|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
fan va skönt!
Faaaaan va skönt! Jag är inte nybliven mamma längre! Min son fyllde fem månader igår. Fem månader har gått sen den här lilla pärlan landade på planet earth. Och mamma har äntligen landat med.
Jag har nämligen varit uppe och svävat totalt... och ibland befunnit mig låååångt nere.
Insåg igår att jag inte älskade min son från första stund. Jag var galet beskyddande mot honom, släppte honom aldrig, tänkte alltid på honom, var mer ller mindre besatt. Men det är först nu jag älskar honom. För jag har ju liksom inte lärt känna honom förrän nu.
Och han är en så skön liten kille! Han är världens optimist - tamejfasiken alltid glad (utom när han e trött eller vill ha tutte såklart). Han är min bästa kompis och det börjar bli kul att vara mammaledig.
Ha, det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Var ju störtsugen på att börja jobba igen. (Tills jag var och hälsade på på jobbet i måndags - fy fan vilken ångest...)
Nu har vi kul varje dag jag och jirvi. Vi går på öppna förskolan och han har blivit en stor kille som kan sitta själv och äta gröt och pure. Vilken solstråle han är.
All skit har liksom vänt. Det är så jävla skönt. Äntligen kan jag njuta av Guds finaste gåva - min son. Och min man såklart.
Just det Martina som har fått problem med socialen - det ordnar sig, jag svär. Puss.
|
|
30 Oktober 2009
| Länk
| Tankar om barn
| 0 kommentar
|
 |
|
|
Den nya känslan
Sedan jag fick barn har jag upptäckt en ny sida hos mig själv: EMPATI.
Jag har betraktat mig själv som en empatisk person även innan, men nu har begreppet fått en helt ny innebörd.
När jag till exempel träffar eller ser nya människor, ser jag inte den människan han eller hon är nu, utan ett spädbarn. Som hade en mamma som kanske var lika sårbar och blödig och full av nya känslor som jag är nu.
Såg på "Packat o Klart" om en liten femårig kille som var adopterad från Sydafrika. Man fick se filmklipp från när hans svenska adoptivmamma hämtade honom från hans biologiska mamma när han var fyra månader gammal.
Han såg precis ut som min pojke! Samma ansiktsutryck, samma gester. Hur mår man när man måste lämna bort sin bebis till en främmande människa, ett främmande land. Jag grät, för det var så fint och veckert och så oerhört sorgligt.
Min nya empati sträcker sig även bakåt i historien, historieintresserad som jag är.
Jag tänker på alla dessa kvinnor som dolt sina oäkta ungar i nio (tio) månader, arbetat och slitit hårt under hela graviditeten, förlöst dem i ensamhet och smärta (barnmorska? smärtlindring?) och (om hon och barnet överlevt) sedan tagit livet av sitt eget barn eller lämnat det åt sitt öde.
Under 1700-talet var barnamord det näst vanligaste brottet.
Var tionde barn dog före sin ettårsdag.
Söder om Sahara dör var 16:e mamma under graviditet eller förlossning.
Jag är så oerhört tacksam över att jag är född i Sverige 1982. Och att min mamma föddes i Sverige 1952. Annars kanske varken hon eller jag funnits här.
En bit av en dikt som jag läser när jag känner mig bortskämd och otacksam fastän att jag har världens bästa:
Röd-Eemeli föddes
i torpets bastu:
smuts och gråt.
Flickan knöt näven
kring horungens strupe:
bättre för dej och
bättre för mej -
men hon blödde och dog.
Ett kvidande barn
i modrens stelnande blod
såg vintermorgonen gry.
Röd-Eemeli vallar gårdens kor.
Hans toviga linlugg
fladdrar,
han springer
jagar
piskar
kon:
satans värdinna!
störtar mot tjuren:
satans husbonn!
Han kliar sig,
leker i leran
tröttnar,
somnar,
- Sommaren vacker
kring honom.
(Elmer Diktonius, "Röd-Eemeli")
Och förr i tiden fanns ingen föräldraledighet. Man fick gå och jobba direkt efter förlossningen. Man gav ungen en sudd doppad i brännvin att suga på och sedan gick man ut på åkern eller till fabriken. Eller om man bodde flera generationer tillsammans fick de gamla vara barnvakt, tack gode Gud för dem.
När jag ser min son tänker jag att han kunde vara ett av dessa barn runt om i världen som blir slagna, utnyttjade och lämnade. Eller ett av dessa små bebisar som föds i missbrukarhem eller i bråkfamiljer där mammorna och papporna bara skriker och gråter och slåss.
Min älskade lilla Elias. Mamma och pappa gör allt för dig. Men dör för dig gör vi inte, för du ska aldrig bli ensam!
|
|
29 Augusti 2009
| Länk
| Tankar om barn
| 1 kommentar
|
|
|
