sen en tid tillbaka har jag börjat fundera på att lägga ner den här sidan. Det här har resulterat i en jävligt dåligt uppdatering här. Jag vet inte längre om jag tycker att det är lika roligt som det var förr. Numera är det en pliktkänsla. Och när saker blir till plikter vet alla vad jag gör, struntar i det om jag kan.

egentligen tycker jag väldigt mycket om min familj. ja, eller, ärligt talat tycker jag om en del av min familj. men andra delar tycker jag mindre om. jag kan inte säga att jag hatar någon, men jag tycker betydligt mycket mindre om vissa och betydligt mycket mer om andra. det är ingen hemlighet att min familj inte är helt perfekt, och det är ingen hemlighet att vi inte allitd haft det så lätt för oss. därför är det inte heller någon större hemlighet att vi kräver lite mer av våran omgivning, av dom som finns omkring oss än vad andra gör. Lojalitet, ärlighet och pondus är viktigt. What a loud of crap! När det kommer till den innersta kretsen, våran egna familj, behandlar vi varandra med smutskastning, lögner och nertryckning, inte alla såklart, men många. Skandaler om vems barn som gjort vad, vilka som är mer lyckade än andra och skadeglädje åt andras olycka. Kanske inte precis, men nästan. Och vissa anser sig vara alfahanen i flocken, vissa tror att bara för att dom råkar vara äldre (äldst?) så har dom rätten att behandla oss andra, tala till oss andra, bestämma till oss andra precis så som dom behagar. Är vi inte värda mer? Borde inte vi betyda mer än såhär?

Ibland misstänker jag att jag förvandlats till bitter. Förr kanske jag till och med var det, och idag är jag det garanterat. Iallafall på det vi människor kallar kärlek. Är inte den bättre än det här? Känns den verkligen inte bättre än såhär? Förr var jag en arg människa, mest på honom för att han trodde att han kunde bete sig som han ville, för att han trodde att det var OK att göra så som han gjorde, för att han helt enkelt "inte kunde bättre". Men med tiden fick jag lära mig att det var fler som gjort fel. Det var fler som trodde att det var OK, det var fler som "inte kunde bättre". Idag fick jag det bevisat, right in my face.

Jag är förbannad. Jag är sårad. Jag tycker att vi är värda mer än det här. Jag tycker att vi betyder mer än såhär. Jag vet att vi kämpat mer än det där. Jag vet att vi är bättre än vad du tror, att du vet, att vi är. Man begär inte människor man älskar att dansa efter sin egna pipa. Man begär inte villkor på sin kärlek. Man begär inte att folk ska göra saker för din egna självkänslas skull.
Man låter människor växa och bli sina egna individer. Man älskar vilkorslöst. Man tar hänsyn till andras känslor.

GÖR OM, GÖR RÄTT!

Be careful, R, the rumers saying you gonna have a baby soon. Du är den andra människan i världshistorien som lyckats med jungfrugraviditet, du är den första som lyckats vara gravid i 18 månader och nu väntar världen spännt på att få veta vilket kön du kommer att ploppa ut. Maybe you should call guiness world record?
If the daddy isnt a human, maybe even God himself is, what does that tell you? That your not just beautiful, intelligent and great in all ways, youre Gods own personal favorite. So, congratulations, R, to your non existent pregnancy.

You know you love me.

XoXo Gossip girl

efter många timmars serietittande, gossip girl och one tree hill, så insåg jag plötsligt, när klockan visade 02.30, att det kanske var dags att gå och lägga sig. som alla andra borstar jag snabbt tänderna när jag inser att jag imorgon kommer att vakna upp till  kebnekaisedisk. Och det kan jag helt enkelt inte tillåta. Så jag diskade upp disken, på knappt 20 minuter också! Och sen bytte jag sopporna, plockade bort gamla tidningar, saker, kläder och nu ska jag tvätta av mig sminket och sova. klockan är tre och det blev en aning senare (tidigare?) kväll än jag tänkt mig. God natt.

nu är allting bokat och klart. Jag och fröken Söten ska till Bulgarien, Sunny beach 24 augusti!!!!!!!

Jag älskar att ge människor komplimanger oavsett om jag känner dom eller inte. Det ger mig en tillfredställande känsla att se någon annan känna sig uppskattat eller bli glad över dom verbala viktigheter jag kastar ur mig. Det gör mig glad. Det som jag inte gillar med komplimanger är att få dom själv. jag har återigen kommit fram till att jag är bäst i att vara sämst i på att ta komplimanger. Är inte det konstigt?
att ge mig komplimanger får mig att känna mig illa till mods, ungefär som att människor ger mig falska förhoppningar om att jag fatiskt är bra på något. kan man ha lägre tankar om sig själv? egentligen vet jag att jag är rätt bra på många saker, med risk för att ha fel tänker jag inte räkna upp några av dom här, för att jag vill gärna fortsätta tro att jag är bra på dom. Det är också ett av mina problem (av många?), att jag vågar inte säga saker jag är bra på för då kanske det visar sig att jag inte alls är det. Så när någon ger mig en komplimang brukar jag mest le lite snett, studera mina skor som om jag hittat något intressant och mummla något i stil med neandertalarspråk. Jag blir illa till mods, för att innerst inne vet jag att det inte kan vara sant, för jag är inte bra på något, men egentligen är jag bra på jävligt mycket, det är bara det att ni vet inte vad det är och jag skulle aldrig tala om det för er, för då kanske det visar sig att jag inte alls är bra, på någonting.

jag skulle kalla mig själv en ganska renlig människa. Okey, man kan kanske inte äta mat från mitt golv och disken kan tyvärr bli tvingad att förbli odiskad en dag eller två men utöver det så är jag ganska renlig. Den här veckan är egentligen inget undantag. Jag har jobbat sen måndags och jag har diskat (iallafall varannan dag), plockat med saker och iallafall funderat på att dammsuga. Men sen kanske onsdags (ja, igår) så har jag bara inte orkat bry mig om allt vad städ heter. Och idag, ser hemmet fördjävligt ut. Disken är inte ett Mount Everest men åtminstonne kebnekaise, och jag anfalls inte av dammråttor men dom yr som snöflingor när huligankatten leker hela havet stormar. Och alla saker, kläder, papperslappar, tidningar, räkningar, diverse läppglans och läppsyl, gamla ciggpaket, ja ni vet, får det att se ut som en mindre orkan har dragit förbi. Så imorgon lovar jag mig själv (IGEN) dyrt och heligt att jag ska ta tag i städandet. Detta trotts att jag måste gå upp klockan 6.00 jobba från klockan 8.00 ända fram till klockan 16 för att sen släpa mig hem för att städa.

Like that ever gonna happen.

jag är totalt slut i huvudet idag. inte av utmattning på grund av jobb eller tristess eller rastlöshet eller massa jobbigt tänkande. utan socialt slut, mentalt slut. anledningen är inte svårare än att jag idag spenderat ca fem timmar på fik. och jag har pratat och umgåts och jag har mått sådär oförskämt bra. ni vet, sådär så man nästan skäms över att berätta om hur bra man mår och roligt man har. det är konstigt att man kan glömma bort hur roliga sociala stunder kan vara. det är konstigt att jag glömt bort hur sjukt social jag egentligen är. okey, jag hade inte gömt bort det helt, jag är juh faktiskt social ibland, i sthlm eller uppsala eller hos mamsen men när jag kommit hem har jag liksom glömt bort det. Men idag har jag iallafall varit social. Och det var mys. Och roligt. Och Fröken Söten är bara underbar att umgås med. Enkel och bara bra. Och jag är bara så jävla glad över att jag faktiskt har någon här, där jag är, och inte bara så himmla långt bort som det ibland kan kännas. Så fruktansvärt långt bort att man blir tårögd bara på tanken om hur långt bort alla dom där underbara människorna är. Men nu kan jag säga att jag också har en underbar människa här, här hos mig, i närheten. Och det gör liksom det enklare att leva med alla dom där milen mellan dom andra, för även om vi ses, så ofta vi kan, så känns dom där milen oerhört långa och Fröken Söten, här, får liksom ensamheten att inte kännas så himmla tom och ihålig och lång. Ensamheten är mer fylld och upprymd och nära. Ensamheten är liksom inte ensam längre.

jag somnade på soffan hemma hos mamsen. jag vaknade med ett ryck när det högg som rakblad i min livmoder. då var det dax igen, jag tog en alvedon men mensvärken vägrade att ge med sig, det gjorde så ont att jag mådde illa. Och jag spydde. Tillslut la jag mig i mamsen säng och grät och skrek och ville bara gå under. Varför kan man bara inte få dö när man verkligen vill?!
Efter fem minuter med värmekudde mot magen var värken över och jag totalt utmattad. allting var över, från början till slut på tio minuter, tio outhärdliga minuter. Det blev till att knalla över till Väninnan med mamsen för att låna en burk alvedon. Äntligen hemma! Jag ska trycka i mig potatisskruvar och ramlösa för det är jag värd.

den senaste veckan har jag haft små korta men intensiva och jävligt smärtfyllda mensvärkstunder. Dessa korta, intensiva och jävligt smärtfyllda mensvärksstunder påminnde mig om min tonår, då jag verkligen hade (tydligen släktdrag då mams och yster också det) extrem mensvärk. Första dagen på mensen kunde jag inte ens komma upp ur sängen, så jag blev sjukskriven, om och om och om igen. Tillslut kom p-piller och jag har aldrig varit så tacksam i hela mitt liv (tills dom fuckade mitt humör). Numera har jag p-stav och jag har faktiskt inte haft sån där extrem mensvärk alls, förrän inatt.

Jag vaknade av en extrem huggande värk i magen och det gick inte att ignorera. Till slut kryper jag ut till toaletten för att leta reda på min bästa vän mr Alvedon. Han hade rymt och där stod jag, tjutande och svärande och allmänt hatade min kropp. Min kropp gillar inte att bli hatad så mensvärken blev värre och kröp sig bak i ryggen (som den alltid gör när den är extrem). Så jag hade inte vara djävulskt ont i magen, nu hade jag ont i ryggen också. Försök att ordna det utan värktabletter. Tillslut kräp jag tillbaka i sängen och gjorde det jag alltid gjorde då inga värktabletter fanns, jag knöglade ihop en kudde och la mig på den, med trycket och värmen som kudden gav upphörde mensvärken (efter typ en timme) och jag somnade om.

Behöver jag säga att jag vaknade av ryggvärk då jag legat på mage som ett V med en kudde under mitten av min kropp?
Ibland hatar jag att vara tjej.

jag hamnade i en ganska otippat konversation med en gammal kompis till mig på msn. Vi började disskutera droger då jag hade en vän som förr hållit på med det. Han undrade hur det var med henne idag och jag svarade med som det var, att det var bra, att hon varit ren i snart tre år, att hon var sambo och hade världens goaste jycke och att hon snart ska ta studenten. Han sa att det var bra och jag svarade som jag alltid svarar när någon frågar om henne, att jag är sjukt stolt över henne.

Saken är att jag nog aldrig sagt det till henne. Jag har nog aldrig sett henne i ögonen och sagt att "vad STOLT jag är över dig". För det är jag, jävligt stolt. När sanningen om drogberoendet kom fram böev jag först arg, jag var förbannad att hon varit så jävla dum, jag var förbannad på alla hon umgicks med (jag bodde juh själv inte ens i närheten av henne), jag var förbannad på hennes mamma, men mest var jag förbannad på mig själv som inte ens hade märkt något. Sen blev jag ledsen, ledsen över att jag inte märkt något, ledsen över att hon inte hade kännt sig så trygg med mig att hon kom till mig, ledsen över att hon varit så dum som att ens börja. Men sen kom det, hon fick bara välja, mig eller drogerna. Vad trodde jag, att det skulle vara så enkelt?
-Ja, vännen, nu slutar jag med droger bara för att du säger att jag måste välja.
Men jag stod fast vid det, det var bara att välja. Men jag sa faktiskt också att om hon valde att sluta så skulle jag hjälpa henne (så jag var inte helt omöjlig).

Det blev en lång och jävligt gropig resa. Många hastiga tågresor, många oresonliga disskutioner, många tårar, många cigg, många nätter, många nattliga telefonsamtal. det blev mycket om mycket. Och jävlar vad vi kämpade. Jag har nog aldrig kämpat så hårt för någon (inte ens för mina förhållanden) som jag kämpade för henne. Och såhär snart tre år senare, var det värt det, vartenda liten tår, svettpärla och icke existerande blodsband var värt det. Mest därför att vi idag är så konstigt nära som man bara kan vara. Vi är egentligen inte som vänner, för vi ligger inte på samma vågläng (jag är 22, hon 19), jag är därmed lite äldre i tänkande och tyckande men samtidigt så gör det mig inget. Hon är mer som en sån där fosterlillasyster som man måste ta hand om och banka lite vett i ibland. Hon är underhållande i sin ungdomhet och ögonrullande i sin ibland lite för naiva inställning. Men som sagt, det gör mig inget, för jag skulle inte ha gått igenom allt det där, jag skulle inte ha gjort allt det där för henne om jag inte hade älskat henne. And I do, for the next 100 years.

normalt sätt brukar man gå igenom saker, älta dom och sen gå vidare. Jag går igenom saker, ältar dom, stoppar dom i en liten låda, går vidare och plockar fram lådan för att älta dom igen. Jag är näst intill världsmästare i ältande. Jag gör det inte med flit, det bara blir så. Ofta blir alla andra runtomkring förbannade när jag ältar något för hundrefemtioelfte gången så jag har slutat älta saker öppet. Jag ältar dom mest för mig själv, i smyg. Jag är också mästare i att skapa nya stunder av ältande. det räcker med en låt eller ett uttryck eller bara en enda liten pyttetanke så är jag där igen. Det senaste åren har ältandet gått ut på henne eller dom. Men nuförtiden går äldtandet ut på en annan vän jag en gång hade, av det motsatta könet. Och jag ältar, och ältar och ältar! Jag ältar mig galen! Och sen när jag gjort det stoppar jag ner ältandet i en låda och går vidare för en stund. Till ältandet hörs musik, alltid speciell musik som får mig att älta (och känna mig) sämre.

När sötnöten var här sjöng jag musik till henne av just den här musiken. Jag sjöng och dansade men då fick den mig att må bra, musiken. Det var rätt artist men fel låt. Men nu är det två av två rätt och jag börjar älta igen. Det var ett jävla ältande på mig!
Jag dedikerar låtar höger och vänster och i veckan dedikerade jag ännu en låt. Den här låten är dock till det motsatta könetvännen och jag tror inte ens att han minns det. Hur sorgset är inte det?

Bon Jovi- Captain Crash and the beauty Queen from Mars.

idag är jag barnvakt. Lilltjejen sitter på golvet och leker med mina lådor. Det blev en tidig (fyra) morgon men inte gråter vi för det. Somnade om till sex och sen dess har det varit mat, mys och lek. Jag hann till och med duscha efter morgonvilat. Nu är jag påklädd och klar och vi ska gå ut och gå med zhalleboy och barnvagnen. Idag kommer jag ha fullt upp. Det tackar vi för.

Dessutom funderade vi starkt på att gå över till Fröken Söten och väcka henne. men det lär inte uppskattas, så vi får vänta tills hon vaknar själv :P

jag är uppe, vaken, inte tillsängliggandes och jag är bakfull. Dagen efter en härlig fylla påminns jag av familjens antabusgen som sätter sig på tvären och jag blir dålig, riktig dålig och jag får sen en AHA-upplevelse och påminns om att det här är anledningen till att jag inte dricker. Fast idag är antabusgenen inte alls så hemsk som den kan vara, inte ens i närheten, men den är lagom hemsk, sådär så man bir smått påmind iallafall. Men det går över. Nu ska jag slava framför spisen och tänker jag knalla iväg till jobbet. Bakfylla på jobbet är dock inte att rekomendera, men vi gråter inte för det.

det är väl tur att jag bestämde mig för att bojkotta valborg iår igen, för när jag varit hos mamsen och käkat grillad mat (I LOVE grillad mat) så fick jag en lätt huvudvärk. Sen tog jag, mamsen och monstret en promenad och tittade på valborgsbrasan och under tiden gick den lätta huvudvärken över till migrän. Väl hemma hos mamsen blev det alvedon och soffan tillsammans med Guldkompassen, som förövrigt inte alls levde upp till mina förväntningar. Huvudvärken släppte men sen kom magknipen och lätt illamående. Jag antar att jag blivit smittat av något av alla dessa virus som sprider sig som löpeld nu på vårkanten. Iallafall blev det tvångscykling hem eftersom jag inte får gå i småstan själv efter skymning (min mamma är paranoid). Äntligen hemma, jag är allmänt slut efter 1000 frågorsleken med mitt monsterbarn och alla dessa jobbiga kroppsliga sjuksymptom. Ska nog bara sjunka ner i sängen och läsa lite, om jag ens orkar det.

En trevlig valborg till alla er därute.

igår blev den där fikan äntligen av. Fröken Söten stod redan och vänta när jag kom till jobbet, för att möta mamsen. Mitt minne är inte det bästa och skriver man inte upp saker så glömmer man lätt bort dom. Så det blev dubbelbokat, men vi gråter inte för det. Vi gick en sväng på utförsäljning och jag fyndade två ursöta klänningar! Fröken Söten var dock inte imponerad, fast tur är väl det, för nu är det bara jag som har sånna klänningar :)
Sen svängde vi hemmåt mig. Det var så länge sen jag var i sociala sammanhang (som inte är jobbet eller med min familj) att jag faktiskt var orolig över att jag glömt bort hur man gör. Men att vara social är en konst! Och jag tycker att jag kan säga att jag skötte mig fint. Jag förväntade mig inget men jag blev glatt överaskad och lätad över hur enkel och öppen Fröken Söten är. Och det gillar vi, starkt. Hon är mys och jag hade mys och det här ska vi tamejfaan göra om. Så det så!

KPA skickade papper om pensionsparande. Tydligen hade jag valt dom som förvaltare till min pension. Och dom informerade mig om att år 2051 kommer den första utbetalning av min ålderspension. Och jag fick panik! Jag menar, för några år sen var år 2000 så himmla långt bort, nu är vi inne på 2008 och det dröjer inte länge förrän 2051 är här och jag ska gå i pension som en gammal, skruttig dam. PANIK!

igår blev jag arg på huligankatten. Hon galoperade runt i lägenheten som en annan knäppis och hade till slut ner en vas. Den gick inte sönder, men då fick jag nog. Så jag galoperar efter henne, tar henne lös i nacken och håller henne mot golvet. nu får det vara nog! När jag släpper henne, ger hon mig en rak höger i anskiktet! Om jag blev arg! Så jag tar tag i henne ytterligare en gång, sätter henne mot golvet och säger nej. När jag släpper henne ligger hon kvar, men så fort jag vänder mig om för att gå attackerar hon mina fötter, sen springer hon under sängen och gömmer sig. Efter mycket om och men blev vi tillslut sams och gosar i sängen. Nu på morgonen när Herr och Fru Duva sätter sig på mitt balkongtak börjar huligankatten prata med dom. Hon är en skum katt, men jag älskar henne mer än allt annat.

tonåringen - Jag är hård och besynnerlig!
jag - Jaha du, och vad gör det mig till?
tonåringen - Mjuk och sensuell!

(efter mycket om och men blev jag tillslut mjuk och sensitive)

hon är inte klok, mitt lilla tonårsbarn.

jag vände på dygnet i onsdags och vände tillbaka det i lördags. Jag jobbade natt ons-fre och sen jobbade jag delat på lördagen. På lördag var jag så slut på kvällen att jag bad tonåringen att sova hemma. Jag orkade helt enkelt inte med sällskap. sen damp jag ner i sängen och somnade.

Nu har jag varit vaken och en dryga timmen och sitter på balkongen och dricker morgonkaffe. Min balkong är som rena bastun och solen lyser starkt och inte en vindpust så långt ögat når. Det är vår! Jag är lite arg för att jag dragit mig för att köpa solglasögon men idag tänker jag beställa ett par stycken. Dessutom är det livsviktigt med att beställa böcker! Jag läste ut min sista igår. Jag är inne på Marian Keys-maraton så det blir nog en eller annan bok av henne.

Efter Fröken Lejons uppiggande snabbbesök i småstan i torsdags så saknar jag henne mer än tidigare. Men det går över. Vi ses juh snart igen. Och när vi ändå är inne på vänner och bekanta så tror jag att jag kommer att få en ny vän här i småstan. Hon är skön, udda, jävligt trevlig och öppen. Och det känns bra, det var länge sen jag hade en ny vän.

förr kunde jag inte sova på nätterna. Dom var långa och tråkiga och bara så jävla ensamma. Numera är det inget problem. Somnar runt 23 och vaknar kring 8. Det har varit ett sant nöje, men från och med imorgon och till och med fredag är det slut med det. Det kallas nattpass. Ja, det är jobbrelaterat, vad annars. Egentligen borde jag inte klaga, det blir mycket klagande i min blogg, eftersom jag själv sa att jag tar nattpassen. Som man bäddar får man ligga antar jag. Och jag bäddar ofta mycket dåligt.

Från en sak till en annan, jag irriterar mig på kanal 5. För någon vecka sen sändes alla mina favoritprogram, drygt 6 dagar i veckan, men helt plötsligt, hux flux, så har alla dom upphört trotts att dom precis startade en ny säsong. Jag fattar inte, vad är grejen? Numera sänder dom trista repriser eller filmer som man sett femtioelva gånger. Tack för den kanal 5!

Och så envisas jag med att läsa gamla dikter från ett helt annat liv. Jag blir ledsen och förbannad och allting slutar med att jag, igen, hatar mig själv för att jag envisas med att trycka ner mig själv i skorna. Jag är en loser.

jag har läst ut boken "Jag överlevde" av Mietek Grocher. Han var häromveckan i småstadens skola och hade en föreläsning. Han stod själv på scenen och berättade om alla hemskheter han varit med om som jude under andra världskriget. I hans bok har han skrivit ner dom mest osannolika händelser som man själv aldrig kan få in i huvudet. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker, man kommer aldrig att förstå. Jag själv blev som avstängd och tänkte hela tiden att den här boken är inte sann, en människan kan inte behandla någon annan människa på det är viset. Men historien är sann och det finns till och med bevis på människans grymhet. Jag läste ut boken på rekordfart och jag säger sen till tonåringen, som var med på föreläsningen och köpte boken personligen av Mietek Grocher att jag önskade att jag hade fått vara med på den föreläsningen. genom alla dom åren av helvete Mietek Grocher upplevde försökte alltid han och hans familj att hålla humöret uppe, ända in i det sista. Mietek Grocher är en stark man.

En annan bok som också är verklighetsbaserad som man borde läsa är boken "gör vad ni vill men döda henne inte" av bob Snoijink & Jolanda. Bob Snoijink är författaren och jolanda är kvinnan som boken handlar om. Hon har berättat och han har skrivit. Hon berättar om hur hon överlevt ett helt liv full av tortyr, våldtäkter, misshandel, aborter, barnamord och ständigt svek, av hennes egna familj. Hon bodde i en småstad i Holland och redan som dryga fyraåringen började hennes egna mamma utnyttja henne sexuellt. Och med tiden även hennes pappa och bror, grannar, och andra bekanta som deltog i hennes familjs galna S&M lekar där hon var leksaken. När jag läste boken hände det ett flertal gånger att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och gråta. En gång kräktes jag till och med. Boken är fruktansvärd och jag får inte in i skallen hur en människa kan överleva, och sen orka berätta en sådan historia. Utdrag ur boken:
"Tydligen ville mina föräldrar gärna att jag skulle bli med barn; preventivmedel var något som satte käppar i hjulet för det hela. Till polisen har jag sagt: "Jag var en maskin, i vilken man sprutade sperma och ur vilken det kom bebisar".

Men mina föräldrar måste ha råkat i panik när de kom på att mitt havandeskap kunde tyda på att något inte stod riktigt rätt till i mitt hem. Därför satte de igång förlossningen på konstgjord väg. Min mor höll fast mig och min far sparkade och slog mot min mage. (...) Men det gick inte så flott som man räknat med. Då sa min mor till Adriaan att han skulle hämta verktyg så att de kunde få ut barnet (...) därefter gick Adriaan ut och kom sedan tillbaka med verktyg: en tång som min far använde i sitt arbete och en elektrisk borrmaskin."

Läs dessa böcker. Dom är sanna, dom är bra och dom är gripande och ger en inblick i hur jävla skruvad människan kan vara.

I hegen var jag med om något jätteromantiskt. Eller egentligen var det inte jag alls utan min systeryster. Norrlänningen hade ordnat, i all hemlighet, en 24timmarskryssning helt utan barn. Han hade bokat en finare hytt på paradise och en chafför som körde dom ända till terminalen så att min systeryster inte skulle ana något alls. Han bad henne att packa en väska med ombyte och sen lämnade dom barnen hos mig och mamsen. Senare hörde systeryster av sig och sa att hon var glatt överaskad och dom hade ätit dyr middag på en av restuarangerna och varit vakna länge och bara haft det jättebra. Det där gjorde norrlänningen bra. Och enligt mig var det en av de mest romantiska sakerna som jag varit med om. Bra gjort norrlänningen!

Farbror ångest är på besök igen. Han har stannat ett par dagar nu och det börjar kännas ganska påfrestande. Om jag kunde, skulle jag slå han på käften, men hur slår man en låtsasman? Börjar vråla och veva med armarna som propellrar i ett tomt rum och hoppas på att man träffar? Om det ändå vore enkelt att bara lyfta luren och viska hjälp och se när den kommer ridande på nästa tåg. Om det ändå vore enkelt som att gå till en annan port och knacka på för att sen bryta ihop. Om det ändå vore enkelt. Det som är svårast är att inte veta varför Farbror ångest envisas med att stanna kvar. Varför han envisas med att plåga, rispa, klämma, trycka på? Vad är problemet!?

Igår satt PojPoj i mitt kök. Han satt mittemot mig i sjukt avslappnande kläder, drack kaffe och åt tigermuffins och pratade om böcker som är verklighetsbaserade. Han skulle låna ut en bok till mig som handlar om en man som blir besatt av tärningar och låter sitt liv tillslut blir styrd av dom. Jag var otrevlig, för jag lyssnade inte så noga på det han sa. Jag satt mest och försökte att inte ha ångest och var bara glad över att det faktiskt satt någon här, i mitt kök, som inte delar blodsband med mig, och inte pratade med mig i telefon, flera hundra mil bort. Jag var glad att det satt en livs levande människa mittemot mig och inte någonannanstans i världen, med en kall mobiltelefon i handen som brusade för minsta vindpust. Det var bara skönt att sitta i ett halvmörkt kök med en levande person mittemot.

jag tvättar första gången i min nya tvättstuga. den är ljus och fräch och har torktumlare, strykbräda, torkskåp och mangel. Jag måste erkänna att det är fan så mycket roligare att tvätta nu än i min förra sunkiga tvättstuga med ett torkrum som aldrig torkade tvätten. Jag ska till och med mangla mina lakan idag. det ni!

igår var det ångest. Tvättäkta, hjärtekrossande, panikframkallande ångest. Och jag vet inte varför. På dagen var jag på jobbet och då är det lättare att fly sina tankar, det är lättare att ignorera alla dom där äckliga råttorna som kryper i bröstet på dig och knager på revbenen. Men när man kommer hem är det inte lika enkelt. Tonåringen spenderade ännu en natt här och när jag klev in genom dörren orkade jag knappt att hälsa. Teet jag gjorde smakade inge bra, programmen som gick på tv var dåliga, och inte ens en ciggarett fick mig att må åtminstonne lite bättre. Jag stängde av allting och gick och la mig. Klartvaken. Måste jag påpeka att jag hatar sånna här nätter? Tillslut brister allting och jag bara gråter, tysta, brännande tårar i mörkret. Tonåringen anar inget, för vid det här laget är jag agent 007 i att gråta tyst för mig själv. Hon pratar och jag svarar mellan mina nertystade snyftningar. Tillslut somnar båda av utmattning. Och jag drömmer, mardrömmar.

normalt sätt är huligankatten störst, bäst och vackrast. Den som korsar hennes väg blir antingen fräst på eller riven. Idag kom hon hem igen efter en ca 1 vecka lång visstelse hos min mams. Och nu är hon inte stor. Hon låg under soffan största delen av kvällen. Sen flyttade hon sig till den tryggaste platsen, som fortfarande är hemma för henne, nämligen fönsterbrädan i köket. Och där har hon legat sen dess. Hon kommer fram till datorn då och då för att bli lite klappad på sen går hon tillbaka till sin plats i hörnet bakom gardinen. Hon jamar lite beklagande ibland också, säger typ att det här är helt fel. Hon vänjer sig när hon börjar gå och nosa på sakerna och inser att det här är hennes hem. Samma saker, men lite större.

Här kommer dom lovade bilderna. Lite sent, men bättre sent än aldrig :)

köket går i grått/silver, lila och mörk trä. I love it.

köket från vardagsrummet. vilket är bra, kan se på morgonTV från köksbordet :P

två hallar. det här är från lilla hallen till den stora.

sovrummet (sen när sängen kommer). Tapeterna är blå men inredningen kommer att vara svart, rött och guld. Såklart små inslag av blått också. Låter ingen bra men kommer att bli så jävla snyggt sen :D

sovrummet igen.

toan går i bara naturfärger som grönt och blått. Ska försöka få in lite trä där med :D

vardagsrummet är mysigt som faan.

jag är en besvikelse för alla dom som väntar på bilder från hemma. Igår sydde jag gardiner, var ute och gick promenader med syskonbarnenbarnen, hjälpte mamsen att lägga syskonbarnen och var hemma supersent, utan kamera. Att jag blev arg på mig själv är väl inget nytt. Men idag har jag satt upp gardinerna, tavlorna och mina persiener så nu är det bara att hämta kameran. Så det blir förmodligen inte förrän ikväll bilderna på hemma kommer in.

Jag pratade md mams igår. Efter att ha flyttat ut från huset har inget någonsin kännt som hemma. Det spelar ingen roll hur mycket saker eller fotografier jag haft, det har helt enket inte bara varit hemma. jag har inte kommit hem och kännt att äntligen hemma. Men den här gången är det annorlunda. Kanske är det för att jag ordnade allting själv. Jag tittade på ägenheter själv, jag packade själv, jag planerade själv. Ingen hade något att säga till om, varken inredning eller vilken lägenhet jag skulle ha och kanske är det därför det nu känns som hemma.Vad vet jag, men hemma är det. Och bra som faan känns det. Kan det då bli bättre?

nu är flytten avklarad. Egentligen blev den det lite tidigare än den egentligen skulle men det är inte hela världen. Jag ska nu i helgen sätta mig ner och kolla på sängar från ikea (JA IGEN! jag kan inte rå för att jag föddes in i sveriges veligaste familj!) Sen ska jag beställa. Och nu blir det inga mer turer om att ska jag eller ska jag inte. Nu gör jag det bara. Dessutom kommer min mor strax hit för hon ska följa med mig och titta på en ny dammsugare (måste jag vara så tydlig och berätta att det är hon som anser att jag borde skaffa en ny och inte jag?) Min mams i all ära men jag tycker inte att dammsugarköp är speciellt intressanta eller roliga. Hon däremot tyckte att det var ett mycket viktigt köp. Man ska tydligen kolla hur lång sladden är (hennes är minsann hela 9 meter) och vilket sug den har (?!) Och sen hur den låter (juh mindre dessto bättre). aha okey, tack mams nu vet jag exakt allt det finns att veta om dammsugare. Men vad ska jag med det till? Ajja, den gröna faran (min nuvarande dammsugare som är limegrön) har iaf gett upp. Hon är kass och det du stoppar in kommer ut samma väg, ungefär. Därav detta plötsliga dammsugarköp. Hur som haver så ska jag sy mina gardiner idag (jag tror jag så så i onsdags också, och torsdags och fredags?) Så jävla fina och dyra. Men det får jag leva med. Sen lovar jag (igen, vilken gång i raden är det nu J?!) att sätta in bilder på lägenheten till kvällen.  Cross my heart.

Precis innan jag vaknade så hade jag en mardröm. och för första gången på en herrans massa år inkluderade det vampyrer. Och inte sånna där snygga, heta brad pitt vampyrer från en vampyrs bekännelse, utan riktigt vidriga saker. dom försökte låsa in mig på ortens skola. Men jag rymde och försökte komma hem till min enda trygga plats på denna jord, mamsens hus. Men mamsen hade förvandlats till en vampyr och försökte köra över mig i en blå mini cooper. Men jag hoppade på bilen och höll fast i vindrutetorkan och då fräste hon mot mig sådär som bara vampyrer gör och kallade mig en envis kossa som vägrade att dö.

Undrar just vad den drömmen betyder? Kanske har jag jobbat för mycket (8:de dagen nu) eller så kanske den här flytten och ikea börjar gå mig på nerverna. vad vet jag. Det enda jag vet är att jag blev så ledsen att min mamma hade förvandlats till ett blodtörstigt monster och att jag vaknade, kröp ihop till fosterställning och ville gråta.

jag och min systeryster är så olika som systrar kan bli. vi delar inte samma värderingar, vi tycker båda sällan lika om någonting, jag har empati, min syster inte så mycket. Jag ställer gärna upp, min syster oftast bara om hon tjänar något på det. Jag pratar gärna om saker, min syster skriker. För någon vecka sedan kom hon och erbjöd sig att hjälpa mig att flytta (första gången någonsin) och jag blev förvånad men glatt överraskad tills min mams undrade vad hon hade i kikaren. Jag försvarade min syster och tyckte att min mamma var orättvis, people change. Senare fick jag veta att dom inte kunde hjälpa till med bil, eftersom den skulle vara på besiktningen ungefär samtidigt som vi skulle börja flytta grejer, detta innebär att hennes sambo inte heller kan vara med då han är borta med bilden. Detta innebär att hon ska ha två barn med sig när hon ska hjälpa mig att flytta vilket resulterar i ingen hjälp, eftersom en bebis måste underhållas och en annan som kommer att springa i vägen (inget ont om mina syskonbarn för jag älskar dom till döds men dom fungerar inte riktigt som flytthjälp vid 5 månader respektive 4 års ålder). Jag blev irriterad men röck mest på axlarna.

idag ringde jag för att fråga om vi skulle kunna åka till ikea på tisdag eftersom mams nu gått med på att köra med släpet. Hon sa blankt nej. Anledningen var för att hon ville inte ha med sig två barn till ikea. Jag försökte med att det skulle juh inte ta lång tid eftersom jag redan visste vad jag ville ha men svaret var fortfarande nej. Jag blev sur, riktigt jävla sur, nästintill förbannad eftersom jag vet (med betoning på vet) att hade hon behövt något från ikea själv hade hon ställt upp eftersom älskade mormor och moster skulle vara med och underhålla barnen så att hon kunde shoppa. Men eftersom hon inte tjänar på det hela, behövde hon inte ställa upp.

Ibland undrar jag om vi verkligen delar samma mamma, eller ens samma uppväxt. Ibland undrar jag till och med om vi bor på samma jävla planet, för jag bara vet att två syskon, med samma uppfostran, samma mamma bara inte kan vara så olika som vi är. vi är natt och dag, sött och surt, coca cola och fanta, vi är två helt olika arter. Jag är homo sapiens och hon är en alien fast i en människas kropp. Jag älskar min syster, både högt och lågt men ibland kan hon driva mig till vansinne. På riktigt.

dom av mina vänner som inte redan har en pojkvän brukar dejta ganska mycket. jag hör deras historier berättas för mig och jag undrar varför jag inte kan bara kasta mig ut i ovissheten och hångla lite, dejta lite och se vart det leder. Jag inser snabbt att det inte ligger i min natur. Och jag vet det, för jag har testat. Jag är bara inte en sån där människa som dejtar. Om man dejtar är det som att leta efter någon att dela sitt liv med och jag tror inte att det leder någon vart. Jag tror på ödet och om det är menat att jag ska dela mitt liv med någon så kommer ödet se till att det blir så, oavsett om man letar eller inte. Därför står jag passivt bredvid och lyssnar på andras historier.

Jag vill inte leta, jag vill bli tagen med storm. Jag vill trilla av stolen, bli stum, svag i knäna och jag vill fnittra larvigt. Jag vill ha kärlek vid första ögonkastet, inte fjärde eller femte. Jag vill att blixten ska slå ner. Jag vill vara trettio. Jag känner nog ingen som tror på magi lika mycket som jag gör. Och att förlita sig på en 60årig gammal spådam är nog bara jag som skulle göra. När jag är trettio kommer han att dyka upp, från ingenstans med ett barn i släptåg. Han kommer att bli den som många letar ett helt liv för att hitta, och han kommer bli a keeper for life. Och fram tills dess kommer jag att agera slampa med en kravlista på blommor, bion och choklad (framförallt choklad!). Det känns tryggt, vem vill dejta någon som väntar på någon annan som inte är du? Vem vill dejta någon som gett upp för länge sen? Och för att strö på det dåliga självförtroendet, vem skulle vilja dejta mig?

Jag är ofta sarkastisk, nedlåtande och irriterande. jag klagar mycket och jag har en kravlista som skulle kunna gå flera varv runt jorden. Jag är sällan nöjd mer än fem minuter och jag begär en hel del av dom som ska vara med mig. Men jag har sveriges störtsa hjärta och anser jag att du är värd det skulle jag gå genom eld för din skull, jag vänder mer än gärna ut och in på mig för att göra andra glada och att lyssna och ge råd är något jag lever för. jag vill veta allt om allting och jag vill gärna veta vartenda liten detalj det finns att veta om dig. Jag piffar gärna upp någons vardag med små saker och jag överraskar ofta med goda bakelser eller mat eller något annat som du gillar. Jag är en fisk född i tigerns år och det gör mig komplicerad. och vem vill ha någon komplicerad när man kan få något enkelt?

när man har roligt så kastar sig tiden fram och plötsligt tar allt det där roliga slut. och när man har mindre roligt segar sig tiden som sirap och det känns som om dagen aldrig vill ta slut. idag har det varit en sirapsdag och när jag tänker på dom nästan 14 dagarna som det är kvar innan jag flyttar känns det som om tiden bara går saktare. Jag vill ha det klart nu. Jag vill ha lägenheten, jag vill ha allting uppackat, jag vill ha min säng. Allt utom sängen går att fixa innom 14 dagar och anledningen till denna enorma besvikelse är att ikea inte behagar att ha just den sängen (eller mina två andra alternativsängar) på hemkörning. jag har nog aldrig uttalat mig såhär men jag är  b e s v i k e n  på ikea. varför har dom bara dom fulaste sängarna på hemkörning? är det bara för att ikea är ett så fruktansvärt lat företag och går med sådan enorm vinst att dom anser att dom 500kr dom tar för att köra hem saker till folk är skitsummor? Vad anledningen än är så gör det mig inte mindre besviken. egentligen bryr jag mig inte överhuvetaget om anledningen utan jag vill bara att dom ska köra hem min jävla säng, ska det vara så jävla svårt?!

idag tog jag mig friheten att sova tills jag vaknade. och det blev sent, sådär 13.30 sent. och efter att jag vaknade har jag druckit två koppar kaffe och sen legat kvar i sängen. jag har tittat på christine, vänner och dr phill, dowsons creek och gilmore girls. inget jag egentligen följer alls och totalt bortkastat men idag kände jag ett extremt behov av att göra ingenting. Nu däremot börjar jag bli rastlös och har bestämt mig att efter den här koppen kaffe så ska jag duscha och sen gå hem till mams för att slå ihjäl några timmar. Som det ser ut just nu är jag ledig till helgen men fredagen är fortfarande kvar så det hinner nog ändras. e vill ta mig till uppsala för att "inte fira min födelsedag på något visst sätt". Det är skönt när folk i min närhet vet hur jag vill ha det. men det känns lite som bortkastade pengar. Inte för att jag inte vill träffa henne utan mer för att hon kommer hit nästa vecka och veckan efter det. och dessutom är jag inte rik nog (varken nu eller nästa månad) att låna pengar.

men det får bli någon annan dags bekymmer. Nu tänker jag duscha.

den här helgen har handlat om promenader och vänner. det innebär att jag faktiskt spenderade tid med någon annan som inte delar samma dna som mig. Dessutom spenderades det en hel del tid med en hund. Men det här inlägget handlar egentligen inte om det, utan det här inlägget handlar om mina stackars skor. Mina underbara, guldiga tygskor som nymera har gått i graven då sulan har lossnat från skodelen och man ser rakt igenom mina skor. Det finns ingen som helst räddning för guldskorna. Dom kan endast få stå som trofeer på min byrå. Numera har mina skor gått i pension.

det är ingen direkt hemlighet att det har varit ganska så tungt på jobbet den senaste tiden. Och det är inte heller någon hemlighet att det är bara vissa klimakteriekärringar som gör allt för att motarbeta en förändring, därför är jag faktiskt ganska glad att mina pass den här veckan har bytts ut till nattpass trotts det långtråkiga timmarna. Att det tre nattpassen jag får den här veckan dessutom ger mig 30 timmar istället för 20 timmar gör inte saken sämre heller (plus nattOB:t). Så jag behöver inte ha direkt dåligt samvete för att jag sa ifrån en delad tur i slutet av månaden för att kunna flytta och umgås med mina vänner som kommer från alla håll och kanter för att hjälpa till.

Det slog mig igår att det inte är långt kvar till påsk heller. Paniken hoppade på mig, rätt i ansiktet. Jag och en vän har genom åren skapat tradition att jag kommer till dom och firar påsk, eftersom min familj inte gör det. Men det här året är lite skillnad då min vän har blivit sambo (som ska komma med såklart) och att min väns mammas sambos barn (blev ni förvirrade nu!?) kanske också skulle dyka upp. Egentligen borde jag inte känna mig utanför eftersom jag har alltid varit ett bihang för den familjen och för att jag nästintill bodde där från och till som barn och tonåring men det känns ändå konstigt. Så jag kastade mig in garderoben för att se om jag har något respektabelt att ta på mig. Kanske min nya oanvända svarta känning och mina nya tallinpumps? Då ser jag lagom avslapnad men ändå en aning fira-påsk-snygg-ut. Vi får väl se. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är det minsta nervös eller känner mig en aning orolig. För vad kan man då undra och det enda svar jag kan ge är för att jag återigen är så rädd för att inte passa in. eller för att folk ska tycka att jag inte har något där att göra. Eller .... Ni fattar vinken.

natten till idag jobbade jag. mitt absolut största problem med att jobba natt är att det blir så långtråkigt. Timmarna sölar sig fram och mellan 05-07 så är man så uttråkad att man skulle kunna börja göra gymnastik i korridorerna. Men jag hade böcker och korsord med mig så jag hankade mig fram ändå. Jag läste ut suchi for beginners och den var faktiskt jävligt bra när man väl tog sig i kragen och faktiskt började läsa den istället för att ha den som prydnad på nattusbordet. Sen startade jag Marian keyes "är det någon där?" som  jag köpte på bokrean. Ville egentligen ha den på engelska men hittade den inte och orkade inte beställa från nätet. Men hon har sådär sju andra böcker eller nått sånt som jag tänkt att beställa på engelska. Jag tycker att dom är mycket bättre då. även om jag faktiskt är skitkass på språket :P

Jag vaknade vid tolv och kände mig sjukt kreativ så idag ska jag gå till färghandeln och köpa färg till min gungstol som stått i vedboden hela vinter. Sen ska jag till syaffären och hoppas på att jag hittar lite tyg att göra om sittsen och kudden med. Lägenheten orkar jag inte ens bry mig om just nu. Det mesta är nerpackat och lägenheten ser mest ut som en svinstia och det spelar ingen direkt roll om man städar eller inte eftersom alla kartonger ändå förstör "städningen". Det ser svinigt ut hur jag än gör.

Duschen var det och sen ut i solen.

om fjorton dagar fyller jag år. Om mindre än fyra veckor flyttar jag till min älskade tvåa. Om mindre än en halvtimme ska jag vara på jobbet. Imorgon ska jag jobba natt. Huligankatten spydde upp sin första hårboll inatt. Im the proud mother. Jag har fortfarande svinont i mina överarmar. Jag har nästan packat ner min lägenhet. Jag har snart läst ut suchi for beginners som jag hållit på med ett år (från och till). Jag tänker köpa mig en pilatesboll. Och en crosstrainer. Nu måste jag gå.

Härom natten drömde jag att mitt jobb brann ner. Och sen igår natt drömde jag att jag hade sex med en av mina bästa vänner. Inatt drömde jag att jag låg och myste med en gammal klasskompis till mig. Ni vet, en soffa med massa kuddar och filtar och så en film. Den där spänningen när man inte riktigt är kär men man är småförälskad och man tittar på varandra och man vill bara att han ska kyssa en nu Nu NU! Men det blev ingen kyss och sen vaknade jag, och känslan var borta. Vad är det mitt huvud försöker tala om för mig egentligen? Att jag borde sluta vara envis och kasta mig ut i relationsvärlden igen? Eller att jag borde vara envis men inte omöjlig? Eller har celibatlivet börjat att gå mig på nerverna? Har jag berättat att jag egentligen inte gillar att drömma? För när jag drömmer intensivt och många dagar i rad som nu, innebär det oftast att något som inte räknas in i brakategorin kommer att hända. You wanna bet?

idag har varit segt. jag har faktiskt knappt gjort någon nytta alls. Jag var ute och handlade en sväng och hittade en bok om choklad på bokrean. Så den här månaden ska det bakas!
Jag fyller år i mitten av mars och i slutet kommer det folk och hjälper mig att flytta och då har jag lovat att baka något gott med choklad i. Både jag och ax är besatta av choklad och e får vara med på ett hörn hon med :)

Nu ska jag lata mig i soffan igen. Jag borde göra saker som att diska och dammsuga men jag orkar verkligen inte det idag. inte alls faktiskt.

då har man betalat räkningar. och viiiiiips sa det bara och så var man fattig igen. Nåja, man får väl se det positivt, jag har tv, internet och mobil, ett tak över huvudet, mat på bordet och el. Så egentligen borde man kanske inte klaga. Sen att jag lånat pengar mitt i månaden av min kära moder till saker som sterilisering, en ny kattställning och cigg är en annan femma. Men nu har huligankatten en ny ställning att klättra i, hon behöver inte börja jama i mars och jag har fått mina lungor lite svartare än vanligt. Och då är allt som det ska. och jag blev juh inte helt urfattig, en liten slant har jag över. Men vad ska jag göra med den?

(det börjar klia i fingrarna, köpa det här och det där och DEN DÄR!)

jag skulle egentligen gått upp klockan 7.00 för att tvätta, men jag orkade inte och somnade om. fast jag sov bara 1 ½ timme till sen var jag lika pigg som en nötkärna. Och nu börjas det då, så fort det börjar ljusna på mornarna så är jag pigg. Det har tydligen alltid varit så, ända sen jag var ett litet barn i en spjälsäng. Mams brukade berätta att jag sov bra, så länge det var mörkt, men det var jobbigt på sommaren eftersom jag piggnade till ungefär samtidigt som solen gick upp. Fast jag var ett snällt barn. Jag sov nätterna igenom och vaknade bara dom få ggr jag ville ha mat. Ungefär som nu då ^^

Jag är inte speciellt morgonpigg, för det mesta, men bara jag lyckas ta mig upp från sängen så brukar resten flyta på rätt bra. Och nu har jag varit nere i tvättstugan med lite tvätt. Och så har jag ätit frukost och hunnit gå igenom alla bloggar jag följer och gett mat till huligankatten (som förövrigt är överlycklig nu när tvättkorgen är tom, det är juh faktiskt hennes tvättkorg).