behöver lite egentid han med och ro från mammas tjat och lillasysters bråkande... men jag kommer sakna honom... samtidigt tycker jag det är bra att jag får egentid med gullfia som också behöver mamma lite för sig själv... tänker att hon inte behöver gå på förskolan vare sig torsdag eller fredag... vill hitta på lite med henne... får se vad det blir... kanske Yngsjö och bad om vädret tillåter det... eller Skånes Djurpark någon dag... ja vi ska bara mysa hon och jag och gossen ska även hälsa på pappa på jobbet och provåka hans traktor igen... ja han är förväntansfull :)) Nu ska jag bara ta det lugnt för resten av kvällen och magen kurrar och vill ha mat... som jag snart hoppas är färdig och står serverad på bordet! Ikväll är det Anne på Grönkulla igen och jag blir glad över att se den serien... känner mig liten när jag ser den. Men mest tänker jag på min egen rödhåriga tös med samma temperament och envishet som hon i serien... ibland fattar jag inte att jag har barn och att jag fick en dotter till sist... en rödhårig dessutom... har ju alltid drömt om en dotter och nu har jag två underbara barn som jag älskar över allt annat... t.o.m. mer än blommor!!!! Ja det sägs ju att Azora betyder blomma på portugisiska... hi hi // Åsa 21 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Same same same Idag mår jag inget vidare... är så fruktansvärt trött och seg och har legat mest hela dagen. Gårdagen var seg men jag fick ändå röjt i huset... tvätt, disk, undanplock och dammsugning... ja sysslorna var många och mannen som hade lovat att hjälpa till satt och byggde lego med gossen. Sen körde vi alla och handlade lite mat och diverse livsmedel som var slut i skafferiet... barnen fick sitt lördagsgodis och där föll jag som vanligt. Same same same... alltid lika svårt att låta bli att bara smaka en bit... och jag var så sugen... så pointsen var redan slut innan vi skulle gå in till grannarna och äta tacos och mera gott gott så det var redan kört. Eftersom jag var så trött och seg orkade jag inte träna igen på orbitreken för att kompensera lite... nä det känns alltid lika jobbigt att veta att pointsen är slut och då blir jag hängig och vill äta ännu mer. Middagen var mycket god och även efterrätten. Sen slank där ner lite till godis och ostbågar och idag har jag ont i magen pga allt onyttigt jag åt igår. Ja att man aldrig lär sig men så är det lördag och man tillåter sig få lov att äta lite och unna sig något när det är helg... idag är allt upp och ner vänt och jag känner ingen ork eller motivation för någonting... tycker inte det är lönt att räkna points när det ändå är typ trettio minus och träna orkar jag ändå inte så varför bry sig? Vet att jag kommer tänka annorlunda imorgon men idag vill jag bara vara och göra vad fan jag vill och äta vad jag känner för. Frukosten intogs vid 11 tiden och ingen lunch har man ätit... men nachochips, glass och lite lösgodis har givetvis åkt ner... suck... och nu planerar vi att äta thai-mat till middag. Fan vad jag är trött på mig själv idag // Åsa 19 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Sköna fredag Vaknade igår och hade bara vägning i huvudet... barnen lämnades på förskolan och sen hem igen för att göra mig i ordning... tänkte först att jag skulle gå och titta lite i affärer i Kristianstad efter vägningen och lunch på stan men när jag kände efter hur varmt det var och hur jag brukar må då i affärer så ändrade jag mina planer. Istället planerade jag en medhavd lunch att intaga på stranden i Yngsjö efter att ha vägt mig. Fan så mycket skönare att sitta där med fötterna i sanden och mumsa i lugn och ro i solen och värmen än att sitta på stan i hettan. Så fick det bli! Men det blev lite stressigt här hemma med att göra pastasallad och steka kycklingfile och packa med lite av varje. Innan jag hoppade in i bilen ställde jag mig på min egen våg som visade så gott som samma vikt som för 2,5 vecka sedan... suckade för mig själv och tänkte att efter allt detta slit med motion och points och så rör inte vågen på sig ett skit. Nåja iväg skulle jag för att se om konsulentens våg i Kristianstad var snällare än min eller lika jävlig som konsulentens våg i Hässleholm. Kändes bra att träffa min kära väninna och konsulent och hennes våg var ett hekto snällare än min egen... alltså ett minus på vågen; 7 hekto men då ska tilläggas att det är efter resultatet från vågen i Hässleholm!!! Jag kan garanterat säga att den vågen inte hade varit lika snäll mot mig... förstår inte att det kan vara sådan skillnad på vågar. Och enligt min egen våg har jag bara gått ner tre hekto på 2,5 vecka vilket fan inte är klokt när man tänker efter allt slit jag lagt ner. Nåja nu hoppas jag att det blir ett minus nästa vecka också och jag planerar att åka dit igen nästa fredag. Det var otroligt skönt att äta lunch på stranden och fan vad jag älskar sol och värme och dessa ljumma vindar. Efter några timmar körde jag hem igen och på kvällen blev det bio med gossen och maken medan mormor passade gullfia. Det blev ICE AGE 3 och fan vilken rolig film... jag skrattade mycket... den var ju riktigt skojig och sevärd och den blir ett måste sedan att ha i DVD hyllan. Det var mysigt att få umgås själv med gossen som verkligen verkade trivas av att ha mamma och pappa för sig själv. Det blev en lyckad kväll... även om jag räknade ut att jag ätit godis för 17 p... även om det bara var två hekto... men det var väldigt gott och jag har saknat smaken av choklad och sockerbitar. Fan vad gott!!! När jag kom hem räknade jag ut att jag låg back 9 points så då bestämde jag mig för att hoppa upp på orbitreken och köra ett pass... mina minus krymptes till 4,5 p... känns ju bättre mentalt. Efter träningen blev det V på tv 6 och sen lite mys med mannen min... ja det var en otroligt skön fredag igår!!! Natten till idag har dock varit jobbig med allt detta regn, åska och knallar som fått mig att sova oroligt. Det smällde till rejält emellanåt och jag vaknade till flera gånger. När jag blev väckt i morse av en kelen man var jag så trött men han fick mig snabbt på andra tankar... nu har man ätit sen frukost och idag ska vi röja här hemma i huset... behöver både diskas, dammsugas, tvättas och plockas undan. Vi har planer att umgås med våra grannar idag och tanken var att köra iväg och grilla men med tanke på vädret tror jag det blir ändrade planer... får ta plan B istället vilket nog blir tacokväll hemma hos dem... skönt att slippa stå med egen mat och att komma ut ur huset även om det bara är över andra sidan häcken :)) // Åsa 18 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Till punkt och pricka Barnen har varit på förskolan båda idag och igår och jag har fått möjlighet till egentid och lugn i huset. Igår när jag hämtade barnen från skolan fick jag knappt dem med mig hem... de hade så roligt och där kom jag och hämtade med tron att de hade tråkigt och ville hem. Detta har ju gossen uttryckt tidigare att det är tråkigt på förskolan och att han hellre vill vara hemma. För mig tär det då på samvetet att lämna dem där några timmar för min egen skull när de egentligen inte vill dit under sommaren. Så idag var det lättare att lämna barnen på förskolan och hämta vid 16-tiden istället och jag hade ett bättre samvete. Jag får lätt dåligt samvete när det gäller barnen och ibland är det svårt att sätta sina egna behov framför deras... Idag kunde jag njuta av egentiden och lugnet och även solen tittade fram. De har ju lovat sämre väder så det gäller att passa på. Sen ringde läkaren och gjorde mig smått förbannad då nuvarande vikarie på FK krävt in en komplettering av sjukintyg för att kunna bedöma min rätt till sjukpenning. Läkaren vägrade göra en sådan komplettering då han fann det onödigt och tidskrävande... han tycker min hälsa och tillstånd framstår på övriga intyg han skrivit och att det senaste mötet på FK var så solklart. Men bara för att där kommer en vikarie som blir lite osäker så måste denna följa reglerna till punkt och pricka. Nu vet jag inte om jag får någon ersättning i slutet av månaden då de ej får in någon komplettering. Men jag får väl ringa själv till vikarien och förklara läget och få ett besked på om jag kan vänta mig någon ersättning eller ej... ibland vågar man bara inte ställa en fråga för man är rädd för vad svaret kan bli... Spänd är jag även inför vägningen imorgon i Kristianstad... 1,5 vecka sedan sist och jag kämpar varje dag med att ha koll på pointsen och sötsuget... men det verkar inte hända så mycket på vågen... upp eller stilla...och jag har kämpat med motionen och verkligen utmanat mina egna gränser för vad jag orkar... jag vill ju så gärna ha ett minus på vågen imorgon så jag försöker göra allt rätt till punkt och pricka men det är svårt... Idag har jag varit så trött, seg och irriterad inom mig och jag har varit så sugen på att äta och frossa. Jag har varit så sugen på allt möjligt idag... äter vad jag än kommer över men sen vill jag inte överskrida mina points så jag skriver upp allt och räknar in det jag äter i mina points... sen försökte jag kompensera den där muffinsen jag tog som jag inte borde genom att köra ett pass på orbitreken trots att jag egentligen inte orkade. Så imorgon är det vägning och sen lite lunch i Kristianstad. Morsan kommer hit och hämtar barnen på förskolan och sen ska hon passa gullfia på kvällen medan jag och mannen tar med gossen på bio... han behöver ha mamma och pappa lite för sig själv... och även Azora behöver detsamma... men vi får börja någonstans och imorgon är det Philip som får lite kvalitetstid. Ser fram emot helgen och att få äta lite godis under kontrollerande former. // Åsa 16 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Släkten är värst ta mig fan... Måndag och tisdagen har passerat sen sist och det har hänt en del... gårdagen var väl rätt så lugn tills jag blev idiotförklarad av min kära svägerska som fan inte är riktigt klok i huvudet... fan vad jag blir trött på denna människa... men det var väntat att höra ifrån henne och jag får skylla mig själv efter att jag skickat ett meddelande till henne om hur hon behandlar sin bror... hon bryter kontakten med mig och vill aldrig mer se mig igen och sen förväntar hon sig att få en inbjudan till min mans 35 års dag och blir sur för att hon ej får detta... men då inte av mig utan av sin broder... som inte visste någonting från början om någon överraskningsmiddag på restaurang förrän det läckte ut... då skulle han ringa och bjuda henne och försöka övertala henne att komma på en middag där även jag närvarade... här tänker man då??? Jag blev förbannad på att min make fick ta skulden för något som ej var hans fel då jag ringde runt och bjöd... allt jag gör förvrängs och förstoras upp och alltid alltid är det jag som är the bad guy... fan vad jag är trött på det... och det komiska är att jag faktiskt övervägde att bjuda denna galna människa för att göra min man glad och överraskad men behövde aldrig ta den risken när jag fick höra att hon hade planer på annat håll... och jag är så glad och tacksam över att jag faktiskt aldrig lyfte luren och ringde för det är helt meningslöst att försöka... fick det istället i nacken när jag berättade vad jag övervägde att göra... och får höra att man är falsk och manipulativ... ja suck... hon borde ju helgonförklaras... nä snarare läggas in för tvångsvård... så mycket hon har ställt till med på sistone och velat förstöra för mig och min man... bara sitter där och väntar och hoppas på att vårt förhållande/äktenskap ska spricka... och ja vi har det verkligen tufft... på gränsen till skilsmässa... yeah right... önsketänkande för vissa... Först ville jag ej säga något till min man om vad hon skrivit om både mig och honom men tänkte att aldrig mer gör jag det misstaget och får även det i nacken och efter ett gott råd så berättade jag idag för mannen som bara suckade och verkade inte särskilt förvånad över hur vissa kan bete sig... han tycker det är trist att läget är som det är och så himla onödigt när det inte finns någon grund för allt som har hänt... kändes så skönt att få stöd och förståelse av min man... det påminde mig ännu en gång om varför jag är gift med just honom och inte någon annan och varför jag anser att han är min bästa vän... han har alltid tyckt om mig för den jag är och för vad jag står för... att jag vågar säga mina åsikter och stå fast vid dem i vått och torrt... jag vänder inte kappan efter vinden och jag är definitivt inte falsk... jag är ärlig/uppriktig... jag är inte manipulativ... jag är smart! Jag gör fan inga dumheter som kan äventyra det jag har med man, barn och familj... jag har god intuition som jag som oftast förlitar mig på och som har hjälpt mig på vägen. Och det jag definitivt har lärt mig under dessa 12 åren med min man är att släkten är ta mig fan värst... // Åsa 15 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Lyckad helg Så får man äntligen tid och ro att sätta sig ner här och skriva av sig några rader om helgen som passerat så fort men som blev så lyckad... fredagen var intensiv och jag ville göra så mycket för att överraska maken på sin 35 års dag. Jag fick för mig att jag skulle göra en liten smörgåstårta till frukost till honom som en överraskning men då fick jag ju köra och handla hem grejer till det... sen koka ägg, tina räkor etc etc och gömma undan alla spår och dofter efter detta hemliga projekt... fick vädra ut huset och slänga sopor då min man har en konstig förmåga att lukta sig till vad som bjudes på... och se allt som slängs i soporna... och jag fick fullt sjå med att omplacera diverse livsmedel i kylskåpet för att gömma förberedelserna där. Hade planerat att göra den färdigt när mannen väl hade gått och lagt sig men han skulle givetvis se på film till midnatt innan jag kunde skrida till verket med mina planer. Vem står och gör smörgåstårta kl 1 på natten? Ja kom inte och säg att jag inte älskar min man och inte gör allt för honom... :)) Under fredagen fick jag även för mig att köpa rosor till honom inne i Kristianstad på torget där det fanns billiga och fina. Så blev det och in i regnet och köpa blommor och sen hem igen. Fick en jättefin bukett med en ros per år för bara 80 kronor... såg ut som en från Interflora... ja jag var helnöjd... tur man kan binda själv :)) kanske ska satsa på nytt yrke som florist :)) Trött var jag när jag skulle upp och sjunga för mannen med ungarna och när ceremonin var avklarad med sång, tårt ätning och present öppning så var jag helt slut och somnade i sängen. Vaknade med ett ryck och såg att klockan var strax över tolv... skit... gästerna skulle ju komma vid 14 tiden och jag hade ju städning och hämta morsan i stan plus att jag var tvungen att fixa en födelsedagsblomma till farsan som ringde och sa att han följde med på restaurangen... usch det blev för bra och jag kände mig helt slut... fick huvudvärk och började känna mig illamående... tänkte direkt nä nu måste jag sakta ner tempot och sätta mig ner... det är vid sådana tillfällen jag upptäcker att jag fortfarande är så skör inom mig även om jag känner mig bättre dag för dag. Gästerna kom och vi åkte sen till restaurangen och åt en god middag och hade det trevligt. Skönt att slippa stå med maten och disken efteråt... bara sätta sig till bords och kunna prata och umgås... så skulle det varit varje gång... sen hem och äta efterrätten som stod färdig och väntade i frysen... hade även förberett en god bärsås som var superb och smakade gudomligt. Ja det blev en lyckad dag må jag säga och min man blev så överraskad och glad för allt han fick. Trist dock att behöva konstatera att det bara var tre personer från hans egen släkt som närvarade... och de övriga ringde inte ens och gratulerade honom på sin dag... nä fy fan vad dålig stil... jag såg på min man hur detta påverkade honom och idag fick han ett sms från sin syster som skrev surt att hon gratulerade i efterskott och tackade för inbjudan som hon aldrig fått... hon som brytit kontakten med mig och aldrig mer vill se mig... förväntar sig att få en inbjudan!? ja suck... jag förstår verkligen inte hur den släkten fungerar ärligt talat... nåja bara att acceptera men jag kan ändå tycka att det är för sorgligt att de inte bryr sig om sin son/sitt syskon mer. Men vi hade trevligt ändå och vi var ändå 11 personer... rätt så lagom och stillsamt. Idag har man sovit bort halva dagen, varit så trött och seg... helt slut efter helgen. Barnen har fått lekt med kompisar och även en stund med moster innan hon körde hem till Oskarshamn. Orkade inte laga någon mat så det fick bli beställd thaimat som visade sig vara mindre värd sina pengar :(( ... och räknat points har jag inte gjort sedan i fredags... nåja nya tag i morgon... förhoppningsvis... med målet att väga mig i Kristianstad på fredag... nu är barnen och även mannen i säng och jag njuter av lugnet som fallit på... oh vad jag älskar tystnaden och lugnet... äntligen! // Åsa 12 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Dumlekola - I surrender Så trött och seg som en dumlekola denna dag... blir väckt tidigt av dotter som ej vill sova mera... tittar på klockan och tänker varför? varför? varför? ska barnen vakna tidigt när man själv är trött och vill sova lite längre för en gångs skull.. hur kommer det sig att så fort man har en tid att passa ja då sover de som bäst och man får väcka dem... ja jag begriper det aldrig och kommer väl aldrig att göra i heller... den orättvisa naturens lag när man är småbarnsförälder... upp kom jag i alla fall och hann känna efter hur kroppen värkte och fortfarande gör efter all motion på sistone... tänkte naivt för mig själv att ja men det är värt det för nu måste det väl ändå ha minskat lite på vågen... något hekto minus hade gjort mig glad som bevis för allt slit... så dum som man är går man upp på vågen för att se att den också visar plus nu ...AHH ....zzzxrqzxxqzxr... jag blir tokig... jag vill fan bara se lite action neråt på vågen efter allt jädra slit men nä det vill sig bara inte... tankarna flödade och jag hann tänka både "skiter i det nu", "meningslöst" och "nu ska jag frossa och äta vad jag vill... man går ju ändå bara upp" till "nä det ska du inte... du har hamnat i en platå, din kropp är i chock, härda ut- härda ut" suck pust och stön För kan det vara så att min kropp strejkar av att gå upp och ner, upp och ner hela tiden och nu när jag ger järnet för sjunde elfte gången så nähä här ska inte förbrännas något mer... kan det vara så jävligt!??? Men eftersom man vill så himla gärna så härdar man ut... dag efter dag... så jag har fortsatt vara duktig och räknat mina points men jag bestämde mig för att lyssna på kroppen och ta det lugnt idag med motionen... kanske är så enkelt att den bara behöver en dag vila eller två för att bygga och reparera de celler som brytits ner... och trött är jag så okej då... I surrender... for one day or two... Så tempot idag har varit lugnare än ... barnen har varit hemma från skolan idag då gosse skulle på sitt barnkalas... de har bråkat lite men också hållit sig rätt så lugna... fick bakat två cheesecake inför lördag och ställt dem i frysen så man ej behöver tänka mer på efterrätten... bara koka kaffe och duka och ställa fram... klart... skönt... det ska bli en lugn och avslappnad dag på lördag och jag ska göra allt jag kan för att se till att min man får en lugn och fin födelsedag... med en lugn och fin avslappnad fru... :)) Jag tror han märker på mig att jag är lite lugnare och tänker på ett annat sätt nu... vad som är viktigt och mindre viktigt. Jag gjorde en god middag till oss idag trots det egentligen var hans tur... men han skötte grillen och jag bara värmde lite pommes och såsen från igår... rätt så enkelt... sen nu ikväll har grannen varit här inne och hjälpt mig med den sista moms rapporten så det blev bokfört och klart för att postas under morgondagen... så skönt att slippa det för det har verkligen tagit energi från mig... beundrar alla dem som har egna företag och sköter bokföring och dylikt. Nu ska jag hålla kväll och ungarna ska i säng i rimlig tid för det är skola igen imorgon. Har inget så direkt inbokat imorgon... funderar på ta en sväng till Kristianstad igen och gå och titta om jag orkar... har en liten sak till jag skulle vilja fixa inför mannens födelsedag... ja det blir nog bra och uppskattat det jag har planerat :)) // Åsa 9 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Hej och hå kämpar på och sen dök Måns upp Idag har man fått gjort en del... mannens 35 års dag närmar sig med stormsteg och jag försöker göra vad jag kan för att överraska honom... fick väckt barnen idag för att hinna med det som behövdes göras och jag fick lämnat dem några timmar på förskolan. Så iväg till Kristianstad och fixa present till mannen... som jag låter förbli osagt då man aldrig vet om han går in och läser här och försöker luska ut vad jag sysslar med... ah nä... blev riktigt nöjd med det jag har planerat för honom. Fick även shoppat lite till mig själv och hittat presenter till sonens kompisar som bjudit honom på barnkalas imorgon... man blir ruinerad på alla dessa kompisar och släkt och vänner som fyller år... så mycket pengar man lägger på sådant... ... och på jordgubbar... men de är värda varenda krona... men nu var det inte avsedda för mig de där literna utan till mannens tårta som jag slängt ihop en ikväll. Han ska bjuda sina arbetskollegor imorgon och chefen... tänkte för mig själv att en liten tårta inte kommer räcka till dessa matvrak och hårt arbetande grabbar så jag fick göra en dubbelsats av mina smarriga muffins också... men ännu en gång... EJ AVSEDDA för mig... nä 4 p per muffins är de inte värda.. hur goda de nu råkar vara :)) Nä jag har kämpat på bra nu sedan chocken igår vid vågen... kroppen värker lite efter jogging turen igår men lite träningsvärk hindrar inte mig från att fortsätta kampen mot kilona... nä ut i skogen igen idag och kämpa kämpa och kämpa minut för minut... men det är skönt att röra på sig och man mår så bra efteråt. Nu försöker jag hamstra på mig lite points till på lördag då vi ska äta ute på restaurang och sen mumsa på min goda cheesecake här hemma... en bit 7 p... och det är precis vad jag har i min buffert just nu... När jag var och handlade mat idag så var jag så sugen på grillad fläskytterfile, pommes och bearnaesås... så jag letade upp de pommesen som hade minst kalorivärde och fettvärde och likaså på såsen... så jag har ätit så gott ikväll och verkligen njutit av maten... fan vad jag älskar god mat... jag lever verkligen för att äta och inte tvärtom... mat hör livet till... absolut Försöker skriva färdigt min blogg ikväll med tv´n till och bara fastnade i programmet Sommarkväll från Österlen på SVT 1 som var väldigt gripande och roligt... försvann helt i drömmarnas värld när jag nu lyssnar på allas vår mumsbit Måns Zelmerlöw... oh... suck... Lundapåg... nu ska han sjunga Hold on tydligen... jag får nog inte sagt mer här ikväll... kan bara tänka Måns... Måns... Måns // Åsa 9 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Det var ju själve fan... Så var det vägning idag och jag kände mig nöjd med mig själv när jag hoppade upp på min egen våg i morse och konstaterade tre hekto mindre än förra tisdagen. Yeas tänkte jag... då har orbitreken och slitet på den igår och förrigår gett lite resultat... då har jag åtminstone INTE gått upp som vågen visade för några dagar sedan. Så jag lämnade barnen på dagis och cyklade iväg in till stan för att ställa mig på denna våg som alltid ger en så delade känslor... och jag blev pissed off... gått upp två hekto sen förra tisdagen... va??? hur kan det vara så olika från våg till våg och så mycket som sex hekto... fan inte klokt... "ge nu inte upp" fick jag höra av konsulenten och min nyfunna vän... nä jag ska inte ge upp men det var ju själve fan när jag har slitit så hela veckan och verkligen tänkt efter vad jag stoppat i mig och räknat points och motionerat som en dåre. Och det är väl just det... att man är som en dåre... besatt av mat, vikt och förbränning så att kroppen min är i chocktillstånd och tänker att oh nä... nu tar vi det lite lugnt... och drar ner på förbränningen... för det kan ju inte vara så att jag har fått muskler som väger mer än fett... nä det påståendet förkastade både jag och konsulenten samtidigt och sa att det är en myt... när muskler väger mer än fett då brukar man prata om elitidrottare och till dem personerna tillhör ju knappast jag... men jag känner å andra sidan att midjemåttet inte är detsamma och att byxorna faktiskt sitter lösare på mig så nog har kroppsmassan omfördelats på kroppen och blivit fastare på något sätt... Ja hu jag blir aldrig klok på vikt och förbränning... är inte alltid så enkelt som påstående att för att gå ner i vikt måste du göra av med mer kalorier än du äter... för jag har verkligen varit så noga med mina points... men jag tror jag har ätit för många denna veckan... materialet och datorn säger 22 p per dag men tidigare åt jag bara 20 p dag när jag vägde som jag gör nu... det är ju ändå 14 p mer i veckan... typ två hekto godis eller något annat smarrigt... nä så nu tänker jag äta lite mindre per dag och försöka att inte röra de jag får extra på motion. Ja idag blev jag så taggad på att jag ska ha ett minus på vågen nästa vecka så jag även varit ute och joggat i skogen... jisses... man känner sig så stor och tung och klumpig och det var evigheter jag sprang senast... men det var skönt ändå och man är alltid så nöjd med sig själv efteråt... Annars har dagen varit bra... syrran kom hit igen och hämtade barnen tidigt från förskolan. Nu är det äntligen lugnt och tyst i huset... barnen är i säng... mannen är i säng... och jag bara är... lovely. Imorgon har jag lite ärenden att uträtta inför mannens 35 års dag på lördag... har försökt få tag på hans föräldrar för att få dem att komma och uppvakta honom men de är föga intresserade... har redan blivit bjudna på sitt barnbarns 4 års kalas som uppenbarligen är viktigare... honom träffar de ju annars så gott som dagligen... min man ringer de nästan aldrig och bryr sig om hur han mår och har det... och jag retar mig på sådant... tycker det är för sorgligt... men hela hans släkt är för sorglig på ett eller annat sätt och de har alltid retat sig på mig och hur jag är och vad jag står för... ja man kan inte komma överens med alla... oavsett ska jag göra allt jag kan för att visa min man att jag älskar honom och se till att han får en trevlig och avslappnad födelsedag med god mat och trevligt sällskap. Han är värd det och så mycket mer //Åsa 7 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar No matter what Funderar över vad som hänt sedan igår... hm... gårdagen var rätt så lugn... syrran kom aldrig då hon fick en yrsel attack när hon skulle resa sig upp... rummet snurrade och hon tyckte det var mycket obehagligt... ja det känner man ju väl igen de symptomen... usch ja... det är kroppens sätt att säga till en att nu har det blivit för bra på sistone... dra ner på tempot och lägg dig ner och vila... för syrran har haft en stressig vår och inte vilat särskilt mycket... sen åkt iväg till USA och varit igång en massa där... hinner vara hemma en dag och vila och sen kom yrseln... men idag mådde hon bättre och kunde ta sig hit för att umgås med systerbarnen som blev väldigt glada över att träffa sin moster. Idag var det skönt att vakna och tänka att jag bara skulle gå iväg med barnen till förskolan så kunde jag få lugn och ro sedan några timmar... och så blev det... de vaknade i rimlig tid, fick klätt på sig och ätit sin frukost och följde snällt med. Sen njöt jag av tystnaden och gjorde inte särskilt mycket här hemma... jag fick dammsugat men det var allt... slappade mest och satt vid datorn och letade upp klasskompisar från första klass på FB och hittade en och annan. Gud vad roligt att se var vissa håller hus och hur de ser ut efter alla dessa år. En del minnen väcks till liv och jag är så glad för att skoltiden är över, att man är vuxen, gift och har ett eget liv och står på egna ben. Man gjorde en hel del dumt när man var barn och tonåring som man skäms för men man mognar och förändras som tur är. När syrran kom gick vi och hämtade barnen tillsammans och sen åkte vi upp i stan då hon ville att barnen skulle få välja ut var sin leksak i leksaksaffären då hon ej hittade något till dem i USA... och så blev det. De vände upp och ner på affären och hittade båda något som de helst ville ha. Sen snabbt hem igen pga regnskurarna för att börja med maten. Har varit duktig med pointsen och med motionen hela veckan och har inte överskridit... med tanke på hur mycket jag åt tidigare och inte rörde på mig alls så är detta en enorm utmaning och förändring i ens livsstil. Men jag begriper inte riktigt varför vågen envisas med att visa plus ändå... ja man kan gå upp av att börja motionera och äta rätt och att det omfördelas men det känns ändå surt när jag vet vad som väntar imorgon... vägningen... en del av mig vill hellre slippa men jag har lovat mig att gå dit no matter what och ta tjuren vid hornen... vem vet... vågen kanske är snäll nu när jag har varit uppe på orbitreken två dagar i rad nu... ja det återstår att se. Nu är jag rätt så mör och ska försöka varva ner och hålla kväll och ännu en gång njuta av tystnaden för den är guld värd! // Åsa 6 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar I´m singing in the rain... Jag är glad över att kunna skriva att bråket med mannen blev kortvarigt och att vi blev sams igen samma kväll... det bästa med att bråka är att man får ett härligt försoningssex! Igår var en härligt varm och trevlig dag. Vi åkte till Landskrona för att bada och grilla med våra goa vänner och deras barn som är i samma ålder som våra. Vi gillar verkligen att umgås med dem för att de är så lättsamma och spontana och alla bidrar till samtalet och pratar gärna. Man förstår inte att timmarna går så fort och vi har så himla roligt tillsammans. De är äkta och visar ej upp någon fasad... låtsas tycka om vårt sällskap för att egentligen tycka någonting annat... nä det vi känner för varandra är verkligen ömsesidigt och vi trivs i varandras sällskap. Det är få personer och par man känner så för... lätträknade... ibland skulle man vilja kunna läsa andras tankar för att verkligen veta var man har dem och vad de egentligen tänker... nä förresten det är nog bättre att inget veta... livet blir nog på något sätt mindre komplicerat då... man får se till att umgås mer med dem som man trivs med helt enkelt och där man vet att det är ömsesidigt och ingen falsk fasad. Jag blev imponerad av mig själv igår när jag hoppade i baddräkten och tog mig ett dopp i deras pool. Så skönt och svalkande och jag kände mig inte så tjock och hemsk som jag befarade. Nä det var en skön dag och vi satt ute länge i den tropiska hettan och bara njöt och umgicks. Vi var hemma två i natt igen och har sovit bort det mesta av dagen. Äter frukost vid 12 ja hu jeda mig. Nu är syrran på väg hit för att umgås med barnen och regnet det bara öser ner. Jag är glad över att det är svalt ute och regnar lite... bara det inte håller i sig hela juli... som det brukar göra... nä lite regn är bra och skönt men imorgon vill jag ha sol igen... idag ska jag baka lite fler muffins och tänkte även göra lite kärleksmums och någon mer paj om jag orkar... är skönt att ha hemma när man ska fika och åka iväg någonstans. Mindre bra för figuren dock... och vikten som jag inte förstår mig på just nu. Försöker att inte bli putt och skita i allt utan bara fortsätta som jag gör och mår bra av. För nu har man räknat points och motionerat varje dag och så går man upp på vågen och har gått upp och väger alltså några hekto mer än vad man gjorde i tisdags när man vägde sig hos vv. Känns ju inget kul att gå dit på tisdag och så visar vågen plus... men jag känner att jag mår bättre och att magen har krympt så det är väl att kroppsmassan har ändrat sig lite och att man börjar bygga muskler igen... ja så måste det ju vara... får inte ge upp och bli besviken om det visar plus... det vänder nog snart och går neråt igen för ner ska jag... måste påminna mig själv om att det får ta den tid det tar... man har bara så himla brått och vill helst att kilona ska försvinna igår. Nä nu har jag ej tid att sitta här mer... muffinsen kallar... //Åsa 5 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Pissed off Ja just nu behöver jag verkligen skriva av mig för jag är så arg och besviken på min karl... man får nästan lust att byta till någon bättre... kan man det? nä så fungerar det inte nä... I flera dagar nu har man varit den duktiga och flitiga frun som tagit all matlagning; både lunch och middag och ja man har t.o.m. bakat både pajer och muffins för trivseln och fikatillfällen och efterätter som önskats av herren själv. Inte nog med det så har jag tvättat en hel del, både innan vi åkte till Göteborg och efteråt... han tycker att han tvättar också när han lägger i en maskin... medan en annan då får ta resten... två-tre maskiner per dag... det blir ju en del tvätt i värmen... man byter kläder ofta och badar och torkar sig. Sen har jag tagit disken nu också de senaste dagarna, plockat undan och röjt här hemma för att det inte ska se ut som kriget för att mannen snickrar och bygger. Och självklart så behövs det, det gynnar oss båda att ha torr ved i höst och vinter och vi sparar pengar på elen och det har skjutits upp år efter år... så det han gör är jättebra och behövt ... det jag retar mig på är att han vet att jag är sjukskriven av utmattningsdepression och visst har jag sagt att jag tar det där extra för att han ska få chans till att jobba ifred men även jag har ju gränser... jag orkar inte HUR MYCKET som helst... Tidigare idag sa jag åt mannen att jag var rätt så trött nu på att ta all marktjänst och lunch och middag och disk... att jag hade velat att han gjorde något för mig och visade vad jag betydde för honom... ge mig lite uppvaktning och romantik... inte bara sex för det får jag gott om... men lite romantik och omtanke... jag vill ju också känna avkoppling och "semester-feeling" och han börjar ju jobba på måndag. Så jag tog mig lite egentid idag och begav mig till Yngsjö för att sola och bada då han hellre ville stanna hemma och bygga. Det var skönt att åka hemifrån SJÄLV och få sola och även ett dopp blev det... jag som är en sådan badkruka... och det var så varmt och skönt i vattnet. Sen gick jag lite längs stranden vid vattnet och sen började det regna... typiskt... packa ihop och hem igen. Och det ångrar jag... att jag åkte hem... jag skulle kört någon annan stans.. det är ju Kristianstad dagarna och allt fr.om. idag men jag tänkte att mannen säkert ordnade med en god middag till oss... för att glädja mig och för att visa att han bryr sig om mig och uppskattar allt jag har gjort... plus att jag vill äta nyttigt och inte ödsla en massa pengar på onödiga kalorier. Men nädå... när jag kom hem fanns det inte en tanke på mat... vadå mat? vad skulle vi då äta? det hade jag ju inte sagt något om eller berättat vad vi skulle ha? SUCK... samma karl sa vid lunchtid att det var bra att vi åt burritos för då kunde vi ha stekt potatis till middag... ja men då fick jag höra att han inte visste vad vi skulle ha till... ja men hitta på något då för fan! Hur svårt är det? Det är bara att välja och vraka i frysen... jag äter det som bjuds på... om det bara hade bjudits på något av EGET initiativ... så det var att gå in och kavla upp ärmarna och börja med middagen. Sen började dottern bråka och trotsa och jag fick bara nog... hon åkte in i tvättstugan som hon brukar när hon inte går att prata och resonera med och där skulle hon få sitta tills jag sa till. Min besvikelse över middagen ledde till bråk och jag var beredd att ta bilen och köra iväg när jag kom på mig själv med att ha satt flickan i tvättstugan. Precis då jag ska gå in igen och ta itu med henne upptäcker jag att mannen redan släppt ut henne och pratat med henne... alltså kört över mig och låtit mig bli den onda och han den goda... vi har ju som regel att den som sätter henne där ska prata med henne, få ett förlåt och släppa ut henne... gud nåde om jag hade gjort så om han satt henne där. Nä han trodde ju att jag hade kört så han släppte ut henne... ja men kolla då först om jag verkligen kört... nä det är för jobbigt. Ja suck... blir så trött på denna karl emellanåt även om det var länge sedan vi bråkade nu. Mannen fick i alla fall göra färdigt maten då jag vägrade så nu är man åtminstone mätt men långt ifrån belåten. Nu ska jag ut och gå en rask promenad i skogen i lugn och ro och rensa mina tankar. Ska se fram emot att se V på TV kl. 22 istället. Hoppas på en lugnare och trevligare dag imorgon då vi ska till goda vänner i Landskrona och bada och grilla. // Åsa 3 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Skepp ohoj Jag har velat åka till Yngsjö och sola och bada nu två dagar i rad men fått ge mig av två anledningar; mannen vill vara hemma och bygga ett vedskjul/förråd till oss så det är klart till hösten/vintern. Anledning nummer två är vädret... regn och åska... hur kul är det att bada då... men det har varit så konstigt väder... först skiner solen och man är helt fuktig och svettig i huden... sen några minuter senare så regnar det... för att sedan solen tittar fram igen. Nä jag hoppas det blir fler dagar med mera sol... man tycks inte kunna få för mycket av det... inte jag i alla fall... barnen blir så rastlösa också om de inte kan vara ute och leka... men snart är det tillbaka i rutinerna igen för mannen börjar jobba på måndag och ungarna ska vara på dagis några timmar varje dag tänkte jag så jag kan få min sedvanliga vila. Sen kommer ju även moster Anna tillbaka från USA och vill ha moster-tid med barnen. När mannen bygger och snickrar för fullt har jag fått ta allt ansvar här hemma för matlagning, tvätt, disk och städ... ja man känner hur trött man är... men jag tycker i och för sig om att laga mat och baka som jag gjorde igår igen. Det blev en till äppelpaj och så lite chokladmuffins. Har verkligen tänkt ut bra och smala luncher och middagar dessa dagarna för att underlätta och sätta fart på förbränningen... igår blev det en god pastasallad med kycklingfile. Vår trevliga charmör till granne kom in på en bit mat och efterrätt igår och vi satt och pratade och hade så trevligt tillsammans. Jag trivs verkligen i hans sällskap och har gjort ända sedan han och hans f.d. flyttade hit. Sen han skilde sig och blev ensamstående har jag bara tyckt så synd om honom och att bara få ha barnen varannan vecka... vilken mardröm. Så jag har bjudit in honom ibland och visat lite omtanke genom att gå in med t ex lite muffins och det har verkligen uppskattats... :)) Jag retar mig bara på de människor som tvivlar på mina avsikter och som anklagar mig för att ha ihop det med denna man men det är en lång historia och just historia för mig... nä det är inget att bry sig om. Jag och min granne vet var vi har varandra och var vi står i den frågan och ingenting annat spelar någon roll. Jag älskar min man och min familj och den är prioritering ett för mig och har alltid varit. Men jag ska ärligt medge att om jag hade varit singel så hade jag mer än gärna lagt in en stöt... det är ju ingen hemlighet precis... det har jag även sagt till min man upprepade gånger... man är ju inte mer än människa... närmare bestämt en kvinna som har ögon att se med... Ikväll har samma granne bjudit med oss på en tur i hans båt på Finjasjön och det ska bli så trevligt. Jag har aldrig sett sjön mer än från land... och så ska vi fika lite av mina muffins. Ja det ser jag fram emot. Skepp ohoj... hoppas man ej trillar i... men då har jag i alla fall två snygga, starka och sexiga karlar to the rescue... hi hi :)) Dottern blev lite krasslig igår kväll och fick frossa och sen kräktes hon en gång. Vi trodde det skulle bli en lång natt men hon somnade och sov gott hela natten och sov till tio idag. Skönt! Nu är hon glad och pigg igen och kan förhoppningsvis följa med en tur på sjön. Men först ska jag cykla in till stan och hämta ut mina tabletter för mitt låga blodtryck. Man vill ju inte få tillbaka den där förbaskade yrseln igen... nej tack... inte om jag har något att säga till om. // Åsa 2 Juli 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Points points points och lite mera points Tisdagkväll och jag mår toppen. Idag har varit en bra dag även om det varit stekande sol och fuktighet i luften. Men nu åskar det och regnar lite smått ute och luften känns genast bättre och friskare. Idag bestämde jag mig för att besöka vv-klass i Hässleholm för att väga mig och jag cyklade dit. Tänkte att jag lika bra kunde förena nytta med nöje. Skönt att cykla och känna ljumma vindar mot huden. Det var riktigt trevligt att träffa min f.d. vv-kollega som var glad av att se mig. Kändes bra att känna sig välkommen och stöttad... hon tyckte det var jättebra av mig att komma dit och väga mig och börja om. Hon tyckte inte det var så farligt det jag hade gått upp med tanke på att jag ej vägt mig i klass sedan v. 50 förra året. Jag köpte mig ett månadsmedlemskap så jag kan gå och väga mig nu varje vecka till en billigare peng och när jag väl har kommit ner till 2-kilos gränsen så får jag gå gratis igen... jag är ju ändå guldmedlem... ja det ska vi kämpa för. Känner mig jättemotiverad och laddad denna gång och det är roligt att kunna nyttja vv-interaktiv på nätet för att hålla koll på pointsen. Ja hela mitt liv handlar verkligen om points... jag säger det upprepade gånger för att det är så det är. När jag vaknar tänker jag på det, när som under dagen dyker frågan upp hur många points jag har kvar att äta för och vad jag ska äta för mina points under dagen... ja jag är verkligen en sann viktväktarmedlem... Morsan kom också hit idag och lekte lite med barnen så jag fick vila. När det började mulna till så fick jag både tagit disken, dammsugat och lagat lite mat... det blev korv med bröd... enkelt och gott. Sen kom grannen hem och frågade hur det var med oss och hur vi hade haft det i Göteborg. Omtänksamt tyckte jag... jag gillar vår granne för han är så snäll, trevlig och charmig. Att han dessutom ser så bra ut är bara ett plus... ja man har ögongodis lite varstans och då mår man som bäst men se men inte röra är min filosofi... ja min man får jag givetivs röra så mycket jag vill och det gör jag också... vi lyckades få till det idag igen och jag bara älskar våra små stunder av närhet och intimitet... Nu börjar snart allsång på Skansen men jag vill nog hellre se Anne på Grönkulla som jag missat de två senaste avsnitten av... jag har alltid älskat den serien ända sedan man var liten... hennes morots färgade hår får mig att tänka på min egen rödhåriga argbigga... Läkaren ringde också idag och frågade hur jag mådde. Han förlängde min sjukskrivning till september ut och det kändes mycket bra... inga möten, press, krav och förväntningar under tre månaders tid... bara få vara och få lugn och ro. Ja just nu njuter jag av livet och mår riktigt riktigt bra! // Åsa 30 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Happy endings Ännu en varm dag har passerat och vad kan jag säga mer än att jag älskar denna underbara värme... ja man blir svettig och lite trött men vadå?... vi lever ju i Sverige och så är svensk sommar... det mesta brukar ju regna bort som Tomas Ledin sjunger... nä man ska njuta av vädret... orkar man ej vara ute i solen kan man ju sitta i skuggan eller hålla sig inne. Idag har varit en sådan dag då jag mest varit inne... av många olika anledningar. Mannen har ordnat nya sommardäck till bilen vilket inneburit att jag inte kunat åka någonstans med barnen. Så de fick roa sig här hemma och jag fick gjort en massa... fanns ju en hel del tvätt att ta itu med och att röja i huset... hur kan det bli så mycket saker över allt undrar jag varje dag?... det ser ju ut som en orkan har passerat här varje dag. Så det blev en röjningsdag idag och jag fick även lagat spagetti och köttfärssås som pojken önskade sig till lunch idag. Det var för varmt ändå att sitta i solstålen i trädgården för att jobba på sin bränna... plus att jag brände mig lite igår vid stranden... så nu har huden fått vila lite idag... Mannen kom lagom nog hem igen tills att ungarna var sjövilda och olydiga... han hade dessutom med sig fyra liter jordgubbar ... vilka mer än gärna mumsades på... fan vad det är gott med dessa bär... dessa ljuvliga bär som är 0 points och fulla av vitaminer och antioxidanter. Att kunna äta obegränsat av något som är så gott är ju verkligen guds gåva till människan...ja jag har lagt många hundralappar i sommar på dessa bär och de är värda varenda krona det må jag säga. Sen ville mannen att jag skulle göra en rödvinbärs paj på trädgårdens skörd i år så det var ut och plocka lite... så mysigt att sitta där i solen och plocka bär... får mig att tänka på min avlidna mormor Siri och när man var liten. Mormor och morfar ville alltid att vi skulle komma hem till dem i Skurup och hjälpa dem bli av med lite bär i trädgården och det sa man inte nej tack till ... vi som bodde i lägenhet i Lund och inte fick många bär i oss... ja det var tider det och nu har man eget hus, trädgård och vinbärsodling i trädgården... man har det rätt så bra egentligen när man tänker efter och jag känner mig otroligt positiv idag. Kanske beror det på att jag räknar mina points och får motionerat. Idag åt jag en god laxsallad med dressing till middag och sen en liten bit vinbärspaj till efterrätt. Ja den var inte dum... och det bästa av allt är att den är ett vv-recept... bara 3 points per bit... ja mitt liv består som sagt mycket av points och kalorier just nu. Imorgon ska jag besöka vv-klass i Hässleholm... har fasat länge för denna dag men nu ser jag verkligen fram emot det... att ta nya tag och se kilona minska för varje vecka för det är så det alltid blir när jag väl satsar och går dit... så jag ser fram emot dagen då jag är målviktig igen och dessa extra kilona är ett minne blott. Jag var verkligen motiverad att ta en skogspromenad nu ikväll med mina stavar och det var så himla skönt och avsvalkande att gå där själv med bra musik i öronen som får en att gå lite fortare och ge järnet. Jag blev så glad och pigg efter att jag sett Lotta på Liseberg idag på TV där jag bestämde mig för att jag ska sitta med i publiken igen och se bra nästa gång... vi funderar på att åka dit på vår bröllopsdag den 3 augusti som faktiskt är en måndag... kanske kommer man med i rutan där hemma... och när jag sitter där så är jag målviktig, har min cerisa blomklänning på mig, även kallad Azorerna-klänningen då jag köpte den inför vår bröllopsresa till Azorerna och då vägde vad jag skulle, och så ska jag ha en rosa blomma bakom örat... ja jag ser denna bild väldigt klar framför mig och så ska det bli. Viktigt att ha ett mål framför sig som man kan se klart och tydligt och jobba stenhårt för att uppnå. Det är som i filmernas värld med lyckliga slut som jag bara gillar så mycket och det ska bli ett "happy ending" även för mig :)) // Åsa 29 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar En underbar helg med sol och värme Ja helgen har verkligen gått fort förbi och det har varit två underbara dagar med mycket sol och värme. Prioritering ett har varit att vara ute i solen, umgås och bara vara... alla andra sysslor har fått vänta och det har varit underbart skönt att släppa allt och bara vara. Igår kände vi för att bara åka iväg och umgås med våra vänner i Hurva som också har barn i samma ålder som våra... och de hade inget speciellt inbokat och umgicks gärna lite med oss. Så det blev lite bad i pool och sen grillat följt av filmen Änglar och Demoner med Tom Hanks som var över förväntan bra. Över förväntan bra var även jag som inte överskred med särskilt många points... jag såg till att äta mig mätt på jordgubbar och sen äta bra val när middagen serverades: kokt nypotatis, grillade kotletter och god gräddfil med dipp och sallad. Till efterrätt jordgubbar igen med en liten klick vanilj glass. För första gången på länge sa jag nej till till både chips och ostbågar och det kändes helt okej... jag blev inte besviken inom mig på att jag inte kunde äta av det. Nä jag hade målet klart i sikte. Att målet var så klart och tydligt hade nog med gårdagens bad att göra då samtliga i sällskapet badade utom jag... då jag inte trivs med att visa upp mig i baddräkt när man har sina extra kilon och fullt med bristningar överallt. Även om resten av sällskapet var betydligt mer överviktiga än mig så kändes det inte bra att visa mig och så har det varit ända sedan jag fick min gosse och var som störst... glömmer aldrig mina 117 kg... huu yeda mig vilken syn. Nä jag har bestämt mig för att jag ska gå ner de där kilona nu en gång för alla och försöka hålla igen så gott det går. Jag vill också kunna bada och känna mig nöjd med min kropp. Gårdagen blev lång och intensiv även om den passerade så snabbt... vi var ändå inte hemma förrän två i natt och trött var man när man vaknade vid tio idag. Efter frukost kände jag för att ta mig en cykeltur igen och det blåste lika mycket idag som igår när jag var ute men det var så skönt att komma ut i solen så det fick blåsa bäst fan det ville... Efter cykelturen gjorde vi i ordning en god nyttig lunch att intaga på stranden i Yngsjö där vi tillbringat större delen av dagen och njutit av livet. För vad jag älskar att vara vid havet och på stranden... känna de ljumma vindarna och hur solstrålarna värmer en från topp till tå... ja då känner jag livet i mig som Madicken brukar säga. Och barnen älskade att bada och plaska och att komma ut igen för sommaren är ju kort och det mesta regnar bort... hi hi. Ja det tål att upprepas men imorgon ska mannen fixa nya däck till bilen i Löddeköpinge och lägger alltså då beslag på bilen. På tisdag förväntas läkaren ringa upp mig för att diskutera min sjukskrivning så kanske det blir en ny tripp till Yngsjö på onsdag om vädret tillåter det. Jag gör det i alla fall mer än gärna!!! /Åsa 28 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar En bra dag Datorn har inte stängt av sig sedan vi lät det vara mer luftigt under den, barnen har varit hyfsat lugna idag, kompis lekt med Philip, mamma har varit här och inget bråk och tjafs med mannen... ja man skulle kunna säga att det har varit en bra dag idag... och det bästa av allt är att om 12 minuter börjar V på tv 6. Bara älskar den serien... Det är för tillfället lugnt i huset i några få minuter till tills mannen kommer hem med två barn efter att ha kört mormor till stationen. Ja jag njuter av varenda minut jag får av lugn och ro... fick sova länge idag och det var efterlängtat. Ja där kom bilen och minuterna var lätträknade... nåja... de ska snart i säng ändå. Nä idag har jag bara tagit det lugnt fast det så klart det har blivit en del marktjänst med matlagning... både lunch och middag men sen tog mannen all disken. Så nu är jag helt slut och vill bara hålla kväll. Barnen har badat och haft så roligt i poolen idag och dottern verkligen älskar att bada nu. Skönt. Även denna dag bjöd på fint väder och jag hoppas det håller i sig... fast det har blåst mycket. Jag fick i och sig inte kommit ut i skogen idag för lite motion men jag har i alla fall hållit mina points. Sa nej tack till både chokladmuffins och glass när glass bilen kom så det kändes bra. Försöker verkligen tänka mig för och stå emot allt det goda som finns. Det är inte klokt hur ofta och hur många gånger på en dag som jag tänker på points, vikt och kalorier... fan inte klokt nä... det är många gånger i alla fall. Jag skulle göra allt för att kunna få äta precis vad man vill, när man är sugen utan att gå upp i vikt och kunna hålla vikten istället. Tänk alla de människor som har det så, som aldrig behöver bry sig om vikten och att räkna points... som min egen far som kan äta hur många semlor och bakelser som helst utan att gå upp ett gram... och alla smala människor som bara har det i sig att inte lägga på sig... men detta är inte så för mig tyvärr. Tänk så annorlunda mitt liv hade sett ut då... rätt tänkvärt faktiskt. Nä 3 minuter kvar till V börjar och barnen ska få på sig sina pyjamaser också. Hoppas på en bra dag imorgon också där man kan hålla koll på sötsuget... om det är fint väder blir det nog en tripp till Yngsjö så barnen kan bada... barnen ja... inte jag... vägrar ta på mig bikini och utsätta ens miljö för en sådan syn... nä det var bättre för ur den aspekten då man inte hade fött två barn på fem kilo vardera med bristningar och lös hud som följd. Nä bada det får barnen stå för... jag blir åskådare i solen och fortsätter tänka på points och vikten när jag ser alla smala och överviktiga människor där på stranden. /Åsa 26 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Gäst i mitt eget hus... Fick inte vaknat av mig själv idag i heller då en sotare ringde på dörren prick 8.00... visst mannen var redan uppe och tog emot men jag vaknade ju ändå och fick höra på dammsugare och rensning av skorsten... fick somnat om men brusade upp inom mig igen när telefonen ringde några minuter senare och det var vårdcentralen som ringde och sökte mig för att meddela att läkaren var sjuk och ringde upp på tisdag i nästa vecka... suck... ja så dagen har varit jobbig idag. Åt sen frukost och mannen fick upp den köpta poolen till barnen som invigde den med mycket plask och bad... dottern blev verkligen stormförtjust... roligt Sen hade mannen en del ärenden att uträtta och jag fick vara hemma med barnen och fixa lunch. Blev sedan helt slut men fick ingen vila då dottern varit mammig och gnällig. Har fått byta kläder på henne så ofta idag då hon lekt så med vatten. Mannen la större delen av tiden idag på balkongen för att måla nya listor längs med fönsterna... vilket innebar att jag fick göra middagen också. Droppen blev väl när mannen satt vid köksbordet och sa att han skulle se en bra film ikväll om han inte ansåg att det fanns något speciellt på tv och så skulle det bli... som om inte jag hade något att säga till om trots det är mitt hus med. Nä jag kan ju sitta uppe på ovan våningen nu när vi har en TV även i sovrummet för hans projektor och duk är ju i vardagsrummet och han ska ju inte behöva sitta där uppe om han vill se en bra film... nä det förstås men hur hade det varit om han hade tagit hänsyn till mig och frågat mig om jag också ville se en bra film med honom!? Nä det går ju inte för då blir det ju ingen bra film i hans ögon med bra dånande ljud. Nä här är det mannen som bestämmer och så är det och jag får gärna sitta med om jag vill men det är han som väljer film... suck... passar det inte kan jag ju gå upp i sovrummet... som om man var en gäst i sitt eget hus... på hotellet valde han också vad vi skulle se och ingen frågade mig om jag ville se filmen som visades på just den filmen... när jag suckade och sa att det var en tråkig film fick jag bara svaret att "ja men vila du lite istället, det behöver du"...blir knäpp på sådan idioti Nåja nu ska barnen snart i säng och denna dagen lider också mot sitt slut. Måtte det bli en bättre dag imorgon. Har ringt in förstärkning igen och mamma kommer hit och är med barnen lite så jag får vila. Jag har även varit väldigt nedstämd idag efter att konstaterat att jag har x-antal kilon att gå ner nu och att jag inte kommer i en av mina favoritkjolar som brukade sitta så löst och ledigt i midjan men sanna mina ord för det ska den göra igen någon gång och jag har börjat om idag med att räkna points... ja jag vet... samma visa om och om igen som en jävla grammofonskiva men jag vet att metoden fungerar om jag bara härdar ut godis suget och låter bli att bara ta en... jag har gått ner många gånger i vikt och jag ska göra det igen för att jag är en kämpe som aldrig ger upp... det får ta den tid det tar och jag ska göra mitt yttersta igen för att försöka bli av med övervikten en gång för alla. Dag 1 avklarad utan godis och jag har ätit 16 p idag av max 20 p... känns bra för jag ser verkligen gravid ut nu och vantrivs med min kropp och bilring. Imorgon ska jag cykla en runda om det är hyfsat väder och på tisdag är det vägning i Hässleholm med nya tag mot målvikten! 25 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Nu behöver jag semester Måste börja med att skriva att jag verkligen har saknat att kunna skriva av mig här och ha koll på vad som hänt på FB... är nog lite beroende i alla fall. Nåja nu är man hemma igen och det är med delade känslor. Jag tyckte det var skönt att få lite miljöombyte och komma hemifrån, äta ute och bo på hotell... få allting serverat och att få uppleva lite saker... men det hade varit betydligt mer avkopplande och semester feeling på det om man åkt enbart med mannen min... men nu gjorde man ju inte det nä... man åkte med hela familjen och då blev det därefter... har varit en hel del sura miner, tjafs, bråk och mycket energi som har gått åt till att bara vara iväg och göra det man ska. Bilresan upp gick över förväntan bra. Fick sovit en liten stund i bilen och barnen likaså. Vi stannade och fikade på vägen och det bästa av allt under hela vistelsen i Göteborg var VÄDRET... underbara sol och värme... vi lyckas alltid ha en sådan tur med vädret... så även denna gång... så skönt att slippa regn. Väl incheckad på hotellet började tjafset... mannen ville vila på hotellet mer än fem minuter och jag och ungarna ville komma iväg till Liseberg... har man hört "när är vi framme?... är vi framme snart?" x-antal upprepade gånger så vill man bara få slut på tjatet. Förstår att mannen ville vila efter att ha kört upp men jag har bara så svårt att stå emot tjatet och bara ligga där när man väl har anlänt. Blev en del diskussioner om att man inte ska stressa utan bara göra det man känner för från mannens sida. Sen kom vi iväg och ungarna älskade att åka karuseller, äta gott och få en massa saker. Jag hade sett fram emot att få se Lotta på Liseberg, allsångspremiär och blev glad när jag upptäckte att de repade inför kvällens TV-sändning... gud så roligt att få se hur de jobbar... men glädjen varade inte länge för att barnen var rastlösa och ville inte sitta still och när jag bad mannen gå iväg med barnen så jag fick se det jag ville fick jag svaret att jag ändå skulle se det sen under kvällen... att jag ej behövde se det två gånger när barnen ville åka karuseller... så som sagt glädjen och att göra det man kände för blev kortvarig och så gick vi. Timmarna gick fort och sen blev det stressigt när vi upptäckte att klockan blivit mycket och vi skulle hinna äta på restaurang innan allsången började... skynda skynda och när jag väl dök upp till Stora scenen var där ju smockfullt med folk... fick bli stående och försöka skymta en och annan artist... jag som ville sitta ner och bara njuta av kvällen och vädret och att man äntligen var på Liseberg... men nä det fick man inte... men barnen var ju glada i alla fall... suck Dag 2 började inte bra, var så trött när man var tvungen att stiga upp... varför måste man ställa klockan på ringning när man är på hotell och är som tröttast? Jo för att frukosten serveras mellan kl. 06-10! Så upp och skynda skynda med att få i ordning två barn och se till att få i sig någon frukost. Sen var det shopping i stekande sol och värme med två gnälliga barn som bara vill ha och vill ha och frågor när vi ska åka mer karuseller... för är man i Göteborg så bör man ju gå lite i alla dessa affärer och handla något... suck pust och stön... kände inte för detta alls och ville bara sitta ner och bara vara i skuggan... men nä offra sig igen för familjen och göra det som förväntas... inte konstigt jag blev sur och grinig och väldigt besviken på allt just då... sen orkade jag bara inte mer... vi gick tillbaka till hotellet och sen kom tårarna när jag hörde på en oförstående man som tycker man är sur och på dåligt humör och bara klagar... halllå.... är inte jag sjukskriven pga utmattningsdepression... nä det är väl oväsentlig information i Göteborg... jag fick återhämtat mig lite, torkat tårarna och påminna mig om för vems skull jag var där... för barnen... så le lite och så iväg igen till Liseberg där vi var ännu en kväll till stängningsdags. När jag vaknade i morse så tänkte jag bara "oh nä... inte redan morgon och så ska vi till Universeum idag...jisses...orkar inte" men jo det fick man ändå... upp igen, samma procedur med barnen och frukost, sen städa på rummet och packa ihop sina saker, lämna i bilen och sen spårvagnen till Universeum. Timmarna gick rätt så fort och sen tog vi spårvagnen för att åka tillbaka till stan för att åka Paddan som visade sig vara riktigt trevlig. Så skönt att få sitta ner, barnen tvungna att sitta still och dottern som somnade i båten... solen i ansiktet och härliga vindar... mmm det var avkopplande... synd det ej varade så länge. Efter turen var det dags att gå till bilen för att åka en vända till Ullared... trots att jag egentligen inte orkade... där blev besöket kortvarigt men jobbigt pga vilda och olydiga barn som är uppe och står på ens fötter och vägrar lyssna på vad man säger. Dottern var trött och grinig och ville ingenting men efter lite mat blev det bättre. Nu är vi äntligen hemma och jag vet inte om jag är nöjd eller inte med resan... vi har bränt många tusenlappar på något som bara fick mig att må sämre stundtals... för det var en jobbig och krävande resa för mig i alla fall... jag är helt slut och känner att nu behöver jag semester!!! /Åsa 24 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Älskar sex ...känsliga läsare varnas för att detta inlägg kan ha en del inslag av det tabubelagda ämnet sex... tänker att det är bäst att varna om det finns någon som är mer pryd av sig än jag själv... sitter här och tänker över dagen och kan lätt konstatera att jag älskar att ha sex med min man och att vi lyckats få till det idag igen vilket inte alltid är så lätt när man är småbarnsförälder. Det finns ju en myntat uttryck "Bollibompa-sex" som jag hört talas om men det tråkiga är att mina barn inte är så glada för Bollibompa och blir inte sittandes där någon längre stund om man placerar dem där och hoppas på lite vuxentid... nä här i vårt hem gäller det att ta tillvara på tillfällena... varje liten snabbis uppskattas av både mig och maken. Och jag tror stenhårt på att ett bra sexliv är nyckeln till ett bra och långvarigt äktenskap. Mitt problem är väl att jag till 99% vill oftare än vad mannen vill... det brukade vara tvärtom tidigare men nu är det nog jag som tar täten... vad kan jag säga? Jag har en otrolig sexlust och vill gärna få till det mer än en gång per dag... för mig är sex otroligt avkopplande och ångest dämpande och det fungerar alltid mot huvudvärk. Idag fick vi sova länge igen och jag bara vägrade gå ur sängen... jag åt i och för sig min frukost och sen tillbaka under täcket... mannen var inte sen att hänga på och sen förblev vi där några timmar medan barnen fick sin frukost, såg på barnprogram och film... vi förklarade för barnen att vi behövde sova och vila extra mycket idag för att vi ska till Göteborg i morgon och det köpte barnen... men vi låste dörren utifall att... Nä det här med sex är underskattat känner jag... jag upplever verkligen att sexet blir bättre och bättre för varje år som går... man lär känna sig själv bättre och även sin partner och vet vad denna gillar och inte gillar... man har ju kommit till en punkt i livet där man vågar tala om hur man vill ha det och vad man tycker om och det är just det jag älskar med min man... han lyssnar och gör allt för att jag ska njuta och bli tillfredställd... Nåja har hunnit med lite idag mer än att ha sex... har fått tvättat 4 maskiner tvätt, varit och handlat lite res-mat inför morgondagen och även röjt disken i köket... men nu är jag trött och hade gärna lagt mig för att vila lite men nu är det dottern som ska duschas och det brukar inte vara en av hennes favorit sysslor precis... sen ska barnen i säng och vi ska packa lite kläder och grejer. För imorgon åker vi till Göteborg och gör staden osäker... Liseberg here we come... kanske man kan få till det även i Göteborg undrar jag nu??? ... hmmm... tveksamt då mannen brukar vara tröttare än barnen när det är dags att komma i säng... ska göra ett tappert försök i alla fall... hi hi... kommer sakna bloggen och FB även om det bara rör sig om tre dagar... ha det gott /Åsa 21 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Midsommar med datorkrångel Ja pga datorkrångel har jag inte kunnat skriva här under gårdagen... jädra dator som bara stänger ner sig själv hela tiden. Vi måste lämna in den på service men hur ska det nu gå då? Man är ju så beroende av sin dator till att blogga, vara inne på FB och föra över pengar och betala räkningar... ja jag vet inte hur man har klarat sig innan man skaffade dator och internet!??? Nåja... redan midsommardag och man fattar inte att tiden springer iväg så fort som den gör. Gårdagen var trevlig även om det givetvis började regna precis när vi skulle dansa runt stången med barnen... ja så himla förutsägbart med svensk sommar... men skuren blev inte långvarig och sen kom solen upp igen. Ja det blev en trevlig dag igår, inte så stressigt som jag hade trott... man tar det som det kommer och det som ej hinns med hinns inte med. Vad som prioriterades bort igår var motionen och pointsen efter att jag åter igen konstaterat att vågen bara visar upp upp trots mina försök till att hålla igen och pointsberäkning. Jag boxar och är ute och cyklar men nä... orkar fan inte bry mig hela tiden. Nu är det snart Göteborg vistelse med allt vad det innebär med frukost, lunch och middag ute... inte så lätt att räkna points då och försöka tappa kilon. Nä jag har lovat mig själv att efter Göteborg ska jag skriva in mig igen och börja om... de där få trivsel kilona har snart blivit allt det där som jag gick ner förra året. Inte bra och jag skäms för att det gått så långt... samtidigt som jag bara är människa som är sjukskriven och tröst äter när jag mår dåligt. Ja jag gör en djup suck och tänker att så får det bli. Idag har man fått sova ända till kl. 11 med mannen. Barnen sov lika länge som oss och gud så skönt.. ja så skulle man haft det varje dag... och lite mys med mannen på morgonen... ja det är nice. Så nu har man precis ätit frukost och några muffins som är så ljuvligt goda. Idag ska jag göra absolut ingenting... bara ta det lugnt och njuta av det som är kvar av midsommar helgen. Får även ladda batterierna inför Göteborg som jag har en känsla av kommer att ta på krafterna. Att ha koll på barnen hela tiden så de inte springer iväg, kommer bort eller blir påkörda av någon spårvagn. Men lite kul ska det bli... dottern har ju blivit ett år äldre sedan vi var på Liseberg senast och nu kanske hon kan åka kanin resan utan att gallskrika! Ja något att se fram emot! Ha en fortsatt trevlig midsommar!!! /Åsa 20 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Gårdagen och idag Glömde visst bort att skriva i min blogg igår... ja gårdagen var en bra dag... fick lång sovmorgon efter en bra natt. Hela dagen var lugn och skön och vilket skönt väder. Jag gjorde mig en laddning burritos och frös in, bra att ha till hands när motivationen och orken tryter och man inte vill lägga 36 p på en pizza. Goda blev dem också. Gossen lekte med kompis så gott som hela dagen och var sysselsatt och lillan sysselsatte sig själv med pärlande och målande. Fick även varit iväg och köpt lite fler galgar till garderoben och lite mer mat... fan vad det går åt mat nu när alla är hemma... alltid något som tar slut. Och igår var jag så sugen på wokad kycklingfile och nudlar och grönsaker efter besöket på Entre i Malmö härom dagen. Ja det blev några timmar i köket igår men gott blev det. Efter middagen cyklade jag mig en runda... tänkte att det var mest skonsamt för träningsvärken som fortfarande känns. Barnen kom i säng i rimlig tid för att vara sommarlov och jag och maken fick kvalitetstid och möjlighet att se den nya Wallanderfilmen Skulden som visade sig vara helt okej. Jag slocknade direkt när filmen var slut. Idag vaknar man tung i huvudet och trött trots man haft en bra natt. Och vädret då? Jo givetvis regn... ja bara det inte regnar i morgon. Idag har jag en hel del att stå i och ska försöka ta det lugnt idag och inte stressa upp mig. Ska köra och handla mat till imorgon och även ingredienser till att göra en smarrig cheesecake. Hämtar väl mamma samtidigt som jag handlar mat. Skönt med lite avlastning med barnen när man har som mest att göra. Både lunchen och middagen är avklarad idag och bara till att värma. Eftersom läkaren aldrig ringde upp i tisdags som bestämt så tog jag ännu en gång saken i egna händer och ringde upp precis... för att få beskedet att nä han är ledig idag, ej tillbaka förrän tisdag. Jodå han hade skrivit upp att han skulle ringa mig i tisdags men måste ha glömt bort det... IGEN! Det är väl underbart att känna sig bortglömd och bort prioriterad... Fick bokat en ny telefontid nästa torsdag då vi är i Göteborg mån-ons. Ja det är trist men så får det bli... hade velat ha det avklarat innan Göteborg men va fan gör man med korkade läkare... Nä nu har jag inte tid att sitta här med... har som sagt en del att stå i idag. Men en sak i sänder och ingen stress... /Åsa 18 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Ont det gör ont men det går... Precis hemkommen och ännu en dag lider mot sitt slut. Jag börjar känna mig sömning... gäsp... barnen är i säng och det har varit en bra dag överlag. Fick sovit länge idag men vaknade med en väldans träningsvärk... aj aj aj... precis överallt... ja det märks att man är otränad och att man inte använt den sortens muskler på väldigt länge... så nog gör boxningen sitt. Under förmiddagen uppstod ett och annat irritationsmoment mellan mig och mannen min och för att i stället leta upp något att äta som tröst kände jag bara för att gå ut och slå till den där säcken... föreställa mig att det var mannen jag slog på... och så gjorde jag det. Lite hopp-rep och slag parallellt räckte under trettio minuter för att avreagera mig och sen kändes allt lite bättre... ja om man bortser från den där träningsvärken som just då kändes betydligt mer. Men jag har hört att om man har träningsvärk så ska man fortsätta träna bort den för om man stannar upp med träningen så tar dem bara längre tid att försvinna... och det ligger nog något i det för visst gör det ont men det går... Efter boxningen var jag vrål hungrig. Väntade sedan på att läkare skulle höra av sig men ingen ringde. Inte helt oväntat då det har hänt förut att han antingen glömt bort mig eller blivit sjuk eller ledig. Nåja jag väntar inte inne en hel dag för att han kanske ringer efter telefontid så vi körde. Han kanske ringer imorgon... hade varit skönt att få det avklarat så jag vet hur länge jag blir sjukskriven till... nåja det ordnar sig nog! När vi hade lämnat barnen hos morfar i Eslöv så körde vi till Malmö och hamnade i värsta bilkaoset pga vägarbete... tog oss en evighet att komma till Malmö där första stoppet blev net-on-net för att mannen skulle skaffa sig en större projektorduk med fjärrkontroll som nu var på rea. Väl köpt och precis inklämd i bilen körde vi till köpcentret Entre i Malmö där jag fick shoppat lite. Det var underbart att sedan få äta middag ensam med maken min utan störnings moment och att bara njuta av maten... syndade mig även en bit cheesecake och tänkte på att man ska njuta av livet... för är det något jag älskar så är det en god bit mat och dessert... När vi kände oss nöjda körde vi och hämtade barnen som var glada över att få lekt några timmar med moster och morfar. Nu åker de snart till USA och blir borta i 2-3 veckor. Rena lyckogrisar!!! Ja vi får se fram emot Göteborg om några dagar men först är det midsommar firande med vänner i Tormestorp... kan inte fatta att det snart är midsommar! Och då ska jag baka en god smarrig cheesecake... /Åsa 16 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Rosa elefanter... Ångest ångest och lite till ångest... natten, morgonen och förmiddagen präglades av detta hemska tillstånd. När man säger till sig själv att man inte ska tänka på något jobbigt eller det som oroar en då givetvis tänker man på det ännu mer... det är som att inte tänka på rosa elefanter... vips så kommer en rosa elefant upp framför en. Även om jag sagt till mig själv upprepade gånger att det inte finns någonting annat jag kan göra än säga hur jag mår och vad jag klarar/inte klarar av på detta fasade möte med försäkringskassa och arbetsgivare så tänker man ju ändå på hur förra mötet gick... och där blev jag ju fullständigt överkörd och ledsen. Min enda tröst idag var att jag hade stöd och uppbackning av min psykolog och tur var väl det. Hon backade upp mig precis som jag hade hoppats på och sa alla de rätta sakerna... mötet blev inte långvarigt när jag berättade hur jag mådde och att jag behövde mer tid och fick mycket medhåll av psykologen. Jag upplevde att de lyssnade och förstod och alla var överens om att jag behövde en längre tid lugn och ro för att återhämta mig. Nästa möte skulle ej vara förrän i september... snacka om att jag kände mig lättad. Nu återstår bara att prata med läkare imorgon för att återge vad vi kom fram till och hoppas på att han förlänger min sjukskrivning därefter. Men det är klart han gör! Så nu ska jag försöka njuta av mannens semester och barnens sommarlov... även om det varit svårt de senaste dagarna. Det är dålig stämning i huset och mannen är mest trött och känner för absolut ingenting. Han sitter för sig själv och ser film och jag är för mig själv... barnen är så självständiga och leker och sysselsätter sig oftast fint själv med någon kompis eller med varandra ... med undantag för när de bråkar då såklart. Idag var de i Tivoliparken i Kristianstad med maken medan jag var på möte. Sen kunde även jag vara med och det blev lite bus, glassätning och shopping i leksaksaffären. Men även det tar på krafterna och dottern var väldigt trött och insisterade på att bli buren... ja jag är med andra ord helt slut efter denna intensiva och påfrestande dag. Jag har dock inte orkat bry mig om de där pointsen idag eller någon motion och när jag tänker efter så är det ju faktiskt inte så konstigt... har varit så orolig och spänd och sovit dåligt... vem fan orkar bry sig om points, vikt, kalorier och motion då? ... ja inte jag i alla fall. Men jag tror att det kommer att vända nu och att jag får nya krafter i och med att mötet idag gick så bra och lätt. Jag känner mig lite sugen på att gå ut och slå lite på sandsäcken och mannen har erbjudit sig att träna lite med mig idag om jag ville... kanske vad vi behöver för att lätta på stämningen här hemma... jag vill i alla fall inte tänka mer på några rosa elefanter... / Åsa 15 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Inte som jag tänkt mig... När jag skriver ovanstående rubrik så gör jag det med en djup suck... dagen har inte riktigt blivit som jag tänkt mig... känner mig så nedstämd, trött och orkeslös idag och all energi känns som bortblåst. Tycker om att sätta mig här och sätta pränt på vad jag känner och tänker... du är ju vad du tänker... jag somnade helt slut igår efter gårdagens röjning här hemma. Har sovit bra inatt och fick sova till kl. 9 i morse då mannen skulle delta på dagis fixardag... jag orkade bara inte följa med men fick ändå se till att gå upp och ge barnen sin frukost. Det började bra med att dottern började bråka och sparkade omkull skålen med fil jag nyss hade gett henne... kul att börja dagen med att toka upp fil. Sen fortsatte trotset med att hon klagade på mackan jag gjorde till henne... hon ber om en delad smörgås och när hon väl får den så ska den vara hel... suck pust och stön... att stå på sig slutade med en argsint och skrikande argbigga och en trött förälder. Fick ringt in förstärkning idag så mormor är här idag och sysselsätter barnen. Mannen var borta tills strax efter 15 och var hungrig och trött när han kom hem. Tror jag det när man jobbar en söndag och bara blir bjuden på saft och kaka. Sen tog han sig en tupplur och har nu blivit väckt av mig för att göra middag till oss... för jag orkar bara inte... jag har gjort pannkakor idag till barnen och jag stod med all mat igår... att lyssna på kroppen var det ja... På tal om kroppen så har jag ju helt misslyckats igen med pointsen... fan... jag som bara skulle äta några få nötter och en liten bit tårta i fredags för att fira. Men som vanligt klarar jag ej av att bara ta lite och äta lagom... nä det ska ätas i stora mängder. I går var det ju inte bättre då man stoppade något i munnen hela tiden för att bara orka vara igår... det blev ju både nötter, godis och ostbågar igår också. Suck! Varför ska det vara så svårt? Och idag hade jag ju tänkt att det skulle vara en ny dag som skulle bli bättre med points och boxning... men nä... jag har fortsatt att äta när jag ställde mig på vågen i morse för att konstatera att jag vägde två hekto mer än förra lördagen och då har jag räknat points och tränat fem olika saker i veckan som gått... förstår ju att jag hade gått upp lite nu när jag överskridet en del men hur kan man gå upp 1,6 kg sen i fredags? Så nu känns det motigt igen att komma upp på hästen igen... fan fan och skit! Överväger att skriva in mig igen på vv på tisdag men så har vi semester nu och tisdagen därefter så är vi ju i Göteborg, bor på hotell och äter ute både frukost, lunch och middag... känns som dömt att misslyckas och jag är så trött på den känslan. Hade väl trott i min naiva värld att jag lyckades gå ner 2-3 kg innan Göteborg och sen kunde man unna sig där de få dagarna och sen fortsätta när man kom hem... så naiv man är! Nä nu kallar mannen och vill jag ska göra marinad åtminstone till kycklingen som snart ska läggas på grillen. Hör hur magen kurrar lite... ska försöka igen imorgon och hoppas på att mötet med fk går bra! Ja suck... /Åsa 14 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Jävla skitväder rent ut sagt... Dagen började bra i alla fall... fick sova och vakna av mig själv och har sovit bra hela natten utan någon som kallat eller haft ont någonstans... sen kom gossen in och kröp ner till mig... mysigt att gosa lite... vi bestämde att sticka iväg och fixa lite nybakade bullar, pålägg och juice och alla var goa och glada tills vi drog isär persiennerna och upptäckte att det regnade... idag också... jädra skitväder... vi fick handlat vad vi skulle och även fyndat fyra par barnskor till halva priset... kul när man kan göra bra affärer och när barnen vägrar ta skorna av sig och går omkring med dem inomhus :)) Vi var efterlängtade när vi kom hem av två hungriga själar som hade kokt ägg och vi avnjöt en himmelsk god frukost klockan 11.00. Så resten av dagen har varit helt upp och ner vänd... ingen lunch... bara en massa snask då barnen ville ha lördagsgodis, chips och ostbollar... kände redan när jag stoppade i godsakerna i vagnen att det här kommer att sluta illa... jag som ska hålla igen... åt ju så det räckte för flera dagar igår... nåja sund inställning var det ja... Efter frukosten och avig inställning till vädret blev jag uttråkad och ville hitta på något med familjen idag, för att undvika bråk mellan samtliga familjemedlemmar... men nä detta orkade inte mannen min... han ville bara vara och göra absolut ingenting för att han är så trött inför semestern. Så det blev att bli hemma... och när det regnar ute och man är uttråkad så brukar det oftast bli städning... så idag har vi röjt i hela huset, slängt en massa saker och gamla kläder, fått dammsuga, tvättat 4 maskiner tvätt, tagit disken och gjort en himla god middag; grillad fläskfile, kokt nypotatis och wokade grönsaker. Gud så gott! Efter maten upptäckte jag att jag skulle ju invigt mina boxgrejer idag... mannen fick t.o.m satt upp boxsandsäcken i garaget till mig... men jag har bara inte orkat och haft någon lust. Nog för att jag skulle behövt av två aspekter: vikten men även för humöret... för precis som jag fasade så har det blivit mycket bråk och tårar idag mellan barnen här hemma och även en massa tjafs mellan mig och maken min... hans tålmodiga stämma gentemot barnen varade inte mer än drygt ett dygn... precis som jag sa... ja man blir mer eller mindre knäpp hemma med två barn som kommer i luven på varandra konstant och inte kan skickas ut och leka i trädgården för att det regnar. Så återigen så skyller jag allt på vädret idag... jädra skitväder rent ut sagt! Men nu har det äntligen slutat regna och himmelen ser riktigt trevligt blå ut... imorgon blir nog en bättre dag ur alla aspekter och imorgon ska jag återuppta min gamla vana: att boxas! /Åsa 13 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar En bra deal... Äntligen fredagkväll...trist att det regnar bara...skitväder...tycker synd om alla studenter som klätt upp sig idag och deras släkt...skönt att man inte är student längre utan har det varmt och torrt här hemma. Idag har varit en något stressig men bra dag... barnen har varit på dagis sista dagen innan sommarlovet och mannen har jobbat färdigt och firar nu lite semester. Dagen blev ungefär som planerad och jag fick åkt in till Kristianstad och uträttat mina ärenden. Jag fick träffat min psykolog och det kändes skönt att få prata av mig min ångest inför måndagsmötet med FK och arbete... känns skönt att få medhåll av henne i hur jag mår och vad jag klarar av och definitivt inte klarar av när det gäller min arbetsförmåga. Jag kände mig starkare när jag åkte därifrån och känner att det ordnar sig nog på måndag. Efter mötet hade jag siktet inställt på Stadium och blev mer än överlycklig när jag gick ut därifrån. Jag fick nämligen ett skitbra erbjudande av en försäljare på boxningsgrejer. Fick två par handskar till priset av en då det ena paret var i bruten förpackning och hade ingått i ett set som återlämnats. Så nu kan vi ha vars ett par handskar. Fick även erbjudande om att köpa 2 mittsar till priset av en då dessa också var i bruten förpackning och hade ingått i samma set. Fan vad bra och vad jag sparade pengar. Försäljaren slängde med ett hopp-rep också gratis för att jag tog de andra grejerna... jag som precis hade stått och funderat på att även köpa ett sådant men lagt tillbaka det när jag räknade efter vad slutsumman skulle bli. När jag konstaterade hur mycket jag hade fått för pengarna och vad jag hade sparat så tänkte jag att det här måste jag fira, vilket resulterade i att jag gick in och köpte mig en sommartårta. Jag kände även för att ge mannen min något nu när han har semester och köpte med mig ett flertal hekto nötter/naturgodis hem till honom, som visade sig bli väldigt uppskattat. Så nu är man full på nötter och jag vågar inte ens räkna efter hur många points jag har fått i mig bara på dem. Sen tog jag ju en liten bit tårta som var himmelsk god... men jag har i alla fall inte ätit någon middag för det har det inte funnits något utrymme för i magen. Men jag har i alla fall fått tränat idag igen på orbitreken i förmiddags, blev 22 minuter igen och jag var helt slut efter bara tre minuter men man kämpar på och påminner sig själv om den där målvikten man eftersträvar att uppnå. Ja jag kämpar på med både pointsen och motionen... imorgon ska vi boxas och det ska bli så kul! Nu ska jag hålla kväll och barnen slocknar väl snart då de gäspat i några timmar nu. Ser fram emot kl. 22.00 för då ska jag se tv-serien V som jag bara älskar...äntligen en bra serie på TV som är värd att se och som inte handlar om inredning/renovering eller sjukhusmiljöer av diverse slag. Tummen upp för V.../Åsa 12 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Mycket som hänt idag och som är på gång... Vilken jobbig dag som äntligen lider mot sitt slut...det var en jobbig natt med en dotter som vaknade till ett flertal gånger och ville vara hos sin mamma. Vaknade helt slut i morse och kände mig något irriterad och tung i huvudet...och det blev inte bättre för att det var morgon...barnen bråkar om det mesta och sen har vi dotterns eviga trots och pipande som ibland känns som om det aldrig ska ta slut...och det tar så på humöret och tålamodet och jag känner hur jag håller på att explodera och gå i tusen bitar...orkar inte...orkar inte...och jag känner mig som världens sämsta förälder... fick bråttom med att lämna barnen på dagis idag...bara idag och imorgon också som de ska vara där innan maken har semester i tre veckor och barnen är hemma från dagis...hu jeda mig hur nu detta ska gå? Kommer det bli bråk? Kommer jag få lugn och ro och den avlastning av maken min som jag så innerligt behöver? ... jag hoppas det men vet också med mig att han är helt slut efter att jobbat häcken av sig på sitt arbete inför semestern. Om jag känner maken min rätt så kommer han att vilja ta det lugnt, göra absolut ingenting och bara se film med hög och irriterande ljudnivå...inte ta hänsyn till mig och att vi har två barn som klättrar på väggarna...Nä jag kan bara hoppas att semestern blir bra i år med tanke på att det var på förra semestern som jag blev dålig och yr. Med ovanstående känslor och farhågor har jag försökt att bara ta det lugnt idag och njuta av min egentid som snart är slut känns det som... jag kände att fröknarna på barnens dagis var värda var sin blomma som tack för denna terminen och framför allt som tack för deras arbete och omsorg av gossen min nu när hans dagar på dagis lider mot sitt slut. Stora gossen! Så jag körde iväg för att inhandla lite blommor med ett fint skrivet kort. Fick lämnat en idag till en av fröknarna och ska överlämna de resterande två imorgon när de andra är på plats. Blomman blev uppskattad och det kändes bra att få visa uppskattning. Det är ju inte bara barnen som jag tänker på utan även för min egen del då fröknarna visat stor förståelse och omtanke av mig nu när jag varit/är sjukskriven och mått så dåligt! Fick även köpt någon blomma till för min egen del till att ha på balkongen och fick planterat den där rosen. Blev jättefint och balkongen ser så trevlig och inbjudande ut nu till skillnad från hur den såg ut förut...vilket lyft! Medan maken värmde lite rester så passade jag på att hoppa upp på orbitreken och köra mig ett pass...22 min var vad jag klarade av och det får jag känna mig nöjd med med tanke på att det var evigheter sedan jag stod på den sist. Men gud vad trött man blir och man känner sig helt slut efter bara några minuter...men den gör sitt jobb! Som vanligt har jag tänkt mycket på vikten idag och på pointsen som jag kämpar febrilt med... jag köpte hem lite thai mat idag och det är bara så gott... vet bara inte om jag räknar rätt antal points på den måltiden men det skiter jag i...jag uppskattar och så får det vara bra med det. Imorgon har jag en del att stå med... ska träffa psykologen och prata inför mötet på måndag med försäkringskassa och arbetsgivare...hu jeda mig vad jag har ångest och är nervös inför detta möte...speciellt med tanke på hur det gick sist...kände mig ju totalt överkörd...men nu är min psykolog med i alla fall och förhoppningsvis kan hon backa upp vad jag säger och hur jag mår och att jag behöver mer tid. För det är så jag känner... jag mår betydligt bättre men känner mig fortfarande så skör och ostabil ... jag orkar inte börja jobba ännu och bry mig om andras problem... nä ska inte tänka mer på det nu för då får jag väl svårt att somna i natt. Det tar jag när det kommer... försöka inte oroa mig. Det ordnar sig. Imorgon kommer morsan igen och hämtar barnen så jag kan göra mina ärenden utan stress... ska även inhandla de där efterlängtade boxhandskarna och mittsarna att slå på så jag kan komma igång med boxningen igen...oh vad kul det ska bli! För det är precis vad jag behöver...göra sådant som får mig att må bra och boxercise är en sådan sak! /Åsa 11 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Nej tack... Har satt mig till rätta i min schäslong i mitt fina sovrum och tänker över dagen och vad jag ska skriva i detta inlägg ikväll...är mätt och belåten efter en tripp till McDonalds med min käre fader, morfar Håkan, och familj. Var så hungrig och skulle lätt kunnat äta både Big Mac alt. Big Tasty meal med plusmeny...men nej tack det gjorde jag inte...det blev en kycklingsallad istället med extra mycket kyckling...gud så gott det var...och fingrarna var ofta vid dotterns pommes och hamburgare...en till henne och en till mig...och så någon tugga på hamburgaren som också slank ner...ja jisses...att mat kan vara så gott...Sen var det efterrätt och samtliga ville ha...men åter igen blev det ett nej tack och jag stod på mig...dock något motvilligt...det hade ju varit gott med en glass med chokladsås...mmm...nej nej nej tack...och så fokusera på vad det är jag egentligen vill...gå ner de där kilona var det ja...kan inte både äta upp kakan och ha den kvar...nä någon motta får det vara och inga points över ändå... Har känt under dagen att jag borde gått min runda i skogen för att "skynda på viktprocessen" men så har jag tänkt till och känt efter...nä ta det lite lugnare och tänk att du rört dig nu tre dagar på raken...du kan behöva en vilodag och så på det igen imorgon...ja så får det bli. Sötsuget knackade på dörren några gånger idag och till sist blev det för bra så jag tog bilen och jag körde snabbt som attans för att inhandla mig några liter jordgubbar... sen kändes det okej igen... för stunden...hi hi. Fick köpt mig lite fler keramikkrukor idag till balkongen...har en rosplanta som mannen tagit hem till mig som behöver sättas i jord...det kan jag göra imorgon. Och ja... jag har beställt hem en boxning mitts till att sparka på och på fredag ska jag köpa mig ett par boxhandskar och mittsar att slå på...för här ska boxas och förbrännas kalorier. Saknar tiden då jag och mannen gick tillsammans på boxercise...gud vad roligt det var och svetten den rann...och ett himla bra sätt att både förbränna kalorier och avreagera sig på. Det ska vara roligt att träna! Om det bara kunde vara lika roligt att säga nej tack... Ikväll ska jag och mannen min se en bra film som pappa Håkan hade med sig: Taken med Liam Nielsen tror jag han hater...den skulle tydligen vara mycket spännande och nervkittlande...ser jag fram emot men först ska barnen i säng. /Åsa 10 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar En Magnum Mandel istället Sitter här med en Magnum Mandel glass i handen och håller liv i min nya kvällsvana; att blogga. Ja jag vet glass på en tisdagkväll och pointsen redan förbrukade för idag men mannen var sugen på en glass och frågade om jag ville ha en...njaa...en med lite points i i så fall och beställde en cornetto jordgubb till ett pointsvärde 3,5. Och så fick jag en Magnum Mandel istället för att pizzerian inte hade den jag önskade...svårt att säga nej till en snäll make som köpte glass till mig bara för att den innehöll 3 p mer...tänker ju på det här med att ha en lagom inställning till mat/godis...inte vara så besatt av vad man får/inte får äta...att unna sig ibland så det gjorde jag nu och försöker intala mig att det gjorde jag rätt i... Jag har varit ute i skogen idag igen och stegen kändes inte lika lätta idag...men jag behövde komma ut och få lite frisk luft även om jag kände mig lite för trött i kroppen. Men jag tog mig runt min vanliga runda och det kändes skönt efteråt...när jag gick där i skogen så tänkte jag att jag inte skulle göra någon form av motion varje dag utan att det fick räcka med varannan...men jag kände ju för att röra på mig och jag vill ju så gärna gå ner i vikt...och så äter jag glass...ja få unna sig ibland var det ja...:)) Dagen har i övrigt varit okej och jag har mest tagit det lugnt...barnen har varit i skolan idag och mamma kom hit och hämtade dem...mannen min har lagat middag till oss så jag fick vila och barnen är redan i säng. Imorgon kommer morfar/pappa Håkan och vill umgås med sina barnbarn och skämma bort dem med McDonalds...och det får han gärna göra för då slipper jag stå med någon middag. Och ja det bästa av allt idag...skattepengarna har äntligen kommit så nu kan man handla igen...och även spara...lite...hi hi. Finns ju en del som man väntat med och nu kan man ju göra en del av detta i alla fall... /Åsa 9 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Blogg...min nya kvällsvana Tänkte precis att jag sitter här med datorn i knäet varje kväll och skriver av mig...min nya kvällsvana som jag tycker blivit en bra vana...det är lite terapi för mig att få skriva av mig mina tankar och hur dagen har varit. Roligt att det finns några som är inne och läser och är intresserad av mig och hur jag mår/gör om dagarna...tack till Er som känner er träffade! Så hur har dagen varit idag då? Jo okej...det var en jobbig natt med en gosse som kom in till oss med magont...massera och massera och massera lite till timme efter timme...och när han väl somnade så vaknade gulfia till så mannen fick hjälpa till. Och så var det det där med att ställa klockan och gå upp när man är som tröttast...fortfarande dö jobbigt och det tar emot att väcka de små men idag skulle de ju på skolavslutning på dagis...så upp kom vi och iväg i tid...bara det känns ju som en stor bedrift och projekt i sig. Vi sjöng in sommaren och det kändes verkligen som en skolavslutning med Idas sommarvisa och den blomstertid nu kommer...mysigt...sen blev det en högtidlig ceremoni när Philip var en av de tio barn som skulle "avtackas" för denna tiden på förskolan...det blev blommor och paket till alla 6 åringarna och jag blev mycket stolt och kände för att fälla en och annan tår...känns ju som igår när han skulle skolas in på dagis...och nu ska han börja nollan till hösten. Tiden går så fort och det dröjer väl inte länge förrän han tar studenten och vi står där och sjunger fy fan vad han är bra...oh suck...ja att skaffa barn och familj är ta mig fan det bästa jag gjort! Efter lite skön musik blev det tårta på dagis...blev mycket stolt över mig själv när jag bara tog en smal liten tårtbit som visade sig vara mycket godare än vad den såg ut att vara..."-ska du inte ta en bit till Åsa, du som bara tog en sån liten bit"...hu vad det var svårt att stå emot men jag stod på mig och tänkte på mitt mål och min nya deal med mig själv...lagom är bäst...räcker med en liten bit...för jag ska gå ner de där kilona och då får man offra en och annan påfyllnad. Så det blev ingen påtår för mig inte...i övrigt har dagen varit lugn...jag har fått uträttat lite ärenden på stan och även röjt här hemma med disk och städning av barnens rum...som jag vet att de borde städa själva men va fan jag orkar inte med tjatet och den dåliga stämning som blir i huset...nä tio minuter på egen hand i lugn och ro och så är det avklarat...så farligt var det ju inte... Sen kände jag för att hämta barnen på dagis så att make kunde koncentrera sig på att inhandla den där sista brädan till balkongen...vilket han också gjorde och nu är balkonggolvet helt färdigt! Medan make grejade med detta gjorde jag en himmelsk god middag som jag varit sugen på länge: panerad skinkschnitzel, stekt nypotatis, lök och brun sås...fan vad gott och ja jag vet...panerat är ju inte det bästa ur kalori synpunkt men något får man ju unna sig och jag la halva dagsransonens points bara där...värt varenda points! Absolut!!! En kvälls promenad i skogen igen blev det också av idag och det kändes bra även om strömmen tog slut på min mp-3 spelare...så det blev till att njuta av krafsandet under fötterna istället. Hoppas jag kan fortsätta hålla igång motionen och göra även det till en bra vana! Imorgon kommer morsan hit och vill vara med barnbarnen igen...skönt med avlastning...nä nu ska jag mysa med mannen min så nu blir det inte mer skrivande för ikväll.../ Åsa 8 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Äntligen en tur i skogen Så fick man till sist masat sig ut i skogen för en motionsrunda...att det ska kännas så motigt ända tills man börjar gå...sen känns det så skönt när man väl går där...bra musik i öronen samtidigt som man kan höra stenarna som krafsar lite under fötterna när man går...varför gör man inte detta oftare? Varför ska det vara så svårt att hålla motionen vid liv? Alltid samma visa...man får tummarna loss och kommer igång men det blir aldrig långvarigt och en regelbunden vana...det är ju ändå det jag strävar efter att det ska bli en bra vana som är värd att hålla fast vid...för min del är det mitt känslotillstånd som ställer till det...jag blir deppig och ledsen av någon anledning...börjar tröstäta och då känns det meningslöst att fortsätta med motionen när ingenting annat fungerar ändå...och så blir det en ond cirkel. Nu försöker jag verkligen bryta denna cirkel för sjunde elfte gången och komma på fötter igen... Planera in motionen i kalendern...hmmm...inte träna varje dag för det har ju inte fungerat förut det har ju min kropp berättat för mig upprepade gånger...okej...varannan dag kan jag ju stå ut med...och variera aktiviteten...typ promenader på söndagar, cykla på måndagar, orbitrek på onsdagar och stavgång på fredagar...ja det kan ju fungera och så ta en vecka i taget...äta nyttigt och räkna points...då borde jag ju tappa de där förbaskade kilona...ja idag har jag tänkt mycket på points och motion och på frågorna "kan jag" och "kommer jag" för det är det som det hänger på. Jag vet ju vad jag vill och vad som krävs det är resten som är det svåra. Men jag vet att jag kan och jag kommer göra det nu så det så. Jag fick sova länge idag då det var min sovmorgon. Sen har vi haft huset fullt med barn...kompisar till Philip som ville komma hit och leka och jag tänkte mig inte riktigt för när jag sa jag till två stycken samtidigt och sa att de kunde vara här...tänkte ju att de kunde vara ute och att det är lugnare och att det då inte blir en massa bråk mellan mina egna två...men så började det regna och sen var det olidligt...huu...högljutt och stimmigt och huvudvärken kom som ett brev på posten. Jag tog mig en tupplur och kunde faktiskt somna i oväsendet. Sen fick Philip följa med kompisen hem lägligt nog tills jag vaknade. Sen har kvällen varit hyfsat lugn...tittat på film med maken och äntligen fått i säng vilddjuren. Nu håller jag kväll och ser på Nätet med Sandra Bullock...bra film...imorgon får man ställa klockan på ringning då barnen har avslutning på dagis...varför lägga en sådan aktivitet så tidigt? Nåja...kan vila efteråt...har inget speciellt inbokat i veckan som kommer...skönt! /Åsa 7 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Nytt balkonggolv äntligen på Sveriges nationaldag och allt Tanke till handling gick snabbt denna gång och nu har även huset fått ett nytt fint balkonggolv idag! Det gick snabbt att både köpa in och lägga...inga konstigheter som Håkan brukar säga i färjan...hi hi. Brukar alltid vara något som strular i detta fuskbygge till hus men inte idag...någon gång ska det väl ändå flyta på bra till vår fördel. Fast det såklart mannen min hade räknat fel på en bräda som nu saknas men som kommer att kompletteras under morgondagen...nu tvättas golvet av och jag kan snart bära upp min nya däckstol och inreda med diverse blommor och flätade tygkrukor och blockljus...underbart med nytt...och att få göra verklighet av sina drömmar...finns många drömmar som man skulle vilja göra verklighet av...en del förblir outtalade för alltid och andra tål att sättas ord på... När balkongen äntligen är klar och inredd till fullo ska den invigas med paraplydrinkar och snittar i sommarsolen...längtar tills dess. Idag har jag även tänkt efter vad gäller intag av mat och onyttigheter...var och handlade mat idag och fick lagt ner lite av varje; nyttig lax, kycklingfile, skinka, groddar och diverse grönsaker...för nu ska det gås ner i vikt och middagen har varit underbar idag och där gick många points. Är totalt uppe i 22,5 p idag (av totalt 20p per dag) och det är jag mycket nöjd med med tanke på att det varit betydligt fler kalorier övriga dagar. Men jag har inte hunnit med någon motion idag...har fått mycket kvalitetstid med maken idag...nice...och sen fick jag se till att gosse blev ombytt och klar till bowlingkalas idag. Ärendena avlöste varandra med matinköp, sen hem igen för att sedan en kort stund därefter åka igen och hämta gossen...fan vad två timmar går fort...men han hade haft roligt på kalaset. Medan mannen la golv fick jag stå med maten trots att det ej var min tur...men det gjorde inget...vi hjälps ju åt och vill ju båda att vi ska ha det fint i vårt hus...men det tog på krafterna att laga mat. Det som varit ett irritationsmoment idag är dessa två livliga barn som gärna är så nära varandra som det bara går så att det är oundvikligt att komma för nära och hamna i bråk...oh...det bråkas och trätes och mina otåliga nerver kommer fram...suck...så trött på att tjata och skälla och byta kläder på denna dam som har en otrolig förmåga att spilla eller skita ner sig konstant. Ja det har minst sagt varit en intensiv och händelserik dag denna 6 juni...Sveriges nationaldag...måtte det bli en lugnare dag imorgon.../Åsa 6 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Imorgon börjar mitt nya liv...för sjunde elfte gången... Så var man nog uppe i ca 100 points för idag och då tror jag inte det är någon större överdrift...nä det kan nog stämma efter frukost, thaimat, godis, kakor, pizza, ostbågar och choklad...lättare att räkna upp vad jag inte har ätit! Usch mår illa när jag ser det i skrift...fy...hur kan jag äta så mycket. Jag vet ju att jag inte mår bra när jag äter som jag gör men det känns så bra och gott när jag stoppar i mig det...sen ångrar jag mig men dock för stunden och sen tänker jag ah vad fan kan lika bra fortsätta äta och så gör jag det och tänker att jag lika bra kan passa på och kränga då jag ändå inte räknar points och motionerar...suck...man måtte vara knäpp och ha ett extremt matmissbruk. Man kan ju inte gnälla över att vågen bara visar uppåt...fan inte klokt som jag håller på. Och dessa tankar får jag ju för jämnan, bestämmer mig för att börja om och så kör jag på och gör det jättebra några dagar, som max några veckor för att sedan trilla dit igen efter att ordnat kalas eller middagsbjudning av något slag...sen är det svårt att komma upp på banan igen. Har funderat nu i dagarna på att gå på vv-möte igen, betala som aktiv guldmedlem...även om jag verkligen inte känner mig värdig den titeln...så kämpa på och gå ner de där kilona tills jag kommer under två kilos gränsen och slipper betala. Men det tar emot att gå dit...ännu ett nederlag och att jag som t o.m. varit konsulent tappat fotfästet så markant...men samtidigt tänker jag att va fan...jag är ju mänsklig jag med och gudarna ska veta att jag inte mått särskilt bra sedan jag blev sjukskriven och att det då blir ett faktum att jag tröstar mig med mat. Jag har ju fått bra vänner i vv-konsulentkretsen som har full förståelse för de där kilona jag lagt på mig. Nä det duger inte...nu vill jag gå ner mina kilon och väga vad jag ska och då behöver jag en plan...först och främst svara på frågan: vad vill jag? Ja det är väl uppenbart jag vill gå ner de där förbaskade kilona och bli målviktig igen. Fråga nr. 2: vad krävs för att uppnå resultat? Skriva checklista igen fr.o.m. imorgon, planera mina måltider bättre, röra på mig mer regelbundet och framför allt göra något annat än tröst äta när jag mår dåligt...kanske vända mig mer till maken min för tröst och stöttning...ta en frukt...nja tråkigt...roligare att göra en smoothie ...eller gå en promenad...ja bara det inte regnar... för att bryta detta hemska beteende som driver mig till vansinne varje gång känslorna tar överhanden...ja kanske det går...klart att det gör...jag vill ju göra något annat än att äta och jag vet att jag kan bryta denna ovana och att jag kan gå ner i vikt...jag har ju gjort det tusen gånger förut och kan även denna gång...jag kan hålla igen och unna mig saker inom ramen för mina points...klart att det går...så kommer jag göra detta nu då blir fråga nr 3? Som svar på fråga nr. 4 om jag kommer göra detta nu då så kan jag säga till 180% att jag kommer att göra allt jag kan för att få det att fungera denna gång och så får det ta den tid det tar...ingen stress och press utan för att jag älskar mig själv och tycker jag är vacker och värd en mer hälsosam livsstil! Dagen i övrigt har varit tung...trött och huvudvärk hela dagen...inte konstigt man ätit som fan...men nu är detta historia och jag ska se framåt...orkade inte ens ta mig till Kristianstad idag för att träffa psykolog...samtalen är till för mig och ingen annan och orkar jag inte så orkar jag inte...boka ny tid...inte mer med det! Fick planterat lite fler blommor idag och det blev så fint...sen har morsan varit här och hämtat barnen på dagis idag och avlastat oss lite. Nu är det redan kväll och jag är taggad att börja om imorgon...nu jävlar... /Åsa 5 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Trött och fryser som fan Så har man varit en god förälder och följt med på grillkväll på dagis...mådde inte så bra ett tag...trött och frusen...hade funderingar på att inte följa med men så tog samvetet överhanden och så gick man dit ändå. Men det var trevligt att få prata lite med de andra föräldrarna och grilla korv...fan vad mannen min kan äta. För att tänka att vi bara skulle gå dit och snabbt äta en korv eller två och snabbt hem igen så var vi så gott som sista paret hem vid grillen. I övrigt har det varit en tung och seg dag idag...fick röjt lite på balkongen som nu bara ska dammsugas av. Fick även varit iväg och köpt lite presenter till kalas som gosse ska gå på i helgen och jag kunde bara inte låta bli att köpa de där svarta tygkrukorna till balkongen...det kommer bli så fint när jag väl kommer så långt... Jan kom hem med lite blommor och blomjord och hjälpte mig med att plantera dem...några blev färdiga och utplacerade i trädgården och står nu och ser så fina ut på framsidan av huset...härligt med lite färg som livar upp. Ska plantera fler blommor imorgon och fortsätta göra fint... man vill helst att allt ska vara färdigt direkt...varför har man så bråttom och svårt för att vänta...låta det ta sin tid...man är mer intresserad av det färdiga resultatet än av resans gång...det är ju faktiskt rätt trevligt att få sitta där och plantera blomma efter blomma i lite vackra krukor. Lite som terapi... Ja på tal om terapi så är det samtal igen hos psykologen imorgon...vet inte vad jag ska säga riktigt... jag mår ju lite bättre men man vågar knappt säga sådant...speciellt inte när möte med försäkringskassan närmar sig där psykologen ska vara med...känner att jag vill vara hemma nu och må bra ett tag innan jag börjar jobba igen...jag behöver mer tid att komma under full med mig själv och vad jag ska göra...jag vill få mer tid till projekt som får mig att må bra...som att inreda balkongen och göra fint i trädgården...men detta får man ju inte säga för då har man ju genast arbetsförmåga. Ja det borde ju finnas mycket att prata med henne om för jag går ju ändå dit för att jag behöver prata om hur jag mår och mina bekymmer. Nåja det ordnar sig...det brukar det göra...nu ska jag hålla kväll och krypa under en filt eller två...för fy vad jag fryser...brrr /Åsa 4 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Efter regn kommer solsken...eller är det tvärtom? Fick sovit lite längre idag men blev väckt av arg gosse som lät mig veta att tandfén inte hade lagt någon guldpeng i hans vattenglas under natten... aj fan det hade vi helt glömt bort innan vi kröp till kojs igår... Philip var så stolt igår över att ännu en tand hade lossnat och hade sett fram emot utdelning. Snabbtänkt som man är fick jag sagt åt denna arga gosse att han måste sett fel och inte vaknat ordentligt ännu och att mamma fick gå ner och se efter...dvs lägga dit en guldtia...för att sedan intala honom att "jo se där låg visst en peng" Philip såg på mig och log och förstod att det var mamma som lagt pengen där men jag nekade givetvis till detta påstående ...ja jisses :)) Barnen blev lämnade sent till dagis idag och vi tog det bara lugnt på morgonen. Jag har känt mig väldigt trött idag och tung i huvudet och jag tror det beror på vädret och denna tryckande värme som varit...hade velat åka till Kristianstad idag för att träffa två av mina f.d. viktväktarkollegor som jag saknar väldigt mycket... men eftersom jag var så trött och hade huvudvärk så valde jag att ställa in träffen och tänkte att där kommer fler dagar och möjligheter till att träffas. Tog det lugnt hemma istället och fick vilat en stund. Blev lite pigg efter lunch och kände för att åka och köpa mig en däckstol som jag hittat till en billig peng på ÖB...en grön dyna till stolen blev också inhandlad. Tog mig även en runda in på Ica Maxi och kollade in deras sortiment och hittade så mycket fint... såg en fin parkbänk och även fina svarta korgkrukor till nedsatt pris som jag tänkt mig ha på balkongen som bl.a. avlastningsbord/extra sittdel...ja där skulle man kunnat gjort av med många hundralappar...kanske senare när vi kommer så långt. Under kvällen har jag börjat fundera på vem som är ens sanna vänner...jag har min syn på vad vänskap är och för mig så är vänskap att finnas där för varandra, att genuint bry sig om hur den andre personen mår, att förstå och inte dömma men kanske viktigast av allt att bli omtyckt för den man är fullt ut, för hela ens personlighet... det värsta jag vet är att krusa andra människor...om någon inte trivs i mitt sällskap och/eller känner sig besvärad av mig på något sätt så behöver man inte vara/umgås med mig... men då behöver man ju inte låtsas vara min vän eller låta mig tro det om man egentligen tycker och känner någonting annat... säg det då direkt till mig så jag vet så jag slipper undra var denna personen egentligen står! Så länge jag kan minnas har jag alltid haft problem med att hitta vänner, någon "bästis" som man sa i låg och mellanstadiet, väninnor som finns där i vått och torrt... vet inte varför det har blivit så men jag hade svårt för kompisar redan som liten... jag har fått höra diverse saker om mig själv...att jag var för dominant, för krävande, för intensiv, för högljudd, för känslig...ja det tog aldrig slut...men jag vet inte vad jag gjorde för fel för jag var bara jag... med min bubblande personlighet och energiska jag som tyckte om att höras och synas och sådan är jag fortfarande. Det känns som om mitt sätt att vara inte uppskattas av alla och att man istället föredrar de som har en mer lågmäld och lugnare approach... ja jag kan bara konstatera att sådan är inte jag...what you se is what you get...jag har aldrig utsett mig för att vara någon annan än den jag är och guess what...jag är stolt över att vara den livliga och sprudlande tjej som jag är... kan man inte acceptera detta så behöver man inte vara min vän. Det är inte någon slump att jag gift mig med min bästa vän för det är precis vad han är...han älskar mig precis för den jag är och just för att jag är denna livliga och energiska tjej som ständigt hörs och syns... so what om jag inte hade någon brudtärna som var min bästa väninna... jag fick en bästa vän för livet :)) Nu väntar familjemys med gott gott och film "Vi hade i alla fall tur med vädret...igen" och det kan ju passa idag då solen tittat fram mellan regnskurarna! 3 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar Bättre och bättre dag för dag Skriver ovanstående rubrik med ett leende och tänker att det känns underbart att börja må bra och att det går på rätt håll. Idag har det varit ännu en skön och lugn dag, ingen stress och inga måsten. Jo det var ett "måste" i morse när jag var tvungen att gå upp halv åtta för att se till att gossen min kom iväg i tid till utflykt med dagis! Det var inte roligt att gå upp så tidigt och behöva väcka barnen som sov så gott. Gud så trött jag var och det tog tid både för mig och barnen att vakna till. Skynda långsamt med att äta frukost, påklädning och förberedelse av matsäck till gosse. Och när jag kände stressen inombords och hur jag jagade upp mig själv så kom tankarna direkt att nej nej nej...ta det lugnt nu...för fan...inte värt det. Så fick tjata en hel del på barnen och vi kom iväg i tid. När barnen väl var lämnade njöt jag av lugnet och satte mig ute i trädgården och solade. Varmt och skönt och dessa ljuvliga vindar som går rakt in i själen :)) kom på mig själv med att jag satt där och luktade på livet och njöt för mig själv. Älskar att vara hemma nu och bara vara, inte gråta, deppa och oroa mig för allt och alla. Och jag älskar mitt hem, min trädgård och min familj och att bo här i Tormestorp som är så vackert och idylliskt. Så lugnt och tyst och fridfullt...jo detta kommer att bli bra. Har tänkt en hel del idag på mitt arbete och om det är rätt sorts jobb för mig. Jag håller med dem som tycker att jag ska ha ett mer lättsamt arbete som inte kräver så mycket av mig mentalt. Vet bara inte vad detta jobb skulle vara och bestå av ännu...Jag vill kunna känna arbetsglädje och få uppleva att prestationsångesten är som bortblåst...fast det dröjer nog ett tag till innan jag kommer dit. Och under tiden ska jag bara prioritera mig själv och göra sådant som jag mår bra av. Har även tänkt mycket på vår trädgård på sistone och känner sådan lust till att inreda den med blommor och grönskande arrangemang...jag vill det och det och det...och så får jag hejda mig och tänka en sak i taget... Mannen min vill också göra fint och nu planeras lite inköp av blommor, växter, trädgårdsmöbler både ute och på vår fina balkong som vi aldrig nyttjar. Skönt att skattepengarna är på ingång så att vi kan göra verklighet av några av våra fantasier och drömmar i alla fall...man lever bara en gång! Livet är till för att njutas av... Åsa 2 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Sol underbara sol Idag har varit en lugn och skön dag med massvis med sol och god värme...lite för varmt men man ska inte klaga. Man ska inte klaga på vädret när vi äntligen har fått lite sol och värme för sådana dagar som vi haft de senaste dagarna är lätträknade. Nä jag älskar värme och sol och försöker få i mig så mycket vitaminer genom solstrålarna som bara går. Men även jag ska medge att det var för varmt ett tag i dag för att sitta i solen! Därför är det så skönt att man även har möjlighet att gå in i skuggan...för hoppsan där somnade jag visst idag. Så himla skönt med en liten siesta. Ville få något lite gjort idag och det fanns en del tvätt som behövde tvättas. Fick även röjt i köket efter helgens bravader och brist på ork och det kändes skönt att undanröja alla spår. Skillnaden på nu och tidigare är att jag gör det lite då och då och i lagom tempo. Jag rusar inte i väg och skyndar mig som jag gjorde innan. Och visst gör det skillnad...förstår nu mer innebörden av att förändringen börjar med mig själv! Har inte riktigt orkat bry mig om points eller motion dessa dagarna även om det verkligen skulle behövas. Lite svårt också att börja när man har massa mat och tårta över som behöver ätas upp. Ska snart gå och värma lite potatisgratäng och ta fram lite kallskuret för nu kurrar magen lite. Har inte varit så hungrig idag, ännu en fördel med denna underbara värme att man inte äter så mycket :)) Undrade precis vad maken min gör och upptäcker att han sover i hammocken...ja det är han väl förunnad efter en hård arbetsdag i stekande sol. 1 Juni 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Kalas och mors dag En skön och ljuvlig helg lider redan mot sitt slut och jag är mycket nöjd med hur allt artat sig med både födelsedagskalas och mors dag firande! Jag kan inte fatta att min snäcka redan blivit 3 år och hon blev verkligen uppvaktad med många fina presenter! Hon blev mycket glad för sin nya cykel och sparkcykel och jag kunde känna mig nöjd som mamma som såg till att dottern min också får nya saker ibland och inte behöver ärva av sitt syskon som en annan fick när man var mindre. Jag slutar aldrig förvåna mig över makens släkt som beter sig himla märkligt. Varför ringer man och tackar ja till inbjudan och sedan inte kommer? Och dessutom för andra gången på rad? Eller som man också kan göra få inbjudan men inte höra av sig för att sedan få veta att de hade annat kalas som gick före! Kan man då inte ringa och tacka för inbjudan men meddela att man tyvärr inte kan komma? Så från min makes sida var det bara farmor och farfar som behagade komma på dotterns kalas och vi har tonvis med mat och tårta över...nåja. Att man kan ha så olika syn på vett och etikett beroende på var man kommer ifrån! Kalaset blev trevligt ändå och det kändes skönt att inte stressa halvt ihjäl mig med mat och tårtor/kakor. Kunde njuta desto mer som planerat och mannen tog sitt ansvar och tro det eller ej men stod inte i duschen när gästerna ringde på dörren eller dammsugade i sista stund. Ja det finns hopp även där...:)) Dagen slutade bra med att umgås med vår trevliga granne och vi pratade till sent på natten och hade det bara nice. Mors Dag har också varit skön med stekande hetta och jag har blivit uppvaktad av familjen. Inte behöva stå med varken lunch eller middag som ordnades genom besök på Mc Donalds och restaurangbesök på Cats. Ja man har inte gått hungrig idag utan känner sig snarare som en uppsvälld ballong. Ja någon pointsräkning har det inte blivit nu de sista två dagarna men det kommer ju alltid en ny vecka med möjlighet till korrigering. Nu är barnen äntligen i säng och jag har maken min för mig själv. Jag ville visa uppskattning på mitt lilla vis med lite mys men han ville se film så nu är projektorduken nerdragen. Ja man får väl vara nöjd med en gång idag...bättre än ingenting alls. Ser fram emot veckan som kommer med absolut ingenting planerat...bara vila och fortsätta ta det lugnt. Nu movietaim... 31 Maj 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Så var det fredag igen Nu närmar sig helgen och stora dagen D med stormsteg...tänka sig att min stumpa fyller 3 år i morgon! Jag är nöjd med dagen och med mitt inköp av en tuff cerise/rosa svart cykel med stödhjul...hon kommer bli så glad när hon ser detta stora paket. Att se glädjen och lyckan i ens barns ögon är underbart att uppleva. Det blir några småpaket också med kläder av olika slag då hon växer som ogräs. Ska verkligen göra mitt yttersta för att inte stressa inför morgondagen utan bara försöka njuta av hennes födelsedag. Skönt med färdig potatisgratäng, kall skuret och köpt bröd. Ja t.o.m gräddtårtan är beställd och med gott samvete denna gången. På så sätt blir det inte så mycket kvar att greja med...och det som finns får maken ta. Min man borde också sänka kraven då han as we speak klipper gräsmattan för andra gången sen i måndags...det har ju kommit en och annan ny maskros som står och stör sinnesfriden...ja jisses... Fick även varit hos psykologen idag och pratat av mig...den där timmen går ovanligt fort varje gång och jag blir lika förvånad över hur jag gång på gång lyckas fylla ut de där sextio minuterna... När jag går därifrån känner jag mig så stark och bekräftad inombords...det är ingen som säger till mig att jag inte kan känna så, eller att jag överreagerar eller ännu värre att jag ska bita ihop. Nä hon lyssnar och förstår på ett innerligt sätt vad jag går igenom och hur jag mår på insidan. För det är ingen utomstående som kan se vad som pågår där djupt inne i mig, i mitt känsloliv, i min själ och vad mina 32 år har satt för spår. Under hela mitt liv har jag bara velat bli accepterad för den jag är med min sprudlande och energiska personlighet och få kärlek och bekräftelse därefter. Den person som står mig absolut närmast livet och som känner mig bäst är min bästa vän; min make. Jag älskar honom så för att han finns där och försöker förstå sig på mig...vilket inte är en enkel uppgift då jag knappt förstår mig på mig själv ibland. Jag är honom evigt tacksam för att han gett mig det jag alltid drömt om; evig kärlek och en lycklig familj som varje dag visar hur mycket jag betyder för dem. Visst har vi haft våra dunster under våra 12 år tillsammans men vi lyckas alltid hitta tillbaka till varandra och vi ger aldrig upp utan fortsätter kämpa. Nä nu ska jag njuta av kvällen och av vädret... 29 Maj 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Stolt förälder speciellt denna torsdag Dagen började tungt och segt med en dotter som vaknade tidigt och ville ha smörgås med marmelad. Ja aptiten är det inget fel på och det är bäst att välja sina strider med denna rödhåriga argbigga som definitivt vet vad hon vill och mer än gärna testar sina gränser. Frukosten blev snabbt gjord och barnprogrammet igångsatt för att man sedan skulle få en stund lugn och ro och hinna vakna till. Hann känna efter att jag mådde rätt okej idag, ingen yrsel och rummet snurrade inte. Skönt! Gossen min vaknade en stund senare och sen var det dags att ta fram marmeladen igen och andra tillbehör som herren önskade. Same same same varje morgon oavsett hur jag mår och rutinerna ska hållas. Påklädning av min argbigga blev ännu ett prov för tålamodet...huu denna starka vilja i denna lilla kropp...var får dem sin energi och envishet ifrån? Vill inte klä på sig och envisas med att gå till dagis i pyjamas...ah nä...inte om mamma får bestämma...så efter några försök till frivillighet gav jag upp och tog saken i egna händer, med följd en argsint och högljudd dam. När hon väl upptäckte att jag inte viker en tum så kastar hon sig om halsen på mig och säger att mamma ska vara glad inte arg...så smart för att inte vara äldre. Tårarna torkas och jag får en god och härlig kram. Vi går hand i hand till dagis och hennes arga humör är som bortblåst. Nu är jag världens bästa mamma och allt känns bra. Att det kan skifta så och gå upp och ner... blir lika förvånad varje gång! Väl anlänt på dagis upptäcker jag att de har månadskalas för barnen mina och att de väntar på att vi ska komma. Kände mig nöjd och glad över att hunnit lämna i tid i dag för det hade ju varit trist om dem skulle missa sitt kalas bara för att mamma inte mådde bra! Det blev inte många timmar för barnen idag på dagis då gullfia skulle på sin kontroll idag på BVC, Philip ville ju gärna följa med. På BVC förstärktes mina positiva känslor som mamma då jag fick höra hur bra mina båda barn växer och utvecklas. Sköterskan sa att Azora hade ett tal och språk som en fyra-fem åring och var lätt att förstå. Kändes skönt att höra att hon följer sina kurvor och att man kan känna att man gör ett bra jobb som förälder! BVC besöket följdes av lite inköp av mat inför kalaset och det tog på krafterna att ha med sig två barn i affären. Trött var jag när jag kom hem och fick tagit igen mig medan mannen gjorde delikata pannkakor. Ikväll piggnade jag till och kände verkligen för att baka en av favoritkakorna: jordgubbsmousse chokladtårta inför kalaset. Ser fram emot en god bit tårta på lördag när stumpan fyller 3 år :)) Är inne på dag 6 utan onyttigheter och räknar mina points. Känns bra i både kropp och själ att börja prioritera mig själv som viktig för jag mår bra av att känna mig nyttig och av att äta rätt. Imorgon ska jag fortsätta uträtta några sista ärenden...dottern ska få en fin cykel med stödhjul och jag ska även träffa min psykolog. Det har hänt mycket med mig på sistone och det är skönt att ha någon utomstående att prata med! Viktigt att tänka positivt, lyssna på kroppens signaler och bara ta det lugnt! Och just det ska jag göra nu...bara ta det lugnt och softa i soffan! 28 Maj 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar Debut blogg idag! Jaha så har man en egen blogg också :)) Först mailadress, sen messenger, facebook och nu egen hemsida/blogg...ja vart ska tekniken sluta någonstans? Oavsett så tycker jag att facebook och en egen blogg är bra för att man ska kunna kommunicera med sina vänner och få uttrycka sina inre tankar och känslor. För varje dag passerar tusentals tankar och känslor i kroppen som för oss framåt på livets resa. Vi är vad vi tänker och får känslor därefter. Nu har jag snart varit sjukskriven i sex månader pga min utmattningsdepression och jag är så trött på att må dåligt. Jag vill återerövra mitt jag, den där glada och pigga energiska tjejen som jag alltid varit. Var finns hon? Jo hon finns där någonstans under alla krav och måsten som man lagt på sig sedan man fick fast jobb, blev gift, mamma och husägare. Jag vill vara den perfekta frun, modern, arbetskollegan, dottern mm mm och det är så ansträngande att försöka leva upp till något som inte finns. Att det ska ta så lång tid att förstå detta...verkligen förstå detta...och tillåta sig dra ner på tempot och inte vara så himla effektiv, duktig och ambitiös hela tiden. För det är det som det handlar om för mig...att tillåta mig vara mänsklig och inse mina begränsningar. Jo det känns som om det är nu som det börjar vända och gå på rätt håll och det är så befriande. Idag har varit en mycket bra dag. Jag fick träffat min älskling för en gemensam lunch och kände mig viktig för honom, att han prioriterade en lunch med mig framför att inte hinna ta lunch pga sitt jobb. När jag frågade försiktigt fick jag ett kärleksfullt svar: självklart har jag tid för det älskling! Och det värmde ända in i själen...äntligen...och jag log och såg på min man som om jag var nyförälskad och det var en känsla jag inte har känt på länge nu. Efter lunchen återgick min man till sitt arbete och jag fick shoppat lite...det stämmer verkligen att shopping är som terapi! Väl hemma har vi hjälpts åt med diverse sysslor och jag får en annan förståelse från min man och slipper få höra suckar, pust och stön som är så bra för ens dåliga samvete...nä det finns nog hopp för både mig, vårt förhållande/äktenskap och vår familj ändå! 27 Maj 2009  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel (c) 2011, nogg.se & Åsa Ek Flensburg                                             Skaffa en gratis hemsida