|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (6) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (3) |
|
| (6) |
|
| (6) |
|
| (10) |
|
| (14) |
|
| (1) |
|
| (8) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 136 |
| Kommentarer: 49 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
att icke vara
Det är svårt att prata om det. Att tänka på det. Det jag har i mitt huvud känns som en stor luftballong som trycker mot mitt skallben, redo att explodera när som helst. Jag har hört att en människohjärna kan rymma oändliga mängder information och minnen, men jag tror att min hjärna är annorlunda. Det känns som att det inte ryms längre, som att det är slut på plats. Därför börjar det sippra ut till resten av mitt sinne. Det rinner som en flod om nätterna, allt som jag vill glömma, allt som jag bara vill lämna bakom. Jag är trött och har varit det länge. Jag vill inte döma mig själv så hårt som jag gör längre. Det finns ingen vits med att lära sig av sina misstag om man hela tiden ska återuppleva dem i huvudet för man får aldrig sluta lida av dem. Jag vill inte tänka de tankar jag har, för de förtär mig. Hur ska jag kunna göra någonting om allt orsakar känslomässiga återvändsgränder där jag finner mig själv bakbunden med munnen hopsydd? Jag vill fixa det. Allt. Men det är så mycket som måste lagas och det enda jag har är en hammare. Det är som att jag försöker spika ihop, men jag bara tar sönder mer. En nedåtgående spiral av destruktivitet som ingen kan se förutom jag. Det enda som är helt är min fasad och även den börjar krackelera.
|
|
4 Oktober 2013
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
 |
|
|
himmel och jord
Vad vill jag nu? Jag har fan ingen aning. Jag förstår inte mina egna känslor vilket gör mig väldigt förvirrad i mitt sociala umgänge. Från att ha levt hela livet med att väga besluten beroende på vad som ger minst ångest, till att bara följa med strömmen och göra det jag känner för. Naturligtvis blir det såhär. Det blir inte bara svart på vitt. Det blir ett mellanläge där jag slåss mot ångesten, för jag vill inte ha den längre. Samtidigt är det en känsla som är svår att bli av med när man väl upplevt den. Ångest är någonting orimligt och smärtsamt. Det träder fram när man fattar beslut, när man utför handlingar och när man tänker över det förflutna. Det är mitten av hoppet. Precis efter att man hoppat från kanten men innan man slagit i ytan. Det är den jobbiga klumpen i magen som man får under tiden. Känslan av ånger när det är försent att ta det tillbaka. Det är en helt fruktansvärd och värdelös känsla som inte ger någon makt utan bara förbereder dig för det värsta som kan hända. Självklart vill jag inte känna ångest. Därför försöker jag hela tiden göra det som jag vill istället, inte det jag borde. Det är dock en fin balansgång. Om jag nu bara skulle göra det jag vill istället för det jag borde så skulle hela mitt liv falla isär, åtminstone med de sociala koder och normer jag lever enligt. Skulle jag dock bara göra det jag borde utan att överväga det jag egentligen vill, då skulle jag inte ha ett liv att låta falla isär. Då skulle jag drivas av den plikt jag anstränger mig för att trycka ned. Plikten att se till att de omkring mig mår bra, att de får som de vill. På min bekostnad. Idag bestämde jag mig för att inte göra något jag inte ville. Problemet är bara att jag ändå känner ångesten. Det är märkligt, ångest för att jag inte gjorde som jag senare hade ångrat i vilket fall. Det är orimligt och det är onödigt och det räcker nu. Jag vill inte längre låta mig själv straffas som ett litet barn. Jag är en vuxen människa och jag borde kunna fatta mina egna beslut. Jag önskar bara min hjärna kunde förstå det och låta bli att skicka illamåendet som är ångest till min mage. Det är nog nu. Jag är min egen person och jag har rätten att göra och inte göra det jag vill. Jag vill inte vara mitt eget offer och jag tänker fortsätta jobba för att ta mig ur mitt eget fängelse.
|
|
3 September 2013
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Natt och sånt
Sommaren är här och det kan man glädjas åt. Äntligen lite värme och ljus i livet. Men känner mig av någon anledning inte speciellt nöjd med allt i livet som jag borde. Som vanligt. Fan vad jag är trött på att vänta på att något ska hända. Jag jobbar och pluggar och latar mig dagarna emellan. Känns kanske lite lamt att säga, men jag känner mig ensam. Det är så löjligt egentligen. Av alla problem jag kan ha, så är det att jag inte kan träffa någon som jag kan dela livet med. Jag är ung och har en massa vänner, men ändå ska jag fåna mig och tråna efter någon jag säkert inte ens har träffat ännu. Jag borde ta alla råd och bara njuta egentligen, men det är fan svårt. Hur gör man egentligen? Jag vet då inte. Det enda jag gör är att vara ärlig och följa mina impulser, men det sätter mig mest i skiten. Det är det där med spelet. Jag kan nog inte reglerna för det enda som händer är att jag flippar ur när någon visar ett uns intresse. Hur kan man vara så osmidig som jag är? Och hur kan man vara så tragisk att man sitter och spiller ut sina pinsamma missöden online? Men jag undrar bara så mycket. Mest undrar jag varför mina råd funkar för alla människor som bett om dem men när jag följer dem så förstärks min lovande framtid som ensamstående kattsamlare. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för allt gnäll och tragik, men jag behövde äntligen få skriva det jag gått och tänkt på lite väl mycket.
Vi ses nästa gång jag får ett meltdown. Tills dess - Puss och kram
|
|
29 Juni 2013
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Nu vet jag.
Den oförklarliga ångesten och sorgen. Jag vet varför den kom tillbaka. Det var all smärta jag burit på under många år, som jag aldrig vågat uttala. Nu var det dags att ta tag i det, få upprättelse. En händelse utlöste det hela, och den händelsen ska jag också få upprättelse för. Jag ska slåss denna gång. Jag sökte, och fick stöd från en gammal lärare. Jag hade aldrig anat att min berättelse skulle engagera henne så stort. Det behövdes. Någon som kunde se mig och höra mig och förstå min smärta. Hon bekräftade det som alltid varit sant. Min förlust av mycket lycka i livet. Jag skrev ett brev till Dig. Du som var en av de stora anledningarna till denna förlust. Du som alltid sårade mig och gjorde mig illa för ditt eget behovs skull. Du som aldrig lät mig vara glad för någonting. Jag skrev i tårar och ilska, för jag kände mig plötsligt som en liten flicka igen, med alla minnen så nära. Men jag är inte en liten flicka längre, du kan inte förstöra mig längre, du kan inte göra mig illa någonsin igen. Först ville jag visa brevet, så alla kunde se vad du utsatt mig för, så alla kunde få veta vad du gjort. Men jag ångrade mig. Det som har hänt, det har hänt. Det börjar äntligen begravas i det förflutna. Vi har två olika liv, helt skilda. Jag låter inte bli att berätta för någon sympati. Jag har ingen sympati eller empati för mig. Du har aldrig förtjänat det från mig. Jag berättar inte, för att nu är det dags för mig att gå vidare. Mitt liv förtjänar lycka och glädje, jag förtjänar det. Du förtjänar ingenting av mig, inte ens chansen att kunna använda historian för din egen vinning.
Mitt hjärta är fortfarande tungt, men idag så frigörs en av de tyngsta bördorna.
Jag vinner. Jag vinner min kamp efter 7 år, och du förlorar. Du förlorar chansen att någonsin ta ansvar för eller ursäkta dina handlingar. Nu är det jag som bestämmer, att du inte har någon kontroll över mig. Jag kommer aldrig någonsin förlåta, men idag börjar jag försonas med mig själv. Och du har ingenting att säga till om.
|
|
19 November 2012
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
ju
Jag är så trött. Jag har inte mått såhär dåligt på länge. Varför nu? Varför är jag ledsen igen? Oförklarligt och frustrerande. Jag vill bara gråta. Stanna tiden och få gråta ut innan jag går vidare med annat nödvändigt. Det är så svårt att förstå. Svårt att få andra att förstå. Jag kan inte berätta, för jag vet inte hur jag ska förklara det jag känner. Tryck? Panik? Andnöd? Hopplöshet? Oro? Sorg? Allt kanske. Jag tror det är en blandning av allt, med en gnutta förvirring. Varför mår jag såhär? Jag vill veta hur jag ska ta bort det. Det gör för ont, och det gör extra ont för att jag inte vet vad det är. Sova kanske hjälper.
|
|
12 November 2012
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
återuppståndelsen
Jag vill återuppstå. Här, i världen, i livet. Jag vill inte vara död. Jag vill leva mitt liv, utan att behöva be om ursäkt för den jag är, vad jag står för. Nu är jag bara trött, hela tiden trött, med den konstant gnagande ångesten som utan anledning återvänt. Det kanske hjälper om jag skriver? Det kanske blir bättre om jag i mitt semi-anonyma får dela med mig av det tunga? Det är faktiskt skönt att säga saker till människor, även om inga svar kommer. Jag behöver bara lasta av mig. Ta bort det som gräver sig in i mitt huvud, åtminstonde för en stund. Åtminstone så jag kan få sova?
Jag var smartare förr. Eller iallafall mer kreativ. På den tiden såg jag alla typer av möjligheter. Nu kan jag inte ens hålla i en pensel utan att få ångest av det livlösa jag ännu inte målat. Jag måste ha blivit dum. Eller hämmad. Eller normen. Gjuten i en form för att senare bli tvingad ned i en annan som jag inte trivs i, som jag inte är skapt för. Det känns fel. Jag vet inte varför, men det känns så otroligt fel just nu. Jag känns fel. Tvingad, krystad. Jag vill vara fri, utan krav eller förhoppningar eller förväntningar. Bara vara den jag känner för att vara. Se ut som jag vill se ut. Tänka mindre. Bry mig mindre. Ta semester. Bara släppa allt. Så jav kan få sova.
Jag vet inte vad jag säger eller varför. Osammanhängande och förvirrad, men jag vill ändå säga någonting. Vara någon. Helst inte den jag är nu. Jag är bara så trött, och nu kanske jag kan sova.
|
|
10 Oktober 2012
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
sådan melankoli
Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Jag känner mig ledsen och fundersam. Det rör sig så mycket i mitt huvud men jag vet inte vad jag ska fokusera på, eller tro på. Jag har mått fantastiskt det senaste halvåret, men nu, plötsligt, har jag än en gång fått svårt att sova, känner mig ledsen och matt utan anledning och jag känner ingen direkt motivation att göra någonting alls. Jag är rädd för att göra mig själv sårbar, det kanske beror på att jag har försökt krypa ut ur mitt skal av fasader. Ingen aning. Ingen aning om någonting längre. Håller jag på att återfalla och bli den gamla oroliga, ledsna, deprimerande eftertänksamma Monikan igen?
Jag vill inte vara som hon. Hon är svår och komplicerad. Jag vill vara enkel och ovetandes lycklig. Att vara ovetande är den största gåvan i världen. Man får sova då, man kan stänga av då, man behöver inte bry sig alls. Men nu känns det som tillbakagång. Det känns sådär som det brukade kännas när jag var som hon. Hon låter mig inte slappna av, hon skriker i mitt huvud att jag borde tänka på saker som inte går att ändra på. Hon säger åt mig att jag inte får vara enkel eller obrydd, utan att jag måste komplicera saker, åtminstone för mig själv, men även gärna för andra. Jag är trött på henne, det finns en anledning till att jag slutade vara som hon. Varför måste hon förstöra det jag byggt upp? Jag vill bara pausa och andas. Hon kväver mig.
|
|
8 Oktober 2012
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Att vara som en boll
Känner mig lite tom. Skräll där. Vet inte riktigt varför. Har gått igenom en smärre livskris där jag insett att en förändring krävs. Att jag måste blotta mitt inre för andra mer. Det är ju jävligt jobbigt när man har en så bra fasad som döljer det man helst håller för sig själv. Har man en fasad så spelar jobbiga saker inte någon roll. Om folk inte gillar fasaden så gör det inget, för då ogillar de inte det inre. För de har inte sett det inre. Jag vill inte blotta mig, men samtidigt så sitter jag i samma ruta som jag gjort sedan jag var 16. Jag måste röra mig framåt nu, börja våga låta folk se mig. Framför allt inte låta deras åsikter om mig påverka mitt beteende eller hur jag framställer mig själv. Lättare sagt än gjort. Jag försöker att vara något mellanting, men det är svårt att göra när man alltid bara haft två lägen. Men nu behövs en balans. Just nu sysslar jag alltså med lite av ett socialt experiment för att finna denna mittemellan/medium/lagom version av mig själv. Jag varierar mitt beteende för att se var någonstans jag känner mig bekväm i mig själv. Jag vill inte gå för långt, för då skulle jag blotta för mycket, inte heller för kort för då sker ingen förändring.
Just att livet skulle bli såhär komplicerat för mig anade jag nog aldrig när jag var liten. På gymnasiet visste jag att jag var skadad. På universitetet trodde jag att jag hade blivit hel igen. Nu vet jag att det fortfarande finns saker jag måste arbeta på hos mig själv innan jag kan känna mig fullständigt trygg i min kropp och mitt sinne. Det är jobbigt att höra att jag är komplex. Jag vill bara vara enkel och inte behöva tänka så mycket på hur jag framstår.
|
|
14 Augusti 2012
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
som att jag ens
Det är svårt just nu. Inte i denna period av tid, utan mer platsen jag befinner mig i. Det är svårt för att jag inte känner mig accepterad för den jag är. Ligger det inte något tragiskt i att känna att vissa delar av en själv måste döljas, så man kan känna sig välkommen? Det finns många som bryr sig om mig och älskar mig, just för att jag är den jag är. Sedan finns det några få, men otroligt betydelsefulla, som inte accepterar mig på grund av precis samma anledning. Dessa få, de sårar så fruktansvärt mycket mer än de vet om. Är det för att jag är olik dem? För att jag inte fungerar på samma sätt? Beror det på mina val? Min tro? Jag vet inte. Men det gör fan ont. Jag förstår inte varför de inte hör vad jag säger. Varje gång jag tar mod till mig, och öppnar mig, så slås jag ned. Gång på gång.
Vad är det jag gör, som gör mina tankar och känslor så betydelselösa? Varför är det okej när jag mår dåligt, lider och döljer? Varför är det inte okej när jag försöker stå på mig och vara ärlig? Hur kan jag någonsin nå fram? När ska jag sluta be om ursäkt för den jag är?
Kommer jag fortfarande sitta kvar i den här rutan när jag är vuxen med familj och barn?
Jag vill bara känna att jag får vara som jag vill vara.
|
|
8 April 2012
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Fint de
Starkare än någonsin. Det låter som en äkta klyscha, men det stämmer faktiskt. Jag har kommit över många hinder och känner att det har stärkt mig i längden. Känns härligt att kunna säga helt ärligt till mig själv och mina närstående att jag mår bra. Helt ärligt, utan att ljuga eller försöka övertyga någon. Jag mår fan toppen. Det går upp och ner i livet och jag har insett att det är värt att ta tag i det jobbiga man är med om. Att ta itu med känslorna, bearbeta dem och sen lämna dem bakom sig. Det är jobbigare än att förtränga allt, men det är läkande i längden. Jag bestämmer själv nu, det är jag som är i kontroll. Jag avgör hur jag vill leva. Vilken frihet som kommer med ett sådant ansvar.
|
|
12 Februari 2012
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
finns jag?
Jag är så blind. Jag har ingen aning om vad jag håller på med och när jag kommer komma till ro med mig själv. Vaken mitt i natten, inte trött någonstans förutom i mitt hjärta. Mitt huvud går i varv likaså min kropp. Jag är för vaken. Jag vill vara trött och få vila ut men min kropp vill inte att jag ska göra det. Eller är det mitt huvud? Jag vet inte själv. Jag har tagit av mig mina glasögon, allt är suddigt och jag ser ingenting.
|
|
9 December 2011
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
ontimagen
Allt känns rätt ruttet just nu. Just i denna stund inser jag att min dag egentligen innehållit fler trevliga moment än tråkiga. Allt som oftast har jag kunnat skjuta de jobbiga tankarna bort för att sysselsätta mig med viktiga saker. Men sen kommer det tillbaka och jag glömmer allt bra jag gjort idag. Varför är min hjärna så full av negativt när jag vill ha positivt? Varför kan jag inte bara få vara som alla andra verkar vara? Lättsamma och rationella, utan att tänka över allt. Kan jag sluta loopa den enda låten som passar in på mina känslor just nu? Mår jag verkligen bättre av att lyssna på den? Antagligen inte, men jag är för svag för att inte ge in för mina känslor. Jag måste vakna tidigt i morgon och jag har en känsla av att jag inte kommer kunna sova gott. Jag vill tydligen ligga och tänka på hur jag skulle göra om jag bara kunde vrida tillbaka tiden för att ändra på alla dåliga beslut jag gjort... För att kort därefter inse den hopplösa sanningen. Att jag aldrig kan ändra på någonting och har nu slösat flera timmars sömn jag aldrig kommer få tillbaka.
Jag vill inte älta eller tänka eller finnas. Varje gång så leder det bara till all skit som händer när jag är i närheten. Jag förstör. Inte bara för andra utan även för mig själv. När jag sedan inser konsekvenserna av det så är det för sent. Jag har redan förstört det och det går inte att ta tillbaka. Kan inte någon bara förlåta mig för att jag är den jag är? Kan inte någon slå mig hårt i magen så jag kan känna fysisk smärta istället för emotionell? Kan jag sluta inbilla mig att det finns någon som kan hjälpa mig?
|
|
5 September 2011
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
sluta
slutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutaslutasluta
Jag pallar fan inte.
|
|
11 Juni 2011
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
diklofenak mylan
Irritabilitet, ängslan, tomhet, trötthet, yrsel, depression, magont, illamående, mardrömmar, förvirring, förvrängd verklighetsuppfattning, darrningar, svindel och svårigheter med minne.
VS.
Ont i höften.
SLUTSATS:
Medicin är nog inte så mycket till hjälp alla gånger.
|
|
31 Mars 2011
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
tappad tråd
Jag har nog tappat tråden. Rätt rejält dessutom. Har haft ont ett tag, alltså fysiskt. Det tär på ens psyke med. Känner mig rätt nedslagen och deppig. Motivationen är som bortblåst. Vill jag göra detta? Vill jag leva det här livet? Är jag smart nog? Stark nog? Jag undrar hela tiden. Innan så undrade jag inte. Jag gjorde saker med mer självförtroende. Nu vet jag inte om jag klarar av allt. Det är säkert hormoner och det går nog över, men jag hatar verkligen att vara såhär. Jag vill vara som jag brukar vara. Med en vanlig navel och utan svullet tandkött. Utan att ha ont och vara nedstämd hela tiden.
Klarar jag av det jag ska även fast du är med mig? Är jag distraherad? Jag behöver fundera på allt jag håller på med och vad jag vill göra. Jag behöver få reda på om jag är stark eller svag. Jag känner mig svag, nu när jag gnäller över saker som inte ens är i närheten av vad vissa andra upplever.
Kan jag lägga av eller?
|
|
4 Mars 2011
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
SAKN.
Happ. Då har man slagit in i kärleksväggen. Tur att man kan skriva om någonting bra för en gångs skull. Vet inte hur jag ska beskriva det, så då gör jag det inte heller. Säger bara SAKNNNNNN.
|
|
4 Januari 2011
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
vfu?
Jahaja, då var man i en ny fas då. Inte helt enkelt, men det är trevligt ändå. Man försöker skapa nya rutiner, men det är väldigt svårt att vakna och somna. Det är annat med. Som alla vet som läser denna blogg så är det väl som mest deppiga tankegångar och negativa vinklingar här. Då är det nog tur att jag inte skriver alltför ofta. Känns bara som att jag fortsätter misslyckas hela tiden. Att en enda grej kan vara så svår och oöverkomlig. Att man knäcker sig själv på mitten för att klara det, men fortsätta misslyckas. Men jag antar att det är det livet går ut på. Man fortsätter stöta på hinder gång på gång på gång. Men mellan hindren så finns de enklare momenten. De moment som gör att man orkar fortsätta misslyckas. Man är väl bara människa. Det är bara det som är det jobbiga egentligen. Att man föddes människa. Att det finns normer och att det finns regler och ansvar. Att man måste leva i en värld som är formad av personer som inte längre lever, men dessutom att man är så insignifikant i den nuvarande generationen att det inte finns plats för att man kan få yttra sig och ändra på egen hand.
Jag vill bara få finnas till, utan förbehåll.
|
|
23 November 2010
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
tirtirtir
Trött, sliten, uppgiven och så vidare. Same old, same old. Längtar till Uppsala som ett as, lördagen kan inte komma för tidigt! Snart är det skolstart och fadderskap under nollningen och stress och lycka och studiebidrag och jättemycket mer. Kan det bli bättre? Skulle inte tro det va. Åh mitt liv med mig själv, det ser jag fram emot allra mest. Sen ser jag fram emot Sara såklart. Hon gör liksom mitt liv ganska mycket roligare än det brukar vara. Och Anastasia, bara en vecka till som rumskompisar. Man vill ju gråta av sorg. Och Roni som är bäst även fast han är kurd. Och Hannes som jag längtar ihjäl mig efter! SKICKA HEM MIG NU MED EN GÅNG!!!
|
|
19 Augusti 2010
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
argargarg
Gud vad jag blir less på livet. Ibland rinner det över i bägaren och man kan liksom inte fånga det som hamnar utanför, så istället för att överhuvudtaget försöka så häller man ut allt istället. Skitsamma liksom. Jag är förbannad just nu. Förbannad för att inget har förändrats på ett helt år. Jag har förändrats, min situation har förändrats, min livsstil har förändrats, men inte ni. Inte bemötandet, inte snacket, inte beteendet. Ni är precis likadana som ni alltid har varit. Jag förstår inte. Hur kan man se en person ändras så mycket men inte ändra sättet man förhåller sig till denna? Det leder bara till att jag går tillbaka till min roll, den som ni förväntar er av mig, den som inte är jag, den som jag inte vill vara. Hela världen ser mig på ett sätt, men ni på ett helt annat. På ett sämre sätt. Ni ser bara dåligt när det finns så jävla mycket bra. Ni ser bara saker att klaga på när det finns så mycket att vara nöjd med. Samma jävla trötta pessimism. JAG ORKAR INTE LYSSNA PÅ DEN SKITEN MER. JAG ORKAR INTE SITTA OCH LÅTSAS IGNORERA. JAG ORKAR INTE BLI BEHANDLAD SÅ UTAN ATT FÅ SÄGA IFRÅN. Så sluta nu.
|
|
22 Juni 2010
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
Kan det vara så?
Jag har faktiskt lyckats bli omvänd vad gäller födelsedagar, ja det har jag! Idag fyller jag år, men i fredags blev jag firad på bästa sätt någonsin! I fredags var vi på ett hustak, hur många meter som helst upp i luften och bara levde livet! Mina vänner kan det här med att göra mig lyckligast på jorden. Hur skulle jag annars överleva? Det var studsbollar, öl, en ordentlig flaskkork som smällde iväg till Kina och fantastisk stämning! Igår var också ett litet firande med grill och vin, och idag kommer bästa gudmodern och ska umgås med mig hela dagen! Jag förväntade mig inget men fick allt!
TACK TACK TACK TACK TACK!!!! JAG ÄLSKAR ER <3
|
|
16 Maj 2010
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
sorg
Det svåra är att veta hur länge man får vara ledsen utan att man tar sönder sig själv i processen. Jag vet faktiskt inte. Jag har aldrig mått såhär i mitt liv. Nu har det pågått ett tag och det kommer antagligen fortsätta lite till. Jag vill inte vara såhär, men samtidigt vill jag. Det är så svårt att veta vart man har sig själv i dessa tider. Mitt sinne är tungt och långsamt. Jag glömmer bort saker. Tiden. Det är som att jag är i en zon som är mörkgrå och fuktig, obekväm och full av osäkerhet. Hur ska jag bete mig när någonting sånt här händer? Hur fan är det meningen att jag ska kunna fortsätta som att inget har hänt? Det är oåterkallerligt och hemskt. Det går inte att fixa. Det går inte att ta hand om. Det går bara att se framåt. Men när det nu har hänt och när jag nu har varit med om detta, hur ska jag kunna tänka på någonting annat? Detta har tagit över hela min tankeverksamhet och jag kan inte sluta relatera allt till denna helt naturliga händelse som har inträffat. Hur fan kan jag ha gått omkring omgiven av det utan att må såhär? Antar att det är en sån sak som man måste uppleva för att känna.
Det gör ont att le.
|
|
21 April 2010
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
inte den
Jag verkar inte vara den som skriver så ofta i min blogg längre, det kanske är därför jag känner så mycket nuförtiden. Skriver liksom aldrig av mig längre. Jag tror jag glömmer bort att jag kan det. Jag glömmer bort många saker jag kan göra, saker som jag har möjlighet att göra. Jag glömmer att jag faktiskt kan göra saker, bara jag vill, när jag måste och när jag inte måste. Det har varit mycket på sistone som har dragit ned mig, situationer som jag inte varit i förr och situationer som jag har varit i förr men som ändå inte är välkomna. Jag vet inte riktigt hur man hanterar de nya sakerna. Inte de gamla heller för den delen. När någonting dåligt händer så är det så hemskt svårt att greppa allt annat. Problemet är att även om man lägger energi på att greppa det dåliga som man vill lösa så är det inte alltid greppbart. Då släpper man alltså greppet om allt. Om livet och allt vad det innebär. Man tappar greppet. Jag har inte riktigt tappat greppet och jag planerar inte att göra det, inte så länge jag har nåt att förlora. Jag har mycket att förlora. Fantastiska vänner, skola, familj och mig själv. Det är inte värt det. Jag vill, kan och måste greppa ett hårt tag om det jag vill ska försvinna ur mitt liv så jag kan slänga bort det och leva vidare i det fina jag redan har.
Jag undrar så ofta vad jag ska göra för att må bättre. Men det verkar som att jag redan har ett svar. Jag måste ta ett hårt tag i mitt liv och inte släppa det. Måste klämma ur allt det dåliga som jag vill leva utan. Det låter lätt och det är det också. Det är människor som är svåra.
|
|
9 April 2010
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
SUG
Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag önskar det fanns någon manual på hur man kunde gå vidare i livet så att man bara är lycklig jämt. Att det inte fanns komplikationer och att det inte fanns några problem eller ilskor. Tänk om Dr.Phil var smart på riktigt och kunde tala om exakt vad jag skulle göra för att ha det gött helt enkelt. Men ibland känns det som att livet är konstruerat för att man ska ha ett ständigt lidande som smyger bakom och bara äter upp en så fort man är lite för glad. Så ligger man där i botten av allt slagg i världen och undrar hur man ska ta sig upp. Ungefär som nu.
|
|
24 Februari 2010
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
litenstor
Jag förstår inte hur man kan titta på någon men ändå inte se dem. Att man kan titta på en människa som är så uppenbar och tydlig, men ändå lyckas förvränga allt. Jag kan inte förstå hur någon kan se på en vuxen, ansvarstagande kvinna och se ett hjälplöst barn. Att någon kan se på en hårt arbetande individ och se någon som glider genom livet som på en räkmacka. Hur man kan se på någon som är en omtyckt och glad människa men se någon som är värdelös. Hur? Hur kan man inte se någon för den de verkligen är? Hur kan man förvränga en person så gravt och få dem att tvivla på sig själva så otroligt mycket?
Tänk om det fanns någon slags mekanik som gjorde så man slapp lyssna eller se eller höra. Någonting som kunde få en att sluta känna och tro. Någonting som kunde få en att för åtminstone en stund vara lugn och fullständigt stilla i huvudet och hjärtat. Eller om det fanns någonting som kunde få andra att se saker ur ens eget perspektiv. Någonting som kunde få oss människor att förstå varandra så mycket bättre än vi gör just nu. Någonting som kunde få alla jävla missförstånd och tjafs att ta slut.
Jag hatar att bråka och tjafsa. Det lämnar alltid en klump i magen. En klump som ger ångest och bara drar en knut runt magsäcken som får en att bara vilja krypa ihop och försvinna. Jag undviker bråk till den grad att jag trycker bort min egna ilska och sorg. Tills det bubblar över naturligtvis. Vi människor är nog inte så bra skapta för att hålla tillbaka våra känslor, speciellt inte aggressiva sådana. Därför kan vi inte förstå varandra tillräckligt väl. Det är för att när man blir arg, då finns bara man själv och ens egna problem. Ingen annan existerar när man är förbannad förutom den som ilskan riktar sig emot. Jag gillar inte att känna så. Jag gillar att veta att det finns människor omkring mig. Jag gillar att vara lugn och sansad. Men det finns vissa saker som får mig frustrerad många gånger, då mår jag inte bra.
Jag skriver inte för att berätta att jag blir arg eller ledsen, det är redan ganska givet i och med att jag är en människa som känner väldigt mycket. Jag skriver för att jag är arg och ledsen. Jag skriver när jag inte kan prata. Jag skriver när jag vill få ur mig allt innan jag exploderar i en smärtsam flod av ilska. Jag skriver för att jag fungerar inte som jag ska just nu. Jag skriver för att jag inte vet vad jag kan göra förutom att skriva. Jag skriver för att trots att jag har så mycket tur att jag har otroligt många vänner, en familj, människor omkring mig som älskar mig, trots att jag alltid har haft någon, så känner jag mig så oändligt ensam i denna stora, vida och befolkade värld vi lever i. Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär, eller tänka såhär, vilket gör det till en slags delning. Jag känner mig ensam men är ändå medveten om att det är många som känner likadant.
Bara en massa tankar..
|
|
16 Januari 2010
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
närsomsnarast
Tänka sig alla gånger man råkat gå in i en människa, bett om ursäkt och bara fått en arg blick tillbaka. Alla gånger som någon har fräst åt en för att man frågat någonting. Alla gånger som busschauffören medvetet bara åkt iväg även fast man har sprungit som en idiot för att hinna med. Alla gånger kassörskan i affären suckat när man bett om en annan storlek.
Man blir så förbannad när folk beter sig som de gör. Man tänker att "Vad fan är problemet? Måste de vara så dryga?" På senare tid har jag börjat tänka efter lite.
Hur många gånger har inte jag varit dryg mot någon jag inte känner? Det är väl klart att jag har fräst åt någon som gått fram till mig. Visst fan har jag velat att bussen ska åka ifrån någon precis när de kommit fram till dörren. Oftast brukar jag tänka så när jag har haft en riktigt hemsk dag, när jag har bråkat med någon, när jag är avundsjuk på någonting eller någonting annat jobbigt.
Jag är inte den enda som blir arg, avundsjuk eller frustrerad, långt ifrån. Därför tänker jag alltid så att de människor som är dryga vid sådana enstaka tillfällen, de man inte känner, de måste ha blivit jävligt arga på någonting annat. Och lika som när jag rättfärdigar min dryghet måste jag även rättfärdiga deras på samma sätt. Vi är bara människor och människor gör fel. Faktiskt väldigt ofta.
Så nästa gång någon ger dig blicken, skuffar till dig eller fräser åt dig så är det lika bra att bara låta det vara, du kommer också hamna i den sitsen förr eller senare.
|
|
28 December 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
så.
Det är så svårt att säga vissa saker. Det är svårt att kunna tala om allt vad man känner. När man är så förtvivlad och när man inte vet vad man ska ta sig till längre.
När man är så osäker på hela ens omgivning. Hur ska man kunna förklara ens innersta väsen då? Hur ska man sätta ord på känslorna? Hur kan man då förväntas le och vara glad? Hur ska livet bara kunna gå sin gång i sin takt, när man hela tiden är så instängd i det som händer på vägen?
Jag vill kunna skrika ut till världen alla mina känslor och sorger. Men jag kan inte.
Jag kan inte det för att skulden håller mig tillbaka. Skulden i att veta att jag sårar någon annan med det jag säger. Skulden i att det går ut över någon annan. Att våga säga hur allt känns. Jag önskar att jag kunde, men allt hindrar mig från att göra det. Ångesten. Jag kan inte beskylla någon när jag vet att jag själv inte är perfekt. Jag kan inte vara arg när jag vet att någon annan är argare. Jag kan bara inte. Jag kan inte ta så mycket plats.
|
|
13 December 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Någon gång.
I denna stund sitter jag här. Levande. I nästa stund kanske det inte är lika självklart. När vi lever tänker vi på vad som komma skall. Vilken framtid som väntar oss. Men vem säger att vi kommer få den framtiden? Vem säger att vi lever länge nog för att utföra det?
Det har gått ett år. Ett år av sörjande, tårar och förvirring, min vän. Svåra tider då du inte kunnat göra annat än att tänka på honom. Lite lättnad, då du kunnat le tillbaka. Du har frågat dig själv vem du är, vem du vill bli. Du har frågat dig vad han hade sagt och tagit alla råd du fått av honom. Ditt liv har gått framåt. Upp och ned, men ändå framåt. Du har ställt dig upp efter alla gånger du fallit. Drivit på dina egna åsikter och viljor. Gjort det du velat, det du känt för, det du brunnit för.
Varje gång med honom i åtanke. Hans ord. Hans betydelse. Hans själ.
Jag tror han var en så stor man som du beskriver. Jag tror verkligen på det. För det är hans exempel du följt. Hans ord du lyssnat till. Och du har blivit helt fantastisk.
Min vän, smärtan kommer någon gång blekna, inte försvinna. Minnena kommer bestå, starka och betydelsefulla. För varje år kommer du kunna se tillbaka på tiden som gått och se vilka intryck han gjort på ditt liv.
Du, han. Ni är fantastiska.
|
|
22 November 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
if we could just make it through
Mörkt och kallt ute, det är tydligt att vintern snart är kommen. Folk börjar ta på sig en massa kläder, mössor, vantar. Några flingor snö har trillat ned från molnen, det är fuktigt ute. Snart kommer den där frasiga torrkylan som minusgraderna bär med sig. Jag tycker inte om snö, jag tycker inte om fukt, jag tycker inte om slask. Men just den där torra kylan, den tycker jag om. Det är då man kan blåsa ånga och trampa sönder isade vattenpölar. Man sätter på sig en massa kläder och går ut på promenad med en varm choklad hämtad från något café. Musik i öronen och bara ens egna tankar i huvudet. Det finns ingen som kan tala om för en vart man ska gå, ingen som säger att man har bråttom, ingen som säger att man inte kan gå omkring så hela natten. En sån frihet.
När man var liten gjorde man alltid snöänglar, man åkte pulka och man frös om tårna när man åkte skridskor oavsett hur tjocka raggsockor man hade på sig. Man gör inte sånt nuförtiden. Det är lite synd tycker jag. Det spelade ingen roll hur blöt man blev och hur mycket snö man fick i nacken, det var ändå lika roligt. Jag brukade lägga mig ned i snödrivorna och stirra upp mot stjärnhimlen, andas djupt och bara tänka. Det var så underbart ensamt. Att bara se det mörka, med små prickar till ljus, tänka sig bort till oändligheten.
Jag tror man fortfarande behöver göra det ibland. Bara ligga där i kylan och tänka sig bort för en liten stund. Slippa bry sig om börsen, skolan, livet. Bara vara.
Vi gör det förvånansvärt sällan tycker jag. Vem bryr sig om tjafs över småsaker när vi lever och har himmelen som tak? Vem bryr sig om pengar när man får livet tilldelat? Vem bryr sig?
Jag förstår inte varför jag inte tycker om snön.
|
|
16 November 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
man bryter aldrig sina nattliga vanor.
Jag tror aldrig att jag skrivit på dagen, någonsin. Det har alltid varit på kvällen eller sent in på natten. Det är inte så konstigt egentligen, det är då hela dagen har gått åt att göra saker. Man har upplevt någonting mer i livet, någonting nytt, någonting som aldrig tidigare hänt. Även om man inte alltid tänker på det på det viset. Allt vi gör i denna stund är historia så fort det är över. Allt går till historien och det finns inga bevis för att det har hänt i många fall. Det finns inget bevis som kan bekräfta hur jag tänkte idag eller igår eller vad jag kommer tänka imorgon. Det finns ingen som kan bevisa hur många deciliter vatten jag drack idag. Ingen som kan säga exakt var jag har varit under hela dagen.
Oavsett hur många dagar som går, då vi känner att vi utför samma rutin gång på gång, så gör vi aldrig det. Vi gör någonting annorlunda precis varje dag. Ingenting görs exakt som det gjordes dagen innan. Jag är inte samma person idag som jag var igår. Man förändras för varje dag som går. Håret växer en halv millimeter, någon rynka kanske bildas, stubb på benen. Ja, du vet, naturen går sin gång. Någonting förändras i huvudet med. Det har med all säkerhet hänt någonting under dagen som gjort att mitt tankesätt på något sätt förändrats. Så jag tänker en liten aning annorlunda, ibland väldigt annorlunda. Förändring.
Jag skriver väldigt ofta om förändring, talar om förändring, förespråkar förändring. Försöker förändra. Alla säger att det är svårt att förändra, att det tar tid. Det är väl inte riktigt sant, eller hur? Förändringar sker hela tiden, både när vi vill och inte vill. När vi tänker på det och inte tänker på det. Stora och små förändringar som väldigt ofta sker under en enda sekund. Vem säger att en förändring måste vara svår och ta tid? Vem säger att den inte kan inträffa under ett ögonblick? Då det bara blir, annorlunda? På samma sätt som vi kan bestämma att förändringar är svåra så kan vi bestämma oss för att de är lätta. Den förändringen borde vara rätt enkel.
Jag önskar ofta att vi alla levde i en annan värld.
|
|
11 November 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Karda ull
Varför skriver jag i denna blogg? Varför skriver jag om mina känslor, tankar och filosofier? Jo, det är för att jag inte kan prata om det. Jag kan inte säga sånt här till folk. Lyssna är jag bra på, ge råd, bry mig. Men just när det kommer till att berätta saker som dessa, ansikte mot ansikte, det är inte lätt. Det är så mycket lättare att skriva ner det. Slippa få empatiska blickar och sorgsna ögon riktade mot sig. Bara skriva av sig så att det på något sätt kan åka ur mitt huvud. Ingen som visar hur de dömer mig för det jag säger och känner. För när det kommer till kritan så kan vi inte rå för våra emotionella utsvävningar. Det är bara så det blir. Vi relaterar allt till saker vi tidigare upplevt, får en egen uppfattning och agerar. Mina aktioner beror på mina tidigare erfarenheter. Att jag inte berättar om allt inuti mig, det beror på att jag tvingades hålla det inom mig förr. Att jag inte litar på folk, det beror på att många jag litat på har svikit. Att jag lägger på en front, det beror på att jag varit osynlig utan den i så många år.
Det finns en anledning till allt. Till dina handlingar, till mina, till allas. Det finns en anledning till att jag skriver just det här inlägget, just ikväll. Anledningen är att jag har ett överflöd av känslor och tankar som jag inte kan prata om "live" så att säga. Men bara för att jag inte kan just prata om det, så betyder det inte att jag inte vill ha det sagt. Jag vill lika gärna som någon annan med ett tyngt sinne få ur mig det tunga. Alla är inte likadana, alla gör inte saker på samma sätt. Alla tänker olika. Du och jag och alla andra. Fungerar olika.
Just ikväll så sitter jag framför skärmen med tankar åt alla håll. Tankar om rätt, fel, nu, då, lätt, svårt. Lyssnar på musik som hjälper mig att uttrycka känslorna. Sneglar på bilder som hjälper mig att definiera känslorna. För att det är så jag fungerar när jag har någonting på hjärtat. Det är så jag alltid har fungerat. Jag har försökt ta hand om det själv, så gott det går. Det är inte helt idiotsäkert, men det är tryggt. Jag känner mig bara trygg i mig själv. Få gånger känner jag mig trygg i andra. Jag känner mig trygg i min mamma. Jag känner mig trygg i väldigt, väldigt få vänner. Och jag känner mig trygg i musiken. Det är allt. För att jag ska känna mig trygg krävs det en del. Tid, omtanke, ärlighet. Jag är en misstänksam person. Jag ifrågasätter människors motiv. Jag blir lätt avskräckt. Jag vågar aldrig riktigt vara mig själv fullt ut. Jag är rädd för att som tidigare, gång på gång bli besviken.
Så varför skriver jag i bloggen istället för att tala om det jag skriver?
På grund av mina tidigare referenser.
|
|
27 Oktober 2009
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
Vem sa det?
Saker och ting förändras med tidens gång. När klockans timvisare har snurrat ett varv runt tavlan så har jorden flyttat på sig en bit, några människor i världen har dött, några har fött barn, någon har blivit rånad, någon har blivit rik, någon har blivit lycklig, någon har blivit besviken.
När den snurrat tolv varv så påbörjas någons dag på kontoret, någon annans dag tar slut, någons eviga sökande efter mat påbörjas ännu en gång, någon annan går till köket och gör frukost, någon sover, någon är vaken.
När den snurrat tillräckligt många gånger kan alla sorters förändringar ske. Jag har varit med om många förändringar under den senaste tiden. Förändringar som jag velat ta till uttryck, men inte riktigt haft tiden till det. Det har gått en tid sedan mina tankar endast kretsade kring panik. Det har gått tillräckligt lång tid för att ett lugn ska ha belägrat de större delarna av mina tankar.
Ett stort hopp ledde till att jag bosatte mig i en, för mig tidigare, främmande stad. Till ett liv som självständigt strävande mot ett mål. Till ett liv då jag själv kan bestämma vem jag vill vara, vem jag vill vara med, vad jag mår bra av, vad jag inte mår bra av. Det är en punkt i livet då jag gör mina egna beslut, då jag beslutar hur min vardag ska te sig.
Mitt liv är en annorlunda plats nu, väldigt annorlunda. Många saker har inträffat och det under en kort tid. Jag har börjat inse att en förändring krävdes. En förändring av mig själv, en noggrann rannsakan av mitt innersta för att se vad Jag ville. Vad Jag ville uppnå. Vad Jag ville hantera. Jag har alltid haft svårt för att lita på mig själv, men nu var det dags, det var övertid. Tänkte, tänkte, tänkte i många dagar på vad det egentligen var som jag behövde. Jag kom fram till olika saker efter en tid. Såg ett mönster i alla val jag gjort genom hela mitt liv. Valen var aldrig mina. Jag trodde att de var mina val, jag trodde att jag agerade med min egna vilja men insåg snabbt att de enda valen som var av min egna vilja, för min egna fördel hände i samband med flytten. Innan dess var mina val svagt influerade av mig. Det var mitt eget fel, jag borde ha börjat tänka för en lång tid sedan, jag borde ha haft modet till att lita till mig själv.
En konstant, gnagande insikt är min brist på självkännedom. Under denna tid, i denna nya stad har jag lärt mig många saker om mig själv som jag vill ändra på. Jag måste börja se på mig själv objektivt, bestämma mig för vilka egenskaper jag inte vill se hos mig själv. Strävan är inte att bli någon slags ultimat person, utan en lycklig människa som trivs med sig själv. Strävan är att ha de egenskaper jag helst ser hos andra. Självförtroende, ärlighet, omtanke, öppenhet. Jag har själv blivit beskriven med dessa egenskaper, men jag vill ifrågasätta dem. Jag vill se hur väl de stämmer, jag vill lägga fram bevis för mig själv. Innan dess kan jag inte ta till mig egenskaperna. Det bästa beviset är att i livet föra med sig dem och se när, hur och var man använder dem.
Det finns många fler saker jag kan skriva här, flera förändringar som inträffat, men jag vill hellre skriva om en viktig förändring i mitt liv. Jag har insett hur otroligt naiv jag har varit. Så fruktansvärt tillitsfull och lättlurad. Människor som varit utnyttjande och tagit mig för givet, jag har varit blind för dem varje gång. Det är först i efterhand som jag inser mitt misstag, deras riktiga natur. Det leder till försiktighet från min sida. Oförväntan, förväntar man sig ingenting så blir man inte besviken. Det är så jag har gjort, förväntat mig ingenting under tiden här.
Just därför blev jag så förvirrad och framförallt förvånad när jag mötte dig. Alla människor som svikit, alla människor som bedragit, alla människor som tagit för givet. Det var värt att bli sviken alla dessa gånger, för det ledde mig till dig.
Ingen har någonsin givit så mycket av sig själv, ingen har varit så öppen, så ärlig med sina känslor och åsikter. Du slog vinden ur mig. Det var det jag behövde för att fylla lungorna med ny vind. Du fick mig att känna att livet inte behöver vara så svårt som alla säger. Du fick mig att förstå att det finns alltid någon. Alltid någon som man kan vara sig själv med, ärlig med, irriterande mot, skratta med, gråta med, fjärta för, laga mat med, hitta på sjuka saker med, vänta på, vara vän med.
Du gav mig det finaste en vän kan ge, hopp, mod och lättnad. Jag vet inte var du kom ifrån, hur det gick till eller vem som bestämde det. Jag vet bara att det blev. Och det är någonting jag aldrig kommer ta för givet.
Jag ser klart och tydligt nu, trots att vi alla tror att vi är ensamma, så är vi aldrig det. Världen lever utanför bubblan vi var och en har om oss. Världen stannar aldrig upp för mig, för dig eller för någon annan. Vi lever för livet, inte tvärtom.
|
|
18 Oktober 2009
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
loop.
Nu skrev jag ett långt inlägg. Ett långt inlägg som jag tog bort. Det var endast ämnat för en person att läsa. Den personen läser inte ens min blogg. Låt oss alla bara glömma att det finns.
|
|
21 September 2009
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
Rest in peace red death
Så nu sitter jag här och har ångest. Så nu sitter jag här och ältar och är rädd. Så nu sitter jag här och vet inte vad som kommer hända. Så nu sitter jag här och känner mig helt oförberedd.
Jag flyttar till Uppsala på onsdag. Om tre dagar. Om tre nätter. Men det känns inte okej, för nu är allt upp och ner. Jag förstår ingenting och ser ingenting och känner ingenting. Likgiltighet och panik i en salig röra. En röra jag inte har någon som helst koll på. En röra jag inte vet hur jag ska sortera. Hur gör man då? Hur gör man när man inget vet?
Hela tiden flyter jag bara med. För jag har ingen aning om vad jag själv kan välja att göra. Eller vet jag? Jag kanske vet, men inte orkar välja själv? Borde jag tvinga mig själv till att orka? Svaret är "ja", men mina handlingar säger nej. Varför orkar jag inte? Är det lathet, bekvämlighet eller utmattning? En konstant känsla av äckel och panik förföljer mig och tårarna tvingar sig nästan fram flera gånger när jag tänker på allt jag åtagit mig. Klarar jag verkligen detta? Är jag stark nog? Vill jag det tillräckligt?
Det blir så många konstiga formuleringar nu när jag försöker förklara i ord hur jag känner. Spretar åt alla håll. Men jag kan inget annat när jag nu sitter här och är så galet frustrerad över allt. Men vem säger jag det till?
|
|
23 Augusti 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Vaken.
Nu ligger jag här. Jag vill prata, men vet inte vem jag kan prata med. Jag vill prata om allt som händer och allt som inte händer. Om roliga saker och om tråkiga. Jag vill diskutera livet och döden och allt mellan himmel och jord. Nu. När klockan är alldeles för mycket och jag ska upp tidigt och jobba. Det är nu jag vill prata med någon. En människa, inte en skärm. Det finns inte en jävel jag kan prata med just nu. Inte någon. Jag hatar det.
Mitt humör har varit dåligt på sistone. Nerver som tar slut alldeles för fort. Jag känner inte igen mig själv när jag hör orden som bara rinner ur munnen på mig. Det går inte att hindra eller ändra, utan jag kommer bara på det i efterhand. Jag vill bli som jag var förut. Glad och taggad, men istället är jag bara bitter. Det ska inte vara såhär. Jag ska inte vara bitter eller sömnlös.
När det kommer till kritan så är det ensamheten som slagit mig. Jag känner mig fullständigt, äckligt, obegripligt ensam. Min familj är här, men det känns knappt. Mina vänner finns överallt omkring mig och bara ett telefonsamtal bort, men ändå inte. Fullständiga främlingar pratar med mig, men jag känner mig som ett skal. Är det jag som är felet? Stöter jag bort folk? Finns jag inte nu, nu när jag visar en annan sida av mig själv? Duger jag inte när jag inte är alla till lags och inte bryts av på mitten för alla andras skull? Har jag blivit en egoist?
Tiden gör mig förbannad. När jag vill att saker och ting ska gå sakta så skyndar tiden. När jag vill att det ska gå fort framåt så bromsar den. Varför kan inte bara den jävla klockan brinna upp så slipper jag veta när jag behöver göra saker? Ingen tid som ska gå sakta eller fort, ingen stress, ingen jävla framtid, bara nuet.
Fast det är självklart omöjligt. Det här livet är inte menat att vara som man själv vill. Det består bara av olika hindersbanor man ska ta sig igenom. Men det suger, för man vet inte ens vad man får för pris när man går i mål. Eller är det ett straff? Skulle lika gärna kunna vara det. Hela livet går ut på att man ska lida och sen, bara för att jävlas, så blir man tilldelad ett extra straff för att man inte höll käften när man fick håll eller kramp eller blev törstig. Djävulen? Vem är det? Menar du inte tränaren from hell?
Detta är mitt hundrade inlägg och jag har egentligen så mycket mer jag vill diskutera. Så mycket mer att älta över. Jag har aldrig känt ett såhär starkt behov av att skriva av mig. Men jag kan inte. När fan ska jag klara av det här? När i helvete är det min tur?
|
|
7 Augusti 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
panik
Och så sitter jag framför skärmen och har säkert anmält mig till 50 olika bostadsköer. Och det finns inga lediga bostäder. Och jag har aldrig vart i Uppsala. Och jag bara känner hur paniken kommer krypande. Ett djupt andetag och sen vet jag inte vad jag ska ta mig till. Och jag sitter helt hjälplös.
|
|
17 Juli 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Grejer och händer.
Jaha. Så har man haft sommarlov i två veckor då. Det har känts tråkigt och skönt. Det är ju bra att man har så många att umgås med så man kan fördriva tiden på ett vettigt sätt iallafall. Det har varit mycket mat, kläder och film. Pengar har gått åt helvete. Men mest åt mat. Lite jobb har det blivit, inget plugg till körkortet. Det ska det bli ändring på. Direkt efter att jag skrivit detta inlägg så blir det allt lite plugg!
Annars då? Ja, jag kan väl inte påstå att jag skriver detta inlägg mer än för att uppdatera. Känns inte som att jag har så mycket att säga längre. Om det är bra eller dåligt kan någon annan avgöra. Lite tomt känns det i huvudet. Då menar jag inte att jag känner mig trög eller efterbliven eller mentalt retarderad. Utan mer det att allt vimmel som brukade pågå i den gamla tankeburken har försvunnit och det blev inte mycket kvar. Jag brukade vilja att alla tankar skulle försvinna, och tro att jag skulle må bättre av det, men det känns som att allt blivit så mycket tråkigare nu. Jag kunde göra smågrejer till rena såpor, varenda gräl blev ett tema i Jerry Springer, varenda fest blev en suparkväll i Big Brother och varenda överraskning blev 150 avsnitt i Days Of Our Lives. Nu är det bara någon tanke som efter en tid bara sjunker ihop som en dålig sufflé.
Det kommer säkert tillbaka trefaldigt efter sommaren när allt nytt kommer. Skola, flytt och nytt jävla liv.
|
|
21 Juni 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Så andas man lite.
Längesen jag skrev ett inlägg nu. Det är väl dags att skriva av sig lite? Mycket händer nu, allt förändras. Betygen är satta, mitt projekt klart, imorgon är det bal och fredagen efter det är det studenten med den vita mössan. Känns iallafall skönt att ha skoldelen klar, nu är det ju det roliga som är kvar. Sen är det livet. Kan inte säga huruvida det blir kul eller jobbigt eller svårt eller lätt. Kan bara hoppas att det blir fler goda tillfällen än jobbiga.
Det finns mycket jag hoppas på just nu. Jag hoppas jag har kul under den sista tiden med många av mina vänner. Jag hoppas jag kommer in på en bra skola. Jag hoppas jag har någonstans att bo och jag hoppas att jag kommer vara LYCKLIG. Begär jag för mycket? Kan man verkligen få allt detta med en gång? Förhoppningsvis så går det, och förhoppningsvis kommer jag hitta den väg jag vill gå. Det jag allra mest vill, är att gå min egen väg.
5 år i Göteborg... Kan det vara nåt?
|
|
29 Maj 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Tag dörr hand.
Tiden rusar fram. Rätt som det är sitter jag här med studentmössan på hyllan och fortfarande ingen aning om vad som ska hända i sommar. Ja gud vad fort det går. Jag önskar väldigt ofta att man bara kan stoppa tiden ett tag så man hinner ikapp. Så man hinner läsa sina böcker i tid och skriva sina projekt i tid och göra sina uppgifter i tid. Dessvärre är ju detta rätt så omöjligt, så det blir bara att stressa som alltid.
Jag längtar efter att få bestämma själv vad min tid ska gå till, vad jag ska göra. Men det känns som att det ligger väldigt långt borta trots att jag snart kommer ut i livet.
Eller ja. Fan jag vet inte längre.
|
|
14 April 2009
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
Sunny place?
Jag skulle vilja vara klar med allt just nu! Har så sjuka mängder plugg och annat skit som ska vara klart, men jag klarar inte av att göra klart det. Varför?!
Massa noja inför framtiden som alla andra tydligen vet vad de ska göra av. Usch.
Men jag orkar inte ägna ett till inlägg om hur mycket panik jag har, så det struntar jag i! Vad ska jag då prata om? Jag vet inte!! För skolan är mitt liv, jag lever, andas och är SKOLAN. Tragiskt.
|
|
25 Mars 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
ojojojduktigärjag!
Jamen här sitter jag igen. Skrev nyss klart två uppsatser varav i den ena jämförde jag "ett gott liv" med bilar. Jätteflummigt, ja. Jag är egentligen för trött för att sitta uppe nu, ska till skolan tidigt imorgon, men jag vill inte sova än. Imorgon är det fredag, veckan har gått så fort. Tiden bara flyger iväg och rätt som det är så sitter jag på flaket och sjunger studentvisor med en öl i handen. Känns som att jag har alldeles för mycket att hålla koll på under en alldeles för kort tidsperiod. "Det ordnar sig" får jag höra hela tiden. "Oroa dig inte, det blir skitkul" ja ja visst, skitkul. Jag har ju så mycket framför mig, ja. Väldigt mycket som jag inte vet själv tydligen. "Du kommer komma långt här i livet." Det är ju jättebra det, om det nu händer. Vem vet? Ni kanske ser mig ligga på en kartong i ett gatuhörn i L.A. där jag sitter och klappar hemlösa katter och mumlar rappakalja för mig själv. Hur i det hetaste helvetet ska jag kunna försäkra mig om att jag kommer leva ett gott liv, när jag VET att ingenting går exakt som man planerar här i livet?
Jag vet inte ens vad jag vill. Jag vet inte vad jag vill vara för person. Vem kommer jag
BLI?
|
|
12 Mars 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
00.00
Nu är klockan 00.00. Jag borde sova, skolan börjar 8.00 och jag är psykiskt utmattad. Men det går inte. Jag vet inte, jag känner att jag försvinner. Jag är så trött. Om inte lång tid alls, så kommer mitt liv vara upp och ned. Jag är livrädd. Vill inte att det ska bli annorlunda. Framtiden för med sig en massa saker jag inte känner till och det gör mig nervös. Jag vill stanna här, där jag är trygg och kan ta ett andetag.
Hur ska man fortsätta egentligen?
|
|
10 Mars 2009
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
uppdatering :O
Jamen hej någon vill att jag ska uppdatera men jag vet inte vem. Det är mitt i natten och jag borde sova, men jag är för glad för att sova! Men inte tänker jag berätta varför!
Livet börjar gå uppåt och framåt nu. Känns bra att börja komma på rätt köl igen. Visst gungar väl båten lite fortfarande, men det blir nog vindstilla efter stormen. Jag har kommit på att jag vill bort. Bort från staden alltså. Var ju i Jönköping hos min favorit-Valle i en vecka, och det mina vänner, det var en veckas himmelrike. Att komma till en stad som är ny och där man inte träffar en massa folk man känner på stan. För visst älskar jag väl folket jag känner och alla är jättefina, men jag behöver ett ombyte. Samma stad i snart 16 år, det börjar bli lite unket. Dags att vädra lite va?
Jag önskar att man bara kunde dra när man ville, vart man ville. Då skulle jag dra till Bora Bora med Valle och vi skulle spela supernintendo på stranden med hjälp av en förlängningskabel och vi skulle få drinkar och solbränna och lugn och en hydda ute i vattnet. Men så vaknar jag och kollar ut genom fönstret och får syn på det mest deprimerande i världen. Gråslask efter den en gång så vita gnistrande snön, som förövrigt inte är så mycket mer uppskattad än gråslasket. Jag vill ha sommar och sol och party och hav och liv.
Nej vet ni vad, jag ska nog ta och sova och drömma om sommar och längta efter våren.
MOKEJ.
|
|
26 Februari 2009
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
ja här sitter jag
Ja här sitter jag och är glad. Det var ett tag sen va! Har äntligen blivit frisk och har även fått ett välbehövt lov. Lov är bra. Det är det bästa med skolan, loven. De tillbringas också bäst på andra platser än Örebro. Tack och lov så tillbringas mitt lov inte där! TACK OCH LOV.
|
|
16 Februari 2009
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
AHOKEJ.
Trött, sjuk, arg och irriterad. Kan jag inte få må bra på nåt sätt alls? Skulle nämligen vara ett trevligt ombyte ifall gud kunde sluta kissa på mej.
|
|
2 Februari 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
när
När är det meningen att man lär sig? Alla säger att man lär sig av sina misstag, men det verkar som att jag gör samma misstag varje gång. När ska mina misstag lära mig någonting? Finns det någon där ute i världen som kan tala om för mig att jag inte är fullständigt galen och att jag inte gör fel val? Så länge jag kan minnas så har samma misstag gjorts och varje gång har jag lämnats ensam i det stora mörka rummet som är livet. Fånigt va? Det är väl egentligen bara att sluta göra misstaget i fråga. Men det inte lätt. Jag tror för högt om människor. Folk kommer alltid vara folk, kommer alltid vara djur, kommer aldrig stanna för att hjälpa till.
Tillit va? Det är som när någon kommer fram till dej med ett leende på läpparna och armar redo att omfamna dej, men istället för att göra det så får du en spark i magen och en loska i ansiktet. Det finns inget som heter tillit och det har jag fått märka mer än en gång på väldigt kort tid. Jag brukade tro på tillit, på löften, på lojalitet, men som jag själv fått märka finns det ingen, ingen, ingen man kan räkna med.
Allt som finns är människor, och människor lever endast för att svika varandra på alla sätt man kan komma på. Små, stora, elaka, allvarliga, meningslösa sätt att förråda varandras förtroende i andra.
Jag är ledsen men jag vill inte ha fler loskor i mitt ansikte, jag vill inte ha fler knivhugg i min rygg. Allt jag vill är att få sova.
|
|
30 Januari 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
slampinjoner
Hej hej hej hej hej hej hej hej. Hej. Jag har lite småhets och är ensam vilket betyder att jag inte utnyttjar min fulla potential som hetsig. Det är skillnad, ja det är det. Om jag är ensam och hetsig så gör jag såna här idiotiska saker som att skriva dåliga inlägg i min blogg. När jag har sällskap och är hetsig så är jag glad och energisk. Låt oss väga alternativen och se vilket vi föredrar. Fan, jag föredrar en kebabrulle.
Hej, ja jag skriver "hej" mycket och jag är fullständigt ologisk. Imorgon blir det kul, då ska jag på fest. Ja det ska bli skoj. Ugh, kan jag skriva någonting som har en röd tråd alls? Nej det verkar inte så.
Jag lägger av innan jag spräcker en artär eller nåt. Hej hej hej hej då.
|
|
22 Januari 2009
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
Nytt år va..
Händelserikt år va. För mycket som har hänt, jag hinner inte vänja mig. Nya upplevelser och nya platser, bra och dåliga. Ungefär som alla andra år då. Jag önskar att åren var längre och att man slapp fira nyår. Vad är det som gör nyår så jävla speciellt egentligen? Det är en natt precis som alla andra nätter. Vem fan har sagt att det är nu det nya året börjar? Att det är nu jorden har snurrat ett varv? Det kanske är på andra sidan solen som det nya året börjar? Usch, det är för dumt för att tänka på. Tidsbegrepp är egentligen oväsentliga. Varför räkna tiden som går? Den går ju, vad fan finns det att hålla koll på där? Det som har hänt, det har hänt, varför grunna på när det hände? Måste man verkligen minnas datum? Sen när blev datumet viktigare än själva händelsen?
Jag vill inte tänka på all tid som rinner iväg. Det är ett helvete att tänka på all tid som gått åt på skit. Sånt som man egentligen inte borde ägnat tiden åt. Allt som man kunde gjort bättre och allt man ångrar att man inte gjorde slösar man också tid på. Att tänka på allt tar ju också tid. Tänk om man bara levde. Allt skulle vara så enkelt och självklart. Chilla och strunta i allt som är för komplicerat för att tänka på.
Hungrig? Dra och plocka ett äpple. Trött? Sov. Taggad? Umgås.
Åh vad jag önskar att mitt år 2009 inte blir jobbigt.
|
|
31 December 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
svårt
Ja, svårt var det allt. Inte det minsta lätt. Men nu ska det nog gå bra. Ny situation, ny reaktion, ny start. Jag behöver inte mer än det jag redan har. Det har bevisats för mig nu. Utan det jag har, hade jag aldrig kunnat återhämta mig från det jag fick.
Jag behövde stöd, och det fick jag. Jag får det fortfarande. Och nu, tack vare er, är jag tillbaka.
Tack <3
|
|
6 December 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
så det kan bli
Så det kan bli. Allt bara vänds upp och ned på en gång. Bara sådär. Inte lika kul varje gång.
|
|
1 December 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
kaninteeeee
Jag sitter framför skärmen, info i huvudet, händerna på tangentbordet. Ingenting. Jag har alla förutsättningar för att kunna skriva en text, men ingenting. Fattar inte varför. Nu har det varit skrivkramp alldeles för länge, det går ut över studierna. Bloggen har väl också tagit en grov smäll. När jag läser igenom mina tidigare inlägg och jämför med de senaste så ser man en grov, nästan äcklig förändring till det sämre. Det är som att jag inte har någonting mer att säga. Som att orden tagit slut. Men känslorna är kvar, dom finns hela tiden, i mig. Bara orden har tagit slut, och jag vet inte vart dom tog vägen.
Jag vill säga så mycket, försöker skriva, men det har varit meningslösa, tomma skriverier, vecka efter vecka. Vad är det som pågår? Jag kan påbörja ett inlägg men mitt i allt så blinkar det till och jag glömmer meningen med det jag skriver och måste därmed skriva en lam ursäkt till det abrupta avbrottet.
Det river i mig så fort jag tänker på denna utveckling. Var tappade jag bort mig själv? När? Varför? Beror det på att jag ändrar på mitt yttre? Håller jag på att bli ytlig? Är mitt inre i spillror? Eller är det bara små sprickor i kanten? Söker svaret på en fråga, men det slutar med att jag ställer miljoner till.
INGA svar.
|
|
17 November 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
on and on and on..
Tänka på framtid och sånt, jävlar vad jobbigt det är. Jag vill att någon ska tala om för mig att det jag vill göra är rätt. Några gör det och det är jag väldigt tacksam för. Men de vars åsikt betyder mest för mig säger hela tiden hur fel jag har. Varför lyssnar jag på dem då? Om dom säger det jag inte vill höra, varför kan jag inte bara stänga av öronen? En del av mig vill lyda dem, men en större del vill bara skrika "JAG GÖR VAD FAN JAG VILL!"
Jag grips bara av skuld ändå. Sviker jag dem så känner jag skuld, sviker jag mig själv är skulden lika stor. SKULD SKULD SKULD.
Du har rätt. Jag är liten. Nu menar jag inte som du så fint brukar säga, till storleken. Jag är en liten person, med en knappt betydlig styrka. Jag litar inte på mig själv, litar inte på att det ska finnas någon speciell, galen styrka som kommer fram när jag hamnar i en jobbig situation.
AH. Helvete, nu är det nog..
|
|
13 November 2008
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
dududu
Tack för att du finns där för mig. Du är en av de vackraste människorna jag känner och jag vet inte hur mitt liv hade sett ut om inte du fanns där. Jag minns inte ens första gången vi sågs, men det är som att du jämt funnits där, som att vi känt varann hela livet liksom. Du gör mig glad varje gång vi ses och vi har alltid kul tillsammans. Du är den jag ringer och jag vet att du bryr dej såsom jag bryr mig om dej.
Vi har så många minnen som jag aldrig kommer glömma. Det finns så mycket som vi aldrig gjort, som vi kommer göra. Du är unik och jag vet inte hur jag kunde hitta just dej, ditt blåbär, i denna värld, denna skog. Haha, fin liknelse. Jag vet att du kommer garva åt den lika mycket som jag gör just nu i min ensamhet, skrivandes en tribute till dej i denna blogg.
Låt oss skåla för en lång, lång, lång vänskap.
If Baba <3<3<3
|
|
22 Oktober 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
vilvivlvil
Vill du veta vad som oroar mig? Vill du veta hur jag fungerar? Klarar du av allt som rör sig i min skalle? Är du den som äntligen kommer förstå vad som får mina kugghjul att låta så förbannat högt?
När blev jag så full av tankar? Jag minns själv inte. Kanske borde fråga någon som känner mej väl och som har känt mej sjukt länge? Nja, dom kanske inte vet hur länge jag har tänkt dom heller. Man lägger nog inte sånt på minnet.
Usch vad självcentrerad man blir när man skriver blogg. Det kanske är det som är själva poängen? Men jo det är det, såklart det är.. Jag blir nog mer och mer korkad för var sekund. Ah, men hellre korkad och glad än smart och... eh.. ja jag vet inte.
Hur som haver. Vad händer? Allt förändras, och jag är trött. God natt.
|
|
20 Oktober 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
mjamendårå?
Är det sant? Är det helt sant? Eller bara lite? Är det på riktigt, eller förhöjer du mina förhoppningar för ingen annan anledning än att såra mig? Håna mig? Sann eller likgiltig? Bara frågor och inga svar än. Men jag antar att det är därför man gör såhär. Typ umgås och ser vart det leder? Spännande och riskfyllt på samma gång, det är en del som står på spel om det går fel. Men man vill inte tänka på det som kan gå fel. Det gör man inte, inte förrän det faktiskt börjar slutta nedåt.
Jag vet knappt vad det är jag skriver om, jag har aldrig tänkt såhär. Eller, jag har väl tänkt i dom här banorna, men inte just SÅHÄR. Fast man tänker nog aldrig på exakt samma sätt två gånger. Det är nog lite som fingeravtryck, de ser likadana ut om man tittar fort. Fast när man kollar närmare så ser man små skillnader som egentligen spelar en större roll i många sammanhang.
Ah nu skriver jag inte vettigt längre, dagens blogg slutar abrupt.
|
|
5 Oktober 2008
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
murmur..
Vem sa att det var enkelt? Var han seriös eller drev han bara? Var han seriös så hade han fan ingen aning. Han måste haft ren jävla tur i sitt liv. Han måste haft de bästa egenskaperna som finns att ha. Säkert värsta geniet, säkert snygg, självsäker, omtyckt och utan någon aning om att han var allt detta. Han trodde nog att alla hade det som han. Såg förmodligen inget hemskt eller ont i världen.
För så brukar det vara. Innan man märker hur världen ser ut och fungerar, innan man börjar läsa nyheterna, innan man förstår vad ens nära och kära bråkar om, innan man börjar i skolan, då är vet man inget annat än det fina. Dessvärre håller det fina bara i några få år i början av ens liv. Då märker man inte ens hur bra man har det. Skitbra. Varför kan man inte flytta om det? Kan man inte leva ett sunkigt, realistiskt liv för att sedan, när man lever sina sista år, få uppleva belöningen i form av ett par år i ovetande?
Så kan man bara sitta där och dega och njuta av det. Njuta i vetskapen om att man kommer dö med ett leende på läpparna och bara känna hur värt det var, allt det jobbiga man gick igenom, så man kunde få den här semestern. Man åker iväg från det riktiga livet, åker någonstans där alla man tycker om tar emot en, med öppna armar.
Man bor kanske i en hydda på stranden, solar hela dagarna, festar hela nätterna, inga bakfyllor, för här är allt perfekt.
Eller så känner man för att leva de sista åren i en igloo, man kan pimpla fisk och leva fridfullt, utan en massa folk i närheten.
Vem vet? Man kanske till och med känner för en stuga i bergen, där man kan bo med den man älskar, kanske ha en bergsget som husdjur.
Man skulle ha så mycket att se fram emot.
Men nu är det faktiskt inte så. Man kanske får dom åren efter att man dör? Jag vet inte.. En del tror ju på ett nirvana, paradis, fan, nangiala funkar det med.
Jag hoppas verkligen att det är så det går till efter döden. Fatta hur jobbigt det måste vara att återfödas. Bara börja om med livet, första klivet, första tanden, första allt. IGEN. Att ännu en gång gå och längta efter nåt bättre, enklare, roligare.
IGEN.
Ja, inte fan är det enkelt iallafall.
|
|
1 Oktober 2008
| Länk
| En enda kategori
| 2 kommentarer
|
|
|
|
idag då?
En pojke jag känner talade om för mig att jag kan göra allt som jag vill. Att alla möjligheterna finns där och att ingen kan ta mina drömmar ifrån mig.
En kort stund gav mej viljan och jag fick se ett värde i det jag älskar för första gången på väldigt länge. Mina drömmar betyder någonting. Jag kan driva min framtid med min egen vilja. Han talade om för mig att han tror på mig.
En flicka jag känner talade om för mig att jag betyder någonting. Hon sa att det jag gör och säger betyder någonting. Att det hjälper, att det mildrar. Hon gav mej en känsla av välbehövlighet. Att jag inte gör allt förgäves. Hon sa allt jag behövde höra, genom att säga att jag gjorde detsamma för henne. Men det visste hon inte då.
Hon talade om för mig att jag är viktig.
En pojke jag känner talade om för mig att det kändes som att han känt mig i hela sitt liv, efter en natts samtal på en soffa. Han sa att det var så enkelt att prata med mig. Att jag lyssnade och öppnade mig samtidigt. Han sa att det var längesen han mött någon som gav så mycket tillbaka. Han fick mig att känna mig speciell.
Han talade om för mig att jag gjorde en skillnad.
Tre personer jag känner gav mig stora funderingar på vem jag är. De talade om för mig att jag betyder lika mycket för dem som de betyder för mig.
En vän kan göra så mycket, genom att säga så lite.
G
F
D
<3
|
|
9 September 2008
| Länk
| En enda kategori
| 3 kommentarer
|
|
|
|
illusion
Nu skriver jag. Jag behöver skriva men jag vet inte vad det är jag ska få fram. Jag har massor på hjärtat men mina fingrar tiger. Hur ska man kunna få fram så uppenbara känslor? De är de svåraste. Man vet exakt hur man känner men man vet inte hur man ska kunna beskriva dem. Jag har ont i magen. Den är full av känslor. Det blir mer på axlarna. För tungt att bära med sig överallt. Man kan inte se det. För det finns en mask jag tar på mig som säger att allt är okej. Men det är ju bara en mask, den är inte magisk, den gör inte allt okej även fast det ser ut så. Illusion kallas det, det lärde jag mig på Joe Labero.
Jag vill, försöker och kan så mycket. Jag gör. Det syns inte, det behöver inte synas. Men frustration tar överhanden när jag förblir oförstådd.
Man måste inte förstå mej. Men då behöver man heller inte dra ned mej i en dal av hat ilska och brist på filosofi. Låt mej stå och se dum ut. Låt mej stå och vara glad och nöjd. Låt mej göra det jag gör bäst. Låt mig vara där.
Jag vill sova, men ingen låter mig.
|
|
27 Augusti 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
mm..
Ja nu har jag verkligen inte skrivit på ett bra tag. Dags nu då? Mja.
Funderingarna tränger ut ur mitt huvud och jag hinner knappt skriva ned allt. Jag undrar över en del folk. Eller snarare förundras.
En del människor är så snälla att man smälter av godhet. Blir till rosa sockervadd och chokladkola samtidigt. De gör så att man vill bli en bättre person själv. Man vill vända hela sitt liv uppochned i jakt på det rätta. Men det håller väl max i en vecka.
Det finns folk som är elaka. Man vill inte lära känna dem. Det säger väl det mesta om den typen.
Det finns dom som är ledsna. Dem är det synd om. Man ska inte vara ledsen. Men de är det ändå. Det kan bero på mycket. Det kan vara att dom har blivit misshandlade, mobbade, knarkare, ensamma och annat som aldrig är trevligt. Sen finns det dem som bara är ledsna i brist på annat. Några är ledsna för att de bara är det. Till dem ger man gladpiller.
Sen finns det dem som inte bryr sig...
|
|
16 Augusti 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
needs.
Vad händer när man lossnar från ytan? När man flyter runt utan hjälp. När man lyfter från plattformen, grunden. Vem blir man? Hur vet man vem man är? När finner man någonting starkt, tryggt? Ska man vänta på att det händer eller gör man så någonting sker?
I ett sinnestillstånd utan ilska, glädje eller sorg. Hur kan man känna efter och veta att man inte känner? Kan någon annan tala om det för en? Kan någon som inte finns i dej veta hur du känner? Syns det? Finns någon, eller hallucinerar man bara?
Vad händer när man lossnar från ytan? När det bara finns en själv och ingen annan. När ingen kan säga vad som är rätt och fel. När man måste bedöma själv. Hur kan man?
Finns världen? Skapar man en ny? Kan man göra den felfri? Går det att göra allt precis tvärtom mot denna värld? Är det då döden som ger liv? Utvecklas man baklänges? Är människan förfadern?
Kan man bryta sig loss från ytan?
|
|
28 Juni 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
mendu.
okej okej. jag är trött som fan och detta är inte den bästa förutsättningen för bra bloggskrivande. men det skiter jag i. livet är hårt whatever, bullshit. fan vad mycket gnäll det blir. från mej, från andra, och visst kanske det är rättfärdigat på nåt vänster, men det blir så mycket gnäll. gnäll förökar sig. det är som mygg, dödar man ett så föds tio nya. aaaahhhH. SKJUT MEJ.
så då var det ur systemet. det behövde komma ut och nu gjorde det det. slut.
|
|
25 Juni 2008
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
gå tillbaka.
Ibland så vill man kunna gå tillbaka och återuppleva ett speciellt ögonblick. Kanske återuppleva en vecka, varför inte ett år? Varför känner man så? Varför gå tillbaka och inte gå framåt, mot nya ögonblick? Är man rädd för framtiden?
Jag är rädd för framtiden. Ögonblicken man vill ha tillbaka är trygga och välkomnande. Kanske inkluderar någon man saknar. Kanske en plats man älskar. Kanske en lugn stund då man var till frids. Det spelar ingen roll, det är en stund då man känner att hela världens lycka tillsammans inte kan mäta sig med euforin man själv känner. Fast man vet inte att man känner så. Det kommer man på i efterhand. När man kanske inte alls mår lika bra som då.
Man vet inte vad som kommer hända i framtiden. Det är ett enda hasardspel man lever, man gissar och chansar sig fram. Osäkerheten äter upp mig inifrån. Tankar av möjliga utgångar tränger in i mitt huvud. Det kanske inte syns, men inuti mitt huvud leker jag en lek. Jag gissar på vad som ska komma. Innan det händer tippar jag på vad som ska hända och satsar någonting. Ibland ett föremål, ibland en aktivitet, ibland en reaktion. Oftast förlorar jag potten.
Det är surt. Att man aldrig kan veta. Man har ingen kontroll. Ingen säkerhet.
Livet är som vinden. Det kan vända uppochner på allt. Det kan plötsligt vända och blåsa sand i ögonen på oss. Det kan föra med sig varma brisar, eller hagelstormar.
Oförutsägbart. Skrämmande. Underbart.
|
|
20 Juni 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
insomnia
sova. sova. sova.
så många saker som jag kan, men inte det. att sova är svårt när man verkligen vill.
man börjar tänka på någonting, sen något annat och sen blir allt en enda lång kedja tankar. något litet blir större, till slut så stort så man inte ens får plats med det i huvudet. då känner man hur skallen blir för liten för hjärnan, huvudvärk.
men fortfarande, som att man står mitt i den onda cirkeln, tänker man längre och längre.
jag kan tänka tills hela världen runt om mig försvinner. tills jag står ensam i en ny värld som jag själv tänkt fram. där kanske människorna är turkosa och har overaller på sig. där kanske folk kommunicerar via blinkningar och där kanske man älskar med hjärnan.
jag vet inte. det blir så olika varje gång. men det finns en gemensam sak i alla dessa världar. det är tyst. jag vet inte om det beror på att jag inte har kommit på en bra themesong än eller om jag är döv när jag kommer dit. jag vet inte om det är för att det inte finns några ljud där, eller om det bara inte är någon som låter. allt jag vet är att när jag tänker så är alla tysta. alla läser varandra som böcker.
vem vet om det finns en sådan plats? tänk om det finns en helt annan värld därman inte hör bomber, musik eller ord.
tänk vad lätt det skulle vara att sova där.
|
|
9 Juni 2008
| Länk
| En enda kategori
| 2 kommentarer
|
|
|
|
cut your hair.
ibland blir det bäst när man gör det värsta. och ibland måste man klippa band för att klistra ihop band. och ibland gör man bara.
allt som man väntar sig är dödsdömt från sekunden man börjar vänta sig det. när man blir besviken inser man hur dumt det var. man skulle kanske tagit det som det kom. så man kanske inte hade blivit så jävla beviken. man kanske borde sluta planera helt. älska stunden som man vill bevara nu. allt annat kan vänta när man är lycklig. en stunds ren glädje är värt så många smällar i ansiktet.
en stunds måtta är inte ens värt ett nålstick.
|
|
21 Maj 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
asdfghjklöä
Uttryck. Vi använder dem allihopa. När vi kommunicerar med varandra i hemlighet. Genom munnen, genom ögonen, genom händerna. Allt vi gör visar hur vi känner oss. Det måste inte bara vara ord och bokstäver. Vi kan se hur någon annan mår genom att titta på dem. Vi kan känna hur någon annan mår genom att tala med dem och lyssna. Vi kan trösta någon annan med händerna. Vi kan göra så mycket mer än att bara säga saker.
Men inte jag. För nu vet jag inte ens vad jag säger.
|
|
28 April 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
soak up the sun
åh detta vårväder. man blir salig av lyckan i solstrålarna! livet blir plötsligt 1000 kg lättare nu! man går ut i jackan och bestämmer att, nej! jag behöver den inte! för det är varmt idag!
man drar till skolan med ett leende på läpparna och en tung väska. allt är bra ändå. det är så vackert när allt man går på och ser är dränkt i solsken. när man sitter och lyssnar på musik på en bänk och blir alldeles varm inombords.
SOMMAR!!! <3<3<3<3
|
|
23 April 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
dagsyoghurt.
det är så jävligt när man mått bra. jättebra, för att någon ska kunna komma och rycka bort det ifrån en. det faktum att man haft en riktigt jävla bra tid, det får inte existera, så då kommer någon och säger vad som helst för att lyckan ska försvinna och för att ilska eller sorg ska komma krypandes istället. då blir dom nöjda.
jag kräver lite. jag kräver livslust, jag kräver frihet, jag kräver tid. för alla är inte likadana. ingen kan allt redan från början. jag kan inget än. jag kräver tid. inte mycket, men tillräckligt. jag måste lära mej. om och om igen. snavar jag så gör jag om allt. det är så det går till. man gör misstag och fixar dom. det är ungefär det livet går ut på. allt mellan är bara väntan innan man gör ett nytt misstag som man måste ta hand om.
hela jag är fan ett misstag.
|
|
20 April 2008
| Länk
| En enda kategori
| 2 kommentarer
|
|
|
|
då och då.
ibland får man ont i hjärtat. det gör mer ont än att bli slagen, än att bryta alla ben i kroppen. ibland kan man inte göra mer än att lägga sig ner och stänga av. man vill inte tänka på vad som ska komma i framtiden. man vill inte bry sig om vad som kommer härnäst. man ligger bara där och blundar. sover om man kan.
när man känner livets vånda komma krypandes, då gör man allt för att inte bli fångad i dess spindelnät. men om man ligger och inte bryr sig, då blir man fångad. och då händer det saker. istället för att inte bry sig så bryr man sig. istället för att inte tänka så tänker man. livet är plötsligt fyllt av ångest och stress. för nu bryr man sig.
när man bryr sig så bryr man sig bara om allt det dåliga. det är det som märks. det ra krymper ihop och försvinner.
jag orkar inte bry mig.
|
|
15 April 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
nattliga affärer.
det är mörkt ute. det är kallt. men det är inte natt. natten är en lögn som dragits som ett lakan över våra ögon så vi kan sova. natten är mörk så vi ska bli förblindade för en stund. för ett ögonblick glömmer vi allt, vi ser ingenting.
natten är mörk och blind för att vi ska sluta fungera. i all vår hjälplöshet klarar vi inte av att vara blinda, vi som kan se. men de blinda är de som ser mest. de ser inte ett utseende, de ser inte ålder, ser inte färg. men det de ser, det är mycket viktigare än sånt. de ser hjärta, de ser personlighet, de ser i mörker.
vi ska glömma det vi ser, men minnas det vi känner. det vi ser inifrån. det som vi inte behöver ögonen till. jag minns känslan jag fick när mamma och pappa gav mej min allra första, riktiga målarduk. jag minns hur jag satt framför den dag som natt. jag satt och funderade på vad jag skulle måla. något speciellt. min allra första, riktiga målning. och jag slöt ögonen och drömde mig bort. några månader senare målade jag en bild och jag var lycklig, oövervinnerlig, stolt. och mamma och pappa var stolta. men jag minns inte vad jag målade.
jag minns känslan av det jag målat. jag minns len, hal färg mellan fingrarna, jag minns strävt tyg, jag minns ryggont efter flera dagars målande.
känsla.
vi är nog nattvarelser. när vi drömmer är vi vakna i en annan värld. en värld där vi kan ha kontroll eller där vi blir kontrollerade.
vi lever igenom samma sak varje dag för att sedan sova. vi lever mer när vi sover. vi är nattvarelser.
|
|
13 April 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
woooo.
en dag vill jag vara uppe bland stjärnorna. jag vill vara där och se på allt som rör sig omkring här nere. jag vill se hur kontinenter rör sig. jag vill se ett vulkanutbrott som en liten röd fläck på jordytan. jag vill se hur årstiderna byter färg på hela länder. jag vill vara den som ser men inget gör. jag vill veta vad som händer om man låter hela mänskligheten löpa amok.
för då och då känner man hur tålamodet tryter och ibland vill man fly och ibland vill man bara kasta saker.
|
|
13 April 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
spik och hammareeee-
gladgladglad! så mår jag idag! jag har allt! ALLT! jag bara känner lyckan flöda i ådrorna, och allt känns så rätt.
det var länge sedan jag mådde såhär. det finns folk omkring som gör mej glad och som gör så jag vill vara en bra person. jag har fått tillbaka glöden. jag kan tillochmed sova en del nätter nu. jag längtar till någonting, jag vet inte vad det är. det ger mej bara en massa hopp om framtiden och jag blir varm inombords, med vetskapen om att jag har folk omkring mej som jag kan räkna med.
jo alla gör mej så jävla taggad just nu.
livet har regnbågar överallt och jag svävar i min egna lilla värld.
min alldeles underbara värld. jag tror att jag vet varför jag är så förbannat glad.
DISNEY. jag har kollat på grymt många disneyfilmer under lovet.
skönheten och odjuret, ringaren i notre dame, snövit etc etc.
härliga filmer...
eller så är det socker och koffein. <3
|
|
26 Mars 2008
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
vattenflaska..
vatten... bubbelvatten... mineralvatten... varmvatten... isvatten... saltvatten...
vem är man egentligen? vad är man?
är man sprudlande, full av liv, så glad att man har sin egen lilla värld och blockerar ut allt i den hårda, kalla verkligheten?
man är så ovetandes om det som omringar en? kan man verkligen förstå och se sorg och ilska när man går och är glad jämt?
är man vis, genomtänkt och praktisk? är man den som alla vänder sig till när de har problem? den som vet allt och alltid säger rätt saker. klarar av utmaningar och tar initiativ när något går snett. den som försöker göra saker lika bra för alla, men lyckas ändå få till det för sig själv samtidigt. så kontrollerad, så innesluten och inåtvänd, men gör ändå allt för de omkring sig.
varm och tjock och go? den som förstår allt man går igenom, den som alltid välkomnar dej i sin famn och kysser dig ömt i pannan och säger mellan läpparna att allt kommer bli bra. ser på en med den där strålande moderliga blicken och tar hand om en när man ligger på botten av en flaska.
den där lena rösten som omfamnar hela ens kropp och själ och till slut känner man sig rörd och fin.
eller är man inte alls så? är man kanske den som inte ger två flugskitar för att titta åt andras håll? den som bara ser till sig själv. kopplar bort alla känsloströmmar och stryper sitt hjärta till en grå klump av smutsig is, som man kan hitta under bilar när den fina vintersnön blir till bajs. ögonen avslöjar inget. munnen är ett sträck.
näsborrarna är utvidgade och det ser ut som att alla luktar illa och är ovärdiga.
men en blick får dom dig att skämmas. förnedran och ångest.
eller är man bara salt?
|
|
5 Mars 2008
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
aargh... sugfiskar och animalier.
nu går jag sönder lite. jag är så trött. matten vill inte ge sig, skolan i allmänhet dödar mej, min hjärna värker. jag går sönder en hel del. låter kanske sorgligt, men det här är vad jag lever för just nu. skola, matte och plugg. och eftersom allt detta skiter sig så går mitt liv sönder bit för bit. so sad, so true.
orkar inte mer. jag kan inte sova, jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte se något.
jag får huvudvärker och jag hör inte vad folk säger längre. jag tror att jag har blivit galen. fullständigt, obotligt, supergalen.
ingen koll, ingen kontroll. jag vet inte ens vem jag är längre...
förr visste jag vem jag var. då visste jag att jag var glad och pigg. jag var rastlös och envis. jag var full av känslor och mitt största bekymmer var vilken tröja jag skulle köpa.
nu vet jag inget. jag känner inget. bara som att det är ett enda stort hål i min mage. det kanske inte syns på mig. det kanske inte märks alls. men DET känner jag. det är det enda jag känner. ovetskap och tomhet.
så borde jag inte känna. jag har ingen anledning. jag vet inte varför jag plötslig började må på det här viset. jag kommer inte på någon avgörande händelse. jag bara vet att för ett tag sedan, kanske veckor, kanske månader, började ett hål växa i min mage. ett bottenlöst och svart jävla hål. och nu vet jag inte vad jag ska fylla det med. jag försökte fylla det med en massa saker. spel, umgänge, godis, semester. allt. men jag kunde aldrig fylla det jävla hålet. det nästan växte mer.
jag är trött, jag är svag, jag är ovetande.
|
|
28 Februari 2008
| Länk
| En enda kategori
| 1 kommentar
|
|
|
|
bokstavier.
dra ett lakan över mina ögon, så jag kan sova inatt, trots allt jag sett idag.
jag hör inget. ser inget. säger inget. jag håller händer för mina öron, jag blundar och jag stänger min mun. ni vet? som dom där tre aporna fast kombinerat i en stor apa. jag, det vill säga. total tystnad och jag känner bara varmt vatten över min hud.
och jag hinner tänka länge och väl på hur jag mår och var jag är.
för en stund är jag djup istället för ytlig. smart istället för korkad.
lugn istället för orolig. men sen släpper jag händerna. dom får hänga på sidan. då blir jag ytlig igen. när jag öppnar ögonen blir jag korkad igen. när jag öppnar munnen blir jag orolig igen.
tankarna försvinner någonstans i vattnet. vattnet landar på min hud. den svävar inte längre över den. mitt hår blir blött och klibbar ihop sig till långa rankor. jag ser rakt in i strålarna av vatten. de tränger in i mina ögon, i näsan, i munnen. hela ansiktet sticks och värmen bränner.
det gör ont. jag borde kanske vinkla bort ansiktet. tänk om jag drunknar. jag kan knappt andas. ytliga tankar är allt som finns kvar.
ytliga tankar och logiskt önskedrömmar om ett liv i ett obefintligt paradis.
det är allt som finns kvar efter att vi rycker loss delarna av oss som gör oss till dem vi är.
vi är inte. finns inte. kan inte.
|
|
24 Februari 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
tack vare daniel.
okej, daniel har sagt två fina ord som betyder fula saker. grejen är tyvärr den att jag aldrig kan få ur bilden av dessa ord ur huvudet. så nu skriver jag ned dom och hoppas att dom stannar med daniel hädanefter.
konkelbär
anuskobra
NU sover jag.
|
|
12 Februari 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
|
urk på hela världen -.-
okej... idag har jag gjort samma sak som jag gjort i tre dagar. legat och sovit, kollat på filmer, knarkat och svalt typ 13,6 liter snor. what the heck, jag behöver ju inte ens äta mat längre, det kommer ut ur min näsa och genom min hals istället. mah, det gör ont i min själ att vara på det här viset. jag ska inte vara så här. jag ska vara frisk och energisk och taggad på allt. men istället är jag svag och trött. jag vill inte göra något, och även om jag hade velat så hade jag fysiskt sett inte klarat av det. jag kan inte gå upp för trappen utan att, inte bara flåsa, utan även hosta upp min högra lunga.
hör inget med mina lock för öronen, känner inte lukten av något på grund av min snorfyllda näsa och gråter för att mina hormoner av någon anledning känner för att överproducera sig. så här har ni det. monika med snor, lock, aids, cancersvulster, blåsljud och vattenskalle. nej vänta, hormonproduktionen fyrdubblade just allt detta.
okej, jag kanske är en aning överdramatisk... men ändå. det som faktiskt stämmer är att jag inte vet om jag orkar med det här, rent fysiskt, just nu. morsan ska boka tid i vårdcentralen åt mej imorgon. får hoppas att dom kommer fram till något.
jag menar, jag ska på nattinnebandyn och till london om bara ett par dagar. jag bryr mej inte om jag är sjuk eller frisk, jag SKA. men det underlättar förstås om jag får en massa morfin eller nåt så det försvinner nån jävla gång.
aaah, pissd off.
|
|
28 Januari 2008
| Länk
| En enda kategori
| 0 kommentar
|
|
|
