Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Nu händer det..


Sedan jag startade upp den här bloggen så har jag inte skrivit här på "papper" lika mycket som jag faktiskt har skrivit i huvudet!
Jag märker att jag betraktar det som finns runt mig, och framförallt I mig på ett annat sätt.
Inte för att kunna återge det , eller för att hitta ett särskilt sätt att berätta om det utan mer för att kunna beskriva det.
Det är för mig en skillnad i att berätta och i att beskriva.
Om jag berättar en sak så tar jag mig rätten att tolka det som just hänt , sagts eller upplevts. Och jag äger på något sätt sanningen i det upplevda.
Om jag däremot beskriver så står det öppet att skapa sin egen bild om vad jag just sagt.
Så, ibland vill jag mer beskriva än berätta...för då kommer du med och ser det jag ser men upplever det efter ditt sätt att se på saker och ting.

Jag har nog "farit fram" ibland utan att se eller känna men jag har insett att det inte funkar för mig.
Jag VILL se och jag VILL känna och jag vill helst inte missa något här och nu för att jag glodde för långt fram utan orsak.
Nu menar jag ju inte att man inte ska drömma eller våga sig på att se framtiden an med önskemål och tankar, utan jag menar mer att jag mitt i just det måste se det som finns här och nu.
Tex mina två hemavarande söner. Jag vill ju inte missa det dom är och är på väg att bli för att jag inte fattade att det snart inte är så längre.

Nå, nu har jag i alla fall fått ur mig detta.
Ha en finfin dag!
13 Februari 2014  | Länk | I huvudet på.. | 0 kommentar
En God jul?

Hm, det där har jag tänkt på ....en GOD jul?

När jag var liten trodde jag att det hade med smak att göra. För det VAR ju en god jul! Julmust, tomteskum, pepparkakor , lussebullar, Aladdinaskar med choklad och julmat.

Jag minns hur man inte fick röra något av allt det goda mamma och pappa bar hem förens på julafton.
Frukten svällde över på fruktfatet och luktade så gott. Apelsiner och röda svenska äpplen. Jag vet inte om jag egentligen åt särskilt mycket för frukten var ju oroväckande likt vuxengodis men jag kan fortfarande tycka att ett välfyllt jul-fruktfat är pricken över I:et i ett julpyntat hem.

Godiset var ju inte så varierat i sorter och när jag funderar på det så var det kanske inte så mycket i mängd som det kändes men eftersom vi ganska sparsamt fick godis i vanliga fall så var ju känslan av att få ta obegränsat lite kittlande.

Jag kan fortfarande minnas den kvardröjande doften av julmaten vi just dukat undan, tända ljus, mammas och pappas kaffe med det lilla glaset grön Curacao och vår kalla läsk som vi fick dricka i de tunna finglasen i symbios med förväntan inför julklappsutdelningen. Det var en GOD jul.

Men var det egentligen smaken av jul man syftade på när man började med utropet "-God jul"? :-)

Var det vilan som alla gavs man menade var god? Eller möjligheten till frid och eftertanke? Kanske var det en påminnelse om det kristna buskapet ( som man ändå måste tillskriva julen , må vara att vi tappat grundorsaken till firandet :-) ) som i advents och juletid är varmt och kärleksfullt och lockar även en gudsfunderare som jag?
Var det en God jul att kunna samla släkt och vänner vid ett av de sällsynta tillfällena de flesta kunde ta en paus i vardagens strävande?

Man slänger ur sig lite till höger och vänster att man önskar alla en god jul...och egentligen spelar det nog ingen roll varför man säger det utan huvudsaken är ATT man gör det alls.
"God Jul" inrymmer en omtanke och en medmänsklighet som jag tror är det viktiga i sammanhanget att erkänna.
Eftersom vi inte längre spontant önskar varandra en " God förmiddag" osv så är det en rest av artighet och öppenhet som vi ska behålla.

Så några tankar senare önskar jag dig en GOD förmiddag!

( jag sparar God julandet ännu ett par dagar )
10 December 2013  | Länk | I huvudet på.. | 0 kommentar
Familjen

Jag har en familj.

Jaha? Ja det tycker du säkert inte är särskilt märkligt uttalande eftersom de flesta på något sätt har just det...en familj.
Men min är en ganska blandad och lite spretig med båda blodsbandssläkt och familjemedlemmar som jag valt ( eller som för den delen valts åt mig).

Jag växte upp , som jag tidigare berättat, i en ganska vanlig kärnfamilj. Mamma , pappa och två barn. Vi tillhörde för all del ganska stora släkten men på grund av avstånd och annat så var vi i vardagen i princip bara vi fyra.

Sedan jag flyttade hemifrån som ganska ung och tills nu har jag samlat på mig människor som nu ingår i min närmaste familj. Det finns till och med et par som kanske inte vet om det ...men det bjuder jag på :-)

Jag har två biologiska söner med ganska stort mellanrum i ålder på.
Den äldsta och jag levde ensamma ganska direkt från han föddes och vi knöt ett band som ibland kan vara lite väl tight. Han är tonåring nu och vi båda kämpar med att hitta roller som utgår från våra egna personer och inte från oss som enhet.
Han drar på ett håll och testar vingligt sina ben med skräckblandad förtjusning och jag drar åt ett annat och vet med hjärnan att han måste få missa målet ibland men mitt hjärta skriker nej.
Vi kommer komma till punkten när det flyter igen , men vi måste igenom detta har jag på känn.

Min Yngsta är en självständig ung liten man som ganska snusförnuftigt och med en stark vilja inte följer i ledbanden bara "för att det ska vara så". Han ger sin omgivning en match när han , utan särskilt mycket väsen , går sin egen väg.
Han är empatisk och känslosam som få och det är just de sidorna som gör att han också sätter gränser på ett sätt som jag kan beundra. Han är bara 9 år gammal ( fyller 10 om 4 månader) men hans logik är ibland ofelbar och går faktiskt inte att ta sig runt. I vart fall inte eftersom man vill bespara honom de fula knep som vi vuxna ibland tar till när vi i vår vuxenvärld tar oss fram.
Hans och mitt band är fylld av en mer uttrycksfull kärlek och han är ibland ett kitt mellan mig och mina egna känslor. Inte så att jag låter honom ta ansvar för hur jag ska uttrycka mig men ibland kan hans enkla- "mamma , jag älskar dig" lösa en del av mina egna knutar som jag just då slagit.

Till min "barnaskara" hör också ett gäng andra unga vuxna och barn som jag har tagit, och också ibland fått , ansvar för.

Min bonusdotter är idag vuxen och gift med sin kärlek, har ett fast arbete och ett hem.
Jag kom in i hennes liv när hon inte var äldre än vad min Yngsta är nu och själv var jag bara 25 år.
Hon har alltid varit det barn i familjen som är mest "lojal" mot allt och alla. Hon har aldrig egentligen sagt något illa om någon och hennes ljusa humör var det som ofta hjälpte mig när jag kom in i hennes värld och familj. Jag har gång efter annan puttat på henne att ta för sig och inte låta andra trampa på henne bara för att hon har ett vänligt sätt.
Nu, som ung vuxen kvinna, ser jag stålet i henne som jag alltid anat och jag ser en människa som kommer balansera vänlighet med ett tydligt "nej" när hon får mer år i ryggen och inser hur mycket hon kan och hur mycket hon är.

I vår familj finns också tre unga män , som inte "blodsligen" tillhör oss, men som vi lite i smyg har adopterat alla till mans.
Den ena grabben är i ålder med min Äldsta och har funnits i huset sedan han var liten. Han är en speciell själ och en källa för mycket värme och flanigheter.
Jag vet egentligen inte när vi började se honom som "en av oss" men en dag var han bara det och nu ingår han i vår lilla klan vare sig han vill eller inte:-) Hans och min relation är en märklig blandning av mamma/son och dum- tant/missförstådd tonåring :-)

Den andra grabben, som inte är en grabb utan en ung man egentligen, är kopplad till oss via äktenskap och en mycket intelligent människa. Han har , som jag upplever det, blivit illa blåmärkad av livet och ibland utav det faktum att få sett hans potential. Inte så att han inte blivit sedd utan mer att man kikat på honom med fel ögon ur en missvisande vinkel.
Han och jag pendlar mellan -" suck vilken jobbig varelse" och respekt. Jag kan ibland bli lite rädd att han visar upp ett tåligare yttre än vad hans hjärta kan ta men mitt i allt så tror jag han uppskattar , precis som jag, att veta vad tusan personen man pratar med egentligen säger.

Den tredje manliga stjärnan är en kille som inte haft något val. Han har inte haft det ur perspektivet att hans pappa och jag mötts och förälskat oss i varandra. Han är en fin människa som har så mycket att ge. Just nu är han lite bländad av ansvaret som vuxenvärlden börjar kräva av honom utifrån hans ålder och han vacklar lite i vad han vill och vad han kan. Jag tar det så försiktit med honom som jag kan och låter honom få komma själv.
Han har aldrig varit annat än trevlig direkt mot mig men jag ser hur han kämpar med en massa känslor, både fina och mindre trevliga, och jag önskar att man kunde hjälpa honom på något sätt utan att han "tappar masken". Jag är däremot trygg i att det kommer att gå fint längre fram på vägen eftersom hans pappa och han har ett djupare band än någon kan bryta.

I mitt liv finns också min "bror"...och till honom kommer vi en annan dag , vid ett annat tangentbord .-)

I denna brokiga skara finns såklart min syster, systerson , svåger, mamma och pappa.
Min systerson och dom andra förtjänar ett eget avsnitt så jag kommer återkomma även till dem någon annan gång.

Nu kommer vi till mannen i mitt liv.
Vi möttes för lite över ett år sedan och kärleken har slagit mig med en kraft som jag bara hört om. Ja, jag vet, det kan låta klyschigt och smetigt men det är helt sant.
Jag har inte vetat hur mycket jag saknade känslan av det som jag visste fanns någonstans men inte i mitt liv.
Vi har på en relativt kort tid skapat ett universum av trygghet, värme , omtanke, respekt och kärlek.
Han ger mig styrka att ta nästa steg när vardagen tränger sig på. Han visar en sårbarhet som jag bara drömt om hos en partner och han låter min sårbarhet bli en fin del i min personlighet. Jag får utrymme att vara både stark och svag, ful och söt, glad och ledsen , arg och kärleksfull och för det är jag oändligt tacksam.

Jag stannar så. Jag vill inte dra ut på triad mer än jag redan gjort och jag kommer säkert komma tillbaka till familjen eftersom , vad jag än tycker om det, så är det ju kärnan i vart jag befinner mig i livet.

Ha det gott!


9 December 2013  | Länk | I huvudet på.. | 0 kommentar
När tankarna sväller över..

Äntligen!
Steget mellan första inlägget och det andra satt långt inne.
Jag vet inte varför men av någon anledning har jag svårt att sätta tankarna på papper, kanske för att det känns som att jag verkligen kan ta på dem och kanske för att jag inte vet om jag borde.
Jag har egentligen inget särskilt revolutionerande eller stort i min trasselsudd men jag är bara inte van att "se" dem senare.

Jag märker däremot tydligare och tydligare hur jag medvetet börjat tänka mer formulerat. Förstår du vad jag menar? Du vet ,när det är ett enda virrvarr i huvudet och tankarna flyter hit och dit kan det ibland vara svårt att greppa tag i en ände och börja nysta.
Faktum är att jag de sista månaderna börjat bena i och reda ut i syfte att kunna förklara. Kanske här men också i "det vanliga livet" och för mig själv.

Nu är det snart jul och jag känner hur det bubblar i mig för detta är min högtid!
Min, i bemärkelsen att jag mår bra av traditionerna, jag älskar smakerna och dofterna som blir så tydliga nu och jag trivs i denna årstiden.

Jag är uppväxt i en familj med mamma, pappa och två barn- Jag och min yngre syster.
Vi bodde relativt långt från de flesta släktingar och firade därför oftast utan dem men inte sällan med någon vän till familjen.
Julen har alltid varit en varm, ombonad och stillsam stund i mitt liv och jag tror mycket hänger ihop med att det var då mamma och pappa var lediga och att alla i familjen hjälptes åt att göra det mysigt och fint.

Jag har ingen stress i kroppen över det som "måste" göras och jag hittar ( märkligt nog) ) tid till att hinna det som jag vill hinna. Det BLIR jul även om jag inte lagt in sill själv men jag gör det ...för att jag tycker om det och för att jag trivs med stunden det tar att göra det på.

Mina två söner har tagit efter samma inställning ( eller har jag indoktrinerat dem?) till NÄR julen egentligen startar. I vårt hem kommer inget upp före 1 advent och då är det bara adventsljusstakarna och stjärnorna som lyfts ut ur julgarderoben.
Sedan kommer det fram figurer i ett par små luciatåg till lucia. I övrigt stannar julsakerna fint nerpackade till den 23:e....och DÅ kommer ALLT fram :-)
Ingen blingad jul...men mååånga tomtar , ljustakar, bonader och kulor.
I år blir det en extra fin jul , har jag på känn, för jag firar den bland andra tillsammans med mina två pojkar och mitt livs kärlek som jag mötte för ett år sedan.
Kan det bli mer klyschigt? Troligen inte men jag lever i den känslan för första gången i mitt liv så jag förbehåller mig rätten att vara lite flanig...och jag GILLAR det :-)

Nu önskar jag dig en fin dag!







6 December 2013  | Länk | I huvudet på.. | 0 kommentar
Steg 1

Hur många " sanningar" lever man med som inte stämmer? Hur blev dom så sanna så att man inte ifrågasatte dem? I vilken ände börjar man för att prova dem?

Jag kan inte skriva bra, jag är inte rytmisk, jag är alltid rak och logisk , jag hanterar konflikter väl och berörs inte, jag behöver inte kärlek och mjuka känslor...
Det är några av mina sanningar som jag dragit runt på och varit övertygad om att de stämde.
Det visade sig att jag inte hade full koll och att jag borde ta en närmare titt på om det verkligen var så.

Det senaste två åren har jag gjort just det.... tittat, funderat , pratat och provat.
Dra mig baklänges om det var några som inte stämde, var helt fel och i vissa fall bara missuppfattade!

Jag är en hejare på att dansa, jag kan vara ruskigt orak och svamlig, jag mår inte bra av att hantera andras konflikter och backa upp i alla lägen utan urskiljning , jag älskar med oanad kraft och passion... och jag tycker det är spännande att skriva...

Nå, så var kommer dessa tankar ifrån just nu och just ikväll?
Sittande på min säng med musik i högtalaren , tända ljus och tryggheten inom bekvämt räckhåll upptäckte jag att jag dragit mig för att komma igång med det som jag i hemlighet har längtat efter och hittat en massa orsaker till att skjuta upp det.
Så efter en skarp tillsägelse ( som inleddes ungefär så här: MÄNNISKA , nu skärper du dig!)
så lägger jag nu upp mitt första inlägg på min första blogg och låter detta gå till historien som kvällen för Steg 1..
Tack!
7 Juli 2013  | Länk | I huvudet på.. | 1 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Visselflisan Bara Visselflisan                                             Skaffa en gratis hemsida