|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (6) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 20 |
| Kommentarer: 4 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Mamma är lik sin mamma
Skriver då jag hinner.... Ha ett alarm som skriker nästan varje gång jag sätter mig vid datorn...
MAMMA ÄR LIK SIN MAMMA
Ja livet som mamma fortskrider och sonen jollrar för fullt. Han är redan 3,5 månad gammal och tiden går väldigt fort må jag säga och han har redan växt 10 cm sen han föddes och väger över 7 kg nu. Han har hittat sina händer och förundras enormt över dem. Napp är inget för han har provat som bara den men han bara illvrålar. Han är som mest nöjd då jag ligger bredvid honom och han ammar i sängen. Vi har hittat rätt bra rutiner han och jag men de är klart att de ruckas emellanåt. Vi är ensam måndag – torsdag mellan klockan 06.00-17.00 då karl och bonusbarnen är på jobb, skola och dagis. Det är klart att illrarna är hemma och de springer runt och härjar som bara den emellanåt men de tycker nog William Leon vrålar alldeles för mycket ibland. På fredagar kommer resten av familjen hem runt 14.00 och på helgerna är det fullt ös. Då är det mycket liv och rörelse. Så emellanåt längtar man till måndagen igen.
ANALYSERAT FRAM
William Leon är en ganska analytisk kille som tycker de tidvis jobbigt då de händer för mycket och vem tycker inte det? Jag vill ju ut på stan bland människor och han vill mest vara hemma och amma, lyssna på då jag sjunger eller bara ligga på sitt gym. Men här får vi kompromissa emellanåt. För att jag ska hinna så får han delvis ersättning för jag skulle inte hinna med att sköta hemmet och bonusbarnen annars.
JAG ÄR INTE ENSAM LÄNGRE
Det är en omställning att leva familjeliv på heltid. Jag flyttade till Vetlanda den 1 oktober 2007 och William Leon kom den 21 november. 2007. Det är en omställning från att bara träffas på helgerna med varannan helg i Vetlanda och varannan helg i Jönköping till att leva familjeliv på heltid. Det blir mycket gränssättningar med krydda av mängder av kärlek. Man får ge varandra tips och idéer för att det ska överhuvudtaget funka. Bara ett exempel som det här med mat; Äta bör man trots allt och lever man med barn så krävs de mer riktig mathållning som frukost, lunch och middag.
"Vad ska man äta till middag idag?"
är väl denna familjs största filosofiska grubbleri. Jag kan inte bara tänka på vad jag är sugen på? Jag måste tänka på karl och bonusbarnen, samt vad tål William Leon att jag äter. Han påverkas i och med amningen. Är jag sugen på exempelvis pizza måste jag dessutom tänka på att kostnaden blir än värre än om man bara skulle äta pizza själv.
MÅSTE VARA SJÄLV
I annat fall bor vi i en 4:a med inglasad balkong och där är mitt andrum där jag sitter med mina böcker och datorn. Den ligger dessutom innanför vårt sovrum. Vi har två toaletter och två tv-apparater för det är inte alltid man vill titta på samma sak. Ni som känner mig irl* vet att jag trivs i andras sällskap men jag behöver min egentid vad det nu är sen man blev mamma. Att bara gå ut med soporna är frihet. Hur som haver…
MEN BLI FRISK DÅ!
Förra veckan höll jag verkligen på att bli tokig. Bonusdottern och karl var hemma då hon var sjuk och kunde inte gå eller fick gå på dagis. Jag som är en ensamvarg fick ha dem hemma från tisdag och framåt. När jag är hemma ensam med William Leon och illrarna går man omkring och sjunger, tränar lite, och har den här lunka på tiden men då gick de inte. Sen hade bonussonen sina rackartyg. Tack och lov åkte de till deras farmor och farfar på lördagen och söndagen en sväng så man fick vara lite ensam då. William Leon var dessutom ganska trött och sov så jag kunde titta på tv och kränga lite godis själv. Det var skönt.
FOT LOOSE
Jag kunde ha varit hemma med henne men med tanke på min fot har jag ingen möjlighet att springa efter en 4-åring som är piggelin själv. Sen är reglerna lite märkliga. Skulle bonussonen vara sjuk får jag vara hemma med han då han är skriven här men inte med bonusdottern då hon är skriven hos sin mamma.
Min fot ja de är egentligen alldeles bedrövlig och jag ser fram emot operationen till hösten och hoppas verkligen att de hjälper då de ska steloperera en led. Nu har de satt sig på ryggen med och höger höft. Jag får ta de med easy men hur ska man klara de då man vill ut mer? Dessutom skulle jag behöva träna men de har man ingen ro till. Att lämna sonen hemma då.
WHATS UP?
Vad händer annars? Ja största delen av min tid och energi går till William Leon. Jag trodde aldrig att en liten baby tog så mycket tid. Försöker få ihop tiden men ibland som så oftast då jag sätter mig framför datorn gormar han. Jag har även insett att jag tyvärr har dubbelmoral.
Man ska inte köpa så mycket till sina barn då de kan bli bortskämda… Jo tjenare…. Köpt mängder med kläder så nu kan han gå klädd tills han fyller 1 år. Men köper billigt och kläder behöver man. Tradera är livsfarligt men roligt och varför inte? Då har man inte alla kläder som alla andra bebisar har. Men har lite annat med från egen kassa men även från andras.
Vi brukar gå iväg till babysång annars ta vi de mest lugnt. Det har varit lite resor hit och dit ibland av olika anledningar men nu ha de lugnat ner sig
Det är ganska kul då de är flera som fått barn och väntar barn nu men de är flertalet tjejer som ploppat ut men i William Leons familjegrupp var de mer killar.
|
|
7 Mars 2008
| Länk
| SONEN
| 0 kommentar
|
 |
|
|
William Leons födelse
Klockan 08.44 den 21/11-07 kom våran lille William Leon till världen. Två veckor innan beräknad födelse skulle bebis ut pg av sätesbjudning. Man hade försökt vända bebis men utan resultat. Trots att man varit gravid i 9 månader så har jag inte vågats hoppas eller trott pg av tidigare tidiga missfall med exet. Jag hade ställt in mig på att aldrig bli mamma och varit så tacksam för att fått en livskamrat med två underbara barn sen innan. Men så blev man oplanerat gravid... De är farligt att kramas ;0)
Graviditeten har förlöpt gott med viss foglossning och sammandragningar i slutet men annars har jag mått prima... Fysiskt sett har man mått bra men annars har jag ej vågat hoppats eller tro väl om livet typ... Så i onsdags när jag skulle åka in så skulle jag ej förvåna mig om bebis hade vänt sig och man skulle åka hem igen och beräkna beräknad förlossning (4/12). Dagen innan var de kalas för Amanda som blev 4 år och de var så mycket med det att jag ej oroa mig så... Det kändes mer som om jag skulle in på en operation. Väl på britsen då mjan fått klartecken att snittet skulle ägas rum kom oron och tårarna börja rinna. Har opererats flertal gånger men aldrig vaken och aldrig med en bebis som resultat. Ryggbedövning lades och jag kände mig yr och jag kände benen försvinna mer och mer... Jag sa skrek nästan att jag håller på att ramla ur för de var känslan att bristen var sådan vinklad... Jag hade med mig min freestyle då mp3 var knäpp och lyssnade på ett gammalt lovsångsband "En tid av skörd"
Illamåendet ökade och jag fick medel för detta vid tre tillfällen. Kroppen spändes för de var en stor oro inombords. Jag kände hur de slet och drog i min mage men det gjorde inte ont.
Plötsligt började EXTREM värk i min rygg spridas och jag kunde bara fokusera på min rygg.
Jag skrek till dem flera gånger att de jag hade så ont i ryggen och måste ha något för smärtan. Snälla hjälp mig de gör så ont. Det kändes som om ryggen skulle gå utav.
Här har du din lille bebis sa en sköterska som bar han... Jag kikade och såg en ganska mörk liten bebis med mörkt hår. Men jag kunde ej koncentrera mig på de jag såg. Var bara så fokuserad på min ryggsmärta. Ronnie följde med ut där de klippte navelsträngen men jag tänkte bara på min rygg... Ett ögonblick av äckel sprider sig då jag av en händelse råkar titta upp i en lampa och det speglar sig och visar min mage uppsprättad... De skulle jag inte gjort för de är nog ett minne för livet... Men jag struntade i denna äckel känsla och det enda jag kunde tänka på var min värkande rygg.
- Titta vem som kommer här de är ju pappa och din son...
Jaha det blev en pojke... Min rygg! Min rygg! Min rygg!
Var naturligtvis överlycklig men kunde bara fokusera på smärtan i ryggen. Tyckte att de sydde i timtal. Och en sköterska räknade med mig tills de var klara med tio i taget.... Försökte tänka på det och inte ryggen som gjorde så ONT!
Fick sedan lägga mig i en sjukhus säng där värken blev bättre. Fick den lille pojken i min famn och han var så liten, även om han var normalstor för att vara en bebis. Den första tiden kunde jag bara hålla honom korta stunder på grund av min ryggvärk som bestod, men dessa stunder blev längre och längre...
Vi fick komma upp på förlossningen och sedan i ett eget rum på bb där man mer med tiden kunde fokusera på den lille pojken. Men första dagen fick jag hjälp av både Ronnie och personal. Men vilken lättnad att gå och kissa första gången och att komma upp...
Vi var på bb fram till fredag då vi åkte hem med lille killen... Då fick även Amanda och Markus träffa bebisen som de så länge sett fram emot.
Namn ja... Ville att han skulle heta något med Lilla Nora. Har ju hela tiden sagt att de vore mest värrdigt med tanke på att de var i samband med hennes plötsliga död vi fick veta om denna lilla inneboende. Leon nej de ville ej Ronnie att han skulle heta i första namn. Leo då men nej de kändes ej rätt.... De var ju en William detta... En kille med stark vilja... "Will I Am". Så de bidde en William Leon och med bådas våra efternamn.
Han föddes kl 08.44 i onsdags och vägde 3360 gram och var 51 cm lång.
|
|
25 November 2007
| Länk
| SONEN
| 2 kommentarer
|
|
|
