Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Minnen bakom namnet

Minnen bakom namnet


– Sheela, Sheela, ropade någon, den lät förtvivlad, varför var den som ropade så förtvivlad, tänkte jag förvånad. En hand greppade tag i min handled, då blev jag panikslagen och försökte skaka av mig den som höll mig men den släppte inte taget. Handen höll bara hårdare om min handled, handen kändes som en klo, så kall och vass.
– Släpp mig, skrek jag och slog med den fria handen mot den osynliga kroppen. Tillslut fick jag en full träff mot något hårt och då släppte den taget om mig och då föll jag ner. Jag trodde inte att jag var vid ett stup, för innan så hade allt varit svart men som nu hade bara plötsligt dykt upp från tomma intet ett stup som jag föll ner för.

Jag vaknade med ett ryck och kände att hela kroppen var blöt av svett. Jag befann mig i ett vitt rum som innehöll ett bord, två stolar och förutom den säng jag ligger i så finns det en tom säng bredvid mig. Var är jag, tänker jag förvirrad och tittade runt i rummet efter ledtrådar. Det luktar också konstigt, luktade som kemikalier, vänta lite, vad heter det nu igen, sjukhus. Jag är i ett sjukhus, men vad gör jag här, jag mår ju fint, tänkte jag lite irriterad över att jag vet så lite. Jag försökte resa mig upp men kände att mitt huvud dunkade av smärta. Jag lade handen mot huvudet och kände att något var lindad runt huvudet. Jag kanske inte mår så bra ändå, jag lutade mig tillbaka på kudden och försökte minnas vad som har hänt. Dörren öppnades plötsligt och en kvinna kom in, hon såg blek och trött ut, hon kom fram till mig och satte sig på sängkanten. Hon tog mina händer,
– Sheela, min lilla flicka, sade kvinnan och hennes ögon fylldes med tårar. Vad är det som gör henne så upprörd,
– Vad är det som gör er ledsen, frågade jag. Hon ryckte till av min röst och såg både skräm och glad ut,
– Över det som har hänt dig, svarade hon, jag blev förvånade över hennes svar.
– Vad har hänt mig, frågade jag och kände lite hopp växa inom mig om att hon kanske kan svara mina frågor om varför jag inte minns något ting.
– Du råkade ut för en olycka och förlorade minnet, sade hon kort och såg länge på mig,
– Vad för olycka, frågade jag, jag ville veta exakt vad som har hänt mig eller åtminstone hjälp på travet.
– Du föll från ett stup när du bergsklättrade med några kompisar och förlorade minnet, sade hon och började och darra lite med händerna. Nu förstod jag varför jag inte mindes något om vad som har hänt och vad jag har gjort under mitt liv, jag vill minnas igen. Jag såg en stund på kvinnan som höll mina händer, vem är hon?
– Vem är du, frågade jag tillslut för att bryta tystnade, då bröt kvinnan samman,
– Minns du mig inte, snyftade hon hysterisk och skakade hela kroppen av sina snyftningar. Efter en lång stund lyckades hon samla sig,
– Jag är din mamma, sade hon lugnt och kramade om mig. Jag är ledsen mamma att jag inte minns dig.

Senare på den dag så lämnade jag sjukhuset med mamma, hon berättade att mina vänner väntade på mig hemma hos mig med en liten överraskning.
– Vad då för överraskning, frågade jag nyfiken,
– jag kan inte berätta det för då är det inte någon överraskning, sade hon och log hemligtfullt. Å nej inga fler saker som jag inte vet, jag börjar bli trött på att inte minnas saker, tänkte jag trött och såg massa höghus som vi passerade.
– Bor vi än av de här höghusen, frågade jag hoppfull för de så väldigt häftiga ut,
– Nej vi bor där borta, sade mamma och pekade mot radhus. Jag blev lite besviken över den saken, men det fick dugga, när vi kom in välkomnade en lång mörkhårig kille med en bred leende. På hans tröja satt en liten skylt som det stod på; Nära vän, Kyle. Bakom honom var det en knubbig tjej med uppsatts blond hår och hade enkel jeans klänning på hennes skylt stod det; Bästa vän, Isabella, namnet lät väldigt bekant på något sätt.
– Hej Sheela, välkommet hem, sade Isabella och kramade om mig,
– Tack, fiffig med skyltarna, sade jag och då log Kyle extra brett.
– Tackar, sade Kyle och bugade stolt,
– Ja då vet du vem som hittade på det, men beröm inte för mycket för då blir han uppblåst, viskade Isabella varnande. Vi satte oss i vardagsrummet och fikade och Kyle och Isabella berättade vad de hade hittat på under lovet, jag sa inget eftersom jag inte minns något utan bara lyssnade på dem. Jag trivdes i deras sällskap men något ting fattades inom mig något som man har glömt. Jag upptäckte många foton som hängde i rummet, några bilder på mina vänner och många bilder på mig när jag var liten men det fanns även bilder på en vacker kille som hade ett varmt leende. Hans leende värmde ända in i bröstet på mig, men hans ansikte kändes bara som ett minne, undra varför? Vem är han, plötsligt dök ett namn upp i mitt huvud och upprepade namnet om och om igen. Sean Taylor, Sean Taylor…
– Mamma, vem är Sean Taylor, frågade jag och allt blev tyst i rummet och alla såg förskräckta på mig. Det märktes att ingen av dem ville prata om det frivillig,
– Sean, var en bra vän, mumlade Kyle,
– Han var din pojkvän, men han dog, sade Isabella. Därför hade jag sådana känslor för honom,
– Han blev mördad, sade Kyle ilsket. Men ingen ville säga mer om den saken och det gjorde mig arg, jag är trött på att folk inte berättar något för mig bara för jag inte minns längre.
– Varför berättar ingen för mig vad om har hänt, varför vill ingen berätta, skrek jag åt de och väntade på svar men de teg. Då fick jag nog och rusade ut ur huset. jag hörde mamma ropa efter mig men jag lyssnade inte, jag bara sprang. Det var skönt att höra fågel sång istället för obehaglig tystnad, jag njöt av vindens svalka, jag brydde mig inte om jag kom vilse eller inte jag ville bara bort. Efter en stund över gick jag från att springa till att gå, då upptäckte jag att jag var på väg in mot skogen.
– Sheela, ropade någon mig jag vände mig om och möte en chock när jag såg en kille som exakt ut om Sean, men det kan inte vara sant, han är ju död. Jag struntade i om jag var trött jag började springa igen rakt in i skogen, när jag kände mig säker så lugnade jag ner mig och satte händerna i fickorna för att värma upp de. Då kände jag något papper som var ihop vikt, jag hann inte ta upp den när jag kände något kallt mot min nacke.
– Gå, vänd dig inte om annars skjuter jag dig, hotade han som var bakom mig, jag hade inget val än att lyda honom, vi gick en stund till vi kom fram till en stup. Då slog mina minnen som ett åskslag. Jag minnes när Sean och jag promenerade i skogen en kväll för att Sean hade något viktigt att berätta, det var att han hade upptäckt att Kyle höll på med farliga grejer nämligen jobbade åt maffian. Han var deras mördare, han hade mördat 4-5 personer som maffian ville bli av med, hur Sean hade fått reda på det var att han råkade välta ut Kyle mapp och alla dokument om alla mord han har utfört och fått betalt för. Sean tog med ett dokument som bevis material. Han ville rädda Kyle från maffian och att begå fler brått, men Kyle hade upptäckt att ett dokument fattades och förstod att Sean var skyldige. Det var därför han sköt ihjäl Sean för att bli av med beviset, Sean hann ge mig dokumenten och skyddade mig med sin kropp från kulorna, men vi båda föll ner. Men varför mördade Kyle mig inte då, jo för jag hade förlorat minnet, men när jag sa Seans namn så har jag blivit ett hot för Kyle och det betyder…
– Kyle, det är du eller hur, frågade jag så lugn som möjligt,
– Haha, du har fått tillbaka minnena hör jag, sade han hånfull.
– Varför har du gått med maffian, frågade jag och stoppade försiktig ner handen i fickan för att slå numer på min mobil.
– Därför jag älskar att se blod och se mina offer lida, sade han nöjd, han är helt sjuk, han behöver hjälp tänkte jag sorgen och såg ner i stupet, jag få visst följa med dig Sean. Plötsligt hörde jag en smäll och Kyle höll ihop bakom mig och gjorde att jag höll på att tappa balansen men någon fick tag i mig. Jag vände mig om och möte den som så exakt som Sean men det var inte Sean utan hans tvilling bror Allan.
– Sheela, hur mår du, frågade han orolig,
– Bra bara bra, mumlade jag och lutade mig mot hans bröst av lättnad, han kramade om mig,
– Du är i trygghet nu, sade han lugnade.

Om Allan inte följt efter mig när vi mötes den kvällen så skulle jag ha varit hos Sean, dokumenten som Sean hade lämnat kvar var den fällande domen för Kyle som fick sitta i fängelse i 20 år för mord. Jag är glad att det är över och kan sörja för Sean i lugn och ro, jag kommer nu aldrig att glömma honom igen, det lovar jag.


– Sheela, Sheela, ropade någon, den lät förtvivlad, varför var den som ropade så förtvivlad, tänkte jag förvånad. En hand greppade tag i min handled, då blev jag panikslagen och försökte skaka av mig den som höll mig men den släppte inte taget. Handen höll bara hårdare om min handled, handen kändes som en klo, så kall och vass.
– Släpp mig, skrek jag och slog med den fria handen mot den osynliga kroppen. Tillslut fick jag en full träff mot något hårt och då släppte den taget om mig och då föll jag ner. Jag trodde inte att jag var vid ett stup, för innan så hade allt varit svart men som nu hade bara plötsligt dykt upp från tomma intet ett stup som jag föll ner för.

Jag vaknade med ett ryck och kände att hela kroppen var blöt av svett. Jag befann mig i ett vitt rum som innehöll ett bord, två stolar och förutom den säng jag ligger i så finns det en tom säng bredvid mig. Var är jag, tänker jag förvirrad och tittade runt i rummet efter ledtrådar. Det luktar också konstigt, luktade som kemikalier, vänta lite, vad heter det nu igen, sjukhus. Jag är i ett sjukhus, men vad gör jag här, jag mår ju fint, tänkte jag lite irriterad över att jag vet så lite. Jag försökte resa mig upp men kände att mitt huvud dunkade av smärta. Jag lade handen mot huvudet och kände att något var lindad runt huvudet. Jag kanske inte mår så bra ändå, jag lutade mig tillbaka på kudden och försökte minnas vad som har hänt. Dörren öppnades plötsligt och en kvinna kom in, hon såg blek och trött ut, hon kom fram till mig och satte sig på sängkanten. Hon tog mina händer,
– Sheela, min lilla flicka, sade kvinnan och hennes ögon fylldes med tårar. Vad är det som gör henne så upprörd,
– Vad är det som gör er ledsen, frågade jag. Hon ryckte till av min röst och såg både skräm och glad ut,
– Över det som har hänt dig, svarade hon, jag blev förvånade över hennes svar.
– Vad har hänt mig, frågade jag och kände lite hopp växa inom mig om att hon kanske kan svara mina frågor om varför jag inte minns något ting.
– Du råkade ut för en olycka och förlorade minnet, sade hon kort och såg länge på mig,
– Vad för olycka, frågade jag, jag ville veta exakt vad som har hänt mig eller åtminstone hjälp på travet.
– Du föll från ett stup när du bergsklättrade med några kompisar och förlorade minnet, sade hon och började och darra lite med händerna. Nu förstod jag varför jag inte mindes något om vad som har hänt och vad jag har gjort under mitt liv, jag vill minnas igen. Jag såg en stund på kvinnan som höll mina händer, vem är hon?
– Vem är du, frågade jag tillslut för att bryta tystnade, då bröt kvinnan samman,
– Minns du mig inte, snyftade hon hysterisk och skakade hela kroppen av sina snyftningar. Efter en lång stund lyckades hon samla sig,
– Jag är din mamma, sade hon lugnt och kramade om mig. Jag är ledsen mamma att jag inte minns dig.

Senare på den dag så lämnade jag sjukhuset med mamma, hon berättade att mina vänner väntade på mig hemma hos mig med en liten överraskning.
– Vad då för överraskning, frågade jag nyfiken,
– jag kan inte berätta det för då är det inte någon överraskning, sade hon och log hemligtfullt. Å nej inga fler saker som jag inte vet, jag börjar bli trött på att inte minnas saker, tänkte jag trött och såg massa höghus som vi passerade.
– Bor vi än av de här höghusen, frågade jag hoppfull för de så väldigt häftiga ut,
– Nej vi bor där borta, sade mamma och pekade mot radhus. Jag blev lite besviken över den saken, men det fick dugga, när vi kom in välkomnade en lång mörkhårig kille med en bred leende. På hans tröja satt en liten skylt som det stod på; Nära vän, Kyle. Bakom honom var det en knubbig tjej med uppsatts blond hår och hade enkel jeans klänning på hennes skylt stod det; Bästa vän, Isabella, namnet lät väldigt bekant på något sätt.
– Hej Sheela, välkommet hem, sade Isabella och kramade om mig,
– Tack, fiffig med skyltarna, sade jag och då log Kyle extra brett.
– Tackar, sade Kyle och bugade stolt,
– Ja då vet du vem som hittade på det, men beröm inte för mycket för då blir han uppblåst, viskade Isabella varnande. Vi satte oss i vardagsrummet och fikade och Kyle och Isabella berättade vad de hade hittat på under lovet, jag sa inget eftersom jag inte minns något utan bara lyssnade på dem. Jag trivdes i deras sällskap men något ting fattades inom mig något som man har glömt. Jag upptäckte många foton som hängde i rummet, några bilder på mina vänner och många bilder på mig när jag var liten men det fanns även bilder på en vacker kille som hade ett varmt leende. Hans leende värmde ända in i bröstet på mig, men hans ansikte kändes bara som ett minne, undra varför? Vem är han, plötsligt dök ett namn upp i mitt huvud och upprepade namnet om och om igen. Sean Taylor, Sean Taylor…
– Mamma, vem är Sean Taylor, frågade jag och allt blev tyst i rummet och alla såg förskräckta på mig. Det märktes att ingen av dem ville prata om det frivillig,
– Sean, var en bra vän, mumlade Kyle,
– Han var din pojkvän, men han dog, sade Isabella. Därför hade jag sådana känslor för honom,
– Han blev mördad, sade Kyle ilsket. Men ingen ville säga mer om den saken och det gjorde mig arg, jag är trött på att folk inte berättar något för mig bara för jag inte minns längre.
– Varför berättar ingen för mig vad om har hänt, varför vill ingen berätta, skrek jag åt de och väntade på svar men de teg. Då fick jag nog och rusade ut ur huset. jag hörde mamma ropa efter mig men jag lyssnade inte, jag bara sprang. Det var skönt att höra fågel sång istället för obehaglig tystnad, jag njöt av vindens svalka, jag brydde mig inte om jag kom vilse eller inte jag ville bara bort. Efter en stund över gick jag från att springa till att gå, då upptäckte jag att jag var på väg in mot skogen.
– Sheela, ropade någon mig jag vände mig om och möte en chock när jag såg en kille som exakt ut om Sean, men det kan inte vara sant, han är ju död. Jag struntade i om jag var trött jag började springa igen rakt in i skogen, när jag kände mig säker så lugnade jag ner mig och satte händerna i fickorna för att värma upp de. Då kände jag något papper som var ihop vikt, jag hann inte ta upp den när jag kände något kallt mot min nacke.
– Gå, vänd dig inte om annars skjuter jag dig, hotade han som var bakom mig, jag hade inget val än att lyda honom, vi gick en stund till vi kom fram till en stup. Då slog mina minnen som ett åskslag. Jag minnes när Sean och jag promenerade i skogen en kväll för att Sean hade något viktigt att berätta, det var att han hade upptäckt att Kyle höll på med farliga grejer nämligen jobbade åt maffian. Han var deras mördare, han hade mördat 4-5 personer som maffian ville bli av med, hur Sean hade fått reda på det var att han råkade välta ut Kyle mapp och alla dokument om alla mord han har utfört och fått betalt för. Sean tog med ett dokument som bevis material. Han ville rädda Kyle från maffian och att begå fler brått, men Kyle hade upptäckt att ett dokument fattades och förstod att Sean var skyldige. Det var därför han sköt ihjäl Sean för att bli av med beviset, Sean hann ge mig dokumenten och skyddade mig med sin kropp från kulorna, men vi båda föll ner. Men varför mördade Kyle mig inte då, jo för jag hade förlorat minnet, men när jag sa Seans namn så har jag blivit ett hot för Kyle och det betyder…
– Kyle, det är du eller hur, frågade jag så lugn som möjligt,
– Haha, du har fått tillbaka minnena hör jag, sade han hånfull.
– Varför har du gått med maffian, frågade jag och stoppade försiktig ner handen i fickan för att slå numer på min mobil.
– Därför jag älskar att se blod och se mina offer lida, sade han nöjd, han är helt sjuk, han behöver hjälp tänkte jag sorgen och såg ner i stupet, jag få visst följa med dig Sean. Plötsligt hörde jag en smäll och Kyle höll ihop bakom mig och gjorde att jag höll på att tappa balansen men någon fick tag i mig. Jag vände mig om och möte den som så exakt som Sean men det var inte Sean utan hans tvilling bror Allan.
– Sheela, hur mår du, frågade han orolig,
– Bra bara bra, mumlade jag och lutade mig mot hans bröst av lättnad, han kramade om mig,
– Du är i trygghet nu, sade han lugnade.

Om Allan inte följt efter mig när vi mötes den kvällen så skulle jag ha varit hos Sean, dokumenten som Sean hade lämnat kvar var den fällande domen för Kyle som fick sitta i fängelse i 20 år för mord. Jag är glad att det är över och kan sörja för Sean i lugn och ro, jag kommer nu aldrig att glömma honom igen, det lovar jag.

8 Maj 2007  | Länk | Novell | 0 kommentar
Kriget om Colypos krona ( novell )

Del 2

Soldaten Toy vinkade till sina kamrater som omringade höet så att jag inte kunde fly, han stack ner svärdet långsamt för att han kunde känna när den kom i en kropp. Den första kom precis vid mitt huvud, vad ska jag göra jag måste försvara mig annars kommer jag att dö som en instängd råtta.
plötslig flög en av soldaterna iväg, de andra vände sig om och såg till deras ilska att det var de bevingade hästarna som hade lyckas slita sig lås ifrån sina rep som var fast bundna i en stock och att de hade sparkat iväg deras kamrat.
- Jag har aldrig gillat de här hästarna, sade soldaten som hete Toy och riktade svärdet mot Ant som visade sina tänder,
-tror du att vi hade gillat er något bättre, morrade Ant och stegrade sig och slog ner båda soldaterna medvetslösa.

Jag kröp fram ur höet,
- Nu tycker vi att det är bäst att dra, vi har säkert lyckas locka hit en del soldater när de får syn på sina kamrater, sade Mio och såg med avsmak på de medvetslösa soldaterna.
- hoppas upp på min rygg, så flyger vi dig till vår drottning, sade Ant och väntade på att jag skulle hoppas upp på hans rygg.
- Vad har hänt med kung John, frågade jag orolig,
- Han blev tyvärr mördad för 5 år sedan så nu styr hans dotter Meorlly det som är kvar av Colypos, svarade Liermie.
Vi flög tyst över staden som låg i en tjock dimma som håll oss osynliga för Nircos vakter, vi landade utan för ett ruin som skulle föreställa en radhus,
- gå in i det fjärde dörren och mitt på golvet hittar di ett håll, kryp ner där och gå åt höger, där kommer du att hamna i en tronsal. Där kommer du att möta prinssesa Serima som kommer att hjälpa dig, berättade Ant.
- ska ni inte följa med, frågade jag hoppfull, men hästarna skakade på huvudena,
- näe vi tänkte flyga till ett läger lite utan för staden där väntar några soldater ifån Angolia som ska hjälpa de, vi ska föra de hit, det var oder vi hade fått av Meorlly, så farväl men vän, sade Liermie och så bredde de ut sina vingar och flög in i den tjocka dimman och försvann.
Jag stod ensam kvar och tvekade, jag har aldrig varit försjust i mörka tunlar, men måste jag för att träffa Meorlly ingen så gör jag det. Jag gick in i den fjärde dörren och hittade ganska snabbt hålet och kröp ner, jag följde gången åt höger och hittade snart den enorma tronsalen, som var upplyst med enorma faklor, salen hade familjevapensköldar på vägen. Jag beskådade detta med häpnad, men ryckte till när något kallt rörde min strupe,
- Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att det här är förbjudet området för såna som dig, sade den hemligfulla kvinnan hotfullt.
Jag visste inte vad jag skulle göra, kanske använda den lilla magikunskapen jag eller...
- Serima släpp honom, sade en väldigt sträng kvinna, hon släppte mig på en gång och såg hatisk mot mig, jag tittade upp och möte en väldigt bekant älder dam som satt på tronen.
Meo, är det verkligen du, sade jag andlös av lycka, den älder kvinnan såg först misstänksam men verkade känna igen mig och lyste ansiktet upp med en leende.
_men, mor han har ju gjort intrång på vårt område utan tillstånd, sade Serima och riktade svärdet mot mig igen,
- Det räcker Serima, läng undan svärdet omedelbart, sade Meorlly varnande, hon gjorde det och såg giftigt på mig,
- Timnor, kom upp hit, bad Meorlly, jag gjorde som hon sa och stod framför henne. kunde det verkligen vara Meorlly, men hon ser 20 -30 å¨r älder ut sen jag sist lämnade henne.
- Jag ser att du har många frågor att ställa mig, fråga på, sade hon och satte sig bekvämt,
- varför har ni fryst ner mig och länge, frågade jag och var lite rätt på hur många år jag hade missat,
- Varför, ja det var nog tack vare Jade som hämtade hjälp, hon hämtade Värdshusägaren Jasso som fann dig medvetslös och ganska allvarligt skaddat. Han för dig hit så vi kunde hela dig, men det tog så mycket kraft och blod ifrån dig så du skulle aldrig ha överlev om vi inte hade fryst ner dig så att kroppen fick åter hämta sig. Det är väl nu 30 år sedan du blev det, berättade Meorlly. 30 år, tänkte jag chokad det är ju jätte länge, men Jade.
- Men vad har hänt med Jade, frågade jag och såg att både Serima och Meorlly blev väldigt sorgna,
- Jade blev fångatagen för 10 år sedan, de ville att hon skulle sammarbeta med Nircos, men Jade vägrade, hon väntade på att du skulle vakna ur din frysna sömn. Så när hon vägrade så avrättade de henne, svarade hon. Är Jade död... Det..et ...det kan inte vara sant, hon kan ju inte vara död, hon har alltid funnit vid hans sida sen han var en lite bebys. Hans mor hade hittat drakägget i skogen när hon skulle plocka bär, hon visste att det var ett drakägg och tog den med sig hem och blev min bästa vä i livet. Jag kände att tårarna rann, hur mycket jag än försökte få bort de kom det bara nya hela tid. Under tiden var de tysta och väntade på att jag skulle samla mig. efter 10-15 min hade jag lugnat mig så pass mycket så jag kunnde ställa en ny fråga.
- Vad har hänt med staden har Kung Demon vunnit striden eller, frågade jag och tog flera djupa andetag,
- Nej kung Demon är död, det är hans son Prins Cissoria, men Cissoria är inget att frukta, för han har speljävulen i sig. Han har redan spelat bort sitt arv, men hans män är värre, de går och plundrar och bränner för nöjet skull. Men tro inte att Colypos inte kan försvara sig även om vi inte ha någon kung. sade hon
- Jag beklager för din fars död, sade jag,
- Tack, svarade hoin och torkade bort en tår
- Men vi har inte gett upp än vi har nästan samlat ihop tillrekligt med män för att störta kung Cissoria och driva ut ahns män ur landet, sade Serima stolt.
- Jo jag möte Ant, Mio och Liermie som skulle vägleda för anglias soldater, sade jag, då lyste Meorllys ansikte upp med ett leende.
- ja då är vi redo för ett krig med vår villkor, sade hon,
- Jag vill delta, sade jag och bugade mig djupt.
- Bra, men Timnor , jag glömde en viktig sak att säga att du har en dotter, sade hon lite osäker på min reaktion, men det kom inte som en överaskning,
- Serima, men hur blev det möjligt, sade jag andnöd av glädje,
- Jag var redan gravid när du reste till huvudstaden, jag hade tänkt att överaska dig på vår bröllopsdag, sade hon lycklig.
- jo överaska mig lyckades du, sade jag och beskåddade Serima och såg att både mina och Meorllys drag fanns hos henne. Hon tveckade lite innan hon kom fram till mig och kramade om mig,
-Förlåt far att jag var så elak och näsen mot dig förut, bad hon om ursäkt och kramade hårt om mig, jag kramade henne tillbak men efter en stund slingrade hon sig ur min famn och log mot mig. En tjänare kom in,
- Angolias soldater är här, medelade han,
- Då är det dags, sade hon och reste sig upp.
- Far jag kan förklara vad vår plan är, sade Serima...

Deras plan gick ut på attvi skulle anfalla på midnatt i nattoch vi delas i 20 grupper, 5 av de grupperna ska ta sig in i slottet osedda, medan vi andra omringar de sovande soldaterna. Om det behövs så ska vi avrätta de, annars så skulle vi sända de till fångsön som ligger några mil utan för huvudstaden. Medan vi fångar soladerna och gör de försvarslösa så angripper de andra slottet och kungen och avrättar honom. ja det låter enkelt,
Midnatten kom och vi smög oss tyst ut och delade oss i grupperna och spred oss ut över hela staden, snart hörde man män som skrek och att svärd som träffar varandra. Staden vaknade med en tjock när vi anfaller, men grupp gav sig på den läger som hade generalen. Jag trodde att det skulle bli en tuff strid när jag såg alla män rusade mot oss i full fart men egntlien flydde de ifrån två drakar som hade landat i lägret, snart var det panik i hela staden när de hörde ryckten om två blodtrörstiga drakarn. Fast om de hade vetat att dessa drakar var vegetarianer, de här två drakarna var syskon till Jade, jag brukade leka med de när jag var lite, det var Black och Jasmin.
- Timnor det var många år sen vi såg sade, black när han hade skrämt livet ur några soldater.
- Synd att Jade inte var i livet hon skulle ha blivit så glad att se dig igen, sade Jasmin och sträckte på sig. Så den här striden bliv en väldigt lätt segher för oss Colypos, för soldaterna bad om nåd när de såg Black och Jasmin komma. så Efter 30 min hade vi fångat in alla soldater i hela staden, nu satt vi och väntade på att Meorlly och och Serima skulle komma med kung Cissoria.
Plötsligt hörde vi en enorm explotion och såg hur hela slottet försvann och att allt som kom i explotionens väg förintades, sedan blev det tyst och svart. Allt skrikand dog ut, jag kännde mig ensam och övergiven i mörkret.
- Så kan din fram tid se ut, sade en mild röst
- så kan ditt liv ta slut, sade rösten.
- Men vad ska jag göra för att förhindra detta hemska slut, frågade jag rösten,
- Gå inte in i värdshuset själv, gå inte till stadens centrum, leta reda på Meorlly som har gömt sig i slottet och ge inte upp, sade rösten.

Jag vaknade på jordgolvet i värdshuset med en ryck,
- Timnor, vad har hänt, ropade Jade orolig, jag reste mig upp och gned på den ömma huvudet, jag måste ha ramlat och slagit mig och drömt det här eller var det på riktigt.
- Ja halkade, svarade jag och gick mot Jade som väntade på mig och såg oroligt om sig,
- jag gillar inte det här, sade Jade,
- Det gör inte jag heller kom vi går till slottet och se om vi hittar Meorlly där istället, sade jag och hoppade upp på hennes rygg.


SLUT
18 April 2007  | Länk | Novell | 1 kommentar
Kriget om Colypos krona ( Novell )

Del 1

- Timnor, frågade mor och såg förundrad på mig,
- Ja, vad är det, svarade jag och tittade över drakryggen.
- Vad ska du, frågade hon orolig när hon såg svärdet vid packningen.
- Jag fick medelande från huvudstaden, de behöver förstärkning stadsmuren, svarade jag och sadlade draken Jade.
- Men är inte kriget över än, sade mor förvånad,
- Näe den har bara just börjat, hej så länge kära mor, sade jag och hoppade upp på Jades rygg och lade lätt min hand på hennes fjälliga hals, då gjorde hon en kraftfull sprung upp i luften.
Hans mor såg honom försvinna i horisonten, hon bad inom sig att det inte var sista gången hon såg sin son vid livet.

Vi närmade oss snabbt huvudstaden, det dröjde inte länge för än vi såg slottet och dess mur som skyddade slottet och staden. Men det praktfulla slottet hade förlorat sin skönhet på de senaste dar av krig och elände, och av allt bombande.
Vi landade inne på slottsträdgården som hade blommat av all sorts vackra blommor från världen om, men nu var det en lerväling med döda och förruttnade kroppar. Allt vara döttstyst, inte änns fågelsång hördes, de som brukar aldrig vara tyst även om det regnar eller stormigt.
Jag gick längs stor gatan från slottet för att finna överlevande som jag kunde hjälpa, men jag bra fann döda kroppar ifrån både civila och soldater, stanken ifrån döda kropparna fick mig att må riktigt illa. Även Jade ryckte på nosen av stanken, plötsligt grep skräcken tag i mig, var är prinssesan Meorlly, är hon änns vid liv!
Plötsligt tvär stannade Jade och nosade på porten till värdshuset Vita enhörningen, hon morrade dovt.
- Det är någon där, morrade hon, jag gled ner för hennes rygg och gick in, Jade försökte ta sig också in men porten var för liten.
- Tyvärr vännen, du får stanna kvar här ute, sade jag och klappade henne på kinden innan jag gick in i mörkret.
- Var försiktigt, varnade Jade, jag vinkade till svar och smög mig tyst in jag hörde något eller några som rörde sig väldigt klumpigt. Jag drog fram svärdet, jag misstänkte att de här varelserna inte var människor, de var alldelse för stora och klumpiga för att vara mänskliga. Jag väntade tills de var så nära att jag nästa kunde röra vid de, jag skulle just göra en anfall när något slog till mig i huvudet och en illande smärta spred sig i kroppen och sen blev allt tyst...

Jag vaknade med en ryck när jag hade hört att något hade gått sönder det lät som glas, jag kände att jag hade en sådan huvudvärk och så kalt det var här inne. jag försökte resa mig upp men upptäckte att jag var i en cylinder av något slag, Jag tände mede handen och hittade det sprukna glaset som jag kunde lät sparka sönder, jag klättrade ut och såg att jag var i ett svagt belyst rumm med flera cylindrar men dem var tomma, vad gör jag i en tidfrysare, frågade jag mig själv. jag granskade rummet snabbt och såg att att en bit av taktet hade rasat och lagit sönder några cylindrar bredd vid mig, det var nära det, tänkte jag låttad.
Jag måste ta mig ut här ifrån och hitta Jade, jag såg en järndörr och knuffade upp den försiktigt, jag möte en kall vind med jord och mögel doft, jag måste befinna mig på någon källare men var, funderade jag.

Byggnade var så förstörd av kriget att det var nästan omöjligt att ta sig ut ur den, men den syn jag beskådade staden håll på krossa mig totalt av sorg. En gång i tiden hade staden blomstra av skönhet och glädje, men nu var det bara död och smärta kvar av staden och landet. Jag ropade på Jade men inget svar bara tystnaden svarade och det gjorde mig förtvivlad, hoppas det inte hade hänt henne något, bad jag. Jag bestämde mig för att ta mig till slottet men när jag hade tagit några steg så upptäckte jag till min skräck att istället flrat se colypos vit gula flaggor så jag Nircos blodröda flaggor, nej det kan inte vara sant att Nirco hade vunnit och errövrat Colypos som är världens mäktigaste länder, det är omöjligt colypos kan inte vara förlorade...

Mitt i min förtvivlan så smög sig en man, jag såg honom i ögonvrån men orkade inte bry mig. Men precis när han skulle slå ner mig med sina knyttnävar så hoppade jag undan och det retade honom väldigt mycket. Så han gjorte alla knepp han hade för att slå ner mig, men det störde mig att jag kände igen honom men minns inte var jag hade sätt honom förut, för hans ansikte var så väl dold med löver dragen luvan. Men han kanske är ifrån Nirco eller??
- Ge dig iväg främling, du har inget att göra här, sade han, näe han är ifrån Colypos , men det låter som en kvinna, vem är hon.
På avstånd kunde jag höra hovslag som kom i mot oss i en hög fart, den hemligfula kvinnan hörde det också och rusade in bland ruinerna, jag följde efter henne men jag stannade i skuggorna för att kunna se vad vi flydde ifrån.
Det var 4 riddare som red på svarta enhörningar och av deras flagga så tillhörde de Nirco. Då har verkligen kung Demon erövrat Colypos, men allt det här kan ju inte vara för att han ville gifta sig med prinssesan Meorlly eller?

Ja vad det än var så kan jag inte göra något för tillfället, måste finna hjälp, kanske kan den mystiska kvinnan hjälpa mig, var försvann hon någon stanns. Ja justet mot värdshuset. jag följde vägen mot värdshuset men smög mig så tyst jag kunnde, Värdshuset såg precis som vanlig förutom att det fanns väldigt många bevingade hästar, jag fick syn på 3 svarta bevingade hästar som jag kännde igen på något sett. jag smög mig fram till de, då så en av de mig och såg riktigt stor ögd på mig,
- Vem är ni, vägade de fråga mig,
- nja jag kan inte svara den saken, är ni ifrån colypos eller nirco, frågade jag de.
- Är du knepp eller, vi är inte ifrpn Nircos utan ifrån Colypos såklart, sade han stöt,
- Du ser väldigt bekant ut,viskade en av de
- ja det gör du, du liknar väldigt mycket Timnor, viskade en.
- Men han är väl död sen länge, suckade de sorgsan.
- Ant, Mio och Liermie är det verkligen ni, sade jag lycklig när jag kännde igen mina gammla vänner.
- Timnor, du lever, sade Ant så lyckligt att han råkade gnäga till,
- tyst med dig tokstoll, om du ionte vill locka hit soldaterna, morrade Mio surt.
Men det var försent soldaterna var redan på väg mot de,
- Timnor göm dig i höet fort, beordrade Liermie. jag slängde mig ner i höet och försökte göra mig så tyst och liten som möjligt. Soldaterna kom fram till hästarna och röt åt de att var tyst annars skulle de bli köttlimpa och serveras på deras bord på middag. en av soldaterna råkade trampa på min hand och jag var tvungen att bita mig själv i läppen för att inte göra något ljud ifrån mig.
- Du Toy hörde nu något, frågade den enna soldaten,
- Ja det kom ifrån höet, kanske är det en spion, grymtade han och drog fram sitt svärd och skulle sticka igenom höet för att döda offret. Jag såg att det här kunde vara slutet om jag lång kvar men om jag försvarade mig skulle det locka till sig fler soldater och då var det ute med både mig och mina bevingade vänner....



17 April 2007  | Länk | Novell | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Anchee Moon                                             Skaffa en gratis hemsida