jonshage
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
November (2018)
>>


NY BLOGGSIDA!!!

 

Hej Hopp!

 

Nu har jag skaffat en ny bloggsida som var bättre.

Gå in på http://jonshage.bloggplatsen.se/

19 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 0 kommentar
Vemmerlövrundan!

16 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 0 kommentar
Vemmerlövrundan!

 

Vaknade till rådjurens brölande utanför sovrumsfönstret. De låter ganska mycket och precis så där som i serien om " morden i Midsummer" i denna series inledning. Märkligt läte, lite ansträngt på något vis! Jag tycker det låter mysigt och känner mig lika lycklig varje morgon som jag får vakna ute på Annedal! Dimman började sakta skingra sig denna morgon , och mellan träden kunde de första solstrålarna leta sig in. Knäpptyst och vindstilla och himlen utan en prick! Efter kaffet, som alltid intas i verandan, skuttade jag i joggingskorna och begav mig iväg. Näsan styrde mot närmsta byn Vemmerlöv. Gojjan flaxade efter. Detta måste vara en syn! Det gäller att liksom försöka springa på, så att Asta blir avhängd och ger upp tanken på att följa med hela vägen, som är åtskilliga km. Längs med grusvägen fick jag sällskap av en äldre herre på en vespa.Vi hade följe till Vemmerlöv. Väder och vind och livet på landet och varför man joggar, hann vi avhandla, innan resten av äldre herrar mötte upp vid en enormt vackert blommande trädgård inne i byn. Dessa herrar tycker det är fantastiskt kul att hälsa, prata lite och fråga om hästar och hund och barn mår bra. Jag tycker att det är fantastiskt trevligt, och tar mig gärna en liten snabb pratstund. Vidare in i byn, genom den vackra gården, utmed ån och gräsvägarna vänder rundan hemåt. Lite längre fram stod " Tågarparn" och samlade ihop alla betorna. Så blev det ett nytt samtal och en överenskommelse om att vi gärna fick rida på stubben , längs med ån! Härligt! Efter hemkomsten hjälpte Asta till, med att måla dukarna, som jag har påbörjat. Suck....hennes fjäderdräkt....kan man lämna in en gojja till katastrof hjälp för oljeskadade fåglar? Med någon timme kvar, innan yngsta barnet anländer från skolan, tog jag min Paddington på en tur . Och som vanligt flyger Asta efter och denna gång gäller det att mana på hästen , att springa lite fortare, så att gojjan på nytt blir avhängd. Detta har han inget emot alls, men just denna dag var han väldigt nyfiken, på vad som kunde dölja sig in bakom alla vedklabbarna uppe vid Helenas. Ibland är det spännande att bara släppa tyglarna och liksom låta honom hållas, se vad han gör och vad det är som lockar honom. Sagt och gjort, Paddi fick undersöka och nosa och det var MYCKET som skulle kollas.Nu har vi varit runt i Helenas trädgård o kollat alla rosorna och undersökt jättehålet, där deras nya veranda snart ska befinna sig. Under presenningen kunde han finna lite hö. Trevligt fika på detta stället, sa han.

Eftersom jag nu hemskt gärna vill finna sitsen, takten och rytmen och inte minst rida hästen FRAMÅT mot handen, var min tanke att vi skulle använda oss av hela det ena enorma fältet och jobba oss igenom det , för att senare runda de sju världshaven.  Eftersom Paddington tycker att hans matte har en sits av världsmästarklass och hänger med väl i hans rytm och takt, var detta enligt hans mening väldigt meningslöst. Du är så bra som du är, matte lilla, häng nu bara på, så kör vi! Så vi körde! Jäklar vad vi körde! De blivande höjda poängen i bättre sits, blåstes bort , någonstans på fältet, i en rasande gallopp på väg hemåt. .

Lilla Snörp har vilodag idag, men hon fick en liten stund inne i hagen framför huset, vilket innebär att jag leker med henne! Hon följer glatt med och blir emellanåt alldeles fnattig av allt spännande vi har för oss. Det är fantastiskt roligt , och samhörigheten växer.

Ikväll var det så dags för  Klara , att rida Simon. Denna lilla vita springare har deltagit i  dressyr SM för ponnies . Han är fantastisk och underbar att rida. Inte bara för döttrarna är han en läromästare, utan även för mig. Aha... det är så här det skall kännas , kommer jag på mig, varje gång jag rider honom. Klara lyckades få honom en liten stund i rätt form, men han struntar ganska mycket i henne. Han är ju en herre av äldre snitt, med betoning på herre, då kan ni ju själv förstå, hur han ser på en 10 årig ungsnärta! Eftersom denna herre är av nobel härkomst , menar han , att han ska leva upp till sin klass. Det gör han med bravur. Jag känner mig väldigt trygg som den mamma jag faktiskt är, då jag överlämnar mina flickor till Simon! Simon fann vi för lite mer än ett år sedan. Ett år senare, har denna lilla häst testat alla frisyrer som går att testa. Väldigt ofta finner jag honom med turkosa och rosa tofsar i sin vita man. Det är ju så SNYGGT, tycker Amanda och Klara. De älskar sin häst och tar oändligt väl  hand om honom. Redan nu, har de förstått skillnaden på att en häst som börjar bete sig annorlunda, oftast har ont någonstans, ej att blanda ihop med att " de drar pennor eller dummar sig". Det är mer än vad många vuxna som " pysslat med häst HELA livet" någonsin lär sig att få insikt i. Det gör mig stolt.

Eftersom Asta kunde hänga på , till en början med, Paddis undersökartempo, slutade dagen med att vi fick köra och hämta henne i ett av de stora träden, nära tant Gunvor. Nu är denna dagen slut. Alla är på sin plats. Hönorna i sitt rede, fiskarna i " världshavet", Asta i huset och hästarna i hage. Godnatt alla på Annedal!

 

16 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 0 kommentar
Hardy, alla måste kolla från sidan!

14 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 0 kommentar
En riktig man!

Jag lever med en man. En riktigt manlig man. Han är fantastisk. Han är en mix av Ernst, fast i MANLIG ton och stil ( förlåt Ernst) en stålman och en kärleksfull make och far, samt husse! Den sistnämnda rollen tar han på yttersta allvar till sin Hilda , som är en mix av Hardys hundbarn, förstår ni då vad som menas? Jag tror att Hardy kan allt, som behövs, för att klara sig på detta klot. Som nu i helgen, när han lagade vegetarisk lasagne, till mammorna och flickorna som var funktionärer på tävlingen! Recept beställdes av mammorna och fler portioner bad döttrarna om. Han river väggar, bygger upp väggar , bygger tre boxar , 16 kvm:s!!! på tre dagar. Svarar på enkätfrågor om tvättmedel och dammsugarpåsar. För att inte tala om när han flyttade alla sina 23 koohifiskar från dammen i Skanör , till det som verkar vara minst ett världshav för en koohifisk , på Annedal. (jag vet inte hur man stavar till den sortens fisk, men jag tor nog alla vet vad jag menar, de där fläckiga i olika färger)  Nu blommar näckrosor och fiskarna växer och mår bra. Det serveras frukost vid 06 varje morgon och de verkar var nöjda med servicen i övrigt. Hardys nya projekt , till Helenas stora glädje, liksom för resten av familjen, är Blummehönsen och en väldans vacker tupp. "Tuppens minut " har denna stiliga herre läst , och han galer vid ganska exakt sju på  morgonen. Hans galande har väldigt dålig genomslagskraft, eftersom Gojjan Hallå, har efterhärmat lätet, och galer hon med, på sin pinne utanför luckan. I vår dal vaknar inte människorna till Hardys tupp, utan till den gultofsade kakaduan! Min kära man , vill verkligen dela sitt liv med sin familj. Alltså har han börjat att rida. På nåder ...får han låna...min Paddington! Eftersom Hardy är en stålman och inte rädd för något, vill han allra helst hoppa med " Håkan bråkan" som han kallar Paddi för. De har ett invecklat förhållande till varandra.Paddi tycker INTE att Hardy är rätt man att hantera honom, vilket han helt ovänligt och mycket bestämt visar, när han försöker ta en tugga av Hardys arm. Hardy vill hoppa . Iförd cykelbyxor , under ridbyxorna är han redo! Cykelbyxor är för övrigt en riktigt bra grejj, för alla som vill testa Vätternrundan eller liknande. De vadderar rumpan och hjälper en mot den värsta ömheten och skavsår! AK instruerar , Paddington hoppar , för att han är en sådan väluppfostrad gentleman , Hardy håller ett fast grepp om manen och jag går därifrån. Inte för makens skull, honom är jag inte ett dugg oroad över, utan för min lilla häst, som sänder vädjande blickar , om att BEFRIA MIG, matte!

Ernst är en duktig inredare med säker stil. Där har han förvisso sin poäng, det är INTE Hardy! Han gillar praktiska lösningar, typ kattluckan till gojjan, som han gärna vill piffa upp kanterna med. " Vad tror du om vi målar med olika färger på listerna runt denna?  Eller som när han skruvar upp teveboxen och videon UNDER den antika bänken ! Jättebra ju, vilket han egentligen har rätt i, men en spåga under nageln för mig. Min kära lilla make, har nu fått för sig att han ska utföra ett ultramarathon. Helst uppför något Scweiziskt berg eller något i den stilen. Eftrersom vi är en familj, som verkligen ställer upp på varandra och varandras befängda ideér, måste jag stötta honom i denna satsning. Ganska lätt faktiskt, lite kaffe efter en timmes löprunda med Hilda , får honom att komma ner till " början av berget" och sunda tankar, på att jag "har det bra här, under mitt äppleträd, där jag kan skåda mina fiskar och hönor"  Kan fiskarna nöjja sig med världshavet på Annedal, är jag säker på att Hardy kan finna cykelbyxor EXTRA ALLT! och satsa på  himmelens höjder, med Håkan Bråkan! DET du Ernst! Det du...

 

14 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 2 kommentarer
STOLT, GLAD OCH NÖJD!

13 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 0 kommentar
STOLT, GLAD OCH NÖJD!

Kan man vara annat?! Än stolt, glad och nöjd ? Min lilla fina Paddington. Iklädd ett vackert champagnefärgat schabrak, med strass stenar på sidorna, som jag tråcklat dit ,inbakad fläta i manen , som dock gav med sig och släppte ut hans långa man , och nyklippt svans, sprang han så fint han kunde , helt alena i det stora ridhuset! Han reagerade på domarbordet, vilket gjorde att vi tappade lite rytm inför kommande volt.   Paddington gick samlat och fint, i stort sett på tygel hela vägen, slog sig lite fri i vänster gallopp, men den har han  bry med, efter alla sina senskador, som han burit med sig redan före " vår tid". För bara ett år sedan, fanns det risk att han aldrig mer skulle gå att träna med, som vi gör nu, eller rida så aktivt , överhuvudtaget. Hans vänstra ben , vilken också är hans " akilleshäl" , åkte på en riktig ballongsena, i samband med att bästa vännen Barry , togs bort. En svullen sena, som satte sig på kotleden, med inflammation , som följd,därefter  fick han lymfangit veckan därpå. Inne på djursjukhuset höll han på att lämna in för gott, av en mycket liten dos lugnande medel, då han visade upp hingstens alla aviga sidor. Två sprutor med motgift hjälpte inte , och vi  höll andan . På något märkligt vis, lyckades jag behålla mitt lugn, men det var mycket tack vare min kära AK, som var med och stöttade och som för övrigt var Barrys matte. Vi höll upp Paddi på vars en sida och Lena , veterinären höll upp hans huvud. Inom mig rabblade jag mantrat ; " att det här måste gå, det måste gå, du får inte lämna nu Paddington. Ett par timmar senare, en bit in i natten, fick vi tillbaka honom på riktigt, och kunde ta honom hem. Paddington var konvalecent under c:a tre månaders tid. Därefter fick jag börja rida igång honom mycket lätt, vilket innebar skritt på rakt spår. Efter ytterligare tid, kunde vi trava ett par minutrar åt gången och så har vi hållit på, ända fram till strax efter jul, då vi började ta upp gymnastikhoppning, men fortfarande med synnerligen stora volter och tidiga avslut på passen. Egentligen skulle det här inte vara möjligt, enligt veterinären. Kanske lite promenadridning ett par gånger per vecka, skulle Paddington klara med  sin trista slitna historik. Jag har alltid trott på min häst. Känt att , det här går, det SKA gå! Man måste vara väldigt lyhörd på Paddington, eftersom han är så otroligt lojal. Nu är vi här! Jag red ganska " hossigt" , så de icke nämnvärda poängen, berodde faktiskt på mig och ingen annan. Ett ytterst rättvist protokoll, gör att jag bara blir mer taggad, efterom jag vet hur mycket vi kan förbättra oss, jag och min Paddington! Idag är det jag som är stolt som tuppen!

Efter hemkomsten var det dags för lilla Snörp att få komma ut på en härlig tur. Den lilla kändes pigg och laddad till tusen. Hon rör sig så fint nu, med ett härligt driv framåt och med en mycket längre hals än tidigare. Den var så kort och underhalsen var inte snygg, när hon kom! Trots en fasan , som flaxade upp mitt framför näsan på henne, litade hon på mig, att det inte var något att bry sig om, alls!. Lilla Snörp går från klarhet till klarhet. Jag tror att hon alltid kommer att vara ett kvicksilver, men det ska enbart ses som en tillgång. Tyvärr kan man inte ge mina små hästar poäng i mod, på alla äventyr de tar sig igenom , tillsammans med mig. Jag lever mycket efter " det som sker, det sker" men med klok eftertanke. Det som skedde idag, med Paddi, var så positivt och kul! Vi ska hålla oss inom ramen, för det som jag tror att hans ben klarar, men det finns mycket kvar att hämta, främst hos mig själv! Jag skulle gärna testa rida westerns pleasure med honom , något som jag tror skulle passa honom ypperligt. Lilla Snörp, tror jag kan bli riktigt fin, med tiden, det får bli vår resa tillsammans. Jag ska börja med mig själv! Japp, det skall jag!

 

 

 

 

13 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 0 kommentar
September

Gojjan Asta,Tävlingsdags,Lilla Snörp,Rosen på tårta
12 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 0 kommentar
Gojjan Asta

Lilla Asta och vännen Bengt
11 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 0 kommentar
Gojjan Asta

Bara ett par månader före min kära morbrors bortgång, lovade vi honom, att ta hand om hans älskade gojja. Ingen, inte ens min morbror, förstod, hur sjuk han faktiskt var. Vi trodde att han skulle ha minst 15 lyckliga år till, tillsammans med sin hustru och gojja , på just gården Annedal. Så, man skall alltid hålla det man lovat, speciellt när det handlar om något så värdefullt som levande varelser. När man har lovat att ta hand om dessa små , ska man också fullfölja sitt ansvar och ge dem , det bästa av liv. Gojjan Asta är en fyraårig gultofsad kakadua. Hon har ett stort ordförråd och sjunger Lalalalaaaa!!! , så att det ekar över hela dalen. Min morbror införskaffade henne som en sexmånaders babygojja, satt med henne i famnen och lärde henne en massa fina ord och meningar. Asta hade redan före oss, fått flyga fritt runt gården och elvakaffet inmundigades tillsammans med husse och matte. Efterom gojjan svårligen kunde hålla koppen själv, drack hon praktiskt direkt ur koppen. Det är för övrigt en tradition hon har besämt sig för att behålla, tillsammans med oss. "Gojjan hallå" som hon oftast kallar sig själv för , skuttar glatt ut och in ur sin kattlucka, som maken har grejjat i direkt anslutning till buren.  . Gojjan vill gärna följa med på ridturer, joggingturer och fisketurer. Fisketuren är helt okej, för sjön ligger bara ett par hundra meter från gården , och dit ner orkar hon flyga ,utan att behöva mellanlanda. Hon deltar med liv och lust i alla våra aktiviteter där nere. Speciellt fint tycker hon det är, när vi dukar upp medhavd mat och grillattiraljer. Hon är helt övertygad om att hon är en av de speciellt inbjudna. Efterom gojjan är väldigt matroad, har hon lyckats komma på, att man alltid kan flyga upp till en av granngårdarna, där snälla tant Gunvor bor. Hon är rolig hon,  "för hon håller ju mig åtminstone sällskap, när du ändå ska ut o ränna" säger gojjan och kan vidare berätta , att hon får många goda kakor och knapriga solrosfrön, när gemensam fika intas vid trädgårdsmöblemanget på gårdsplanet. Ibland får hon åka bilen hem, när vi tycker att det är dags att låta tant Gunvor få lite lugn och ro. Inte sällan flaxar hon upp till Lars och Helenas och sitter och spanar om vi aldrig någonsin ska komma hem från ridturen igen. Hästarna har för länge sedan slutat att bry sig om hennes flaxande och skränande över huvudet på dem. Det är liksom inte lönt,för det finns inget mer ihärdigt än en gojja ! Bättre att spara energin till att bli rädd för något på riktigt, tex en bit vit plastpåse. Det borde väl duga!? Denna sommar har gojjan hjälpt till att måla i stallet. Där passade hon på att pytsa på lite grön fin färg på sina fjädrar. Hon känner stort ansvar för att mina målningar ska bli bra, så hon hjälper gärna till med alla färgtuber och diverse oljekluddstrudelutter, som jag har på en lång bräda, som är perfekt för en gojja att promenixa runt på. Vilket numer innebär att den gultofsade kakaduan, är en kaskad av de mest fantastiska kulörer.

Bland ornitologerna i vårt naturparadis, uppstod det ett rykte , som spreds med eldens hastighet,  att det hade synts till en vit häger, nere vid ena mossen! Åh! Vad jag skulle vilja se minen bland alla dem, som kom enbart för den vita hägern, när denna plötsligt ger dem svar, på var denna unika fågel möjligtvis kan befinna sig, med ett " Asta , din lilla subba "    Bäst av allt! Hon säger HEJDÅ, högt och tydligt, när hon flyger hem och när det är dags att släcka  ner huset på Annedal, är det sista vi hör; Godnatt godnatt, lilla gojjan säger godnatt.

Godnatt lilla Asta...

 

 

 

 

11 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 2 kommentarer
tävlingsdags

10 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 2 kommentarer
TÄVLINGSDAGS!!! Bästa lilla dags....

Tjoho! Nu har jag anmält mig och min Paddington till en liten dressyrtävling till helgen. Börjar med en LB2. Var på möte igår kväll, och kom på att , just det, det var ju ett par år sedan Paddi var i ett ridhus. Han kanske blir klaustrofobisk, när han kommer in, alldeles ensam, i denna slutna sal, som ett ridhus utgör. Eftersom vi har ett fint ridhus endast 20 minutrar från gården, bestämde jag mig idag för att besöka det, MED Paddi. Genade över stubbåkern och slog nog tidernas rekord ,  till ridhuset. Paddi tyckte det verkade som en bra start på vår gemensamma sväng och var glad som en speleman  hela vägen. Jättekul det här matte, kunde han berätta, och förhörde sig om vi inte kunde springa lite fortare ändå. Han klarade ridhus besöket galant! Såklart, kunde man förvänta sig något annat? Lotti satt på sitt stora halvblod, och skrittade av en väl genomarbetad häst. Min lilla häst fick springa på ganska lösa tyglar och han rörde sig med lätthet framåt, lite gallopp igen och allt var kul. En liten samling , pytteliten, sedan tyckte jag att det räckte. Paddi har mig som i en liten ask, jag har så svårt för att pressa på honom, när han tydligt visar , att han inte tycker något är så kul. Ut i friska luften, förbi något monstruöst stort i tröskeväg, fortfarande på lösa tyglar, skuttade vi hemåt , över fälten. Lät honom galloppa på rejält i alla uppförsbackar och lyckades finna ett par stycken diken , som han tog med mjuka fina språng. Det är då han är som mest nöjd! På utflykt, gärna på lite nya vägar o ställen, o helst i ett ganska högt tempo. Skulle behöva ett härligt fält som framridningsbana på söndag!Med diken, stubbar o lite annat smått o gott. Paddington avböjjer sällskap, det är roligast när det bara är vi två. Det är SEDAN! När vi ska springa fint, inne i ridhuset, med böjd hals och bakbenen på rätt plats och takten, rytmen och känslan, ska infinna sig, som frågan kommer, om energin liksom har trollats bort ?! Paddi har en förmåga att verkligen låta HELA världen få veta , hur JÄTTEJOBBIGT han faktiskt tycker att det här är.

Jag tror att han kommer tycka att själva utflykten är kul. Roligt att besöka ett nytt ställe och liksom betrakta alla de där fina dressyrhästarna i sina flätor ( på ett magiskt vis har han glömt bort, att han faktiskt bär dem själv) Stolt som tuppen bär han mig på sin rygg . Mest fövånad blir han över att vi inte letar upp det där roliga fältet, som ju bara måste ligga o vänta någonstans, för VAD ska vi ANNARS här och göra?! Springa fint Paddi, springa lite fint...det  ÄR vad vi två ska göra!

 

10 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 2 kommentarer
starlight

9 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 0 kommentar
Lilla Snörp

Lilla Snörp, eller egentligen Starlight, landade på Annedal för ganska exakt ett år sedan! Jag hade tittat på henne redan i Maj månad 08, men ansåg att hon var en alltför orolig häst för mina bägge flickor, liksom hon är för allas döttrar. Och då inte bara för döttrars skull. Efter månader med diverse vånda, för att hon skulle kännas för liten, minst 200 samtal till AK och ett ältande om denna häst , för Helena ,blev hon slutligen min.

Jag köpte henne med tanke på att hon skulle bli en riktigt fin liten tävlings häst åt mig. När jag tittade på henne , rörde hon sig som en liten ballerina och hon var nog den vackraste lilla häst jag någonsin skådat.

C.a 360 dagar senare, har jag lyckats få arabnäsan att peka neråt, istället för uppåt! Jordens dragnings kraft på ryggen , har gett med sig och himlen måste ha ett slags magnetiskt fält, som lyfter upp ryggen. Under tiden hos mig,har denna lilla tokiga häst, vuxit, vilket känns som     en lyckad bingolott! Hästhandlaren som överlämnade väldigt grågrumliga papper till första kända köparen, plitade väl dit något lämpligt årtal. Efter c:a 200 stegringar, ett antal försök till sken och ett flertal 360 graders skutt , rätt upp i luften, har hon nu landat med alla fyra på marken. Hennes stora dilemma är bommar, hinder och ....suck...dressyrstaket. Och...världen är full av dressyrstaket..vita...när man vill vara vackert ekipage med sin häst på tävlingsbanorna. Tre tävlingar har vi lyckats ta oss igenom. Någon 6:a har vi stoltserat med, liksom en 7;a för korrekt sits! resten av poängen är liksom inte ens värda att nämna. Alla som är oroliga för sistaplaceringen, kan nu känna sig trygga, den kniper jag och Starlight! Fast ,  vi börjar tröttna på att hålla oss där, så vi har pratat lite om att kanske försöka ta oss därifrån. Min Starlight börjar bli resonabel i det mesta. Hon är fortfarande väldigt ängslig, och det är fortfarande jag som hanterar henne i alla lägen. Jag börjar förstå vad hon säger, även om det inte är lika tydligt som med Paddi. Mitt hästöde är dessa två odjur, som avskyr paddockar, bara vill springa på fälten och som nästan dööör , för att det är så trist att jobba. Måste vi, frågar de gång på gång. Varför ska detta vara bra för? är en annan fråga de ställer och jag försöker övertyga dem om, att jodå, detta här är väldigt väldigt roligt!

Världen är full av hästar, men inte av Snörpor och inte av Paddingtonar. Tur för de allra  flesta, att de lyckades slippa dem. Tur för mig, som fann dem!

 

 

9 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 1 kommentar
Rosen på tårtan

Denna dag! ett liv! Vilken dag! vaknade till ett lugnt och blåsfritt landskap, vilket man inte är bortskämd med, på slätten. Solen var på väg att stiga, utanför sovrumsfönstret vandrade rådjuret, som är döpt till Lisa, med sina två ungar. Blickade ut över sommarhagarna, där våra tre hästar går, tillsammans med gårdens två hyresgäster. Kaffet intogs i verandan och ute i trädgården hade hönorna fullt uppdrag med att fånga mask. Gojjan Asta hade redan hunnit ut genom kattluckan, som har grejjats, i direkt anslutning till hennes bur. Lugnet avbröts ganska snart av katternas uppmaning om "mjukmat", som de har lärt sig skrika sig till på morgnarna.

Förmiddagen bestod av lite fixande av garaget, som skall bli min framtida atleje´. Därefter var det dags att hämta in mitt  fullblod, för dagens lektion för Marie. Paddington är en liten klapphingst på förnämliga 18 år. Jag tror bestämt han är den vackraste jag vet. Lyckliga mig, som har fått vara tillsammans med honom i sex år. Trots allt slit o ensidiga liv, är han en hel och frisk kille. Det bästa han vet är att springa mycket och fort utmed alla stubbåkrar som går att finna . Extra bra om jag kan grejja lite diken på vägen som man kan skutta över. Han är ingen fan av mitt intresse för att vi ska röra oss vackert tillsammans och kan inte alls förstå vad det ska vara bra för! " Varför måste du vara så förbaskat duktig " hela tiden, frågar han mig, när jag manar på honom i en galloppöppna. Dagens lektion gick ut på att hitta rytmen, takten och känslan i galloppens alla vända och förvrängda håll o kanter. Han ville gärna göra byten i hörnorna , men det berodde på att jag lättade något i sitsen och inte red tillräckligt mycket framåt vid brännpunkterna"  Nåja, bägge två var lika svettiga och till Paddington serverades en härlig spann med kraft, betfor, mineraler och morötter och munkhumle! Han är ju klapphingst och behöver få lugn i sin själ, då det går två vackra damer i hagen intill! Förutom dessa två, går han i en och samma hage som mitt lilla " problembarn" Starlight, en arab och fullblodskorsning , ett vidunderligt vackert litet sto, som har varit ute på en lång resa, i alltför många olika hem, med allför många människor, om än välmenande, men alla med olika syften . Starlights resa tog slut för ett år sedan, det var då hon fick komma hem. Hem på riktigt. Jag har lovat henne att hon ska få stanna här och det är troligtvis vår resa tillsammans, som blir den här bloggens huvudsakliga inriktning. Hon har utvecklats så otroligt mycket under det här året, och om det , ska jag berätta lite mer om , fast inte nu, inte idag.

När jag tänker tillbaka på samma tid, förra året, kan jag inte låta bli att bli lite förundrad, över allt vi har hunnit med. Vi tog över släktgården September 08, totalrenoverade  nästan hela huset, även om det kvarstår en del arbete, byggde om det gamla stallet till ett nytt o trivsamt häststall, bytte all el, gjorde hagar, vallade in hagar, byggde paddock, grävde damm till alla kohiifiskarna och grävde rabatter i hopp om en framtida trädgård! Införskaffade lilla Snörp, jobbade vidare på mina målningar, på ett nästintill hysteriskt vis, OCH höll igång bägge hästarna fem dagar varje vecka! Drog ned på joggandet i distans och tempo och höll mig till tre ggr per vecka, istället för de mellan fem eller sex tillfällena , som jag gjorde tidigare. Tjohej! var kom all energi ifrån? Fast det har det varit värt. Jag lever i rosen på marsipantårtan. Jag erkänner att jag suger i mig vartendaste dugg av den!

 

 

8 September 2009  | Länk | hästar,målningar,gård | 2 kommentarer


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Mia Jonshagen                                             Skaffa en gratis hemsida