jag kan snart inte ens räkna med mina händer
hur många ni är som försvunnit och jag bara undrar
vart försvann ni någonstans?

(det blir ju inte direkt svårare sen att lämna allting bakom sig
snarare så mycket enklare, men det är två år tills dess
fast visst trodde jag väl inte att någon skulle chansa och hålla fast vid mig
för att se om jag trots allt tänkte stanna så dum är jag inte
vänskap slår aldrig kärlek, den som säger det ljuger, den ljuger så förbannat hårt
att jag bara vill slå nästa person som påstår det rakt i magen.
jag är ett levande bevis.)

så nu ska ni sno igen. sno det som är mitt för ni har fan i mig inget bättre för er än att göra det. det räckte ju inte direkt med att stampa på mig och förstöra ett helt år för mig utan ni ska även försöka att klippa av lite livlinor som jag har omkring mig.

ibland vill jag kämpa emot. bevisa att mina livlinor kan ni inte nå och den vänskap jag byggt upp med mina vänner kommer ni inte kunna komma åt att förstöra. jag vill kämpa emot och skrika. hålla huvudet högt och sparka tillbaka, lika hårt som ni sparkade på mig medan jag låg där på marken, blodig.

i nästa sekund vill jag ge upp. för då känns det ändå som det inte är lönt. det är två år kvar, två år. sen kan jag fly, fly härifrån medan alla ni andra sitter kvar här i sörjan och baddar såren efter allt som ni gått igenom. det är två år tills jag får rymma ifrån detta tonårsrum som verkar krympa i takt med att jag blir äldre. jag känner helt plötsligt att det inte spelar någon roll hur många vänner ni tar ifrån mig och hur många livlinor ni kapar. om två år kommer jag rymma härifrån och det kommer ta så sjukt många år innan ni får se mig i linköpings gator igen.

och du, som ska kalla dig min vän. en av de närmaste. jag vet inte längre, för jag är trött på att kämpa emot mig själv och emot dem. nu har jag en till att kämpa emot och det är du. Jag får kämpa emot en av dem jag tycker om mest i hela världen för att den människan inte någonsin tycks förstå vad jag går igenom. och jag vill på något sätt förklara så att du förstår men orden kommer aldrig kunna förklara så du förstår. det jag går igenom måste upplevas för att man ska kunna förstå. när du kanske upplevt den smärtan jag bär på kommer du och jag troligtvis vara ett minne blott för länge sen. då har vi nog glömt varandra.

ibland jämför jag mig själv med ett stort katastrofalt misslyckande. Och så undrar jag om jag ger upp för lätt och aldrig kämpar. Om jag istället för att som de flesta jag ser eller hör talas om, verkar kämpa tills de spyr. De verkar hålla kvar igenom ur och skur tills deras krafter tvärt tar slut och de inte ens kan lyfta sitt lillfinger. De kämpar för kärleken tills de går in i väggen och blundar för problemen, magvärken och de intrycka negativa känslorna som måste komma någon gång. Eller är det bara jag som väntar ihärdigt på det minsta lilla nyp som ska komma inifrån magen eller den minsta lilla svidande känsla i bröstet som ska tala om för mig att allting minsann inte är så bra som jag trodde att det skulle bli. Jag tillåter inte mig själv att känna den otroliga lyckan för jag vet väl att efter sol kommer regn och jag är så otroligt rädd för att det där regnet ska piska mig sönder och samman.

Kärlek finns alltid med i alla mina tankegångar på någon konstigt vis och enda sedan hösten gjorde intågandet i mitt liv igen känns det som all min energi har gått åt till att just försöka undvika de envisa frågor som krampaktig hänger sig fast inuti mitt huvud. Jag fantiserar bort dem, trycker undan dem och känslorna. Känslorna över misslyckandet, över att aldrig lyckas hålla kvar vid någon, om att aldrig våga chansa av rädslan för att det ska göra allt för ont och den sista final frågan som tar den mesta platsen av den alla. Varför jag aldrig kan tillåta mig själv att vara lycklig? 

senare har jag bestämt mig för att inte tänka för mycket då jag hävdar att det tär på mitt inre något oerhört. Därför måste jag komma fram med en lösning, ett kort citat som kan bestämma att jag ska sluta vara orolig för jag klarar mig alltid. och förklaringar som, det blir väl bättre när man blir äldre eller det ordnar sig väl duger aldrig för mig. jag vill ha drastiska förklaringar. Jag vill ha stopp direkt och inga långa utdragna förklaringar. (något som människor i min närhet i lärt sig ännu för de drar ut sina förklaringar i all oändlighet.) dock säger jag, jävligt drastisk som jag är, och ja, jag är bara sexton år men kanske att jag ska vara ensam. Det är inte meningen att jag ska våga släppa in någon helt enkelt. Jag kanske bara inte är sådan.
DEN DUGER FÖR MIG!

ibland jämför jag mig själv med ett stort katastrofalt misslyckande. Och så undrar jag om jag ger upp för lätt och aldrig kämpar. Om jag istället för att som de flesta jag ser eller hör talas om, verkar kämpa tills de spyr. De verkar hålla kvar igenom ur och skur tills deras krafter tvärt tar slut och de inte ens kan lyfta sitt lillfinger. De kämpar för kärleken tills de går in i vägen och blundar för problemen, magvärken och de intrycka negativa känslorna som måste komma någon gång. Eller är det bara jag som väntar ihärdigt på det minsta lilla nyp som ska komma inifrån magen eller den minsta lilla svidande känsla i bröstet som ska tala om för mig att allting minsann inte är så bra som jag trodde att det skulle bli. Jag tillåter inte mig själv att känna den otroliga lyckan för jag vet väl att efter sol kommer regn och jag är så otroligt rädd för att det där regnet ska piska mig sönder och samman.

Kärlek finns alltid med i alla mina tankegångar på någon konstigt vis och enda sedan hösten gjorde intågandet i mitt liv igen känns det som all min energi har gått åt till att just försöka undvika de envisa frågor som krampaktig hänger sig fast inuti mitt huvud. Jag fantiserar bort dem, trycker undan dem och känslorna. Känslorna över misslyckandet, över att aldrig lyckas hålla kvar vid någon, om att aldrig våga chansa av rädslan för att det ska göra allt för ont och den sista final frågan som tar den mesta platsen av den alla. Varför jag aldrig kan tillåta mig själv att vara lycklig? 

senare har jag bestämt mig för att inte tänka för mycket då jag hävdar att det tär på mitt inre något oerhört. Därför måste jag komma fram med en lösning, ett kort citat som kan bestämma att jag ska sluta vara orolig för jag klarar mig alltid. och förklaringar som, det blir väl bättre när man blir äldre eller det ordnar sig väl duger aldrig för mig. jag vill ha drastiska förklaringar. Jag vill ha stopp direkt och inga långa utdragna förklaringar. (något som människor i min närhet i lärt sig ännu för de drar ut sina förklaringar i all oändlighet.) dock säger jag, jävligt drastisk som jag är, och ja, jag är bara sexton år men kanske att jag ska vara ensam. Det är inte meningen att jag ska våga släppa in någon helt enkelt. Jag kanske bara inte är sådan.
DEN DUGER FÖR MIG!

jag borde sova nu. det är dags att låta mitt lilla späda kropp vila. tyvärr verkar den inte funka som den ska heller, vare sig fysiskt eller psykiskt. huvudvärk konstant från och till i två dagar nu och varje gång jag reser mig från liggläge/sittläge snurrar det till och jag ser ingenting och försöker i desperat försök att greppa något som finns i närheten. det är läskigt har hållt på i cirka en månad nu. jag är extremt trött med, har inte direkt någon energi till att sätta mig med skolarbete trots att jag har spanska prov och naturkunskaps prov nästa vecka. det känns som det är någonting som hänger över mig fast när jag tittar i almenackan så hänger inte så mycket över mig. var kommer då min ångest ifrån? 

jag har så mycket att se framemot. fyra helger i rad har jag fullt upp. det har blivit så sällsynt för mig på sista tiden att jag blir helt chockad när jag helt plötsligt har en hel helg uppbokad. en hel helg utan takstirrande och ältande tankar. jag borde inte klaga. jag borde klara av att vara hemma nu. trots allt är det skolan som fortfarande räddar mig. skolan och mina underbara klasskamrater som får mig att skratta när jag helst bara vill åka hem och lägga mig i min säng och trycka huvudet långt in i kudden och bara skrika.

min kropp strejkar. jag är helt allvarlig för jag tror faktiskt på fullaste allvar att det är så. den orkar inte med att jag lastar mig själv med tunga stenar hela tiden. den orkar inte med att hålla mig precis över vatten ytan hela tiden. (min kropp är min livboj och min själ vill bara sjunka) huvudvärken, illamåendet, magvärken, snurrandet i huvudet osv. allting är protester mot att jag knappt tar hand om mig själv och att jag helt klart tar på mig för mycket psyiskt. 

men det är så mycket jag känner. det är för mycket och jag vet inte om jag vågar släppa fram alla dessa känslor som är som ett stort stormande hav inuti mig. jag är osäker på vad som händer om jag släpper ut det. och i ärlighetens namn vet jag inte hur jag ska släppa ut alla tusentals känslor som brottas inom mig. jag vet inte vart jag ska börja sortera eller vart proppen sitter. jag vet helt enkelt inte vart jag ska börja. jag orkar inte börja, orkar inte tänka efter. vill allt. vill ingenting. vill bara ha någon som säger att det ordnar sig. men det är tyst. 

Goodbye my almost lover, Goodbye my hopeless dream
Im trying not to think about you, Cant you just let me be?
So long my luckless romance, My back is turned on you
I should have known youd bring me heartache.
almost lovers always do. 

vissa dagar vill man bara spola tillbaka tiden bara för att återuppleva gamla minnen. bara för att man vill tvinga sig själv att njuta fullt ut av dem för man vet att sen kommer man sitta i en soffa en kväll och längta tillbaka till de dagarna och då är det enda man vill att de ska komma igen.

igår pratade jag och philip om berlin och egentligen hela konfirmationen över huvudtaget. när vi satt där och skrattade som mest kände jag en så stor lust att vara där igen att det nästan gjorde ont. ni vet, som när man vill något så otroligt mycket så man nästan spricker men vet att man aldrig kommer kunna få det. jag har känt så ofta nu en tid. att jag vill spola tillbaka tiden och uppleva saker om igen. jag har känt att jag vill vissa saker så vansinnigt mycket och sen när jag i nästa sekund inser att jag aldrig kommer få det, då gör det så förbannat ont. 


idag minns jag allting som jag längtar tillbaka till otroligt mycket. det som gör ont att tänka på för att man så gärna vill ha det igen. idag minns jag berlin, och hela konfiramtionen överhuvudtaget. så mycket har jag och tacka konfirmationen. bland annat träffade jag några av mina nuvarande kompisar under den tiden. jag minns sommaren 05 och sommaren 06 och hur jag bara vill gråta när jag tänker på alla de skratten som de somrarna gav. alla äventyr och alla leenden. jag längtar tillbaka till förra hösten när vi allesammans var tillsammans och ingenting kunde stoppa oss. jag minns berga. jag började faktiskt gråta idag när jag tänkte på berga. och jag tänkte speciellt på nian närman kunde gå till skolan och bara vara så galen och så dum man bara fick vara. det spelade längre ingen roll vad alla de där andra tyckte. vi hade vårat, vi skrattade och vi hade så sjukt kul. ni gjorde alltid mitt humör till tusen och jag saknar att inte gå på samma skola som alla igen. att ha någon på rasterna som bara kan stötta en när det gått dåligt eller när man bara har en av de där usla dagarna. jag saknar att skratta bort tekniklektioner och att prata bort mattelektioner. och jag saknar lasses tjat.  

det är som att försöka nå månen.
hur mycket jag än försöker desto längre ifrån verkar den vara. det spelar ingen roll om jag står på tå och sträcker armarna så högt upp det bara går. jag kommer aldrig nå dit upp.

det är samma sak med dig. jag kommer aldrig nå dig. jag undrar om alla mina ord någonsin kan beskriva hur mycket jag förbannar mig själv och min rädsla. rädslan är min bästa vän men för alla som försöker komma tätt intill är min rädsla deras största fiende. sen kan man vända och vrida i all oändlighet mina damer och herrar och faktumet att ingen vare sig före eller efter har kommit tillräckligt nära skaver stora sår inom mig, men säg något som inte skaver inuti mig?

tyvärr är du en av de största orosmolnen. jag borde jaga bort dig, jag vet det. allting med dig är infekterat. jag borde sagt nej för länge sedan. tyvärr är det så lätt att vara efterklok. sen kan man undra om saken blivit bättre om jag bett er dra åt helvete redan första gången? hade saker blivit bättre? eller hade ni aldrig låtit mig slippa er? egentligen skulle jag bara vilja be er att ge er av. men frågan är om det är jag som håller kvar er och inte låter er försvinna eller om det är tvärtom. jag borde ge upp nu, jag vill ge upp nu. jag vill slippa er och allt det som förgiftar mig hela tiden. det är väl på tiden nu eller hur?

ledsamt för mig att jag är just jag och inte vågar säga sanningen. tur för er att ni inte har hört allt det som jag tänkt alla dessa dagar och månader. tur för er att ni inte hört allt som jag sagt. sorligt är väl allt vad det blivit. vi, du och jag, ni. jag hatar avsked. jag hatar att säga hejdå och veta att det aldrig kommer åter. så vi säger inte det här som ett avsked. vi säger det som vanligt. men vi har låtsas allt för länge. det är dags nu att inte behöva låtsas mer. det är slut nu. . . . .

I am afraid.
Its a part of me that wants to let him in
but then i feel myself put this wall up
and I dont understand why.

It makes me so sad that some people who
have lost everything still can me open for love
while I who lost nothing am not.

idag har jag tittat på systrar i jeans ännu en gång. jag vet inte hur många gånger jag sett den filmen och jag älskar den fortfarande lika mycket och jag tröttnar aldrig på den. och var eviga gång känns det också som ett hårt slag i magen när lena säger de här orden som står här ovanför. det är några få meningar som beskriver hela min inställning till kärlek helt rakt av. det känns som det lika gärna kunde vara jag som står där och ser ut över havet nere i grekland.

vart har mina ord tagit vägen?
JAG EFTERLYSER MINA ORD!

jag är trött på att inte veta vad jag behöver, trött på att alltid famla runt i mörkret, gråtfärdig på gränsen till utmattad letar jag mig sakta igenom, bearbetar varenda intryck och analyserar sönder varje tanke som simmar inuti min tankeverksamhet. jag sökt efter så många olika saker och försökt hittat förklaringar till allting. för jag behöver förklaringar för att förstå mig på mig själv. jag har aldrig hittat tillräckligt med förklaringar. jag har sökt trygghet i alla tänkbara hörn och vinklar. enda sedan jag skulle bli självständig har jag minsann letat. försökt att hitta någon ny trygghet som skyddar dig.

ska jag aldrig klara av att vara trygg i mig själv? jag vill så gärna vara det för letande efter något gör mig så trött och grinig. och jag tycks aldrig hitta rätt. för det är just det som är saken. jag tycks aldrig hitta rätt, ingenting tycks duga och jag klarar aldrig av att hålla fast vid någon speciellt länge innan någonting blir fel. antingen är det jag som tröttnar eller så ger den andra helt enkelt upp. jag är ledsen över att jag aldrig kan få skratta utan något bakslag dagen efter. jag hatar att ha dagen efter enda sedan vi uppfann dessa ord. dagen efter är bara två små ord som beskriver ångest, rädsla och tvivel på ett bra och kort sätt.

vi älskar förkortningar. jag belönar mig själv när jag kan beskriva mitt beetende med nya ord. jag tycker om när jag läser en viss mening eller text och den passar in på mig. den ger mig hopp om att någonstans kanske det finns något eller någon som kan beskriva varför jag känner såhär. varför jag blir rädd när jag blir rädd. om det är för att jag inte vill att människor ska komma nära eller om det är för att det helt enkelt är fel personer eller om det bara är så. så blir jag rädd pågrund av att om jag inte vill att människor ska komma nära, hur ska jag släppa till för att de ska komma nära? eller om jag helt enkelt möter fel människor, hur möter jag då de rätta? och om det bara är så, kommer det var så föralltid och kommer jag då vara ensam resten av livet och kommer jag klara av ensamheten? 

jag vill att du ska ha något extra. jag vill att du ska vara lika stor som du var för mig en gång, som du är för dem nu. men hur mycket jag än vill bringa fram den känslan igen och höja dig till skyarna går det inte. du är fortfarande samma lilla människa som jag, med lika många fel och brister, du tar precis lika många dåliga beslut och gör lika många misstag. då kommer rädslan igen, vågar jag förlora mig till någon som är precis lika mänsklig som jag? som kan göra samma misstag som mig och vara lika rädd som jag?
jag skulle inte vilja bli kär i mig själv med andra ord.

idag är en sån där dag då man saknar det stora gula huset.
när det enda man vill är att tiden ska spolas tillbaka och man fick sitta där i det stora köket med de blommiga tapeter och titta på henne när hon lagade mat eller bakade. Och man skulle följa efter honom ute i trädgården och följa varje steg och granska varje rörelse han gjorde.

idag är en sån där dag då man blir ledsen och bara vill gråta för att man saknar några så oerhört mycket. och att man saknar den stora trädgården och den gula gungan, körsbärsträden, hallonlandet, flaggstången, det gula lusthuset och sandlådan. ibland är det enda man vill få är att åka och kratta löv, fira påsk och julafton med hela stora släkten även fast man vet att man suckade när man var tvungen att följa med.

idag är en sån där dag då man känner sig otacksam för att man inte tackade gud för varje dag man fick spendera där. Att man inte tackade mor och far för alla gånger de dragit med mig dit mot min vilja och att man knappt vågade krama hejdå när man skulle åka hem igen.

idag är en sån där dag då man blir arg för att man inte föddes tidigare så man kunde lära känna dem bättre, för att man inte hann fråga dem om deras egna liv och vad de varit med om. Att
man inte hann bli sexton och kunde anteckna och dokumentera varje rynka, varje ådra, varje ord de sa.

idag är en såndär dag då man vill spola tillbaka och krama lite hårdare, hålla fast lite längre, fråga lite mera och inte vara så väldigt blyg. en dag då man skulle vilja göra om och titta lite extra, beskriva varenda rynka, varenda blinking, varenda gest. en dag då man skulle vilja träffa dem för att se om man är lik dem och fråga om hur han kände för att han var lika mycket ensambarn som jag. och jag skulle vilja lära känna henne bättre och få krama henne lite mera och titta på henne lite extra för jag kommer knappt ihåg henne alls och det slår på mig inuti att jag inte gör det.

för jag vill minnas, jag vill inte att allting ska blekna, jag vill ha en ask där jag kan spara alla minnen. där de inte försvinner, där de inte glöms bort eller suddas ut. jag skulle vilja höra historier för jag
älskade när han berättade och jag vill veta mer om allt. jag vill lära känna dem, jag vill inte bara att de ska vara mormor och morfar, jag vill se människorna bakom namnen.

och jag lovar mig själv att en dag ska jag tillbaka dit. Jag ska dit igen och få sitta vid skrivbordet i
deras forna sovrum och titta ut över trädgården och skriva ner alla intrycken och alla minnen. Jag ska laga mat i köket, jag ska bjuda till fest ute i trädgården och sätta upp hallonlandet och rosorna igen. Det är min livsdröm, min förut hemliga stora dröm och jag ska vara där en dag. Det är min dröm jag har för att hålla mitt hopp levande. jag vill söka mig till den platsen som gjorde mitt jag.
jag kommer tillbaka till den gula gungan igen, jag lovar.

She say dont give or sell your soul away
Cause all that you have is your soul.

varför händer det här? hur kan det bli såhär, varje gång, vareviga gång?
alla händelser omkring mig har blivit som ett kretslopp, som återvinns gång på gång.
skillnaden är att jag förändrats och människorna runt mig byts ut.
annars är allting likadant, samma händelseförlopp, samma känslor, samma panik.
samma känsla av att vilja slå på något riktigt hårt för att få ur allting som växer inuti.
för det som växer kväver mig och insikterna över vad jag står inför blir till smärta.

en smärta som dunkar i bröstet, i huvudet, som dödar min mage
och som slår bort mina ben under mig, så jag faller, faller och landar riktigt hårt.
en smärta som kväver mig, som vill dunka vett i mig, som får mig att tappa
kontrollen och som gör att paniken kommer smygande, som en tickande bomb.






you should know that love will never die
but see how it kills you in the blink of an eye

So if its true that love will never die
then why do the lovers work so hard to stay alive?

när det är som att hela kroppen gett upp och
när andetagen sticker som nålar i halsen.
när man tillslut märker sakta hur man börjar vänja sig vid
magvärken, de sömnlösa nätterna och tårarna.
hur man vänjer sig vid känslan av att vara där men inte tillhöra.

så helt plötsligt upptäcker man hur ledsenheten försvinner, 
varje morgon utgör inte längre en kamp för att få ligga kvar
och man blir påmind om att det finns dagar utan konstant magont. 

men jag vet att jag har en lång väg att gå.
jag vet att det inte är över, att jag har mycket kvar.
allting slutar inte ännu.
men det känns som det chocken, det värsta, är över.




tack för det (:

vanlig musik, inte mycket för omvärlden.
vår musik, vår cd som återbringer minnen, tankar, känslor.
en sommar, en som regnade bort för de flesta.
vår sommar, den regnade aldrig bort för oss. 


vattenpölar, nysnö och de första solstrålarna,
salta tårar, kalla händer och varma hjärtan,
panikångest, sömnlösa nätter och nertystade skrik, 
skratt och bus, mysstunder, pengabrist och godissug,
långa promenader, prat i natten och enorma telefonkostnader,
brustna hjärtan, tankar, längtan, saknad, sorg och glädje.
inget av detta vill jag uppleva med någon annan än dig.
du är den enda för mig.


Thank you for this moment
Ive gotta say how beautiful you are
Of all the hopes and dreams
I couldve prayed for
There you are.

det är december.
det är mörkt och jag hatar mörker.
och jag tycker om december för alla ljus.
och jag tycker om julen.
men visst ska man försöka se det bra i allt.
vem klarar det egentligen ?

och jag är bara så förbaskat ensam.

jag vet att jag inte får klaga.
eller klaga på någon annan.
för jag klagar ju lika mkt eller hur ?

och jag vet att jag inte får säga
precis vad jag tycker.
för det kommer ändå bara kastas tillbaka.

men ni har det så jävla bra, fast ni inte ser det.
någon som håller er hand och avgudar er.
vem vill hålla min ?