HAMBOMAZURKA
Startsidan Blogg Fotoalbum Instagram Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
28
29
30
<<
September (2020)
>>


Min hjälte.

Mannen i mitt liv fick våldsam tandvärk i veckan. Han ringde Folktandvården, och blev uppmanad att ringa kvart över sju nästa morgon, när akuttiderna släpptes. Jag har själv varit med om att telefonsvararen fortfarande har varit på dom första gångerna jag har ringt. När den väl har stängts av har det istället tutat upptaget. I särbons fall var det dessutom så illa att dagens alla tider redan var tagna, när han kom fram. Så jäkla snopet att inte hinna få en tid, fast man gör allting rätt. Igår gick det i alla fall bättre, och han skulle få komma till tandläkaren mitt på dagen. Mina farhågor gällde i första hand att dom över huvud taget inte skulle hitta felet. Så är det inte alltid dom har tid att göra jobbet ordentligt om man kommer in akut. Nu hade jag inte behövt oroa mig. Under tanden hade det bildats en så stor infektionshärd, att det var själva käkbenet som gjorde ont. Han har haft problem med samma tand tidigare, så nu lät han tandläkaren dra ut den. Det var tydligen också lättare sagt än gjort. Tanden sprack, och man fick skära upp och plocka ut delarna. Särbon har därmed till och med stygn i munnen, som ska tas bort om ett par veckor. Jag hade gått på myten om hur gnälliga män är när dom mår dåligt, men jag verkar ha träffat undantaget som bekräftar regeln. Han klagade varken när han hade ont före operationen eller efter den, när han hade blivit rejält mörbultad.

26 September 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Roadtrip till Öland.

Efter att inte ha suttit bakom ratten på en bil tidigare i år, tog jag igen det rejält igår, och körde 33 mil på en dag. Särbon och jag hyrde bil, och gav oss iväg hyfsat tidigt igår morse. Första stoppet blev södra kyrkogården i Kalmar, där min morfar vilar i minneslunden. Därifrån fortsatte vi över till Öland och Mörbylånga, där min mormor har sin grav. På vår fortsatta resa söderut blev det ett spontant uppehåll vid Gettlinge gravfält. Vi rundade södra udden, och körde ut till fyren Långe Jan. Där hade man bara uppsläpp varje hel timme, men vi hade turen att komma fem minuter innan det var dags. Jag hade inte varit uppe i fyren på trettio år eller så, så jag hade förträngt hur jobbigt det var att klättra 197 trappsteg rakt uppåt. Utsikten fick väl ändå sägas vara värd ansträngningen. En del av den syns bakom mannen i mitt liv på kortet nedan. Vi styrde kosan norrut på ön, och jag fikade för första gången i mitt liv på Gårdby café och lanthandel. Jag hade inte varit där inne sedan jag flyttade hemifrån. På den tiden var det enbart lanthandel. Vi var nere vid Bläsinge hamn, där min salig far hade båt en gång i tiden. Så besökte vi Norra Möckleby kyrkogård, där större delen av mina bortgångna anhöriga är begravda. Vi fortsatte norrut, och mannen i mitt liv bjöd på en sagolikt god middag på Sandviks fisk & kök. På hemvägen tog vi en glass i Borgholm.

16 September 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Mitt fynd.

När jag kom från min cykeltur igår hittade jag mannen i mitt liv uppe vid järnvägen (se bild). Det var bara ett stenkast därifrån som jag plockade upp honom första gången för ett knappt år sedan, men från det tillfället finns enbart kort på mig. Igår hade jag börjat fundera på om det snart var dags att lämna in min cykel igen. Jag tror att det dom fick skruva fast för några veckor sedan hette vevlager. Jag skulle återkomma om det blev glapp igen, men den gången var jag onödigt snabb. Jag gick in så fort det började kännas skumt. Killen i verkstaden tog en provtur, och hävdade att det lilla jag kände var helt normalt. Sedan dess har det blivit värre, men nu kom jag mig inte för att gå dit igen förrän det hade lossnat rejält. Särbon var orolig att jag skulle cykla i diket om alltihop släppte, så han körde ner med cykeln till reparatören åt mig. När han kom tillbaka med nyckeln och en rapport om att hojen var inlämnad, hade han vaniljbullar med sig som tack för hjälpen. Jo, jag fattar att det var jag som borde ha bjudit honom på någonting, men han är nu en gång världens snällaste. Fika blev det hur som helst.

25 Augusti 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Lika barn leka bäst.

Man skulle kunna hoppas att två lätt förvirrade äldre människor tillsammans blev en med skarpt intellekt och oklanderligt minne. Tyvärr fungerar det inte riktigt så. Eftersom jag inte kom ihåg exakt var kommandot för formatering fanns i min kamera, var jag med när särbon skulle göra det första gången. Allt gick bra tills vi efteråt skulle kolla så att vi nu hade plats för knappt 1900 kort. Det är vad som ryms på minneskortet med dom inställningar jag brukar använda. Istället visade kameran att det fanns sju (!) bilder kvar. Det flög många tankar genom huvudet om vad som kunde ha hänt. Det mest logiska var förstås att vi hade kommit åt någon inställning. Ändå lät det lite väl fantastiskt att korten ens kunde bli så stora att det inte skulle få plats mer än en handfull. Efter fyrtio år inom industrin och tjugo år med dator, provar jag alltid och i alla lägen att dra ur saker och ting för att sedan koppla in dom igen. Jag förstår sällan varför det hjälper, men förvånansvärt ofta gör det ändå det. Jag hann inte ens upptäcka att minneskortsfacket var tomt. Så fort jag öppnade kameran kom mannen i mitt liv ihåg att han hade tagit ut kortet tidigare. Det är lite svårt att formatera ett minneskort som inte finns.

12 Augusti 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Saknad ägodel.

På fotot nedan syns mannen i mitt liv med sin i särklass käraste ägodel. Vad bilen är för många andra, och vad datorn är för mig, är den där kameran för honom. Jag är osäker på om han kan leva utan den över huvud taget, men just nu gör han i alla fall ett försök, även om det är högst motvilligt. Det märks på hur länge han har dröjt med det. Kameran behövde nämligen lämnas in på en genomgång innan garantin gick ut, och plötsligt var det bara några dagar kvar på den. Tidigare erfarenheter visar att det kan ta flera veckor att få tillbaka kameran, men särbon var inställd på att inte ta ett enda kort under den tiden. Själv klarade jag inte av att se honom lida, så jag lånade ut min kamera till honom. Jag använder den bara när vi är ute och plåtar tillsammans, och det kan vi knappast göra så länge hans älskling är bortlämnad. Jag har dessutom kamera i min telefon, om det skulle knipa, även om jag har svårt att hålla den stilla och trycka av samtidigt. Att låna ut en liten kompaktkamera till någon som är van vid en flera gånger både dyrare och större systemdito, är förstås som att låna ut en moped till någon som är van att köra stadsjeep. Jag hoppas ändå att det kan hålla abstinensen i schack när han kan ta några kort över huvud taget. Typiskt var väl att det dök upp någonting väldigt speciellt, när han inte hade kameran med sig. Igår kväll seglade plötsligt en luftballong upp utanför mitt köksfönster. Hade inte särbon stått precis där hade vi kanske missat den helt och hållet. Nu blev det i alla fall några kort med min kamera.

5 Augusti 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Obekant bekant.

Igår väntade jag på avisering om ett paket från Apotea, som enligt Schenkers sökfunktion hade nått Nybro. När ingenting kom innan jag skulle ge mig ut på dagens tur, cyklade jag ändå så att jag kom förbi Circle K på sluttampen. Det vore ju retfullt att komma hem utan paket, och inse att det hade nått macken medan jag var ute. Jag stannade strax före nämnda mack, och kollade både mail och sms. Någon avisering syntes inte till. Jag bestämde mig för att cykla en extra sväng hem därifrån, för att få ihop min mil. Ungefär trehundra meter hann jag, innan det plingade till i telefonen. Jag hade turen att höra den, och kände att jag lika gärna kunde cykla tillbaka och hämta mitt paket, och sedan cykla raka vägen hem. Nästan hemma slog min ansiktsblindhet till med full kraft. Vid parken såg jag två äldre män, varav den ena såg extra sympatisk ut. Inte förrän jag var på väg att passera honom, insåg jag att det var min egen man. Det betyder väl att jag har hittat rätt, när jag tycker så även när jag inte ser att det är han. Jag påpekade redan första gången vi träffades att jag har problem med att känna igen folk, så han måste säga ”Hej Eva” om vi stötte på varandra. Det gäller uppenbarligen fortfarande.

23 Juli 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Fler kryp.

Att utforska varandras kroppar känns inte lika romantiskt som det låter, när man gör det för att söka efter fästingar. Jaktlyckan var i alla händelser god igår kväll. Jag hittade en fästing till på särbon, vilket innebär att han är uppe i tre stycken hittills denna sommar. Den första han hade släppte taget frivilligt utan åtgärd från vår sida. Han hittade dessutom en på mig igår, så nu har jag blivit biten av fästingar dubbelt så många gånger i livet. Två istället för en. Åtminstone är det den bekräftade siffran. Jag har läst nu att man inte märker av dom alls vissa gånger. Eftersom ingen har sökt av min kropp efter dom där små gynnarna, kan jag antagligen ha haft hur många gästande fästingar som helst, utan att veta om det. Den jag hade nu satt till exempel i knävecket, och där hade jag aldrig upptäckt den själv. Dels på grund av att den satt på baksidan av mig. Jag bär dessutom en del av min övervikt på benen, så just där är det svårt att se någonting alls bland valkarna. Jag har insett nu att fästingarna är så små, att dom blir svåra att skilja från alla andra prickar och märken jag har på kroppen. Den centimeterstora varelse som jag hittade på golvet hemma hos en kattägare, hade uppenbarligen sugit i sig försvarliga mängder av kattens blod, innan den släppte taget.
15 Juli 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Kryp.

På sistone har jag varit ovanligt alert med att komma ur sängen på förmiddagen. Jag har studsat (nåja) upp så fort klockradion har gått igång, ibland rentav innan. Idag var jag tillbaka i mitt gamla, morgontrötta jag, och det tog mig en hel timme att komma upp. Vid det laget hade särbon både messat och ringt. Jag har signalen på telefonen avstängd när jag sover, och han är till skillnad från mig morgonmänniska. Nu hade han hittat en fästing på kroppen, och ville ha hjälp att få bort den. Dom dras tydligen till honom, för han har haft massor genom åren och fått medicinera efter flera av attackerna. Själv har jag blivit fästingbiten en enda gång, och det var för femtio år sedan. Om jag minns rätt blev min bror diagnostiserad med borrelia vid något tillfälle. Han bor på landet. Själv är jag måttligt road av djur och natur. Min andra bror har kallat mig för asfaltblomma. Oklart om jag har blivit sån trots att jag är uppvuxen på vischan eller just därför. Numera är jag ute i skog och mark en del med särbon. Jag kanske borde anamma hans vana att skaka ur alla kläder när vi kommer hem igen. Fästingen jag plockade bort idag var alltså den första jag någonsin har tagit. Jag hade läst på nätet hur det skulle gå till, så jag hoppas det blev rätt.
14 Juli 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Ansiktsigenkänning.

Under gårdagens promenad mötte vi en granne tillsammans med vad jag antar var en kompis. Det tog någon minut innan polletten trillade ner och jag kände igen den sistnämnde. Då utbrast jag spontant: ”Du är Mias Tony.” Han var helt okej med det epitetet, och svarade ja direkt. Mig kände han inte igen, och kom inte ihåg att vi hade träffats och talat några ord, en gång när jag mötte honom och hans sambo. Det var några år sedan, och eftersom det var enda gången han har sett mig, var det ganska förståeligt. Jag ser kort på honom på Facebook med ojämna mellanrum, eftersom jag är vän med hans sambo. När den vänskapen började hade jag exakt samma problem. Jag hade bara hört Mia, så någon Maria med ett obekant efternamn kunde jag inte placera alls. Jag fick fråga vem hon var, och när det gick upp för mig kändes det lite pinsamt att jag inte hade känt igen henne. Jag får skylla på att dom flesta (i alla fall jag) inte direkt använder kort från jobbet som profilbilder på Facebook. Som exempel syns nedan två foton på mig tagna på min senaste arbetsplats och till höger om dom den jag använder på Facebook. Jag minns för övrigt första gången jag träffade Mia utanför jobbet. Jag kom på cykel, och var nära att köra över en fotgängare som bytte sida på cykelbanan. När hon vände sig om och fick syn på mig sa hon: ”Och så var det du också.”

22 Maj 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Kärleksgåva.

Jag hade bytt ut den lilla ringklockan som följde med cykeln jag hade tidigare mot den fantastiska skapelsen på bilden nedan. Den var inte bara snyggare än originalet. Den lät dessutom som en kyrkklocka, och fick folk som var i vägen att hoppa undan illa kvickt. En tröst i bedrövelsen hade varit att kunna rädda den från min demolerade cykel, men det hade tjyvarna gjort själva. Tack vare att mannen i mitt liv är en inbiten fotograf som plåtar det mesta, hade jag i alla fall fotot kvar som minne. Jag trodde att jag skulle få nöja mig med det, men igår kom denna underbara man med en överraskning. Då hade han köpt en exakt likadan klocka till mig, och hjälpte mig att montera den på min nya cykel. Han är verkligen omtanken personifierad min särbo. Nu håller alla tummarna för att den nya ringklockan får vara ifred. Medan vi höll på nere i källaren dök en granne upp för att hämta sin cykel. Hon misslyckades med det, eftersom det inte gick att få upp vajerlåset hon hade fäst den vid cykelstället med. Oklart om något av buset hade mixtrat med det, eller vad som hade hänt. Det gjorde mig hur som helst ännu mer tveksam till upplägget med att låsa fast cykeln. Tidigare har jag sett på stan hur den del som har varit fastlåst har stått kvar, medan resten av cykeln har varit försvunnen.

15 Maj 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Tidsaspekten.

Säga vad man vill om mannen i mitt liv, men ibland ligger han verkligen steget före. Jag var förkyld och hostade så jag nästan fick sitta och sova i februari. När det blev aktuellt med Corona frågade sig särbon direkt om det kunde ha varit den jag hade redan då. Jag trodde inte ens att möjligheten fanns. Igår läste jag nyheten om att folk troligen har avlidit till följd av covid-19 flera veckor innan vi hade hört talas om det. Flera kommenterade att dom hade varit sjuka tidigare i år, och såhär i efterhand trodde att det kunde ha varit viruset dom hade drabbats av. Hoppas kan man ju alltid. Även om det verkar osäkert om man verkligen blir immun efteråt, så kanske man kan hoppas att inte bli sjukare än jag var i februari andra gången heller. För en bekant var det tvärtom. Hon var jättesjuk för några veckor sedan, och var någorlunda säker på att hon hade smittats av Corona. När hon testades visade det sig att det inte alls var det hon hade haft. En av dom mest fascinerande rubrikerna i virusets spår var annars att ”Majblommeförsäljning flyttas till hösten”. I min värld lät det lite som att flytta fram julklappsutdelningen till midsommar. Egentligen förstår jag förstås att pengarna man får in gör nytta alldeles oavsett när försäljningen sker. Lions här i Nybro har haft lite dåligt flyt med det på sistone. Dom fick inte ihop något luciatåg i december, och nu i maj är marknaden inställd på grund av viruset.
23 April 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Per.

Per bodde i trapphuset bredvid mitt, när jag flyttade till Nybro för trettio år sedan. Han jobbade också på Kährs, och under nittiotalet träffades vi även privat några gånger. Jag lånade hans bil, eftersom jag inte hade någon egen, och en gång hjälpte han mig att bära ner en dörr från vindsförrådet. Jag var nattmänniska på den tiden, och det hände att några polare dök in mitt i natten medförande öl och annat gott. Kortet nedan är kanske inte så bra, men det är det enda jag har på Per. Han och vår gemensamma arbetskamrat till höger var här mellan tio och tre en fredagsnatt i augusti 1995. Under tjugohundratalet pluggade Per i fem år på sjöfartshögskolan. När han var färdigutbildad fick han jobb på ett kraftverk i Karlshamn, och flyttade till Blekinge. Jag pratade med honom sista gången för tolv år sedan, när han höll på att röja ur sitt garage. Min tidsuppfattning om sånt jag inte har antecknat är mera vag, men det kan säkert vara ett par år sedan hans kusin berättade att han hade fått cancer. Den senaste veckan har jag inte kunnat se dödsannonserna på morgontidningens webbsida. När dom dök upp igen idag var Pers namn det första jag såg. Han skulle ha fyllt 54 i juli.

15 April 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Älskad och omhuldad.

Om någon är orolig för att min särbo skämmer bort mig, kan jag meddela att det är mycket värre än ni kan föreställa er. Igår hade han både messat och ringt medan jag fortfarande sov och hade signalen avstängd på telefonen. Han var på Kvantum, och tänkte passa på att handla lite åt mig också. Det händer allt som oftast att han köper sånt som är tungt eller skrymmande, för att jag ska få det lite lättare på torsdagen, när vi veckohandlar. Nu lämnade han av varor här på förmiddagen. Under eftermiddagen hann han fundera dels på det faktum att det utlovades busväder som idag och dels dom nya reglerna från Folkhälsomyndigheten, som sa att vi helst inte ska handla alls framöver. Han erbjöd sig raskt att cykla ner och handla resten av det jag (eller vi då) behövde på direkten. Han tog min beställning per telefon, och dök upp här med händerna fulla av välfyllda kassar. Lite kändes det som att vi hamstrade, men av lägesrapporten att döma var vi långt ifrån ensamma om den åtgärden. Det hade varit lång kö på Kvantum. Det var väl exakt vad dom nya direktiven ville förhindra, men istället började kanske dom flesta fundera på när dom skulle få handla härnäst. Jag såg en kommentar på Facebook från någon som hade handlat så hon skulle klara sig i ett par månader. Personligen tycker jag det vore läge att subventionera butikernas rejält tilltagna avgifter för att köra ut varor. Det borde väl vara det ultimata om alla handlade på nätet istället, men 150 kronor extra för varje köp blir i saftigaste laget. Sedan läste jag i och för sig att det är så många som handlar hemifrån redan, att butikerna inte hinner leverera till alla.

2 April 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Ompysslad.

När jag behövde en bild till ett blogginlägg om att jämföra priser bildgooglade jag helt enkelt ”prismedveten cartoon”. Den allra första bilden jag fick upp kom från min egen blogg. Det var ett par år sedan jag använde den, så jag kände att jag kunde göra det igen. Den gången skrev jag om att man borde handla där det är billigast och helst olika saker i dom olika butikerna beroende på pris. Nu kan jag knappast skylla på tidsbrist längre, men jag är fortfarande för lat för att göra så. Allra billigast klarade jag mig annars undan i fredags. Jag hade bara ett ärende till förköpet på Kvantum, och gick inte längre in i butiken än så. Tillbaka i Paradiset träffade jag särbon, som skickade med mig en hel kasse med mat hem (se bild). Han berättade också vilken tur jag hade haft. När han hade varit på Kvantum på förmiddagen hade det varit lång kö till förköpet. När jag masade mig dit mitt på dagen var där knappt en människa. För en gångs skull hade jag fördel av att jag har svårt att bli klar och komma iväg hemifrån.

9 Februari 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Vardagsdramatik.

Särbon ringde när jag satt i tv-fåtöljen och broderade igår kväll. Under ett av sina städprojekt hade han slagit upp ett jack i huvudet. Det är lite oklart vem av oss som blev mest rädd och skakis. Han hade själv stoppat blödningen med en papperstuss med kallt vatten, så jag slapp i alla fall se en massa blod. I Nybro finns ingen vårdjour på kvällstid numera, och jacket var inte så stort att vi trodde oss om att få åka ambulans för det. Alternativet hade alltså varit att låna en bil eller be någon skjutsa oss till Kalmar. Vi försökte ringa 1177 för rådgivning, men dit var det kö. Istället ringde jag min svägerska. Har man haft småbarn är man ju hyfsat van vid skador av olika slag. Hon trodde inte det var någon fara, när det inte blödde längre. Skillnaden framöver mot om man hade sytt eller tejpat, är förhoppningsvis bara utseendet på ärret han kommer att få. Det sitter dessutom under håret, så blir han inte flintskallig på gamla dar är det hyfsat dolt. Lite orolig var jag för att en eventuell hjärnskakning eller liknande skulle ge sig till känna i efterhand. Jag behöll honom för observation över natten, och i morse var han lika pigg och glad som vanligt. Jag läste för bara någon vecka sedan om en man i samma ålder som hade dött i en fallolycka i hemmet, så jag är djupt tacksam att det inte hände något värre. När jag hade skrivit klart det här inlägget, hittade jag honom i köket i full färd med att rengöra filtret till min köksfläkt (se bild). Då kan han väl inte vara så allvarligt skadad?

28 Januari 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
En huslig man.

En övervägande del av mina mardrömmar handlar om missade bussar och att jag inte hinner dit jag ska i tid. Från verkliga livet är det såna missar jag minns allra bäst även flera år senare. Det började redan i tioårsåldern. Plötsligt insåg jag en eftermiddag att jag borde ha befunnit mig på ett födelsedagskalas hos en klasskamrat. Igår var jag bara extremt nära en miss i planeringen. Jag tyckte det var lite skumt att jag hade så gott om tid, men kunde inte komma på att jag hade glömt någonting som jag borde göra. Fem minuter innan jag hade tänkt plocka i ordning och börja förbereda dagens lunch, insåg jag att det var då och inte om en timme det borde ske. Någon större katastrof hade det ändå inte blivit, eftersom mannen i mitt liv börjar vänja sig vid hur virrig jag är. Han hade nog mest blivit förvånad om maten inte hade varit klar när han kom, men tagit det med jämnmod. Sånt som är för avancerat för mig, som att vispa pulvermos och steka eller koka ägg, brukar han ändå få åta sig att göra. När det gäller disken är han snabbare än jag, så han hinner före mig till diskbaljan. Jag stretade emot i början, men nu har jag gett upp och låter honom hållas. Istället försöker jag bistå med att torka och ge honom utrymme, tills mitt kök blänker skinande rent. När jag skickade det bifogade kortet till svägerskan nyårsdagen, tyckte hon att han borde få ledigt en sån dag.

19 Januari 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Ung (-domlig).

På kära Kährs jobbar en flicka som är min personliga favorit, eftersom hon helt saknar förmågan att bedöma andra människors ålder. Redan för ett år sedan eller så när vi stod utanför jobbet och diskuterade pension, hävdade hon som den självklaraste sak i världen att hon var mycket äldre än jag. Jag misstänkte att hon hade fel, och när vi kontrollerade uppgiften visade det sig mycket riktigt att hon tvärtom var ett år yngre. Hon är dessutom välsignad med ett mycket dåligt minne. När jag träffade henne på Kvantum senast påstod hon återigen att hon var mycket äldre än jag. Hon kom inte alls ihåg att vi redan hade konstaterat motsatsen. Om folk ljuger eller inte stör mig väldigt lite, så länge dom ljuger så jag tror dom. Flickan ifråga har i alla händelser samma inställning som jag till jobbet. Hon hade redan startat nerräkningen, fast hon eventuellt skulle bli tvungen att jobba bra många år till. Det här med att ha slutat jobba är faktiskt märkligt nog ett alldeles ypperligt sätt att få känna sig yngre än någonsin. Alla jag pratar med hävdar att jag är på tok för ung. Det ordet hörde jag aldrig dom sista tio åren på kära Kährs, när jag kunde vara både mor och mormor till flera av mina arbetskamrater.

15 Januari 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Lunchutflykt.

Igår var det dags för ett besök på länssjukhuset igen. Särbon hade tid bokad, och jag var med som ledsagare light. Lättvarianten därför att han egentligen är fullt kapabel att klara sig själv. Vi följs åt på dom där turerna enbart för sällskapets skull. Jag blev bjuden på en mycket god lunch på restaurang Träffpunkten inne på sjukhuset. Det bjöds rimmad oxbringa och hemlagat rotmos. Oxbringa kan jag inte minnas att jag någonsin hade smakat tidigare. Rotmos tror jag inte att jag hade ätit sedan jag gick i skolan. Jag kommer i alla fall inte ihåg att det serverades i mitt barndomshem, utan tänker mig att det kan ha varit i skolbespisningen jag åt det. Tur hade vi som fick den kombinationen av mat över huvud taget. Vår buss ankom länssjukhuset kvart i ett, och vi hade trekvart att äta på innan särbon skulle infinna sig på mottagningen. Medan vi satt och åt såg jag hur en i personalen strök oxbringan från matsedeln. Rotmoset fanns visserligen kvar, men jag är inte helt övertygad om att det hade varit riktigt lika gott med wokat fläskkött till. Det fanns visserligen pannkakor på barnmatsedeln, men vi åt plättar i tisdags. Dessutom brukar det vara lite kinkigt med att få äta från den när man har fyllt femtio. Trots otaliga besök på lasarettet genom åren var det faktiskt första gången jag åt på sjukhusrestaurangen. Jag har passerat den på väg till och från dom olika mottagningarna, men aldrig gått in där. Har jag ätit någonting har det varit från Bistron.

9 Januari 2020  | Länk | Bekanta | 1 kommentar
Min allra bästa vän och jag.

När jag skrev om min och särbons cykelutflykt för några dagar sedan, illustrerade jag texten med en bild på ett äldre par som var ute och cyklade. En anonym läsare kommenterade blogginlägget med orden att kortet föreställde mig och särbon på äldre dagar. Med tanke på att jag närmar mig sextio och han sjuttio, känner jag väl att vi inte är några ungdomar direkt nu heller. Det är oklart om den som kommenterade var av en annan åsikt, eller hen helt enkelt inte hade koll på hur gamla vi är. Numera kallar sig ju vissa för tjejer och killar hela livet. Vuxna män och kvinnor blir dom visst aldrig. I vissa fall kan förstås det där med hur man bedömer och värderar ålder hänga ihop med hur gammal man är själv. När särbon skrev om mig i ett sms till en bekant innan jul blev jag kallad ”brutta” i svaret han fick. Jag tog det som en komplimang, eftersom jag egentligen känner mig på tok för gammal för att räknas som brutta. För mig är det en sexig brud under trettio. Jag är visserligen yngre än särbon, men just i fallet med sms:et tror jag mer att det hade med avsändarens ålder att göra. Han skulle fylla åttiofem nästa gång.

31 December 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Uppesittarkväll.

Uppesittarkväll kvällen innan julafton var tydligen en tradition som jag hade missat. Mannen i mitt liv gjorde mig uppmärksam på den. Han bjöd på smörgåsstubbe, och vi hade en mysig kväll. I efterhand har jag förstått att många spelade Bingolotto. Det sändes tydligen hela kvällen. Vi satt också vid tv:n en stund, men inte alls så länge. Vi ville båda se Kalle Anka och hans vänner önska god jul, men när det sänds i eftermiddag är vi förhoppningsvis på väg till vårt julfirande. Youtube blev räddningen, även om vi inte hittade någon sammanhållen visning av dom filmklipp vi ville se. Vissa var blockerade i Sverige, men vi hittade alla i någon version som inte var det. Några talade svenska, men där dom inte gjorde det var det intressant att få höra originalrösterna. I en del klipp fanns det scener kvar som har varit bortklippta i SVT:s sändning, som vi aldrig hade sett över huvud taget. I filmen från jultomtens verkstad fick vi återknyta bekantskapen med den mörkhyade dockan, som klipptes bort för vad jag trodde var några få år sedan. En googling på fenomenet gav vid handen att det skedde redan 2012. Ikväll är vi bjudna på traditionsenligt julfirande hos min bror och hans hustru, så jag misstänker att det blir en god jul i ordets alla bemärkelser.

24 December 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Möten.

Förra gången vi besökte länssjukhuset var det en lördag. Dom bokar tydligen in tider för röntgen och liknande då också, men speciellt mycket annan verksamhet var det inte. Speciellt inte tidigt på förmiddagen. Då var det jag som satt och väntade medan mannen i mitt liv röntgades, och jag hade hela foajén för mig själv. I torsdags var där desto mer folk. Det gick knappt att hitta en ledig sittplats för mitt sällskap, och när det var dags för lunch var kön lång. Mötena som blev dagens behållning för mig ägde inte rum på sjukhuset utan under resten av besöket i residensstaden. Medan vi väntade på bussen ut mot Hansa city pratade jag med en öländska. Hennes dialekt avslöjade att hon kom från min födelseö. Själv pratar jag mera kalmaritiska, eftersom jag kommer från mellersta Öland. I skoaffären blev jag fascinerad av naglarna på flickebarnet som sålde skor. Jag minns inte ens vilken färg hon hade på högra handens naglar, men på den vänstra var dom gula. Bussen från Hansa city tillbaka till stationen kördes av en före detta Kährsanställd. Han bor i Nybro, men här ser jag honom aldrig. Det fick bli en pratstund under bussturen, fast samtal med föraren egentligen är förbjudet.

14 December 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Resedag.

Gårdagens huvudärende var ett besök på länssjukhuset för mammografi. Mannen i mitt liv agerade ledsagare light, och efter avklarad undersökning bjöd han på lunch. Så tog vi bussen ut till Hansa city för att införskaffa vinterkängor till honom. Kommunikationerna i den stora staden Kalmar var fascinerande för en lantlolla från Nybro. Här drogs stadsbussarna in helt och hållet strax efter att jag hade flyttat hit för trettio år sedan. I Kalmar gick det inte bara en buss var tionde minut. Dom snudd på oläsliga tidtabellerna i papper vid hållplatserna var dessutom ersatta med digitala skyltar. Där såg man (utan att ens ta på sig glasögonen) exakt vilka bussar som var att vänta och när. Ensam hade jag inte kommit så långt, men mannen var mer van att åka buss än jag. Han visste både vilken hållplats man borde välja för att slippa åka en omväg, och att skylten ”endast avstigning” inte var någonting man behövde hänga upp sig på. På hemvägen råkade vi inne på centralstationen ut för samma kvinna som har lurat mig en gång tidigare. Det strular till sig när man ska byta mellan buss och tåg. Då stämplar hon kvittot och skriver att det ska gälla som biljett. Förra gången hon gjorde så hjälpte det mig inte alls. Istället fanns resan registrerad på mitt kort, så det var kortet chauffören ville se. Stämpeln hjälpte inte igår heller, och tågvärden hade ingen kortläsare. Enligt honom skulle vi ha tryckt på en gul knapp på en grön automat (eller möjligen tvärtom) för att få ut en biljett. Nu skulle till hans stora glädje dom här resekorten försvinna helt framöver, så det kanske inte är någonting jag behöver memorera. Att vi bara hade en biljett (eller ett kvitto då) hängde ihop med att jag för första gången i mitt liv testade någonting som kallas duobiljett för våra resor.
13 December 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Min vän kocken.

Med tanke på att jag älskar pannkakor, men saknar motoriken som det kräver att kunna vända dom i stekpannan, har jag hittat helt rätt man. Han är nämligen fenomenal på att steka pannkakor. Dom som blir över när han bjuder på det får jag dessutom med mig hem, så jag äter det två dagar i rad. I tisdags, när det hände senast, uträttade vi ett par ärenden i centrum efter intagen lunch. Jag sprang på flera av mina före detta arbetskamrater. Jag skyllde först på att det var strax efter skiftbytet på Kährs, men efteråt insåg jag att två av dom var pensionärer. Den ena hade jag inte träffat sedan hon slutade jobba för flera år sedan. Hemma hos mig var det dags att byta SIM-kort i telefonen. Jag slet med att få ner ett par olika kartonger ur ett högt skåp och att leta igenom dom, utan att hitta den lilla nyckeln som man kom in i det facket med. Den dök upp i en skrivbordslåda dagen efter. Eftersom man använder den så sällan, lär risken vara stor att jag hinner glömma var den finns igen, innan jag behöver den härnäst. Nu var det så lyckligt så jag lyckades ta mig in i telefonen med en tandpetare, även om jag krånglade till det också lite extra. Jag hade kollat i bruksanvisningen i vilket fack kortet skulle sitta. När jag inte hittade det där läste jag vidare, och insåg att det kunde finnas ett annat alternativ.

12 December 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Herrens vägar...

Kortet nedan är taget vid Bläsinge hamn på Öland i maj i år. Jag brukar bara komma dit någon gång per år, och sällan träffa någon bekant. Den här gången pratade jag och mina bröder med flera stycken. Bland annat med en av deras ungdomsvänner och hans fru. Honom kom jag knappt ihåg, eftersom jag är några år yngre än mina bröder. Hustrun hade jag aldrig träffat tidigare. Dessutom mötte vi en av vår fars fiskekollegor. Han fyller 85 nästa gång, och det var tolv år sedan jag såg honom senast, så jag anade att det kunde vara sista gången. I den åldern känns tolv år snudd på ouppnåeligt. I ett halvår har jag fruktat att få min aning bekräftad med en dödsannons. När den väl kom var det istället den mer än tjugo år yngre hustrun till ungdomsvännen som hade gått bort. Henne träffade jag alltså bara en enda gång i livet. Många människor har ifrågasatt mina livsval, men den annonsen fick mig att känna ännu starkare att dom är rätt. Vill man hinna någonting annat än att jobba i livet, känns det onödigt vågat att vänta tills man blir 65. Den dagen kanske aldrig kommer.

1 December 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Långtur.

Kortet nedan är en raritet. Det föreställer mig när jag kör bil, och det händer i normalfallet högst någon gång per år. Det brukar ske när min bror kommer ner över midsommar. Då åker han fem mil med mig hem från midsommarfirandet. Resten av tiden kör han själv. Igår körde jag trettio mil, vilket borde betyda att jag har klarat av min dos av bilkörning för dom närmaste sex åren. Mannen i mitt liv har inget körkort. När han nu hade ett ärende till Ronneby var alternativet en trixig tågresa med flera byten. Istället hyrde han en bil med mig som chaufför. Själv agerade han kartläsare. Vi hade tur med både väder och mat. Det var regnigt både i tisdags och idag, men igår var det en vacker höstdag. Turen gick till Ronneby Brunn, och där serverade dom just igår strömmingsflundra med potatismos. Eller stekt sill som både dom och mina föräldrar kallade det för. Jag hade inte lyckats få till det sedan vi började gå ut och äta dagens lunch här i Nybro, så det var flera år sedan jag åt det senast. Tillbaka i Småland passade vi på att ta en tur ut till Grönlid medan vi hade bil. Min kartläsare kommer från Stockholm, men som barn tillbringade han somrarna i den lilla byn. Då kunde man åka tåg dit. Nu fanns inte ens järnvägsspåren kvar.

21 November 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Kända och okända.

En kille som jag har jobbat ihop med i flera år blev sambo för något år sedan. Jag har träffat dom där båda tillsammans några gånger, men aldrig ens tänkt på att memorera sambons ansikte. Det innebär förstås att jag aldrig i livet skulle känna igen henne om jag träffade henne utan pojkvännen. Det skulle inte förvåna mig om det var henne jag mötte häromdagen. Hunden hon hade med sig påminde mycket om deras, men någon expert på hundar är jag definitivt inte. Jag kunde förstås ha hejat för säkerhets skull, men istället log jag bara vänligt. Hon såg inte ut att känna igen mig heller. Oklart om det berodde på att hon inte hade memorerat mitt utseende, eller det helt enkelt inte var hon. I torsdags mötte jag en bekant som jag ser så sällan numera att jag knappt känner igen henne därför. Hon hade dessutom mössa på sig, och sånt gör det ännu svårare för mig. Då chansade jag på att säga hennes namn, eftersom vi gick rakt på varandra, och det var rätt person. Mitt problem med att lära mig namn har fått en extra skjuts sedan jag träffade Emily i ett av grannhusen. Samtidigt har jag under sommaren pratat med vår städerska, som hoppar in som fastighetsskötare när dom andra har semester. Framöver ska hon visst jobba som det permanent. Hon heter Emmy, och blir skogstokig på folk som kallar henne Emily eller något annat i den vägen. Jag är tydligen inte den enda som har svårt för namn.
18 November 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Att snöra skor.

Mannen i mitt liv hade så bråttom ut på en date med mig häromdagen att han inte hann få ordning på sina skosnören. Dom var trädda på något mystiskt sätt som jag aldrig hade sett tidigare. När snöret inte satt kvar som det skulle hade man en lång ände och en kort. Jag orkade inte sätta mig in i hur det skulle gå till just då, så jag drog bara ur hela snöret och trädde det som jag är van. Det innebar att dom båda skorna såg helt olika ut, men dom satt åtminstone kvar på ägarens fötter. Jag glömde sedermera bort att försöka klura ut hur originalträdningen såg ut. Nu har jag googlat på fenomenet, men det finns uppenbarligen hur många olika sätt som helst att trä ett skosnöre på. Tyvärr är mitt sätt långt ifrån det snyggaste, så jag kanske borde lära mig något mer. Själv har jag ett långt skohorn hängande i hallen, och knyter sällan ens upp mina skosnören. Jag skyller på min salig far, som lärde mig att det var överkurs.

7 November 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Min vän Djurgårdaren.

Djurgården blev svenska mästare i fotboll igår. Det hade jag också gott av, eftersom mannen i mitt liv är Djurgårdare. Det är fascinerande hur någon som inte minns vad jag sa för tio minuter sedan, kan räkna upp Djurgårdens startelva från 1966. Jag antar att det är samma fenomen som när jag kan hela texten till en dansbandslåt, men inte minns vad jag tänkte googla på när jag kommer fram till datorn. Han var på ett strålande humör hela kvällen igår, och hans telefon gick varm med glada tillrop. Vi var ute och promenerade under matchen, men hittade en webbsida där dom visade höjdpunkterna när vi kom hem igen. Nu vet till och med jag på ett ungefär vad som hände. Fyra minuter är så lång tid som jag kan hålla intresset uppe för vad som sker på en fotbollsplan. Promenaden gick bland annat till kyrkogården igår igen. Det av regnet släckta ljuset flyttades in i en ljushållare uppe vid kapellet, som inte var lika överfull som dom i minneslunden. Nu fick det fick brinna lite till. Bland alla gravar hittade jag till slut två namn som jag kände igen. Det var ett äldre par som jag bodde granne med när jag flyttade hit. Dom gick bort med bara några dagars mellanrum för många år sedan.

3 November 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Ledsagare light.

Gårdagens huvuduppgift var att vara ledsagare light åt en god vän som skulle till lasarettet och röntgas. Jag var alltså mest med som sällskap. Bedriften var att jag steg upp kvart över sex på morgonen. Det måste vara några år sedan det hände senast. Kallt var det i ottan den här årstiden. Temperaturen hinner stiga några grader innan jag i vanliga fall kommer ut vid middagstid. Röntgenundersökningen var en seg historia, som tog en hel timme. Att ligga inkörd i en tunnel så länge var ingenting som jag som är klaustrofobiskt lagd var avundsjuk på direkt. Jag hade det desto bättre under tiden. Det var nästan folktomt på sjukhuset en lördagsförmiddag, så jag satt i godan ro i en soffa och lekte med min telefon. Det innebar mobilspel, och det gick så bra att liven i det spel jag oftast håller på med räckte nästan hela timmen. Jag har ett helt gäng andra spel i reserv, så i nödfall skulle jag kunna hålla mig sysselsatt tills batteriet tar slut i telefonen. Efter avklarat vårdbesök promenerade vi med utsikt över sundet in till centrum. Vi tänkte luncha på restaurang 4 kök, men hittade den inte. I efterhand har jag sett på nätet att den har flyttat långt utanför centrum. Jag flyttade från Kalmar för mer än trettio år sedan, så jag har extremt dålig koll på sånt. I Kvastenhuset fanns i alla fall en restaurang som hette KÖKett, och mer än ett kök behöver man ju faktiskt inte för att bli mätt. Enligt Internet är det dessutom före detta 4 kök, så det verkar ha varit rätt plats men fel namn.


6 Oktober 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Vem?

Att jag har svårt att känna igen ansikten krånglar till det lite ibland. För ett par veckor sedan satt en man på muren utanför grannhuset, när jag kom hem från min cykeltur. Möjligen kunde det vara en granne från mitt eget hus, men jag har inte träffat honom tillräckligt många gånger för att vara säker. Många tycker att det kan vara kul att heja på folk ändå, för att ge dom någonting att fundera på. Själv minns jag fortfarande alltför väl en gång för många år sedan, när jag vinkade åt en man som var lik en jag kände. Det var fel person, men jag fick i det närmaste fly från honom. Den här gången tog jag det säkra före det osäkra, och cyklade förbi mannen på muren med näsan i vädret. Jag hade solglasögon och kunde i värsta fall skylla på dom. Sedan fick jag dåligt samvete, och tänkte fråga grannen nästa gång vi sågs, om det var han som satt där. Jag hann aldrig så långt förrän jag fick se svaret i min morgontidning. Där fanns ett kort på tre av mina grannar sittande på just den muren. Mannen ifråga hade uppenbarligen kommit dit före dom andra. Nu har jag träffat honom igen och bett om ursäkt för mitt snorkiga beteende. Han påstod åtminstone att han inte hade sett mig, så knepet med stora solglasögon kanske fungerar.
31 Augusti 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Så gick det 45 år...

Medan jag inte jobbar alls är mina jämnåriga mitt uppe i karriären. Åtminstone är min kusin det. Han är VD för ett företag som driver skolor, och efter det här sommarlovet öppnade dom en ny skola i Färjestaden. Redan i helgen före skolstarten hade någon varit där och kastat en sten genom ett fönster. Alltid är det någon som ska förstöra. Jag fattar verkligen inte vad det är för fel på folk. I artikeln om invigningen fanns en bild på skulptören, som hade gjort fyra bronsstatyetter som skulle placeras ut på skolan. Hon hade ett ovanligt efternamn, annars hade jag aldrig känt igen henne. Senast vi träffades såg hon nämligen ut som på kortet nedan. Så är det 45 år sedan också. Det är hon till höger i bild och hennes lillasyster Hanna till vänster. Dom var fem systrar, och en var jämngammal med mig. Skulptören mindes jag som Anna-Clara, men i bildtexten från den nya skolan stod det bara Clara. Jag undrade om hon hade valt bort halva dubbelnamnet eller vad som hade hänt. Internet underlättar mycket för mig som är nyfiken, speciellt om den jag vill veta mer om har ett ovanligt efternamn. Det visade sig att hon hette Anna Clara utan bindestreck. Det var inte lätt att höra, när hennes familj kallade henne vid båda namnen när hon var liten.

22 Augusti 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Lägenhetsvisning.

Den sociala biten sköter jag under mina cykelturer. Med ojämna mellanrum träffar jag på någon bekant och får en pratstund. Oftast är det gamla arbetskamrater, eftersom en stor del av invånarna i Nybro endera är anställda på kära Kährs eller har varit det. Igår var det istället en väninna från tiden när jag var ute och dansade. Det är många år sedan jag slutade gå ut, så jag hade inte varit hemma hos henne och hennes man sedan dom flyttade från villa till lägenhet. Då var det ändå elva år sedan dom flyttade. Nu möttes vi precis i närheten av hyreshuset dom bor i, så hon undrade om jag ville följa med upp och titta. Jag hade aldrig varit inne i det huset tidigare, fast jag har bott i Nybro så länge. Jo förresten, Folktandvården låg nog på nedre botten tidigare. Det är ett höghus, så utsikten var det jag var mest nyfiken på. Dom bodde på femte våningen, så den var magnifik. Man såg hela Nybro där uppifrån. Lägenheten gick inte heller av för hackor. Dom hade en tvåa, precis som jag, men den var betydligt större än min. I mitt badrum kan man bara gå in och vända, och i köket behöver man nästan skohorn, om man ska sitta fler än fyra personer. Hemma hos dom var både kök och badrum väl tilltagna. Så betalade dom förstås mer i hyra än vad jag gör, och för det mesta är det ju bara jag som ska få plats här. Riktigt roligt var det att få se både lägenheten och framför allt utsikten. Den har jag varit nyfiken på i alla år.

20 Augusti 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Bakom mina solglasögon...

Jag använder solglasögon hela sommaren mest för syns skull. Ja, min då. Det behöver inte ens vara soligt, för att jag ska känna att jag går och kisar mot ljuset annars. Jag har förstått att kändisarna använder det för att slippa bli igenkända, men det verkar inte fungera i lilla Nybro. Här hojtar folk ”Hej Eva”, fast jag till och med har spegelglas i mina jättelika solglasögon. Jag är i och för sig tacksam att dom säger mitt namn, så jag får en chans att få ögonen på dom, men det var länge ett mysterium att jag var så lätt att känna igen. Tills jag insåg att det var dom där tatueringarna igen. Jag har ärmlöst när det är riktigt varmt, och det är väl inte speciellt många tanter i min ålder som går omkring med Grinchen på ena armen och Sméagol på den andra. Dom verkar inte störa dom riktigt gamla gubbarna i alla fall, för jag höll på att bli uppraggad av en sist jag var på Kvantum. Han måste ha sett hyfsat väl också, för det var cykelväsktricket som fungerade igen. Han såg med andra ord mina svarta väskor, fast dom hängde på cykeln under ett paket. Dom första jag hade var mönstrade och färgglada, så dom var svårare att missa.
29 Juli 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Göta.

Eftersom jag själv är en extremt social person, som pratar med kända och okända, har jag aldrig riktigt förstått dom som tycker att det är svårt att hitta vänner, när dom flyttar till en ny stad. Göta träffade jag på bussen till Kiviks marknad i mitten av nittiotalet. Hon var nästan jämnårig med min pappa, men ålder är ju som bekant bara en siffra. Att skriva att vi umgicks kort men intensivt är en sanning med modifikation. Vi träffades nämligen bara en gång om året. Den första sommaren umgicks jag bara med henne och två damer till under den där bussresan. Sommaren därpå åkte jag tåg till Emmaboda, där jag blev hämtad. Så var jag kvar hos Göta, som bodde utanför Broakulla, över natten. Det tredje året var hon och två damer till hemma hos mig en eftermiddag. Kortet är taget den dagen. Jag tog det med självutlösare på oss alla fyra. Jag såg inte förrän efteråt att hon gömde sig bakom dockan, men det är det enda kortet jag har på Göta. Vi fortsatte skicka julkort till varandra i många år. Jag skrev alltid Franzén på dom, men hur det missförståndet hade uppstått har jag ingen aning om såhär tjugofem år senare. När det inte kom fler kort sökte jag efter henne på nätet, och insåg att hon hette Fransson. Hon verkar ändå ha fått mina julkort. Det kan vara fördelen med att bo på en mindre ort, att dom vet vem man menar, även om man har fått namnet om bakfoten. Igår fanns Götas dödsannons i tidningen. Hon blev en bra bit över nittio.

20 Juli 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Trevligt möte.

Med tanke på hur svårt jag har att känna igen folk i en kvickhast, var det rena turen att jag såg vem jag mötte i söndags. Jag kom på cykel, och då har man ju definitivt inte många sekunder på sig att identifiera den mötande. Han kom gående med en skottkärra. Jag undrade mest vad han gjorde där, eftersom det var långt ifrån hans och hans hustrus bostad. Ja, där jag trodde att dom bodde alltså. Dom hade flyttat hösten 2017. Han jobbar på Kährs, och jag känner att vi har träffats senare än så, men frågan om var dom bodde har tydligen aldrig kommit upp. Jag har missat värre saker än så just den hösten. Det är inte mer än ett par månader sedan jag fick veta att en god vän dog då. Sånt annonserar ju familjen om, så hur jag hade lyckats missa det är ett mysterium. Efter att ha letat upp dödsannonsen på nätet tycker jag att jag borde ha reagerat både på hennes namn och på hennes och makens som par. Henne har jag för övrigt sett på stan flera gånger sedan jag fick veta att det omöjligt kan vara hon. En av frågorna jag fick i söndags var om jag har ”någon hane att pilla på”. Jag tyckte det var ett så intressant sätt att uttrycka det på att jag log åt det hela kvällen. Svaret var det vanliga att jag tycker det är bra mycket roligare att pilla på min dator.
2 Juli 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Ansiktsblind.

Ibland undrar jag om jag möjligen har en släng av prosopagnosi, det vi på svenska kallar ansiktsblindhet. När jag googlade på fenomenet insåg jag att det kunde vara betydligt värre än hos mig. Dom svåraste fallen känner inte ens igen sin egen familj. Jag tycker bland annat att dom flesta ungdomar ser ungefär likadana ut. Det kan kännas lite fånigt när jag till exempel har hälsat på någon ny granne, och sedan inte vet om det är henom jag möter på stan. När det gäller killen som tatuerar mig borde det vara enklare. Det finns inga mängder med män som har dreadlocks, piercingar och tatueringar. Jag är ändå aldrig hundra på om det är honom jag springer på, så för säkerhets skull brukar jag testa med att säga hans namn. Människor med utländsk bakgrund har jag också svårt att se skillnad på. Att många av tjejerna och kvinnorna har slöja gör det förstås inte enklare. Ser jag på film är jag tacksam om skådespelarna är av lite olika typer. Två långa, mörka, snygga män i ungefär samma ålder blandar jag ihop direkt. Att folk får tjoa på mig på stan brukar oftast hänga ihop med att jag inte får ögonen på dom. Men visst blir det extremt jobbigt när någon säger mitt namn, och jag inte har någon aning om vem det är.

26 Juni 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Lat? Vem? Jag?

Jag har en tendens att hänga upp mig på mindre fördelaktiga kommentarer. Eller som en tidigare arbetskamrat sa: ”Säg för fan ingenting till Eva. Hon glömmer det aldrig.” En av dom sista (senaste om man vill vara optimistisk) männen jag umgicks med kallade mig vid något tillfälle för lat. Han sa säkert mer positiva saker också, men det var just lat som fastnade. Nu har jag börjat inse att han troligtvis hade rätt. Jag hade lite kontakt med en tidigare kollega över Messenger. Vi slutade samtidigt på kära Kährs, och hon är bara några år yngre än jag. Hon hade kört tidningar i april och maj, och nu jobbade hon timmar på ett boende. Dessutom hade hon gått en starta eget kurs. Under dom veckorna hon har hunnit med allt detta har jag inte gjort någon som helst nytta. I alla fall inte för någon annan än mig själv. Säga vad man vill om att bli kallad lat, men det tycks ha varit en högst relevant beskrivning av undertecknad. Återstår att se om Arbetsförmedlingen lyckas få igång mig medelst en fot i röven till hösten, när det blir skarpt läge. Att gifta sig rikt känns lite sent, att sitta utomhus och tigga verkar vara kallt, och tömmer man madrassen blir det väl hårt att sova. Nu såg jag filmen ”Fem trappor upp” i helgen, och tog till mig det äldre parets resonemang lite. Dom tänkte flytta, eftersom det blev jobbigt att bo så högt upp utan hiss. Det slutade med att dom ångrade sig, och i princip beslutade att det fick gå så länge dom klarade av trapporna.


 

18 Juni 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
En social lördagsmorgon.

Hur vissa nattarbetare klarar av att vända på dygnet varje helg fattar jag inte alls. För mig tar det en vecka varje gång jag försöker innan jag kan sova igen. Igår sov jag bara fyra timmar efter jobbet, men jag sov ändå hattigt i natt. Halv sju ville inte hostan låta mig somna om över huvud taget. Dammet lär sitta kvar länge i lungorna efter alla år jag har jobbat med trä. Kvantum öppnar tidigt, och jag var mer eller mindre tvungen att handla idag. Jag slapp åtminstone cykla runt förpackningsåtervinningen och Circle K, eftersom allting inte måste ske i helgen längre. Min tanke har varit att jag kommer att träffa fler bekanta när jag börjar handla längre framåt dagen. Nackdelen blir förstås att det finns mera folk att trängas med över huvud taget. Idag skulle det alltså fortfarande bli dåligt med den sociala biten, eftersom jag kom iväg tidigare än planerat, men det visade sig att människor i min bekantskapskrets var mer morgonpigga än jag trodde. Jag träffade en man utanför och en inne på Kvantum, och pratade en god stund med båda. Dom jobbar förstås på Kährs, eftersom det är där jag har större delen av mitt kontaktnät. Nu känner jag absolut att jag har klarat av den sociala biten för den här helgen. Jag som är bjuden på kalas imorgon! Finns det rentav risk för en överdos? När jag kom hem igen tog jag för övrigt igen den förlorade sovmorgonen genom att krypa ner i sängen ett par timmar till. Så himla skönt!

23 Mars 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Språkförbistring.

Det finns fördelar och nackdelar med att spela engelska ordspel på nätet. Fördelen är att jag kan gissa på i stort sett vilka bokstavskombinationer som helst, eftersom jag har ett högst begränsat engelskt ordförråd. Det kan vara ett ord, som jag aldrig har hört. Nackdelen är ungefär samma. Allting blir enklare på ens eget modersmål. En av mina nuvarande arbetskamrater kommer från England. Hon talar alltid svenska på jobbet, men när hon skulle räkna hörde jag henne göra det på engelska. Hon tyckte själv att det var enklare, även om hon kunde dom svenska siffrorna. När hon råkade skrämma mig vid något tillfälle, bad hon också om ursäkt på engelska av bara farten. Jag har en liten brorsdotter i England, som jag misstänker håller på att bli tvåspråkig. Jag undrar om det innebär att hon kommer att känna sig lika bekväm med båda språken. En anekdot från min barndom minns jag att en av sommargästerna berättade. Han hade alltid reagerat hårt på folk som blandade olika språk. Så satt han och drack vin en kväll tillsammans med en fransman, och kom på sig själv med att blanda friskt mellan svenska, engelska och franska.
11 Mars 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Hastigt möte.

En före detta arbetskamrat kom fram och pratade, när han fick syn på mig vid förköpet på Willys. Han sa upp sig för ett par år sedan, när arbetsgivaren försökte tvinga honom att lära sig nya arbetsuppgifter. Han var 61 ½ år då påpekade han, och jag var mest fascinerad över hur exakt han angav sin ålder. Jag trodde man slutade räkna halvår när man hade fyllt tio eller så. Hur som helst hade han lackat ur och sagt upp sig, och så bra som han hade det nu hade han aldrig haft det. Ekonomiskt var det inte så bra, men det fick man leva efter. Just den uppgiften tyckte jag var lite intressant, eftersom det var i spelhörnan jag träffade honom. Spel ska väl åtminstone rent teoretiskt kunna generera pengar, men jag misstänker att dom flesta ser det som en (onödig) utgift.
3 Februari 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Åldersbedömning.

Eftersom jag är mycket svag för komplimanger uppskattar jag verkligen dom som hävdar att jag ser yngre ut än vad jag är. Ärliga människor orkar jag inte riktigt med, så jag blev lite chockad när jag mötte granntanten häromkvällen. Jag går till jobbet vid samma tid som hon tar kvällspromenaden med hunden. Vi brukar prata om att jag jobbar natt. Nu frågade hon plötsligt om jag fortfarande jobbade, och sa att man behöver ju inte hålla på till sista dagen. Jag utgår ifrån att hon måste ha bedömt mig till att vara åtminstone 65. Hon sa också något om att jag kanske är yngre än hon då. Hon fyller 75 nästa gång! Som hämnd berättade jag att min grannfru hade sagt om henne själv att hon inte var så gammal. Det kan hänga ihop med att grannfrun i fråga är nio år äldre än damen med hunden. Allting beror ju på vad man jämför med. För många år sedan beskrev jag en tjej som ganska lång. Att den jag talade med inte höll med kan ha berott på att hon var längre än jag. Jämfört med henne var inte den jag beskrev speciellt lång.

15 December 2018  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Tonårsminnen.

När jag såg kort på mig själv från tonåren iklädd en polotröja, insåg jag hur min klädsmak har förändrats genom åren. Numera använder jag mest typ pikétröjor, eftersom jag avskyr när någonting sitter åt runt halsen. Höghalsat är inte att tänka på, i alla fall inte inomhus. Är jag ute när det är kallt vill jag helst inte att det blåser in där. Förr använde jag först halsduk att vira runt kragen och senare en sjal som jag hade innanför. Numera äger jag en vinterjacka som håller tätt alldeles av sig själv. Bland polotröjorna kommer jag ihåg det vi kallade för Islandströjor. Jag hade en sån på mig på skolkortet både i åttan och nian. Däremot upptäckte jag inte förrän såhär många år efteråt att Kjelle hade en likadan. I åttan stod vi dessutom väldigt snyggt placerade på varsin sida. När jag sedan kollade nians skolkort, så hade vi likadana tröjor där också, men där sitter han på en stol framför oss andra. Märkligt att jag inte har reagerat på det, fast jag visste exakt hur jag själv såg ut på båda korten. Den enda skillnaden från åttan till nian var att jag hade klippt av en bit av håret. Annars var jag likadant klädd och stod på nästan samma ställe vid båda fotograferingarna.

17 Oktober 2018  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Mördare.

Jag har läst och hört mycket om mordet på Göran Lundblad i Förlösa för sex år sedan. Fast det skedde i närområdet visste jag varken vem han eller någon av dom inblandade var. Det var åtminstone vad jag trodde, tills jag såg den senaste dokumentären om fallet. Nu när domarna har fallit nämns alla vid namn, och jag förstod plötsligt att jag visste vem mördarens pappa var. Vi kände varandra när jag var ung, och jag har till och med gossens födelseannons inklistrad i mitt urklippsalbum. Hela händelsen kom så mycket närmare. Alla som döms för grova brott har naturligtvis föräldrar, men jag har aldrig riktigt tänkt mig in i hur det kan kännas för dom tidigare. Det jag har lärt mig av gossens historia är att kärlek är livsfarligt. Jag kan känna att han aldrig hade blivit mördare, om han inte hade blivit kär i Görans dotter. Under ett par års tid såg han sedan ut att ha klarat sig undan rättvisan. Om jag förstod programmet jag såg rätt, berodde det sedan på att han blev förälskad i Therese Tang, att han berättade för henne var Göran låg begravd. Att både Martin och Sara hävdar att dom är oskyldiga är förstås tragiskt, även om jag misstänker att många brottslingar håller samma linje. Är det sant så sitter dels dom som är oskyldiga i fängelse, och dels går en mördare fri. I alla händelser är dom dömda i allmänhetens ögon, så både deras och respektive familjers liv är förstörda. Visst hade det varit skönt att vara ekonomiskt oberoende, men jag behöver i alla fall inte vara rädd att bli mördad för mina pengar. Kärlek och pengar verkar både vara det som gör livet värt att leva, och det som kan ta slut på allt.

6 Oktober 2018  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Bebis.

Dom senaste veckorna har det stått en barnvagn under trappan innanför porten här nere. Jag vet inte om det är tillåtet att ha den där över huvud taget, och jag fattar definitivt inte hur dom vågar. Det stjäls rollatorer, cyklar och allt annat som är någorlunda löst hej vilt här i stan. Snuttefilt och bitring brukar dessutom ligga kvar i vagnen. Sånt som bebisen ska ha i munnen skulle jag definitivt vilja ha bättre koll på än så. Mest har jag undrat vilka i huset som hade fått barn, men så kom den här annonsen som svar på den frågan. Så länge jag hade fast telefon var jag nere hos Micke varje gång den strulade. Dels för att höra om det bara var min, och fungerade hans kunde jag ringa och felanmäla min därifrån. Nu har jag mobiltelefon, och sedan dom byggde trapphus på utsidan av huset ser man sällan någon av grannarna. För något (eventuellt några) år sedan kom det i alla fall upp ett namn till på Mickes dörr. Min tidsuppfattning är lite skev. Jag tror knappt att jag har sett tjejen över huvud taget, och jag visste definitivt inte att hon var gravid.
23 September 2018  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Inte längre här.

Idag är det sex år sedan min arbetskamrat Carina gick bort i cancer. Henne minns jag aldrig att jag såg på några sociala medier. När en god vän till mig dog för ett par år sedan tog hans son bort pappans Facebookprofil. Innan han gjorde det meddelade han där vad som hade hänt. Jag föreställde mig att han raderade alla andra konton också, men så kollade jag igenom dom jag följer på Instagram en kväll. Där fanns pappans bilder och profil kvar. Jag följer honom fortfarande, även om det inte lär bli fler bilder där. Det absolut sorgligaste var att det sista kortet var upplagt bara tio dagar innan han gick bort. Det var en selfie tagen i trädgården, och bildtexten löd ”Härlig sommar”. När jag surfade vidare insåg jag att hans Twitter också fanns kvar. Jag, som inte har egna barn som kan städa efter mig, kanske blir kvar på nätet i all evighet. Jag har ett på tok för vanligt namn för att det ska vara lönt att googla. Försöker man istället med Hambomazurka, som är mitt alias på nätet, känner jag åtminstone i ett bildsök igen många av korten som mina. När jag googlade länkar hittade jag en som jag inte ens kom ihåg själv. Jag hade tydligen länkat min nya blogg till Bloggportalen, så där kommer dom första raderna upp på vartenda blogginlägg jag gör.
13 September 2018  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Ett liv i minnen.

När vi ser ”Grevinnan och betjänten” på tv på nyårsafton brukar jag påpeka att någon får ställa upp och göra något liknande för mig, om jag får leva tillräckligt länge. Sedan datorn kom in i mitt liv kör jag en egen variant där. Jag spelar mycket kort- och pusselspel. I dom där man behöver vara fyra spelare är dom andra tre alltid samma män ur mitt förflutna. Alla tre är äldre än jag, så två av dom lever inte längre. Spelar kort med mig gör dom däremot fortfarande från och till. Jag har sett sångerskor, som knappt var födda när Elvis Presley dog, sjunga duett med honom på Youtube. I datorernas tidevarv kan vem som helst bli odödlig. Dom största artisterna fortsätter visst dessutom att tjäna en väldans massa pengar, fast dom inte ens lever längre.
23 Augusti 2018  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Flerohopp.

Flerohopp hade enligt Wikipedia 217 invånare förra året. Det betyder att jag snart känner ett par procent av dom som bor där. Brorsonen och hans sambo är på väg att flytta dit, och på semestern träffade jag en kille som redan hade flyttat dit med sin fru. Han hade för övrigt cyklat in till Nybro den dagen. Diskussionens vågor går annars höga om huruvida det är cykelavstånd eller inte. Det kanske är bäst att tillägga att jag har extremt dålig koll på småorterna och vem som bor var, så det är mycket möjligt att fler av mina bekanta bor i Flerohopp. Jag har anammat min äldste brors samlingsnamn på alla mindre platser. Han kallar dom för Knäckebröhult.

När jag är ledig och hinner städa mer än vanligt inser jag vilken jäkla hamster jag är. Jag tycker själv att jag är bra på att slänga, men sånt som fortfarande rent teoretiskt kan komma till användning har jag svårt att göra mig av med. Har jag köpt en ny är det väl annars inte så stor risk att jag tänker ta den äldre varianten till nåder. På vinden har jag till exempel minst tre cd-växlare. Jag spelar inte ens cd-skivor längre, så dom kanske kunde ta en tripp till återvinningsstationen vid tillfälle. Vindsförrådet är i vanlig ordning det ställe som skulle må bäst av en upprensning. Problemet är att det blir så varmt där uppe under taket på sommaren, att det inte går att vistas där när jag har semester. I år har det varit extremt.



 

13 Augusti 2018  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Brev i olika former.

I yngre tonåren umgicks jag någon sommar med en familj med fem döttrar. Dom bodde permanent i Stockholm, men hade en gård i närheten av mitt föräldrahem som sommarbostad. Det var två mindre flickor. Så var det en som var jämngammal med mig, men jag umgicks mest med hennes ett år äldre syster. Flickan på bilden var äldst. Det jag framför allt minns av henne var att hon hade ett kollegieblock i ett skåp. Hennes bästis var med på Öland någon gång, men när hon var kvar i Stockholm brevväxlade dom. I det här blocket hade hon ett ständigt pågående brev till sin kompis. När hon kom på något hon ville ”säga” gick hon till skåpet och skrev några rader. Nu för tiden är det ju mera telefoner och datorer som gäller. Jag tänkte på den här tjejen när jag använde Messenger ungefär likadant häromdagen. När brorsdottern inte såg mitt meddelande direkt, hann jag fylla på med ett par andra saker som jag kände att jag ville meddela henne.

11 Januari 2018  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Livets förgänglighet.

I min morgontidning fanns häromdagen dödsannonsen för en man jag har älskat. Det har blivit onödigt många som har försvunnit dom senaste åren, och ingen av dom har ens hunnit fylla åttio. Jag antar att man skulle kunna tyda det som att män som har varit tillsammans med mig löper en förhöjd risk att dö i förtid. Det enda undantaget hittills var mannen som körde butiksbussen på östra Öland på sjuttiotalet. Han blev närmare nittio. Å andra sidan var jag inte mer än tolv när jag var förälskad i honom, så det kanske inte räknas riktigt. Han var i min pappas ålder. Jag har inte träffat mina gamla kärlekar på många år när jag läser dödsannonserna, så egentligen känner jag mig nästan närmare dom när ingen vet var dom finns längre. Den senaste som dog gick jag här och småpratade med, när jag hörde ett ljud från sovrummet. När jag tittade in genom dörren gled snurrstolen vid datorn sakta runt ett halvt varv. Om någon har en annan teori om varför än att min vän ville visa att han hörde mig, så är det ingenting jag är intresserad av att få veta. Tatueringen nedan tycker jag vore klart personlig och illustrerar läget väl, men dom jag har beskrivit den för verkar tycka att jag är lite morbid.

 

11 December 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Frank.

På åttiotalet hade jag en väninna som var förälskad i en kille som hette Frank. Det måtte vara ett hyfsat ovanligt namn, för jag kan inte påminna mig att jag har träffat en enda Frank under dom senaste trettiofem åren. Jag har knappt ens hört talas om någon Frank förrän nu. En av dom nyare tjejerna på jobbet är nämligen tillsammans med en Frank, fast han heter det i efternamn. Dom går dessutom i giftastankar, så snart blir hon fru Frank. Med mitt taskiga sinne för humor skulle jag förmodligen ge ett av mina barn Frank som förnamn också i det läget. Det är förmodligen därför jag inte har några barn. Fast i och för sig har jag hört talas både om Jakob Jakobsson, Peter Petersson och Lars Larsson. Varför inte Frank Frank? Bilden föreställer brottaren Frank Andersson, om det är någon som inte känner igen honom.
8 December 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Bekanta obekanta.

Jag är hyfsat nyfiken rent allmänt. Framför allt tycker jag det är intressant att få träffa bekantas respektive. Att få ett levande ansikte på någon man bara har hört talas om och eventuellt sett kort på. Det har hänt ett par gånger på sistone. När jag kom in till lasarettet och upp till röntgenavdelningen, satt en arbetskamrat från ett annat skift i väntrummet. Det tog några sekunder innan jag insåg att hans hustru satt bredvid. Henne hade jag bara hört talas om, fast dom bor här i Nybro, och har varit gifta i flera år. Därför föll det sig naturligt att vara artig och ta i hand och presentera mig. Värre var det i söndags, när jag sprang på en annan kollega från samma skift och hennes man på Kvantum. Jag hade visserligen aldrig träffat maken IRL tidigare, men hustrun och jag har varit Facebookvänner i åtta år. Det betyder att jag har sett honom på kort och i kommentarsfält mängder av gånger. Det kändes så självklart att han kände igen mig också, att jag helt enkelt inte kom mig för att hälsa ordentligt. Någon som måste ha anat hur nyfiken jag var, var han som hade solglasögon på sig den gången jag träffade honom och min tidigare arbetskamrat. Han tog av sig dom, så jag fick se riktigt hur han såg ut. Träffar jag män utan respektive är det inte alltid jag känner igen folk som jag enbart har sett på Facebook. När det började en Dennis på min avdelning och mitt skift, tog det flera veckor innan jag fattade att det var samma Dennis som levde ihop med en av mina Facebookvänner. En annan kille mötte jag ibland på morgnarna, när han cyklade med barnen till dagis. Jag förstod mest vem han var, och det var inte lätt att veta om han kände igen mig.
31 Oktober 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Tankar i duschen.

Det finns två personer jag tänker på ibland när jag duschar, och båda är kvinnor. Det jag funderar över är mest hur glad jag är så länge jag kan och klarar av så mycket som jag gör. Den ena kvinnan hade sällskap med min morfar, när dom var lite äldre. I sin dusch hade hon en speciell stol, som hon satt på när hon duschade. Jag tyckte det borde vara opraktiskt, men när jag diskuterade saken med den andra kvinnan jag tänker på, hävdade hon att det var riktigt bekvämt. Vi jobbar på samma avdelning nu, och det visade sig att hon hade haft en duschstol när hon hade brutit benet. Det hon hade berättat tidigare var hur hon hade brutit båda handlederna, när hon åkte rollerblades. Ville hon ha hjälp att tvätta håret fick hon se till att stiga upp innan hennes man gick till jobbet på morgonen. Jag tycker det låter knöligt med en bruten handled. Med två måste man väl vara helt handikappad.
4 Oktober 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Ljuva lögner.

Ärlighet kan jag stundtals tycka är en smula överskattat. Jag brukar hävda att jag skiter i om folk ljuger för mig, så länge dom ljuger så jag tror dom. Det brukar fungera bäst om personen ifråga själv tror på det hon eller han säger. Som en numera pensionerad arbetskamrat, som vägrade tro på att jag vägde tjugo kilo mer än jag borde väga. När jag spädde på med att jag faktiskt hade varit uppe på nittio och vänt, konstaterade hon som en sanning att jag aldrig hade vägt nittio kilo. Då jobbade vi ändå ihop runt millennieskiftet, då jag såg ut som på det bifogade kortet. Det syntes till och med i ansiktet hur överviktig jag var. På den tiden använde jag dessutom mjukisbyxor på jobbet, och dom döljer ju knappast något. I morse blev jag tvungen att klättra över banor på jobbet. Det visade sig att jag inte är ledad där benen fäster vid bålen längre. Jag skrek rakt ut, så ont gjorde det, när jag försökte klättra över. Den flicka som hävdade att jag var riktigt smidig lät mest ironisk i mina öron. Bättre var det med den kollega jag mötte ute på parkeringen efteråt. Hon påstod att hon var mycket äldre än jag. När vi jämförde födelseår visade det sig istället att hon var ett år yngre. Jag frågade aldrig om hon grundade åldersbestämningen på hur jag ser ut eller hur barnslig jag är, men jag tänker leva minst en vecka på att jag verkar mycket yngre än jag är enligt födelseattesten.
13 September 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Kontakt.

Jag stänger alltid av ljudet på telefonen när jag ska sova. Oftast sover jag ju på dagarna, och då kan det vara ett fasligt plingande om paket som är på väg, reklam och annat. Dom som har barn vill vara nåbara hela dygnet. Själv räknar jag med att det räcker om jag ser eventuella missade samtal efter ett par timmar. Jag är alltid uppe minst en gång varje dag. Däremot vågar jag inte skicka sms eller kontakta folk över Messenger utan att titta på klockan först. Alla uppskattar säkert inte att bli väckta klockan fem en söndagsmorgon av något som egentligen inte brådskar. Sålunda väntade jag med att kontakta både massageterapeuten och brorsdottern till igår kväll. Att betala den förstnämnda via bankgiro lät sig nämligen inte göras. När jag fick tag i henne på sms, visade det sig att hon hade skrivit en siffra fel i numret hon gav mig. Man får väl se det som tur att det inte fungerade att betala till det numret, så mina pengar inte flög iväg till någon annan. Hon hade dessutom Swish, och det är ju så himla smidigt. Brorsdottern meddelade sist vi träffades att det skulle bli dop för hennes lilla dotter som nu på lördag. När hennes bror var här senast talade han om att det var framflyttat ett par veckor. Nu fick jag till slut veta att det inte blir förrän i oktober. Min plan var att inviga min nya klänning och för en gångs skull vara barbent, men det lär knappast vara aktuellt då. Jag får kolla om den funkar med strumpbyxor. Annars får jag hitta på något annat att ha på mig.

21 Augusti 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Teckning.

Teckningen nedan är det närmaste att hamna på ett bröllopskort jag har kommit. Killen jag var förlovad med i tonåren flydde jag från, och nu lär jag väl vara för gammal. Dom fyrtio åren däremellan vete sjutton vart dom tog vägen. Teckningen ritade en kille i min klass, när vi gick i nian. Min tonårskärlek ritade han av efter ett foto. Han var en fena på att teckna den där grabben. Han kunde börja i ena hörnet på ett pappersark och fylla hela sidan med sin teckning. Jag har sett att det finns en serietecknare med samma namn, men vet inte om det är han. Jag har inte träffat honom sedan vi slutade skolan, och vi har ju förändrats en del på fyrtio år.

12 Augusti 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Känningar.

För ett drygt år sedan investerade jag i nya muggar att dricka choklad ur. Jag köpte dom på Kvantum, och såg att dom fanns kvar i sortimentet bra länge efteråt. Det kändes tryggt, eftersom alla vet hur fumlig jag är. Fast när jag väl slog sönder en hittade jag förstås inte någon likadan längre. Jag frågade en av flickorna på Kvantum, och hon tröstade mig med att dom förmodligen skulle komma tillbaka. Det här hände för ett bra tag sedan, men idag tjoade hon på mig på hemvägen från Kvantum. Hon vet inte ens vad jag heter, så hon fick verkligen tjoa, men tänkt på mig hade hon gjort. Dom där muggarna hade varit inne och vänt, och eftersom dom reades ut hade hon lagt undan fyra stycken till mig. Med tanke på hur dålig jag är på att förklara, är jag inte ens säker på att det är rätt muggar. Vi får se när jag hittar henne på hennes arbetsplats härnäst, men dom tiorna kan det vara värt att bli så omtänksamt bemött. Den största anledningen till att jag handlar just på Kvantum är nog servicen i alla fall. Jag har för övrigt mött just den här tjejen tidigare på vägen till eller ifrån Kvantum, men ofta känner jag inte igen folk förrän dom hejar. På hemvägen idag utsatte jag en före detta kollega för samma sak. Jag sa hennes namn när jag hejade, men eftersom vi möttes på cykel på ett övergångsställe blev det inte så mycket mera. Hon kanske undrar än vem jag var. Grannkillen här hemma kände jag igen på rösten, redan innan han och hans kompisar kom runt hörnet.
25 Juli 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Att placera folk.

Efter 56 år här på jorden känner jag och känner till så mycket folk, att det har blivit helt omöjligt att klura ut varifrån. Här i Nybro är det så med dom flesta att dom antingen jobbar på Kährs eller har jobbat där. Men det händer förstås att jag känner igen någon som arbetar på Kvantum eller bara brukar finnas på bild i tidningen ibland. Det kan ju vara bra att veta om det är någon som kan tänkas känna igen mig också, så det är lönt att heja. Å andra sidan har jag läst om folk som är kända från tv, att folk hälsar glatt på dom, eftersom ansiktet verkar bekant. Det har hänt att jag har hoppat på folk och frågat varifrån jag känner dom, för att slippa grubbla på det resten av dagen. På Kvantum igår löste det sig snabbt och enkelt. Jag stod i kö till förköpet, när det steg in en man i butiken som verkade mycket bekant, men som jag inte kunde placera. Två steg efter kom hans hustru, och då klarnade det. Hon och jag har nämligen jobbat tillsammans en gång i tiden, men maken har jag bara sett på kort. Det gjorde jag första gången redan för flera år sedan, när deras son var liten. Då mailade hon mig ett foto på man och son. Maken har förändrats en del sedan dess, men nu när vi har Facebook alla tre dyker han upp i flödet emellanåt. En ung kille som jag både jobbar ihop med och bor granne med träffade jag tillsammans med någon som uppenbarligen var hans pappa. Var jag hade sett pappan tidigare var mera oklart, tills det visade sig att han har jobbat på Kährs i hur många år som helst. Jag är en av dom få som inte är släkt med någon annan i personalen.
2 Juli 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Vi blir äldre (om vi har tur).

Internet och framför allt Facebook är rena drömmen, om man är så nyfiken som jag är. Allra enklast är det förstås att få veta saker om människor med ovanliga namn. Finns det bara tio personer med samma efternamn i hela Sverige, så får man väl tro att dom är släkt med varann. Heter man däremot Andersson och har ett vanligt förnamn kan det bli knivigare. Nu hade den Andersson jag intresserade mig för senast den goda smaken att leva ihop med en kvinna från Thailand. Hon var garanterat ensam om sitt namn i Sverige. Det verkar ha varit hyfsat ovanligt i resten av världen också, för jag hittade henne direkt på Facebook. Där hade hon dessutom sina kort upplagda för offentlig visning. Det innebar att jag fick se hur mycket äldre nämnde Andersson hade blivit på 35 år. Det är alltid en tröst att man inte är den enda som åldras.

31 Maj 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Uttryck.

Människors olika uttryck överlever dom själva åtminstone hos mig. Jag tänker ofta "Det är ändå nåje, som farmor skulle ha sagt". Hennes sons "Gör du som du tycker" har min bror tagit efter. Jag hör min pappa varje gång han säger så. Hans fru säger "Hur eller hur" när jag skulle säga "Hur som helst". Det kan vara något småländskt, för en kille jag kände i Oskarshamn sa likadant. Det verkar också vara smålänningarna som säger "först å sta" istället för "först och främst" och dom som gärna avslutar meningar med orden "så det är". Man frågar sig vad folk styr med istället för vad dom sysslar med. Ibland säger jag till och med alltis istället för alltid, som den härmapa jag är. När det kör ihop sig brukar jag tänka att "Det är inte lätt att vara liten och sova trångt i stor säng". Det var en ungdomsförälskelse som brukade säga så. Ett annat uttryck från min ungdom var att man hade "gäckat", om man hade uteblivit från någonting. För vår del gällde det danskvällarna på Sandra i Kalmar, där vi oftast höll till både onsdagar och lördagar på den tiden. Alkoholförtäring kallades att snapsa, och då blev man sne eller bladig.

 

2 Maj 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Borta.

Bland det värsta med att bli äldre är att människor man har älskat dör en i taget. Jag kanske inte har träffat dom på många år, men det känns ändå aningen bättre att veta att dom finns någon annanstans på jorden än inte alls. Att vissa har upphört att existera skulle jag förmodligen inte ens ha fått veta före Internets tid. Vissa bor inte inom området för min lokaltidning, och vissa anhöriga verkar inte sätta in någon dödsannons över huvud taget. Det sistnämnda tycker jag är lite märkligt. Det borde väl vara praktiskt om alla i omgivningen fick veta vad som hade hänt. Ett par gånger har jag bara sett notiser från begravningen. När jag var i tioårsåldern tjatade jag mig till att få följa med på en släktings jordfästning. Min mamma var tveksam, och sa att det inte var någonting roligt, men lät mig till slut följa med. I vuxen ålder har jag gett henne rätt, och bara gått på dom begravningar jag har känt mig absolut tvungen till. Jag har förstått att många ser det som ett sätt att ta farväl, men det gör jag hellre ensam. I mina gamla dagböcker letar jag upp allt jag har skrivit om den avlidne, och har sedan min egen minnesstund. Den kan bli lång, om vi har träffats mycket, och jag får både skratta och gråta ifred. Oftast pratar jag högt med personen som har gått bort. Det är lätt att tänka att det var synd att vi aldrig sågs i modern tid, när det är för sent, men det brukar sällan bli speciellt lyckat att försöka fånga det förflutna. Det känns bättre att minnas människor som dom var när vi var unga och lyckliga.

3 Februari 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Torgny.

På östra Öland, där jag växte upp, var nöjeslivet aningen begränsat. Centerns ungdomsförbund anordnade dans i någon bygdegård ibland, och mamma och jag gick en kurs i gammaldans en gång. Vilka som anordnade den minns jag inte ens. 1974 kom i alla fall Torgny och startade upp en lokal version av Ungdomens röda kors. Jag var tretton, och föll som en fura för den elva år äldre mannen. Han har levt kvar i mitt minne som en stor del av mitt förflutna i alla år. Jag har hört att saker och ting är mindre än man minns dom, om man kommer tillbaka som vuxen, och det verkar gälla även tidsmässigt. När jag kollar dagboken nu, rör det sig om ett halvår, då jag träffade honom en handfull gånger. Förutom dom vanliga mötena hade vi en luciafest och ett par discon. Vad som hände med URK minns jag faktiskt inte. Om det var föreningen som lades ned i min lilla byhåla, eller om det var jag som tröttnade. Förundrad är jag hur som helst över att ett halvår på sjuttiotalet har känts som en så stor del av mitt förflutna i alla år, och att mannen som startade upp lokalföreningen lämnade så djupa avtryck. En flamsig nybliven tonåring gjorde av förklarliga skäl inte lika djupt intryck på honom. Jag sprang på honom på något event i Kalmar tio år senare, och då kom han inte ihåg mig över huvud taget. Idag såg jag hans dödsannons. Han blev 66 år gammal.
4 November 2016  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Mössa.

Jag brukar beskriva mig själv som växelvarm. Så fort jag rör på mig blir jag så het att jag blir svimfärdig. På min förra avdelning på jobbet var det linne som gällde året om. Där jag är nu har jag nyligen börjat använda en kortärmad tröja. Jag frös i och för sig inte i linne heller, men händerna hade en tendens att bli iskalla framåt morgonen. Oklart om det är likstelheten som börjar sätta in i min ålder. När jag sitter vid datorn är det öronen som blir som isbitar, när jag blir sådär frusen. Ändå har tanken inte slagit mig att jag sedan ett drygt halvår tillbaka använder en hoodtröja här hemma. Det är bara att dra upp luvan över huvudet. Mina stackars öron får lite värme direkt, och efterhand sprider det sig i resten av kroppen. Det märkliga är att jag har sett på kort att en Facebookvän, som bor i eget hus, har mössa på sig inomhus på vintern, utan att komma på idén att göra något liknande själv. Av senaste bilden förstod jag att han till och med sover med mössan på sig. Min mer ekivoka tanke om det upplägget var, att jag har förstått att om man skulle få sex fler gånger i livet, blir det till att försäkra sig om att mannen ifråga använder toppluva. Jag hade bara inte tänkt mig att han skulle ha den på (det) huvudet.
14 Oktober 2016  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Björn.

Många sitter på kafferasterna på jobbet och scrollar sina Facebookflöden i telefonen. Jag gjorde det för första gången inatt, och det lär aldrig hända igen. Det blev en traumatisk upplevelse, eftersom jag fick veta att en av mina Facebookvänner hade gått bort. Jag hade undrat lite kvällen innan, när jag av en händelse upptäckte att hans profil var inaktiverad. Nu hade familjen aktiverat den igen, troligen med tanken att så många som möjligt skulle få veta vad som hade hänt. I början av nittiotalet spelade och sjöng Björn i dansbandet Lasse Norins. Det är han som sjunger i klippet. Dom spelade en del på dansställena häromkring. För tjugo år sedan slutade jag dansa, och jag undrar om inte orkestern lades ned i samma veva. Jag hade inte haft någon kontakt alls med Björn sedan dess, när vi hittade varandra på Facebook för några år sedan. För mig, som sällan umgås med folk IRL numera, är Facebook det perfekta stället att samla gamla vänner och bekanta, men nu är alltså en av dom borta. Björn blev 71 år. Jag minns inte hur det kom sig att vi pratade om döden då på nittiotalet, men jag minns att han var rädd att det skulle vara en stor ugn vi hamnade i. Ingen kan förstås veta säkert, men jag hoppas och tror att han istället finns på den lugna, trygga plats som jag tror att döden är. Den påminner om min pappas rum, en av dom sista gångerna jag hälsade på honom på sjukhemmet, där han tillbringade sina sista år. Det var sommar och varmt, men där han låg på sin säng innanför den öppna altandörren fläktade det skönt och doftade gott av sommaren utanför. Så hoppas jag att Björn har det nu. Sov gott, Björn!


25 Augusti 2016  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Hemmaklädsel.

Filtret i köksfläkten började se lite skamfilat ut, men jag satte ändå tillbaka det efter att ha gjort rent det. Jag funderade på att be vaktmästaren om ett nytt, någon gång när jag såg honom utanför, men så bestämde jag mig för att göra det på rätt sätt istället. Min nuvarande hyresvärd har nämligen bestämt att all felanmälan ska gå genom dom. Dom har ett formulär för det på sin webbsida, och då var det ju enkelt att skriva in det där. Jag skrev att jag hade fått sånt av tidigare hyresvärd, men var det något dom tyckte att jag kunde skaffa själv fick dom höra av sig. Det är inte alltid jag har koll på vad som är mitt ansvar och vad som är deras. Om dom ville tillhandahålla filtret, bad jag dom be vaktmästaren att slänga in det i brevinkastet, så jag slapp passa på honom. Jag tänkte mig inte att dom skulle ha direktkontakt, utan trodde att jag skulle få vänta ett par dagar. När det ringde på dörren en halvtimme senare hade jag precis duschat. Jag tänkte mig att det var brevbäraren, och tyckte det var onödigt att hon försvann igen med min försändelse. Därför svepte jag bara en handduk om mig. Utanför stod den nyaste av våra vaktmästare. Jag tror han blev mer generad än vad jag blev. Som tur var tänkte jag inte just då på vad syftet hade varit senast jag öppnade för en man i den klädseln. Annars hade jag nog också rodnat. Det nya filtret var för övrigt gjort av metalltråd, så det lär jag inte slita ut i första taget.
9 Augusti 2016  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Motorcykelfantaster.

Ikväll börjar jag jobba före dom flesta andra efter helgen, eftersom vi alltid jobbar från röd dag när det är långhelg. En flicka på tvåskiftet sa till och med "Gå inte hit på måndag", när vi skildes åt i torsdags kväll. Att påminna sina arbetskamrater på det skiftet var säkert vettigt, men jag var bra sugen på att ta henne på orden jag också. Jag har genom åren hört talas om folk som har gjort fel åt båda hållen. En tjej hade missat att vi jobbade från röd dag, och stannade hemma en annandag. En annan kollega hade å andra sidan varit på jobbet och snurrat en gång när hon hade missat att vi var lediga.

Jag har minst tre Facebookvänner, som jag vet kör motorcykel. Ibland taggar jag dom om jag ser något festligt kort, som det på den originella placeringen av en brevlåda nedan. Jag funderade som hastigast på om det verkligen är ett så stort intresse som jag tror, och något man har anledning att identifiera dom med. Så kollade jag som hastigast taggarna. När man håller muspekaren över dom ser man deras omslagsbilder, och där hade alla tre ett kort på varsin motorcykel. Det får man väl ta som intäkt för att jag har fattat rätt i hur pass roade dom är av hojar.

 

6 Juni 2016  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Kärlek.

Redan för tio år sedan försökte killarna från Sydeuropa som jag jobbade ihop med att förklara skillnaden mellan deras och vår kultur för mig. En av dom hade varit nere i Makedonien, som han kom från, på semestern flera år i rad och letat efter en tjej att gifta sig med. Till slut lyckades det, och han var förlovad när han kom tillbaka till Sverige. Så även hans bror och bästa kompis. Dom satt en fikarast och försökte sätta mig in bättre i hur det fungerade. Att det inte bara var att åka ner och hämta en tjej. Fast ju mer dom förklarade desto mer tyckte jag att det lät exakt så. Dom hann ju inte så mycket på några veckor, så när dom kom ner hade släkten redan letat fram några lämpliga tjejer. Men, som en av killarna sa, ändå håller det hela livet. Det gör det ju sällan för helsvenska par. Han hade varit ihop med en svensk tjej, och hon hade tre barn med tre olika pappor.
4 Mars 2016  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Ove.

Ove har bott i trapphuset bredvid mitt i alla tjugofem år jag har bott här, men jag har bara varit hemma hos honom en enda gång. Det var midsommarafton för tjugotre år sedan, som en gemensam bekant ringde ner mig dit. Annars har vi bara bytt några ord när vi har mötts nere i källaren där cyklarna står, ute på gården eller längs gatorna i stan. Ove cyklade till och med mer än jag, och han var morgonpigg. Jag har ofta mött honom tidiga lördagsmorgnar när jag har cyklat till Kvantum. Så chocken var total när en annan granne i fredags berättade att hon hade hört att Ove skulle vara död. Någon dödsannons hade inte synts till, men igår fanns den i tidningen. Jag hade inte ens förstått att det var han, om jag inte hade hört det dagen innan, för han hade ett vanligt efternamn. Han hade fyllt sjuttioett i mitten av november, och gått bort dagen efter. Det lär dröja innan jag slutar titta efter honom i cyklister jag möter. Jag tänker fortfarande på Olle, som jag skrev om igår, när jag ser någon äldre man i gul jacka, och han har varit borta i fem år. Nybro är inte större än att dom där båda kanske kände varann. Jag hoppas att Olle tog emot Ove, och att dom har det bra där dom är nu. Men saknar dom båda två gör jag.

13 December 2015  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Dödsannonser.

Dom flesta av människorna jag träffade ute på dans förr har jag inte sett på närmare tjugo år. Ändå känns det lite jobbigt att deras dödsannonser börjar dyka upp i tidningen. Det har varit fyra stycken redan i år. Alla var visserligen födda på fyrtiotalet, men dom flesta som motionerar regelbundet hoppas väl på att bli äldre än sjuttio. I våra kretsar kunde man verkligen snacka om dansen som motionsform. Det fanns dom som både hade handduk bredvid dansgolvet och en torr skjorta att byta till i pausen. Den senaste som gick bort hade jag faktiskt träffat på en gång för lite sedan. Jag stod utanför Kvantum och väntade, när hon och hennes man kom för att handla. Åtminstone trodde jag att det var nyligen, tills jag kom ihåg vem jag väntade på. Jag hade tagit ut pengar till killen som hade tatuerat mig, för han ville ha kontant betalning. Det är två år sedan.
11 November 2015  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Änglar.

Jag kan tycka att många arbetskamrater har gått bort under mina 25 år på Kährs. När jag jämför med min tid på Nordchoklad inser jag att det kanske inte är så illa ändå. På bara fyra år i mitten av åttiotalet dog sju stycken av mina arbetskamrater där. Dom var visserligen runt sextio allihop, men nu när man själv är en bra bit över femtio känns det inte som någon högre ålder. Det var Quandt, som kallades just så. Jag tror knappt jag hade hört hans förnamn förrän jag läste det i dödsannonsen. Vi jobbade på olika avdelningar, men brukade stå i kön till samma stämpelklocka, när det var dags att gå hem. Millan minns jag inte så mycket mera av än just namnet. Hon hette förstås Mildred egentligen. Elving dog under ett astmaanfall. Kurt körde truck. När jag jobbade i lokalvården stod han ofta och bankade efter hissen, som vi också behövde till våra städvagnar. Han fick mig redan för trettio år sedan att inse att det här med kärlek på äldre dagar är rent livsfarligt. Han träffade en kvinna i mogen ålder. När hon gjorde slut blev han så förtvivlad att han fick uppsöka psyket. Dom skickade hem honom med en burk med tabletter, som han sköljde ner med en flaska sprit. Nisse var alkoholist, och brukade lukta sprit även på jobbet. Om ryktet talade sant så kvävdes han av sina egna spyor. Svea gick till doktorn och fick diagnosen magkatarr. När man till slut insåg att det var cancer var det för sent. Till och med han som var VD när jag började på Nordchoklad dog under dom där åren, men han hade visst bytt jobb vid det laget. Min bas i lokalvården blev 68 och dog inte förrän jag hade flyttat till Nybro. Jag minns faktiskt inte vem som berättade för mig att dom hade hittat henne sittande vid köksbordet med huvudet i armarna. Dom trodde att hon sov.
16 Juni 2015  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Klassen.

Jag lade upp ett klassfoto från högstadiet i bloggen i förra veckan, och blev riktigt nostalgisk på kuppen. Jag var på ett par klassträffar för arton år sedan, men det är enda gången jag har träffat dom flesta sedan vi slutade skolan på sjuttiotalet. Kortet är från en av dom träffarna. Det är jag i gul blus i mitten. Den största chocken då var en liten, tjock kille, som jag inte ens hade känt igen, om jag inte hade vetat att det var han, för han var ingen tjockis längre. Jag minns fortfarande veckorna på lågstadiet när han gick med bandage på huvudet efter att ha cyklat in i ett traktorsläp. Bosse stod med i sin pappas dödsannons häromdagen. Av sex barn är en redan död och fyra av dom återstående stod som singlar. Det är uppenbarligen fler än jag som inte är lyckligt gifta, fast vi är över femtio. Jeanette fick en dotter med en kille som först blev smått handikappad efter en stroke och senare dog i cancer. Hon hade för övrigt en sexshop. Numera tror jag enbart hon har nätbutik. Ann hade barnvagn med sig 1997, för hon hade just blivit mamma. Marita pratade om att bli barnmorska när vi gick i skolan, men jag har läst i tidningen att hon är kantor. Berit blev ihop med sin kille redan när vi var fjorton, och dom är gifta än idag. Max var en hejare på att teckna. Han kunde börja i hörnet på ett papper och teckna det mest fantastiska sceneri över det. Både min kusin och min syssling gick i samma klass som jag. Sysslingen fortsatte jag umgås med tio år efter att vi hade slutat nian. Caroline minns jag som hårt hållen. Även i vuxen ålder hörde jag talas om att hon inte fick lämna mannen hon var trött på för sin mamma. Jag tror dom skildes så fort mamman gick bort.

 

2 Mars 2015  | Länk | Bekanta | 1 kommentar
Bekanta.

Den första bekanta person jag såg på Astrakanen igår var en kvinna. Jag trodde mig kunna placera henne, fast hon hade gått upp en hel del i vikt. Den jag tänkte på slutade på Kährs för några år sedan, och det är ju lätt hänt att vågen visar högre siffror när man går hemma. Sedan kan det förstås hänga ihop med någon sjukdom, eftersom det var på en vårdcentral. Som väl var kom jag mig aldrig för att fråga, för när sköterskan ropade upp hennes namn var det ett helt annat, men minst lika välbekant. Kvinnan ifråga var nämligen min svägerska för mer än trettio år och lika många kilo sedan. Såhär i efterhand funderar jag på om hon kände igen mig också. Nästa bekanta ansikte satt på en man. Honom frågade jag i alla fall varför jag kände igen honom, för annars hade jag funderat på det resten av dagen. Han talade helt enkelt om vems gubbe han var. Det är genom hustrun vi är bekanta, och när hon inte var med blev han svårplacerad. Samma sak hände mig i entrén till Överskottsbolaget idag. En man och jag såg på varann, och båda verkade lätt osäkra på vem den andra var. Nu kom hans sambo precis bakom honom, så där löste det sig snabbt. Killen ifråga fick mig för övrigt att inse att det här med kyla är relativt. Jag var hur påpälsad som helst och frös ändå så jag skakade. Han hade kortbyxor. Ikväll upptäckte i alla fall till och med jag att det har blivit lite ljusare. Det skymde inte förrän klockan var nästan fem.
6 Februari 2015  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Mona.

Jag tycker alltid det är otäckt att drömma om döda människor, eftersom jag tror att dom kommer för att hämta mig. Fast när det känns som om man hade fler bekanta i himlen än på jorden är det nästan oundvikligt. När jag drömde om Mona häromnatten funderade jag mest på var hon dök upp ifrån efter alla dessa år. Vi jobbade ihop för 25 år sedan, och jag har inte sett henne sedan dess. Att hon dog några år senare av en hjärntumör var det någon som berättade för mig. Jag minns inte ens vem. Hon var väldigt speciell, men ändå knappast någon jag har gått omkring och tänkt på. Ändå måste hon ha funnits kvar någonstans i mitt undermedvetna, eftersom jag drömde om henne.
10 Januari 2015  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Arbetskamrater.

Människorna jag jobbade ihop med på b-skiftet på slitytan träffar jag inte lika ofta nu när vi jobbar olika skift och på olika avdelningar. Idag har jag faktiskt pratat med två av dom, fast vi var lediga allihop. När jag cyklade till centrum träffade jag först Bettan och sedan Mia. Det var första gången jag såg Mia i hennes roll som mormor, så jag blev tvungen att ta kort. Jag är ingen mästerfotograf med telefonen, så något barn blev suddigt på båda korten jag tog. Att det är två riktiga sötnosar syns ju i alla fall. Trevliga var dom också, även om dom inte sa så mycket. Dom tog av sig sina mössor och kastade på marken istället, för mig att plocka upp. När dom började lirka med skorna kändes det lugnast att skiljas åt, innan dom lyckades. Om jag hade rest mig tidigare här hemma, inte stannat och pratat två gånger och inte låtit en äldre man tränga sig på Elon, kanske jag hade hunnit ut till Hammarstedts i tid. Just på fredagar stängde dom vid fyra, och jag kom dit fem över. Lika dåligt gick det hos Systrarna, där jag var på jakt efter en sybåge. Dom hade inte märkt själva att dom var slut förrän jag frågade. Mina ärenden på posten, apoteket, i radioaffären, parfymaffären, loppisbutiken och bokhandeln fick jag i alla fall uträttade. Jag ville ha med mig mat hem, men var varken sugen på pizza eller kebab. Till slut slog det mig att Café 20Elvan hade langos vid den tiden på fredagen, så det fick det bli.

 

31 Oktober 2014  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Ståhle.

Jag brukar säga att bristen på kärlek i mitt liv hänger ihop med att jag alltid har dragits till män i 45-årsåldern. När jag var tjugo blev dom smickrade. Det blir dom inte längre. Det där började faktiskt riktigt tidigt. När jag var tolv, tretton år körde det runt två olika butiksbussar på östra Öland, där jag bodde. Jag tror Konsumbussen kom på onsdagar. På fredagarna var det en buss med texten "Filips självköp". Jag antar att det var en privat matbutik. Oklart om den tillhörde någon kedja. Vi sa bara "Ståhle". Det var efternamnet på mannen som körde den och expedierade kunder. Jag tror inte ens jag visste vad han hette i förnamn på den tiden. Han var mycket riktigt i 45-årsåldern, och att träffa honom på fredagarna var högtidsstunder. Både vår grannfru och min farmor, som bodde en kilometer från oss, handlade av honom, så jag brukade följa med någon av dom. Han hade haft sin beskärda del av sorger i livet redan då. Vid ett tillfälle hade han missat att tanten han hade varit uppe hos hade kommit ut igen. När han skulle backa ut med bussen körde han över henne. Så var han änkling. Hans fru hade varit så sjuk innan hon dog, så hon hade åkt ambulans över Ölandsbron innan den hade öppnats för trafik. Idag fanns Eric Ståhles dödsannons i min morgontidning. Han skulle ha fyllt nittio i mars.
23 Oktober 2014  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
SM i plöjning.

I helgen som gick hölls SM i plöjning bara några mil härifrån. Jag har bara varit och tittat på det en enda gång i mitt liv, och då var det ända uppe i Karlstad. Det är nog för övrigt enda gången jag har besökt Värmland också. Det är 35 år sedan. Dåvarande sambon och jag gjorde det till en minisemester. Vi besökte Gränna på vägen upp, och så bodde vi på hotell i Karlstad. Snacka om att komma från landet. Andra åker till Ullared. Vi åkte på SM i plöjning. Man plöjde stubb på lördagen och vall på söndagen. På lördagskvällen var det filmvisning, och jag vill nästan minnas att filmen var på ungefär samma tema. Kompisen som var anledningen till vårt intresse hade vunnit både svenska och nordiska mästerskap som junior. Här kom han trea. Han står längst till höger på bilden av medaljörerna nedan. Han som sedan många år är min före detta sambo har förmodligen kort med betydligt bättre kvalitet från evenemanget ifråga. Han behöll nämligen systemkameran, som jag trodde var vår gemensamma, och alla kort tagna med den vid separationen. Att låta mig låna negativ och göra mig lite egna kopior var inte att tänka på. Nej då, jag är inte bitter. Möjligen lite långsint.

 

23 September 2014  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Per.

Lördagstidningen är lite sorglig så tillvida att det är flest dödsannonser på lördagar. I dagens tidning var det en man, som jag visserligen bara hade träffat någon enda gång, men jag umgicks desto mer med hans fru innan dom träffades. När dom gifte sig och skaffade barn tappade vi kontakten. Han friade till henne innan dom flyttade ihop. Förmodligen var dom det enda par jag har känt till som har gift sig och flyttat ihop samtidigt. Ändå är det ett av dom par som har hållit ihop längst. Dom hade varit gifta i närmare trettio år nu. Han blev inte ens sextio. Det känns väl extra hårt, även om man inte lär vara mer sugen på att dö när man blir åttio.

Idag var väl en av dom sista sommardagarna, om jag har förstått prognoserna rätt. Jag cyklade till Kvantum i kortärmat, och längs vägen såg jag folk i shorts. När vi var i Jönköping reagerade jag på att det satt tiggare utanför så många butiker där. Bara för det satt det såna utanför både Coop och Kvantum idag. Fast den vid Kvantum körde faktiskt en i personalen bort. Hon satt ändå inte precis vid entrén, som killen utanför Coop. Det är inte så mycket kvar på broderiet jag håller på med. Jag brukar vara ute i god tid med sånt, men den här gången hade jag inte haft en tanke på att köpa en ram. Idag blev det i alla fall av att mäta det. Jag planerade att köpa ram nästa gång jag kom in till centrum, men dom hade faktiskt vad jag behövde på Kvantum.
20 September 2014  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Barnkalas.

Igår fyllde en av mina klasskompisar år. Inte undra på att jag har så dåligt med plats för information i min lilla hjärna, när datum jag kunde ha släppt för nästan fyrtio år sedan ligger kvar och skvalpar. Närminnet var dåligt redan när jag var barn, så en av hennes födelsedagar då höll jag på att missa helt. Hela klassen (åtminstone tjejerna) var hembjudna till henne. Jag höll på med något helt annat, när jag plötsligt fick den där isande känslan av att jag borde befinna mig någon annanstans. Det slutade med att jag blev ditbjuden en annan dag alldeles själv. Då fick vi bland annat mackor med korv och tomat. Det är enda gången i hela mitt liv jag har ätit tomat. Jag räknar det inte till födoämne över huvud taget, och när det ligger gömt i till exempel kebab pillar jag frenetiskt bort det. Gör jag sallad till maten när jag har gäster har jag visserligen tomat i, men jag ser nogsamt till att ingenting av den hamnar på min tallrik. Anledningen till att jag tuggade och svalde den gången för så många år sedan var att klasskamraten ifråga var klassföreståndarens dotter. På den tiden hade man respekt för sina lärare. Det jag framför allt minns av denna magister är annars ett tillfälle då vi skulle sätta upp en kabaré eller något liknande. Han hade gett oss en lista med olika vägar att angripa ämnet. Han blev topp tunnor rasande när vi hade följt den, för den var bara menad som ett förslag. Inte lätt att vara tankeläsare när man är tolv. Fast har man en far som är lärare kanske man måste. Tack och lov att min var en vanlig, hederlig fiskargubbe.
24 April 2014  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Pratat.

Igår skötte jag den sociala biten för hela påsken på vägen till Kvantum. Jag cyklade ifatt en arbetskamrat som jag sällan träffar nu när vi jobbar olika skift och på olika avdelningar. Vi slog följe till hennes hus, och där blev vi nog stående i närmare en timme och avhandlade allt mellan himmel och jord. Jag hade ingen klocka, men trippen till Kvantum, som brukar ta någon timme, tog plötsligt två. För mig, som mest pysslar inomhus annars, blev det ett tillfälle att vara ute i sommarvädret en stund. En av sakerna vi kom in på var att hon kunde läsa min blogg. Såhär i efterhand kan jag känna att det kanske var lite dålig tajming på den inbjudan. Stundtals kan jag ha några uppslag som väntar, men just nu börjar det se tunt ut. Ett tag skrev jag in dikter dom dagar jag inte har något annat att komma med, och nu känns det som om jag skulle närma mig det stadiet igen. När livet flyter på som vanligt har man ju inte överdrivet mycket att berätta om. Och eftersom jag lever efter devisen att inga nyheter är goda nyheter, är jag djupt tacksam så länge det flyter på precis så. Nåja, hon kan ju alltid läsa gamla inlägg. Det ska finnas 2772 stycken. På hemsidan är dom dessutom upplagda i kategorier, ifall hon enbart skulle vara intresserad av vår gemensamma arbetsplats. En annan tjej berättade en gång att hon hade haft sysselsättning med kategorin "jobbet" en hel fredagskväll.
20 April 2014  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Brevskrivning.

Jag har skrivit brev i praktiskt taget hela mitt liv. Jag började för 47 år sedan. Då hade tidningen Kamratposten listor med barn som sökte brevvänner. Mitt problem var att dom flesta skrev att dom sökte från sju år, och jag var bara sex. Ett annat problem var när man skulle byta foto med varann. Jag har flera klasskort där jag har klippt bort kortet på mig själv, för att skicka det till någon brevvän. Något som kan tyckas lite märkligt är att jag, som har så svårt för namn, minns vad mina första brevvänner hette. Fast det sägs ju att det är närminnet som sviker först. När jag hade som flest var jag uppe i runt åttio brevvänner. På senare år har jag börjat tröttna. Jag har låtit dom som har velat bli borttappade bli det, och inte skaffat några nya. Nu hade jag bara sju kvar, men tyckte varken det var kul att skriva eller få brev längre. Då insåg jag att det faktiskt inte var något tvång. Inte ens det faktum att jag hade brevväxlat i över trettio år med en av dom, kändes som en anledning att fortsätta med något som enbart kändes jobbigt. Nu har jag meddelat dom sju sista mitt beslut att lägga ner verksamheten, och det känns enbart som en befrielse.
24 Mars 2014  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Skolbussen.

Det har stått mycket om Arne Svensson i lokaltidningen på sistone. Han är friidrottstränare, och utsågs till "Årets ledare" under eldsjälsgalan i Göteborg. När jag gick på högstadiet i Mörbylånga hoppade han in som vikarierande idrottslärare ett par gånger. Då bör han ha varit runt trettio, så det var kanske inte så konstigt att man tyckte han var snygg. Jag har haft betydligt mer att gör med hans far. Han körde nämligen den lilla skolbussen jag åkte varje dag mina första sex skolår. Jag bodde bland dom som kom hem snabbast, men ibland tjatade vi ungar oss till att få "åka runt". Då körde han till dom andra byarna först och släppte av oss på tillbakavägen. Det får en att inse hur ont om nöjen det fanns på östra Öland på sextiotalet. Numera kan man inte komma hem fort nog, när arbetsdagen är slut.
3 Mars 2014  | Länk | Bekanta | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Eva Eremit                                             Skaffa en gratis hemsida