Drakeving R.

Mitt liv - mina hundar

Startsidan

Blogg

Fotoalbum

Mina Storys

Gästbok

Om mig

Logga in

Må

Lö

Sö

April (2024)

Bloggen är flyttar

Bloggen kommer att avslutas här, men finnas kvar för den som vill gå tillbaka och läsa vad som hänt tidigare.
Den flyttas till ett annat ställe där det är lättare att ladda upp bilder i blogginlägg och vi
hoppas att ni kommer följa vår resa där!
Sidan är under uppbyggnad:

www.dogsen.bloggo.nu

18 Januari 2012 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Januari grågrå grå

Det var väldigt vad grått det var. Blåsigare vinter har jag aldrig upplevt.
Jag tappar lusten att skriva till och med.
Hundarna hundar runt och är nog även dom, i någon form av viloläge, i väntan på.

Tedy har fått superfin päls efter ha släppt varenda strå nästan o sett ut som en skabbräv...han har mörknat och han är mycket tryggare kille nu än för bara ett halvår sedan.

Camy är glad som en lärka, snackar, danser,skrattar o har börjat småleka lite ute!

Kalle, ja han är ju Kalle helt enkelt. Världsbäst. Lugn, trygg o gosig men full av lek o bus o alltid med om det händer nå kul!

Putte Allan är lite ledsen för han har fakitskt tråkigt. Det kommer bättre tider, lovar jag honom varje kväll när vi lägger oss och vi pratar ens tund ahn och jag.

Stina Larsson har en sprucken klo, fick se själva skadan för första gången idag. Hon har inte dött av det men nu är det infekterat och jag tvättar henne var dag. Så gott det nu går...
Hon är en kamphund har jag konstaterat genom sökningar och djupare läsning om hennes fars ras. Inget jag kunnat läsa mig till innan trots att jag läst som en dåre på rasen! Men man måste söka på andra ord helt enkelt. Det lyftes en sten från mitt hjärta och friden kom in i min själ. Med kamphund så är det inget snack om saken att hennes pitbulliknande tendens att smälla utan förvarning ligger djupt i hennes gener. Med kamphund menar jag ingen bruksschäfer eller doberman som kan kampa på ett helt annat plan. Med kamphund menar jag att det smäller ppå slaget ett och det är för att döda och det är i ett blockerat läge. Inge jams om detta, så är bara fallet. Punkt slut.
Kamphund är lååååååååååångt långt bättre än en dingskalle till hund!!!!
Det finns ett hopp och ljusning och jag kan helt klart träna henne bättre nu när det är konstaterat!
Jag ska göra en springpole så snart jag hittat de komponeneter som behövs :)
Hon fungerar fint och har blivit mycket vuxnare de senaste veckorna dessutom.

Det känns som om vi alla behöver en gemensam vila i vårt lilla flockliv. Gemensam soffupvärmning mer än aktiviteter faktiskt. Jag känner starkare band med alla idag än bara för två veckor sedan!

16 Januari 2012 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Nyårsafton 2011 ( alkoholfri SJÄLVKLART! )

För att läsa detta blogginlägg krävs att du loggar in med ett lösenord

Hungrig

Is på gatorna, inget käk och allmänt astrött.
Pigga hundar som vill knalla men hur gör man när ingen sadar?

26 December 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Julafton

Så hann det bli julafton.
Jag firar inte jul förvisso men dagen är ju dagen ändå.

Vi har hunnit med att åka en hel del spark de sista veckorna. Stina Larsson som har hängt ganska löst har varit i drygåldern samtidigt som hon nu visar riktigt bra sidor som gör att man blir väldigt stolt över sin knasiga hund.
Jag har kommit fram till två saker som är viktiga när man ska köpa sig en valp, som lätt kan glömmas bort.
1. Se till att valpens mamma är en bra mamma och fostrat valparna ordentligt.
2. Se till att valparna fåtthundmat och inte blivit uppfödd på massa matrester.
Varför detta då?
1. En valp som inte fostrats av sin amma eller av andra vuxna hundar har ett dåligt utvecklat hundspråk s.k tunnelseende och är hunden även dominant, så kan det sluta mycket illa ( berorlite på ras/er också givetvis ).
2. En valp som får växa upp på matrester i sin butt med krubb kan bli som min hund...omöjlig att få till att äta! Oavsett vad jag er hennen så äter hon inte. Jag har testat alla lyxsorter som finns i torrfodersväg oh fått lämna tillbaka. Jag har även testat det som alla hundar fullkomligen ÄLSKAR: färskfoder men det duger inte det heller.
Hon äter en fjärdedel knappt av sin dagsranson, var dag. Det är inget fel på henne det har jag givetvis testat, det måste man ju för att veta om det verkar vara något. Men det enda som verkar vara något med matvägran är att hin vill ha kyckling, köttullar, korv och annat som hon är uppvuxen med. Detta är ett enormt problem eftersom Stina Larsson är en stor hund som växer mycket fort och det är så att revbenen sticker ut. Men jag får aldrig ge mig. Hon får sitt färskfoder och det enda torrfoder hon behagar tugga i sig lite av. Passar det inte så får det va, hon har då överlevt och hon har den instinkten att det kommer hon att göra även om hon är undernärd. Jag kan inte göra mer än så.

Stina Larsson drar mig på sparken ömsom springer bredvid och får beröm på gatan över hur graciös o fin hon är.
Hon gillar inte när främmande folk tar i henne och det är bara så. Jag har registrerat att hon kännt sig obekväm och trängd i vissa situationer när folk velat hälsa och jag känner att det får vara. Det är en hund, framtagen för att jobba som vakthund och jag har aldrig förstått varför man ska acceptera att främmande människor ska hålla på o hälsa på ens hund jämt och överallt?!
Vi var över till grannarna Svenssons igår och Stina Larsson fick hänga med på en skinkmacka. Det var som om det var familjen och Stina var hur go som helst och blev kliad och myst hela tiden så jag tror inte Svenssons registrerade att jag var med ens...Stina Larsson var hur cool som helst och med tanke på sin ålder själva upplevelsegrejen så tycker jag nog hon var mycket samlad och lugn! Med stolthet gick jag sedan hem och lät alla vovvarna få sina julklappar som dom fått av Svenssons.

Tedy har börjat hitta en ny form, lite lugnare och jag undrar hur fasen den hunden överlevt i hägnet i Rumänien så ettrig som han är ( lite ironi ).
Han har börjat leka lite med Kalle och jag jobbar med att få dom samspelta. Jag har även börjat träna honom att springa intill mig med sparken. Han förstod inte helt det roliga förrän ha fick hänga med när Kalle och jag tog en rackarrunda!
Jäddrar vad dom sprang och fort gick det! Kalle blir helt tokig när han drar och sjävklart drar han med mig rätt ut i ingenmansland när det blir för livat och Tedde hänger ju bara på för han sitter ju fast, å andra sidan skullle han hängt på ändå eftersom han gärna hänger på där det händer nå KUL å gärna med lite extra busigt!
Tedy har fällt kopiöst med hår och fått bära namnet skabbräven här ett tag men nu har det lugnat sig och han har fått en mörkare nyans och är blank och fin i pälsen igen.

Camy/Mimmi min älskling verkligen älskar när det är snö och några grader kallt. Precis som mina andra är hon en liten snögris och tog första snön med ett rejält snöbad! Hon skuttar runt och springer med ibland när Kalle och Tedy busar men är fortfarande inte helt med i dragkamp eller hämta grejer. Men hon är med i gänget och leker så smått det syns tydligt och hon är garanterat en lycklig hund! Hon kan en konst förresten. Hon har lärt mig en konst kan man säga. Jag kallar konsten för paddan...hon springer och slänger sig framför mina fötter och ligger som en bromskloss och sjäkvlart har jag blivit lärd direkt betydelsen i det hela - klia mig!
Hon bidrar till en mer balanserad harmoni med toktedde som dönar runt för fort för ofta. Men eftersom tomten är för stor för att få ner honom i varv så får man kompromissa lite.

Kalle har fått problem med sina öron nu på sitt åttonde år för första gången. Han fullkomligen HATAR ör ondroppar men jag har fnulat ut ett bra trix och det är bara att kämpa på! Tror det är bra om en sådan sak går snabbt o smidigt. Köttbullar och korv är en självklarhet vid dessa moment :)
Kalle är inkörd med skrindan så det här med att springa bredvid när jag tar med mig sparken är bara att glömma. Han sätter av i full rulle nedför backar och det endorfinerna viner i luften av lycka och bus när farbror Kalle 8½ år far fram på gatorna!
Jag njuter av upplevelsen och när jag hade Tedy med mig så även han fick känna på endorfinruset och springa med Kalle och busas lite med varandra, ja då var lyckan näst intill total i mitt hjärta. Självklart så blev Kalle asförbannad på ett par stora hundar som står o skäller i en hundgård bakom en häck och vi hade fått upp bra med fart i nedförs-lutet, varpå Kalle laddar allt han har nu när han hade mig och Tedde med/efter sig och skulle ramma hela häcken för att sticka in och spöa opp dom j**larna! Tårarna sprutar av mitt tjutande skratt och det där med att ha kontroll och vara bestämd, lugn och ja äh ni vet..det kan ni glömma! Men det skiter jag i för det var en av mina roligaste upplevelser någonsin med mina hundar! Och någonstans så är det ju ändå så, att det är faktiskt därför i alla fall JAG har hund. Det ska vara roligt att ha hund.

Kom ihåg det.

24 December 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 1 kommentar

Tedy

Idag är det årsdagen vår. Idag har jag fått den stoa äran att få vara Tedys människa i ett helt år!
Och igår tog Kalle sitt första initaiativ att leka med Tedy till Teddans enorma glädje! Mens å har vi jobbat med det de sista veckorna, lite extra efter unghundens bortfall i leken.
Jag är ofattbart stolt och lycklig ägare till min hund Tedy, en sann liten rävracka med världens största hjärta.

12 December 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Snö och sparkstötting

Snön kom och väglaget gav mig chans att testa sparken tillsammans med hundarna. En i taget så klart.
Det var ok att ta sig fram med spark, lite knöligt på vissa ställen för det har inte kommit jättemycket snö, men jäddrar så roligt jag har med vovsen!
Kalle testade jag en gång förra vintern och han är van vid kärran så jag började med honom. Jäddrar när han drar på så är det som en liten kanonkula som dundrar iväg! Det svåra är att hålla hundanas snudor från backen, annars tycker jag det gått bra. Tedde var lite lite försiktig i början och han är ingen direkt dragjycke utan en följehund men han fick springa på lite han med och det gick av rätt bra i nedförsbacken o det är inte helt lätt att styra, balansera plus balansera hunden med ett koppel för sele och ett koppel för halsband som hänger för korrigering, så dom itne kör ner nosen i backen o tvärnitar mitt i allt!
Stolt är jag över dogsen, jag testade med Stina Lill-Larsson...jäddrar i min låda detta kan bara bli skitbra! Även hon vill ju sätta ner snudan i backen men när hon lägger om så travar hon jättefin och drog mig fram på rakan och det var superhärligt! Två gånger har jag testat o jag tror att hon börjat greppa själva poängen! Nu ska jag låta henne vila från uppgiften ett par dagar, då brukar det sätta sig som bäst. Hon kan ju bli liiiite yvig också när det är för uppspelt stämning men hallå!?
-Tjohooo vare går alltså!!!! ASKUL! Jag rekommenderar verkligen folk att testa för det är svetten värt!

8 December 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Mitt livs lyckligaste stund

Denna dag gick jag upp tidigare än vanligt. Väckning 06:15 av Putte Allan som haft diarré två dagar. Ut med alla och jag kom igång lite tidigare än vanligt.
Kvart över nio gick jag ut för att börja röja lite på gården med tanke om att ge Kalle en uppgift genom att dra skräp i kärran sin, er till förrådet. Ingen lång bit men själva grejen är ju att Kalle ska känna att han är viktig i sin uppgift. Jag stuvade om skräp så att det blev lättillgängligt att lasta medan Kalle var kungen på gården och Tedde kilade omkring glatt och hundade sig. Mimmi är lugnet självt och jag kan känna att hon är den mest okomplicerade hund som finns och antagligen den perfekta hunden ( efter Kalle givetvis ).
Hon kan en konst som jag kallar paddan. Hon springer som en liten vind fram mitt framför fötterna o slänger sig omkull o ligger blixtstilla med lite av magen synlig...som en liten padda helt enkelt. Sätter man sig på huk o kliar magen så blir det hela silkesfabriken upp i vädret!
Jag passade på att leka med vovsen en stund för själva bärandet av skrot tog inte jätte lång tid. Kalle hämtar leksaken när jag kastar och Tedde sticker glatt efter. Det är en tanke med det där för Tedde har en tendens att slå över och där är tanken att kunna säga ifrån eftersom Kalle inte riktigt gör det. Tedde har också kommit på att springa och hämta grejen är ju skitskoj och de är ju i hopp om att Kalle ska jaga honom runt!? Vi har börjat hitta en urmysig lekform där både Kalle o Tedy deltar och det går bättre och bättre att korrigera den lilla räven så att han inte blåser iväg. Jag har ju världens bästa hjälp av Camy också.
Vi lekte och hade skoj en stund och för mig är en stund bara ens stund. Det går lätt en timme, en och en halv! Jag lät Kalle o Mimmi vara kvar ute på gården och jag tog en liten promenad runt kvarteret under tiden. Det är bra om hundarna kanv ara själv på gården en liten stund ibland. Dom är inte så väldans skälliga dom där två. Tämligen bekväma i sig själva och inte så överdrivet upprörda. Inte heller rymningsbenägna. Så fick dom gå in när jag rastade Kalle innan han skulle få jobba lite. Ny sele hade jag fått tag i som eg var till Stina Larsson men hon har inget hull att stoppa i den ännu, så vi hoppas på att hon växer i den...en snygg sele i läder som var ställbar på olika vis och som såg ut att belasta bättre. I vilket fall så var den inte bra till Kalle att dra kärran i så vi återgick omedelbart till den gamla. Kalle fattade på andra rundan vad som gällde.
Kalle: Matte lastar, jag sitter och väntar. Så går vi ner till förrådet, jag stannar, sätter mig och får en skinkbit ( korven va slut ) medan matte lastar av kärran. Sen går vi upp igen och gör om det hela.
Det blev några vändor och jag misstänker att Kalle tyckte uppgiften var rätt så skoj.
Sen gick vi in så Stina fick komma ut och hunda sig en stund.
Jag la beslag på kampknuten och alla leksaker och la i en hög. En hög som inte fick röras. Svår uppgift för en bebis kan jag säga. Men det är bara att kämpa på. Eftersom hon är i en fantastisk ålder och far som en jag vet itne vad och där finns tydliga tendenser till att homn börjar trotsa och skita i vad jag säger, så får man som förändra sig lite och utvecklas lite mer. Försöka hitta sätt som stärker sitt ledarskap. Vi gjorde en övning jag lärt mig av Ulla, min kompis. Så bra övning, men jag har inte gjort den på ett tag så et var perfekt att köra den idag. Dock endast en gång för Stina Larsson kan slå över till bus på vilken uppgift man än ger så det är att balansera det där alltså. Men jag stretar på alltså. Jag vet att en dag släpper det, så är det bara.
Denna stund ute när jag la beslag på alla leksaker, sen fick hon leka en stund, så gjorde vi om det innan hon blev för uppspelt. Den stunden kanske inte gav 100 just där och då. Men jag kände att hon började tänka till slut. Ja så va den lilla stunden över och vi gick in - en timme senare.
Lite fika sen iväg igen då, utan att planera dagarna så flyter dom på. Jag tog Kalle och Tedde och eftersom Mimmi kom skuttandes med ett rett leende i hela ansiktet så fick hon också hänga med. Jag visste inte ens vart vi skulle åka när jag rullade iväg med bilen fullpackad med vovs och mys. Men så hamnade vi på en av mina absoluta favbritplatser: grusgropen!
Skogen där känns oändlig. Det går att göra så MYCKET där om man bara kom på allt.
Så jag parkerade på toppen med utsikt över gropen så att bilen syns ifall någon kommer och ska träna med sina hundar vet dom att där är någon redan. Men det är nästan aldrig någon annan där. Det ligger ensligt till och det är tacksamma promenadvägar där. Skogen intill är ganska backig och bjuder på härlig terräng som känns öppen med tall och stenpartier på ena sidan och mer tät men med gran längs andra sidan av skogsvägen. Med Mimmi i täten som glatt skuttar ut ur bilen och iväg så gick vi tillsammans för att se vad livet skulle ge oss idag då?
Kalle hade redan uppmärksammat slängtrasan i min hand så han var på gång. Tedde kilar som vanligt hit och dit och jag valde vägen upp i skogen med lilla Mimmi som fick kämpa på lite i mossan för att hänga med. Men hennes obeskrivligt glada uppsyn med detta leende gör att man förstår att det är inte ett besvär utan lyckan gjord för henne. Idag släppte jag Kalle lös, denna åttaårige jakthund som ständigt slagit på nosen o dragit iväg för att jaga hem käk. Tedde med sitt urbus har fått vara lös med resultatet att jag fått vänta i trettio min innan han kommit tillbaka.
Åtta år i koppel i skogen är många år för en hund och jag knäppte loss hakeh, slängde den hemgjorda leksaken och iväg for Kalle lika glad som alltid när han får fånga och leta upp sin leksak! Tillbaka i ett enda jehu och jag kände mig så fri och lycklig, jag tänkte inte mer än att det får bli som det blir, släppte lös Tedde, slängde leksaken precis som vi leker hemma. Så stack Tedde av och han tog leksaken och drog så långt ögat nådde och krumbuktade runt i skogen. Men han kom inte när jag ropade så jag tog med mig Kalle o Mimmi och gick bara bortåt utom synhåll, så kom den lille rävrackan som ett skott!
Sen lekte vi glatt och jag sprang med mina hundar där i skogsslänten och kände känslan ett med naturen ett med djuren. Ingen stund i livet har jag någonsin varit friare. Ingen stund i livet har jag någonsin varit lyckligare än just där och då. Jag sjänk ner på knä, hundarna kom till mig glada fria mina tårdränkta kinder vände jag mt den blå himlen där talltopparna vinkade åt mig och jag tackade moder jord för denna stund att dela i livet. Så gick vi vidare efter en stund och glädjeruset och harmonin var total. Ner på lilla skogsvägen igen där Mimmi for som en raket fram. Jag ropade och hon sprang som en liten lurvboll och lyckan i hennes nyfunna frihet, lyckan i Kalles frihet när han fick leka i skogen med mig och sina nya kompisar, lyckan i Teddes krumbuktsprång, friheten oach valet att vi går tillsammans är mitt vackraste minne någonsin. Mitt livs lyckligaste stund. Ett med naturen. Ett med hundarna.

------------------------------------------------------------------------------

Vi for hem hela högen och där var fortfarande en knapp timmes ljus att utnyttja. Med Stina Larsson i bilen så stack vi till samma plats. Jag tog en ficklampa ur bilen i fickan, för jag hade ingen tanke om hur länge vi skulle vara där. Jag släppte min vovve fri, utan långlina och lät henne dra runt som hon ville. Hon hade span på leksaken jag hade med mig och vi lekte tillsammans i samma slänt och jag lät henne skutta up på stenar och överallt i sitt sökande efter den hemgjorda leksaken. Vi gick på skogsvägen, hon stack nosen i ett spår och i ryggmärgen efter alla år med Kalle hann jag med att puffa henne i baken med leksaken lite så var vi på banan igen. En fin stund med Stina Larsson och jag kan inte minnas en dag, som jag var så lycklig som just denna dag!

7 December 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Vovsen o jag en vanlig dag

Jag som gillar att skriva undrar varför min blogg står still plötsligt?
Kanske för jag ruttnat på knivar i ryggen av folk som tror sig känna mig och talar om hur jag är utan att först fråga om saker? En bra grej om man vill lära känna någon är först att lyssna, sen fråga och dessutom inte ha förutfattade meningar. Ska man lära känna mig, så lär man läsa igenom registret för ödmjukhet/respekt först. Ett annat scenario jag upptäckt är att det finns en kategori dolda människor som identifierar sig med en när dom läser och det blir ibland väldiga konstigheter när det kommer PM. Att jag har värk och lider av den där förbannade FMS sjukdomen, det betyder inte att jag är en deppig jävel, eller att jag är si eller så för att någon annan har samma diagnos. Jag äter ingen medicin mer än vanliga panodil eller ipren vid akuta besvär. Thats it. Alkoholtörstigt folk har också haft en dragning till mina energiar men dom har jag numera lett av på ett sidospår och skakat av mig rätt så bra tycker jag. Det där med att ta sig ett glas då och då, det är inget för mig. Men et är också en förutfattad mening att musiker och artister ofta festar mycket ( även om många gör det så är jag inte en av dom ) även om det går an att tacka ja om jag blir bjuden så har jag het slutat med alkohol. Varför då kan man tycka? Jag har ingen längtan av att varken bli knall eller slänga pengar på annat rus än mina vovs. För vem ska köra, OM det händer??? Vid tre tillfällen har jag frågat en väldigt hundkunnig granne när det hänt otäcka saker..var gång har det intagits nån form av alkohol även om mängden vart liten så tänker jag att ALDRIG att det ska få ske med mina hundar att jag tatt mig en pruttare till maten o inte kan köra om jag måste till sjukan. Det är en sak. Över huvud taget så anser jag att förtära alkohol inte går ihop med djurhpllning av något slag. Jag har fler än två hundar o jag skiter faktiskt i det där andra, kalas, fest o annat. Visst, socisaltliv är ju sååååååååå viktigt...men vad är viktigast? Mina hundar självklart!
Men men, skit samma. Faktum är att jag egentligen inte bryr mig så vansinnigt som folk verkar tro. Men det slog mig nu när jag tänkte efter vad som sker ibland omedvetet. Det är även så att den här sjukdomen FMS är väldigt mycket sämre i år än på...ja någonsin? Det gör ju att jag väljer bort skrivandet väldigt ofta.

Så en vanlig dag nu ett par veckor efter de otäcka incidenter som avlöste varandra så har det ändå gått bra tycker jag. Solen lyste häromdagen o jag Snuffsan fick faktiskt den stora äran att följa med farbror Kalle och Putte Allan på tur i skogen vid grusgropen!
Givetvis är det ett saligt bök o stök framförallt de första tio minutrarna. MEN va kan man begära? Det flöt ändå fint. Kalle är Kalle. Framåt, pigg glad och helt fantastiskt cool kille! Putte Allan som fick skutta lös var den som drog upp energierna så jag fick lite sjå med Snuffsan...hehe...Men nog sköter hon sig ändå, det tycker jag i det stora hela.
Det rullade fram en grävlig över skogsstigen, det ser ju ut som dom har hjul alltså...det var faktiskt bara Stina som såg den. Jag såg hennes reaktion först, sen såg jag hur den slank ner i diket på andra sidan. Faktum är att Kalle brydde sig inte ens. Men så va det bara en grävling...senare så fick Stina sticka på sök-leksaken som jag slängde in i snåren. Den fastnade någon meter upp i ett träd och hon slog och slog ch tillslut rasade den ner och hon ställde sig på bakbenen mot trädet o pekade just precis där den suttit en sekund innan. Vad gör man? Hon visade tydligt! Okej...snabbt nu...inkallning perfekt, koppla, släpp KALLE på sök...han kom ut med leksaken snabbt som ögat och det var väldigt intressant att studera dessa hundar i arbete o fantastiskt skoj att kunna kombinera detta. Lite senare så satt det en liiiiiiiiiten lite blåmes på vägen, som båda stora hundarna givetvis ville sticka på! Men jag skickade Putte Allan o han stack av mot den lilla pippin som flög och satte sig rätt ovanför hans huvud i en liten gran när han skutta efter. Han ser ju inget när han kommer in under en liten granruska...men han hade skoj och han var helt SJUKT söt!!!

Mer då? Kalle är bäst, det är bara så. Han hänger alltid på om han får och han är alltid så tacksam o glad! Trygg när Tedde o Camy är med i skogen och Camy är så otroligt fin och glad. Hon är flockbunden till tusen och det känns inte som någon stärre sak att låta henne vara lös. Går vi åt ett annat håll eller kommer bakom en liten krök så kommer hon i det lyckligaste hundansikte jag sett, fullt skrattande och galloperandes.
Vi åker lite bil till olika platser och går i olika skogar runt om. Lösa hundar finns det typ överallt. Så jag börjar släppa mina med. Men bara dom som kommer när jag ropar, till skillnad från många andra. Vi mötte en Golden häromdagen, utan förare i skogen. Men jag misstänker att den gick på någon form av sök. Den såg ganska ung ut och var yvig och nyfiken på bilen och glad som en vanlig Golden ska vara. Men jag titta inte på den utan smög förbi den bara på skogsvägen med bilen o parkerade så långt bort jag kunde. Jag insåg dock att vi störde jaktlagen där för det andades tungt av människor med gevär runt oss och det blev en konstig stämning, så då vände jag hem igen.

Vi fikar ofta ute jag och vovsen. Det är ju det mysigaste man kan göra liksom!
Fast så här års är det oftafuktigt o kyliskt så då brukar jag packa opp macker i bilen när vi knallat klart o mumsa o bara sitta där med vovsen istället för att åka hem o fika. Hmm ja jag är som jag är!

En väldigt aktiv solig dag som nästa dag blir en regning grå dag kan betyda sängläge för mig. Då känns det tydligt hur vovsen ändå är nöjda som det är, dom kräver inget och jag kan fokusera på klia magar, en i taget, lite pälsvård och mer fysisk och fokuserad kontakt . Livet är FANTASATISKT mellan tassarna!

21 November 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Ny dag nya tag!

Har influensan men den går nog över snart.
I förrgår var jag ute i över tre timmar med dogsen, i två omgångar dock. En fantastisk dag i solen och det var nästan som vår ute. Jag tog en härlig sväng med Kalle o Tedy först och sen drog jag iväg till lugnare grusvägar och skog med Stina Larsson. Denna så kallade spökålder är påfrestande för henne och dagen innan var vi hos veterinären som var i mina ögon inte rent vettig i sitt sätt mot Stina! Stina var jättejätterädd! Så dagen efter tog vi de lugna grusvägarna med sjön på ena sidan och skog på den andra. En och en halv timme med lite inslag av kasta lekgrejen, söka och vara allmänt fin hund :)
Givetvis var jag med min FMS och influensa totalt utslagen igr, men vädret var mulet o lite regn så det passade rätt bra att vara sängliggandes med mys och gos i fokus. Lugnet är oändligt gött hemma. Harmonin är så fin och det är fantastiskt skönt hur det bara flyter. Givetvis blev det lite knallande också, det blir det varje dag.
Tog med lilla Snuffsan upp till en kompis på eftermiddagen där vi satt fikade och Stina fick utforska hemmet i sitt sedvanliga lugn. Fattar inte att hon är so LUGN jämt??? Men samtidigt skraj för massa konstiga saker plötsligt det är väl normlat antar jag. Jag försöker att anpassa det så gott jag kan. Hon är lite sen i utvecklingen tror jag men jag tar det med ro. Det ska fasen gå alltså! En så finer hund är värd ALLT. Alla mina hundar är värd ALLT!!!
Kalle min älsklingsälskling visar sig piggare, busigare och alertare än jag någonsin minns att jag sett honom. Tror minsann han mår rätt bra.
Tedde kastas lite mellan att vara mycket mycket lugnare nu än tidigare och att vara tillbaka i osäkerhetsträsket igen. Men jag jobbar på, jag tänker mycket på hur olika alla hundarna är. Det talas om här och nu. Dom lever verkligen här och nu. Ändå är skillnaden mellan alla så stor. Tedde och Camy som kommer från gatorna i Rumänien är som natt och dag. Ändå så lika i sin tillgivenhet och sitt sätt att bara vilja passa in för att få vara kvar. Tedde hittades som valp och har växt upp i hägnet. Aldrig sett, upplevt eller vart med om saker utanför. Det märks på hans sätt också att han är mer oförsiktig än andra när man gör saker, för han ha rinte upplevt att han måste akta sig och vara försiktig. Han är ängslig av sig och därmed Camys motsats. Hon är lugnet självt, visar att det inte är nå att vara upprörd över och hon är allmänt glad mest och vaddå? Är det bråttom någonstans eller...? Kylen står ju DÄRINNE inte härute...
Hon är en tålig och lätt vovve, helt klart har hon levt ett liv och sett saker. Men som jag nämnde, deras tillgivenhet, enkelhet och sitt sätt att inte vara i vägen är slående och det är olikt mina svennehundars sätt att ta pl ats och tränga sig på ett annorlunda sätt.
Kalle är Kalle.
Putte Allan tar sin rättmätiga plats och det är den enda hund jag har dåligt samvete över ibland. För dom andra är det då INTE synd om!!! I sin litenhet får han lite fördelar eftersom han inte alltid kan hänga med heller på allting av olika anledningar. Och just när jag är i den känslan, då kan jag faktiskt känna att det hade räckt med att ha bara honom och Kalle. Men jag skulle aldrig i livet kunna tänka mig ett liv utan dom andra så det är helt uteslutet hur jobbigt det än är när säsongen för FMS är som hårdast! Härda tänker jag så blir jag härdad och jag inser att allt arbete med hundarna gör mig stark. Hjärtat blir starkt och fylls av kärlek som är oändlig. Fysiskt måste jag tvinga mig iväg mer och det stärker även om det också värker. Tankarna samlas ihop och jag måste hela tiden tänka på DOM först. Vad och hur jag ska göra med den o den osv. Det håller de jobbiga sjukdomstankarna på avstånd när värken kan skicka en rätt in i deppträsket! Istället använder jag skallen till kreativa lösningar och det är ju inte dumt.
Jag håller mer avstånd till de som tror dom bevisligen saknar den ödmjuka nerv som kan behövas än jag tidigare gjort. Alla måste inte veta allt och ibland har jag märkt att det skapas frustrationer och det slår bara tillbaka på mig i konstiga påståenden. Skit i det!
Jag går vidare som jag alltid gör.
Jag har förstått att mina krav är höga. Men dom är inte omöjliga. Och det gör inget om dom gör fel, gör om gör rätt. Men. Stina Larsson är annorlunda och det har hon varit från dag ETT. Jag vet nu vad som gör henne annrolunda. En mycket ledsam och neg sak som jag inte tar upp här. Sen är hon helt olik i sitt sätt att komma ihåg, mot andra hundar jag mött. Har du gjort fel en gång, sen är det ett bekymmer utan dess like för hon glömmer tydligen INTE. Så det som hände hos veterinären, det måste jag nu träna bort.
Hon är känsligare än man tror denna stora goa hund! Kalle har aldrig varit så, han är mer som Rumänerna, flyter med.
Det är som det är o jag tar det för vad det är. Träningen och separeringen av Stina Larsson har givit bra resultat måste jag säga. Hon visade tydligt igår, en signal jag eftersträvat från början, och hade jag lyssnat på min inre röst och gjort som jag själv kände där och då istället för att lyssna på den där tränaren jag hade i början, så hade nog situationen sett HELT annorlunda ut. Men en tränare som inte ser flockens helhet och allting runt om och som inte kan ge konkreta träningsråd i vardagen, det är nog inget för mig. Givetvis ångrar jag att jag inte var starkare i mig själv och lyssnade bättre.

Jobbet med att begränsa S-L har eg inte alls varit speceillet jobbigt, utan det har bara bidragit till en bättre balans och Tedde har fått en ärligare chans att hitta sin ro och sin harmoni. Att begränsa henne har stärkt oss alla och framför allt oss två och tryggheten är viktigast. Hennes första undergivna tillstånd med lilla Tedde tillsammans emd alla i köket igår var hänförande och det var fantastiskt skönt att känna bekfärftelsen i att ha gjort rätt! Känslan när hon stod bland alla och det var bara Tedde som ville snusa på henne dom andra skiter i allt utom det som är på bänken...( dom umgås varje dag ihop med mig så det är inte grejen här ). Stina Larsson stod still med sänkt huvud och svansen hängde ner istället för att stå rätt upp i kaxigt tillstånd! Tedde hade svansen lagom upp i nyfiket avslappnat tillstånd o han tilläts nosa runt på henne utan att hon själv rörde sig. Det var helt fantastiskt skönt att hon visade sig undergiven honom att det kan inte beskrivas i ord! HAN som är så ängslig av sig behövde verkligen få växa lite och jag behövde se och uppleva att min känsla och mitt arbete gav resultat!
Det betyder inte att det bara är att släppa på och låta dom springa fritt hej vilt nu, för då är det med risk för livet. Men det betyder att det finns en god chans att det kan funka riktigt bra med tiden! Jag är mycket glad för det lilla tillfälle som erbjöds mig att få uppleva.

11 November 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Spårdag

Efter en stunds brännboll med Kallle där jag insåg att även om han får massa motion så har han noll kondition...det MÅSTE jag bara ändra på, stackarn! Men lika gla e han för det.
Sen tog med Tedde på en egen sväng idag. Vi knalla en tur o han har blivit såhimla duktig vad det gäller hans stormskällerier på fåglar! Camy/Mimmis inflytt har också påverkat honom för hon är så otroligt lugn o fin och hon fostrar honom ser jag och jag tar då tacksamt emot hjälpen.
Snuffsan o jag tog jeepen o stack till grusgropen. Jag började med att lägga spår. 5 stationer som jag kallade det och på vägen såg jag nya hav av gula kantareller, jag kan knappt tro det är sant!?
Snuffsan tog spåret bra men villa runt sig lite på första. Men tog det och jävlar va hon bara av sen! Som ett ånglok med en vante i snöret efter sig for jag och det är skitkul såklart att se henne arbeta men fasen så svettigt. Väl när vi var färdiga bytte vi om och jag satte på henne klövjeväskan så gick vi tillbaka i bakspår för att leta rätt på kantarellerna, så fick hon bära dom. Tyvärr var det alldeles för sent för de gula kantarellerna de flesta var sönderregnade. Men vi gick runt ändå. Så avslutade vi med att byta om igen o ta ny fart och springa efter lilla kampknuten i grusgropen och bara lite lek.
På vägen hem stannade jag påett ställe o la KALLES FÖRSTA RIKIGA SPÅR!
Åkte upp med Kalle dirket o han var lite förvirrad men jag såg att han tog det hela tiden o han stannade of rågade tio ggr om vad jag ville han skulle göra? Efter knappt halva fattade han gallopen o gick rätt på! Skitglad Kalle o jag åkte hem och vi har det rättbra vi denna kväll, dogsen o jag.

4 November 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Hur ska jag göra med Snuffasan?

Jag känner att jag inte kan ett skit om hundar ibland. Vad fasen ska jag göra för att det ska bli RÄTT med Stina Larsson? Jag vet inte! Vem fasen kan förklara hur man ska göra och vem kan ta sig tiden att lyssna på läget?
Hon är lugnet självt. En vänlig och glad hund, uppfinningsrik och full i bus, precis som det skall vara. Hon är lydig och lyhörd och det är så svårt så svårt. Jag är konsekvent och hoj ligger kvar på sin plats när vi andra sitter och myser allihop i soffan och självklart bjuds hon in då och då. Men hon sover i ett annat rum. Jag bäddar på soffan till natten och hon ligger längst bort för att inte störa oss andra så är hon platsad där och går hon in och stör så får hon ligga på golvet. Går hon ändå upp i soffan så får hon en chans, sen blir det hall/kök. Där sover hon om natten och tidigare så sökte hon själv upp rummet intill och la sig.
Det är hårt att vara sträng men resultatet har kommit snabbt och hon ber om lov och är helt fantastisk på det viset att hon visar att hon VILL.
Men hur ska jag göra framöver?

De som känner till att jag har en sjukdom som kallas FMS vet att jag har kronisk värk och tröttheten som jag lider av är inte heller normal. Jag kan ha svårt att gå när jag är stel och stel är jag framför allt just när vädret är som det är. Efter flera nätter utan sömn, kraftigare värk och dagar som bara flyter ihop så vill man bara ta sin hund och ha den intll sitt hjärta. Jag vill somna med deras varma trygga andetag som håller i täcket åt mig och håller mig varm. Somna med deras lugn och bara vänta till nästa dag att gå upp och känna mig behövd och omtyckt av icke dömande individer. Känna hur Tedy lugnat sig och Mimmi växt och vågar ta för sig, hennes danser, skrattande mun och hennes ylande babbel när man kommer. Kalles skuttande och krumbkutande glädje, bencoma och Putte Allans envisa lilla huvud som buffar o puttar undan täcket på natten för att kunna krypa in och värma sig om han varit upp en sväng. Jag tycker om att ha mina hundars sällskap och banden som byggs när man är nära och kilar dom ii nacken och bara är.
Så hur ska jag då göra med denna stora hund som säkert många önskar livet ur?
Igår skulle jag pussa henne godnatt där hon låg på sin bädd i hörnet av rummet och snusade. Jag böjde mina krokiga stela ben och det brast. Smärtan att inte kunna få det förbannade knät att synka med det andra och smärtan när det väl viker sig för att jag ska nå golvet är fruktansvärd. Det brast och jag föl ihop i tårar mot min fina hund när jag samtidigt visste att jag skulle bli tvungen att väcka henne och leda in henne i hallen där hon skall sova om nätterna. Men är det 100 rätt, tänker jag. Hon sover och är lydig och lugn. Det är rätt om det är stökigt, men om det är lugnt jag måste vara konsekvent tänker jag och jag längtar så fruktansvärt efter att få ha den stora, snälla, lugna, trygga vovven intill mitt hjärta en endaste stund. Jag saknar så banden som byggs av att få va nära, somna till och kunna vara avslappnade i ingenting. Tårarna rann och jag gav henne tiden att få vara kvar hos oss en stund till för jag visste ju att jag ändå inte skulle få somnat hur trött jag än var. Så vad gör man, när man ska vara konsekvent och hon går upp och följer mig till soffan, försiktigt lägger hon sig så nära o så liten hon kan initll mig och lägger sitt stora, vackra huvud på min alldeles för klena axel och ger mig en liten puss för att sedan somna lugnt. Vad gör man då? När allt man längtar efter är att få vara just nära. Nära mentalt. Den trygghet och lugn som hon utstrålar ger mig jämnare hjärtrytm. Vad är då rätt? Är det rätt att köra iväg henne när jag själv mår bättre?
Hon är ingen jobbig, aggressiv eller hund som har dåligt uppförande. Hon är fantastisk.
Hon får inte vara med dom andra ute alls och när jag är ute med dom andra har jag alltid Tedy i koppel nu mera för att dämpa hans galna tokryck som ger fel signaler och dåliga energier. Jag har Camy/Mimmi i koppel tills vi kommit ut på gården får att visa att här behöver vi inte skälla, JAG är här så ta det lugnt bara o glid omkring du.
Stina Larsson står i köksfönstret och jag kan se hur den här hunden fortfarande tänker. Jag upplever det som att hon ofta tänker på situationen. Vet inte om det är bra eller dåligt, men det känns bra att hon värderar nuet. Det svider när hån står i fönstret med sina stora, uttrycksfulla ögon och ser alla andra gå. När hon är van att få vara med. Men det går inte. Det kommer ta lång lång tid innan hon KANSKE kan få vara med. För jag vill få Tedy i balans och det går bara om det är vi två och gamlingarna. Hans obalans skapar farlig situationer och det är med livet som insats i så fall. Det vill jag inte. Stina får inte ens vara med Kalle ute längre, under uppsikt. Hon är helt själv, med mig. Hon vaktar gården bra och ger skall ifrån sig när hon skall och kommer direkt på inkallning. Vad mer kan jag göra? HUR ska jag jobba med OSS? Hela flocken?
Inne är hon med och hon är så lugn o fin. Hon får inte ens nosa på dom andra utan lov och hon visar att hon börjat föstå att verklgheten är den som JAG levererar inte den som hon vill ha. Hon verkar vara sen i utveckligen mentalt men vad gör väl det, det har jag märkt av hela tiden. Så hur fasen, ska jag få detta att fungera?
Jag försöker hitta på saker. Motionen blir lite lidande så är det bara, jag är ingen maskin. Men jag försöker hitta lösningar som skall gynna helheten, men rent konkret, hur ska jag göra med Stina Larsson?

Hur ska jag träna med henne för att hon ska kunna leva vidare med oss? Så att det blir en trygg värld för alla mina vovs?

4 November 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Man får hitta på saker

Har man sjukdomen Fibromyalgi så har man ständig värk, det är få som vet vad sjukdomen är och betyder och framför allt, den SYNS inte på utsidan. I perioder är kroppsfunkstionen kraftigt nedsatt och jag kan själv tycka att just fysiskt så bör sjukdomen klassas som funktionshinder för det går inte att fungera normalt. Denna sjukdom ingår i familjen Reumatism. Så hur gör man då, när man har denna diagnos och det enda i livet som betyder något är hundarna och viljan att ta hand om och rädda fler? När ekonomin är så sträng att det aldrig går att göra utsvävningar så som att köpa saft eller en flaska läsk till helgen för att ta ett vanligt exempel (inte för jag eg bryr mig om läsk eller saft, men ändå). Det är inte att tala om kurser eller dyl och de som som skulle hjälpt mig lyser med sin frånvaro. Jag slutar bry mig i det för det är ändå så att det är jag o mina hundar. Inget annat existerar just nu. Så jag får hitta på saker. Lista ut och tänka ut olika kuliga grejer att göra med dom för deras och min egen skull. Nu när leken är över för huliganers del, så måste jag hitta på annat som gör att dom blir av med sina energier. Jag klarar inte av att varken spring eller cykla så vad gör man? Dom behöver verkligen få springa av sig och det känns tydligt i hur dom är. Skogen är full av vilt och i favoritslingan går det en björnmamma med sina halvstora kottar. Dvs jag vill inte ha ungtiken lös även om hon är lydig så finns det alltid en risk att hon blir överivrig närnosen dimper på något EXTRA spännande och hon ger sig inte förrän det slutar låta i käftarna på henne=det kan bli rent livsfarligt för henne. Kalle o Tedde drar bara o säger adjöss, tack o hej! Så jag går inte favoritslingan på en timme i kuperad terräng just nu och det känns faktiskt på dom. Jag har åkt till andra ställen men idag känner jag att jag msåte hitta på annat. Kalle har sin vagn att dra. Den måste mekas lite med nu och det måste till en RIKTIGT sele för trycket över mankenär inte okej. Endat korta sträckor som runt kvarteret bara för att. Men han må bränna kalorier. Allt knallande bygger muskler och han är superfin! Men det runda...hehe...
Så vad fasen gör man? Jo man hittar på saker. Att cykla är ju kanon med vovsen, om jag klarade av det! Det är vad jag vet lagligt och vad jag förstår så älskar hundar över lag att få springa med! Men om man inte KAN cykla? Är det då olaglgit att ta till en liten tvåhjuling och köra bredvid sin hund i sakta och v ä l anpassat tempo? För att låta hunden få bränna av sina energier och bli balanserad och flåsa av härligt spring istället för upphetsning av fördämnda energier? Motion under kontrollerade former och även låta de kalorier som binder fett brännas till lättare vikt för den som är äldre och FULL av energi och bus och bara längtar efer att få springa! Kalle visar varje dag att hanv ill leka o kommer med en det ena end et andra so jag ska kasta åt honom och han älskar när jag springer med honom, han blir som tokig! Men det är den korta sträckan är så kort att det blir nästan fel.
Så är det så farligt att ta till ett motordrivet redskap för att motionera sina hundar utan att det ska bli negativ effekt och omtalas av andra att det är djurplågeri, för svennar idag är rent förjävliga om dom bara har en enda anledning att snacka skit så tar dom den direkt!
För mig är detta en livsagörande åtgärd för att få mina hudnar att må BRA!
Jag kan inte motionera dom på bättre sätt och om det ska bli en trygg atmosfär för alla hundar så måste dom motioneras korrekt! Det vet alla som har hund och lever hund. Leva hund är att vara hundig och de som har haft en hund som blir understimulerad vet också att det kan bli farligt i en flock om det är obalans och understimulerat. Här är än så länge balans men jag vet att mina hundar, tre av dom, skulle må SÅ mycket bättre om dom fick springa av sig och om jag kunde motionera dom på detta sätt. Det blir en lek under kontrollerade former med spring/jogging under kontrollerade former. Men cyklen byts ut och ersätts med en liten cykel med motor för att jag själv inte har kroppsfunktionen att kunna cykla.
Ändå är jag orolig över om detta är okej. Varför vet jag inte eg, för jag kan bara se till mina hundars bästa och till våran gemensamma trygghet. Dom må få utlopp för sina energier, så vad ska man göra? Jo, man får hitta på saker!

2 November 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Kalle o kärran

Idag tog jag en härlig sväng med Camy/Mimmi o Tedy till det lilla skogspratiet just intill. Tyvärr höll dom på att fälla träd så det blev inte så lång som jag hade hoppats, men Mimmi verkade glad och till Tedys stora glädje fick han hänga med ut med nästa vovve direkt. Kalle är högenergisk och spänd fortfarande efter slagsmålet han bevittnade hemma på sin egen gård. Han är märkbart påverkad även om jag själv känner mig avslappnad så ser jag att han har andra nerver nu än förut. Så jag tänker att han kanske behöver få gå av sig eller springa av sig lite mer? Men va tusan gör man när man inte orkar kuta själv? Eller cykla heller för den delen när ena knät fastnar i 84 grader och där stannar det helt enkelt.
Det blev en lagom lång svänt och sen var det bara ta ut Stumpestinan som grina så högt och ledset att hon minsann höll på att förgååååååås!!!!!
Vi var ute bra länge och det var perfekt att gå upp till vårt enorma centrum o glo på folk. Mycket trafik, ettriga epatraktorer o snorjärs på moppar o minicross som blåste hitan o ditan. En o en halv timme senare var vi hemma igen och det var en go sväng me en go fin hund!
Men Kalle skrutten med all sin energi....jag hade lovat så vi gick ut o tog en sväng med kärran!
Han är helt fantastik när man spänner för vagnen o står still, spelar ingen större roll va man gör med där jycken han bara accepterar även om det bökas o knökas! Så atte vi iväg och han springer på bra måste jag säga, knappt jag hinner med och jag få småjogga och ålla in honom. Vi tog en lägre tur idag än vi gjort förut. Jag ville att han skulle få känna sig trött och nöjd när vi kom hem så det blev nästan en halvtimme. Jag märkte att selen inte var så bra så jag lyfte upp handtaget under tiden så belastningen inte skulle bli så tung över hans manke och jag fick jogga i det där härliga läget...men vem BRYR sig i att det gör ont ( det gör det ju ändå )!? Det är så vansinnigt skoj att se sin hund så glad o jobba på så fint att det är värt allt! Fast jag var bra nära att sätta mig i kärran ett tag....

Putte Allan har skadat sin lilla sporre/tå/klo igår på långpromenaden, givetvis när vi var allra längst bort så jag fick bära honom hela vägen hem. Men han väge ju inte mycket och det är en ren självklarhet att ta honom i famnen och vagga hem. Det verkar inte somom han har ont av det o han kan joddla på som vanligt. Men lite stillhet skadar inte så att det får läka.

1 November 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Tedy recovering

Han for illa. Jag kan inte sova om nätterna när jag vaknar av hans skrik för livet i mardrömmar och jag sliter loss den vansinniga besten och svetten rinner. Jag hemsöks av bilder på dagarna och jag är förkrossad. Han for så illa men det kunde varit mycket värre.
Jag kan inte riktigt skriva om det ännu, så känslig inför det.
Distirktsveterinären kom och vi vilade. Han fick vara ifred. På natten kom han tätt tätt intill mitt hjärta och sökte tröst och jag la handen på honom och vakade över honom två nätter. Tredje natten hade han fått i sig vätska och färskfoder så jag var trygg och kunde sova med ett öga.
Han har varit med om så mycket det senaste och jag har inte hämtat mig sedan jag låg på den kalla, fuktiga åkern med honom i famnen den där dagen när han fastnade. Det vänder sig i magen på mig och jag vill kräkas av all ångest och smärta som kommer som en svallvåg för att skölja över mig och inte helt vilja rinna undan.
Tedy. Min älsklingsponkepys. Så mycket tårar. Smärta.
Han har nu återhämtat sig och är pigg och glad. Jag har gjort en stor förändring hemma och det är slut med vilta springturer på bakgården där han sänder ut felaktiga o negativa energier. Det kan bli hans undergång om olyckan är framme. Det ska vara lugnt även där. Ingen mer lek och inget mer brottas. Det är slut. Det skär i hjärtat på mig då jag vet hur dom uppskattar att leka men nu får han också bli vuxen och leka med det som jag anvisar och under de former jag sätter. Jag har ett enormt arbete framför mig nu med denna osäkra hund som är lättstressad och behöver bli kvitt mycket energier som jag inte vet var dom kommer ifrån. Samtidigt har jag ungtiken som hänger på en annan skör tråd att jobba med. Jag hade gärna haft den där hjälpen, men det är lika bra att blockera allt allt och bara stanna, känna och vara med hundarna. Andas hundarna. Bli ett med dom. Det har redan påverkat oss alla och jag jobbar för att det ska vara TRYGGT och säkert! Jag vill inte leva på annat sätt själv, så inte kan jag tro att mina älsklingar önskar annat heller och det är MITT jobb och MITT ansvar att se till att dom är trygga och har det bra. Mina hundar har det bra det vet jag. Det märker jag.
Numera går jag ut med hundarna i koppel, alla utom unghunden, hon får inte vara med alls ute, endast ensam. Jag tar Tedy o Camy=Mimmi och går deras skällarsväng lungt och fint, släpper Camy/Mimmi och låter Tedy gå i koppel. Inger rusa, bara lufsa. Kalle stämmer av gården och kommer galloperandes glatt varje gång, och det gör inget om han bränner ett par kalorier i sin nyfunna uppgift. Tedy har lugnat sig mycket bara på detta. Han har inte utrymme att sticka o skälla på fåglar eller folk. Han har lugnat sig mycket. Jag testsläpper honom då och då när vi är ensamma men han kan inte låta bli att sluta lyssna på tredje inkallningen. Lite skrattretande är det men senaste han sprang ett varv var oskyldigt och kändes helt okej. Hankom till mig så gick vi in. Han tillåts inte skälla och jag försöker få fram ett bra sätt att säga till honom utan att han ska bli rädd och krypa ur skinnet ( vilket han kan bli rätt som det är bara man hojtar till åt någon av dom andra stridsvagnarna som är som kinesiska muren mellan varven ). Han är känslig och jag försöker ännu hårdare att få honom i en bättre balans. Mognare och lugnare. Och det känns som det givit gott resultat.
Idag gnällde han o grina igenkännande på grannjäntan som var på besök från studiestaden Örebro. DET är ett STORT steg.
Tedy är en av de mest fantastiska hundar jag någonsin träffat och hans utrycksfulla ögon börjar bli mer harmoniska.

Camy

Att komma till ett hem där det finns en Kalle o en Tedy o så heta Camy, det har funkat sååådär....hon kallas numera Mimmi, annars har jag tre ivirga nosar som pekar på mig! Det va det närmaste som hon också lyssnar på.
Vi har haft en värmekamp. Jag vill ha 21 grad inne för att trivas bäst o inte ha så sabla ont. Men min lilla lurvdrutt håller på att förgås av värmeslag och hon har intagit den tjockaste varmaste filten som jag har att ha som sin i sängen. Så ligger hon o tokflämtar av värmen inne och vägrar gå o lägga sig på det svalare golvet? Man blir ju galen o hundkraken vann, givetvis. Jag sänkte värmen två grader till 19 grader, fryser och jämrar mig i ökad smärta men hunden har slutat svettas alla fall o mår i mina ögon skitbra! Hon är framåt o en riktigt GLAD hund och hon är så sjukt söt att mitt hjärta brister när jag tänker på hur hon haft det. Nu är nu och nu visar hon tydligt hur hon tagit sig an mig som sin människa och ylar ogrinar o skäller när jag kommer hem efter ett pass med någon av dom andra o kanske vart borta ett par timmar. Då har hon alltså vart otroligt orolig över mig när jag var borta så jag tar det som en komplimang även om det är jobbigt.
I detta har jag fått Tedy lugnare och han kan ligga på soffan och bara vänta istället på att jag ska komma o pussa på honom o det gör jag ju så klart!
Camy/Mimmi är totalt okomplicerad och hennes lugn tillsammans med Kalle är just vad vi behöver här och jag har tänkt det otaliga gånger, att hon är så lugn o härlig att det balanserar upp helheten på ett ofattbart fint sätt. Det hjälper mig vidare med dom andra knallhattarna väldigt mycket och det känns ibland lite extra skönt att kunna luta sig mot de äldre, trygga vovsen för att landa och hämta hem för att kunna greja upp situationen när den varit som värst. Camy/Mimmi är en riktig kel och mysgris och DET gillar jag skarpt! Jag kan inte förstå att det faktiskt fanns ett liv innan hon kom?

31 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Live or let die

Jag är så ofattbart trött
Trött i kropp och själ, sliten av de senaste tidens incidenter. Trött av att sova i en säng som är så dålig att varje fjäder skär in i ryggraden när jag sover och efter armarna har domnat så vet jag hur värken sprids tills det är dax att stiga upp på morgonen.
Trött på folk som inte hör hela meningar och trött på folk som tar mina positiva energier och kväver mig omedvetet med sina svarta moln. Trött på att bli så påverkad av negativitet. Så jag stänger mina dörrar och gör det som jag är bäst på. Fokuserar och stänger av för yttre dämpnigar, fokuserar ännu hårdare på att bibehålla min balans och mitt strävsamma lugn med dom jag älskar över allt annat i hela universum. Jag ser på mina hundar och tänker, hur fasen ska jag lösa detta? Men inom mig, så vet jag att det finns en god chans även om jag pendalat starkt i att ge upp så börjar jag åter ta mig tillbaka till mitt ursprung. Den strävsamma och envisa stenbockens ursprung. Lugnt, metodiskt och målinriktat. Även om många uttalat att dom vill låta en sådan hund somna in och kanske det är det bästa, det vet inte jag. Men jag har olika uppfattningar om detta och jag låser mina rum och låter ingen mer påverka mig negativt. Jag lyssnar på ingen och någon sa en gång, att jag känner mina hundar bäst. Jag lyssnar aldrig mer på de som inte låter mig landa tryggt i erfarna ord, tankar och kunskap där jag kan känna trygghet. Men det krävs också tid. Det finns ingen idag som har tid. Tid är en bristvara i Sverige och en hårdvaluta som ofta slösas bort på för mig helt ondödiga ting.
Så jag släpper allt skit bakom och jag ger inte upp dig, jag ger inte upp någon av er!

Jag tänker konstant på mina hundar, kärleken till dom är ALLT. Jag vill göra allt som står i min makt för att ge dom ett tryggt och bra hem och jag försöker tänka klart. Tankarna virvlar runt och det snurrar så fort likt en tyfon där jag sitter i nålens öga och försöker invänta att stillheten skall sprida sig utåt, runt och omkring. Jag är vid gott mod och jag är medveten.

Stina Larsson är en lugn, fin, trygg och i mina ögon välbalanserad ungtik. Hon vaktar inte sin mat, bryr sig inte i om Putte Allan springer över huvud och nos när hon ligger, vaktar inte sitt godis eller ben. Hon har aldrig heller morrat. Hon har aldrig gått till angrepp eller visat någon aggressiv sida. Men blir hon utmanad, då smäller det och hon släpper inte förrän det slutat låta i käftarna och det är rent fruktansvärt att fått se och uppleva detta när hon i grunden visat så fina sidor och hon är den lydigaste av alla mina hundar. Hon är lyhörd, nyfiken, glad i att hitta på nya saker, inger ett harmoniskt intryck när vi träffar vänner och hon är en glad hund som visar att hon VILL. Men jag har skruvat åt tumskruven några varv extra och jag är konsekvent till 97%. Det GÅR inte att ha 100% även om det är så nära jag kan så är jag bara människa. Men jag släpper inte greppet.
Aldrig. Stina Larsson visade sin negativa sida och min skalle nästan exploderar.
Jag låter henne aldrig vara med dom andra ute mer nu, på bakgården. Time to grow up, live or let die. Den hårda sanningen att det faktiskt är så.
Mina tårar rinner när jag tänker på tryggheten som skall byggas om, hur falrlig situationen var och hur illa det gick och hur mycket värre det kunde gått. Det gör inte mitt beslut lättare. Jag har beställt tid åt Stina Larsson till den 23 Nov. Tills dess skall jag tänka och jag ger henne inget utrymme för att göra annat än lyda och det som en gång var lyckliga busiga lekar, har nu avslutats och det blir aldrig mer så. Dax att släppa barndomsbuset och gå vidare upp i vuxenhundsvärlden och ta sig an sin uppgift.
Men det måste vara tryggt för alla som bor här och jag måste värdera mitt beslut noga. Jag gav nästan upp. Men så talade jag med någon som har en enorm effekt på mig i sitt sätt att tänka, hennes sätt att viga sitt liv åt sina hundar och jag känner att där är vi två, som släppt allt för våra hundar och lever på sitt sätt. Jag får alternativa tankar och det är få människor som jag känner att jag verkligen litar på i sitt hundiga omdöme, kunskaper och erfarenheter som Marit, Ulla och Rainer. Med dessa är jag trygg i mina tankar och jag behöver höra olika synsätt och detta är väl en perfekt kombination av löst folk som jag hittat i livet. Passar mig och trygg vill alla vara.
Jag tänker på Stina Larsson. Hur hon förändrats de senaste. Hur hon visar sig mindre dominant och mer undergiven och hur det skär i mitt hjärta i vissa moment som jag måste göra för att det ska bli rätt och jag vet instinktivt att det är rätt även om det gör så ont att tårarna bränner i ögonvrån när jag ser hennes stora bruna ögon be om lov att få följa med ut och springa runt och leka!? Hon tigger om att få bli med och jag vet att det bara är att ignorera och jag gör det, men inom mig svider det som att få ättika i ett skärsår. Men jag kämpar. Jag ser resultatet snabbt. Men det är inte någon idé att känna sig mopsig o stöddig över ett snabbt resultat. Så jag är konsekvent. Mer konsekvent än jag vart tidigare och det är bara så. Stina Larsson är min absolut lydigaste hund. Vi har nu till den 7 Nov på oss att fatta rätt beslut. Live or let die.
Snuffsans kastrering ligger nu några veckor fram och jag hoppas att hon skall bli kvitt hormoner som stället till obalans inom henne och att hon får en stadigare hållning och att hon skall slippa den inre stress som hormoner ger.

Så som det ser ut hemma idag så finns bara ett alternativ. Jag ger inte upp dig Snuffsan utan att kämpa och göra allt allt jag kan för att detta skall bli funktionellt och tryggt för dig och för mig och för alla som är vi och oss här hemma!
Men ofta hade jag önskat att jag hade någon att prata med lite oftare än om det handlar om liv och död, på riktigt i lugn o ro. För jag kan så lite känner jag, om detta för att kunna sätta mig in i här och nu kontra sen. Orsak verkan. Men jag ska greja det. Själv. Jag har överlevt värre saker. Ensam.

31 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Varför har jag hund?

Idag ställde jag mig själv frågan just som jag gick genom prasslande löv i skogen med mina tre ponkar: Varför har jag hund egentligen?
Den senaste tidens incidenter, olyckor och jobbiga upplevelser får mig att bli sammanbiten och nervös inför vad som komma skall?
För den där stora byrackan som kom farandes som en kanon från ingenstans och flög på Kalle för några veckor sedan, han bor kvar och för ett par dagar sedan gick ett par unga grabbar på promenad med den hunden just utanför min grind. Han drar inte sa grabbarna o ljög om att det var en a n n a n hund som flugit på min när jag bad dom gå därifrån, samtidigt som hunden körner nosen i backen o släpar med sig grabben åt sitt håll. Jag tänker att det spelar ingen roll hur stort eller rejält staket jag har, det spelar ingen roll hur mycket ansvar jag än tar för mina hundar, har dom kopplade, visar ständig respekt för mötande och det är alltid koppel på eller lina. Jämt ser jag till trygghet för andra individer, vad som är rätt och vad som inte är rätt. Och jag ser till att kastrera mina djur för jag vet att dom mår bättre av det, det är ju ständigt bevisat. Men det spelar ingen roll hur mycket ansvar jag än tar så finns där flera som verkligen inte förstår detta med att äga hund och vad det innebär för ansvar. Jag tänker att det är otroligt obehagligt att gå förbi där en hund flugit på min bästa kompis helt nyligen och jag känner mig ständigt på min vakt, mycket på grund av att jag har en hund som inte är som alla andra har det visat sig och blir vi påflugna kan det gå riktigt illa för den som flyger på oss. Jag vet varken ut eller in. Jag känner hur hälften av mina kamrater får kalla kårar och där är en osagd önskan om att sådana hundar är allra bäst att låta somna och andra hälften sparkar en i häcken med mod och trygga fasta ord huruvida detta fungerar och hur man ska ta sig an det och att det kommer att lösa sig, även om den biten aldrig går bort, så kan man få balans. Jag tänker så huvudet sprängs.
Jag ska kastrera min ungtik den 7 Nov och jag tänker.
Jag tänker varför har jag hund om jag ska gå på gator och vara ängslig? Om jag är så rädd att Tedy hela tiden ska göra illa sig nu eller om det ska komma en hund som kastar sig över oss, varför i hela friden ska jag ha hund för? Så ser jag på Kalle min gamle trotjänare, hur han visar på sitt lilla sätt att han är orolig över situationen som råder. Känner man honom inte, så ser man det inte. Han har tagit på sig ett ansvar som är större, vaktar gården med svansen högt medan han tidigare lulla runt och var mest rätt nöjd med sin boll. Nu är han spänd när det kommer hundar förbi och han har tagit till sig de andras beteende lite grann. Men det vet jag att jag kan få bort. Jag tänker att jag måste komma på banan igen med alla tankar för svaret på varför jag har hund är: Kalle...jag vill ha hund just för att det är ett så trevligt, mjukt och anpassningsbart sällskap. Dom får mig glad och jag får använda skallen till att hitta på träningsuppgifter när jag inte har råd att gå en endaste kurs. Jag måste hela tiden tänka på olika moment och vad som skulle vara roligt. Jag har inte hund för att gå runt på gatorna i villa områdena, jag har hund för att komma ut och röra på mig och komma ut i naturen! Vi har inte gått i skogen sedan jakten satte igång 10 Okt. Första turen igår med Stina Larsson och idag med de 3 musketörerna. Det slog mig då varför jag faktiskt har hund. Det är roligt och stimulerande. Men jag måste faktiskt inte gå i villaområdena omkring. Jag kan gå i skog och mark. I lugn och ro och hämta kraft för mig själv som jag trivs bäst. Jag vill inte ha massa pekfingrar om att man ska socialisera sina hundar. Varför i h-e då? JAG vill inte vara bland folk jag vill vara ifred. I lugn o ro och självklart fika med vänner då o då. Jag har inget socialt liv överhuvud taget så VARFÖR ska jag traggla gata upp o gata ner? Jag ger mig på den biten ett tag tills jag kommit på banan, fått bort alla hemska bilder som hemsöker mig efter senaste tidens händelser och blivit kvitt mardrömmarna om nätterna. Risken att bli attackerad av en hund ute på gatorna är MYCKET större än att stöta på en björn i skogen. Garanterat.
Jag ser på Kalle och tänker, du är bra klok du!
Han är ju anledningen. Den enda anledningen till att jag fortfarande lever idag. Därför har jag hund!

26 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Dansande vovve

För ett par dagar sedan fick jag min första morgonpuss av Camy!!! Hon gör ju lite som dom andra och det var en liten slaffsing på hakan som gav mig en glädjemorgon direkt! Camy förstod igår att hin även kunde gå in o lägga sig i soffan med dom andra utan att ligga i köket på sin säng. Hade faktiskt inte så mycket som en svans hos mig vid ett ögonblick. Det går bra att ligga på hallbädden också och hon är mer avslappnad på det viset. Lite vakitg mot Tedy är hon för hon tycker att han ska hunsas stenhårt! Antagligen har hon rätt. Hon är tämligen orädd och bjuder på sig själv mera nu. När jag varit borta en timme eller två så voffar hon och ylar när jag går uppför grusgången och man kan ju hoppas det är av glädje. Hon skäller inte när dom är ensamma. När jag kommer in sen så dansar hon runt i köket i små söta figurer på ett sätt jag alddrig sett förut. Dansar runt och är så söt och charmig att man blir nästan lite knäckt. Hon uppskattar trådgården och utevistelsen nu på ett nytt sätt. Hon undersöker o springer lite hit och dit ( efter mig mest utan att vara med mig hela tiden ). Hon sätter sig gärna i solen och tar det lite lugnt medan huliganerna river upp mossa i gräsmattan. Gräsmattan som blivit en äng nu sista månaden för gräsklipparen gick sönder. Camy visar tydlgit sin glädje. Glädjen att få komma ut och pinka. Glädjen att få käk. Glädjen att få bli kliad nonstop i över en timme i lopplådan medan tvn blinkar. Går jag mot grinden visar hon att hon vill hänga med. Vi gick en sväng runt kvarteret igår, en för henne ny sväng. Hon var orädd, vi stod o pratade med en granne o hon stod helt kolugn och bara väntade. Det kom två människor med 3 småhundar. Inte ett ljud bara kikade lite. Knappt ens nyfiken bara väntade på att få knalla vidare helt KOLUGN alltså!!!! Till skillnade mot den där TEDY som är ett enda stort virrvarr av oroligheter. Honom ska jag arbeta med nu stenhårt i fokus. BARA han utan att tryggve är med och täcker upp.
Camy är den tacksammaste goaste hund jag träffat på. Pälsen har väst ut blixtsnabbt och hon är fluffig som tusan. Mjukare än silke och ofattbart gullig i sitt försiktiga sätt.

12 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Stina Larssons skada

För några veckor sedan skadade Stina Larsson sin svans. Jag har gått igeonm det i skallen vad som kunnat hända och eftersom jag aldrig såg eller hörde något hända så kan jag bara gissa mig till. När jag efter några dagar kunde känna på den skadade svansen så blev jag lite förbryllad över hur brottet var lagt som en ring runt svansen. Inte ena sidan, under eller över, utom runt.

Idag visar hon inga tecken på att det gör ont, svansen fungerar normalt och hon är lika tokglad som vanligt. DET är huvudsaken, frisk o glad!

11 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Kalle efter vet besöket

Kalle var till veterinären förra månaden med sin spända buk och sitt överintensiva gräsätande. Han fick medicin och faktiskt verkar den tagit bra!
Kalle har fått tillbaka glansen i pälsen och r inte lika bukig nu utan bara rnd o go :)
Han är lite piggare tycker jag också. Så jag hoppasdet håller i sig.

11 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

En härlig dag

Igår blev det mycket frisk luft. Hela dagen var jag ute och röjde och klippte buskar i den vildvuxna delen för att kunna få ordning till vintern och hundarnas frammarsch. Där är taggbuskar som ska bort och riset körs iväg p åtisdag så att jag kan kratta undan det värsta värsta. Tedy och Stina Larsson fick äntligen utlopp för sina energier och lekte hela dagen, dom sprang som galningar, jagade varandra och brottades. Camy var med ute och verkade tycka temperaturen vara lagom där i solen.
Efter timmarna av lek kändes det lagom att låta dom gå in och sova så tog jag med Kalle ut på en egen skogstur. Vi hittade en ny stig ( som vanligt ) och den ledde oss ledigt och avslappnat runt på ett 2 timmar långt och mysigt äventyr.

8 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Inte nog med att hunden skadade sig

Jag tappade mina bästa redskap den där dagen när jag låg på den blöta stubbåkern med min skadade hund i famnen. Mitt allra bästa koppel och dubbelkoppel tappades någonstans o halsband o lina gick åt. Förståndet hade jag tappat redan innan. Om jag någonsin haft något...

Tedy är pigg och alert som vanligt men jag märker att han har fått tillbaka sin gamla stress och stresskäller ute igen. Camy, ja hon skäller bara för att hon kommer ut OM det skulle vara någon där, så ska dom veta att vi kommer nu era knallhattar, så det äro bäst att ni viker hädan!
Tedy får busa av sig det minsta jag kan ge för att vila är trots allt vettigt. Luffs i skogen blev det ändå idag med Kallekompisen så klart. En märkbart efterlängtad långsväng.

Stina Larsson fick en liknande tur men jag fick skarva ihop det lite eftersom mina bästa prylar försvunnit mitt i kaoset. Men det gick bra! Jag tänkte lite tvärtom denna gång, eller jag bara tog den o den o gick. Dock med tanke bakom. Ut i skogen med ett helt annat koppel och helt annat halsband. Helt annat smaskens i fickan än de sedvanliga småslurkarna av korv, biff, skinka osv. Nu var det hundkex och olika sorter. Lite feefgrunka av något slag jag hittade i skåpet. Mindre klet och nu var det väl ändå läge att ta bort superslurkarna ett tag? Jag tog med en mini-kampknut i fickan så knalla vi i väg. Vi mötte en katt och stina voffa lite försiktigt och reste lite kam som vanligt. Katten stirrade på oss och tyckte tydligen att situationen var ofarlig. Jag vete fasen hur jag ska få bukt med det där sabla kattjagerierna!? Eller, egentligen så är det nog faktist så att Tedy visat vad man ska göra när man ser en katt o Snuffsan här har apat efter.
Alla fall så kom en bill såvar den saken ur värdlen. Kattenlåg bakom en buske o vi skuttade vidare glatt med lilla mini kampknuten som en väldigt positiv och glad överraskingin! Hon sken upp direkt på ett sätt jag saknat! Så tog vi in i skogen och efter ett tag släppte jag henne lös. Jag tycker man ska hunden kopplad omman inte får in den på inkallning, men får jag inte träna saken på plats så kan hon ju aldrig vara lös! Lina vill jag inte använda mer men hon var så duktig så det var ju löjligt. Hon knappast fot, men hon går aldrig längre än 5 meter!
Jag kan nästan aldrig gömma mig för henne för hon är aldrig tillräckligt långt bort. Jag tog fram leksaken och kallade in Snuffsan att sitta intill, jag slängde den och gav kommandot apport så fick hon leta, men den var lite svår, hon tog den inte. Hon var in till mig flera gånger men jag tittade bort emd händerna på ryggen. Jag fick korrigera henne när hon slog för långt bort och jag gick och stlällde mig närmare. Till slut fann hon den och jaaa va braaaaaaaa!!!
Nästa gång såg jag till att hon stannade kvar och såg när den landade. Jag såg att hon såg. Så den tog hon snabbt som ögat och kom med o dropade halvägs för att få en gottis. Jag gav mig inte utan tittade bort. Hon skutta iväg och jag såg henne i övonvrån hur hon verkligen TÄNKTE vad hon skulle göra för att lösa uppgiften. ASCOOLT! Hon tog den o kom fram o kasta på mig o ja vad bra, fast jag hade klicker med mig glömde jag skriva. Skogen är min favoritplats att träna på. Jag kan skicka henne upp på stenar som är näst intill två meter och jag testade att stanna, skicka henne iväg och upp på en sten, stanna henne, sitt. Sen komma in. Fasen sicken jycke. Skitkul. Det är att lägga till mycket hjärna bakom henne för att hela tiden hitta på sker och jag gillrt!
Vi hade en härlig skogstur med lite små sök av hundkex i snåren och lite bus med leksaken. Promenaden hem gick igeom villaområdena och givtvis kom det ett ettrigt löst springande trassel mot oss frön en oskyddad, öppen trädgård. Domv ar två men den andra satt kvar. Jag tänkte blixtsnabbt och vände mig om och gjorde ett utfall med -HÖRDUDU-DU! Jäddrar va han vände snabbt o Snuffsan hade jag i hasorna med ragg. Sedvanlig ragg alltså. Hon sa inte ett ljud, så vi gick men den ettriga f** kom tillbaka så jag stannade, vände och satte Stina Larsson som var lydig som tusan och satt fint och fick gottiskex. Jag hörde hur en man hjotade på hunden men jag stod benhårt kvar med min hund tills jag såg att någon kom och hämtade det skällande trasslet. Koppla hunden hade jag lust att vråla, men vill inte ha bråk. Orkar inte tjaffs o stök just nu. Varför hade jag dåligt samvete som hade min hund lös i skogen? Man undrar ju. Stina satt så fint och väntade medan trasslet blev bortjagat, eftersom ingen fick fatt i den så gick hon nyfiket bakom mig så klart, men vaddå. Hon är trots allt hund och ingen maskin.
Efter den långa svängen så sover hon som en stock.

6 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Pussnos

Utan dig skulle jag aldrig hitta mina glasögon, för ingen har en pussnos så som du, som alltid väljer att pussa mitt högra glas där jag ser bäst...så utan dig skulle glasen vara rena och svårare att finna när jag lagt dom...ja var var det nu var..
Utan dig och de andra soffvärmarna vore livet intet värt.

5 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

TÅRAR AV FÖRTVIVLAN

TEDY FASTNADE I BAKHASEN I HAKEN SOM SATT I HALSBANDET, NI KAN JU FÖRESTÄLLA ER SJÄLVA, SÅ ILLA ATT HAKEN SATTE SIG FAST, LINAN SNODDE SIG, FASTNADE, TEDY SKREK SÅ ATT DET SKAR GENOM MÄRG OCH BEN IKAPP MED DEN HÅRDA VINDEN. JAG KÄMPADE SOM ETT DJUR FÖR ATT HÅLLA HONOM OCH FÖRSKA FÅ HONOOM STILL PÅ MARKEN OCH SAMTIDIGT MÅSTA HA AV HALSBANDET PÅ HONOM TROTS ATT HAN HÖGG FÖRTVIVLAT OCH VAR HELT HYSTERISK SÅ FICK JAG BARA ETT HUGG I HANDEN OCH JAG FICK AV HALSBANDET OCH FICK HONOM STILL. TILLKALLADE KUNNIG O LUGN GRANNE. TEDY GICK EJ ATT FLYTTA FRÅN PLATSEN PGA SIN SMÄRTA VID RÖRELSE OCH SIN STRESS, ORO OCH DEN VILDA HUNDEN VISADE SIG. HAG VAR DOCK TYDLGITIVS FORTSATT TRYGG MED MIG. DISTRIKTSVET KOM DIT AKUT TILL PLATSEN PÅ ÅKERN, JAG O GRANNEN TOG PÅ MUNKORG, NÄR SPRUTAN SATTES SKREK HAN SOM EN VILDE OCH SKRÄMDE VETERINÄREN NÄSTAN PÅ FLYKT FRÅN ATT LIGGA HELT STILL NED PÅ SIDAN TILL ATT EXPLODERA. VET VAR MYCKET LUGN O BRA. TEDY SOMNADE SNABBT.
VET FICK UT HAKEN SOM PRECIS GÅTT MELLAN SENA OCH ARTÄR, SÅ BAR DET KLART MED LITE TVÄTT. JAG BAR HONOM INILL MITT HJÄRTA TILL BILEN OCH HAN FICK EN UPPVAKNADE SPRUTA.
I TVÅ TIMMAR SATT JAG PÅ ÅKERN MED HONOM UTAN ATT FÄLLA EN TÅR, JAG LÅG MED HONOM I MIN FAMN NÄR HAN VAR SOM VÄRST SKRÄMD. VINDEN TOG HÅRT I LEDER OCH DEN BLÖTA MARKEN KÄNDES IGENOM JEANSEN BLIXTSNABBT. JAG LYCKADES FÅ IN MIN FLEECEFODRADE REFLEXVÄST UNDER TEDY DÄR UTE PÅ ÅKERN SÅ HAN SLAPP DET VÄRSTA FUKTEN OCH KYLAN FRÅN MARKEN. JAG FICK SKJUTS HEM MED MIN HUND OCH HJÄLP IN. JAG LA HONOM I SOVRUMMET OCH TÄNDE EN BRASA I KAMIN FÖR DET VAR RÅTT OCH STÄNGDE FÖR MED GALLER OCH DROG FÖR SÅ HAN FICK RO ATT VAKNA I SINOM TID.
JAG FÖLL IHOP FRAMFÖR KALLE, MIN TROTJÄNARE OCH SKAKADE I GRÅT. CHOCKEN ÄR STOR FÖR MIG OCH JAG LÄT HONOM VARA TRYGGA KALLE MED SIN TRÖSTANDE NOS OCH SITT LUGN. STINA LARSSON KOM OCH VAR LUGN MED EN NYFIKEN NOS PUSSADE HON MIG OCH KALLE OCH LA SIG SEDAN LUGNT INTILL KALLE MED HUVUDET UPP PÅ HANS RUMPESTUMP. HAR ALDRIG HÄNT TIDIGARE. TEDY VAKNADE AV MINA TÅRAR OCH GICK UPP DIREKT. HAN LINKADE TILL GALLRET OCH JAG RESTE MIG OCH SÅG HANS VIFTANDE SVANS OCH FÖLJDE HONOM IN ATT SOVA I RO IGEN. HAN VAR OK.
DÅ KUNDE JAG STANNA UPP EN STUND.

FÖR EN VECKA SEDAN SKADADE STINA LARSSON SVANSEN. DÅ VAR DETMYCKET SVÅRT ATT VETAVART HON HADE ONT OCH HUR DET SKETT. EN HYSTERISK STINA LARSSON VAR OTÄCKT OCH JAG LED FRUKTANSVÄRT MED HENNE OCH ATT FÅ EN SÅ STOR HUND LUGN OCH STILL VAR INTE LÄTT. MEN JAG HÄLL KOPPLET TILLS HON VAR STILL SEN TILL SLUT FICK JAG PÅ INRÅDAN GE ÅKSJUKEMEDICIN SÅ HON KUNDE LÄGGA SIG. DET VERKAR LITE LUGNANDE. SVANSEN VISADE SIG NÄSTA DAG ATT DEN HÄNGDE O SLÄNGDE O DET VAR ETT BROTT. NU HAR HON REPAT SIG BRATACK O LOV.

DET JAG VILLE SÄGA VAR ATT EN HYSTERISK STINA LARSSON, SKRIKANDE AV SMÄRTA, ÄR I N G E T MOT EN VILD TEDY. I DAGENS LÄGE ÄR JAG FRUKTANSVÄRT SLITEN I KROPP SJÄL OCH HJÄRTA. MINA TÅRAR FALLER TUNGT DÅ JAG INTE KAN MED ATT SE SMÄRTAN OCH TANKEN AV ATT FÖRLORA NÅGON AV DOM GER MIG OMEDELBART KLENA NERVER OCH DÄR ÄR VI NU. MITT LIV - MINA HUNDAR. JAG SKULLE DÖ FÖRDOM, I SAMMA ÖGONBLICK UTAN ATT TÄNKA, OM JAG KUNDE RÄDDA DOM FRÅN SMÄRTA OCH LIDELSE. MITT LIV - MINA HUNDAR

JAG ÄR OTROLIGT KÄNSLIG. JAG FUNGERAR INTE MED FOLKOCH JAG BLIR LEDSEN NÄR FOLK SÄGER TASKIGA SAKER. OAVSETT OM DET ÄR TRAMS, SÅ JAG VÄLJER BORT MÄNNISKORNA. JAG ÄLSKAR ATT VARA MED MINA VOVVAR OCH JAG ÄLSKAR ATT SLITA MIG BLODIG FÖR DERAS SKULL. JAG ÄLSKAR ATT GÅ UPP MITT I NATTEN OCH SLÄPPA UT DEN FÖREVIGT BAJSNÖDIGA SITNA LARSSON KL 01 JÄMT JÄMT JÄMT. JAG ÄLSKAR ATT GÅ I FLERA TIMMAR TROTS ATT BENEN NÄSTAN VIKER SIG REDAN DE FÖRSTA STEGEN NER FÖR TRAPPAN. JAG ÄLSKAR ATT VARA NÄRA NATUREN OCH JAG ÄLSKAR LIVET MED MINA HUNDAR. JAG ÄR EN SJÄL SOM KOMMER DÖ ENSAM, SÅ VAD SKER DÅ, NÄR MINA HUNDAR INTE FINNS?

4 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 3 kommentarer

Hösten o värken

Så kom den sedvanliga höstvärken som en bomb igår. Vi fick garanterat en vilodag och det var knappt jag tog mig ur sängen. Jag är så tacksam för det staketja grejat att sätta upp åt hundarna så att dom får komma ut och leka fritt i alla fall, dessa dagar när det är som värst. Fingrarna tog två timmar att få bukt med denna dag så bloggen kan bli lite vilande. Jag kämpar på.

3 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

En handfull

Fem hundar får folk att hisna med ögonen och reagera konstigt. Men jag kan inte förstå hur man kan reagera så, på ett direkt förvånat och negativ vis. En handfull hundar är för mig inte jobbigare än att ha tre. Dom leker med varandra och har roligt tillsammans och det är en härlig balans.

2 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Möte med en huggorm

En dag tog jag med mig mina tre glada ponkar på skogstur. Hopp in i bilen så iväg. En härlig skogsväg där vi kunde gå i bredd utan att trängas om vi ville och lilla Putte Allan kan vara lös skuttandes och joddlandes som han vill. Han går aldrig iväg utan är väldigt flockbunden och jaktinstinkten är = noll. Så vida inte fjärilar ingår i jakt?
Kalle och Tedy får gå i koppel så som det skall vara. Kalle är jakthund så han är borta på en mikromilllisekund om jag släpper honom och han får upp ett spår och jag inte har 110% fokus på honom. Han slutar lyssna om det slår över i instinkt. Vilket det så klart gör förr eller senare. Men han är rätt nöjd ändå numera och ids int dra i kopplet knappt han är bara så himla glad! Glad att få vaut i skogen, röra på sig o bara få hänga med. Tedy däremot kan hålla på å dra hit o dit o flaxa och fara till höger och vänster och då menar jag att han verkligen gör sicksackmönster! Så den får jag säga till för han måste välja sida annars blir det outhärdligt jobbigt. Men eftersom han är en mjukishund och har lite svårt med det där att bestämma så får man hjälpa honom liksom. Han får gå där han går, så! Då slappnar han av så knallar vi vidare. Putte Allan sticker gärna före några meter och jag vill att hans ka få chansen att få vara lite stor. Få sticka före och vara lite herren på täppan för annars kommer han deppa sönder i sin holk utan lekkompis och han blir skrämd av Camy ibland och stora hundar är ju stora oavsett. Dessa stora tassar måste han ju akta sig för liksom. Även om dom ä rbussiga hundar. Men Kalle känner han sig 110% trygg med så honom så kan kan han istället trakassera lite ibland och försöka dra igång i bus ( går så dääär ).

Solen värmde, Tedy hade sin klövjeväska på sig OM vi skulle hitta kantareller och jag hade min ryggsäck med fika. Det var otroligt skönt denna höstdag och Putte Allan var så sprudlande lycklig att få hänga med de stora grabbara ut i skogen!
Medan vi lufsar där på skogsvägen lite halsvspridda så ser jag något som likar en pinne till vänster i vägkanten och rent instiktivt känner jag direkt att det där är INTE en pinne och hinner fånga in Kalle som går närmast och Tedy som är snabbast och mest nyfiken, just innan dom hann bli nyfikna och då var Putte Allan före och redan på väg...och jag hojtade och insåg hur farlig det var när ormen krökte ryggen för att göra sig beredd att röra sig framåt. Man måste handla snabbt, för Putte Allan vände och var på väg men stannade till på andra sidan för något luktade gott, ormen rätt bak och jag tog bara stenhårt tag o gick två snabba steg mot Putte Allan med de stora hundarna som hängde med raskt och på så vis fick jag den lilla chihuahuan att kasta sig bortåt av sin instinkt - flykt. Sen tog jag upp honom och var rejält skärrad. För är det något som gör mig paralyserad sv skräck, så är det ormar. Hundarna fattade inte ett skit som tur var dom bara knalla på. Jag har Tedys koppel löst sittandes i en krok i byxorna, det har många fördelar och just nu, så slapp han känna mina spänningar genom kopplet. Detsamma med Kalle, jag krokade i honom och pussad på Putte Allan så att pälsen nästan lossnade innan jag släppte ner honom igen och upptog genast kontakt träning och inkallning, stanna osv. Han svarade sådär. Men efter en stund så gick det bra.

En bit fram fann vi kantareller i en solig slänt så jag packade Tedys väska. Dessa gula svampar verkar aldrig ta slut i år! Vi gick vidare men jag var så chockad och tagen ( obs. här kan det även vara bra att ha sin egna hjärtmedicin med sig ) av händelsen att jag var tvungen att stanna och vi satte oss i en skogsglänta just i söderläge där på en sten så fick jag lugna mig så gott det gick med lite fika. Det var så varmt att jag fick ta av mig. Dogsen fick vatten och efter en lång härlig stund i solen så gick vi tillbaka. Men efter ett tag så kom den lilla Putte Allan att absolut vilja joddla före igen och jag kopplade upp även honom. För nu visste jag.
Tedy kämpade på bra med sin väska och det var varmt och jobbigt säkert med ett par kg extra. Framför allt som det var första gången. Men han grejade det galant som alltid! Jag tog den av honom sista kvarten till bilen eftersom han aldrig gått med tyngd förut och vi hade gått en bra bit. Det är ju ingen häst precis. Utom världens gulligaste lilla rackarräv. Hund.
Vi tog oss helskinnade till bilen och jag har fortfarande inte släppt händelsen som var snart en vecka sedan. I natt drömde jag så hemska mardrömmar att svetten rann och jag vaknade. Därför valde jag nu att skriva om det och påminna om hur viktigt det kan vara att ha kortison med sig omnågot skulle hända. Kortison kanske inte är behjälpligt just mot ormbett men en geting har gift nog att svälla igen halsen om det tar illa. Tänk på det och få kortison utskrivet av din veterinär!
En kniv/fällkniv är också att rekommendera, efter ha sett min hund fastna i ett kärr och nästan gått ner sig, så rekommnderar jag även detta. Marken brast även under mig och jag drogs ner till armhålorna. Vet ej hur jag togmig därifrån, jagminns bara att jagslet mig blodig för att rädda Kalle och att det var ofattbart kallt att gå hem den höstdagen med frost i gräset.

Jag bifogar ett par länkar om huggormsbett om hunden blir biten så är det farligast om den blir biten i tassen, inte i nosen.

http://www.djurkliniken.se/page96619.html

http://www.bozita.com/sv/Allt-om-hund-och-katt/Manadens-amne/Ormbett-hos-hund/

1 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Utvecklingen fortsätter

Camy

När Camy kom var hon väldigt rädd att inte få komma in när hon väl fått komma ut. Hon var inte rädd för mig, eller för dom andra hundarna men gick ständigt med huvudet sänkt och såg kuvad ut. Det har släppt mycket och hon går runt och ylar och skäller på saker och spänner upp sig och är flott som tusan! Men den kuvade lilla hunden visar sig då och då. Inte kuvad under dom andra helt för hon säger ifrån om så är. Vaksam. Vaksam över vad som KAN komma omhon inte är beredd o då villman hinna undan! Här behöver man inte hinna undan. Busiga Stina Larsson och Tedy busar så vilt att man tror den lilla stackars Tedy ska gå i tusen bitar, men domlämnar Camy ifred, hon är med på tomten och får vara helt ifred utan att för den saken vara utanför.

Det var en dag när Camy kändes lite mer redo för att kliva utanför, somj ag skrev i tiigare inlägg, så fick hon komma utanför o i gick till brevlådan. Tre vändor har vi gjort så, bara ut och snusa några meter och så hem. Hon har visat sig nyfiken och det klart man får ju lära henne knalla i koppel inget går ju av sig självt. Men nästan.
Igår kom den RIKTIGA premiären av promenad! Jag tog flexikoppel ( inte spänt, utan slakt så hon hade chans att utforska i ro ) och hade redan bestämt en väg runt kvarteret. Det är öppet med små ängar mellan husen och lite lagom att upptäcka. Så att man nästan ser hem dessutom. Så vi gick. Hon tvekade lite och jag lirkade så gick vi vidare. Nosen gick som en kanin i backen! Till o med kissade gjorde hon, men det var nog mest för att märka upp att hon passerat. Jag fick tänka lite också, det är inte bara det. Jag ville få henne att få ut så mycket som möjligt så efter en bit så tog jag ett par steg bort från vägkanten och gav henne bara valet att följa med mig mjukt och fint. Följsamhet är tokviktigt har jag lärt mig. Hon stretade något men följde med och linan blev slak direkt. Hon fick gå före, bakom lite i kanten, vara hon gick. Och det var just under den påtvingade biten som det hände! Just när jag gick åt sidan och ställde kravet, följe med mig, här går vi, och där hon hängde med. Där någonstans närnosen slutade jobba kom huvudet upp i annat läge, öronen spetsades framåt och svansen som legat första biten mellan benen, sen rakt ner, den kom att resa sig inyfiket läge och svajade när hon gick och det var en STOLT Camy som började flämta de sista 15-20 metrarna hem. En sådan kort, liten tur var jobbig att ta sig igenom. Inte några muskler att tala om och alla nya intryck. Positiva intryck, positiv upplevelse och positiv trötthet! När vi kom in så drack hon upp halva skålen vatten och tippa omkull och somnade omedelbar. Mycket nöjd och avslappnad sov hon gott sen. Man ser en annan typ av vila i en hund som uträttat något och är trött av anstränging. Jag år så himla glad för hennes skull och mitt hjärta sjöng högt när hennes svans lyftes och hon gic med huvudet högt och lyssnade och kikade ( hon ser uruslet har jag märkt ) sig omkring med stolta öron på toppen av sitt rufsiga huvud. Ja det finns inte ord, vilken lycka det är. Dessa små tillfällen.

1 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Utvecklingen fortsätter

Tedy

Tedy som är en lite småängslig kille och en gapstare utan dess like har börjat visa sig mycket mer lugn och går våra långa turer fint i sitt band utan större krusiduller. Jag har fått känpa med mig själv att låta honom gå på höger sida och har nu vant mig. Jag har trots allt fler hundar och ska jag ta med mig fler än två så kan dom ju inte gå ovanpå vandra. Det har visat sig vara rätt bra att ha honom där, strax bakom på höger sida och han har slutat flaxa så mycket hit och dit hela tiden, han har hajjat grejen helt enkelt. Han är extremt vild på fåglar och katter men även detta har han lugnat sig med och skäller inte ens varje gång :) Fåglar som skator och kråkor finns ju en hel skrälledrus av överallt o hela tiden och det kom lite knorr igår och så var det inget mer när en flock fåglar flaxade precis framför nosen påhonom. Däremot om han blir överraskad så skäller han, helst på en katt. Men i en sådan situation så är det på ett vis lite okej bara han slutar och inte hakar upp sig. Han hakar inte upp sig. Vi mötte två hundar på håll igår som han brukar skälla ut med besked, förvisso gickdom en bit bort, men han har varitså oroligt på det mesta. Denna gång höll han ihop korvklyven o kikade o kikade o kikade. Det är bättre han väntar på deras första signal än ger den första själv. Det slår mig faktiskt att dom ofta givit första skall så äh, spelar ingen roll! Det gick bra! Kalle brydde sig inte ens att dom fanns.
Alltså.
Till och med KALLE min älskling som bara dundrade in i mitt liv, har börjat lära sig gå vettigt och visa att jag är en värdig människa! Tog bara 8 år... :)
Tedy har haft det väldigt svårt med att åka bil. Påvisad någon typ av ångest (?) i alla fall stress kan jag säga med säkerhet. I början var hans skräck för bilåkning så stor att han inte bara kräktes utan han bajsade även på sig. En hund som tömmer sig så den är beredd på att dö. Nu.
Vi har tränat försiktigt. Två km har gått bra. Men åker jag åt fel håll så har han bajsat på sig. Jag investerade i åksjuke-tabletter. OM det skulle behövas stickas iväg akut så är det bra att ha hemma och jag har tränat att åka lite längre sträckor och förberett domgångerna med åksjuke-tablett. Det har gått bra och han har varit lugnare. Har ej använt det mer än ett par gånger, och det har resulterat i att själva bilåkningen nu är okej. Jag tar bilen till olika platser där vi går i skog och mark och gör mysiga saker! Han hoppar inte in i bilen helt själv när jag öppnar o vi ska sticka, trots att Kalle glatt studsar in först. Men när vi vart ute i skogen och myst runt ett par timmar så är bilen inte längre farlig utan han hoppar numera in själv. Detta är helt fantastiskt att få uppleva, från att ha varit så skräckslagen till att kunna åka på tur utan att stressflämta, kräkas eller fara runt. Bara sitta o kika och på vägen hem lägger han sig gärna i ro om itne vägen är för knölig.
Tedy har nu genomlidit Stina Larssons första löpperiod och det var inte kul för honom, hans hormoner spökade fruktansvärt och han var totalt sjövild.
Nu är löpet över och jag har fått tillbaka min mystomte och rackarräv och han är mysigare och finare än någonsin!

1 Oktober 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Camys första promenad

Lördagen varsolig och fin, jag var ute hela dagen och bröt pall och hundarna var med innanför staketet med mig utanför. Lilla Putte Allan somvarit så rädd för Camy efter hon skrämt honom två gånger, till o med han vågade vara med när Tedy o trygga Kalle var med. Eftersom Stina Larsson fortfarande löper ( tar det aldrig SLUT...? ) Så fick hon och Tedy växla lite med ute vistelsen. Tedys könsdrift är onormalt hög så det har slagit runt i skallen på honom. Alla fall så var Camy lite extra utåtriktad och smög runt på gården denna dag. Det kändes som om det var hennes typ av väder och temperatur ute. Hon var till grinden och var mer nyfiken än vanlig kanske för jag grejade utanför precis. Jaghar alltid ett koppel i fickan för det brukar ofta fara runt en kamel lite här och där som tagit sig igenom stängslet, över, under eller bara rätt igenom. Spontant tog jag Camy i kopplet och lät henne passera igenom den grind vi aldrig annars använder. Vi gick till brevlådan. En mycket kort tur förvisso men det kändes att det varbra så. Hon ska tycka det är kul, det ska vara roligt och spännande och vi gick alla meterarna hen till parkeringen igen men lite stret i början var det o lite stret någon stans på vägen. Men det var det lilla. Hon fick ny fart och glatt for nosen i backen o snusade omkring på hundars vis med den växande plymen vajandes i andra änden.
Hon växte helt klart och hon visade tydligt att det var uppskattat att få snusa på andra sidan staketet just där på den sidan hon aldrig varit, men där jag var idag. Glad över att ha fått denna första lilla tur med Camy just den dagen, för kvällen blev inte så rolig sen. Men det gällde ju en annan vovve så jag lämnar det utanför just detta inlägg!

26 September 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Tedy är så himla käääär!

Tedy är så himla kääääär att han är knäpp. Eller jag blir nog helt knäpp på honom, det är så himla synd om han! Jag har liet svårt att förstå hur han kan ha så stark könsdrift och så så jobbigt med hormonerna när han är kastrerad i så tidig ålder? Eller, vad jag tror är tidig ålder.
Han grinar på andra sidan kompsostgallret när jag sitter i köket med tjejligan. Stina Larssons första löp är väl mitt i peaken nu, så jag hoppas att det ska klinga av så smått. Om jag dansar o sjunger eller busar med någonannan så skäller han o gläffser, Tedy alltså och blir galen o bryter sig ju igen allt som är ivägen. Han springer runt ute o friar o det är puftpistol hela tiden, så jag får hålla isär dom faktiskt. Konstigt nog. Jag hade inte trott hans kulle ha så stark könsdrift faktiskt, det är som om han fått komma till innan kastrering och nu spelar kroppens minnen in. Men hur gammal var han när dom fann honom och tog hand om honom i Rumänien? Halvåret såg det ut som på bilderna. Men mellan 6 månader o nio månader är det långt i en gatuhunds utveckling, så det kan va så.
I alla fall är han så käääär nu att han nästan kryper ur rävskinnet och han är så undergiven, fjäskig och fjantig att man får nästan skämmas...
Men det är nog så att Stina Larsson luktar extremt gott, för till och med Kalle som inte bryr sig, han friar och igår höjde han svansen och spände upp sig och backae inte en millimeter när mopspojken kom och var lite arrogant. BRA. Kalle behöver känna sig KUNGEN för han ÄR kungen men han är ju snå sabla snäll...å andra sidan finns väl ingen anledning till å vara annat än snäll..

Tedy har fått sig en egen klövjeväska som vi testade häromdagen. Tom fick han bära den genom skogen och hem. Så får man fylla i någt vart efter han vant sig vid att bära.
Men just nu, är han så himla kär att han klättrar på väggarna!
Hur har andra det, med sina adopterade hundar, när det går en tik i löp framför snoken på dom?

22 September 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Stina Larsson o skrindan Del 1

Tänker att skrindan är nog en bra träning för Stina Larsson som behöver arbeta. Snuffsan får man vara försiktig med för hon är ung, könsmogen och bakrädd. Bakrädd har hon varit sen hon kom hit av någon anledning. Eller ingen anledning. Det måste inte alltid analyseras fram en anledning egentligen. Tycker jag.
Lilla Snuffsan fick gå med kärran bakom, jag drog och det var läskigt först, sen va det noll o inget efter fem sek. Jag tog chansen när jag hade den och hon drog kärran som omhon aldrig gjort annat! Men man ska inte stanna, bara gå, för när man stannar det är då det händer. Så hon slog runt kärran o fastnade, men det gick bra. Hon litar helt klart på att jag ska lösa situationen vilket jag gör så fick vi börja om. Då blev det lite problem så jag kunde inte släppa det o gå hem på en gång. Fick ta det direkt, men det slutade bra fast JAG fick dra kärr-eländet men va gjorde väl det? Det gick ju bra i det stora hela! Men jag förstod att jag var tvungen att ordna ett par lösa skaklar åt Stina och jobba med först, för att inte förorsake en olycka o göra henne mer rädd i onödan.

22 September 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Kalle och skrindan

När jag lossat Kalle från skrindan så tog jag den själv i ena handen o Kalle i den andra så fick han vänja sig vid skramlet och så slapp han dra den upp för den sluttande grusgångenn ut på vägen det första han gjorde. För visst ser den liten o lätt ut för ögat, men det är ganska tungt när man dragit en liten stund ska och det är en hund, ingen häst så vi är försiktiga! Kalle är så fantastisk och jag vet nu hur jag ska bygga om skakeln så att den inte tar i vid bogbladets baksida och så att den blir stabil och man kan hjälpa sin hund med balans och vid upp och nedförslut.
Kalle gick med vagnen och han fick jobba lite. Vi gick två kvällar i rad runt kvarteret, den lilla svängen. Han jobbar bra och nu får han vila från den. Men han skulle väl aldrig rört sig ur fläcken om det inte fanns korvsnuttar med i bilden. Denna hund är inte fostrad med godis, så nu på senhösten vid 8 års ålder så känns det honom väl förunnat just vid sådana här tillfällen! Banta sa vi ja..men för att komma DIT så krävs extra uppmuntran i denna nya övning som jag hoppas att han ska tycka om!

22 September 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Snäll Kalles första försök med skrindan...

...Kalle satt så bra där han satt när jag fäste kärran vid honom...han är så himla snäll att det är rent löjligt...men där satt han ju som gjuten också och med menane blick tyckte han att jag gott kunde GÅ SJÄLV!

22 September 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Runda hundens nya uppdrag

Jag kan inte fatta att den här hunden kan va så rund? Men jag är glad att jag har en rund hund nu och inte ensom ser ut som en zeppelinare om magen! Lite oval liksom, typ spolformad. Kalles knatande i skog och mark, i grann kvarteren och timmtal runt om i krokarna ger dåligt resultat. Han är fortsatt en rund hund. Kastrationen har verkligen satt sig på honom och vi kämpar vidare. Jag har då testat all sköns jäkla banttningsfoder o dyl men då blir han bara spolfromad och jag anser att har dom antagit zeppelinaren som förebild så har dom mycket slaggprodukter i tarmarna som vill ut, varför är dom annars så svullna i magbaken? Så jag trotsar alla dessa teorier och alla världsmästares påhitt om bantarmat för MIN hund mår då fasiken inte bra av det!!! Skitful päls och skitful över huvud taget blir han. Dassiga strån som slokar mest. Nä, vi kör på egna linjen...vilket inte alltid heller är det bästa för nu är han som en badboll...MEN han är glad, sprallig och det är lyster i blicken, pälsen är blankare än någonsin o han är superfin! Även om han ser ut som han svalt en badboll, så är han jättefin och visar att han mår bra. Så vi får kämpa på med bantningen på andra sätt. Banta..? Ja, alltså jag är inte van vid detta som personligen har väldigt svårt att gå upp i vikt i stället.
Jag var över till grannen häromdagen och in vet jag vad jag gjorde där, fika kanske? Inte helt ovanligt. Men vi gick runt på gårn o där stod en gammal skrinda som skulle kasseras!? Herreminjeee den tar vi sa jag så byggde vi om den lite med skaklar för att testa på dogsen! Kanske kunde vara något för Kalle att jobba med?

22 September 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

om ni undrar

Om ni undrar vart dessa flitiga bloggfingrar tatt vägen så kan jag bara säga att skördesäsongen tar TID.
Det är så mycket svamp i skogen att jag blir tokig! Idag ska jag åka till Märsta o dumpa en påse hos min gulliga vän Ulla.
Jag har five dogs, varav två adopterade och dte inom ett år. Camy o Tedy. Camy är ju knappt man märker av, hon är totalt självgående och nöjd med att sova och snarka sig igenom tillvaron, få käk, komma ut o pinka på gården för att snabbt som fanken kuta in igen o lägga sig på madrassen i köket o snarka vidare. Hon har lite taskigt med gaddar men nog gnaskar hon i sig tugg-pinnar i rasande fart ändå hon!? Fattar inte hur det går ihop men det vi gör är små små kontakt övningar för att få henne ur den lilla lilla bubblan o det är ingen stress. Tedy är lite mer krävande för han har mycket energi i sitt lilla rävskinn och just nu kryper han nästan ur det när ungtiken har sitt första löp. Hon är trött och sover mest nu vilket känns konstigt för hon är FULL av bus tok o energi!! Försöker allt hinna andas ut lite nu då dessa 23 dagar elelr vad det nu är...dessutom besöker jag skogen frekvent nu innan jakten börjar en 10 oktober, då vågar man ju inte va i skogen!!!
Kalle är rund o fin han...jag har fått en gammal skridna av grannarna Svenssons, dom är toppen dom, som vi satt skaklar på som Kalle fått dra en kort sväng runt kvarteret ett par gånger. Han gillar det inte men han gillar korv, så med korv kommer man långt! Han är så snäll o go att det gör ont i hjärtat nästan. Men alla fall så är den lite halvtung så det är enormt bra gjort av honom att dra kärran!!! SÅ STOLT!
Putte Allan har varit lite deppig men jag har skojatupp honom nu så det har vänt. Han lev så skrämd av Camy men jag drog honom på rätt köl. Han fick hänga med til butiken o charma personal när jag köpte täcke åt honom, så fick han käka pizza i bilen med mig i Stina så va det klart! Glad igen!

happ, måste sticka ! tjillevipp!

21 September 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Könsmogen byracka

Jahapp, här vare glest mellan blogginläggenn ser jag!?
Kan det bero på ombyggnation av kök, golvläggning, allmän skogsvandring på flera timmar per dag och en könsmogen Stina Larsson som idag, dagen till ära fick sina första små små droppar blod i sitt allra första löp.
Hennes humör har dåsvängt o jag har kännt att hon haft det jobbigt.
Hon rök ihop, nej det gjorde hon inte, hon gav sig på, stackars lilla Camy igår så det blev blodvite. Camy fick sår som jag pysslat om ordentligt men honv erkar inte bry sig nämvärt över att ha fått obefogat spö av en skithund som inte förstod helt varför egentligen. Snudis var så uppskakad över sin aggressivitet att hon såg helt förvirrad ut. Det som man kunde tro va vild blick var nog mer förvirrad o skraj. Men så fick jag mig ett bett i armen också, utan blodvite tack o lov. Det gick bra med alla utom mig som inte är alls van vid bråk! Jag gör som vanligt, går på känsla och jag tänker ALDRIG mer låta någon styra det för då blir det FEL har jag lärt mig. För den som undrar så har jag konkreta bevis för detta men nämner inte det just nu rätt ut. Jag var nog lite skakad hela dagen av det där men tog det lugnt. Såg till att Stina låg för sig själv i hallen och kom ner i varv och fick tänka utan påverkan av de andra. ( bäst var ju att lille Putte Allan visat sig o ville fram o bryta bråket men han stod över. Denna gång. Kalle gick faktiskt in i samma rum vilket är mycket ovanligt, han rör sig inte om det stökas utan ligger kvar där han är jämt ). Stina låg och landade medan jag pysslade om lilla Camy och tvättade försiktigt och hon är så snäll den där hunden. Kalle fick vara med migo Camy i köket för han är ju lugnet själv. Trygghet och bäst. Så ick jag ut o kollade till Snudis också men alltså Camy har ju inte så mycket tänder så Stina var helt intakt. Men skakad så vi tog det lugnt bara och hon fick landa hos mig helt, jag tog med Stina o den ny-investerade klövjeväskan ( 119:- på Hööks ) och så tog vi bilen och ställde den på en skogsväg. Jag skapade snabbt en plan däri hallen och på väg. Parkerad o klar så fick Snudis på sig sin väska med en rulle oöppnade påsar i varje sida av väskan. Det får inte bli för tungt tänkte jag, framförallt inte i början! Så gick vi till ett ställe där jag vet det finns kantareller, försöker få Stina att hajja att hon ska leta efter dom men jag tror inte JAG hajjat hur man gör...alla fall så fick jag en halv påse plockat o det var ljuvligt skönt att slippa släpa! Stina fick bära helt enkelt och jag hade strängare krav med följsamhet vilket gav gott resultat. Min tanke är att i hennes hormonella förvirring så är det ännu viktigare än någonsin att visa sig trygg, stark och leda henne rätt. Minsta avvikelse späder bara på hennes förvirring och kan bli hur galet som helst. Hon skulle haft en äldre tik från början som kunnat läxa upp henne på hundars vis och leda henne rätt, men det fanns ingen trots att jag letade. Hundar gör mycket bra i fostran helt klart! Snudis hängde på bra och vi lämnade de två rullarna påsar i bilen och tog svampen med oss och gick hem. Vi lämnade bilen helt enkelt tillnästa gäng att hämta. Snudis häll sig bra bakom mig i skogen och fick gå lite före på koommando. Sista 10 min hem när vi kom ut i villaområdet så märkte jag att hon faktiskt var trött. Väl hemma var hon nöjd och sov lugnt och tryggt. Alla ev neg energier var helt borta. Inget kvar, bra det.

Alla fall, jag hade ju ringt och anmält mig o unghunden till skolan och dom skulle återkomma till mig inom väldigt snar framtid med när kursen skulle börja. Hoppfullt tänkte jag att det sker väl inom veckan? Men det är ingen som ringt ännu o det är snart två veckor sedan jag ringd. Misströstar gör jag som vanligt när man blir bortglömd. Det bådar ju inte så gott om dom har så pass taskig koll redan vid inringandet av nya medlemmar, så jag tror jag skiter i att ringa igen. Då får jag väl klara mig själv helt enkelt o hitta på saker med Stina Larsson som är i störst behov av olika uppdrag, utveckling osv. Så därav investeringen av klövjeväskan, dels för hennes skull o dels för att jag inte orkar bära så mycket. Ofta vill jag har fika med mig ut i skogen o kantareller väger fasiken BLY alltså. För mig. Skall försöka hitta en väska åt Tedy också, denna var på tok för stor. Kalle har diskbråck så han ska ingen väska alls ha, däremot letar jag efter en liten lätt cyklevagn åt honom istället som jag tänkte bygga om så kan han dra den runt kvarteren.

Vidare så gick jag o hämtade bilen med Kalle o Tedy, tog en planerad omväg för att få lite längre tid o mys i skogen. Det är ofattbart skönt att gå i skogen och det kan alla mina skriva under med att det tycker dom med!
Putte Allan låg o tryna när vi gick men när vi kom tillbaka var hanv aken så då gick vi till loppis istället o det verkar han gilla! Han snusnar nästan sönder sin lilla nos o han är mäkta populär hos farbrorn som har loppiset. Putte Allan hade tur för det kom en höna spatserande som han fick skrämma iväg. SANN glädje för en huden det! Att få skrämma bort en fågel som är...ja du...5 gånger (?) så stor som en själv!!!
Även snuttstina fick sin en sväng till Loppis innan dom stängde, kort promenad och med tanke på hur hon är just nu, känns det som det enda rätta. Bort med leken ett tag för det slår över och hon är för hårdhänt alldeles för ofta. Så bort med det o väx upp lite till och gå med mig i ro istället. Gå och mys.
Det passar bra för jag behöver få mer lektid med Tedy. Vi behöver skojset han o jag o Kalle hänger på lite också vilket också är bra.

Jag avslutade kvällen för Snuffsan att få knalla runt kvarteret ihop med mig o Kalle. Det gick bättre än någonsin. Det kan tyckas mycket på en gång men balansen är vad som saknades och den fick jag. Hon var ur balans, så jag putta henne in på rätt spår. Så nu är det nya rutiner som gäller här, helt klart. Eller kanske mer återuppta de gamla så kommer jag själv att få mer energi igen!

10 September 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Skolan för vissa

Stina Rackarhulda Larsson är nu anmäld till skolan. Detta hoppas jag ska stimulera henne och ge oss chans att komma närmare varandra och kanske hon lär sig veta hut...
Förhoppningsvis finns det andra huliganer där i hennes storlek som on kan busa av sig med o jag hoppas på att få lite nya vovveägar-vänner. Det är lite ebb på det här i Långsta.

30 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Kalle

Kalle mitt allt, vi var till veterinären nu för att kolla om han hade e toncillit men veterinären gav medicin för obalans i magen, stressmage, magkatarr inte vet jag vad det kallades.
Hoppas han blir av med stelheten, svällda buken och kan dricka ordentligt min pluttgris. Kör lite fyspass med honom nu o Tedy får lov att hänga på. Det blir hårt för mig med mina egna fysiska hinder men jag mal på. SKITSÄNGEN jag har ska försöka bytas ut framöver så att kroppen ändå får vila när jag sover. Nu är det knappt ens ide att gå å lägga sig känns det som. Men skitsamma, jag klarar mig gött med vovsens viftande svansar!
Jag passar på att använda stubbåkern nu så mycket jag kan medan det går. Det är ett ganska bra motstånd att gå i och dom har slagit ganska högt så det blir att kämpa på extra för dogsen ( Rackarhulda räknas ej in i den kategorin för hon flyger fram som en torped o märker inte av det alls ) så det är nog rätt bra med den variationen för Kalle just.

27 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Sockersnudans dagar

Rackarhulda fick sig en sväng bort till brukshundsklubben, vi avslutade ett evigt bilåkandes o promenerandes i stan med att svänga in där på vägen hem. Hon fick snusa lite på balanshindren, jag vet ju atthon är som ämnad att ta sig fram överallt så jag lät henne testa det som var lägst, jag är så kort själv så ja må ha nå typ av kontroll över det hela. Kan det vara 135 cm i höjd till stegen dom ska balansera över t andra sidan?
Stina Larsson var var på direkt hon fattade att något skulle göras...med att hoppa rätt upp i hela det där med alla fyra benen trasslandes överallt och noll koll om det gick att landa eller ej så landa hon lite halvdant i min famn. Direkt obehagligt kände jag för hon väger ju inte som ett paket mjölk precis! Men det var bara att knöla upp damen på mojöngen och locka henne med lite godis så gick det faktiskt ganska så bra. Hon vinglade lite men knappt märkbart. Endast för jag distreherade med godis, hade hon vetatvad som gällde hade hon inte vinglat, då hade hon hållt fokus. GÅ ner för stegen verkade löjligt = HOPP!
Ja ja första gången...tog en tur runt gräsplanen, över ett vanligt hinder 2ggr, hon älksar ju att hoppa o det skav a KUL att hänga me mig vettu när vi ska åka bil!
Så testade jag samma balansmojäng igen...Stina Larsson HOPPAR rätt opp...och landar alla fall liiiiiiite bättre i mina armar men inte var det merbekvämt nej. Denna gång så började vi om på backen så kunde jag leda henne upp i kort koppel så hon visste vad somkrävdes oon flöt över så kanonbra så det kändes som en bra avslutning!

I övrigt har hon för vana att rymma över till grannarna jämt. BLIR TOOOOOOOKIG.
Dock en powerwalk igår, med koppel på gå-fint och det var långböj och dukitg nöjd hund, avslutades med röj på stubbåkern och hoppa lite halmbal...

27 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Putte Allan

..fick hänga med till pizzerian häromdagen, han kan behöva lite extra den där lilla killen!

27 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Camy <3

Camy är vad man kallar en riktig stugsittare, men vad gör det?
Vi har haft så fin start. Vädret har varit med oss och hon får vara med på baksidans 1.500 kvm och jag är väl elak då, som stänger grinden och låter henneligga ute och få frisk luft, sol/skugga medan jag grejar på tomten, i äppelträd och buskar. Timmarna bara går och Camy ligger väl antagligen och väntar på att få komma in....men hon får vara helt ifred för de busiga unghundarna och hon kan ligga och kika på när dom busar eller när Stina Larsson hoppar efter körsbär i trädet. Känns som om hon sakta börjar förstå att dom inte är jobbigare än så här de där busiga ungdomarna! Hon är en trött pensionärs vovve-dröm egentligen som är totalt kravlös. Eftersom hon är så otroligt rädd om sin mysiga säng jag gjort åt henne, så sticker hon möjligen ut och pinkar en gång om dagen bara för att hon själv anser att hon MÅSTE, så jag kompletterar det med att ta henne i famnen och pussa på henne hela vägen ut på gården så att hon får chans att lätta på trycket ett par gånger om dagen. Hon kommer lära sig och förstå att det är okej att gå ut en sväng man FÅR faktiskt komma in igen. Hon har sin lilla plats och ingen av de andra gör anspråk på hennes plats. Lika med Tedys plats, ingen som gör anspråk på den heller även om Tedy inte direkt anser att han behöver försvara någon plats om det är uppaget går han bara någon annanstans. I övrigt har väl Camy haft ganska stort anspråk på köket men vi jobbar med det hela tiden för alla måste kunna få röra sig fritt och det är ju inte en direkt rädd hund den här damen. Tvärtom. Blyg och rädd är ju inte riktigt samma sak. Camy är så ofattbart charmig när hon är lite pigg och vill ha gos och uppmärksamhet ( *läs: MAT/GODIS ). Hon går bakom mig i köket ( var annars kan man få gos=gottis ) och buffar på mig med sin gulliga nos och kör gärna in hela huvudet i en liten mjuk buff, kan komma en liten krävande tass också. Vad gör man? jo, man smälter totalt så klart...
Hon är inte lika spänd i kroppen nu, tack och lov, men tro fasen det som hon snarkar högt och länge, rena rama VM i snarka, maratonrejset. En mycket go liten hund som verkligen inte kräver mycket om ens något. Hon vill bara få chansen att få vara med lite på sidan om. Men hon kommer växa. Det är mitt mål att hon ska få växa, i sin takt. Även om jag måste hjälpa henne på traven med att komma ut o pinka...
Camy är ganska hård på Tedy och han är känsligare än vad Camy är, han blir lättare rädd och han blir ängslig. Jag jobbar med det och jag har kämpat lite extra med hans självfärtroende vilket givit gott resultat och jag känner att han är i balans igen och lite till. Camy är tämligen orädd om man säger ifrån. Medan Tedy kan bli alldeles till sig i rävskinnet av inget, det är märkligt hur olika dessa individer är.
Det är ingen större skaderisk för Camy har lite taskigt med gaddar i limpsaxen. Hela främre tandraden är på turné och hon är som en tandlös liten gumma så sööööt! Men ändå kan hon gnaga i sig tuggisar, grisöron och häromdagen kom jag hem med färsk oxsvans som hon gnaska i sig fortast av alla!? Snacka om taktik!? Fast hon har ju så klart massa tänder kvar, men inte just den där främre tandraden...så någon kindtand här o där som saknas.

Vissa morgnar har det hänt att lilla Camy kommit upp och lagt sig intill min huvudkudde och det är ju helt fantastiskt mysigt! Lite småmodigt av henne också även om hennes säng är precis intill huvudänden så är det ju skillnad :) Hon kan komma ibland när hela högen är samlad och vilja vara med på ett litet blygt hörn och hon har en självklar plats.

20 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 2 kommentarer

Inkallning

-Tedy...hit!
-Kom kom kom...!

19 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 1 kommentar

Kantarellkillen

Självklart fick Putte Allan sig en kantarellsväng han med! Han fick en egen stund i skogen med mig och det är så härligt för han skuttar lös och är alltid nära om inte nästan in under fötterna. För varje kantarellställe jag finner så får han snusa på svampen sen får han smaskens. Inte för jag vet om han hajjar eller bryr sig, men äh, vi har det alla fall himla mysigt tillsammans! Jag börjar skata planera om i skallen att börja gå med honom och Tedy nu framöver och låta Kalle stå ut med att ha Snasson med sig, just för att hon msåte lära sig. Men jag måste orka också. Shit alltså jag är helt slut efter de här fyra timmarna och ajg önskar så att jag kunde smacka ihop dom bara o ta dom med, men ihop men det är ju inte så bara. En jakthund som drar direkt man bara har 99% fokus. Tedy han har inte hajjat alls det där med att va me oss han sticker o e borta 20 minuter, så jag vågar inte släppa han alltså.Det går längre o längre tills han kommer in. Hövva. Snasson skulle LÄTT hänga på dom allihop om hon bara finge va me...:) Men henne ska jag försöka fortsätta lära gå som hon gör, himla bra. För då blir det inga problem sen när man blåser iväg och då kan man va ute tre timmar i ett svep med dom alla och förhoppningsvis kanske Camy vill bli med i framtiden. Just nu får hon bara vara. ill hon int egå ut när dörren är öppen, nä men då måste man inte men just nu får hon lära sig att då må man hålla sig. Hon är för övrigt rumsren och har varit hela tiden!

16 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Snassons dag

Jag stoppade in Stina Larsson i bilen o for upp till skogen, förvisso bara tiom min gångväg, men det var flera syften med det. Det är ju bra om hon kan vänta i bilen utan att bli sönderstressad även om vi är vid skogen. Så jag parkerade just där vi brukar knalla in på stigen och jag gick ur. Jag la ett spår och det skulle bli väldigt intressandt att se resultatet.
Det gick skitbra och det märks tycligt att hon tycker att det är superskoj! Honi är nog aoch går tillbaka om hon tappar lite. Hon gick dessutom rätt på :)
Jag kan inget om det där men som det såg ut så gick hon rätt och jag hade även gjort figurer runt stigen som hon tog. Sen åkte vi iväg så att hon fick bada lite, vilket hon älskar. Det blev apportering till skulgrejen flöt iväg lite galet för det blåste hårt och jag kastade som ett klantarsel...varpå Snasson ville forcera både brygga och båt för att ta sig til kulgrejen....ska se om den flyter i land om ett par dagar.
Vi skuttade vidare och hitta lite skog o stenar och bara myste oss tillbaka till bilen och hem!

16 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Tedy ponkepys

Lilla Tedy växer tillbaka och strävker lite på sig igen. Har har förstått att Camy är här för att stanna och att han också är kvar gör gott. Att han har samma plats som alltid.

Idag fick han åka med mig och Kalle i den kantarellgula bilen en kort bit för det var ett tag sedan. Det finns en så bra skogsväg man kan gå och där har vi bara gått någon gång. Man kan givetvis gå dit genom själva skgen men det tar sin stund och jag tar inte alla hundar i ett svep. Ännu. Så mina fyra timmars aktivitet är uppdelade på hundarna så länge det är som de är.
I alla fall så lyfta jag in Tedy i bilen lite försiktigt intill Kalle så åkte jag sakta och lugnt iväg för att undvika åksjukan hans. Givetvis var det stressflås men itne så falrigt som det brukar och det var även varmt i bilen. Det tog bara några minuter så var vi framme och vi gick en härlig tur på en timme! Det märks så tydligt på Tedy hur mycket han uppskattar att få dessa turer i skog och mark, eller vart vi än går. Lite kantareller fick vi också med oss hem denna sväng. Tedy avslutade faktiskt den här gången med att självmant hoppa in i bilen efter liteövertalning!!! DET är stort!!!!

16 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Väck inte den björn som sover

Det rullar på. Lilla Camy får man ju bära ut om hn ska ut mer en en enda gång om dagen...hon är då livrädd att mista sitt hem, helt klart. Kutar ut, springer o gör sitt behov i farten och in och jag småskrattar givetvis åt henne lite i smyg. Fast jag har för vana att stänga grinden mot baksidan så hon får lov att suga i sig lite frisk luft på dagen också. Hon kan glimma till någon sekund och busa lite med Stina Larsson men smyger snabbt undan och väljer att titta på när det får för fort.
En natt rök Tedy och hon ihop när jag sov. Jag stod käpprak upp mitt i bråket och intevet jag vad de va om? Någon låg äl o sov på golvet o den andra skulle säkert smyga förbi så skrämde dom skiten ur varandra. Eller nåt. Tedy tål inte när någon kommer åt honom när han sover. Han blir skitarg! Dom får gå förbi bara dom ger f-n i honom. Han har inga problem med att jag tar i honom, sålänge hanv et att det är jag vill säga. Inte för han gör annat än morrar, men ändå. Camy har inga problem med att jag tar i henne om hon sover. Hon kan ju snarka såhögt att man blir tvunen att få lite liv i henne så att man själv får en chans att slumra lite. I alla fall så rök dom ihop en natt, inga skador det var däremot ett hejdundrande liv! Jag sov ju men plötsligt satt ajg där mitt emellan och kliade båda, för inte vet jag vem som var orsak och vem som var verkan? Det var lugnt och Tedy la sig i sängen. Camy låg på sin plats och det lät som om hon hulkade kraftigt och det gav sig inte. Har aldrig hört det ljudet riktigt förr? Så det blev att ligga på tvärsen i sängen och gosa med lilla gumman och hon lugnade sig och somnade under trygghet. Jag somnade till och låg givetvis väldigt knasigt när jag vaknade. Sov bara med ena ögat den natten av narturliga skäl.
Frid och fröjd morgonen därpå.

I natt hände det igen, Camy blev skitarg och väckte mig ur min skönhetssömn oh´ch jag sa va e det nuuu då? Stina Larsson hade varit upp till köket o druckit och skulle smita smitvägen förbi Camy in i sovrummet. Men det kunde hon fetglömma. Stina gick runt, alla slocknade fridfullt o9ch jag fick lång sovmorgon till 20 över åtta!!!

15 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Livet är fantastiskt

CAMY

Camy slår sig fram för en plats i lilla flocken. Helt i onödan för här har hon en given plats och jag tror hon börjat förstå det.
Två veckor har gått och hon viser lekfulla tendenser med unghunden Stina Larsson. Camy vågar sig runt på baksidans 1.500m2 för att undersöka hallonlandet och den lilla skyddade delen av tomten som har lite skogskänsla. Hoin kilar runt lite snabbt för att sedan lägga sig att kika på dom andra igen. Hon söker ofta upp mig för att få lite gos. En riktig gosnos är vad det är detta. Camy känns ganska stabil psykiskt och trygg i sig själv men vill inte ha bus och bråk. Försvarar sig vid behov men dom andra lämnar henne helt ifred och unghunden får på moppo om hon blir alltför ivrig. Vilket har resulterat i att denna sjukt glada unga vovve som är på ständig jakt efter en luycklig bus och lekstund, slänger sig på backekn och leker och anpassar sig. Man kan ju undra då varför hon är så hårdhänt med lilla Tedyplutten!? Tedy och Camy är lika stora/små.
Camy är mycket mer avslappnad nu men självklart bevakar hon sina intressen. Hon har funnit sin plats intill sängen vid huvudänden och där får hon också vara ifred för dom andra och ingen gör heller anspråk på platsen. Så länge det inte blir massa morr och bråk känns det helt ok. Lugn o ro vill vi ha. Camy är extra gullig på morgonen när vi kommer in då kilar hon runt och smågosar med Stina Larsson i köket och buffar mig i vaderna för uppmärksamhet.
Hon växer och vågar sig fram mer och igår hoppade hoin efter farbror Kalle upp i soffan och la sig. Jag anser att det skett stora steg för denna lilla rädda, undanskuffade dam på kort tid. Hon är mån om att vara till lags och blir det lite busigt så går hon undan utan att det känns som om hon är livrädd. Jag är ganska säker på att nästa sommar kommer hon självmant vilja hänga med ut i skogen och snusa på barr och lingonris. Men nu är är det lagom som det är. Hon ska inte måsta någonting alls annat än att känna sig avslappnad, vila och bara få kärlek och mys!
Hon är så pass gammal att där må få finnas tid för henne att bara få vara i lugn o ro.
Jag är oerhört glad åt att Camy är hos mig/oss för hon skänker en enorm glädje varje dag. Hon kommer fram till staketet och vill hälsa på grannarna om vi fikar eller står o pratar lite men hon är lite blyg även om hon kommer fram. Att se henne vifta på svansen och leka smått, det gör livet helt fantastikt!

Tedys sälvkänsla har fått sig en liten törn. Det är otroligt farcinerande hur olika dessa individern är. Han är lit eosäker och Camy utnyttjar ju det på en hundradels sekund! Vilket dessvärre kopplar mig vidre till Snudis vänding i detta där hon helt struntar blankt i att Tedy säger ifrån och ger sig på honom i allt för tuffa och hårda lekar. I mina ögon kunde hon gott och väl anpassa sig men hon väljer att vara på gränsen hela hela tiden vilket oroar mig något.
Han är så liten gentemot henne och det blir lite mer allvar nu när hon blir äldre. Igår brann Tedy av när hon var för tuff och för första gången så svarade hon emot. Det blev ett hejdundrande liv och slagsmål, men jag fick fatt i unghundne som slog ihop käftarna efter mig (omedvetet givetvis) men sen va det lugnt. Jag gjorde en direkt platsliggning på Stina och en självkänslehöjande övning med Tedy i direkt kontakt. Sen fick var det lugnt. Vi gick in och jag tog ut Kalle på en egen sväng bara han och jag. Under tiden fick huliganerna ligga inne för sig själva och vila och tänka. När Kalle och jag kom hem så valde jag att ta en kort tur runt kvarteret med dessa två bushundar. För att koppla ihop oss som ett sammansvetsas gäng där vi håller sams, och det blev omedelbar balans igen och själva turen gick över förväntan bra!

Tedy får en hel del extra just nu. Mer kel. Mer egen tid. Vi går turer bara han och jag. Igår tog jag med honom och Putte Allan på en sväng i skogen med planerat möte av grannjäntan som hade lilla Maja med sig. Maja fick ju spelet när hon såg oss och hade n oll koll på att spara sina krafter till timmens skuttande i skogen som det blev. Tedy fick skrämma upp en ekorre i ett träd och lyckan var nog oändlig....
En mycket härlig tur med Tedy som fick agera storebror och Putte Allan som fick skutta lös bland blåbäer och lingon med sin kompis Maja. Fast Maja är lite väl stor just nu vet hon inte hur stor heller.

Kalle min älskling, mitt totala allt. Han är mer vältränad nu än på många år och han behöver all uppmärksamhet som finns att få då han är älds och van att det är bara han och jag. Han grejar detta bra ändå. Vi går han och jag, ibland är Tedy med, ibland är Putte Allan med. Men vi tar egna turer, jag tror det binder samman en med hunden, att få vara bara vi.
Vi följde med grannen ut i skogen en dag och plockade kantareller. Men jag min klant hade ju rullkoppel bara och selen på honom för han sskull....tänkte ju inte jag på att det blev givetvis väldigt snurrigt och trassligt! Men han var lycklig och hittade spår överallt som luktade oerhört gott tydligen! Svamp fann vi och jag stod mest och hojta på grannen o pekade :).
Det är ett vågspel med Kalle och hans rygg. Men jag anser lite som så att kan man inte göra det allra bästaste som finns i hela världen som gör en lyckligast av allt, vad har då livet för värde? Tio minuters brännboll ( like old times ) på stubbåkern fick det bli och det gör Kalle lyckligast i hela hela världen. Han är oerhört tacksam så. Vi sticker och badar då och då och jag är mån om att han inte ska känna sig åtsidosatt. Han är mitt allt och han måste få känna sig som nummer ett även om det blir lite knixigt med alla dessa vovs runt om oss. Ändå är det som om han levt upp detta sista halvår när han fått lite kompisar! Inte för att han leker elller har någon som helst större lust att umgås med någon annan än sin boll...så verkar han gladare. Och vad är viktigast i livet?

Putte Allan är en härlig liten en. Totalt enkel att ha att göra med. Han kan gå upp elva en dag och halv åtta en annan dag - på kvällen....han har fått hunda sig rejält det sista med besök av papillonvalpen Maja som bor tio Min bort. Dom leker på tomten som små vita tokar! Han hänger med på promenader och jag tar med honom lite här och där. Han är så otroligt enkel. Han är tacksam för det lilla. Även han fick häng amed till skogen för kantarellplcokning. Han är alltid i hasorna och sticker aldrig. Möjligen att han stannar o äter nå skräp han hittar men han kommer snabbt och är nära mig. Denna gång hittade vi väldigt mycker kantareller på liten area och det var lättare att plocka själv nu med lilla Putte Allan som fick en liten korvsnutt vid varje kantarellstation! Tur det så slapp grannen kuta så dant...

Stina Larsson är en riktig Rackarhulda men ack så förnäm hän är ändå. Hon blåser runt på tomten och hittar på sattyg som ingen annan hund jag någonsin mött. Hon är så påhittig!per jag till lite så de små utsvävningarna blir allt färre.
Jag känner att hon är väldigt mottaglig just nu för inlärning och utveckling och min hjärna står still. Vi går i villaområden bland folk. Vi går i skogen och jag släpper henne lös och hon är fantastisk för hon lyssnar otroligt bra. Jag slänger lite gottis här och där så får hon snsua upp dom. Vilket hon gör var man än har dropat dom. Jag tänker så det knakar på vad fasiken jag ska kunna fnula ut för något åt henne för uppgift!? Vad ska jag göra med denna fantastiska hund!? Hon har en enorm kapacitet och vilja och rsslar jag i kopplet så är honivirg villig o glad att få komma ut o hitta på saker. Även om vi bara går en lydig sväng till korvmojjen eller en tur i skogen så är den här hunden ALLTID glad!!!
Igår tog jag en liten promenad och hade en plan om att försöka hitta på något på stubbåkern.
Jag släppte henne där med långlina för säkerhets skull. Fast jag undrade efter ett tag, som vanligt, varför jag har lina på henne ens? Hon lyssnar och kommer på inkallning 95% av gångerna. Eller kanske 98% faktiskt. De andra gångerna tar det bara några sek extra. Men kommer gör hon.
På stubbåkern stod det stora rullbalar av halm och dessa var givetvis mycket spännande och lite läskiga. Hon fick självmant söka upp sin första station i växande självförtroende och jag stannade en bra bit ifrån och tog bilder och lät henne utforska dessa stora vidunder med rest ragg. Hon reser alltid ragg den där damen, oavsett. Med nyfunnen säkerhet gick vi gemensamt runt halmbalen och ett spontant hopp kommando slank ur mig då jag vet att hon är mycket bra på att hoppa och på given signal stack hon rätt upp på halmbalen! Balnserade och snusade på den och ner. Det blev många hopp upp på halmbalar men jag märkte att hon blev också väldigt trött och dessa rörelser är ju krävande så jag valde att knalla hem efter en mysig stund där ute på åkern. Vi övar på stanna kvar, det är väldigt knepigt för denna dam har jag märkt så det övar vi alltid. Överallt.
Men som sagt så känner jag att jag vill komma på fler spännande saker för henne, det var så tydligt sedan när vi kmmit hem och resten av kvällen att våra pass ute stärker mitt ledarskap och det gör henne mer och mer lyhörd hemma. Till och med vid slagsmålet med Tedy så fick jag snabbt gehör från henne när jag fått isär dom. Det är ett måste annars kan jag inte ha hundar, om dom inte lyssnar.

Det känns som om balansen är god hemma och inne. Harmonsika vovvar som ligger och vilar inne för dom vet att dom får komma ut och blåsa ur sig sen!

Rätt så lydig ändå må jag säga och våra promenader skär

13 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 1 kommentar

Rusk o sol

Det blev en åskans dag här om dagen. Camy reagerade noll o
ch inget på åskan. Det är ingen som bryr sig ett skvatt utav mina.
Det kom inte mycket regn under dagen, en snabbskur, sen uppehåll men åskan gick runt runt hela tiden.
Jag tog en sväng med grabbarna ( inte putte allan för han sov som en sten ett helt dygn o lite till, dessa småvovs kräver lite mer vila ). Snudis behövde få jobba lite o det känns lagom att sätta in lite finlir nu på henne. Tänkte vi kunde knalla igenom ostadsområdena upp till korvmojjen o tillbaka. Hade en plan om 5att en tunnbrödrulle skulle suttit fint! Det tog ganska lång tid att ta sig dit bara för det blev att stanna o prata med någon här och någon där och jag fastnade att prata bilar o musik med en snubbe vid hans gård. När vi väl kom till korvmojjen drog de svarta molnen ihop sig, knallarna kom närmare och så även ovädret med stormfart! Okej, en grillad med bröd...det gick 2 min i luckan o kroven va inte på grillen, en kokt får det bli höjjta jag o den tog vi i farten hem. Vinden tog ny fart och jag blev lätt stressad för jag har sett de där molnen förr och vet hur det känns när dom är rätt över en. Det var inte helt lätt för Stina Larsson att uppföra sig under stress men jag tycker hon gjorde ett bra jobb! Det v isar sig var gång jag joggar lite med henne att hon har en benägenhet att vara superlydig o verkligen gillar det. Jag hatar att ojgga...jag får väl kanske ändra på det framöver.
Vi svischa in genom grindhålet och uppför trappen, in genom dörren o knäppte av kopplet så öppnade sig himlen i samma veva som jag fick igen dörren bakom häcken på oss. Vi hade lite tur kan man säga...eller så hade jag sekundär finkänslighet för vädret.
Dagen efter blev totalt sängläge. Trots detta fick dom sina turer o den lilla lydnadstur med Stina Larsson som behövs kom sig naturlig.

Camy

Camy har pinkat en gång om dagen ugnefär o vill verkligen inte gå ut alls, hon ligger på sin lilla kudde eller dyna och trycker, livrädd att någon ska kommma o sno hennes nyfunna härliga mjuka sovhörn!
Jag tar henne i famnen och bär henne ut i gräset så hon får lite frisk luft och är hon nödig så sätter hon sig annars kilarhon helst in. Beroende på vad klockan är så kan hon stanna på trappan o ÄGA tillvaron en stund tills vi alla dundrar inåt.
Igår tänkte jag att nu är det sista svängen i min famn gumman, senf år du förstå själv. Japp, gör jag svarade hon och hängde med redan kl 5 på morgonen ut o kissa! Även vid halv nio skutta hon ut och var lite småbusig! Jag släppte över huliganderna till baksidan som är stor och härlig att busa runt på men Camy ville vara med mig på framsidan (*läs: ville vakta dörrhålet så att ingen smet in o snodde hennes plats ). När kaffet runnit ner gick vi till baksidan och Camy fick lite fnatt och bjöd upp till bus! Hon skuttade i nästan en hel minut sen gick hon och undersökte tomten! Tjohoooo vilken raring till myshund!
Hon smet upp och la sig intill min huvudkudde igår kväll efter kvällskissningen. Hon hade legat o studerat dom andra i två dygn eftersom jag var sängliggandes. Så oförskämt gullig när hon låg där och hade lämnat plats åt alla! Sist la hon sig ju MITT I sängen....mindre bra för hon gillar inte Tedy när han kommer för nära den stackarn. Men det har löst sig rätt bra faktistk i ett utmärkt tillfälle i rangrdning.
Tedy gnagde på nå tuggben o jag lämnade rummet o gick in i köket intill. Camy låg bredvid sängen på en madrass i huvudänden och det har blivit lite hennes hörna och jag känner att så länge ingen bråkar eller stör så är helt i sin ordning.
I vart fall så hade Camy gått upp i sängen då, möjligt att hon vile sno Tedys tuggis i alla fall var det så han reagerade. Så det bleven härlig fight! Men det var rent löjligt om man jämför med den fight Tedy hade med Kalle när Kalle verkligen sa ifrån att dra du åt hela j** he** din lilla löjliga ski**, de e MIN säng!
Det var lätt att få isär dom det gick på två vattensprutt o ett hojt! Tedy stack av på golvet, Camy kvar i sängen....jag lockade på Tedy upp i sängen o han kom smygandes o fick kli medan jag hade Camy under den andra kelande handen och när Tedy var opp så fick hon gå ner på sin plats. Sen har det varit mycket lugnt jag tror Tedy behöver stärka sitt självförtroende för han får spö bara han ska uppför trappan o in, dt går inte för sig här hos oss. Punk. Vi kör lite finlir med dogsen o Camy har inte tagit skada av att få lägga sig påmadrassen istället, tvärtom blev hon direkt lugn och jag känner den vanliga harmonin börjar redan komma tillbaka. Camy låg hela natten där på sin plats och jag sov med ett öga bara den natten, kikade till henne hela tiden och låg mest o hade handen på henne, detblev mycket klappa den natten.

Under tiden har jag lagt märke till Tedys ökade osäkerhet och ängslan. Den tog jag tag i direkt och har försökt förklara att han ska ingenstans bara för det kom en ny vovve och hans plats är vid mitt hjärta. Punkt. Han har hajjat det tror jag med lite extra mycket närhet och gull. På vårt vis, man har ju sitt egna gos-sätt med var o en utav dom.
Tedy har fått vara lite storebror en dag när Maja var på besök o lekte järnet med Putte Allan! Grannjäntan satt och drällde i min trädgård flera timmar och Tedy ansåg att hon var en mycket trevlig klimaskin :) Det känns kanon för han behöver övervinna sin osäkerhet mot den mänslikga rasen o sluta nafsa dom i häcken eller hasorna! Eller nafsa vette fan...HUGGA är nog mer rätt ord..Också en själförtroende höjande grej. Plus att hanf ått ett par extra små egna promenixer bara han o jag. Det behöv så lite för att göra mycket.

Kalle fick sig sin första brännbollsturnering över stubbåker häromdagen. Ett mycket osäkert drag av mig men jag anser att han är mer vältränad nu än han varit på flera år! Det är det där med ryggen som är farligt. Han älskar att springaefter bollen närman slår iväg den och hans lycka är min lycka. Kan man inte göra det roligaste man vet i hela livet, ja då är det inte värt nå. Han fick hela tio minuter och han klarade det galant! Hans lycka ger mig livet åter och jag ar så glad att han grejade det! Det var ganska hårt fys pass även om man inte tycker att tiom min är länge så måste man se lite till förelser o utifrån hunden. För hans fysik och grundförutsättningar så var det tufft, men inte för tufft.
Efter det gick vi hem och bytte vatten i plaskbaljan hemma...där stod han sen o älskade livet! Han får knappt plats men ja ja...han är då så söt att man smäller av! Samtidigt som Stina Larsson fullkomligen strålar av bus ock lycka när hon har ltie vattengymnastik genom att jaga vattenstrålen från slangen...

11 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 1 kommentar

Camys utveckling

Camy har varit hos oss i en vecka nu.
Hon är rädd och skygg men visar ändå på att hon är en liten tuffing om det behövs.
Efter att ha nosat och hälsat ordentligt på huliganerna ( Tedy o Stina Larsson ) så började en liten trygghet byggas upp. Camy vaktar sin plats i köket föör glatta livet, så jag måste bärja omedelbart att ta tag i den biten. Jag vill att hon skav ara trygg med att ligga vart som helst och känna att ingen kommer och stör eller stjäl hennes plats plus att alla dom andra hundarna är vana att kunna gå förbi varandra utan att bli påflugna av en skraj liten dammtuss bakom ett hörn.
Camy är skrajsen och vilsen och vågar inte mer en kila ut på trappan för att sedan kuta in till sin älskade plats igen. Skrajsen att förlora sin nyfunna plats vill säga...
Efter att hon skuttat ut och krumbuktat från hallen och nerför trappan så hälsade dom den där morgonen och jag vart trygg i det hela.
Vilket direkt gör att jag går vidare i de små sakerna. Hon fick vara ute med dom stora hundarna på baksidan medan jag var inne. Hon river av Stina Larsson om det behövs, men dom lämnar henne ifred i det stora hela. Stina Larsson kan bara se alla individer som potentiella lekkamrater! Men hon har respekt för Camy, helt klart.
Jag passade på att dammsuga av golen det värsta och ställde dammsugaren på det som varit Camys heliga hörna i köket. Just för att hon ska kunna växa och känna sig trygg överallt tillsammans med oss. Stina hade givetvis glatt gått dit för tididgt och kört ner sin nyfikna snuda i denna lilla dammtussliknande, spända varelse varpå det visade sig vara en prärievarg som låg på lur och på en hundradel small det i köket! Men med fukllan rätt kände jag att det var på tiden att någon sa ifrån på skarpen åt unghunden. Det var mycket interssant att se scenariot att Stina Larsson också försvarade sig. Det var ett tonläge som vittnade om att det var inte på liv och död, tack och lov men jag bröt ändå för det är mitt hem och jag tolererar inga bråk.
Isär med tjejerna och jag satte mig omedelbart att klappa båda två på plats och lugna dom direkt sen fick båda gå ut ur köket och ut, det var då jag valde att ta bort lilla sovhörnet. SÅ rädd ansåg jag inte att Camy var precis...så nästa steg var att byta plats på myshörnet bara med hopp om att stärka hennes självförtroende lite och trygga upp henne och oss andra. När Camy såg dammsugaren på et som varit hennes hörna så blev hon konfunderad men fann sig snabbt i hallen istället. Jag stängde för med grindaran så att hon fick helt ro att vila fick återta sin känsla av ro och frid ifred.
Vi andra va i sovrummet och jag glodde på tv med extrem värk fick jag ta en lång förmiddag i vila. Inte helt ovanligt men jag börjar finna en balans med doggelitosarna även där. Dom är lite slöa på förmiddagarna även dom så det passar mycket bra att vila den tiden.
När alla sov och allt var som mest fridfullt passade jag på att hämta Camy in till oss och la henne försiktigt på sängen där hon blev kliad och klappad ca en timme, hon slumrade och faktiskt somnade hon en stund och snarkade gött men sedan storknade hon nog och kilade tillbaka till sin nya hörna i hallen. Senare fick hon även ligga i soffan med oss en stund men hon väljer själv att pipa iväg. Jag hoppas att dessa små detaljer ska stärka hennes trygghet och självkänsla tillsammans med oss och jag akn lova att dessa små saker gav snabba resultat! På eftermiddagen öppnade jag upp alla grindar i huset och det var fritt att gå förbi överallt. Dock har Camy satt sig i sådan respekt hos Stina Larsson att när Stina satt i köket och jag gick så satt hon kvar, vilket kändes naturligt. Men nu efteråt förstår jag varför. Hon blev kvar ett bra tag tillslut voffade hon i köket på ett sätt jag aldrig hört?! Jag gick dit och det visade sig att hon ville ha lite hjälp förbi hallen där Camy låg och snusade med ena ögat kisande ( just in case...)
Camy hade satt sig i sådan respekt att unghunden inte vågade sig förbi, så vi gick tillsammans och sen förstod hon att det var ok att gå förbi. Bra tänkte jag så kanske hon börjar tänka lite mer vilket är nyttigt. Camy har inget problem med att vi går förbi henne i hallen och jag misstänker att dessa små tvångs-mys-stunder tillsammans när vi är allihop o alla sover i en enda hög har gjort att hon snabbare förstått att dessa vovvar är fredliga och hon smälter in med oss allt mer. Jag är glad och nästan lite förvånade över det snabba resultatet. Men det gäller att känna om hunden är redo innan man drar iväg alltså. Camy kommer inte självmant ända in i lopplådan men kommer fram till dörrposten och kikar. Gott nog att hon visar sig känner jag. Annars rör hon sig helst inte alls på dagarna. Eller nätterna. Hon är så fantastiskt söt. Ute sitter hon på sitt ställe coh vill väl helst in så ingen snor bästa platsen....men jag vet ju att hon studerar oss för att kunna hitta sin plats och hon vill itne ha bråk och givetvis hoppas jag att hon skall trivas här.
Om Stina Larsson blir för busig ute och Camy säger ifrån som kommer Tedy omgående och backar upp Camy och fostrar Stina så gott han kan den lille rackarräven.
Lilla chihuahuan har blivit rejält skrämd i onödan av Camy så det ska jag jobba med men där finns det tid, när hon väl är avslappnad här och funnit sig tillfreds så är arbetet med Putte Allan mycket enklare.

Efter gårdagens eftermiddagsbus på baksidan så blev det långpromenad med Tedy. Bara han och jag och kovsnuttarna...har fick ha långlina och vi gick en bra sväng med lite hundmöte, trafik, ensamma, folk osv. Fick träna inkallning på åkern och lite här och där samt lite kontaktövningar längs vägen. Han är så mån om att vara till lags att jag aldrig mött dess like.
Väl hemma blev det en snabb kopp kaffe innan skogen ropade. Kalle i långlina och sele och Putte Allan fick kila lös på stigen, han sticker aldrig någonstans och man kan känna hans uppskattning av att få hänga med i skogen och bara få vara med! Han och Kalle är fullkomligt trygga med varandra så det blir lite extra mys då. Inte en enda kantarell i sikte dom var skövlade redan av alla som vart ledig denna helg. Gör inget för upplevelsen av att få knalla i skogen med dogsen är det jag vill åt i första hand.
Det blev en aktiv kväll för mig. Stina var i upplösningstillstånd som stod sist på tur venda gång det rasslat i koppel och hon satt som ett litet klistermärke mellan innerdörren och ytterdörren nästan. Klockan drog iväg så den tilltänkta skogsturen fick bli ett arbetspass i gå fint, vilket är allra allra viktigast i min vardag att få denna stora, växande hund att gå fint i koppel. Åtta månader och unghund studsade hon i en olydnad och gjorde ett glädjesprång. Men ÄNTLIGEN tänkte jag, fick jag säga till att honi gjorde fel någon gång. Det är ingen perfekt hund, men hon är väldigt duktig för sin ringa ålder. Jag har förväntat mig en massa trots nu denna tid och har väl haft någon liten incident som jag inte ens minns ( garderar mig nu ). Stina Larsson lilla sommarlov tror jag var välbehövligt och de senaste två turerna ute har hon visat att hon VILL verkligen jobba, vill göra rätt, vill vara med, vill vill villl. MYCKET STOLT ÄGARE TILL DENNA BYRACKA helt enkelt!!!! Hundmöte fick vi träna på och med lite skinkbitar och korvsnuttar grejar man det mesta har jag märkt. Hon söker mer kontakt själv och det är fantastiskt att få uppleva alla små små saker med dessa hundar!
20 min promenad m Stina Larsson på e.m-kväll, om man låter henne gå på sin plats och kräver lite av henne, det gör att hon är harmonisk och lättsam på kvällen och lättare att landa för natten. Nöjd alltså.

Vidare denna kväll så blev det middag vid åtta-halv nio sen gick jag och la mig. Eftersom mina handikapp gör mig väldigt trött och värken i sig gör mig mycket trött, så var det läge. Dessutom är det upp kl 6 varje morgon, för då vaknar Camy. Däremot har jag märkt att hon inte eg vill ut, hon bara går upp och inte vet jag vad hon vill? Men jag har kommit på att grannens väckarklocka ringer nog vid sex, sen drar han vid halv sju tror jag. Hon vaknar av grannens klocka alltså. Har ingen annan förklaring till den tiden riktig.
Alla fall så gick jag och hämtade Camy från hallen, detta är inte en hund man kan ta i halsbandet eller kalla på för att hon ska komma - ännu. Det är bar alyfta upp coh bära in till sängen och gemenskapen. Ännu ett sätt att få henne att känna att vi är snälla och jag vill få henne att känna sig trygg MED OSS!
Hon låg så tätt tätt intill mig och jag smekte hennes silkesmjuka päls tills hon somnade. När jag slutade vaknade hon och jag fortsatte och jag somnade själv. Sittandes givetvis. Jag smög ner i liggläge och fick vaka en stund till på armbågen och kliade den lilla hunden tills hon snarkade högljutt och hon vände till coh med på sig så senare. Hon sov hos mig till två ungefär, för då ramlade hon ur sängen med en smäll och där låg hon på golvet och såg förvirrad ut?! Jag drog på mig blixtsnabbt för jag visste att hon itne gjort något på kvällen, så stod jag ut och resten av gänget behövde också ut o pinka och hängde på. Självklart går Camy ut på trappan och vänder o lägger sig på sin nya plats i hallen...bara att lyfta ut och sätta in henne i en avdelad liten plätt där lilla Putte Allan brukar få härja när alla är på framsidan. Först då vågade hon sätta sig o kissa. Sen ramla vi in och somnade om. Det var helg, jag fick sova till 7...
Camy vaknar och kommer ut i köket, sträcker på sig och Stina Larsson vill direkt fram och hälsa. Nu sker något som jag inte för mitt liv skulle kunnat föreställa mig.
Stina Larsson har ständigt svansen i vädret och visar dominans. I hennes fallär det mycket lek. Bara lek. Camy reser svans och höger hucudet o dom stirra o jag läser...smack! Camy lyfter en busig tass och krumbuktar! BUS! Lek! -WOW!
Vem hade kunnat tro att det var Stina Larsson som skulle få henne dit så snabbt?
Men det var den sekunden. Det var som vanligt sen, jag ddrog på mig blixtsnabbt och öppnade ytterdörren. Alla ut ( utom Putte Allan som är en sjusovare )...Camy t på trappan och in. Samma visa igen, så det var bara lyfta ut för att hon ska få kissa. Men nä nä, hon sitter o kikar o sen smiter hon in. Okej tänker jag och låter det vara.
Under denna morgon kom hon till köket och kikade in i sovrummet så jag tog henne i famnen och la henne bredvid mig i sängen och där ligger hon ännu. Kalle o Tedy ligger också i sängen, bara störst och minst som ligger på varsin plats intill. En mycket mjuk fin morgon. -Å nu e jag hungrig!

7 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Lite uppdatering

Det har nu gått ett par dagar sedan Camy kom till oss och mina andra hundar lämnar henne ifred. Kalle och Putte Allan är dom som är med henne i samma tomtdel mellan varven för dom är lugna och chihuahuan må vara sprallig och glad när han jagar fjärilar, men fredlig och inte så skräckinjagande kanske...
Tedy och Stina Larsson rusar av sig och leker intill och Camy ligger i gräset och studerar allt som sker. Igår snusade hin för första gången på lilla Putte Allan och han fick snusa tillbaka! Det var så det kom en tår i ögonvrån! Sen låg hon nära mig och Kalle fick komma och snusa lite på henne baki, han är väldigt försynt och försiktig. Hon slog efter flugor i luften och jag lät Kalle backa undan för trygghetens skull. Hon fann sig men spände sig lite lite såg jag. Men det gick väldligt bra och det räcker så. Det är ett framsteg som heter duga! Tedy är väldigt intresserad och vill så himla gärna fram och säga hej, men han är lite lurig, för han tål inte vad som helst så han får stå i kö, det är ju å andra sidan han på tur, men först må hon närma sig Kalle av sig självt. Eftersom han inte är framfrusig utan kan tillåta henne att komma fram själv. Om nu Tedy är lite nyfiken på Camy så är det ju inget mot vad Stina Larsson är med sina ungdom och där kan ju finnas en potentiell lekkompis för tusan, vad väntar vi på!?

Camy är rädd och försynt, flyr illa kvickt men är mycket nyfiken samtidigt. Hon får gå in och ut som hon vill när vi är ute på baksidan vi andra, så får hon framsidan själv och kan studera oss på det håll hon själv väljer. Jag fick lite riningsvirke av mina allra bästaste grannar Svenssons så jag satte igång att spika lite igår kväll. Camy som följer mig som en liten skugga överallt jag går om jag kom fram och ville kolla vad som hände. Jag lppnade grinden och lät henne smyga in och snusa och Tedy var fram omgående men jag stod emellan och han stannade. Hon blev lite skygg o stack in genom grinden igen till framsidan och höll sig precis vid grindhålet där jag satt och spikade så snett som det bara gick...typ...
Det sliter lite i mig när nyfikenheten i henne är så stor och jag vet att det bästa är eg att låta alla hundar hälsa och få snusa av sig på varandra men samtidigt ser jag henes flyktbeteende och känner att hon inte är helt redo. Hon har lite tillit till mig som matar henne och hon söker upp mig om jag sitter ute o dricker kaffe för att få kärlek. Men hon är spänd och jag låter det ta sin tid. Det kan va så att det kommer tillfälle redan idag att hundarna har busat av sig och är i vila och hon själv väljer att komma, det märks. Men än så länge vill jag inte tvinga fram något sådant.
Samtidigt känner jag att det börjar nog bli lite läge med tankepå att hon är så nyfiken och vill gärna smyga in i sovrummet till oss men vågar inte helt utan sticker snabbt tillbaka. För Tedys skull vore det väldigt bra om han fick säga hej, kolla in mig, jag är skitsnygg o tar hand om skivan här! Skrämmer bort allt o alla, inga problem!
Men vi ser under dagen.

Apropå Tedy.
I Söndags bar gulliga Svenssons sina utemöbler fram till staketet mellan oss, Camy låg hörnet och vilade, utmattad av resan och fortfarande i chock. Vi tänkte ta en liten slät fika så Stina Larsson fick kalla in, eftersom hon studsar över stänglset och jag ville fika ifred! Jag satte mig i ro närmast staketet med lite kaffe och hade Camy i övonvrån o kände lugnet med dom andra två...varpå Svenssons direkt säger, ja nu är Tedy påväg o rymma över hit...!
Givetvis tog jag bara kopplet ur fickan och öppnade lönndörren i stängslet och lät honom komma o fika med oss! Han som är så rädd för folk har tydlgien hajjat att Svenssons är helt okej. Jag blev skitglad! Han tog ett par varv o snusade på folk o som det var så stod han vid Herr Svensson och blev kliad i nacken. Jösses vilket framsteg! Vidare så kom han till mig o klängde sig över med frambenen och tydligare kan man då inte vara med att: Det här är MIN människa...bara så ni vet det! Han fick givetvis komma upp i famnen och där låg han på rygg o blev kliad på magen och njöt av sitt nyvunna mod. Fantastiskt härligt!

Jag tog en tur med Tedy o Kalle i skogen senare och ramlade in i ett hav av kantareller. Trots att jag var så trött att jag nsätan gick i sömnen så var där inget man kunde missa! Pappa tog oss ut i skogen så fort vi kunde gå och vi fick plcoka bär och kantarlelelr och lärde oss massor om naturen. Tacksam för detta eftersom annars hade jag nog int emört det. Men det blev en god middag denna kväll och mycket spontan :).

Stina Larsson som fått rusa av sig och måste börja i skolan nu igen efter sommarlovet fick en liten sväng och visade de allra bästa o finaste sidor där hon gick vid min sida.

Putte Allan är så nöjd bara han får vara med. Jag fick ett bakslag efter ett par dagar och blev sängliggandes till hans srora glädje för då fick han mysa och gosa hela dagen lång. Märkligt nog så är det som om dogsen vet. Dom låg still och nära hela dagen och kvällen intill mig och jag minns bara den morgonens enda pip var Camy som ville ut.

Igår Tisdag var min mor på besök. Det gick hur bra som helst och vi satt ute under körsbärsträdet och åt lunch och fikade. Promenix och sen fick Snudis hänga med när jag lämnade mamsen vid tåget. Vi stannade på ett ställe där dom har hemgjrd glass och satt under ett parasoll och lät Stina få sin dos av social träning. Hon är som en helt annan hund när man har henne med så. Helcool. Alla fyra tassar i marken. ..

3 Augusti 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Camy, dag 1

Camy sov för sig självi lugn och ro i köket. Kompostgaller mellan sovrum och kök gav i alla fall mig känslan av att hon ändå var med. Lite på hennes villkor, ifred.
Jag var upp vid hett-halv två tror jag och kikade till henne för hon var vaken då eller så kliade hon sig bara så att halsbandet rasslade, minns ej. Det går lite på automatik det där hos mig. Jag bar ut henne en liten stund om utiall hon ville kissa eller så, men hon la sig bara o vila. Blygsam och försynt och rädd för att vara ivägen är denna lilla skruttis hund men det kommer ge sig. Hon följde mig ute i trädgården, innan hon la sig och när jag reste henne försiktigt med kärlek så följde hon direkt med över till baksidan och utan vidare gick hon rätt in i sin del av tomten som hon fått att ligga och mysa i lugn och ro, och damp ner för att sova. Givetvis lyfte jag upp henne, bar in henne och la henne på täcket i köket. Täcket som hon inte vågat lägga sig på ännu men hennes tydlighet i att det var bekvämtvisade sig omgående.
Jag la en liten platt tuggis åt henne om hon ville ha. Hon har ju precis dragit en tand så hon lär ju inte ta och tugga på något som gör ont. Men hon la sig tillrätta och tuggade i sig den lilla biten och sen sov hon.
Jag vet att jag hört henne ett par gånger i natt men antagligen har honbara varit upp och druckit vatten och pinkat. Jag hade lagt en tidining ifall hon skulle uppfatta detta som ett bra pinkställe, och det hade hon. Hon hade druckit väldigt mycket sen hon kom och där var ju så klart sjö, men det kvittade. Hon valde trots allt tidningen att sikta på och det känns mer intelligent och jag blev glad som ser det positivt.
Kl sex vaknade jag av att Camy var uppe och kollade runt i köket. Hon var mer vaken på blicken och lite nyfiken. Mycket bra tänkte jag och lockade med henne ut med lite skinka. Hon är rädd att vara ivägen så hon flyttar sig blixtsnabbt, så jag sätter mig på huk och låter henne komma själv. Mina rörelser faller in i naturligt utrarapid. Konstigt nog, nu när jag tänker efter. Camy hade ju redantömt blåsan, men en liten rutin att få komma ut direkt på morgonen är alltid bra att börja med. Hon följde mig överallt och det var väl egentligen smasket jag hade i handen hon följde, men eftersom jag är född bara till människa så kan jag ju få tro att det var mig hon följde...
Hon fick vara ute en stund och jag studerade denna försynta lilla dam som kikade lite och lyssnade på fåglar och lugn. Efter en stund gick vi in och hon gick själv nu när hon fått sova lite så fanns det ork.
Jag vill absolut inte stressa på så jag kommer fortsätta i hennes takt med mötet med dom andra. Jag släppte ut dom andra och ingen var ju intresserad av att ens glutta in i köket när dom rusa igenom hallen och ut i gräset!
Men när dom kom in så var dom mer nyfikna men det var nog mest Stina Larsson, unghunden. Dom andra har hajjat grejen liksom. Märkte att Tedy klev in snabbt och bröt av när Frk Larsson blev för intensiv i sin sprudlande kropp. Vilket också kommer vara en god hjälp framöver när Camy vågar finna plats mitt i gänget. Tedy styr upp Stina Larssons yvighet och det känns tryggt. Han är en mycket bra fostrare.
Men just nu har dom fått lära sig att låta henne vara och det föll sig naturligt.

Efter morgonpinken så är det tillbaka till sängen här och alla slumrar och sussar igen. Camy valde att lägga sig en meter närmare sovrummet och även det är ju ett litet steg framåt. Eller stort faktiskt.

Så var vi då ute hela gänget. Camy i sin trygga vrå där hon kan välja om hon ens vill SE åt huliganerna som stormaromkring, eller strunta i det o vila på saken. Hon visar lite nyfikenhet och jagutnyttjar varje stund som går så hon får växa och bli starkare psykiskt. Detär de små sakerna som gör det har jag lär mig. Vilket också givit resultat att hon visar tillit till mig. Jag jobbar undan bushundarna omgående när dom vill nosa och itne är försiktiga. Eller...det är bara unghunden som är lite framfrusig.
Jag tog fram rakapparaten och var beredd på att hon skulle bli skrämd ifall det var obehagligt, då skulle jag låtit bli. Istället fick jag klippa o klippa o klippa för den lilla massage apparaten ger och det lilla kli som blir var tydligen väldigt populärt. På sitt blyga lilla vis så visade hon sig tacksam för den beröring och smekningar som ingick i hela pyssleriet. Efter att ha blivit ombysslad i en timme en och en halv var hion trött och smög ut genom sin öppna grind och mot dörren in. Aha! Tänkte jag och öppnade så hon fick gå in. Men i och med det blev hon också lite modig och vågade gå ut igen men blev skrämd av en sopsäck. Jag stod där och gullade med henne och tog Kalle till hjälp. Trygga Kalle o lillfjutten var ute dom andra fick vara inne. Jag ställde, eller gav kommando åt Kalle att ställa sig mellan faran och Camy, sen var det bra. Camy gick in och ut på trappan lite för att dunsa ner på min ena fot. Då gick vi in och jag fick precis lite lunch. Camy behöver ett bad men det må vänta tills vi vilat lite...

Lunchvila sen ut med alla. Camy låg nu på trappan o myste medan Kalle spände sig på gården men han tittar aldrig på henne. Bra. Efter någon timmes lek på baksidan med Huliganerna så fick dom gå in igen, Stina Larssson ger värmeslag åt Tedy annars....
Tog upp Camy i badrummet och duschade av henne försiktigt med ett schampoo som endast innehåller naturliga doftämnen. Det var väl inte jättepopulärt att bli satt under rinnande vatten, men själva schamponeringen gillades, speciellet massagen över ryggen. Lite avtorkning och avslapnning i köket med någon form av gottis tuggis. Där ska man INTE gå för nära då mullrar det men det får det göra. Jag tar inget godis av henne och hon ligger helt ifred på sin bädd och antagligen är det inte så tokigt. Det blir ut dirkete efter jag hört henne slurka i sig vatten när hon tuggat färdigt. En nybadad hund är en kissnödig hund. Två ggr har hon kissat ute idag men jag får hjälpa henne lite rätt för vägen till trygga pinkarhörnet är lite läskig ännu.

31 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 1 kommentar

Camy arrives

11:50 landar planet på Arlanda med min hund Camy, adopterad från Rumänien genom föreningen DogRescue.

Jag ställde klockan på sju denna morgon och vaknade min vana trogen en timme innan signal. Skönt för då blev det än mer stkalressfritt med hundar som snarkade till höger och vänster så kändes det som en bra start på dagen.
Jag kom iväg enl planerad tid och tog vägen över Sala som är kortare och snabbare än över Gävle. I alla fall så som jag uppleverdet men jag tycker den är trevligare om inte annat. Jag stannade till hos min goda vän Ulla i hennes affär Hundens favorit och fick lätta på trycket och fylla på med lite koffein och hann landa något innan det bar iväg sista tio minutrarna som var kvar till Arlanda.

Alla var där kan jag säga. Inte en parkering och efter två varv smet jag upp på smygrutorna där man får stå en timme bara. En härlig tid att komma just vid lunch lagom till charterresenärerna ska mingla ut genom samma hål i väggen som våra vovs. På plats fanns två till blivande nya hundägare och de var fantastiskt trevliga, glada sociala. Så kom då burarna med hundarna och förväntingarna steg i ankomsthallen. Jag såg bara min lilla Camy, lite skabbig efter blivit klippt för att klara hettan i Rumänien. Men vem bryr sig i ruggugglelooken liksom? Inte jag som just rakat av skallen av samma orsak. Jag skiter väl i det!
Lilla Camy var i chock men det kändes okej med henne. Hon var mycket spänd även om jag fick ta i henne så kände jag att det var inte helt ok. Jag tog det mycket lugnt med henne och satte mig på golvet och lät henne komma ut själv. Hon var inte större än att jag kunde lyfta upp henne och bära henne ut i friska luften med sällskap av Tarja som varit ner i Rumänien och hämtat hem hundarna denna vända. Jag satte ner Camy ute för att ge henne en chans att gå själv, men det var itne aktuellt alls så jag lyfte upp henne igen efter att hon fått snusa lite. Satte ner henne igen, samma sak. Tredje gången fick jag henne att gå lite och då tog hon även de smaskiga korvsnuttarna och bet till med sin typ enda tand så det small i korskinnet! GÖTT kände jag bara i hjärta och själ och när hon väl gått en bit fick hon åka i mina armar sista biten till bilen. Jag fick ta Caddyn som färdmedel denna dag med fungerande AC och jag hade dels buren beredd i bak ( det är öppet mellan skåp o skuff för luftflödets skull ). Jag hade även bäddat på golvet på passagerarsidan för att säkra mig om det bästa alternativet där och då. Camy var så otroligt lugn så jag satte henne på passagerarsidan och klev in den vägen själv. Man vill väl inte lämna henne för att gå runt ens!? Camy snusade runt lite och drack vatten lugn som en filbunke men jag misstänker lite chock också. Så klart, fullt naturligt. Camy gick lite upp och ner fr¨ån golvet upp i stolen innan hon bestämde sig för golvet och la sig tillrätta där. Hon sa inte ett enda ljud på hela resan hem. Hon låg där och kikade lite på mig om det skulle eventuellt komma ner en korvsnutt eller en kliande hand månne? Imponerad av denna coola vovve drog jag raka spåret hem där mina byrackor väntade.

Camy fick komma ut direkt ifall hon behövde pinka. Men hon gick bara rätt ut i gräset o la sig...

Mina stackare inne var helt upprörda så jag släppte ut den äldste som var helt uppladdad inför mötet med Camy märkte jag. Totalt uppjagad på ett sätt han aldrig är annars, men jag hade väl laddat honom lite innan färden kan jag erkänna....Den coola Camy morrade åt Kalle och det tål inte Kalle så han gruffa lite tillbaka, han var lite för snabb att vilja hälsa och visa upp sig så då visste jag på en gång läget. Jag hade som tur var satt upp en inbyggnation på baksidan av tomten i den stora delen så att säga. Tomten är uppdelad. Camy fick gå in där och hon fann sig direkt genom att bara lägga sig. Om det inte funkar med Kalle på direkten då ska man inte tvinga fram något.
Så tog jag ut dom i tur ordning. Putte Allan sprang omkring och joddlade för allt han var värd. Men med honom va det lugnt. Tedy visade direkt att han kände igen språket och var försiktig, men nyfiken och dominant svans. När hon morra så tog jag undan hon om omgående. Lilla unghunden Stina Larsson fick jag ha lite luftbrottning med för hon var ju apgalen som suttit inne hela dagen. Hon visste int ehur hon skulle bete sig ett skvatt och det var tassar överallt...men hon lyssnade och lydde. Bravo! Nog för hon stod upp lika snabbt som hon satt ned, men ändå :)

Camy drack vatten och la sig. Hon gick inte ens runt o nosade speciellt mycket mer än just där korvsnuttarna legat nyss. Hon bara la sig. Hon var märkbart trött och tagen och det var inte tut talom nå fysiska hundmöten i mina ögon, så jag satte mig att äta grillad kyckling och tog en ficka på bänken intill Alla hundar samlade inkl lilla chicken och Larsson i snöre. Säkerhet o trygghet. Camy kom till och med fram till stängslet närjag bjöd henne först på kyckling medan mina andra satt som ljus vid mina fötter. Tänkte det kunde vara bra sätt att vänja sig. Och det var det. När Stina Larsson fått rusa av sig det värsta och jag passade hela tiden så kändes det lugnare. Regnet kom efter två timmar och jag satt inne hos Camy just då under trädet. Regnet nådde mig inte helt där jag satt men Camy reagerade och kurade till lite. Dags att börja tänka ingång då, tänkte jag o sorterade upp dom lite. In med störst och minst. Så gick Camy komma ut ur sin lilla plätt. Hon nosade på närmsta vinbärsbuske och jag lät henne vara om hon ville kissa. Kalle hade sprungit runt och mallat sig och visat upp sig så till den milda grad i två timmar och försökt bjuda upp på håll, men när han försiktigt närmade sig för att sträcka fram en välkomnande nos blev det morr från Camy så det va bara bort igen med honom. Tedy snusade hene försiktigt i aktern men sen va det morr o hans svans talade för att han inte tar nå skit han inte. Han har minsann fått det världsbäst så kom inte här o kom! Men han var mjuk o fin o han lyssnar bra. Jag lät domv ara o hämtade kamelen. Hon är ju lite yvig kan man säga o vill storma på men det tog stopp i kopplet o Camy fräste som en katt o visade alla tänderna. Nej fan vi skiter i det här helt tänkte jag o tog in dogsen och bar in Camy sist så får hon vara i kök o hall. Med kompostgaller mellan rummen så fick hon bara vara helt ifred.

Hon tuppade av direkt. Jag in för att hämta lite att stoppa in i ansiktet men hon hörde int enär jag smög in utan märkte först när det slamra till. Hon är blyg och försikig och rädd att stå i vägen. Hon fick gottis skinka och alltid smekande mysiga kliande händer. Hon är spänd för kel men jag märker att hon tycker om det ändå. Vi tar det lugnt. Mer en procedur tror jag så att hon ska känna sig trygg när jag kommer o inte va skraj för mina enorma 35:or.

Camy verkar äta det mesta och i och med att hon har ltie problem med munne blötte ajg upp hennes mat, men hon verkade inte ha problem att äta torrfoder heller. Färskfoder blandat med torrfoder va en given succe i liten dos.

Lilla Camy har väldigt ful päls, det som är kvar och huden är skorvig och åtgången. Imrogon får jag ta fram rakapparaten sen blir det nog ett bad för henne, det känns lite som ett måste. Det gör inget, jag ser ju att dom hjälpt henne på alla sätt som går med tanke på hur tjock päls hon har på bilderna så är det gudagott av dom att ha klippt henne!

30 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Spökåldern och sötåldern

Jag tog med min lilla unghund på hennes första tur i rockabillybilen och stannade till för en liten sväng på ny plats. Nya dofter och intryck. Vi hoppade ur bilen och gick längs stigen och in i villaområdet. Genast dundrade det till i en hundgård där två jakthundar talade tydligt om att dom uppmärksammat oss.
Vi gick förbi och Sockersnudan upppförde sig väl. Vi gick samma väg tillbaka för det var återvädsgränd och när vi kom fram emot de upprörda hundarna stannade Stina Larsson och vände på huvudet i 180 grader för att se om det KOM någon, för dom skällde ju så!?

27 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Vi förbereder oss för Prinsessans ankomst

Jag fick veta att jag skall förbereda mig inför Prinsessans ankomst till Arlanda på Lördag. Lilla prinsessan är nyklippt för att klara värmen i Rumänien och ser nog mer ut som en litne rugguggla. Men för mig är hon prinsessan och allra sötast i hela världen med en bullig liten gullig gosnos som inbjuder till att pussa på! Vi älskar henne redan och jag börjar fundera lite på mötet med dom andra. Det är inga problem med Kalle. Garanterat tvärtom.
Putte Allan är inte heller något bekymmer. Stina Larsson är så ung att det ska gå bra men jag måste se till att prinsessan hinner bli trygg med MIG samtidigt som Stina Larsson måste få en chans att hälsa på ett bra sätt utan att riva gården i bus och tokerier :)
Bekymret är väl bara Tedy egentligen. Men jag ser inte att det är något bekymer, för han ska bara finna sig i det. Punkt slut. Han är luttrad och vad att hundar kommer in i hägnet hela tiden i Rumänien ohc här är det garanterat jag som bestämmer och jag bestämmer att det är bara att gilla läget och han är garanterat trygg med mig. Så det gäller att ha lite balans i det här nu.

Alla säger att man ska låta dom träffas utanför det egna reviret och det säger alla av en anledning. Rätt.
Märkligt nog så har jag bara bra erfarenheter med att låta hundarna mötas INNTE på reviet istället. Där har jag mycket lättare att snabbt tala om vad som är okej och inte och det styrs upp så mycket snabbare. Utanför blir det spretigare och Tedy är mycket osäker. Hemma är han ju trygg och trygg ska vi utnyttja hos honom. Hos alla!
Jag hade helst tagit med mig Tedy till Arlanda men han klarar inte av att åka bil och ett traumatiskt möte sammankopplat med flygplansljud och möte med en ny hund är knappast att göra det lättare för sig i framtiden, gällande bilåkning.
Så jag har lite att tänka på här. Tedy klarar sig om jag öppnar källarvägen så att han kan komma sig iväg o pinka. Han är osäker på månniskor och bitser dom i häcken om dom kommer in här = det är lite knepigt att ordna hundvakt åt honom...
Putte Allan är lätt att palcera hos vem som ehlst som vill passa honom och risken är ju att man aldrig för tillbaka honom istället! Han är ju även lättast att ha med sig, man stoppar han bara innanför tröjan o går in var man villl...
Kalle är så van att hänga med överallt och han är också relativt enkelt att peta in hos en hundvakt. Men honom vill jag allra allra helst ta med då han är så lugn och trygg och det är himla bra för den hund som skall åka med hem.
Samtidigt så är det bra att låta honom vara hemma med Tedy för Kalle är trots allt KUNGEN och han är ju även en trygghet för Tedy
Så var det unghunden Stina Larsson. Hon visade på knäppa sidor igår, men fullt normala för sin ålder antar jag (?). Vem vill passa en så...?
Det går inte att ha henne ensam så länge heller, ihop med Tedy. Dom river huset även om dom ligger i varsitt rum med kompostgaller mellan så känns det inte helt ok.
Hon är däremot enkel att ha med isg för hon bara åker med hon och det är i o för sig inte så dumt...Jag får se hur jag gör. Det bestämmer jag samma dag som jag åker. Det är ju sommar så man kan ju inte heller ha hundarna i bilen hur som helst och det vore att göra både Sockersnudan och mig själv en otjänst att låta henne sitta i bilen med vidöppna rutor bland alla människor om hon är osäker på situationen. Hmm... tänka tänka..

25 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

En fin helg

Lugna sköna dagar passerar och det går inte att glöra annat än att njuta till hundra procent av tillvaron. Tomten ger mig så mycket glädje tillsammans med mina bästa vänner och det är en obeskrivilig lycka att se dom leka eler bara vila tillsammans. Den äldre gentlemannen lämnas ifred av bushundana om än att den yngsta måste fram och fria lite mellan varven. Men det är inte tu tal om trakasserier tack och lov!

Igår tog jag kvällstur med Kalle och Tedy som vanligt och valde villaområdena med lite socialt liv. Det är så skönt när man kan välja antingen det ena eller det andra eller typp...inget? Vi tog sista biten genom skogen dessutom, mycket populärt givetvis. En lagom sväng denna kväll och tiden bara ramlar iväg när vi lufsar runt. En timme -POFF!
Tog mig an Sockersnudan och Putte Allan och skulle bara ta en liten tur...eller hur...
Vi gick inte så långt förvisso men tiden hade trillat iväg och alla gick visst kvällspinken denna timma. Lilla Putte Allan är så sjukt söt att det är inte klockt när jag dessutom tar med honom och Stina Larsson ihop så ser han inte verklig ut i sin litenhet. Men han är enormt stor i mitt hjärta. Han trippar på så fint även om han är obekväm i kamelens sällskap så är det ett bra sätt att få dom i balans och umås på ett mjukt vis. Inte för att någpn av dom är annat än mjuk, men unghunden är så stor och väldigt lekfull. Hon har inte helt koll på sina tassar och de långa benen är överallt när hon drar igång! Lätt att lille chihuahuan kommer i kläm så det är bra att lära henne vara försiktigt och uppmärksam på var han är. Men nu var det tydligen så att min vakthund var rädd för allt denna kväll, rädd för folk, rädd för hundar, rädd för cyklar och ja, nä...SUCK!
Vi stannade och pratade med några vänner till mig som röjde i sin trädgård. Stinta Larsson var såååå skraj o skygg. Hjälp tänkte jag först, min vakthund, WHAT?
Men jag misstänker att hon kommit i det som folk kallar sin första spökålder. Vi löste det med att stanna o snacka och Stina Larsson fick komma fram och nosa och hälsa. Hon kastade sig hit o dit o for runt och visade vad man kan kalla för skygga drag. Men dom var tålbodiga osatt och gullade med en lycklig Putte Allan så fick vkamelen fara runt bäst Hon ville. Tills hon slängde sig rätt påmig, då blev det NOG! Man lär ju kunna kräva något av sin lilla dam kan jag tycka och i detta avseende krävde jag inget. Men att se sig för och vara förskitig gentemot andra varelser är ett krav. Ja ja, det var nog bra det så hon fick sätta sig på häcken o tänka en stund och lugna ner sig ltie. Hon mjuknade snabbt och jag stannade ett bra tag tills min bebis slappnade av och visade nyfikenhet och lossnade med att nosa runt o vilja upptäcka saker som hon brukar.
Vi hade precis undviket ett hundmöte med en stor lurving schäfer-någonting och jag insåg att det var nog helt rätt i och med att Putte Allan var med och det blir snabbt trassel o farligt för en sådan liten om stora tassar blir lite osäkra på situationen. Jag har nu en ny fas i unghundens liv att gå igenom. Min trotjänare Kalle 8år, han hade aldrig någon spökålder och är heller inte rädd för något annat än luftballonger. Jag älskar spaniel mentalteten och deras coola men glada , lugna framtoning. Nu har jag ju lite alla möjliga typer av hundar att ha o göra med och just unga Stina Larsson är så spännande för hon skiljer sig så otroligt mycket mot just det jag är van. Jag får mer att tänka på och det är mer arbete på andra plan. Skitskoj!
Så nu är det spökålder helt klart. Jag hade väl valt att säga att hon utvecklat sina sinnen precis så att hon lärt sig upptäcka saker och har fullt upp med att hinna med att känna in allt. Så då är frågan hur ska jag nu jobba med detta, den här perioden...? Hon har haft lite sommarlov så det känns dax att dra igång lite nu.

25 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Fantastiska dagar

Jag får uppleva helt fantastiska dagar med hudarrna!
Sommaren erbjuder lagom värme och tomten på 2.000 kvm kommer väl till pass för lek och gräsbad. Min Rumänske hund Tedy lyser av välmående där han ligger och myser i gräset efter en brottningsmatch med unghunden. Min äldre hund är som kungen själv där han ligger och väntar på att man ska slänga hans boll eller gräver ett härlig grop i gräsmatten. Han är lite babysitting åt chihuahuan Putte Allan som gärna leker o rusar runt när Kalle är sällskap. Kalle är ju måttligt road, men finner sig bra i sin uppgift och jag tyckar att han har växt med sina uppdrag vilket min mor också påpekat och det gör mig extra glad. Hon såg även att Kalle minskat om sin midja med det nya fodret och att han rörde sig lätt och ledigt igen.

Stina Larsson är ett busfrö men hon skrattar med hela ansiktet så att jag kan inte vara arg för mer än en hundradels sekund. En dag när jag drog slangen genom källarfönstret för att fylla deras plaskbalja så började hon plaska och leka och for när jag skvätte med slangen. Som vår gamla schäfer jag var uppvuxen med, medan Tedy håller sig lite mer undan vatten han. Han vill inte gärna blöta ner sig nej. Han undviker till och mer regn så gott han kan. I vart fall så gick jag in och ner i källaren för att stänga av vattnet när plaskbaljan var full. När jag kom upp fixade jag lite i köket och plötsligt hör jag en tung duns från källaren och kort därpå hörde jag hur någon var nere i källaren! Stina Larsson den lilla sockersnudan hade hoppat in genom källarfönstret av ren nyfikenhet och hade high life på sina egenhändigt uppjagade endorfiner! Jösses vad jag skrattade ikapp med hennes breda flin! Hon gjorde som tur var inte illa sig och jag tror hon landade ner på bänken snett in men...hmmm....kanske egentligen lite långsökt att hoppa snett in för en ung knasig hund? Det gick bra och hon lärde mig att stänga källarfönstret hädanefter!

Efter ha legat däckad i influensa i 5 dagar så var lyckan gjord igår när jag kände mig redo att ta mig an lite av den friska härliga luft som erbjöds. Att vara inomhus för mig är rena rama straffkomenderingen...Igår var det lagom varmt och jag ägnade timmar åt att pyssla med ingenting tillsammans med dogsen ute på baksidan av tomten. Det är för mig helt fantastiskt där, ltie avskärmat som i en egen värld med fruktträd och bärbuskar och ganska stort, runt 1.500 m2 avdelat. Medan Putte Allan var på lunchmöte hos sin kompis Maja några timmar så gick timmarna bara. Klippte lite gräs. Slängde boll åt Kalle. Kliade Tedy på magen. Slängde en sko åt Tjejen. Stod mestadels i hallonlandet och plockade hallon och slängde boll åt Kalle mellan hallonen. Men han är så cool. Man slänger en boll. Han springer dit helt överlyckling och lägger sig där borta och gosar en stund. Sen kommer han lullandes lite när han känner för det igen. Den minst sagt yviga damen Stina Larsson ( även kallad: Tjejen, Sockersnudan, Stumpestina ) har lite sommarlov. Hon busar järnet med Tedy 2 år och när han ruttnar säger han ifrån och får vila i gräset och han kan ligga och mysa och ge en känsla av fullkomlig harmoni omkring sig som är obeskrivlig. Tjejen drar gärna till plaskbaljan och leker för sig själv efter ha dragit två fjäskevarv runt Kalle. Skönt att hon ändå är ganska lättsam att göra saker för sig själv samtidigt som hon helst av allt stormar runt som en liten kamel överallt med sina långa ben och mörkbruna, snälla ögon går det inte att bli annat än glad i hennes sällskap. Det är så skön harmoni just nu. Jag njuter av varenda sekund när det är så här fint, livet. Små små saker är egentligen inte alls små. Timmarna gick därute medan hundarna hundade sig så stod jag i hallonlandet och lät tankarna vara fria. Frihet. Mitt liv.
Det blev lite alla möjliga bär till framtida saft, sylt, paj och inte vet jag vad det kan bli. Jag äger inte några rediga husgeråd, mer än en trasig kastrull och en lite större för pasta typ. Stekpanna. Det måste till lite större grejer om man ska göra saft osv. Så det får bli rätt in i frysen nu. Vita o röda vinbär. Körsbär fick hoppa in i kylen för dom har ju kärnor. Kan inte så mycket om det där men det spelar ingen roll. Dagen var helt fantastisk! Som i en egen värld gick jag omkring i lugn och ro med mina dogs och de grannar som for förbi i sina bilar, ja de hörde jag nog inte ens av. Jag minns bara ljudet av en V8a som blåste runt mitt kvarter ett par varv den här dagen.
När kamelen vill hitta på nya saker så kliver hon resolut över på andra sidan staketet och far runt som en rekyl på gräsmattan i hopp om att Tedy ska hänga på! Men han vill inte lämna sin trygga borg utan håller sig innanför. Han vet vad han har att förlora, det vet inte hon. En hund som aldrig haft något, aldrig upplevt kärlek eller fått mat utan fått slåss för livet och kämpa för svälten inte ska ta dom ikapp med kylan om vintern, den går inte att jämföras med en tamhund som fått allt serverat från den var valp. Det är vitt skilda saker. Det går inte att jämföra vissa saker medan andra är fullt jämförbara. Det är ju väldigt skönt att Tedy väljer att hålla sig innanför staketet kan jag säga...(än så länge )! Men Stina Larsson är en flockbunden tjej så det är inte att hon drar iväg, hon är lekfull men det går att få henne intill sig - dock inte sagt still :).
Jag fick ett råd av bästa vännen en gång att det går an att skarva på sitt stängsel, jag hade inte någon kamel med långa ben då så staketet blev bara en meter högt. Eller ja, stängslet. Nu kunde jag behöva 170 cm högt och tillägg på 30 cm häng som lutar inåt! Jag hittade gammalt kycklingnät i förrådet som jag lyckats skarva hälften av det utsatta området med, jag trodde det skulle se anskrämligt ut, men det syns inte så mycket i grönskan. Jag hade inte så att det räckte helt runt, men å andra sidan så måste det göras lite mer på stängslet...så som sätta tråd i nederkant för att just kamelen inte ska sticka under istället :)
Men det får jag hjälp med av granngrabben för det momentet grejar jag inte med mina inflammerade fingrar. Men han är så gullig så han fixar o grejar fast han eg är en kille som helst sitter vid datorn. Hela den familjen är faktiskt helt fantastiskt gulliga!
Dagen försvann denna dag och jag vet inte vart den tog vägen faktiskt jag vet bara att jag upplevde den och njöt av var sekund med tankarna fria ut i universum och med mina absolut bästa vänner fick jag uppleva denna dag!

22 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

FACEBOOK

MITT FACEBOOK KONTO BLEV KAPAT IDAG WTF!?

18 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Hunden går först ( varnar känsliga läsare för ovårdat språk )

Hunden går alltid först, före allt annat.
Så även denna gång, även om det inte gällde min hund så går hunden först.
Alkohol är aldrig okej när man bedriver kennelverksamhet.
Alkohol är aldrig okej att ursäkta klena nerver med och det är aldrig okej att säga emot en nykter hjälpsamhet när hundarna blir rädda eller far runt på gatorna av vårslöst handlande.
Hundarna går först, därför sa jag ifrån rejält mitt upp i bakfyllan.
Hejdåvänskapen. Men den var redan död efter upprepade svek, förtroendet dog tillslut efter alla törnar. Men det skiter jag i. Hundarna går FÖRST därför hörde väl hela kvarteret min arga stämma men som nykter individ anser jag att mitt omdöme är det inte fel på trots att jag blve strängt emotsagd och blev sagt att sticka åt...om jag skulle komma in där och vara otrevlig.
Här klassar jag beteendet hos människan som extremt dåligt när alkoholen tagit så stor plats att omdömet raserats så illa att inget annat finns än en själv att jorden verkligen kretsar runt dessa individer, det har jag sett redan sedan jag bardomens bedrövelser.
Men en förlorad vänskap betyder ingenting i detta sammanhag det som betyder något är att jag hoppas att människan vaknar och reder ut sitt liv. Det går inte an att skryta om sin verksamhet och man blir tillfrågad på bygden om det är jag som hade efterfest med alla hundarna? Jag dricker fan ( ursäkta språket ) inte alls!!! Jag har hundar och dom är VÄRD mer än så!
Hundarna far inte illa vill jag påpeka i det där avseendet som jag nämnt, det gör dom inte helt och fulllt. Men att säga att man behöver fyllna till när man mår dåligt innan för att..? Näe, det är INTE seriöst och där är det fan stopp. Jag struntar i sveken mot mig och allt som utlovats, men där finns en hund som jag värnar oerhört starkt för och smärtan att måsta lämna honom när han vägrade bli fångad o gömde sig mellan mina fötter o klängde o höll sig fast i mitt lår när jag satte mig på huk, den kommer jag ALDRIG att glömma. Aldrig kommer jag antagligen heller få känna den lilla nosen snusa hälsande i mitt ansikte och aldrig mer kommer jag få klia den lilla nacken. Smärtan i en rädd hunds ögon kan inte ljuga, och rädslan kan vara av dåliga energier o stämningar utan att där föreligger någon som helst anledning till våld. Garanterat inte våld intygar jag trots min ilska.
Men händer detta igen så har lovade eller hotade om man så vill att ringa polisen. Och det gör jag. Ingen individ ska behöva stå ut med en människas urusla beteende bara får nerverna fått en krasch och spriten är enda utvägen. Om det var endast en gång. Okej då. Men tiden går tiden går. Jag är ingen kompis och jag är inte dennes vän.
Men alla ni som läser, ni förstår nog att det kanske var just det jag var.

18 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 3 kommentarer

Eldgaffel

Mitt intresse för djur och framförallt hundar brinner så starkt som en eldgaffel. Oförmögen att se verkligheten när dom lider utan att få mardrömmar och trauman gör att jag backat hem totalt från min musik och ägnar mig åt att ta hand om hundar.
Det kommer passera fler hundar hos oss som behöver komma ner på jorden, få lugn och ro och bilda sig en starkare självkänsla. Vi har öppnat dörren förr och vi gör det igen. Denna gång skall hon stanna och få de sista åren att leva här hos mig och mina dogs och jag ser fram emot första mötet.

16 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 1 kommentar

Vilken härlig dag

Vaknade lite före åtta och släppte ut vovsen så att dom fick njua av svalkan i gräset och solen som redan värmde. Kalle ständigt med sin boll med sig var han än går. Han har fått rimadyl som är smärtstillande och antiinflammatiorskt och svarat bra på det. Till och med Putte Allan gick upp tidigt denna morgon! Frukost på bänken och det var så lugnt och skönt inte en trut i sikte för vissa att lägga en salva över. Doggelitosarna fick sin mat serverad i gröngräset oc plötsligt hade det gått två timmar och jag vet inte vad vi gjorde annat mer än umgicks och hade det bra.
Kalle fick sig en lite promenad för sig själv, bara han och jag. Vi gick sakta och myste och hamnade i skogen och tog minsta möjliga sväng men ändå kände jag att det vart lite för långt. Vi stannade o satt i skogen och jag passade på att klia honom i nacken och pussa honom noga på huvudet innan vi smög hemåt igen. Det fick ta sin tid.
Efter lite kaffe och gos så tog jag med Putte Allan och stack iväg. Med oss hade vi granntjejen och vi hämtade upp lilla Maja på vägen och for ner till en liten fågelsjö med sandstrand och brygga. Det var bara vi där och de små hundarna fick springa fritt och hunda sig allt dom kunde! Fiskmåsar flaxade iväg och gräsänder simmade sakta undan. Alla utom EN som verkade ha stark dödslängtan. En nyfiken en som säkert var van att få sig en macka när det kom folk. Putte Allan tog sitt ansvar och motade bort den och han klev ner i vattnet till och med för att börja simma mot gräsanden som var dubbelt så stor som han själv. Modig liten hund men gräsanden lyssnade fint och simmade undan från Putte Allans nyfunna revir. Maja skuttade ut i vattnet o slängde sig omkull bara och plaskade som aldrig förr tills hon svalkat av sig och kunde dra järnet runt med Putte Allan igen! Det var så härligt att se dom, kika på hur Putte Allan blivit så stor och vuxen och han är nyfiken där han undersöker saker, in under bryggan och över på andra sidan. Givetvis fann han ett kadaver som låg o stank en bit bort! Men det var bara hojta till han så kom han direkt! Korv är godare :)!

Efter ett part timmar vände vi hemåt för nästa vovves tur. Stina Larsson fick det bli denna sväng. Vi stannade till på korvmojjen för att tysta värsta skriken och parkerade sen så vi gick den korta promenaden till vattnet. Fortfarnde inte en kotte på platsen. Badet är övergivet av människorna pga alla fåglar säger dom. För dom bajsar på bryggan osv.
Visst va det kack där men en annan är ju van vid svanar och canadagäss som gått alla år runt Råstasjön i Råsunda, Solna. Det blir ju rena rama leonbergerbajset så vad är en liten måsskit då liksom?
Alla fall så hade Tjejen sele och långlina på sig. Linan var ett måste förstod jag redan innan som sett henne in action så att säga...och mycket riktigt..Hon slängde sig i bara och började simma runt efter näckrosblad och allt möjligt. ( innan man vet om hon drar til andra sidan eller om där kommer folk o andra hundar osv, ny plats. trygghet o säkerhet ) Jösses så söt! Inga pippisar vågade sig fram när Stina Larsson var i farten! Tjohooo! Hon kastade sig från bryggan rätt ut i vattnet och jag undrade lite om denna kamel kanske varit säl i sitt tidigare liv? Det finns inget som gör mig lyckligare in i hjärta och själ som att se mina hundars glädje och lycka!
Eftersom Stina Larsson inte är så gammal och hon var väldigt mycket i vattnet och simmade så fick jag bryta efter vad jag kändes som en lagom stund vilket visade sig vara någon halvtimma. Lek i vatten och simma gjorde gott åt Tjejen ävenom hon inte alls hade planer på att sluta hoppa på näckrosblad och studsa upp och ner ur vattnet!? Men efter en liten stunds lirkande så gav hon med sig ( *läs: mutande med korv ). Vi gick till bilen och jag torkade av henne där det är kritiska ställen för pinkerisjukan, för även om vattet var varmt så vet man inte ur känslig hon är eller hur pass lång tid det tar för henne att torka ännu. Och jag vet sist badade hon bara ett par korta dopp och då torkade jag henne INTE. Den gången var hon upp 4-5 ggr och ut o kissade. Viktiga små detaljer att lägga på minnet så jag hade slängt med en handduk. Stina Larsson bäddade omedelbart bak i bilen och la sig i ro och somnade direkt. Vi satt kvar i bilen och käkade kex och småpratade en stund så fick doggan småtorka lite innan vi for hem.
Hem till lite snabbmat o världens finaste doggelitosar som väntade med viftande svansar. Ut i pinka med er så såg jag till att Stina Larsson inte busade upp utan fick komma ner helt i ro o sova gott. Men det var inte längre än att jag tuggat i mig en varmkorv så kunde jag ta Tedy i sele och flexikoppel för en långpromenad till just samma lilla plats.

Tedy behövde få sig en långpromenad så vi gick dit istället för att ta bilen. Tog nästan exakt 30 minuter att ta sig dit. Så härligt ute och det var perfekt träning med alla bilar, cyklar och människor som var i rörelse denna lördag. Han pinkar upp så många grässtrån han hinner med och kilar med vaksam svans och håller sig helst i närheten och vi fick en bra tur bort till den lilla viken men väl där så hade den lilla plätten fått gäster av en liten familj med ett barn så vi vände och slank ner vid en plats mellan träden ner mot sjön. Tedy utforskade området och växer med uppgiften att få vara ensam hund med mig och få upptäcka värdlen. Den värld han missat under sin tid som valp på gatorna i Rumänien innan han hade turen att bli omhändertagen av Dogresuce och hamnade på en trygg plats i deras hägn.
Tedy är inte lika mycket för att bada som Stina Larsson, men hade jag haft egen sjötomt hade det antagligen sett lite annorlunda ut...då hade både Kalle o Stina Larsson badat som små fiskar och Tjejens lekfullhet tillsammans med Kalles trygga simmande hade antgligen satt sprutt på Tedy rätt snabbt o då vette tusan hur det gått ( hjäääälp )! Det är en risk att ta med alla samtidigt innan det är lite ordning på huliganerna kan man säga. Men det kommer det kommer.
Tedy kliver i med tassrna och står och spejar över vattnet och lyssnar på fåglarna. Han är så fin där han står och svalkar sig i vattnet. Promenaden hem visade Tedy sig lite kaxigare med svansen i topp och lite mer hej och med på bus! Lite skutt och lek och plötsligt var vi hemma. Middag och sista kvällsturen med Kalle i fokus och vi somnade gott och tryggt i rena lakan med en ny dag i sikte.

10 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Kalle mitt allt, vad ska jag göra om tiden rinner ut?

Kalle 8 år som rädde mitt liv. Mitt allt. Mitt hjärta brister när du har ont.
Förra sommaren så fick Kalle diskbråck av ett trauma, han landade på en pinne intill ryggraden.
Men vi grejade det och han har funkat bra ändå truts sina kastrerade överviktskilon som är helt omöjlig att få bukt med.
I vår och sommar nu har jag jag lyckats bra med att träna upp honom ändå så att han är vig och mjuk och han har inte visat på problem med sin rygg. Till och med klarat av att springa ordentligt efter sin älskade boll när jag slagit brännboll. Ökat lite succesivt och han har fått simma en hel del. Efter bollen så klart :) han älskar att simma.
Men efter ett tag i värme och därmed uteblivna långa promenader, endast kortare tillsammans med slöa sköna timmar på tomten och lite bollmys, så blir han direkt rundare och får direkt lite svårare att röra sig och då kommer varje liten extra stöd mot rycken vid hopp osv att bli extra hög belsatning. Igår var vi och badade så han fick simma så att han förhoppningsvis skulle bli lite mjukare i muskelaturen. Men hem kom en glad och nöjd Kalle som inte kunde ta sig upp och ned ordentligt från den säng som står direkt på govlet, utan ben alltså.
Jag tror inte det är simningen utan det är när han hoppat efter sin boll eller gjort en tvär sväng...eller...hmmm kan det vart när Stina Larsson kom i full fart och missbedömde och rammade honom från sidan? Ah, just, det hände ju faktiskt igår o jag har tänkt o grämt mig hela kvällen igår o hela natten idag va fasiken som orsakat Kalles onda rygg nu, jag tycker jag tatt det ganska lugnt med honom!?
Men när det sker, så är det så tung så tungt för man påminns om hur snabbt tiden rinner ut när man bär sin hund nedför trappan för att ge honom en liten kvällstur bara han och jag och bara runt kvarteret. Tårarna rann hela vägen och det var höljudda snyftningar när jag sedan bar honom uppför trappan igen. Mentalt verkar han ändå helt okej, men han var trött igår såg jag. Glad och cool som alltid.

Det är så svårt alla dessa mänskliga känslor. Jag gick en varsin kvarterstur med dom andra stora huliganerna en och en. Tog ut lilla Putte Allan som sprang runt halv tolv på kvällen och jagade nattfjärilar och såg mer ut som en kissekatt! Han torkade undan sorgen i mina ögon och
smärtan byttes ut till ett skratt. Tedy låg intill mig som han inte gjort pålänge och jag somnade med Tedys öron en på var kind sent sent den natten.

Denna morgon har Kalle varit mjukare, han grejade trappan mest för jag inte hann med ut och hjälpa till. Jag ska omedelbart ta bort torrfoder o ge honom bara färskfoder på morgonen sen får han grisöra på kvällen istället. Det kommer förhoppningsvis göra sitt på hans vikt och därmed lättare att motverka detta trauma med ryggen för han är så himla pigg och glad och full av leklust! Där finns ingen gammal byracka i han inte! Han visar så tydligt att han trivs med livet och älskar att få vara Kalle. Det är som om han blommat upp när det kom in lite hundkompisar i flocken även om han inte leker med dom utan bara existerar runt om så är det tydligt att han mår väldigt bra av att dom kommit in i vårt liv. Hur jobbig en unghund än är så har han levt upp nu det sista halvåret rejält!

Nu måste jag sluta blogga o snyta mig.

.

8 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Tedy, tllbakablickar ledarskap och annat hundande

Tedy

Min Tedy ponkepys. Jisses så det strålar om honom av lycka när han springer som en kanonkula över tomten på baksidan ( ca 1.200 kvm ) med Tjejen efter sig. Dom busar och har ett enormt utbyte av varandra. So far. Men tids nog kommer antagligen Stina Larssons lekfullhet att mattas av snabbara än Tedys. Lek är ju lite jaktbetonat även om det är just lek. Med åren blir oftast tiken lite mer mogen och lekfullheten mattas av. Spara energi o samla mat till varlparna även om dom itne får några. Hunden ( hanarna ) leker vidare som jakten inte är över för mat måste dom ju alltid jaga hem. Så dom håller sig lite mer ajour lekmässigt för att ha orken, listen och kvoickheten kvar att få hem en pippi eller nåt.
Ja ja det är mina egna känslor o teorier o det finns inga som helst belägg för att dom är sann, men min tanke o känsla är den vart fall.

Jag pratade lite med en kompis om ledarskap häromkvällen.
Olika åsikter men för mig fanns ingen delad mening i frågan egentligen. För mig som bara haft lite lättsamt med en spanielkille och inte behövt tänka så mycket utan mer vaknat den under senaste åren så kommer ju frågan om ledarskap in när fler hundar dundrar in i hemmet och i olika storlkekar där dom även krockar lite för nära åldersmässigt, enl regelboken. Men det har jag ändå aldrig läst någon..
Tänkte på det sen att för henne som kanske levt med hundar och i en hel flock att det föll sig naturligt och ordet i sig inte behövdes. Ordet ledarskap kan va ett uppretnings ord har jag märkt. Sen kom jag på dagen efter att den där hundnörden på tv, Cecar Millan brukar använda det ordet. Jag ser hans program mycket mycket sällan, faktiskt nästan aldrig. Annars är det intressant att se hundar i flock så jag missar säkert massor.
Det är intressant hur det fungerar bland hundar i flock och när människan ska ta en plats i flocken. Tedy är så stark i sitt signalspråk, han är uppvuxen i flock på ett helt annat sätt än tamhundar oftast är. Flockbeteende och språk.
Jag funderar lite på hur jag själv är o gör.

Hur jag själv gjorde med Tedy just när han kom. Jag hade en enda tanke och det var att det SKA bara funka. Han ska ALDRIG behöva tvivla på mig och ALDRIG behöva känna sig otrygg med mig! Punkt. Han som är så osäker på människor visade aldrig det för mig och jag funderar på det där. Hur ofattbart viktig det allra första ögonblicket måste vara på Arlanda när man hämtar sin hund. Första steget måste vara otroligt viktigt. Jag glömmer aldrig när han mötte min blick det första han gjorde när jag kikade in på honom, han var rädd men stadigt såg han mig i ögonen så fick han lite hemlagad skinkstek med enäbrssås och förvisso tog han halva handen av misstag, men det var bara den enda gången. Sen var det färdigt och kontakten hade börjat skapas resan när gallret öppnats.
Jag minns hur jag kämpade för att få honom ur buren och efter en lång stund belv jag erbjuden att dom skulle lyfta av locket men jag sa nej, jag måste få ge honom chansen. Det kom en liten kommentar om att parkeringstiden snart gick ut. Men jag sket fullkomligt i det, vad gjorde en bot när jag hade min Tedy där för första gången o skulle skapa våra första band, dom band som aldrig skulle gå att bryta som skulle byggas och bli så starka att ingen skulle kunna förstå? Jag lät honom få chansen, trotsade en svindyr bot ( som jag slapp för vi kom ut juste en minut innan o p-vakterna cirkulerade ) och Tedy slängde sig som en vild krokodil i kopplet och vägrade gå vet jag. Men när han väl kommit ut på golvet så lät jag på inrådan av min bästa vän, honom inte gå tillbaka in i buren till slut. Sen bara jag honom ut frå Arlanda, jag höll min rädda lilla hund i famnen och lät hans hjärta slå genom min jacka. Jag häll honom tryggt i famnen, stadigt så han inte skulle hoppa iväg, mjukt så han inte skulle känna sig fasthållen och rädd.
Hur jag satte ner honom i snön utanför ifall han vill kissa men han vågade inte o han klarade inte gå. När kopplet spändes blev han rädd och slängde sig som en galen krokdil igen och det är här det börjar. Jag lurade honom att vilja följa mig med att försiktigt försiktigt inbjuda lite till lek ( förstår jag nu när jag tänker tillbaka, men det fatta jag ju inte då, jag bara gör på känsla som vanligt ) och jag viftade lite på min osynliga svans, och gick lite försiktigt o lekfullt framåt och vift på svansen. Gatuhunden från Rumäninen fann sin ledare där och då och han förstod mitt språk. Lekfullt och ofarligt och gottis, här kan man nog våga hänga på.
Så svårare än så var det inte för oss två, men det är inte så för alla ska man komma ihåg.

Många människor sätter ofta sina egna känslor på djuren och förmänskligar, det är ju för mig helt ofattbart konstigt!? Hur kan man göra det? Eller som att säga att man är hundens mamma eller pappa? Det är ju helt sicko men dessvärre otäckt vanligt. En hund är en hund.

Det finns hundar som har svåra trauman med sig och även om hundar lever här och nu så måste även dom ha någon slags känsla över kroppens minnen . Men det är hundens känslor inte människans.

En rädd hund kan bli så blockerad att det kan kännas omöjligt att få kontakt. Så vad gör man? Man blir så mycket hund man kan...?

Tedy var lite rädd i början men det gick snabbt över. Tydligt signalspråk innebär då för mig som människa att jag var mer hund än människa i två, nästan tre månader. Nog för att jag sitter när jag kissar fortfrande...men ändå!
Tedy ska inte blandas ihop med en hund som är blockerad eller haft trauman, han var en osäker liten kille helt enkelt som behövde trygghet och tydliga linjer över vad som är okej och bem som bestämmer och i vilken ordning.

6 Juli 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Midsommar

För många är midsommar fest och glädje, för andra misär just därför.
Personligen är det en tung tid för vissa saker sitter så djupt i en.

Mina tankar far omkring och ibland bör man inte tänka så mycket medan andra gånger behöver man verkligen tänka för sig själv.

Baksidan av tomten behövde lite pill och pul med stängslet och jag tillbringade timmar med hundarna där under dessa dagar.
Det är helt fantastiskt ändå hur dessa lekstunder gör sitt i harmoni och balans. Mina tankar hann som inte förstöra deras dagar. Tvärtom så fick dom bara va ute och busa och det lilla kan ibland räcka med lite inkallning bara.
Putte Allan fick va med dom stora och tur jag tänkte tre ggr. Först låta unghunden på nästan 25 kg vimsiga tassar röja av sig, sen löst koppel. Tur det för som et var när lille Putte Allan 1,7kg spratt iväg så satte hon mekaniskt efter. Men sen va det lugnt. Putte Allan rullade sig nå grönjävligt i nå skit så han hade bruna äckliga ränder längs med båda kindsidorna o halsen...
Det tar som tur är bara ett par minuter att bada oav honom o skrubba upp han lite. Det behövs med allihop kan jag säga.

26 Juni 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Tid är det viktigaste som finns

Tiden för mig är det viktigaste som finns att tillbringa med mina älsklingar. Vi har haft en Maja hos oss, en valp som varit omhändertagen av länsstyrelsen. Maja och Putte Allan lekte som tusan men det blev lite mycket för mig hon var en helt annan typ av hund. Det fäll sig så natruligt när grannjäntan Svensson på studenten hade farmor och farfar på besök och dom fick hälsa påMaja över staketet. Det sa klick i farmor direkt och senare kom dom över för att hälsa ordentligt. Maja föll för pensionärerna omedelbart och dom ville inte riktigt kila hem...dom var där långt över timmen och Maja fick all all uppmärksamhet hon bara kunde få, all den tid jag inte har tid att ge, den hade dom. Så det föll sig naturligt för alla parter att Maja hängde med sina rättmätiga ägare hem!
Det gick också utan problem och ett par dagar senare när jag och Putte Allan var på besök visade det sig att Maja var mycketmer harmonisk och glad hund. Kanon! Tiom inuter bara att promenera dit dessutom.

Stina Larsson lossnade i samband med en händelse och mitt beslut står fast. Träningen med henne har nu flytit extremt bra och vår kontakt växer för var sekund. Jag upptäcker saker hela tiden och vi bara ä r. Hon är så pass lyhörd dam och jag läser henne klockrent redan innan stegen tas. Jag litar på min intuition och vi kör på som jag är van. På känsla.
Stina Larsson o jag fick bra kritik av min bästa vän Ulla ( instruktör, aktiv kursledare, hundpsykolog och gedigen hundnörd med erfarenhet av problemhundar, adoptionshundar från andra länder med olika trauman o vanliga svennehundar ). Individen, ser vi till inte ras. Jag tänker individer om alla mina hundar och anpassar ju allt hålligång efter var o ens behov o mina behov blir alltid stillade bara jag får jobba ens tund med dom o se till att dom har det bra!
Jag har anpassat Tjejens träning efter min egen känsla över vad som är bra för henne och oss och det känns fantastiskt! Hon är en enkelt hund, med vanliga trots och vanliga knasryck. Svårare än så anser jag inte att det är och eftersom det är min hund, så anser jag att jag vet bäst hur hon är. Jag glömde det ett ögonblick. Vi hoppas på en fortsatt mjuk o fin utveckling av denna mysiga sockersnuda ( Snuda är ett ord jag stulit av Marit Andersén och don Dinos blogg, en blogg värd att läsa flera gånger om! ). Hon vaktar redan tomten och det räcker så.
Sociala träningen inne i Hedemora visade en mycket fin och balanserad ung hund, cool och lugn satt hon på mina fötter mitt i smeten o kollade på mullrande fordon och folk. Inget raggreseri bara lite reserverad mot främmande människor, det är alltid en kamp att piska upp folk på fingrarna som bara kör fram händerna. Suck. Men det grejar sig, hon ska förvisso vänja sig vid det med, men jag anser inte att folk har rätt att trampa över linjen och kladda på min fina hund utan att prata med MIG först. Vass som jag är så säger jag det högt och tydligt samtidgt som jag drar till dom över fingranra eller kör upp en armbåge som träffar där den träffar. Skiter jag, min hund är min hund, ingen allmän egendom. Men ni får gärna låta HENNE hälsa o nosa. Sen när hon dargit en snus i förbifarten är hon nöjd, vilket folk inte heller fattar. Ja ja tänker jag o har börjat säga att hon är falrig istället beroende på vem som frågar. Gamla damer i rullator får klappa o ge godis till o med, lite fördel ska man väl ha när man överlevt så länge tänker jag o kanske att vi gör deras dag? Stina Larsson, 7 månader. Duktig, lyhörd och blir finare och finare för var dag!

Tedy har växt enromt mycket märker jag, sedan han kom hit. När Stina Larsson sedan kom in i gänget så har hanf ått utlopp för så mycket av sin leklust och glädje som fullkomligen spritter i honom! Han är en alldeles lagom stor, glad bushund som för vad som helst för en liten klapp bara. Han är en liten tok o han är helt sagolik. Mitt hjärta brinner så för den är hunden att det går inte att beskriva, jag kanknappt träna med honom för när vi har kontakt så tappar jag skallen rätt ner i hjärtat! Men så kan han gott få vara som han är. Vi fortsätter med inkallning och går våra promenader ihop med Kalle. Fortsätter med skällandet ochövar där med, att man MÅSTE inte skälla på allt och alla. Han har blivit så himla mycket bättre på den punkten. Katterär nog det han avskyr allra mest somd et verkar, frö han blir ganska rabiat när dom visar sig, men det är bara jobba på. Och jag älskar att jobba på!
Hans rädslaoch osäkerhet för människor är ganska svår. Vi har haft besök av hundvana människor som är vana vid den här typen av hundar o alla andra hundar med för den delen. Det är bra folk som jag litar på. Det går bättre o bättre. Kontaktpersonen jag fått genom Dogrescue, till mig o Tedy, har varit här nägra ggr. Senast fick han till och med sitta i soffan o klappa Tedy. Men det är kört direkt när han ska försöka resa sig. Då blir Tedy omedelbart orolig o kastar sig ner på golvet o står o stormskäller. Han lugnar sig direkt jag kommer o sätter mig o han la sig igenmellan oss och fick närhet och kli av oss båda.
Naivt tänkte jag att det skulle gå bra om min kontaktperson skulle sätta på Tedy kopplet. Lungare individ än Rainer har jag då knappt träffat i mitt liv. Men tji fick vi! Tedy belv så rädd när Rainer tog i haslbandet att han brann av o det var på tiondelen att jag fick fatt i nackskinnet på honom o fick han in i vardagsrummet! Tedy alltså, inte kontakpersonen. Man lär väl sätta nå typ av gränser känner jag själv, så där är det stopp. Fy skäms, sen ut o fram igen för han jaga upp sig själv till den milda grad o han blir omedelbar i strykrädd position. Han fick vara hemma istället på promenaden, det finns andra att välja mellan. Jag kände att det räckte för Tedy med dubbla besök, varav en som övernattade och så detta. Han kunde kanske beöva lite vila istället.

Kalle är Kalle. Mitt allt. Han älskar sin boll över allt annat på jorden och helst att få bada och simma efter sin boll. Han är en så bra ledsagare och förebild med sitt lugn och sitt coola sätt. Jag kunde aldrig fått en bättre och finare hund! Han är så go, där kan vi snacka om lyhörd...alla fall när det gäller om vi ska gå den eller den vägen som han pekar på...? Typ långtbortistanvägen...<3
Det finns ett ställe som är så himla bra som vi brukar sticka till så att han får simma av sig lite. Det ligger ganska nära en trafikrad väg tyvärr, men som sagt. Kalle är Kalle. Med bollen i handen o sjön på ena sidan så är vägen i ryggen inte en större fara, han är så fokuserad på bollen att han bryr sig inte ens i candagässen som simmar förbi inom räckhåll. Till skillnad mot Stina Larsson som fick hänga med en dag...hon va överallt, i vassen på ena sidan, andra sidan, ut i vattnet, nästan över på andra sidan vattenhålet o det var i sista sekunden jag fick fatt i linan innan hon fick syn på pippisarna som guppader fram bakom vassen....
Kalles coola sida är ett under att få delta i. Han är Kalle helt enkelt. Vi.

Putte Allan hade Maja hos sig ett tag o det var sååååå skönt när hon åkte för han sov i TRE dagar!!! Hahahah men jäddrar vad roligt dom hade ändå! Nu märker ajg att han aknar lekandet igen. Han får hänga med mer nu på våra turer och häromdagen började träningen med att gå med Tjejen (=Stina Larsson) och honom tillsammans på promenad. Kort tur bara några hundra meter. Jag hade fått ett så fint fullkoppel/flexikoppel till honom av Hundens Favorit i Märsta. Jag satte handtaget i min midjeväska för jag är livrädd att tappa handataget, vilket jag också gör om jag inte sätter fast det. Stina var lagom i sinnet så det gick som vanligt på känsla o spontant, där o då. Rullkopplet i selen o Stina Larsson som vanligt i sitt kortkoppel. Flexikopplet var ju kanon...utom att det höll på att dra in hela Putte Allan i handtaget när det knyckte till o skulle rulla in! Lilla Putte Allan fick kämpa rätt hårt med koppletmennär han visste vilket motstånd han hade, vilket är rätt rejält för en så liten hund, så flöt det på så fort han kom in i gemensam rytm o vi gick en liten sväng bara. Stina Larsson kändes nöjd och det var lite snusing o lite nyfiken men inget mer. En mycket bra liten förstasväng med dessa.
Putte Allan saknar en lekkompis, helt klart, i sin egen storlek! Jag lider så med honom att jag nästan går sönder när han inte får vara med dom stora när dom busar! Men dom är stora och det är en ung liten rumänsk hund som intet ont vill men han ärruskigt snabb. Snabbare hund har jag aldrig sett! Shit vad han kan vara kvick o med sina 12-13 kg muskelmassa blir det en farlig situation om Tedy vejar för Putte Allan o Putte Allan åt samma håll. Men jag tror att det kan funka med dom ändå, så länge inte Tedy vill leka loss med lillekg Putte Allan. Faran är ju unghunden. 7 månader med snabbväxande tassar o bikt på nästan 25kg så blir det itne säkert. HOn har inte så bra koll ännu på sin lekamen. Den är lite överallt o hela tiden den...plus att hon gäärna gärna vill leka o jaga Putte Allan och inte ur annan synpunkt än lekkompis. Lite si som så med säkerheten här känner jag TYDLIGT. Någon som förstår detta mer än Ulla?
Kalle är Kalle. Han är så cool o kan va me vilken som helst av dessa. Han har upptäckt stora röda badbaljan ute nu som är halvfull med vatten...inte bada bara doppa nosen :)
Men vad det gäller Putte Allan önskar jag mer än något att jag hade råd att investera i en lite liten 1,5 kg killkompis till honom för han behöver verkligen få hunda sig och med någon som snackar samma språk=sova 16h leka 2h sen vila....

Jag har fixat staketet på baksidan och under tiden får Kalle vara med mig där ävenom det är öppet så håller han sig mest med mig. Eller...hmm...han ligger myndigt mitt på gräsmattan o ÄGER. Det blir stort det där, på baksidan. Till o med så att Stina Larsson kommer att kunna sträcka ut sigi hela sin längd där. I förrgår byggde jag en dubbelgrind av spillvirke o det är helt otroligt vad man kan bygga av just ingenting. Jag drog i väg och köpte gångjärn igår, eg skulle Putte Allan förjt med men han låg o sov o vägra gå upp så Stina Larsson fick följa med, även om jag märkte att hon eg var lite för trött. Det började med att hon inte ville hoppa in i bilen. INTE BRA. Måste jag träna om henne på det o jag visste att hon vill väl inte sitta i bilen i skåpet heller och jag visste ju att hon var liiiite för trött för detta men vi samsades bra och så for vi. Jag stannade på parkeringen vid Lidl och så snedda vi över o gick till korvmojjen o beställde korv. Mycket folk för henne o trångt, lite på gränsen denna dag men jag tog det för vad det var o savede upp henne där hon kände sig trängd o hon blev orolig. Eller snarare INNAN hon blev orolig. Hon o jag. Inget snusing på folk, men jag bad om lov hos den som stod bakom i kön o han visade sig vara väldigt hundvan på sitt språk när hon gick fram o snusade på honom o sen va hon nöjd då var han nöjd med. Såna gillar vi skarpt! Inte såna som skä hälsa ihjäl hunden nästan för att dom själva har nå behov som dom vill stilla, dom är jag allergisk mot. Stina fick sig en kall, grillad korv o den slukade hon utan att jag han riktigt med, men skisamma då, jag menar det va ju hennes wurre liksom!? Viktigast va ju att h e n n e s upplevelse skulle bli positiv! Vi gick en liten sväng efter ha pratat en stund med en familj från byn där jag bor. Fatastiskt att man faktiskt känner igen folk. Känns lite ovant.
Det stora, verkligen stora var att hon satte sig o bajsade där i gräset i jättekort koppel! DET hör inte till vanligheterna = det var därför hon inte ville åka bil. Ur min känsla sett.
I övrigt lite mer dra och ofokucerad. Jag ställde inte några krav denna dag då jag visste hon var för trött innan. Då får man kompromissa o det gjorde vi bra. Men jag avslutade ändå med en kontaktöving och gå fint de sista mot bilen. 20-30meter. Det räckte och hon visade god vilja, var duktig som tusan och det ska sluta bra menar jag, helheten. Jag kollade på klockan o insåg att Berglund som bor på vägen hem inte slutat jobbet o hunnit hem ännu, så jag åkte bara hem. Det hade också blivit en skoj grej att hälsa på där men det blir fler gånger.

Medan jag gick ut och monterade ena grinden lät jag Tedy undersöka den här delen av tomten, baksidan. Han fick ha långlina för det var öppet. Förvisso stod ju jag där men det är nästan 3m grindhål som är öppet medan jag skruvade och lilla Tedde som han kallas när han växer i sin personlighet och styrka, han är snabb han! Han strosade omkring på somten med nosen i backen och undersökte. Det här är himla bra för hans självkänsla tänkte jag. Han må växa lite och såv a det bara han o jag. Jag på samma plats hela tiden o han gick o kolla läget! Men rätt som det var kände han sig väl trygg för han kom farandes som en raket och ville busa! Uj uj så söt han är o vi busar en stund sen får han gå ett varv när jag tucker vi lekt klart. Han är helt fantastisk och va skoj det är att lära sig hundarns språk utan bok, även om jag gärna skulle läsa en bok eller kanske hundra i hundspråk o hundpsykologi så när då? Orkar inte läsa mer än två meningar typ...så jag får gå på känsla o hoppas på att den håller hela vägen.
Annars får man liksom göra om o göra rätt.
Så var det mat dax för mig sen tog jag ut de tre stora medan den lilla stackarn faktiskt blev lite lurad och jag grämer mig då förbannat då jag släppte ut honom o han kilar lite runt hörnet åt höger o jag tar de stora som är kopplade genom grinden till vänster runt andra hörnet. Fy fasiken så ont det gjorde alltså! Han gick in o han var nog ledsen den kvällen o nästa dag, eller så blandar ajg ihop honom o mig nu.
In genom nästa grind så var Kalle direkt ut och sprang runt och malla sig med sin boll! Tedy släppte jag först och han pep iväg in och visade en lycklig rumpa. Stina Larsson kastade sig så klart i kopplet och det gäller att balansera det där. Sjävklart kasta hon sig o ville leka o bua men samtidigt frå hon inte det. Kort kontakt bara räcker här och det ska vara ROLIGT! En liten godis hala jag fram ur fickan, så fick jag väl upprepa hennes namn ett par gånger men direkt hon vände huvudet mot mig, sås atte hon sig, godis o en sekund bara så varsågod så drog hon rätt iväg efter Tedy å herrejävlar ( ursäkta språket ) så dom sprang alltså! Denna frihet, leken, buset och glädej...ja det går inte att beskriva! Jag slängde bollen åt Kalle som fick springa ganska långt nu och han älskar det verkligen. Hans lycka är min lycka. Jag droppade bollen i vattenkaret och jisses, nu va ju DET väldigt skoj! En helt underbar kvällning för oss men i hjärtat sved tanken på min lill Putte Allan som var inne ensam och ledsen. Ingen lekkompis och helt utanför. Fy det gör så ont att inte att ha råd! Ingen ras är som Putte Allans har jag märkt. Nu ska jag klura ut ett bra ställe att smälla upp Putte Allans hörna på baksidan :) Så får han i alla fall vara delaktig och det är viktigast här o nu.

23 Juni 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Dogsena mina

Dogsena mina o jag mår bra. Så ingen behöver oroa sig, lite lite tid bara att skriva.

17 Juni 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Min vanliga Söndagmorgon

Maja och Putte Allan visar sig klicka efter ett par dagar och nu leker dom som sjutusan! Putte Allan fostrar henne dessutom väldigt bra och dom brottas, har dragkamp och kapplöpningar mellan tupplurarna. Dom får vara ute hela dagarna i sin hörna och Maja verkar gilla vatten. Hon plaskar i deras mini-pool och fullkomligen älskar att gegganer sig rejält. Det är att HUNDA sig det!

Kalle är lika cool som vanligt och ligger på gräsmattan med sin pipeboll och bara ÄGER hela dagarna menan huliganerna röjer upp mossa ur gräsmattan.

Mycket passande på skällande Tedy och Putte Allan är det men det går lite i vågor och det är bättre nu än för några månader sen märker jag även om jag själv blir stressad av det i nuet. Ibland tar jag in Tedy en stund så att han får komma ner lite i varv och alternerar med att ta in Stina Larsson, det är trots allt hon som har lekmani och det klart det är svårt att passa precis 100% av tiden så att Tedy får vara ifred när han går undan och lägger sig i skuggan. Vi kämpar på hela tiden och det är ätt sköna dagar även omd et mesta går ut på att passa.

Det har inte blivit så övedrivet långa promenader i smällhettan men ingen har ännu dött av det, tack och lov...det får gå bra ändå helt enkelt och jag vägrar att gå ut och gå långtur kl 06 på morgonen för jag behöver timmarna på morgonen att få bara vara. Vara i harmoni och lugn och ro när dogsen v arit ute och pinkat och kommit in o lagt sig att slumra igen.
Stina Larsson har blivit lugnare sedan Maja kom hit och det var lite annat som hände just då runt mig som jag tänkt igenom noga. Så det var inte Maja i sig som lugnade Stina Larssons vilda sidor även om jag är fast övertygad om att Stina Larssons hormonr fick sig en omedvetet liten skjuts.

Igår gick jag och la ett spår.
Tänkte ganska noga under vägen och gick hem till Tjejen.
Tog på selen och skulle vänta en stund tänkte jag. Det tänkte inte Stina Larsson för hon gick rätt till dörren och satte sig o grriiiina ! Inte kissnödigpip mer förväntansfull faktiskt. Jag belv förvånad för vi har inte spårat SÅ mycket men men. Jag tycker ju att hon är intelligent jag.
Stina tog spåret, gick för långt på ett ställe men gjorde en 360 graders vändning o sprang tillbaka och nosade sig dirkt vidare på rätt bana.
Det var som inte så mycket med det där, jag gick på ca 6 meters avstånd och lät linan bara utom när den fastndade i riset i skogen ett par gånger. Var gång hon tittade på mig så tittade jag bort och då gick hon vidare.
Hon fann sin slutstation och jag klappade om henne och kopplade om till hasbandet och frid och fröjd. Jag tror hunden var glad och jag var fortfarande osäker på mitt handlande efter min knäck men inom mig så pinglade ändå klockan att min HUND hade en trevlig upplevelse och hon fann på slutmålet utan att dra iväg ur spår utom på ett ställe, men hon vände där och stack tillbaka skitsnabbt. Det svaga ljudet av klockan försökte få mig in på rätt köl igen även om signalen var svagare än den brukar. Även om jag inte vågade njuta av hennes framgång utan gick och var orolig om jag förstört henne genom att göra fel, så visste jag att huvudsak är att man har kul ihop. Det ska vara rolig och har hunden roligt så trivs jag som bäst.
Efter spårstunden i skogen fick Stina Larsson aptit och åt up.00p hela sin portion.
Hon har inte ätit som hon skall sen hon kom hit faktiskt och magsäcken måste ha krymt till minsta möjliga storlek med tanke på att en hund kan tänja ut sin magsäck 5ggr så ser jag det som att hon har en magsäck som rymmer egentligen bara 2cl...eftersom hon nästan aldrig klarar av att äta mer än 1dl! Ett problem har jag kännt men tänkt att hon äter väl när hon blir hungig? Nu anser jag att det gått för lång tid.

Dessvärre är det just den fulaste perioden av stora hundar växer och även den period då dom kan ha lite si som så med ätandet.
Jag har kollat upp massa tips och anser att här ska man gå mycket på känslan, om man har någon. Min känsla är att ge just Stina Larsson mat 2ggr/dag samma tider är löjligt, det har vi testat. Fråga vilken hund i frihet som helst om den klipper en hare eller kråka varje morgon kl 8.00 och får äta sig mätt 365 dagar om året. Snacka om att förmänskliga djur. Men sen kand et å andra sidan ha visat de allra bästa ändå för hundar att ge dom på fasta tider och antagligen är det bäst. Inte vet jag men dt är inte bäst för min hund som har en förkrymt magsäck och jag provat.
Jag snappade upp något som verkade rimligt och vettigt i mina öron.
Att servera Tjejen välling. Välling ökar aptiten och efter en timme servera torrfodret.
Jag testade och självklart fungerade det kanon första dagen :) men det är alltid så första dagen med ny mat, nyhetens behag. Spännande.
Men hon ÅT faktiskt och visade att hon ville ha och blev sugen. Jag serverade vid 4 tillfällen den dagen för att få igång magen och hungern och försiktigt tänja ut magsäcken igen och få henne intresserad, känna hunger, mättnad, hunger osv.
Andra dagen var det svårare att få henne att slabba i sig välling och det var så klart även högsommarvärme ute vilket gjorde att jag valde att vara extra försiktigt för vem äter speciellt mycket då liksom?

Frukostkänslan denna morgon var att skippa vällingen. Men eftersom jag känner att den givit bra resultat och Tjejen kan behöva näringen däri så vill jag hon ska ha den. Jag blandade i torrfoder av en annan sort för att väcka hennes nyfikenhet på vad hon skulle få idag? Jag har två bra foder som jag ger varannan dag nu så att hon inte faller bort ur det här nu för hon äter båda fodren, men inte två dagar i rad. Detta är en tillfällig lösning ska man komma ihåg. Fodret blandades med välling och lite kycklingbitar och någon korvsnutt och jag ställde skålen på bänken medan hundarna var ute på morgonrutinen.
När dom kom in stannade Stina redan innanför dörren i hallen och höjde nosen i skyn och vädrade! Smart hund tycker alla fall jag, så gick hon in o la sig nedanför sin skål på golvet. Kanon tänkte jag och lät det vara så ett tag för att se till att hon VERKLIGEN var suuuugen och hungrig och inte bara skulle pilla ut godiset och sedan lämna resten. Maja hade redan lagt på en sula rätt n till deras matskål i rummet intill och Putte Allan hade fullt upp med sin lilla tuggis som han grävt upp ute så när de stora hundarna fick sin mat i turordningen Kalle, Tedy, Stina Larsson så var Stina Larsson redan tillräckligt hungrig för att faktiskt äta upp hela protionen! Det var inte illa!

5 Juni 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Min egen tid?

Lilla valpen är så fin. Hon leker gärna med dom stora hundarna och för sig själv och jag ser tyärr hur min lilla kebabrulle kommer att få storstryk av sockervadd inom kort för hon är så pass mycket större och tyngre. Hon är tuff och blir förbannad om han räkar säga ifrån så det nyps. Det gör mig så ledsen och jag är så himla besviken på mig själv!
Tre nätters sömn sedan 1 Dec 2010 gör att jag ifrågasätter nu mig själv starkt. För nu orkar jag inte mer, och det borde jag vetat. Att försöka göra rätt måste inte alltid BLI rätt. Omdömet sviktar och ibland känner jag mig totalt hjärntvättad. Jag fick en psyk knäck häromdagen och det kommer ta tid innan jag kan lappa ihop den smällen inför mig själv. Min trötthet finner inga gränser och min kärlek till mina älsklingar är större än livet självt. Men jag fösvinner bort själv och tiden för min vila har försvunnit helt för det är alltid någon som behöver lite närhet en stund eller så är det någon som är rörig eller stökig så min viktiga vila uteblir. Mental och kroppslig vila för att hämma inflammationer och stress. Det klart jag tatt på mig för mycket nu, det vet jag. Det känns mn själ att den orkade inte se Putte Allan få stryck kl 06:00 på morgonen när jag helst velat sova alla fall till halv åtta...
Men valpen är väldigt fin och gosig! SUPERMYSIG nästan som en liten kisse katt! Följsam och har redan börjat lyssna fint på sitt namn. Men hon är ignen chihuahua som är för mig den enklaste hund jag mött att ha att göra med, kräver typ INGET och orkar mer än man tror. Lilla valpen är lika krävande som vilekn normal hund som helst så klart. Självklart utan att vara som Stina Larssson= EXTREMT krävande här och nu för att sedan lugna sig med åldern rejält.
Det positivaste är att Stina Larsson fått ett annat fokus än Putte Allans bräcklighet nu i sin valpiga urladdning. Lilla Maja står pall för lite mer och Stina Larsson blir på ett sätt lite mognare i sin hållning ibland, när valpen pussar på henne eller bara lägger sig nära. Stina ser dock lite förvånad ut då! Så det har ändå blivit lugnare åt det hållet så smått och det är för mig glädjande.
Men tiden. Tiden hade jag men nu försvann orken och då är det ett svårarbetat kaos. Jag är besviken på mig själv som inte klarade av att stå emot och invänta tiden. Och jag är fruktansvärt trött nu. Trött på att höra kommentarer bakom ryggen på gatan av folk som säger ..den där har många hundar den.. i sarkastisk ton. Det svider hårt i en när man inte bilr tilltalad utan pratad OM just när man passerat. Det ska man inte ta åt sig av och det gör jag normalt sett inte. Men nu är jag inne i konsekvensen av mitt handlande och min snällhet är för mig ett problem nu. Trött på mig själv och jag skriver ett sådant här inlägg nu för att alla som följer min blogg ska förstå att allt är inte skitbra jämt för mig som det säkert verkar ibland, men oftast har det varit just så kanon som det står. Alla dagar är en ny dag och det är väldigt få DÅLIGA dagar när jag känner efter. Men jag känner också nu att jag gått får långt i min vilja att göra rätt och bra så kan det omöjligen bli rätt varenda gång. Solens fläckar skymmer ljuset även i min syrenberså!

Så varför har jag alla dessa hundar? Vad gör att jag inte kan ta det lite lugnt och bara landa lite mjukt? Ni som har fler hundar och tar hand om utsatta djur kan mer än någonsin förstå känslan. 95% som inte är ett dugg insatta eller har djur alls säger att det är för att jag inte har några barn, som jag har så många hundar! Utan att fråga eller prata om det först så säger folk saker rätt ut. Jag orkar inte diskutera utan håller bara med. Ibland är det mycket enklare att bara släppat. Alla kan inte få bar för det första och vissa vill inte ha barn. Det är svårt för andra att förstå bara det och det blir diskussioner som inte känns som alla har med att göra. För mig är det så att mina hundar blivit mer än mitt liv är värt för MIG!
Jag har ingen än min mor, jag har ingen familj, inget liv fullt av nära vänner efter allt flyttande och turnéliv. Jag har ingen som behöver mig. Ingen. Jag har inget arbete jag går till varje dag där jag blir uppskattad för min insats och inga kollegor som bekräftar mina dåliga skämt eller frågar hur jag mår idag? Det är svårt att leva i ett utanförskap i Sverige som är landet lagom. Jag vet att jag drar mig undan mycket och är knepig för jag är rakt på sak och inget joll i samtal och jag har lätt att ta fram känsliga saker ur människor utan att jag försöker eller anstränger mig för det på något vis. Det skrämmer vettet ur folk.
Jag måste inte ha någon i mitt liv för att må bra så känner ajg inte. Lite tvärtom faktiskt just nu att jag mår bäst som det är. Men situationen jag skapat mår jag inte bra i och mitt behov att göra saker för andra är ett behovet i mig att känna mig behövd vilket i sig skapar porblem för mig som inte kan säga ifrån när det gäller djurens ( utöver mina egna ) välmående kontra mig själv. Tillsammans med trauma i bardommen som jag ldrig komer över, så är det ett faktum att mina hundar är de enda som faktiskt behöver mig och att rädda ett djur är att läka ett trauma som aldrig försvinner. Det är inget jag vill skriva om här, just idag, kanske senare men de som känner mig lite mer får gärna fråga mig på FB om ni vill. Men ibland tror jag inte någon ids läsa min blogg det är ju bara trams ändå! Vem läser den liksom? Fast jag skriver ju för min egen skull och inte andras så jag skriver på jag.
Men där är säkert någon som läser och genom detta inlägg kanske kan känna igen sig någonstans i hur rätt man än vill det ska bli så tar man på sig för mycket och jag det kan gå fel ändå.
Efter mycket tankar de sista dagarna och nätterna har jag förstått att jag börjar bli hjärntvättad och min degradering från stark och säker hundägare börjar falla för fel saker och jag börjar på allvar tro att mitt sätt och mitt handlade är åt helvete ( ursäkta ).
Inom mig vet jag att Kalle vore inte den harmoniska, coola hund om ingen präglat honom. Han och jag är ett. Vi har skapat varandra med hjäpl av varandra så sett. Jag får itne glömma bort det! Men det är svårt nu att tro på något och jag ska kämpa som ett svin för att ta mig över på rätt sida igen och jag kan bara hoppas att där finns folk som kan putta upp en i rätt riktning med ett stödord här eller där. Jag har så fint stöd från 2 vänner men jag vill inte heller störa för mycket med mitt.
Jag fortsätter med mina hundar och tänker om inte jag var som jag var så hade heller inte Putte Allan varit den coola chihuahua han är, som folk uppfattar honom. Inga problem-killen liksom! Rasen i sig är lättsam, men liten så klart och då blir det lätt en hoppig hund som ska upp i famnen på allt och alla. Men eftersom det är min hund så får folk inte lyfta honom och nu är han en markbunden individ och cool i sig själv.
Tedy är Tedy. När han kom visste ingen något om honom men jag har fått honom rumsren snabbt, han lärde sig gå i kopper första kvällen trots att han slängde sig om vildkatt det första han gjorde och han lärde sig utan att jag lärde honom. Han börjar bli mer social. Han har träffat en människa i hela sitt liv, han vet itne hur man beter sig och jag gick rätt emot och sa bara back off folks här ska inte tvingas in i nya möten! Jag följde min känsla och idagbörjar han våga hälsa på folk han känner igen och han kan vifta glatt på svansen trots skällandet då. Vem har fått honom så harmonisk och glad?
Stina Larsson sägs vara en extremt svår hund och hon är mycket dominant sägs det. Det stämmer säkert. Jag ser mer att hon behöver helt annan typ av träning och jag ska gå mer på min egen känsla och fatta de rätta besluten gällande mina hundar. Stina Larsson är för mig en mycket mycket intelligent hund. Min instikt säger att hon är inte svårare än man gör henne och när hon kom till mig kunde man inte ta i henne alls. Hon var bakrädd och så fort man satte ner händerna så att hon inte såg för att smeka henne på ryggen så kastade hon sig undan. Så är det inte nu. Hon söker inte mys och gos precis men jag har två sådana redan så det räcker gott med dom. Men det är inga som helst problem att ta i henne och hon uppskattar att bli kliad runt öronen och magen som de flesa andra hundar. Inga problem att klappa henne över ryggen eller tokpussa henne i ansiktet för man måste få utlopp för sina mänsklga pussestormar ibland :) dock händer det att hon kan sprätta iväg någon gång om jag pickar henne på häcken om hon inte sätter sig.
Hon är en MYCKET FIN HUND och jag ska försöka förstå själv att denna halvåring faktiskt kan bli riktigt bra om jag lägger mer tid på min egen känsla som med mina andra.
Fina Stina Larsson behöver väldigt mycket tid av mig och det är här jag känner att det blev ett inferno när jag tänkte fel o fick rycket att skaffa och ta hand om en valpkompis till Putte Allan. Jag tänkte aldrig på MIG utan jag tänkte bara på Putte Allans behov att få leka! OCH på att ta hand om ett djur genom polisen. Klantarsel....( man har lov att skratta här åt mig )!
Mina energier måste vändas tillbaka till det positiva och det är jävligt fort!!!
Jag vet hur jag har hamnat i deppträsket och ska se till att det blir kortvarigt. Ingen ska få mig att tro annat än att jag har väldens bästa Kalle och jag måste fokusera på mig själv och mitt liv som alla andra. Bara det att jag är väldigt dålig på det.

Nån som läst som kan sända mig en hälsning på fb så blir jag glad! Den som inte är min vän där kan alltid skicka en förfrågan eller sända ett meddelande. Om man vill.

3 Juni 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 1 kommentar

Jakttävling

Jag var på min första jakttävling idag när jag hängde med min kusin som jag inte träffat på 35 år! Bara det liksom. Att träffa en släkting och känna omedelbara band kändes så konstigt, härligt, tryggt och ovant. Alla som följer min blogg vet väl vid detta laget att hundarna är mitt allt. Punkt.
Stina Larsson o Kallecooling fick hänga med o sitta i bilen. Bra träning för min unga dam och dte gick kalas det. Bada fick dom också.
Själva tävlignen var uppdelad i 4 stationer och det var superskoj att få vara med o kolla. Hoppas på fler gånger :)

2 Juni 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Maja sockervaddsöt

Så tog jag med Putte Allan och Kalle på en tur till Falun för att träffa Maja och Ettrige Sven. Kalle cool brydde sig inte ett smack i sockevadden som blåste runt på marken när vi väl kom dig och Putte Allan lekte med alla och bjöd upp som vanligt till fullt ös!
Maja skiljdes från mamman och fick åka egen bur hem. Hon skrek rätt så rejält hela vägen hem. Efter en timme kom vi fram och jag lät Maja och Putte Allan få komma ut i lillhagen så att dom två huliganer som sastt inne fick chansen att möta Maja direkt, så var det klart liksom. Tedy är kanon, han kommer fostra henne och när hon grät lite otrygg som hon var i början, så var han där och nosade försiktigt genon staketet. Stina Larsson tycker ju att allt som rör sig är potentiella lekkamrater alternativt leksaker så henne tog jag in efter en stund så att jag kund rå i mig KAFFET någon gång... Jag öppnade grinden till lillhagen så att småfjuttarna kunde kommaut och Tedy är nog en extremt bra barnvakt såg jag direkt! Vilken fantastiskt vovve alltså! Lilla Maja var orädd och cool. Skönt med en lite lugnare hund i min soppiga härva med hundar *skratt*!
Givetvis var hon jättetrött men ändå lite nyfiken. Stina Larsson fick komma ut på villkoret: KOPPEL och det gick rätt så bra. Maja är orädd, inte påstridig men såringer inte undan heller med svansen mellan benen hon är tämligen cool och ligger kvar på sin plats i gräset. Stina Larsson är lite mer den påstridiga sorten så här blir det jobba av! Men det kanv a bra för Stina Larsson att växa upp o bli ett snäpp äldre nu också och det är möjligt att lillla fjuttan drar igång hormonerna på Larsson, det märks.

31 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Söndagsbuset

Söndagen erbjöd gräsklippning. Väl ute på baksidan när klippningen var färdig kom Stina Larson älgandes med sina långa ben och överlycklig över sitt snopna ramlandes över staketet...i nästa sekund var Tedy hos mig som stuckit runt och över grinden istället.
-SUCK!
Jag kände mig rätt så knäckt denna sekund när Tedy drog efter en katt och jag vet hur rädd han är för folk! Fick fatt i StimpeStinan och det var igna problem att få med henne in med glatt prat och skuttandes! Kalle fick jag tvinga in den stackarns om lydig satt kvar på gården...och så fick grinden stå lite öppen OM nu Tedy skulle springa hem då...men han var längst ner på tomten vid granen och mötte mig med skämssvans. Inte vet jag va han fått skämsesvansen från för jagj ahr då aldrig i livet fyat honom när han stuckit, dragit eller någonting!? Tvärtom...han fick självklart röt kött o goss när han kom och mötte mig! Så var det bara ta in honom o lillfjutten och moloket o lesset gå över till grannen o be dom om hjälp med tunga elen av stängslet så jag får opp det mot det håll där det bor tre katter ( som älskar min tomt - givetvis ) och en liten flicka på ca 4 år. Säkerhet o trygghet. Hela familjen Svenssons dundrade ut med arbetshandskar och var så ofattbart gulliga o bussiga och hjälpte mig så långt vi kunde den kvällen. Mina muskler sa till slut ifrån och slutade återigen att fungera och enligt klockan var det ändå så gott som läggdax. Världens goaste Svenssons!

Idag lär jag sticka till Hedemora och tanka bilen och fixa lite inför imorgon. Imorgon skall jag till Falun och hämta den omhändertagna valpen Maja och jag måste nog försöka plaaaaneeeera idag inför det. Men lite. Jag har hela dagen på mig att se om det finns några filtar på röda korset till överkomligt pris som kan behövas nu.

30 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Brukets dag i Långshyttan

Jag hade glömt av brukets dag igår hemma i Långshyttan. Fru Svensson pep i min telefon och frågade om jag skulle hänga med? Vanan trogen att så fort det är något här i byn som sker så får man en kamera rätt i ansiktet och en mic under näbben. Dvs tv och reportrar gillar Långshyttan och nyhetens behag med ( förra året = jag så nu är det nog överstökat ).
I alla fall så spola jag av min lekamen och tog med mig Stina Larsson upp dit. Det var mingelmys på folk som drack lite öl, hade picknick, barn som lekte i gräset och musik. Lite hundar och väldigt bra träning för min sjukt coola och fina hund!
Vi var väl där en timme kanske så knallade vi hemåt och det kändes kanon att få ta med henne på sådant så att hon blir van vid olika typer av situationer. Hon hälsade på en dam i rullstol och det var inget med det, fullt naturligt enligt Stina Larsson. Däremot kom en 12v tysk spets vit och ullig som en leksak och bjöd upp till bus! Då rasade skallen mellan herrgårdsbyggnaderna och efter tre kast hade hon baken opp och motparten var lika beredd på kapplöpning som hon, dock hann inte jag själv med och dum som jag är som människa tog jag väck henne från situationen i ett första fy. MEN det var fy för hon ryckte och vägrade lyssna på tredje kastet. Thats it. Däremot kunde jag varit mer lyhörd på tonfallet hos henne mitt klantarsel! Men det gick så bra och vi valde att inte låta dom busa där och då, det var ju fullt med folk och Stina är inte heller medveten om sin storlek och tyngd ännu. Silkesmasken kunde ju inte väga mer än max 2-3 kg liksom...

29 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 1 kommentar

En vanlig förmiddag men ändå ovanlig

Jag behöver samla mina krafter åter och läka ihop det som gått lite sönder nu. Jag tar det äldigt lugnt på morgnarna och går upp en gång var natt vid tre-halv fyra för att rasta Stina Larsson som gråter. Var natt. Men alla som hänger med ut då är lätta att få in och jag sitter oftast på trappan och småsover. Jag måste blockera alla bilder jag sett och för mycket information jag fått ta del av senaste halvåret. Min kropp min själ och mitt hjärta säger nu stopp. Jag måste tänka på mina egna älsklingar mer och blockera utifrånkommande saker som stör min sfär negativt. Det ovanliga denna dag är att jag inte drog igång och gjorde massa saker. Kanske för att jag iNTe klarar det riktigt. Jag hade inget hellre gjort än satt färdigt stängslet på baksidan men jag har inga fungerande händer att hålla i varken hammare eller andra verktyg. När jag är ute och promenerar löses knutar i ryggen sakta sakta upp av de stela rörelserna och hundarnas koppel sitter oftast i en hake i skärpet på mig. Jag vill inte förstå eller erkänna att mitt liv är en plåga rent fysiskt. Jag sträcker på mig och tvingar mig vidare och jag gör det med stolthet ändå. Svårigheten att bromsa sig fysiskt är obeskrivlig. Att promenera är min enda motionsform och inget får mig att må bättre än just den lugna formen av rörelser. Även om jag kan dra upp tempot ibland så är det inte alltid smärtfritt.
Jag blir mer skadad av stress än av fysiskt tunga saker och här är det nu en brytpunkt för mig.
En ovanlig förmiddag att inte slänga sig ut och sätta upp stängslet som jag inte orkar hålla själv, det är två meter högt och rullen är ca 10 m lång.
Min känsla är alltid den samma. Jag går min egen väg och jag har någon som verkligen följer mina spår. 16 tassar trippar troget och glatt med mig och jag är aldrig mer ensam. Det är en fantastisk känsla. Aldrig mer ensam är ett ord bara du förstår, som stod på ute i snöstormen när alla andra satt inne i värmen.
Mitt jag försvinner ibland bland tassar och svansar men jag är mer jag nu än jag någonsin varit i hela mitt liv. Jag är ett lyckligt jag och jag bryr mig allt mindre om det mänskliga livet och allt mer om de som plötsligt kom att betyda allt för mig.

Som vanligt var det änndå dax att ta tagi dagen rent spontant, gällande tassarna alltså.
Stina Larsson gråt vid dörren och jag tog med henne och Kalle på en liten sväng. Jösses vilket skitkoppel jag fått fatt i, det var inte lätt att hålla madamen på plats kan jag säga! Men hon är halvåret o ju mer vi går ihop desto bättre kommer det fungera. Honv ar nödig och kom inte till ro vilket hon måsta lära sig så jag gick tills on satte sig att ruska daggen ur liljan och eftersom jag misstänkte att tvåan skulle bli besvärlig att få till i koppel ihop med Kalle så gick vi till dungen och jag släppte henne lös. Skutt iväg! Så fick hon sätta sig efter en stund och jag släppte även Kalle till bådas stora glädje! Han snurka givetvis upp ett MYCKET intressant spår efter en stund så det fick bli kopplet. Stina Larsson drog dödsrycket som jag snart kallar det när dom drar en repa så galen att man tror dom kommer dö på fläcken och passasr på att sprätta ur sig alla sista energi dom kan!
Men hon kommer alltid och vi gick i samlad trupp tillbaka hem. Det fungerar alltid bra när vi gått en vända, då går hon fint intill och finner sig i sin plats.
Kalle är lika cool och snäll som alltid, what more can I say?
Tedy fick en ensamsväng och meningen var att vi skulle träna lite i dungen han och jag. Vägen dit gick toppen och jag hade långlina på honom för säkerhets skull. Han kom glatt på inkallning och fick lite skinkbitar så klart var klickern på plats. Hanvar aldrig så lång iväg mer än två gågner så att jag behövde korrigera honom. Jag frigjorde honom från linan och tvingas lita på honom.
Tjena hej va. Hej då. Han sticker två rundor och leker o är inom synhåll och är såååå jäkla lycklig och busig så det går inte att beskriva i ord hur söt han är och han kommer in till mig som en kanonkula! Återigen, på tredje rycket så sticker han och är borta. Länge. Längre än sist. Så pass länge att jag faktiskt tog fram nödtelefonen för att kolla om hans tod hemma eller någon sett honom. Jag uppskattade tiden till ca 10 min men enl klockan när jag kom hem kan det varit det dubbla. Just som jag skulle hitta fram ett telefonnummer så kom han trippandes glatt och vad gör man? Jo man ger honom givetvis gottis, pussar o gos o knäpper fast linan o knallar hem med sin ängslan illa dold mellan skulderbladen. Men han kom. Han kom till MIG! Fast det tog bara lite längre tid...
Putte Allans tur blev också en egen sväng med lite klicker träning. Nu var inte Putte Allan alls upplagd för det men vi tog lite där o då och när vi kom hem så räckte det sen. Han är nybörjare och han hade lite spring över i sina ben som han behövde bli kvitt först. Så är det ju.
Känslan av lilla Majas nos och hur hon borrade in sitt huvud i min hals finns kvar i mig än idag och jag förundras över vilken makt djuren har över mitt hjärta och min själ. Men det är stopp här. Önskan att Putte Allan skall få leka och hunda sig är så fruktansvärt stor att jag står itne ut helt med hans många ensamma stunder hemma, i hagen och vad vi gör. Det är knappast synd om honom, det vet jag för han hänger med i skog och mark, överallt vart vi är så hänger han med. Till städer likväl som till bekanta och ibland själv med mig och ibland med någon eller alla dom andra. Han är verkligen en av oss. Men hundandet. Leken. Maja heter Siri men jag grejar inte namnet och det vart Maja direkt jag såg henne så det frå bli det. Jag hoppas det blir bra och att dom har glädje av varandra även om storleken hade kunnat vara i klass med hans bästa kompis. Men jag tror inte det spelar så stor roll.

Det kommer en Maja på Tisdag. Hoppas vi. Med detta kommer jag att sluta mig ganska mycket tror jag och försöka reda upp mitt och stabilisera upp det som rasat i stress och svåra bilder, situationer och annat som jag inte vill nämna här.

Det stod en fråga någonstans om vad min dröm är?
Jag vet inte. Eller jag visste inte då. Men min dröm är att hitta ett hus vid en sjö, lite för mig själv men ändå med grannar. Stor tomt där jag kan leva i lugn o ro med mina hundar och bara får vara.

28 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Tedys framsteg och Kalles bakslag

Häromdagen mötte vi fru Svensson som bor i huset intill. Hon uppmärksammade själv att Tedy viftade försiktigt men igenkännande på svansen och hon satte sig på huk och han gick fram. För första gången kunde hon hälsa på Tedy och klappa honom lite. Het fantastisk fin känsla och ett stort framsteg för honom och oss! Jag är så stolt över min Tedy!
Tedy är också en väldigt bra fostrare han står upp för Kalle när Stina Larsson är dryg och hon fjäskar så hon kissar på sig och han bara vill därifrån! Hon är undergiven men lyssnar hon för det? Näh! Då s´kliver Tedy mellan och fostrar tösen så att hon förstår vad som är rätt och fel.
Jag försöker att låta dom lösa saken själva så mycket jag kan för jag vet att jag själv har mest hjälp av det! Men det är inte alltid det fungerar. Men det börjar visa små små resultat. Tedy är inte så stor men han är tydlig och han vet sin rätta plats och han vet vad som är rätt och han vet hur man snackar bort en jäntunge! Han är jättefin. Lite väl ägandes mot mig då kanske men det löser jag mjukt och fint så att han får bekräftelse samtidigt som han kan som inte vara in under skinnet HELA tiden. Vi lär oss båda två. Han lär mig sina tonlägen när han morrar och jag vet när och hur jag ska hantera det. Att morra kan vara lek, låt bli mitt tuggben ( vilket är allt mer sällan ) och det kan vara om han sover och Stina Larsson råkar stöta till honom i sömnen. Då blir han tjurig. Men han morrar inte jämt heller. Tvärtom. Han gör allt får att vara mig till lags och han är en riktigt glad byracka!

Samma kväll visar Kalle att han inte kan hoppa upp normalt i soffan utan står och väger. Jag fattar vinken direkt och han går upp med ett bakben i taget i soffan. Det är inte normlat för att vara Kalle. Nog för att soffan är ganska hög men han hoppar alltid med ett lätt skutt. Detta betyder att han har ont i sin rygg att han blivit överansträngd på något sätt. Det sved hårt i hjärtat och det är som en kniv vrids om. Han blev passgångare när han skadade ryggen förra sommaren och jag försöker jobba upp musklerna på honom så att han ska orka lyfta sig. Han tar väldigt korta steg med bakbenen över lag och speciellt..vänster bak har jag för mig. Kanske han inte klarar dessa pass i backig och stenig terräng i högt tempo? Kanske han måste få gå sin lilla passgång i lugnare tempo just där? Eller blev det för tufft att simma i strömt vatten när vinden låg på så hårt? Jag vet inte. Jag vet däremot att han passade på att äta upp Stina Larssons middagsmat senare för hon har alltid massa annat som tydligear är viktigare att pyssla med än att ÄTA!? Det är helt omöjligt att banta Kalle 8 år och jag blir nästan lite ledsen när folk påpekar att han är ju lite rund...jag motionerar honom så mycket som det går, han har diskbråck och han kan inte få mindre mat än han får. Eller han kan ju låta bli de andras mat det klart...men lite bus kan man inte undgå ens från en hundfarbror och det glädjer mig att han har sitt bus och sin humor kvar! Herregud vad vet folk egentligen? Jag tar inte åt mig så det stör SÅ sett men jag blir lite ledsen ändå för HANS skull för det första JAG ser är ju världens finaste hund, sen får dom se ut hur dom vill ( nu fick jag en känslotår i ögat också för jag blev lite sentimenal ).

Stina Larsson har lugnat sig från sin dramatiska första trotsperiod. Tror den varade i ca...knappt två veckor? Det var nog bara en vecka som var peakad men det kndes som ett halvår där och då. Nu är hon sitt vanliga dominanta jag igen, phu!
Det var inte så farligt då helt enkelt. Hon är halvåret. En valp. Valpig och hmm...stooooor :D
Man får aldrig aldrig luras på hennes storlek och hennes coola lugna sidor att tro hon är äldre och jag tänker på det varje dag.
Hon är väldigt nyfiken och intresserad av allt som rör sig, speciellt fåglar och katter. Igår var vi på en tur hon och jag och det blev lite längre än jag planerat, men det var bara välbehövligt. Sen om jag egentligen behövt gå till skogen och mata myggen råder starka tvivel om men nu är dom alla fall mätta och belåtna...
Hemma på vår gata lekte två pojkar med en stor, svart boll som dom studsade mellan sig och Stina Larsson blev lite ivrig. Men hon sitter på kommando och är så duktig. En stund i alla falll. Här kommer lilla valpen fram :)
Bollen for iväg och jag tror hon blev lite skrämd av den svarta läskiga saken som hade vitt mönster i form av döskallar, och hån slängde sig av och an och vips! Så var hon ur sitt skräphalsband! Jösses så roligt DET var då...hit o dit men jag vet att hon inte drar utan vill vara där jag är och hon vill leka och kolla läget.
Hon var inte så svårfångad precis utan vi möttes halvvägs, hon kom fram när jag bad henne. Det gick inte att få på halsbandet och jag valde dra kopplet som en snara ch bara runt hennes hals, vi hade bara ett hus kvar innan vi var hemma. Stina fick snusa lit epå bollen och på pojken så gick vi glatt hem utan vidare :)

Putte Allan sov bort hela dagen igår. Det regnade, då ligger han i sin sovholk insnurrad i en gosefilt, helt gömd. Tror knappt jag såg röken av honom faktiskt?!
Han fick ett brustet blodkärl just vid minnet av manilghetskulorna! Det samma vkäll som vi träffade the glowing puppies. Nu på morgonen idag ser jag ett litet stick och blodkärlet har gått ihop och inga märken mer efter det. Ingen blodsutjutelse eller blått efter. Skönt det. Kollade upp saken och blodkärl kan tydligen brista utan anledning ibland och det är inte farligt. Just vid de forna kulornas minnespåse så vet jag att han har ett ytligt, känsligt blodkärl för det brast när han kastrerades. Bra info för mig alla fall. Just nu ligger han innanför min tröja och är jätteynklig och man vågar knappt föra sig för det låter som han kvider ihjäl o dör. Minst.
Jag har en dialog inom mig och överläggning där jag så gärna ville att Putte Allan skulle haft en kompis i sin egna storlek att busa med. Men det finns inget kapital till dessa små varelser som fångat mitt hjärta så oerhört. Den som inte lever i en flock kan heller inte veta rent praktiskt och kunskapsmässigt hur det är. De som säger att storleken inte alls har betydelse kliver direkt över en och trampar på en och varslar om okunskap och träder in i ett område som dom tror dom kan så mycket mer om. Jag blir trött och less och värderar om saker så mycket jag orkar för att inte ta alla fighter, varför skulle jag det?
Självklart har storleken ingen betydelse! Mina hundar lever ju i en flock! Men, det ska vara säkert. Trygghet och säkerhet. Inlärning på Stina Larsson i första hand nu att stanna på akut kommando. Hon är ett halvår och växer så fort att hon går in i dörrposten för hon inte hinner med själv. Hon vet inte var hon har sina goa stora tassar. Hur kan man då säga att en 1,5 kg vuxen hund skall kunna leka med en valp som inte helt lyssnar på signaler och förstår allt med sina 23 kg? Är det säkert då, när hon vill prova sin lek så försiktigt HON kan genom att stå still och lägga tassen på den hund som är så liten och bräcklig att han faktiskt kan gå i bitar av ett feltramp? Han får va mä, men det är under kontrollerade former. Förstår man inte
det här med storlek, bräcklighet, säkerhet och trygghet? Jag vill att mina hundar ska lösa sitt så mycket som möjligt själva. Och det gör dom. Men när det kommer till lek, där måste jag gå emellan innan Putte Allan knäcker ett ben i sin lilla bräckliga söta kropp! För mig säger det sig självt att en valp på 23 kg inte kan tillåtas leka fritt med en 1,5 kg hund. Men det är jag det. Jag lver mitt i flocken och jag är den som bestämmer. Jag bestämmer att där går gränsen. Tills Stina Larsson fått lära sig. Det kan ta sin tid och då får det göra det.
Putte Allan kan vara helt fri med Kalle och busa runt. Kalle kan stå med fem-tio eller fler Chihuahuaor omkring sig utan att röra en fena. Han är så himla snäll! Lilla Aik som är halvåret knappt, Putte Allans bästa kompis visar sig vara helt orädd för mina stora hundar, han sprang då helt obehindrat runt benen på farbror Kalle och försökte nå upp ocn snusa Kalle på kisspickan men det gick ju så klart inte så bra. Kalle stod där han stod förvisso men Aik nådde ju inte opp. Det såg väldigt gulligt ut alla fall.
Tedy kan också vara lös med Putte Allan o leka tills han slår över i sina tokryck. Enda som blir farligt då är om Tedy vejar undarn mitt i ett språng och Putte Allan flyttar sig åt samma håll. Men Tedy lyssnar allt bättre och bättre och han kommer alltid till mig. Till och med när jag är utanför staketet...;)
I alla fall så värderar jag ta hand om en liten stackare som omhändertogs av polisen i Dalarna. Det var en där som snusade mig så kärleksfullt i ansiktet att jag har känslan kvar fortfarande. Det där lilla speciella finns i själva känslan. På Tisdag kan jag åka dit och jag tror det kan bli till glädje för min ögonsten Putte Allan öven om hon växer om honom. Har hon i o för sig redan gjort. Men det blir ändå ingen stor dam. Hon var så mjuk i sitt sätt och dominans vill vi inte ha då får vi problem. Där kvittar storleken.

28 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Putte Allan på valpkalas med korv och bus :)

Putte Allan och jag tog oss en egen dag. Egen tid med var och en av alla mina hundar är viktig för mig och jag känner att även dom svarar fint på lite egen tid med sin matte.
Så jag packade väskan med lite fika och en packe korv och tog med Putte Allan på en tur till Falun. Han slängde sig snyggt i gräset just innan och gräsbadade som bäst i den värsta skiten så att han luktade så gott han kunde ( vi har olika åsikt i vad som doftar gott och inte... ) lagom till kalaset med de omhändertagna valparna i Falun.
Jag älskar att dra iväg lite spontant och göra små utflykter och helst ville jag hafte ALLA hundarna med mig men detta var Putte Allans dag. Han skulle få hunda sig och få vara i mitt centrum några timmar.

Vi for ut mitt ut på landet och möttes av två fina nordsvenska hästar direkt. Jag har inte fått snusa på en hästmule sedan Pricken försvann ur mitt liv. Lika bra det kanske.
Putte Allan såg hästarna lite senare som kommit och ville ha lite socialt umgänge i hagen intill oss så han svarade med att morra och skälla till lite en gång. Det var allt.
Jag började med att låta Putte Allan vänta i bilen i skuggan med nedvevade rutor. Mamma hund var lite mindre vändligt inställd tydligen så vi tog det lite lugnt. Denna tik var omändertagen tillsammans med 4 valpar och antagligen pappan till kullen. Hon var mycket fin men stor tyckte jag. Hennes ljusa ögon speglade osäkerhet och hon började med att sätta tänderna så fort hon kunde i min vad. Tur hon bara fick fatt i byxbenet för hon hade koppel när hon leddes ut och försvarade sina bebeisar skarpt! Jag tittade upp i himlen åt andra hållet och ignorerade hennes existens totalt medan vi gick ut, jourhemsmatte med en korg lurvdruttar, en ilsken ( osäker ) och vaktande tik....å så jag.
Ute på gräsmattan släpptes de små vita lurvdruttarna fria och dom var så stora! Jag är van vid chihuahuavalpar...hahaha fast när jag tänker efter så finns det större o mindre typer i denna ras o detta var garanterat den större. Jag tog lite fjäskkorv o slängde till tiken och valparna och det tog inte lång tid innan mamma hund vågade sig på att ta bitar ur min hand och jag sa till sjourhemsmatte att jag tar hugget om det är så, no worries!
Inte biter dom i handen först, dom måttar ju alla fall på korven!? Ingen fara alls. Efter det var det direkt kontakt. Jag ignorerade det lite för att inte skapa band med henne och få jobbigt senare. Hon var osäker men kändes ganska lugn i sitt koppel. Kanske hon skulle ha släppts lös och fått göra sina hälsningar och markeringar fritt men vi valde inte den vägen denna gång.
Valparna hängde och klängde när det kom korvlukt och det var faktiskt otroligt hur jäddra MJUKA dom var! Jag var försiktig med att ta upp dom när oroliga mamman var där för att inte stressa henne i onödan.
Jourhemsmatte tog tiken med sig och rastade henne en bit bort så skulle jag försöka se skillnad på de där små vita varelserna....vilket var lite halvsvårt.

Det var dax att hämta Putte Allan.
Putte Allan var ju liksom mindre än de här 7½ veckors valparna va. Det var jag inte helt beredd på även om jag vet att Putte Allan är en av de minsta hundar som finns i Sverige med sina 1½ kg! Alla fall så är han van vid valpar, yngre hundar och äldre. Både tikar o hundar alltså. Först fram var Sven tror jag. Eller om det var Svea. Lite rörigt. I alla fall så var Sven den som lekte med Putte Allan så fort Putte Allan blev släppt lös efter ha visat siv vara duktig och inte attakera de små liven. Sven visade sig vara en ettrig individ och ganska vass tror jag.
Vi vill ha en trött och snäll kompis tack tack den där ettriga lilla killen var dessvärre minst istället. Näst minst var lilla Svea som verkligen visade sig vara social och gick efter mig till bilen och såg så flickig ut när hon satt och myste i gräset. Svea hade ett litet litet bråck dock. Ingen av valparna visde sig rädd för situationen med mig eller Putte Allan när han satte av ch bjöd upp kungligt till lek! Då föll en liten ulldocka in i leken men denne skulle flytta till nytt hem som nästkommande helg. Den sista och fjärde valpen hette Siri men av någon anledning kom jag att kalla den Maja i mitt sinne för att hålla isär dom. Hon var väldigt lugnt och trevlig och orädd. Men störst istället. Ett litet dilemma för mig nu eftersom Putte Allan aldrig valde någon favorit. Valparna var redan trötta så det var mycket svårt att få honom att peka åt rätt håll.
Istället fick jag tänka bort vad som kan bli bekymmer.

Valpen med bråck var mycket fin och gullig. Lugn o go. Men ett bråck är ändå ett bråck och jag vill inte ha mer att tänka på så sett även om det oftast INTE är ett bekymmer så finns det en liten risk. Det blir en konstant oro för mig då det vill jag inte. Lilla hanvalpen var ettrig som satan som jag skulle säga o hög Putte Allan i häcken det första han gjorde. Putte Allan reagerade inte ens utan ignorerade Sven totalt. Mycket fint beteende hos min Putte Allan nu när jag tänker efter. Men framåt då, när Sven blir könsmogen, hur blir det då för lilla Putte Allan så fort jag lämnar rummet?
Det fanns en liten tjej som kändes extra lugn och såhär efteråt så minns jag att hon var fram flera gånger men jag tittade aldrig tillräcklgit på henne för de två allra minsta var i mitt fokus. Jag tänkte dom inte var så stora och det var ju idiotiskt tänkt kanske. Men dom stack ut lite också. Jag kunde tänka mig åkt dit igen idag och ge just den valpen all uppmärksamhet istället!

Jag lämnade Putte Allan i sin lilla holk i bilen igen och vi gick in med de trötta valparna till sig. Kollade på papper och tänkte högt. Under tiden kom pappan till valparna ut och HERREGUUUUUD så fin kille!! Så jäkla trevlig och social och glad alltså! Jag blev kär i han direkt. Mycket go liten hund som jag aldrig kommer att glömma i hela mitt liv. Hade jag inte redan mina vuxna och halvvuxna hundar utom Kalle då för han är då minsta besväret i världen, så hade pappan vart här redan. Jag väljde min intuition och vi gick in för att jag skulle få känna på de små en gång innan jag for. Först fick jag snusa på en liten Maja. Hon svarade med att vara så mjuk och fin och pussa mig lite på hakan och körde in nosen mot halsen. Det var mig en hjärtego liten en det där.
Näst på tur var Sven som passade på att ta ett par tuggor av min kind på en gång istället och visa sig grabbig mitt i tjejtramset!
Lilla pluttiga Svea pussades lite först. Sen tog hon en tugga. -Suck, tänkte jag och hjärtat föll nog lite ner i valplådan för jag gick och hämta de min t-shirt som jag sovit i och sa här, släng in den i valphagen, utan att förklara. Men vi brukar skicka med en...nej nej ja o jag förstår men detta är åt andra hållte sa jag. Den kommer bli nerkissad o förstörd....! Men det struntar jag i sa jag, och förklarade att det blir som åt andra hållet nu, att jag skapar nu band med valparna genom att min lukt finns där redan.
De flesta tänker bara på att dom ska ha med sig något till nya platsen. Jag fick med mig t-shirten i sista sekunden när jag stack och man vet ju inte, det kan ju ha bedydelse?

När jag kom hem laddade jag över bilderna jag tagit till datorn och blev mycket förvånad!
Det visade sig att nästan alla bilder, de flesta, där hade valparna och Putte Allan som ett sken runt sig! Mycket spännande måste jag säga och jag vet inte om jag vill ha förklaring...

27 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Putte Allan

Igår kom han som vanligt på kvällen och lade sig intill mig för att få lite högt uppskattad tjål. Den lilla lilla hunden som är så liten att man knappt tror att det är möjligt får mitt hjärta att slå en volt när han böjer sig som en överkokt makaron för att komma åt att bli kliad just precis där i nacken....vi slumrade tillsammans och jag snusade honom på huvudet medans goset spred sig in i drömmarnas värld.
Han är så fin min lilla Putte Allan. Hans glädje när han får träffa kompisarna i samma storlek ger mig tårar i ögonen.
När mina hundar visar extra glädje och lycka så vill jag stanna tiden just där och då.

25 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Blåsten gör mig på dåligt humör

Jag blir skvatt galen när det blåser och skitsur. Vägrar svara i telefonen och kastar den helst uner den gräsklippare som bara blir bättre o bättre ju mer den går sönder. Jag fick det sura gräset klippt idag av ren tjurskallighet. När jag hade fyra rader kvar av cirka trettontusen så märkte jag att klipparn var halt!? Så jag fick mecka opp ena benhjulet på en så gick det faktiskt väldigt bra sen....
Annars har jag itne gjort ett skit idag. Kalle bryr sig inte ett endaste skvatt i vad för väer det är han bara ÄR så härlig! Alltid stabil. Alltid samma glada lufs att få va ute vare sig det är storm eller spöregn eller vårsol! Tedy bryr sig inte jätte mycket om blåsten heller. Putte Allan reagerar lite på olika ljud men äh, han hade sin reseholk med ut idag så han låg där inne och smög...
Stina Larsson. 6 månader=allt som rör sig och låter ä sååååå spännande! OM det inte är farligt alltså...
Så nä, idag har jag inte gjort ett skit för att aktivera en enda av mina byrackor. Dom har inte dött, möjligen om Tjejen ser lite halvt medvetslös ut här på soffan medan dom andra tre gnager tuggben.
Imorgon åker jag och Putte Allan och träffar några ev kompisar till honom. KANSKE att det blir en kompis till honom. Vi får se. Omd et känns rätt så är det rätt.

24 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Fortsättning av dagen

Vidare denna blåsiga dag så tog vi oss ett pass med Stina Larsson...träning med annan hund och en dominant, signalstark, lugn fin tik. Snacka om att storleken inte har någon betydelse när denna chihuahuatik knallade fritt omkring och min vimsiga Stina Larsson som ville leka järnet lyssnade klockrent på den lilla damen som bara ÄGER! :D
Försata mötet mellan dogsen gick kalasbra och tränarn började gå. Det ju liksom inte mötet med andra hundar som är så svårt...utan SEN när man ska gå iväg...men promenaden gick rätt så bra tycker jag. Hon känns så cool den här stiningfiningen.

Putte Allan ville ut efter middagen och markerade på sitt lilla vis. Spontant som vanligt så tog jag Putte Allan i ena handen och lät vovve 2 hänga med i andra handen. Det var första gången jag gick med Stina Larsson och Putte Allan tillsammans. Men jag kände att det var dax och unga damen är så pass lyhörd och duktig nu att jag vågar börja så smått med att låta dom gå tillsammans. Vi gick till lilla trygga dungen dit vi går ofta ofta och jag släppte Putte Allan lös på en gång. Stina Larsson svarade med att rycka och vlija kuta efter men lugnade sig rätt snart när jag kopplade bort min svans ( koppel i ryggen som avlastar min kropp ) och hon gick i vanligt koppel och vi hade den första stunden vi tre ute ihop. Magiskt var det när jag lät kopplet släppa Stina Larssson och hon sökte upp Putte Allan och dom snusade på samma barr på marken. Jag slappnade av så gott jag klarade av men det kändes ganska lugnt, jag hade full koll på lilleman och i vilken del av universum Larsson befann sig så denna stund i skogen var verkligen magisk. Putte Allan trippar runt så fint och Stina Larsson var lugn och fin. Hon fick upp ett spår och skulle dra men jag fick in henne direkt och hon svarade med ett tokryck. Då fick jag passa lille Putte Allan lite så att han inte skulle komma i kläm när hon kom farandes. Svårt att få henne att komma på inkallning under dessa tokryck men hon springe ri cirklar runt en så det är ju ingen stress att hon ska dra dirkekt, just nu alla fall. Hon kom stax till mig så jag klappade henne glatt och kopplade henne bara så gick vi vidare osm inget hade hänt. Lite kontaktövningar och stanna och samlade ihop oss lite. Sen släppte jag henne en bit igen och det var en fin kväll. Precis innan vi skulle gå ut ur skogen kom nästa tokryck så då var det bara att stå och vänta in eftersom jag hadde lilleman med mig så orka jag inte hålla på och gå åt andra hållet o tjorva. Äh hon kommer! Å det gjorde hon så klart!
Så gick vi hem och det var fullt med stöv som yrde i den kalla blåsten som Stina Larsson bara älskar att hoppa efter och försöka fånga. Så det blev lite lite trassel en bit men det löste sig.

Ponkarna mina fick sig en timmes fyspass i skogen med backar och stenigt sen lite bus i hagen när vi kom hem.

Jag önskar så att dom bara kunde lägga sig sen och sova men nej. Jag orkar som inte helt med på kvällarna mina hundar ger mig ca 12 timmars sysselsättning för mig varje dag och det är på gränsen hela tiden. Men jag dom gör mig så oändligt lycklig!

Tack alla för ert stöd, ni som kommenterar och skriver till mig på fb!

23 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Tedy växer

Vi har haft lite besök.

Grannen kom över en dag och drack kaffe och Tedy låg mellan oss i soffan. Hon fick klappa honom och han sökte sig sedan dit för att få tjål och kli :)!
Min kontaktperson på Dogrescue där jag adopterat Tedy kom på besök.
Det var mycket interssant att se Rainer med Tedy i dne här situationen. Rainer är lugn som en koklocka. Tedy var skitsur och så fort Rainer skulle byta plats inne på gården blev Tedy upprörd och skällde. Han kände inte igen Rainer, det märks tydligt. Men det gick bra ändå, han gick fram och nosade, fick lite skinkbitar och nosade igen. Så la han sig och iaktog Rainer som blev pussad av min mindre blyge vovve Kalle. Vilket i sig var intressant för Kalle är noll intresserad av främmande människor.
I det stora hela så gick det ju bra tycker jag. Vi hade en rolig dag och det blev lite Stina Larsson tränar att träffa en ny hund ( som var ouppfostrad, vild, överenergisk och allmänt opassande i dnena uppgift, men men...)

Tedy har fått springa som en vettvilling lös i skogsdungen där jag vet han inte kommer någonstans. Han kommer tillbaka till mig även om han varit osynlig under flera minuter. Han är lycklig i sina struttskutt.
Igår när jag stod på baksidan och skulle ta in tvätten kom Tedy glatt leende och svängades på svansen efter ha flygit över grinden på framsidan för att söka upp mig. Hur söt får man bli?

Min mor kom på besök idag. Jag förberedde lite innan med lite korv. Populärt smaskens som gav dom lite medan jag väntade på att bilen...öh...den rulllande brevlådan....rullade in på parkeringen.
Dom voffsade och sprang till grinden och Kalle min älskling var ju helt överlycklig som alltid när hon kommer!
Tedy ställde sig på bakbenen mot grinden och viftade glatt igenkännande på svansen och jag blev jätteglad direkt bara av dessa små saker.
Men alla tre stora kom till mig på inkallning där jag stod några meter bort med godaste gottiskorvbitarna och lockade, så gick vi upp på trappan och in och mötet var klart i hallen nosade haon och hade fullt uppmed att hålla koll på alla andara och sig själv samtidigt som korvbitarna...
I soffan låg han bredvid min mamma och hon kunde klappa honom. Tedy har nu förstått att min mamma måste vara en klimaskin!? Guuuud så gött, så han la sig rätt över knät på henne och visade att nu äger jag den här människan med. Det gick så himla bra och jag var så glad över Tedys framsteg! Väntan och tålamodet och det envisa tänket att inte stressa gav nu utdelning! Han har växt mentalt nu. Mycket. Efter fikat gav jag Tedy en åksjuketablett för jag ville ta honom till sjön och jag ville ta bilen dit.
Jag och mamsen tog ut Putte Allan först som fick sig en kisstur sen släppte jag honom på baksidan och körde klicker några minuter, bara som en naturlig del av att vi var där, så gick vi in. Några inkallningar, stanna. Och sitt. Så duuuktig liten chicken och det är skönt att komma igång med honom också i lydnad och träning inte bara promenader och mys. Jag vill ha honom utan koppel när vi är ute och det vill jag träna in ordentligt i olika kommandon och hur långt man får gå iväg, vart som är lov och inte osv.

Efter Putte Allans lilla stund så gick vi en liten tur med Tjejen genom villaområdet och hon uppförde sig alltså fläckfritt med sina ringa 6 månader så visade hon sin absolut i särklass luyidgaste sida! Måste vart krovsnuttarna jag hade med....men skitsamma så fall för hon var mig så varm i hjärtat med sin lyhördhet och kontakt. Sen kom morsan viftandes med nå jäddra liljekonvaljkvast så då va sista trehundra meterna hem körda ;) hahaha eller nej...det var ett mycket bra tillfälle att öva på störning så det gjorde jag o Tjejen o det slutade med att hon bara flöt med lydigt som vanligt. Gud så stolt jag var!

Så tog vi med Kalle och Tedy i bilen och åkte sakta sakta bort till den härliga öppna ängen intill sjön där man får ha hundar med sig. Där finns en stor eldstad med bänkar och tak över. Det är ing en badplats utan mer ett ställe dit man kan åka o lägga ner sin båt om man ska ut och fiska över en dag eller så. Ingen brygga bara helt perfekt för hundarna och en härlig fika helt enkelt!
Jag satte den korta långlinan ( 7,5m ) på Tedy som aldrig varit där och släppte honom och lös tillsammans med Kalle som började gråta av lycka redan på parkeringen där...
Jäddrar så lycklig lilla Tedy var. Själva bilresan gick också bra. Han tål verkligen INTE att åka bil för han kräks, men själva obehaget försvinner mer och mer märker jag bara han får dessa åksjukepiller och slipper må så illa.
Så min lilla rackarräv drog mot skogen det första som hände så glad spratt han iväg, men jag hann trampa till på snöret så hängde han med oss. Så tog bollen och kastade långt över ängen åt Kalle så att lilla Tedy glatt sprang efter! Det blåste hårt och sjön drev upp krusiga gäss vilket innebar att Kalle fick jobba hårt med att simma och hämta bolllen. Jag slängde inte många bollar i sjön denna dag då det var mycket strömt märkte jag på Kalle som kämpade stenhårt. Det ska vara roligt och inte vändas till en stress att få fatt i bollen! Tedy undersökte en båt som låg upp på land, pinkade in gräset en bit bort och han verkade så glad och lycklig över denna nya plats han aldrig varit på. Så hängde han med Kalle mot vattnet men snusade lite i sanden bara. Nästa kast. PLUMS! Tedy skuttade i och simmade bort till bollen, snusade på en coh simmade in igen. Utan boll. Det lämnade han till Kalle att hämta :) Så hoppad glatt upp ur vattnet och ruskade sisg efter sitt allra första dopp i livet! Givetvis blev han pigg efter den friska avsvalkande badstunden på säkert femton sekunder. Så jag fick ta fatt i linan så han inte drog iväg för långt. Kalles lycka att få bada och Tedys nyfunna säkerhet hos min mamma och i att ha badat gjorde mig ännu varmare i hjärtat.
Nu sitter jag och njuter av stunden och smälter detta.

Igår använde jag klickar på Putte Allan för första gången och satte fart på honom i lite agilityliknande övningar och lite lydnad. JÄDDRAR så kul han tyckte det var! Och jag med Han gav mig lite nytändning i träningen med sitt klassiska skratt och sin härliga attityd till livet och allt som är kul!

23 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

Tiden försvann spårlöst

Tiden försvann spårlöst och dagarna blandas ihop när jag inte skriver varje dag.
Jag är så spontan oftast att det bara blir.
En morgon bestämde jag mig för att ta med Kalle till en sjö så han fick simma och bada. Han älskar att simma efter sin boll och får bad-bolls-damp. Jat packade en väska med lite smågrejer, allt utom fika som vanligt. Måste sluta med sådan tåligt uppförande som att strunta i att ta med fika, folk kan tro saker om mig som inte är sant!
Eftersom Stina Larsson har varit väldigt jobbig ett tag så blev repressalierna att hänga med till sjön och bada för första gången i sitt lilla liv. Stora gröna ytor att springa på och bara en enda människa som satt uppe på taket till en typ av fikaplats ( ni hör ju själva ) och snickrade. Jag släppte hundarna lös och dom sprang glatt ner till sjön tillsammans. Bästa älsklingsvovven min fick sitt första dopp och simmade glatt efter sin boll. Stina Larsson sprang fram och klaffsade med tassarna direkt men tänkte lite innan hon dök i och tog sig en simtur hon med! Men hon simmade bara en vända. Resten av timmen sprang hon omkring i vattnet, studsade runt, upp och hit, dit. Väldigt glada hundar och det var nog bra att dom andra två var hemma. Tedy verkar lagom förtjust i att bada, han vill inte ens doppa tassarna har jag märkt.
Jag avslutade med att ta en kort promenad längs med grusvägen för att låta dom kissa innan vi for hem igen. Dom blir ju väldigt kissnödiga av att bada.
När vi kom hem släppte jag ut Tedy så fick han busa järnet med Tjejen och Putte Allan fick hoppa in till sin lilla hörna. En mycket skön förmiddag som erbjöt mig kyckling med potatissallad till lunch.

Efter lunchen kom Putte Allans bästa kompis Aik ( uttalas Ajjk ) och pappa Morris på beskök. Full rulle för lilla Putte Allan som han så väl behövde få hm lite kompisar och få leka med hemma hos sig!
Jag hade bara lugnet själv ute samtidigt, Kalle. Dom ovana småfjuttarna la av en salva åt Kalle men sen var det inget mer. Kalle struntar helt i dom och lägger sig utanför lugnt och försiktigt och stirrar in på något han vill ha. Typ en liten tuggis eller någon leksak.

20 Maj 2011 | Länk | Byrackorna@heart | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida