Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


Till dig

Allt som är du gör mig glad
Dina framsteg
Dina leenden
Ditt sätt att charma
Allt och alla
Inget är som förut
sedan du kom
Jag vill inte ha
det som förut
Jag ska göra
allt jag kan
för dig
För du är värd
allt för mig
Ingen kärlek
Kan möta sig
mot min till dig

19 April 2019  | Länk | vänner | 0 kommentar
saga

Flingor

Flingor! Hon står vid rader av frukostflingor och låter fingret löpa längs de olika förpackningarna. Varför ska det vara så svårt att hitta något som är gott och inte så sött att tårna växer inåt? Müssli är inte så spännande som flingorna med sina roliga förpackningar. Hon suckar och tar tillslut en av dessa färglada paket och lägger ner den i sin varukorg. Det är en sådan där varukorg som man drar efter sig. Hon känner sig som en idiot varje gång. Dels för att varukorgarna inte är så bra som de borde vara och dels för att man inte har tillräcklig kontroll över sina varor. Ibland kör man på någons ben och ibland hoppar korgen bakom istället för att glida fint över golvet. Men nu har hon inte så många mer hyllor att besöka. Det är bara frysdisken och den långa kön kvar. Hon känner hur hon egentligen bara vill springa.
Vad är det här för liv? tänker hon.
Man går upp, klär på sig, väcker barnen, klär på barnen. Dukar fram frukost, äter frukost. Försöker få barnen att äta frukost. Gör sig vacker. Försöker få barnen att inte äta upp tandkrämen. Skjutsar barnen till dagis och skola. Åker vidare till jobbet. Jobbar. Åker till dagis och skola. Hämtar ungarna. Lagar mat. Äter. Ser på tv. Nattar. Tvättar. Ser på tv. Gör sig i ordning för natten. Sover. Går upp och så vidare. I livet cykel. Bara rullar på. Makligt tempo. Var det det här hon ville? Nej. Hon är ganska säker på att det inte var det här hon ville. Hon ville inte vara en sådan person som tittar på världen med fyrkantiga ögon för att få tiden att gå. Hon ville inte leva i rutinens ramar. Hon ville inte bara vara en sådan kvinna. Hon ville vara sig själv. Hon ville leva. Hon ville få göra något bra. Istället står hon i den lokala matvarubutiken och funderar på livets mening. Väljer dålig mat och försöker att inte dö av tristess.
- Tänk om man bara kunde försvinna, tänker hon. Tänk om jag bara reste mig och gick, struntade i allt och blev den jag alltid ville vara. Den där starka kvinnan som hjälpte andra och gjorde världen till en bättre plats. Eller en sådan kvinna som bara satsade på sig själv och lekte sig igenom livet.
Ångrar hon något? Ångrar hon att hon träffade den där mannen, som sedan försvann? Ångrar hon barnen? Ångrar hon att hon tog den där utbildningen och det där jobbet? Inte barnen i alla fall. Eller? Hon stirrar ner på förpackningen med de supersockrade och chokladtäckta flingorna. Nej, hon vill inte att barnen ska äta de där. Men det är väl bättre att de äter något än inget? Hon böjer sig över sin hemska varukorg och tar upp paketet. Med avsmak läser hon på innehållsförteckningen. Hon ser framför sig hur barnen i rena sockerattacker kommer studsa runt i lägenheten efter att ha ätit av dessa. Paniken kommer framvällande, som en mindre lavin.
Man kan inte äta detta! Det är inte mat! hör hon sin röst ljuda högt över alla hyllor. Studsa runt i hela affären.
Hon ser hur människor vänder sig för att se vad det var som lät. Vissa låtsas om som de inte har sett henne men hon vet att hon är sedd och att hon är hörd. Där hon står i sin fina dräkt, byxor med pressveck och kavaj. Skor med liten klack. Det är som de inte förstår att ljudet kom från henne. Det är inte personer som hon som beter sig på det sättet. Hon står med flingförpackningen över sitt huvud. Den andra näven är knuten. Hon känner sig som hon gjorde när hon stod på barrikaderna. Den tid då hon kände att hon gjorde någon nytta. Hon står mellan hyllorna med flingor och frysboxarna med frysta grönsaker. Hon står i det område där det finns mycket onyttigheter i form av godis och chips.
Se er omkring! fortsätter hon. Varför har vi så mycket dålig mat i denna butik. Eller mat och mat... det kan inte kallas för föda. Vad är det vi använder naturens resurser till? När ska vi börja tänka och göra det som är rätt. Ska det inte börja här i affären? Ska vi inte börja nu? Jag lägger tillbaka dessa sockerindränkta tingestar nu. Ska inte du göra det också?
Hon pekar på en man som står och stirrar på henne några meter bort. Mannen vrider sig lite och tittar ner i sin varukorg. I korgen finns godis, chips, kakor, kaffe, färdigmat.
Jag kan hjälpa dig om du inte gör något! Jag kan hjälpa er alla!
Hon känner hur bra det känns. Äntligen kan hon göra någon skillnad. Någon kanske tänker till. Mannen lägger till exempel tillbaka en påse chips i en hylla och på hans kinder sprider sig en kraftig rodnad när hon tittar på honom och nickar tacksamt. Fler människor tittar ner i sina korgar, det kan hon se. Fler människor smyger upp varor tillbaka på hyllorna. Dock är det fel hyllor men vad gör det?
Tack, säger hon när hon ser dessa människor. Tack för att ni gör världen lite bättre.
Plötsligt känner hon hur någon lägger en hand på hennes axel, det är en i personalen. Han tittar på henne och drar ett djupt andetag innan han säger:
Jag tror det är bäst att ni går! Ni verkar inte må bra.
Hon vänder sig om och ser honom djupt i ögonen och säger:
- Jo, tack. Jag mår bättre än på länge.

/Linda
30 Augusti 2014  | Länk | vänner | 0 kommentar
en liten sammanfattning

Det ligger förväntan i luften nu. Det är ju jul och nytt år och allt annat som kommer framöver. Det är så mycket jag lär mig detta år. Så mycket jag har upplevt. Så mycket i mig som förändrats. Jag är tacksam för det. Jag är tacksam för all glädje och all besvikelse jag fått och gått igenom. Allt som hänt har format mig. Fler sätt att tänka på. Fler fler dimensioner. Fler spännande personer som jag träffat. Allt detta tar jag till mitt hjärta. Och jag hoppas på att nästa år blir lika intressant och händelserikt som detta. Så tack till er alla. Alla som har gjort mig till en bättre och mer intressant människa. Tack för att ni hade vägarna förbi mitt liv. Tack för att ni tog er tid att prata med mig. Tack för att ni tog er tid att lyssna på mig. Några har stannat kvar. Några har försvunnit. Men utan er alla hade jag inte varit den jag är idag. Tack! God jul och gott nytt år på er alla!
/Linda
14 December 2013  | Länk | vänner | 0 kommentar
en dikt till en vän

Det ljus som förut fanns
som som blänkte
så vackert i dina ögon
det ljus som en gång
var ett signum
drog sig allt mer tillbaka
du kan inte längre berätta
om hur dagen varit
för det som tynger dig
det som förmörkar din blick
finns där alltid
som en envis skugga
du kan inte se det vackra
för dina ögon kan inte se
det mörka har tagit över
som en svart lins
över hela ögat
när du ser en människa i ögonen
kan du inte berätta allt
du försöker dölja
du försöker le
du försöker verka som ingenting
men i dina ögon
finns det där mörka
den det sorgen
som kväver den strimma av ljus
som en gång fanns
när du försöker se framåt
kastar du alltid
en blick över axeln
och skräcken jagar dig
som den gjort så länge
du är så ensam
det finns inget att göra
ditt hopp
tog slut för länge sedan
men du fortsätter envist framåt
för du har inget val
men hela du är inte där
en bit försvann
där någonstans med ljuset
i dina ögon
försvann det som gjorde dig hel
24 November 2013  | Länk | vänner | 0 kommentar
återblick

Hade besök av en vän i helgen och jag skulle visa henom följande men hittade det inte på nätet. Men nu när jag hittat det på tuben så kan jag lägga upp det. För jag sa till henom att hen kunde ta en titt på bloggen.

http://www.youtube.com/watch?v=PIpDBzBKrnQ

Och det går inte att länka numera, eller så begriper jag inte hur man gör så det får bli på detta sätt.
/Linda
27 Oktober 2013  | Länk | vänner | 1 kommentar
Min helande tröst

http://www.youtube.com/watch?v=BqX93ksLBa8

Kolla in den här länken. En mycket fin låt. /Linda

14 September 2013  | Länk | vänner | 0 kommentar
Låt mig presentera

... Läkarove.

Bakgrunden är denna: för 10-12 år sedan lärde jag mig att spela med stavdockor på Bona Folkhögskola. Sedan dess har jag velat ha en. Så jag letade runt på nätet och efter mycket letande hittade jag lite inspiration. Och så byggde jag honom: Läkarove. På grund av sin klädsel ser han ut som någon operationsläkare så därför är han det till yrket tänker jag mig. Men mest sitter han och lutar sig mot mitt ris och njuter av solen från fönstret. Läkarove är en riktig livsnjutare.
/Linda
18 Juni 2013  | Länk | vänner | 1 kommentar
Majbjörn berättar en saga

Tvål, Sax, Lakan, Foto, Biljett, Jacka, Cykel

Han som kallades Uffe tänkte på sin cykel. Den skulle han behöva sätta sig på för att trampa iväg till stationen. Han måste ju köpa den där jädrans biljetten. Men han hade ingen lust, ingen lust alls. Även om det bara var några kilometer till stationen krävdes det en liten ansträngning. Först måste han ju ta på sig jackan och sedan skorna och ja, hjälmen. Den där hjälmen som han hatade men som han lovat sin pappa att ha på sig. Det man lovar ska man hålla. Ja, det var itutat i honom sedan barnsben. Alla, från pappa och mamma till dagisfröknar och lärare alla skulle berätta för honom att huvudet var känsligt. Man kunde så lätt skada sig, ja det var livsfarligt att cykla. Han tänkte: ”Som att det inte skulle vara livsfarligt överallt. Till exempel skulle det kunna vara livsfarligt hemma. Man kunde ju halka på en tvål i badrummet och slå bakhuvudet i badkaret. Eller råka klippa sig med en sax i handen när man klippte ut annonser ur tidningen.” Han hade den lilla hobbyn, att klippa ut annonser ur tidningar. Han klippte ut bröllopsannonser och foton på lyckliga familjer. De var så lyckliga alla de där människorna på bilderna, sådär lyckliga som han också ville vara. Därför klippte han bort de där bilderna och slängde dem i papperskorgen innan han fortsatte att läsa färdigt tidningen. Det blev visserligen svårare att läsa tidningen så. Men skit samma. Det fick vara hål rakt igenom. Hellre det än se deras lyckliga miner hela tiden. Det kunde vara tröttsamt faktiskt. Skulle han inte cykla iväg i alla fall. Eller ta bussen. Eller kanske gå till fots. Till fots behövde han ingen hjälm. Han reste sig ur soffan, kliade sig tankfullt på magen och lufsade iväg till hallen. Satte på sig skorna och tog sig ut ur lägenheten med en suck. En promenad fick det bli. Det var ju ändå ett fint vårväder och han kunde behöva lite luft. Stan var full med folk denna dag. En sådan där vårdag då alla vill vara ute, ute och skratta och ha kul. Men han hade inte kul. Inte det minsta. Han ville egentligen hem igen och lägga sig i sängen med sina gamla slitna lakan. De behövde tvättas också. Men han som kallades Uffe tyckte inte om känslan av nytvättade kläder. Det spelade ingen roll vad reklamen utlovade, det var ändå obehagligt när ens dofter inte fanns i sängkläderna längre. Att det skulle vara så besvärligt att gå då, och skoskav och allting. Men för varje steg han tog närmade han sig stationen och till slut nådde han sitt mål. Inne i stationshuset var det fullt med folk, de stod överallt. Det stod en oerhört ful och irriterande tjej precis vid utgången. Hade hon inte tänkt på att hon hindrade andra från att gå ut? Det där var väl den sämsta placeringen man kunde ha, han hade god lust att säga det till henne. Men han hade alltid haft svårt för att närma sig tjejer och prata med dem. Nä, han lät bli istället. Det var kö till biljettautomaten naturligtvis. Där stod jobbiga resenärer som inte verkade förstå hur en sådan apparat fungerade. Han ville fly eller åtminstone fösa bort de andra men väluppfostrad som han var stod han kvar och drömde sig bort. Den där biljetten i den där apparaten skulle förändra hans liv. När han väl satt där på tåget skulle inget mer bli sig likt igen. Den där biljetten kostade en förmögenhet men det skulle det vara värt. Framme vid automaten och han tryckte in den kod som han fått. Trots att apparaten var lite väl seg så slutade han som kallades Uffe att vara irriterad. Han log när han såg papperslappen komma ut. Han log när han tog den i sina händer. Han log när han såg destinationen och han log när han försiktigt vek ihop den och la den i plånboken. Här var hans nyckel, hans tåg till friheten. Han tittade upp och människorna runt omkring honom var plötsligt fantastiska, han förvånades över att han inte hade upptäckt det förut. Det skimmer han såg runt varje människa nu var något helt annat än det han upplevt förut. Han förstod inte, varför såg han det inte tidigare. Det stod en kvinna vid utgången till exempel. Hon stod där mitt framför så ingen kunde gå ut. Men hon var det vackraste han någonsin sett. Hon riktigt lyste och hon var så smakfullt klädd. Ja, hon måste vara en filmstjärna eller något. Han funderade på om han skulle säga det till henne, något i stil med: ”Jag känner igen dig, känner vi varandra eller är du en stjärna”. Han hann inte säga något förrän en kille trängde sig förbi honom. Killen ställde sig någon halvmeter ifrån henne och väste: ”Flytta på dig eller jag lyfter bort dig”. Hon tittade på killen som om hon aldrig hade sett något så märkligt i hela sitt liv. Alla ljud och rörelser i hela byggnaden liksom stannade av. Allas blickar var vända mot henne och killen. Ingen vågade andas. Alla väntade. Det gick några sekunder men tystnaden var kompakt. Hon grep tag i killen och lyfte upp honom någon centimeter och ställde honom åt sidan. Sedan gick hon. Ljuden och rörelser kom tillbaka. Killen var stum vände sig om och tittade på mannen som kallades Uffe och som nu var den lyckligaste mannen på jorden. Killen fortsatte sedan mot utgången för att följa efter den vackra kvinnan som lämnat stationen. Han som kallades Uffe och som nu var den lyckligaste mannen på jorden stirrade mot dörren där de både försvunnit. Han tog upp biljetten ur plånboken igen, tittade noga på den och ropade sedan till alla på stationen: ”Är det någon som vill köpa en biljett? Jag behöver inte den här längre”.

(Den här historien utspelar sig på den tiden då biljetter inte var knutna till en speciell resenär).
14 Februari 2013  | Länk | vänner | 0 kommentar
Tack mina vänner!

Tack min vän!

Tack till er jag möter ofta. Tack till er jag möter sällan. För sällan ibland. Men tack för att ni finns. Utan er hade min väg varit mycket tyngre att gå på. Men nu är den inte tung alls. Ganska lätt faktiskt. En ganska trevlig väg med en grön lövskog med ljus som silar mellan träden på varje sida av min väg. Om det regnar finns ni där. Då håller ni mig och ger mig värme. Ni får mig att skratta. Ni får mig att må bra. Tack mina vänner, utan er hade vägen gått någon helt annanstans. Jag tror säkert att den väg jag valt hade varit mörkare och kallare. Nu är den frisk, klar och vacker. Ljus och alldeles underbar. En människa är en oföränderlig kärna av ett själv men med rätt människor omkring sig blir kärnans egenskaper så mycket bättre. Det är som om det goda växer och blir fullt användbart. Användbart och oerhört vackert. Med människor omkring sig, människor som lyfter upp och inte trycker ner, kan individen bli så mycket mer. Kärlek föder kärlek. Mörker föder mörker. Tack min älskade vänner, vänner från norr till söder. Ni är alltid med mig. Den glädjen jag känner tillsammans med er gör livet till en dans. En dans där stegen inte är tunga. En dans där man aldrig kan dansa fel utan bara flyter med. De svårigheter jag stöter på är inga svårigheter. Knutarna löser jag upp så lätt, ni finns ju där och ger mig den styrkan jag behöver. Ni ger mig en tro på mig själv. Ni visar att jag är en person som duger som den jag är. En person som är älskad för den jag är. jag älskar er så mycket, alla mina vänner. Tack för att ni finns där. Var ni än finns. Ni finns alltid med mig.

Kram på er alla, jag älskar er!
/Linda
1 December 2012  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn släpps fram för att berätta en saga

Majbjörn berättar en saga:

Den där dagen

Dagen då Torbjörn slog handen genom en glasruta kunde börjat bättre. Sanningen är att den kunde ha börjat mycket bättre. Den började helt enkelt uselt och fortsatte i samma stil fram tills en stund efter det hände. Det började med att han försov sig och fick skynda sig med att klä på sig och borsta sina tänder. Äta någon frukost hann han naturligtvis inte. Han fick inte missa det viktiga mötet han hade inplanerat på morgonen. Med andan i halsen kom han fram till arbetsplatsen och hann dra en hand genom håret innan de nya klienterna anlände. Men trots att hans hjärtas bankande hade arbetat sig upp till ganska skadliga nivåerna lyckades han ta klienterna i hand och presentera en ganska bra bild av företaget. Hans chef hade tidigare påpekat att det var ytterst viktigt att klienterna valde just deras företag, hela företagets existens vilade i händerna på honom. Naturligtvis ville han inte göra ett dåligt intryck. Det gick trots allt ganska bra tills han fick syn på den stora blå fläcken efter en bläckpenna på kavajen.
”Helvete”, tänkte han och kände hur han började kallsvettas. ”Hur ska nu problemet lösas?”
Lösningen var elegant. Han tog av sig kavajen och hängde den över stolsryggen och passade på att rulla upp ärmarna på skjortan för att göra ett avslappnat och engagerat intryck. Han kände sig ganska nöjd och kände hur självsäkerheten växte med varje andetag. Nu hade han dem som i en liten ask. Nu kunde inget gå fel. De tackade för sig med ett handslag och klienterna vandrade ut ur bild för en stund. När de hade gått tittade han ner på sin skjorta.
”Helvete”, något ljusblått syntes även där. Men det kanske inte var en katastrof. Det var inte så mycket och dessutom placerat på magen vilket borde ha täckts av bordskanten. Inget att oroa sig för eller?
Det var inte förrän han tog sin in på toaletten och stod framför handfatet som han tittade sig i spegeln och upptäckte att han även hade fläckar av blått i ansiktet. Fläckar utspridda på strategiska ställen såsom näsan, hakan och pannan. Hur kunde de ha hamnat där? Plötsligt hade han kommit ihåg den där pennan som han hade i kavajfickan och som han använt när han skrivit ett meddelande till chefen när han anlände till kontoret tidigare på morgonen. Han hade hunnit göra två saker på kontoret innan mötet, skriva denna lapp och dra handen genom håret. Naturligtvis skulle en av dessa två ting ställa till det för honom. Självklart. Han tvättade sig i ansiktet, ordenligt med tvål. Det sved i ögonen och han fick gnida ordentligt för att få bort de sista fläckarna. Huden var irriterat röd när han klev ut från toaletten. Så var det dags för morgonfikat. Den första han fick syn på där var chefen. Chefen frågade honom hur mötet hade gått och han mindes inte. Fullständigt förträngt. Eller han visste inte hur han skulle tolka mötet. Vad var bra och vad var dåligt? Men sammanfattningsvis tänkte han att han måste ha gjort ett bra intryck trots sina blå fläckarna i ansiktet. Så han försökte prestera ett leende samt kommentaren:
”Jag tror jag fick dem med på tåget.”
”Bra, sa chefen, jag visste att jag kunde räkna med dig.”
Hon tog sin fyllda kaffekopp och gick för att sätta sig vid ett bord. Att hon skulle vara så snygg tänkte han när han såg henne gå iväg med svängande höfter intryckta i en grå tvådelad dräkt. Hennes klackar i orange klapprade målmedvetet bort mot fikabordet. Han fyllde sin kaffekopp och följde henne.
”Så snygg men samtidigt så giftig”, tänkte han.”Farlig. Om jag gör bort mig är jag inte värd något.”
Han satte sig vid fikabordet tillsammans med chefen och de andra. De hade det ganska trevligt tills rasten var slut. Några timmar rullade på. Som timmar gör. När det inte händer något nämnvärt mer än att han fastnade i hissen när han skulle ta sig upp från källaren med några gamla akter. Han ringde förtvivlat på nödsignalsknappen. Hjälpen dröjde alltför länge. Det fanns hur mycket som helst att gör idag. Han såg framför sig hur högen på hans skrivbord växte. Hur chefen gick förbi där med en ogillande min. Han tog upp telefonen för att ringa någon och berätta var han var. Då gick hissen igång igen. Tacksam tog han sig ut och andades några djupa andetag innan han fortsatte till sitt skrivbord och arbetet. Telefonen ringde. Han fick en utskällning för att han inte svarat tidigare. Men tillkämpat lugn fick han försöka förklara situationen. Lunchdags. Lunchen intogs på ett närliggande snabbmatställe. Han kastade i sig lunchen på tio minuter och det hade säkert varit rekordkort lunchtid om han inte tidigare stått i kö i tjugo minuter för att få sin ihoppressade hamburgare och sina översaltade pommes frites. Dessutom hade han flottiga fingrar, det var bara att tvätta dem innan han fortsatte med sitt pappersarbete. Efter lite pappersvändande var det dags för nästa rast. Inga större katastrofer inträffade. Han lyckades ta sig ut från arbetsplatsen när han arbetat sina åtta timmar och gick till busshållplatsen för att upptäcka att bussen gått och nästa buss skulle dröja. Trots att han inte var en våldsam person kände han att all de press som satts på hans axlar denna dag fick hans hand att slå mot ena väggen på busskuren. En vägg som naturligtvis var av glas och som självklart inte höll för hans frustration.
”Pang!”
Handen rakt igenom och hans styrka förvånade honom. Han hade i sin enfald trott att en glasruta på en busskur skulle hålla för mer med tanke på alla ligister som ständigt gjorde stan och dess busskurer osäkra. Men icke. Där stod med handen rak igenom rutan och blodet forsande. Han hade inte ont. Inte det minsta. Men vem skulle tycka synd om honom? Ingen tycker synd om en ligist som han blivit nu. Ingen vill väl hjälpa en ligist? När han stod där med blodet, glaset och utan smärta dök det upp en kvinna. En kvinna med det ljusa håret uppsatt i en svinrygg. En kvinna med rött läppstift och ett leende som skulle kunna smälta vilken is som helst.
”Det kanske är hennes fel att polarisarna smälter”, tänkte han.
Hon frågade honom hur det var fatt och han började berätta om sin dag. Ja, allt utom just sin hand för den hade han glömt. Det enda han kunde se just nu var henne. Hon tog hans hand och drog den varsamt tillbaka genom rutan. Sedan tog hon sin scarf och knöt omsorgsfullt om hans hand efter ha sett om det var några glasbitar kvar i den.
”Jag kan inte se några glasbitar, konstaterade hon med en röst som var det vackraste han hört. Nu ska jag se om några av mina kollegor på sjukhuset kan hjälpa dig. Jag kom just därifrån. Vill du att jag följer med dig dit?”
”Ja, följ med mig”, svarade han. ”Följ med mig och följ alltid med mig från och med nu.”
Hon svarade inte med såg på honom och såg hela honom i det ögonblicket.

/Majbjörn och Linda
23 September 2012  | Länk | vänner | 1 kommentar
projektet färdigt!

Nu kära vänner så är projektet med stort P färdigt. Det har tagit några månader och i sluttampen blev det problematiskt att få bort reklamen men efter några nederlag och nagelbitande så lyckades projektet ändå ros i hamn. Filmklippsprogrammet som användes visade inte vara reklamfritt vilket framkommit tidigare. All reklam är därför inte borta men filmen är i så gott skick den kan vara. Det är svårt att vara konspiratör i dessa dagar meddelas från säker källa.
Se och njut av resultatet och sprid budskapet:

/Konspiratörerna
29 Juli 2012  | Länk | vänner | 1 kommentar
Intervju med Lizette

Nu ska jag introducera en person för er. Hon heter Lizette. Jag hade bokat tid för en intervju med henne. Om jag hade tänkt efter hade jag vetat hur det skulle bli. Jag har ju ändå träffat henne några gånger. Men ändå gjorde jag misstaget att stämma träff med henne. Hur som helst, där satt jag och väntade och teet svalnade i min tekopp. Sedan dyker hon upp, en halvtimme sen. Där börjar intervjun:

Jag: Vill du berätta lite om dig själv? Alla kanske inte känner till dig.
Lizette: Va? Menar du att alla inte känner till mig?
Jag: Förlåt, jag menar nog att de finns de som inte känner till dig och så behöver vi någon sorts introduktion i artikeln jag ska skriva.
Lizette: Okej, jag heter Lizette och jag är kändis. Eller känd. Eller... ja, vad är skillnaden på kändis och känd... Men jag gillar smink, silikon, kläder, skor och frisyrer och sa jag silikon? Jag gillar att vara vacker helt enkelt.
Jag: Var har du vuxit upp?
Lizette: (här säger Lizette något ohörbart med sin gälla röst och jag bryr mig inte om att fråga om, hur brukar göra så när hon inte vill svara).
Jag: Hur ser din familj ut?
Lizette: Jag är ensambarn och har en mamma och en pappa. De har hästar. Jag tyckte om hästar. Men det gör jag inte nu. De luktar inte så gott. Och så får man en massa äcklig lukt på sig och så kan naglarna gå av om man rider.
Jag: Du har ju funnits i människors medvetande ett år nu ungefär. Hur gammal är du nu, Lizette?
Lizette: Jag är inte ett år gammal.
Jag: Nej, det menar jag inte...
Lizette: Nähä, (fnittrar till) Jag är 22 år och jag kommer alltid att vara 22 år om jag håller mig lika fräsch som nu. Vet du, jag var och fotade mig idag och jag har några foton med mig som jag tänkte du kunde ha som foton i artikeln. Och han som fotade mig tyckte att jag var en perfekt modell. Jag ser nästan alltid likadan ut på alla kort. Och jag är alltid lika vacker, sa han. Jag gick och fotade mig i vänta på dig för du var så sen.
Jag: Nä, jag har suttit här och väntat på dig en halvtimme innan du kom.
Lizette: Spelar roll...
(Lizette visar mig korten och jag ser att hon har tagit dem själv).
Jag: Men det ser ut som om du har tagit de där bilderna själv...
Lizette: Nähä
Jag: Jag vill inte såra dig men det är så det ser ut.
Lizette: Jo,(fnitter) jag fotade mig själv. Han kunde inte komma. Men han sa det i telefon. Att jag såg ung och fräsch ut alltså.(fnitter)
Jag: Okej, men vi kan ta de där bilderna ändå. Bli inte upprörd.
Lizette: Jag är inte upprörd.
Jag: Så bra då... Kan du berätta om vad du har gjort det senaste året.
Lizette: Jo, jag spelar teater faktiskt. Och jag får många skratt.
Jag: Vem spelar du då?
Lizette: Jag har varit domare, arkeolog, skurk, dam och lite annat i olika små teaterstycken. Jag utgår liksom som mig själv och så har jag bara olika yrken. (fnitter)Det är roligt. Men jag gillar inte kaffe som jag påstår i en av historierna. Jag dricker bara mineralvatten. Med bubblor för då blir man mätt också.
Jag: Jaha. Har du några andra planer för framtiden.
Lizette: Jag skulle vilja ha en talkshow som ska heta ”Lizettes show”. Men det är bara en idé. Jag har pratat med några. (fnitter)Vi får se om det blir något.
Jag: Något annat du vill berätta?
Lizette: Har jag sagt att jag gillar silikon? Det är fantastiskt man kan liksom se ut som man vill och det kan man göra hela livet liksom. Förresten tänkte jag gå och fettsuga mig nu så jag kan bli modell. Jag vill bli modell. Jag har inte blivit det än för jag är inte så lång men det kan nog doktorerna ordna. De är ju så duktiga.
Jag: Hur lång är du då?
Lizette: En och sextio.
Jag: Ja, okej. Tack för att du tog dig tid för denna intervju.
Lizette: Ja, egentligen hade jag inte tid till det här. Jag ska till plastikdoktorn nu. Tjingeling. (Fnitter)

Lizette går iväg på sina höga klackar och jag sitter och tänker att det här är nog den mest meningslösa intervju jag någonsin gjort.

/Linda
18 Juli 2012  | Länk | vänner | 1 kommentar
till er

En stilla betraktelse. En dröm. Som en fjäder kittlar till under foten och försvinner. Lätt snabbt. En av alla mina tankar. De dyker upp och försvinner. Jag försöker fånga den där fjädern en liten stund. Men jag vet att om jag sluter mina händer om den, blir den inte längre lika vacker. Om jag släpper den, flyger den bort av minsta vindpust. Så jag låter den vila i min hand en stund. Vila. Still och lätt. Du som kittlar mig, du som får mig att tänka på att fjädern finns där. För en kort stund. Du gör det inte lätt, när du dyker upp och försvinner. För du är någon man minns. Ett minne. Det kan vara du. Eller du. Eller du. Jag minns er alla. Vissa lite bättre. Vissa lite sämre. Men jag minns den där känslan. En förnimmelse av en kittling under foten. Och ett skratt och ett leende som snabbt försvinner. Ibland kan jag fånga den där fjädern. Hålla den i min hand en stund. Men när jag ska kittla dig, då är du borta. Du har gömt dig, jag hör ditt skratt på avstånd. Det kan vara ditt, ditt eller ditt. Jag minns er alla. Jag minns värmen i era skratt. Även jag kanske inte minns just skrattet. Men värmen i ett leende det minns jag. Still och lätt, vilar tanken där, vilar fjädern där. För att snart försvinna bort i moln av annat som tränger sig förbi. Bort. /Linda
19 December 2011  | Länk | vänner | 2 kommentarer
Majbjörn berättar en ny saga

 

Majbjörn ska försöka sig på att skriva en historia, smaklig läsning! /Linda


Sagan om flickan med blicken


Hon hade länge haft problem med att se andra i ögonen. Inte för att hon hade något att skämmas för. Nej, det var inte det. Det låg på ett helt annat plan. Hennes problem låg snarare i att hon kunde läsa andras tankar. Tittade hon rakt in i en annan persons ögon och denne mötte hennes blick fick hon som en impuls genom kroppen och hon visste exakt vad den andra människan tänkte och hade tänkt. Hon kunde inte förklara varför hon hade denna egenskap, bara att den var obehaglig. Vilka sanningar hade hon inte fått? Hur många gånger hade inte människor ljugit henne rakt i ansiktet trots att hon visste vad som var sant och inte. Vilka perversiteter visste hon inte om? Hon kunde ta reda på allt om alla, så länge de mötte hennes blick. Därför beslöt hon sig allt som oftast att titta ner eller bort. När någon frågade henne varför kunde hon inte säga som det var, ingen skulle tro henne, hon sa bara att hon nästan aldrig gjorde det. Inte nog med att hon kunde läsa av sin medmänniska utan problem, hon kunde också styra dem. Om hon ville kunde hon med ögonen tala om för den andre vad denne skulle göra och sedan se att detta gick i uppfyllelse. Dessa gåvor var snarare ett handikapp än något annat för henne. Det många önskar sig blev för henne en belastning. Att kunna styra andra människor hade hon upptäckt av en slump. Hon hade länge vetat att hon kunde läsa andras tankar och vid ett tillfälle, under en tråkig släktsammankomst, funderade hon på om hon hade fler talanger. Hon funderade på om det bara hade varit en slump att människor hade gjort det hon tänkt att de skulle göra. Släktsammankomsten var så ointressant, såsom de brukade vara, att hon beslöt sig för att testa sin eventuella förmåga. Hon såg att kusin August, som hon aldrig gillat särskilt mycket, satt och hade det lika tråkigt som hon hade det. Han rullade ihop sin servett till en boll och sträckte på sig och såg sig lite slött omkring. Då såg hon sin chans. Hon harklade sig lite tyst och han vände sig om mot henne. Med ett litet leende fixerade hon hans blick. Hon märkte att han tänkte: ”Jag tycker att du är lika trist som alla andra här. Kan du inte välta den där flaskan över morbror Ossian så denna lilla sammankomst tar slut snart”. Hon välte ingen flaska över morbror Ossian istället sa hennes blick till kusin August: ”Res dig upp”. Han gjorde som hon bad honom fortfarande stirrande in i hennes ögon. Alla vände sig om mot kusin August och såg ut att undra om han skulle hålla tal. Trollbunden stirrade han förvirrat mot henne och hennes ögon dikterade för honom: ”Jag ska hålla ett tal till mormors ära”. Alla höll andan och hon såg hur Augusts kinder blossade. Hon befallde honom att fortsätta och ha sa ”Tack mormor för alla gröna rosor i rabatten och allt damm i hörnen. Jag provade din tandborste förut. Den var inte tvättad ordentligt. Tandkrämen satt kvar”. Sedan släppte honom sin kusin med blicken och undrade varför hon egentligen ville att han skulle säga detta. Han undrade också för han satte sig och satte huvudet i händerna och gnuggade ansiktet. Det var knäpptyst i rummet. Alla stirrade på den stackars kusinen som var fullständigt förvirrad. Hon kände att hon aldrig skulle ha gjort detta, inte mot honom och inte mot någon. Aldrig mer skulle hon se någon i ögonen eller befalla någon att göra något mot dennes vilja. Kusin August harklade sig och sa att han inte kände sig bra. Han skulle gå hem nu. Han mor nickade och sa att det nog var bäst. Släktsammankomsten fortsatte men stämningen blev inte den samma. Några månader senare tänkte hon att det där som hände med August kanske aldrig hade hänt. Kanske var det bara en engångsföreteelse och säkert kunde det väl inte vara så att hon styrde någon med ögonen. Nej, löjligt, det kunde inte vara så. Ingen hade pratat om Augusts konstiga beteende efter släktsammankomsten. Det hade säkert inte hänt, det var nog en dröm. Hon satt i tunnelbanan när dessa tankar for genom huvudet. En man med kom fram till henne och frågade om han fick sätta sig bredvid. ”Visst” sa hon och flyttade sin väska. Han frågade om hon skulle långt. Hon svarade inte. Han la armen om henne och frågade om han fick följa med dit hon skulle vart hon än skulle. Dessa ord hade han inte behövd säga, hon kände dem. Som en isande elektrisk ström inom sig kände hon varje tanke, allt han skulle säga just innan han sa någonting. Hon rös till, men istället för att ta bort handen såg hon honom rätt in i ögonen och befallde utan att ett ord kom över hennes läppar. ”Ta bort din hand nu!”. Han tog bort handen. Hennes ögon fortsatte befallningen: ”Res dig upp, gå sedan bort till mannen där borta, han med portföljen och det bakåtslickade håret. När du kommit fram till honom ger du honom den smaskigaste kyss du någonsin gett någon. Rakt på munnen. Kom inte tillbaka hit igen”. Mannen reste sig upp och som i trans gick han mot mannen med portföljen och det bakåtslickade håret. Närmare och närmare gick han. Snart stod han alldeles bredvid, tog tag i mannen med portföljens nacke och klämde en kyss rakt på dennes läppar. Det hela gick så fort så mannen med portföljen hann inte reagera. När han försökte slita sig därifrån var det som om det var fullständigt omöjligt. Som om en magnet fått de båda att sitta ihop till kyssen var avklarad. Efter kyssen stod de båda männen som förhäxade och stirrade på varandra innan mannen som blivit beordrad la benen på ryggen och sprang det snabbaste han kunde därifrån. Mannen med portföljen tittade sig vilt omkring, strök sedan kavajärmen mot munnen för att torka bort det sista spåren av den andre. Hon visste inte om hon skulle känna sig nöjd eller inte. Hon visste att den begåvning hon hade, att hon både kunde läsa någon annans blick och styra denne var en mycket farlig begåvning. En begåvning som aldrig mer fick missbrukas.

/Majbjörn

17 Februari 2011  | Länk | vänner | 0 kommentar
Aftonbladets pip

Det här klippet hittade jag på aftonbladet.se idag den 8/7-10:

"TV: Frågorna som fick Littorin att avgå

 
När man går in på länken, som man förmodligen bara kan göra via aftonbladet.se, tänker man att man kanske kan få någon upplysning om vad som har hänt. Men det får man inte. Det är bara en massa pip på varje fråga. Reporten skulle kunna ha frågat: - Gillar du glass? Vi har hört att du gillar glass! Vi har bevis på att du gillar glass. Det finns i en dator. 
Och Littorin som knappt svarar på frågorna mer än ett nej här och där kanske säger nej för att han inte vill verka som en person med begär för glass. Är ni med mig? Så aftonbladet.se skruvar till det så att läsarna ska tro att det handlar om något annat. Och jag tror att det handlar om något annat än glass, jag hoppas att det är något mycket snaskigare och jag hoppas att han faller och drar med sig hela alliansen i fallet. Men jag tycker att det är löjligt att lägga upp en rubrik som på något sätt påstår att att man ska få svar när man inte får något svar utan snarare fler frågor. Men aftonbladet är kanske duktiga på det, locka läsare men inte ge några svar. Men det är problematiskt att göra så, om det sker för ofta kanske man tappar läsare istället. Ja, det var dagens tanke det.
/Majbjörn 
8 Juli 2010  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörns sagor

 

Nu låter jag Majbjörn berätta en kort historia om en man med aggressioner.

/Linda


En man med aggressioner mot blommor i allmänhet och tulpaner i synnerhet går förbi rabatten. ”Där står ni och ser så ståtliga och vackra ut. Det är som att ni räcker ut en osynlig tunga mot mig som varken är ståtlig eller vacker”, tänker han när han tittar på tulpanerna som har ränder i både orange och rött. ”Ni hånar mig, jag tål er inte”. Han tar upp en kniv som han alltid har med sig att försvara sig med alternativt hota med. Nu var det försvar, självförsvar. Han snittar med dämpad frenesi alla tulpanerna i rabatten tills inget annat än stjälkar utan blomma söker sig upp mot ljuset. Blommorna och blomblad ligger utspridda och täcker jorden i rabatten. Han borde känna sig nöjd, men även om han känner ett visst lugn när verket väl är utfört känns det ändå som en klump i magen när han ser på förödelsen. Han ger blommorna med sina tomma stjälkar en sista blick innan han suckar djupt och vänder sig om.


Hon går förbi sina favorittulpaner, tulpanerna som hon velat fota för deras skönhets skull. Tulpaner som är randiga i orange och röd. Men nu ser inte tulpanerna ut som hon minns dem. Tulpanerna sträcker sina tomma stjälkar mot himlen och jorden runt om dem är täckt med blomblad. Hon tänker: ”Vilken dåre gör en sådan här sak”. Hon låter honom komma fram ur skuggorna ur fantasin.

/Majbjörn och Linda

21 Maj 2010  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörns sagor

 

Majbjörn fick en idé till en novell igår kväll. Nu bär det av:

/Linda

En annan verklighet

Det är en måndagsmorgon och jag står och röker en cigarett utanför min lägenhet. Jag tycker att jag har tid och råd med detta. Sådär lagom morgontrött står där i mjukisbyxor och tofflor. Det är lite småkyligt i luften. Eller inte kyligt direkt utan snarare lite morgonfuktigt. Hur som helst, jag hör ljudet av någon som närmar sig mig på trottoaren. Någon som går ganska fort. När personen kommer närmare lyfter jag blicken och ser en tjej, eller kvinna eller något ditåt. Tjejen eller kvinnan har trots att hon egentligen inte behöver klätt på sig en aningen för mycket kläder. Men detta verkar hon inte bry sig så mycket om utan hon går snabbt förbi mig och runt hörnet. Det är väl inget speciellt med henne egentligen.


Det är tisdagsmorgon och jag står i tofflor och mjukisbyxor och röker min morgoncigarett. Jag hör ljudet av steg. När jag lyfter på huvudet ser jag att det är hon igen. Det känns märkligt. Hon ser likadan ut som igår. Ingen större skillnad men jag tänker att det måste finnas en anledning till att hon går här, i det tempot och förbi det här huset. Jag känner mig lite nyfiken. Hon kommer närmare, närmare, passerar och försvinner runt hörnet.


Det är onsdagsmorgon och återigen står jag med min morgoncigarett men den här gången har jag inga mjukisbyxor utan jeans och inga tofflor utan sneakers. I natt hade jag en dröm om denna tjej eller kvinna som jag har sett i två dagar. Jag vet inte vad det är, för det är ju egentligen inget speciellt med henne. Bara att hon har ett speciellt snabbt sätt att gå på och att hon har lite för mycket kläder för årstiden. Och kanske att hon till skillnad från mig är på väg någonstans. Den här gången måste jag få veta vart. Hon kommer närmare, närmare och passerar mig. Jag väntar tills hon inte längre syns innan jag fimpar cigaretten och börjar gå, ganska långsamt. Men ändå får jag inte tappa bort henne. När jag kommit runt hörnet spejar jag åt alla håll innan jag ser henne på håll. Men något snabbare steg går jag efter henne. Hon går stannar vid ett rödljus, jag tänker att om jag har riktig tur så är det grönt när jag kommer fram till det röda ljuset. Men det är det inte, hon har hunnit över igen och ljuset är rött. Jag fräser lite för mig själv och konstaterar att trots att det är morgon så är det inte många bilar ute därför tar jag några älgkliv över gatan och är snart bakom henne på ett lagom avstånd. Hon har inte sett mig och det tackar jag för. Eller jag tror inte att hon har sett mig i alla fall, hon tittar inte bakåt vilket kvinnor ibland gör, speciellt när det är mörkt. Men nu är det inte mörkt, det är en vårmorgon och solen har varit uppe längre än jag, och förmodligen hon också. Hon saktar in för nästa rödljus men det blir snart grönt och hon behöver inte vänta för länge. Jag följer efter och undrar återigen vart hon ska. Kanske ska hon med tåget? Hon kanske jobbar eller studerar i någon annan stad. Med den hastigheten hon har verkar det som att hon är lite stressad över något. Jag får skynda på för att inte tappa bort henne. Det slår mig att jag kanske inte är riktigt frisk, att jag kanske inte borde göra detta. Men det där med att vara frisk eller sjuk det är en definitionsfråga. Jag är definitivt en aningens förtrollad. Jag kan inte förstå vad det är som lockar mig så med denna tjej eller kvinna. Om hon är tjej eller kvinna kan jag inte avgöra, jag kan inte ens avgöra vilken ålder hon har. Hon skulle kunna vara allt mellan 16 och 40. Eller kanske ännu äldre. Hon är som hämtad ur en annan tid. Det är något med henne som gör att det jag upplever och känner inte är verkligheten. Min lärare sa att jag levde förmycket i fantasin när jag gick i skolan, att jag inte var tillräckligt koncentrerad på vad jag hade runt omkring mig utan var någon annanstans. Jag vet inte om min lärare hade rätt. Jag har ganska lätt att fångas av något annat. Att dribblas bort av mina tankar för att sedan försvinna. Men att leka katt-och-råtta-lek med en okänd kvinna, det har jag aldrig gjort förut. Jag har aldrig låtit mina tankar bli verklighet. Jag har oftast, någonstans, kunnat förstå att jag är i min inre parallella värld. Det är som att drömma, man vet att man drömmer, oftast, men ändå kan det vara verkligt. Vissa skulle nog kalla mina visiter i min parallella värld för dagdrömmeri. Jag vet inte om det är så. Och jag bryr mig inte, jag vill inte sätta etiketter på det jag upplever. Jag är ändå säker på att ingen kommer att förstå. Jag ser kvinnan fortsätta in på mindre vägar, över ett torg och bort från alla bilar. Skönt. Nu behöver vi inte vänta på rödljus eller något annat. Jag försöker att låta bli att stirra på hennes rygg. Det är mycket andra människor omkring oss nu och det kan bli för uppenbart vad jag håller på med. Det kan bli för uppenbart att jag förföljer en kvinnan även om jag inte vet varför kanske någon förståsigpåare kan få för sig att den vet. Och har varken tid, lust eller ork att förklara mig. Jag vet inte ens om jag kan. Vem skulle förresten tro på att jag bara följer en känsla av att jag vill veta något jag inte vet? Nu stannar hon. Hon tar upp en nyckel och öppnar en dörr. Det står inget av vikt på dörren märker jag när jag kommer fram. Det finns inget som talar om för mig vad som finns bakom dörren, om det är ett företag eller en privatperson. Jag inser att jag inte vet någonting. Jag inser att det skulle kunna vara en meningslös utflykt. En flykt från en aningens tråkig verklighet. Men jag inser också att hon i alla fall inte skulle med tåget eller bussen. Och jag inser att jag i alla fall har gjort någonting med min dag, mer än att bara röka en cigarett utanför min port.

/Majbjörn och Linda

16 Maj 2010  | Länk | vänner | 0 kommentar
Teaterfestivalen

Tillbaka från teaterfestivalen. Festivalen var helt underbar. Det var som att vara i en bubbla. Tre dygn kändes som en vecka. Så mycket hände. Jag hade så roligt, träffade så underbara människor och såg så fantastiska pjäser. Vad mer kan man säga... Såhär var min helg i korthet: Fredag: Jag gick till teatern vid 7.30 och packade med hjälp av mina teatervänner in grejer i bilarna. Vi åkte bil till Jönköping och var där på eftermiddagen. Vi väntande på att få checka in vilket vi inte kunde göra när vi trodde vi kunde det. Det haglade. Vi såg en fin pjäs som heter Den tjocka olyckan. Vi lastade in våra sovsaker hos en person som vi inte kände men lärde känna. Kvällen avslutades med att vi satt på ett hotell och pratade. Sedan gick de som skulle sova med mig till vår nya bekanta. Där sov jag fantastiskt bra i en alldeles för liten soffa. Lördag: Vi såg ett gäng olika pjäser av varierande art, några bra, andra mindre bra, några mycket bra. Vi riggade ljus, det var extremt komplicerat visade det sig. Alla ville ha åsikter. Hv71 vann och supportrarna åkte runt på stan i sina bilar och tutade i flera timmar och in på natten. Vi blev utkörda från vår nya bekant och fick sova i sovsalen med våra andra teatervänner (vår nya bekant hade blivit sjukt så inget ont sagt om det). Kvällen avslutades med tacobuffé. I sovsalen var det kallt och vi var bara några få som gick och la sig i tid. Jag frös hela natten trots att jag sov med alla kläder på inklusive mössa, vantar och halsduk. Jag somnade inte förrän efter 3 någon gång och vaknande klockan 7. Söndag: Trots att vi hade det stressigt innan vi gick upp på scenen så gjorde vi en jättebra föreställning och alla fylldes med lyckorus. Publiken älskade oss, referensgruppen älskade oss och vi älskade oss. Vi såg två pjäser till, en mycket bra och en mindre bra. Sedan åkte vi tillbaka till Kalmar. I Växjö fick vi vänta i minst en halvtimme på att de som åkte i andra bilen skulle hitta rätt, de hade följt en GPS och hamnat 4 min fel. Vi klockan 20.00. Var jag hemma. En fantastisk helg som sagt. /Linda
26 April 2010  | Länk | vänner | 1 kommentar
En saga från Majbjörn och mig

 

Idag tänkte jag att jag skulle skriva något i min blogg och någonting som jag inte har gjort på länge. Jag tänkte med hjälp av Majbjörn skriva en historia. Än så länge har jag ingen ingång men när jag väl får det, det räcker med en mening så ska jag börja. Få se nu... ingång... dörr... okej vi börjar


Dörren


Det är en dörr där, jag undrar om jag ska öppna den. Vad kan finnas bakom? Jag öppnar dörren, lite och den gnisslar för varje millimeter den rör sig. Gnissel gnissel. När dörrspringan är tillräckligt stor tittar jag in. Ingenting. Tomt och mörkt. Jag går in i rummet. Inte så tomt kanske men mörkt. Genom några förspikade fönster släpps några ljusstrålar in. Ljusstrålar som visserligen gör rummet lite ljusare men inte ljust. Jag går långsamt in. Sätter fötter framför mig som om jag gick i slow motion. Jag är så rädd för att gå in i något. Att något ska ramla och gå sönder eller att jag ska skada mig. Hjärtat klappar lite, jag har alltid varit lite rädd för mörker men samtidigt är jag en nyfiken människa med ett stort driv framåt. Jag vill utforska och kämpa mot de rädslor jag har. För att inte gå in i någon vägg håller jag händerna framför mig. Det känns som att någon eller något ska hoppa fram när som helst och skrämma livet ur mig. Och om något skulle ramla ner skulle jag nog göra det samma, jag skulle ramla i backen av skräck. Men trots allt så är jag här ändå. Varför, frågar jag mig. Men det är något jag vill veta. Den här byggnaden är så gammal och har varit övergiven ett tag. Jag undrar vad som finns här inne. Nedervåningen var inga problem med, där var fönsterna inte förspikade och det var lättare att se. Där nere var det ingenting av intresse heller. Några möbler var kvar från den förra ägaren, någon byrå som jag letade igenom. Ingenting märkvärdigt i den heller, bara några gamla kvarglömda strumpor. Lite tidningar var utslängda här och var i de två rummen där nere. Men ingenting av varken nytta, värde eller glädje. Tidningar var bara några år gamla och inget att hänga upp sig på, inga ledtrådar. Jag var på väg att lämna huset när jag plötsligt fick syn på den smala trappan till vinden. Med darriga ben hade jag gått upp för den allt mer knakande trappan och tillslut fått syn på den där dörren. Jag hade öppnat den och nu står jag alltså här i det tysta mörka rummet. Jag borde haft en ficklampa med mig, inser jag. Men jag går inte tillbaka och hämtar den nu. Jag vet inte vad jag söker. Kanske någonting speciellt eller ingenting av värde. Men gamla hus fascinerar mig. Jag brukar besöka sådana och ta med en kamera för att fota dem. Det är någonting med det som är bortglömt. Det finns något där. Jag vet inte vad. Kanske är det just det jag letar efter, just de där speciella. Det där som man inte kan fånga. Jag går några steg till. Och plötsligt hör jag ett ljud. Hela jag fryser till och blodet isar i ådrorna. Jag känner hur jag dör en smula. Vad var det för ett ljud? Jag har som sagt varit i många hus som det här, och de där ljuden borde jag känna till. Jag borde veta att det låter i gamla hus, jag intalar mig att det gör det och jag försöker säga till mig själv att andas. Men det är som att jag glömt hur man gör. Som att andas skulle vara det svåraste jag någonsin gjort. Ljudet fortsätter. Det gnisslar och prasslar och det låter som steg. Steg? Det har inte varit en människa här på år och dagar. Det borde jag veta. Så många gånger jag har cyklat förbi det här huset, ingen har varit här. Det borde jag ha sett, någon gång. Men nu är det bevisligen någon här. Någon som också verkar ha fått syn på trappan. Någon som går upp i den. Jag hör varje gnisslande steg så tydligt och jag förstår att snart står personen beredd att trycka ner handtaget och komma in. Och vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Jag kan inte stå här och jag kan inte gå. Det är som att jag fryst fast trots att jag inget hellre vill än bara försvinna från denna plats. Jag ska aldrig mer besöka ödehus, säger jag till mig själv. Aldrig mer. I alla inte sådana hus som blir besökta ibland. Men varför blev det plötsligt så besvärande tyst. Varför tar inte personen tag i handtaget och varför gör han eller hon inte processen kort? Varför kan inte det lidande ta slut? Jag stirrar mot dörren som att jag kan förmå personen på andra sidan att genom min tankekraft få honom eller henne att öppna dörren. Det slår mig att personen på andra sidan dörren kanske är lika rädd som jag. Kanske känner han eller hon en närvaro av någon annan på andra sidan dörren. Kanske är det också en äventyrare, en sådan som jag, som är på den andra sidan. Jag kan känna hur luften vibrerar mellan oss. Någon måste det vara som tar steget och öppnar dörren, antingen den andre eller jag. Och ju mer jag tänker på det desto mindre påtaglig blir rädslan. Någonstans inom mig finns en kraft och en modig liten människa. En modig liten människa som är trött på att vara rädd. En modig liten människa som är trött på att vara rädd och som plötsligt blir en så stor människa att hon tar över min kropp och ropar:

- Men öppna dörren då för helvete! Vad väntar på du på människa?

Människan på andra sidan dörren står fortfarande tyst. Han eller hon inte ner för trappan och inte heller öppnar människan dörren.

- Nu får du fan öppna dörren eller så gör jag det! skriker den numera stora människan i mig.

Det verkar vara precis det som behövs för att det ska hända något. Dörrhandtaget vrids sakta ner. Dörren öppnas med ett gnisslande. Mer ljus kommer in och i den smala dörröppningen kan jag ana en kropp.

/Linda och Majbjörn

19 Mars 2010  | Länk | vänner | 0 kommentar
Om möjligheten att växa vid motgång

Idag har jag inte gjort så mycket mer än att lyssna på musik vilket är en ganska trevlig syssla. Så även om man inte gör så mycket så är man glad till sinnelaget ändå. Men vissa låtar kastar mig tillbaka nio eller tio år. Inte för att jag lyssnade på de låtarna då eler att jag har hört dem förut överhuvudtaget. Men det finns känsla i vissa låtar som gör att man tänker vissa tankar. Så är det. Jag fick höra lite nyheter från min äldsta vän. Han är i och för sig inte den äldsta vän jag har rent ålstersmässigt utan den människa som jag har känt längst av alla vänner jag har kontakt med idag. Han fick mig att tänka på att människor idag är mer ensamma än någonsin (det är vad jag tror och jag har skrivit detta i ett tidigare blogginlägg). Trots att vi idag har fler möjligheter än någonsin att ta kontakt med varandra så skulle jag tro att vi är mer ensamma än någonsin. Det är nästan alltid något som saknas kollegor, studiekamrater, kompisar eller en "hjärtevän". Ja, det är ett gammaldags uttryck det där. Men det är ett finare ord än många andra ord så därför använder jag det. Eller så är det så att jag hellre omger mig med människor som är lite ensamma. Jag tror inte det. Jag tror att alla människor är ensamma på något sätt. I alla fall de flesta människor någon gång. Och det kanske är bra. Det kanske är en bra drivkratt ett sätt att söka vidare och vilja söka vidare. Det är klart att det är bra att vara nöjd ibland också. Men jag tror att det är bra att livet inte alltid går spikrakt. Jag tror att det är bra att ha motgångar och männsiskor att längta efter. De gånger motgångar är till ondo är de gånger då man låter sig nedslås av dem och inte ser dem som en sporre att forstsätta söka. Om man bara ger upp på grund av en motgång, det tror jag är ganska illa. Fast det behöver förstås inte heller vara det absolut värsta. När man ger upp och fullständigt ger sig kan man börja från början igen. Jag tänker som vid en skogsbrand. En skogsbrand då och då är bra för att nya växter ska kunna komma upp och komma fram. Ibland behöver vi förlora för att inse att vi har vunnit. Om vi alltid vinner kommer det bli normaliteten vilket är både tråkigt och oinspirerande. Så det kanske är bra att känna en saknad ibland för att man ska kunna blomma upp när endast askan återstår.
/Linda
18 Oktober 2009  | Länk | vänner | 1 kommentar
bananflugorna har kommit tillbaka

Bzz Bzz!

Det var ett tag sedan jag hörde av mig. Ja, så länge sedan så ni kanske inte minns mig. Jag är en fluga, en attackfluga, som gillar att attackera människor. Nu har jag bjudit in min vänner bananflugorna till en trevligt stund i köket. De är så välkomna mina vänner. Dock är det en sak som är lite jobbig. Linda, hon som bor här, dammsuger upp mina vänner när hon har chansen. Det tycker jag är lite grymt. Men vi flugor är många och mina vänner bananflugorna är ännu fler... eller något sådant. Hehe.

Bzz Bzz

Attackflugan
23 September 2009  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar sagan om Kjell

Nu låter jag Majbjörn berätta en saga.
/Linda

Hemma hos Kjell

Kjell är snäll. Han är närmare de sextio, det kortklippta bruna håret börjar gråna vid tinningarna. Ögonen är blå och lite trötta men trots detta inte glanslösa. Näsan är normalstol och läpparna smala. Öronen är inte särskilt stora och inte särskilt små utan ganska normala de också, fast han hör allt sämre med åren. Han är inte så lång men heller inte särskilt kort, runt 1 och 75. Kjell jobbar med statistik. Han skulle ha kunnat arbeta med något annat, men det är för sent att ändra sig nu. Han vågar inte chansa. Han har aldrig varit en sådan man som chansat och satsat vilt. Kjell gör det som hans far gjorde, det är enklast så. För Kjell är snäll. Kjell ser till att motionera, i alla fall en gång i veckan. Inte för att han vill, nej det är snarare hans hustru Ulla som vill detta. Hon skickar ut honom i spåret med uppmaningen:

- Det är viktigt att röra på sig. Särskilt för dig, din far fick ju problem med fetman. Du börjar också få en gubbmage nu. Ut och rör på dig.

Kjell gör som hon säger för han är snäll. Men oftast så springer inte Kjell mer än runt hörnet. Han brukar istället gå hem till sin vän Arne. Arne är separerad och har ingen som säger åt honom vad han borde eller inte borde. Hos sin vän Arne brukar Kjell titta på TV-sporten. Kjell gillar sport så länge han slipper utöva den själv. Innan Kjell lämnar Arne brukar han blöta ner sin T-shirt på de ställen där han borde ha svettats om han hade rört sig mer. På så vis slipper han oroa sin fru, Kjell är snäll. Ibland tänker Kjell på hur de hade varit om han istället för att bjuda upp Ulla hade bjudit upp Berit på den där skoldansen. Han undrar hur hans liv i så fall hade sett ut. Han kanske hade jobbat med något annat. Kjell har hört att Berit jobbar i Stockholm numera, hon jobbar på en tidning. Kjells fru jobbar som hemkunskapslärarinna. Hon ville att de prompt skulle bo kvar i staden. Det var enklast så. Inga stora beslut. Kjell bor kvar på den gata där han alltid har bott. Ulla har också alltid bott på denna gata. Kjell tänker att han aldrig har varit kär i Ulla men att det var enklast att det blev de två. Då slapp han ta några stora beslut. Då slapp han vara modig. För Kjell ville vara snäll, snäll mot sina föräldrar som gillade Ulla och snäll mot Ulla. Fast egentligen känns Ulla mer som en gnatig syster än som en partner men det vill han inte säga. För Kjell är mycket snäll. Kjell och Ulla har två barn. Båda är utflugna. Barnen hälsar inte på så mycket som de borde. Den ena bor i Göteborg och den andra i Stockholm så Kjell kan förstå att de inte hälsar på. Men de borde väl höra av sig någon gång ibland tycker Kjell. Men han förstår dem. De har säkert mycket med sitt. De har sina liv någon annanstans. De lever sådan liv som han hade kunnat leva om han bara hade vågat. Men Kjell är inte en sådan som vågar. Fast ibland tänker Kjell att det kanske kunde varit roligare om... om... om han hade gjort något annat med sitt liv. Han har till exempel aldrig varit utomlands på semester. Arne brukar ibland berätta om andra länder. Arne är en riktig resenär för han har varit på Kanarieöarna.

- Det var förr det, när jag hade frugan. Då var vi på Kanarieholmarna, brukar Arne säga.

Kjell funderar ibland på om Kanarieöarna och Kanarieholmarna är samma ställe. Om det inte är det är Arne en riktig globetrotter. Kjell skulle gärna se Kanarieöarna och Kanarieholmarna. Det verkar spännade. Och om det är så varmt där som Arne säger. Då skulle det vara riktigt skönt. Kjell är inte så förtjust i den svenska vintern. Den är för kall och för blöt. Kjell tycker att den är för mörk också.

-Ibland skulle man gå i ide, säger Kjell ibland till Arne och Arne skrattar. Men jag gillar våren. Våren är trevlig när man får se alla fina blommor som kommer fram. Fast sommaren är alldeles för kort. Och det är alltid regn på min och frugans semester.

Kjell är ledig fyra veckor i sträck efter midsommar. Då brukar han och Ulla åka till Ullas sommarstuga som hon delar med sina syskon. De fick ärva stugan från hennes föräldrar. Ulla brukar vilja sy en massa gardiner och pyssla i stugan. Det tycker inte hennes syskon om.

-Stugan ska vara som den alltid ha varit, säger Ullas syskon. Möjligtvis kan vi måla den ibland. Det kan Kjell göra. Han är väl bra på sådant?

Och Kjell målar. Han är ganska bra på det. Men han vill egentligen inte. Men Kjell är snäll så han gör det ändå. Det är enklast så. Då blir det inget bråk. Han är ju yngst av alla männen också. Han har minst krämpor. Det är klart att han ska måla då. Han målar när det inte regnar. Men det gör det mest hela tiden. För det är ju i Sverige han bor. Oftast är alla Ullas syskon i stugan samtidigt för schemat som de gjort upp om vem som ska vara i stugan och när spricker alltid. Egentligen borde vi inte göra något schema alls, tänker Kjell. Men han säger inget för det är ju ändå inte hans stuga. Han är bara gift med en av stuginnehavarna. Inget annat. Och han bryr sig egentligen inte heller. Bara han får vara ifred. Vilket han i och för sig inte får vara. Men han säger inte till ändå. Han är ju så snäll, ja det tycker alla inklusive han själv. Ja, Kjell är snäll det är ju alltid något.

eder

Majbjörn
14 Augusti 2009  | Länk | vänner | 0 kommentar
Bildt är en hök

På Nyhetskanalen kan man läsa följande:

Blix: Carl Bildt är en hök

Tänk vilken nyhet. Vilken skräll. Jag undrar hur länge Carl Bildt har varit en hök. Jag undrar om han var en hök redan då han var statsminister. Tänk vilken grej i så fall. Tänk att vi har haft en hök som statsminister. Han var i alla fall väldigt lik en människa så höken har i så fall varit väldigt bra på att maskera sig. Dessutom har han ju lärt sig att prata hyfsat kraxfritt. Det är ju väldigt bra gjort av en hök. Fast å andra sidan så kanske han går omkring med en bandspelare med redan förinspelade ljud. Det låter märkligt men det kanske är så. För jag har då aldrig hört talas om en hök som har lärt sig att prata. Jag har aldrig hört talas om en hök som är så stor som Carl Bildt och som har klätt på sig kläder. Men han kanske har fått hjälp med det också. Jag tycker att det är lustigt att det bara är jag som har hajat till så häftigt när jag fick reda på denna nyhet. Fast det kanske är vanligt förekommande att vi har djur i riksdag och regering. Alla kanske vet om det förutom jag. Vilken konspiration va? Ja, vad mer kan man säga om denna stora hemlighet som nu har kommit upp på bordet? Ni kan ju läsa mer om det på den länk som jag har lagt upp här nedan.

http://nyhetskanalen.se/1.1125326/2009/08/05/blix_carl_bildt_ar_en_hok?commentId=19.156881

eder

Majbjörn Styrbjörn
6 Augusti 2009  | Länk | vänner | 2 kommentarer
Kalmarposten rapporterar följande:

Kalmarposten är en gratistidning som dimper ner i min brevlåda på torsdagar. Den här gången rapporterar Kalmarposten att det har varit ståndaktiga dagar i Kalmar. Jag tyckte att bilden till rubriken var ganska opassande...

eder

Majbjörn Styrbjörn
1 Augusti 2009  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar sagor

Jag släpper fram Majbjörn för att berätta en saga.
/Linda

Någon annan

Det var en vanlig dag, eller inte en helt vanligt dag skulle det visa sig. Men hur som helst, han vaknade denna dag och märkte att han hade försovit sig. Med en trots morgontrötthet förvånansvärt hög hastighet klädde han på sig kläderna och gurglade lite munskölj och ropade hej då till sin höggravida hustru för att sedan kasta sig på cykeln. Han gav sig inte tid att se sig i spegeln för att se om håret låg bra. Han han gjort detta hade han nog stannat hemma denna dag. Väl framme vid kontoret slog han portkoden och galopperade upp för trapporna till sin arbetsplats där han loggade in för att inte missa dyrbar tid. För att inte somna vid datorn hämtade han extra starkt kaffe vid kaffemaskinen innan han traskade vidare mot arbetsplatsen igen. På halva vägen mötte han sin chef. Chefen tittade förvånat på honom och rynkade ögonbrynen.
- Vad gör du här, sa chefen.
- Va, sa mannen. Jag jobbar. Hur så?
- Jag har anställt alla här, sa chefen och dig har jag aldrig sett här förut.
- Jag har varit här i tio år snart, sa han lite surt.
- Jag känner inte igen dig, så stort är faktiskt inte förtaget vi är ju bara trettio som jobbar här. Eller jo, jag känner igen dig. Du ser ju ut som den där som brukar vara med i alla polisfilmer på TV. Den där... vad heter han... Marcus Perstorp.
Marcus Perstorp?! mannen visste inte vad han skulle säga. Den enda likheten med honom och Marcus Perstorp var att de båda var män och där slutade likheten och skillnaderna tog vid. I och för sig hade han så sent som igår önskat att han såg ut som just Marcus Perstorp men att han skulle se ut som honom det var bara för mycket. Chefen fortsatte:
- Bara för att du ser ut som skådespelaren Marcus Perstorp innebär det att du får gå in överallt och göra research, vi har sekretessmaterial här som du absolut inte får se.
- Men jag jobbar ju här... jag...
- Vart skulle du jobba om jag får fråga? Kan du visa mig din så kallade arbetsplats?
Mannen nickade och ledde chefen mot den arbetsplats där han suttit i nästan 10 år.
- Det här är Johan Svenssons arbetsplats, sa chefen.
- Jag är Johan Svensson.
- Skulle du vara Johan Svensson, sa chefen. Ni är ju inte ett dugg lika. Nej, det där går jag inte på. Jag såg Johan så sent som igår och då så han inte ut som du. Nu går du härifrån innan jag ringer polisen.
Mannen som hette Johan Svensson lämnade kontoret och stämplade inte ut för dagen. ”Om chefen är så dum att han tror att jag inte är jag, ja då får han skylla sig själv” resonerade han och tittade som hastigast in genom ett fönster. Han såg sin spegelbild. Men det var något som inte stämde. Han visste att han såg sin spegelbild men samtidigt var det inte sig själv han såg. Marcus Perstorp tittade på honom med förvånad min. Johan Svensson drog fingrarna genom ett hår som visade sig vara blont och inte brunt. Han såg ett par ögon som var blå och inte bruna. Långsamt drog han fingret över de utstickande kindbenen och runt den kantiga hakan. Förundrat kände han på den täta skäggstubb som han själv aldrig haft. Det var första gången han hade sett så maskulin ut. Han hade tidigare retat sig på de mjuka kinderna den fläckvisa skäggstubben och den mjukt rundade hakan. ”Det här kan inte vara sant” tänkte han för sig själv. Han visste inte vad han skulle göra nu. Visserligen var det skönt att ha en ledig dag men han vågade inte åka hem till sin höggravida hustru. Hon kunde ju få en chock om hon såg en främmande man i sitt hus. En man som barn hennes makes kläder och hade hennes makes längd och vikt men ett ansikte och ett hår som tillhörde någon annan. Han satte sig på cykeln och trampade iväg på cykeln för att åtminstone köpa lite frukost. Han ställde cykeln utanför affären där de brukade handla och klev in i butiken. Alla människor som såg honom stirrade på honom med stora ögon. En del låtsades inte om att de inte såg honom men han såg hur de viskade till varandra. Han rafsade ner lite yoghurt och frukt i en korg och gick mot kassan. Efter ett tag märkte han att någon hängde efter honom och denna någon var en kvinna:
- Du, sa hon, kan jag inte få en autograf. Till min dotter alltså. Hon är en stor beundrare av dig och dina filmer.
- Jag har inte gjort några filmer, försökte han.
- Äh, försök inte. Det vet jag väl att du har gjort.
Hon höll upp en DVD-film framför ögonen på honom.
- Här har du beviset, sa hon, det är ju du på filmen eller hur.
Han tittade på det så kallade beviset och han såg att han var skrämmande lik mannen på omslaget. I några sekunder funderade han på om han skulle springa iväg, försöka förklara eller skriva autograf. Han valde det senare alternativet och skrev autografen på ett block som hon höll fram. Sedan gick han snabbt mot kassan för att betala. Mannen i kassan sa:
- När vi har så fint besök som Marcus Perstorp så behöver är det klart att han ska ha rabatt.
Mannen som inte var Marcus Perstorp utan Johan Svensson försökte säga att han gärna betalade fullpris men mannen i kassan gav inte med sig. Med 20% rabatt lämnade Johan Svensson affären och satte sig i parken för att äta maten. Han åt med huvudet nedböjt för att slippa få mer kommentarer. Och kommentarerna slapp han faktiskt. Resten av dagen höll han sig gömd i en närliggande skog. Han ringde sin höggravida fru och berättade att han blev tvungen att jobba över och att hon inte behövde sitta uppe och vänta på honom. När han trodde att hon hade somnat cyklade han hem och smög in i huset för att inte väcka henne. Han kröp ner i sängen och la sig med ansiktet vänt mot väggen. Hon vaknade inte. Nästa morgon klev han upp före henne för att se om mardrömmen var sann. Med stor skräck gick han upp och tittade sig i spegeln men hans hår var mörkt. Hans ögon bruna. Hans kinder runda och hakan mjuk. I ansiktet fanns hans fläckvisa skäggstubb. Det var som om en sten släppte från hans bröst. Aldrig hade han känt sig så lycklig. Aldrig hade han känt sig så glad över att få se ut som sig själv. Aldrig någonsin mer skulle han tycka att han inte dög som han var.

/Majbjörn och Linda
1 Juni 2009  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar sagor

Jag släpper fram Majbjörn för att berätta sagor.
/Linda

Sagan om maskrosen

En maskros, tänker jag och plockar den försiktigt. Det är något speciellt med maskrosor. Kanske är det färgen, det där mjölkiga inuti eller förvandlingsprocessen till maskrosboll. Kanske är det smaken. Eller att det finns så många av dem. Kanske hon blir glad över att få en blomma som får mig att fundera. Jag håller blomman i handen, som en trofé, när jag går mot hennes hus. Hon borde vara hemma nu. Det är höga murar runt hennes hus. Men jag har tagit mig över dem förr. Kanske vill hon inte ha besök av främlingar. Jag anser inte att jag är en främling. Jag är en vän. Det förvånar mig att hon inte öppnar grinden när jag kommer men den kanske har gått i baklås. Eller så får hon bara öppna den några gånger om dagen. Där är muren. Den är högre än jag minns den. Men jag är som sagt bra på att klättra. Dock har jag aldrig tidigare klättrat med en blomma i handen så det här kan bli intressant. Snabbt som en vessla tar jag mig upp för muren och dunsar ner på andra sidan rakt ner i hennes rabatt. Rakt ner på en odling av tulpaner. Jag hoppas att hon inte märker att några tulpaner har blivit nedtrampade. Jag går mot hennes dörr med en känsla av skam och glädje. Skam över att ha mosat något som är hennes och glädje över att jag är nära nu. Jag tar två djupa andetag istället för tre och ringer på klockan vid dörren. Ingen öppnar. Jag ringer igen och knackar för säkerhets skull. Jag säger hennes namn. Först ganska försiktigt men sedan högre. Tillslut vrålar jag namnet.
- Jag har en present med mig, vrålar jag, öppna dörren!
Hon öppnar inte dörren som jag ber henne om men jag känner hennes närvaro. Det rör sig i huset. Jag kan se in genom fönstren. Där bakom gardinerna ser jag en kropp. Den är mycket lik hennes eleganta kropp. Hon är smal och vacker. Jag känner mig lite dum. Vad ska jag göra nu? Jag kan ju inte bara stå här. Jag känner på dörren. Den är låst. Jag går ett varv runt huset och trycker näsan mot varje fönster.
- Jag vet att du är hemma, säger jag, öppna dörren!
Men hon öppnar inte. Jag slår mig ner på trappan upp mot dörren och sjungen en av hennes mest kända låtar. Jag tycker att jag sjunger vackert. Mycket vackert, jag har övat mycket. Men ingen öppnar däremot ser jag att grinden öppnas och in kommer en biffig person utan självdistans. Hur vet jag att han saknar självdistans? Ja, sådant ser jag bara. Han har med sig en minst lika biffig kille med samma brist på självdistans.
- Vad gör du här? undrar de och trycker upp mig mot väggen.
Jag svarar att jag hälsar på. Att jag är en vän som kommer med en blomma. De säger att hon inte är min vän och att det inte är en blomma jag har med mig utan en maskros och maskrosor är ogräs. Jag försöker förklara men de biffiga killarna är inte intresserade utan släpar med mig bort från huset och genom grinden. Jag frågar varför grinden öppnas för dem. Men de svarar inte. De ryter åt mig att vara tyst och jag får följa med dem och åka i deras bil. Jag säger att jag föredrar att gå men de ber mig att följa med dem på en tur till polisen.
- Jag har inte gjort något fel, säger jag.
Men så kommer jag på att jag har trampat ner hennes tulpaner.
Är det för tulpanernas skull? undrar jag försiktigt.
De ser frågande på mig. Jag erkänner för dem att jag har mosat hennes tulpaner men jag försäkrar dem om att det inte var meningen. Jag säger att jag gillar tulpaner och att jag gillar alla blommor men att jag inte visste att tulpanerna betydde så mycket för henne. Jag säger att jag kan plocka en massa maskrosor till henne som kompensation. De säger ingenting och jag tror att jag nog har börjat få över dem till min sida. Därför frågar jag dem om de har några favoritblommor. De kanske gillar klöver eller prästkragar. De grymtar i framsätet.
- Eller ni kanske är sådana där killar som gillar violer, säger jag. Sådana killar finns. Är det blå, lila eller vita violer som ni gillar bäst? Själv tycker jag nog mest om sådana där styvmorsvioler. Det finns ju en intressant saga om dem. En saga där styvmodern och hennes döttrar äter upp allt smör så att styvdöttrarna inte får något.
Den ena biffiga killen vänder sig om.
- Jag känner igen den historien, säger han. Jag har för mig att jag hörde den när jag var liten.
- Ja, jag känner också igen den, säger den andre killen och ler.
Bilen stannar och de säger att jag kan gå ut.
- Jaha, säger jag... tyckte ni inte om historien eller?
För mycket, säger killarna i en mun och rivstartar bilen.
Själv står jag kvar och ser efter dem. Jag tänker att hon säkert skulle ha blivit glad om hon hade fått maskrosen. Hon hade ju inga själv. Men nu har jag den i ena handen och jag har hållit om den så hårt att den blivit alldeles mosad. Vila i frid, lilla maskros, tänker jag och lägger den vid sidan av vägen och börjar gå hemåt.

/Majbjörn och Linda
14 Maj 2009  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar sagor

Idag släpper jag fram Majbjörn för att hon ska få berätta en kort saga.
/Linda

En saga om den förvirrade herr X

Det här en liten historia om herr X. Herr X kom hem från arbetet och tänkte att han behövde gå till affären. Han hittade inte sin plånbok och vände upp och ner på hela lägenheten för att hitta den. Men den fanns inte att finna någonstans. Då sa herr X till sin flickvän fröken Y:
- Jag åker till jobbet igen för att se om plånboken finns där.
- Ja, men är inte det lite onödigt... undrade fröken Y.
- Alternativet är att ligga sömnlös hela natten, sa herr X och åkte i väg till jobbet.
Till saken hör att arbetsplatsen låg flera mil från hemmet. Herr X ringde hem till fröken Y ett antal gånger för att fråga om hon inte hade hittat plånboken, men det hade hon inte. Efter 2 till 3 timmar kom herr X tillbaka. Han hade åkt runt på de platser han varit under dagen man hade inte hittat plånboken. Han var besviken men tittade en sista gång runt i lägenheten inklusive i soppåsen. Vad låg i den? Jo, i soppåsen låg plånboken...

Denna lilla saga är faktiskt helt sann...

eder Majbjörn Styrbjörn
16 April 2009  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar sagor

Jag låter Majbjörn berätta en saga för er. Jag vet inte vilken berättelse det är i ordningen. Men Majbjörn ville så gärna göra sig hörd. Historien heter hur som helst: Vid en sjö Det är en blåsig dag vid en sjö. Jag tittar ut över sjön. Där på andra sidan kan jag se något som liknar land. Det skulle kunna vara en landremsa. Jag har aldrig gillat sjöar eller vatten överhuvudtaget egentligen. Jag har aldrig förstått mig på tjusningen av att bada, åka båt eller skidskor. Det är bara kallt och inte särskilt trevligt. Men att sitta såhär vid sjön en fredagmorgon i ett sömnigt Sverige är i och för sig inte helt fel. Jag öppnar ryggsäcken och plockar ut matsäcken som jag har gjort i ordning. Eller gjort i ordning och gjort i ordning. Det är inte så märkvärdigt egentligen. En ostmacka och en termos med kaffe. För jag är kaffedrickare minsann. Jag dricker inga mängder men jag dricker det gärna framför en sjö. Det har jag gjort så länge jag kan minnas eller i alla fall så länge jag ahr druckit kaffe vilket kanske kan vara låt säga i hela mitt vuxna liv det vill säga cirka 35 år. Jag ser en fisk hoppa i vattnet och tänker att jag är glad över att jag inte är en fisk. Det är nog inget roligt att vara fisk. Det är nog inte vidare kul att bli uppdragen ur sitt element med något vasst i munnen för att sedan dödas, stekas och ätas. Jag tuggar eftertänksamt på min smörgås och dricker några slurkar kaffe ur en plastmugg som jag har med mig. Det prasslar i löven bakom min rygg. Vem kan det vara som har modet att störa mig. Jag vänder mig om lite diskret. Det är ingen i buskarna. Inte som jag kan se i alla fall. Jag suckar lite. En kamp eller en fight är aldrig fel. Men jag skulle gärna vilja veta vem det är som smyger på mig om det är någon som smyger på mig. Jag ställer mig upp och lägger termos, mugg och det som är kvar av ostmackan på stenen där jag nyss suttit. Sedan går jag med raska steg mot buskarna där jag hörde prasslet. - Vem där?! säger jag hårt och tufft. Jag vill att den filur som smyger på mig ska känna respekt mot mig och bli lite rädd. Men ingen ger sig till känna ändå. Trots att jag tar till min hårdaste röst. Jag kliver in bland bladen i buskarna och ser mig omkring. Det finns inte någon någonstans. - Kom fram nu, din fegis! uppmanar jag den smygande. Om du ska smyga omkring sådär får du faktiskt ge dig till känna. Men ingen ger sig till känna trots min uppmaning. Nu blir jag nästa arg och skriker: - Nu kommer du fram annars ska du få veta att du lever! Men ingen kommer fram ändå. Jag känner mig lite dum. Jag kan ju inte vända tillbaka nu. Jag måste ju ta reda på vem det är som har haft fräckheten att störa mig i ensamma stund. Den filuren måste sättas på plats till varje pris. Jag börjar planlöst vandra omkring bland sly, grenar, blad och annat som är i vägen. Jag vandrar längre och längre bort från min ryggsäck och min mat. Jag tänker att det kanske är bra om jag har bevakning på maten också, det kan ju vara någon som äter upp den. Någon som vill att jag ska gå allt längre in bland träden för att sedan virra bort mig och glömma bort min mat. Ja, just det. Så kan det faktiskt vara. Jag försöker ta mig tillbaka till min ursprungsposition. Grenarna river mig på benen och på armarna. Jag svettas och försöker springa för att nå maten innan den som jagar mig gör det. Jag erkänner för mig själv att jag kanske inte är så modig egentligen snarare lite feg. Men feg är något jag aldrig har erkänt mig vara för någon annan och det är knappt att jag erkänner det för mig själv. Hur som helst kommer jag ändå snart fram till stenen där jag ställde min termos, mugg och macka. Men som jag förmodade sedan tidigare är platsen inte öde längre. Det sitter någon där. Det måste vara den där filuren. Den som har förvirrat mig ut i ödemarken. Jag går fram mot filuren och harklar mig när jag är några meter ifrån. Filuren hör inte. Men jag ser att han sitter och äter på min smörgås. Snart dricker han väl mitt kaffe också, det här kan jag inte tolerera. - Du, säger, du där, vad tror du att du håller på med. Filuren ställer sig upp och viftar på svansen. - Du där, vad är det där för sätt? säger jag argt. Vad tror du att du håller på med? Äta av andras mat, fy så oförskämt. Men filuren bara står där och viftar på svansen. Jag tar några steg närmare. Runt halsen har filuren ett halsband som ser ut att vara i reflexmaterial. Det står något på halsbandet. Ett telefonnummer. Ett namn. Maj-Lis Andersson står det. - Hör du, jag vet vad du heter, säger jag. Du heter Maj-Lis Andersson. Men du ser inte ut som en tjej förstås. Det är till att vara märkvärdig. Först se ut som en kille och heta som en tjej och sedan äta upp andras mat. Filuren säger fortfarande ingenting men jag hör en röst någon annanstans ifrån. - Måns! hör jag att någon ropar. Måns, var är du?! Filuren tar ett glädjeskutt och rusar iväg. Jag ser filuren springa bort mot en kvinna som kommer gående längre bort på stranden. Hon ser ut att vara i 60+-åldern. Jag ser hur hon tar upp filuren som tydligen inte heter Maj-Lis utan Måns. Jag tittar ner på de smulor som en gång var min macka. Jag sätter mig ner på stenen igen och tar en klunk kaffe. Kaffet är kallt nu men ändå ganska gott. Jag tittar ut över sjön och tänker att livet är väl konstigt ändå. /Majbjörn och Linda
4 Mars 2009  | Länk | vänner | 0 kommentar
Om vuxenpoäng och julpynt

Idag har jag fått många vuxenpoäng. Jag och Mats och hängt upp hyllor och lagat söndagsmat. Jag vet inte hur många vuxenpoäng det ger men det är nog inte så få i alla fall. Hade en gång en klasskamrat som inte tyckte om det där med vuxenpoäng. Han menade att det bara gällde sådana som hade råd att bry sig om sådan poäng. Hur som helst så bestämde jag mig för att stanna här i Kalmar till i morgon, måste åka 5.25 och det känns riktigt jobbigt. Jag får hoppas att jag sover mycket på bussen. Förresten så vill Julpyntets vänner säga några ord. Det var ett tag sedan så jag lämnar över till dem.

/Linda

God Jul!

Vi i Julpyntets vänner har noterat att det förekommer en hel del julpynt i affärerna. Vi har noterat att det är ovanligt tidigt. Annars brukar det ju vara så att julpyntet dyker upp efter Halloween och så men i år finns det nästan inga Halloweenprylar men desto mer julsaker. Det tackar vi och bockar för naturligtvis. Vi har även noterat att det har dykt upp reklam om julpynt i brevlådorna. Det är trevligt att se julpynt och reklam om julpynt redan i oktober. Det får oss att vilja utbrista i ett:

- Tack för att ni låter julpyntet vara framme en extra dag! God Jul på er julfanatiker.

God Jul önskar Julpyntets vänner

26 Oktober 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
otur och julstjärnorna

Idag inleder vi med en rapport från Julpyntets  vänner:

Vi är stolta över att kunna meddela följande: Vi har dagen till ära sett julpynt i form av en vit adventsstjärna i ett företagsfönster. Ganska intressant med tanke på att det är 15/7 -08 idag. Men vi är glada givetvis.

 

God jul på er alla!

 

Önskar Julpyntets vänner.

 

Nu ska jag berätta om min otursdag. Idag ringde min arbetsledare till mig och undrade om jag ville jobba för det var kris. Visst kan jag ställa upp, jag ställer alltid upp på jobb i stort sett. Så även om jag varken hade tid eller lust åkte jag iväg och trotsade semestern för cirka 38 minuters jobb. Men när jag kommer fram efter cirka en halvtimme eller så visar det sig att de inte vill ha min hjälp vid denna tid. De ville ha hjälp först vid 16-tiden och jag var där vid 11-tiden eftersom jag hade fått höra att jag kunde komma när som helst. Jag hade i hastigheten inte tagit med mig min mobiltelefon så jag kunde inte ringa min arbetsledare från min mobiltelefon heller. Därför fick jag ringa från företagets telefon vilket var lättare sagt än gjort för vi hade inte telefonnumret till personen jag skulle ringa utan fick ringa till växeln som kopplade mig till min arbetsledares namne i Norrköping. Jag fick ringa igen och blev kopplad till min arbetsledare men jag kunde inte prata med henne för det var upptaget i flera minuter och min kontakt på företaget där jag skulle städa blev irriterad. Därför fick jag bege mig hem via buss igen men eftersom jag inte visste tiden så ställde jag mig vid en busshållplats som var närmast, men bussen kom inte. Jag bytte busshållplats. Efter ett långt tag så jag en buss jag kunde ta på andra sida vägen. Jag sprang dit och missade den med någon meter trots att jag höll upp handen för att försöka få busschauffören att stanna. Men han verkade tro att jag hälsade på honom och höjde handen mot mig. Jag fick därför gå tillbaka till den andra busshållplatsen och vänta där och hade ganska tur för snart kom min buss hyfsat lägligt. Ilsken satt jag sedan på bussen och kände att jag ville göra mig av med lite överskottsenergi som bildas när man är arg. Därför sprang jag av bussen när den stannat vid min hållplats och det hjälpte hyfsat. Men när jag sedan försökte få kontakt med min arbetsledare fick jag göra flera försök innan jag kunde tala om hur det var. Och i eftermiddag ska jag inte jobba, det får hon lösa nu. Jag har faktiskt gäster och jag ska vara en trevlig värdinna och har inte tid att jobba på semestern om det är under sådana här omständigheter. Jag tar inte betalt för min slösade tid, men om de vill ge mig pengar så tar jag så klart emot dem. Jag kan inte vara hur elak som helst, och jag vill ha pengar för arbete jag gör och kräver inte att få det när jag inte jobbar. Jaja, jag hoppas att resten av dagen blir bättre i alla fall.

/Linda

15 Juli 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier: del 11

Jag släpper fram Majbjörn att berätta en historia igen.

 

Vem där

-         Vem där? säger han och lyften täcket från sitt ansikte. Han reser sig upp ur sängen och

hälsar morgonen välkommen med en gäspning. Men han får inget svar på sin fråga. Men visst var det ett ljud han hörde? Ett ljud, en skrapning. Han krafsar lite i huvudet och försöker att gå till det rum därifrån han hörde ljudet.

-          Aj, han stannar och känner en smärta i foten. Han har slagit i den eller trampat på

något snarare. Det är en legobit. En legobit, vad konstigt. Han har ju inga barn och det var länge sedan han lekte med Lego. Förundrad tar han upp legobiten, den är gul en sådan där med åtta runda piggar. Han är säker på det nu, det måste vara någon i lägenheten. Men vem? Han blir rädd när han tänker på att det är någon där men han kan inte bara låta det vara, han måste konfrontera det han är rädd för. Försiktigt smyger han fram till rummet därifrån han tror att ljudet kom. Det är tyst i rummet. Och det är tyst i hela lägenheten. Ja, bortsett från sådana där sus från elektronik och annat som alltid finns i en lägenhet. Han tittar in i rummet, det är ingen där inte någon som han kan se i alla fall. Det går kalla kårar genom hans kropp. Det är ju bara för konstigt, först ett konstigt ljud och sedan den här legobiten. Legobiten är nästan ännu märkligare.

-         Hallå, säger han eller nästan viskar han in mot rummet. Hallå, om du är där kom fram. Jag vill prata med dig.

Men det kommer inte fram någon alls. Han börjar därför öppna skåp och tittar i hyllor, lådor och annat för att se om någon har gömt sig någonstans. Men ingenting finns som kan ha framkallat det där ljudet. Ljudet kanske kommer ifrån det här rummet, tänker han. Det kanske kommer från något annat rum. Han börjar gå igenom varje rum för att se om det finns någon någonstans, men nej. Ingen. Har han drömt allting? Nej, det kan han väl inte ha gjort. Han känner ju fortfarande legobiten i fickan. Han tittar sig omkring och går tillbaka till det rum där han hittade legobiten. Han tittar upp i taket. Är det inte ett litet håll i taket? Inte ett stort hål men ändå ett hål. Det är väl inte möjligt? Jo, kanske. Han hämtar en stol och ställer sig på denna och sträcker upp en hand för att känna på hålet. Jo, tusan det är ett hål. Hålet är så stort att legobiten skulle kunna passa i hålet. Han testar, jo det kan faktiskt gå. Kan legobiten ha kommit ifrån hålet, från lägenheten över? Det verkar otroligt. Hålets kant är vasst mot hans finger. Han går ner från stolen och ställer undan den medan han tittar upp mot hålet i taket. Något åker ner därifrån, en ny legobit minsann. Den är röd den här gången, men ser annars likadan ut som den förra han hittade. Han tar även denna och tittar upp mot hålet, det sticker ut något ifrån det nu. Som en nos, något lurvigt. Han hör det där gnagande skrapande ljudet igen, och den här gången kommer det från hålet i taket. Det måste vara en mus eller råtta. Han går ut i köket och hämtar sin ost som han skär upp i en bit vilket han lägger på golvet under hålet. Nosen där uppe vädrar, det kan han se och tillslut pressar sig kroppen genom det lilla hålet i taket och med en liten duns kommer det lilla djuret ner på marken vid hans fötter. Djuret börjar glatt äta av osten utan att bry sig om att han står bredvid det. Det är en liten mus, ser han nu, med morrhår, svans och hela baletten. Han tycker att den är ganska söt, och undrar om den är ensam eller om det finns några kamrater där uppe i taket. Vart kommer de ifrån, är det verkligen möjligt att komma igenom taket sådär? Ja, i det här fallet verkar det ganska uppenbart att det gör det. Hade han pratar med någon annan om det så hade denne inte trott honom, det är han säker på. Han någon berättat denna lilla historia för honom hade han inte trott denne någon heller, det var han också säker på. Det är ganska orimligt att det regnar legobitar och möss ur tak på lägenheter. Men konstiga saker händer. Djuret har tuggat i sig ostbiten nu. Musen tittar på honom med sina pepparkornsögon. Den tittar nästan uppfodrande på honom. Han känner sig manad att hämta mer ost.

-         Följ med mig till köket så ska du få mer ost, säger han och tänker att han måste ha blivit galen nu.

En vuxen karl talar inte med en mus på det sättet och vad är det förresten som skulle säga att musen skulle lyssna på hans patetiska försök att språka med den. Men när han börjar gå mot köket följer musen efter i hans fotspår. Den sätter sig och väntar bredvid honom när han hämtar osten och skär upp den. Han ger musen osten och det ser nästan ut som om musen ler när den tar emot ostbiten. Och av det lilla leende känner sig mannen lugn. Han känner att han aldrig någonsin känt sig så trygg som nu. Tryggheten gör att han går tillbaka till sängen för att sova igen och somnar nästan omedelbart. När han vaknar nästan gång är han mer utsövd än någonsin och går ut till köket, ingen mus. Han fortsätter ut till rummet där han först hittade legobiten, och tittar upp i taket. Inget hål. Han känner efter i pyjamasfickan, inga legobitar. Han skakar på huvudet, då var det kanske en dröm trots allt. Med en liten suck går han ut i köket igen och gör i ordning frukost. Han slår sig ner vid köksbordet och ser där en liten lapp på vilken det står:

-         Saker och ting är inte alltid som man tror.

/Majbjörn och Linda

18 Juni 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Tack min älskade

Tack min älskade för att du finns för mig. Jag kommer alltid att finnas för dig. Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du betyder allt för mig. Det finns ingen som lyfter mig så högt som du. Det finns ingen som tvättat mina ögon rena som du. Och ingen som har lärt mig att känna lika starkt som du. Jag vet att vår kärlek är lika stark från båda håll. Tillsammans lyfter vi varandra och är en vackert lysande individ. Vi har ett fantastiskt liv framför oss. Tack för att du finns för mig liksom jag finns för dig. Du står ut med mina egenheter och jag med dina. Finns ingen som förstår mig så bra som du, och ingen som jag kan läsa lika lätt som jag läser dig. Älskar dig mest av allt en kärlek som bara blir starkare ju mer jag får se av dig och starkare för varje år. Jag är lyckligt lottad som har dig. Vi är början av vad som kommer bli.  Älskar dig för att du är du, och ingen annan. Älskar din sårbarhet. Älskar din fantastiska självlysande person.  

12 Maj 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier, del 10

Jag släpper fram Majbjörn som så gärna vill berätta en ny historia för er. Varsågod Majbjörn.

 

En lärare och jag

Jag gillade aldrig hans slipsknut, hans blanka skor, hans kavaj med armbågsskydd eller hans byxor som var så extremt välstrukna. Jag har överhuvudtaget aldrig gillat en gymnastiklärare iklädd något annat än gymnastikkläder på gymnastiklektionen. Han deltog aldrig själv utan sa bara till oss vad vi skulle göra. Såg han att någon gjorde fel blåste han i en visselpipa och alla frös till och stirrade på den stackaren som felat. Ibland blev jag själv utsatt för detta men för det mesta försökte jag att klara av uppgifterna på ett sätt som inte skulle kunna framstå som ett varnande exempel för de andra. Oftast lyckades det. Jag tackade min lyckliga stjärna varje gång. Vi hade gymnastik två gånger i veckan och min gymnastiklärare stod alltid uppe på en bänk med sin visselpipa i högsta hugg medan han följde varje individ nogsamt med blicken. Det hände att han skrev ner något i ett block. När vi barn sprang förbi blocket försökte vi få syn på några krumelurer men det var nästan omöjligt att göra detta utan att bli upptäckt och höra visselpipan. Efter sista lektionen med läraren kunde jag ta en djup suck av befrielse. Jag och mina kamrater firade befrielsens sötma med en bakelse på Jonssons Kafé som låg några meter från skolan. Vi smet iväg på en rast fast vi egentligen inte fick lämna skolområdet men det struntade vi i för vi hade vinnarskallar just då, inget kunde stoppa oss att göra vad vi ville. Vi hade överlevt skräckens lärare och ingenting kunde slå ner oss längre. Med bakelse i tänderna gick vi sedan till skolan just när rasten var slut. Ingen lärare hade sett oss och ingen straff skulle vi få så vida inte kaféets ägare skvallrade men det skulle han nog inte göra för han tyckte om att ha oss som kunder. Men allt det där ligger långt tillbaka nu och jag jobbar inom åldringsvården numera. Och det var just på ålderdomshemmet som jag träffade min skräcklärare igen. Han hade precis flyttat dit eftersom hans släktingar inte orkade med honom längre. Hur som helst så kände jag igen honom med en gång. De där blå kalla ögonen var bara en aning mer insjunkna nu än då. Men han hade fortfarande samma genomträngande syn och han kommenterade allt han såg där han rullades in i sin rullstol. Allt var fel. Det var fel lukt, fel färg på väggar och tapeter och framför allt var personalen dålig. Ja, riktigt dålig. Det visste han naturligtvis ingenting om ifall vi var eller inte. Han hade knappt ens kommit in i byggnaden förrän han yttrade domen över oss. Jag vet inte om han kände igen mig och jag önskade att han inte skulle göra det heller. De gånger jag klarade av att undvika honom gjorde jag det. Ända tills en dag när han kom i sin rullstol och blockerade min väg. Han spände sina ögon i mina och sa med samma hårda röst, fast en aning knaggligare än förr, som när han var yngre:

-   Jag känner igen dig, jag har sett dig förut. Var har jag sett dig förut? Flytta på dig så jag kommer förbi.

Jag kastade mig åt ena sidan men han flyttade sig åt samma håll.

-   Du går ingenstans innan du talar om för mig vem du är och varför jag känner igen dig, fortsatte han.

Jag funderade på om jag skulle neka till att jag någonsin sett honom förut eller om jag skulle säga som det var. Motvilligt erkände jag att han hade varit min gymnastiklärare. 

-  Jaså, det säger du, sa han och fortsatte, jag tycker att vi ska prata om den tiden. Jag var så lycklig då. Jag var härligt ung och vital.

- Tror jag säkert, sa jag halvt till mig själv och halvt till honom.

Vi slog oss ner i det rum där gamlingarna brukade spela kort. Jag kände att jag kunde risker att få en obehaglig överraskning om jag inte gjorde honom till viljes och lyssnade på vad han hade att säga. Han berättade om sin tid som gymnastiklärare och om hur mycket han älskade sina elever. 

- Varje elev var som mitt barn, sa han, jag önskade dem det allra bästa. Jag ville att de skulle göra bra ifrån sig så de kunde satsa på idrotten som vuxna och tjäna stora pengar. Men jag vet inte hur många som verkligen gick vidare sedan. Jag visste inte vad jag skulle svara. Att han ville alla människor väl var inte det intryck jag fått av honom när det begav sig. Av de gamla klasskamrater jag träffat på under de senaste åren har ingen fortsatt med någon form av idrott. Detta ville jag inte säga. Jag ville heller inte säga att jag inte tror på pisksystemet när det gäller att uppmuntra elever. Jag tror på positiv feedback. Men det skulle jag aldrig kunna säga till denna gamla och skrupliga man som sett sina bästa dagar. En man vars släktingar inte en enda gång har hälsat på honom sedan han sattes på ålderdomshemmet. Trots allt ville jag inte krossa den gamle mannens hjärta. Trots allt så är vi alla människor oavsett vad vi tror på och vilka vi är.

/Majbjörn och Linda

5 Maj 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier, del 9

Jag släpper fram Majbjörn att berätta en historia för er.

 

Om älgar

Det finns inga älgar under sängen. Det hade hans mamma sagt så många gånger. Inga älgar. Ändå kunde han inte låta bli att vara rädd varje gång han gick och la sig om kvällen. Helst ville han sova med lampan tänd men det fick han inte. Det var dyrt med ström sa hans föräldrar. Och dessutom var det inte bra för miljön att ha ljuset tänt jämt.

-         Det är inte jämt, brukade han säga, bara när jag sover.

Men hans föräldrar veknande inte trots hans rädsla för älgarna. De sa att älgar var så stora att de inte fick plats under sängen och dessutom brukar inte älgar ta sig in i hus i samhällen långt borta från en skog. Och dessutom brukade inte de inte ta sig upp på andra våningen heller. Men han trodde inte på dem. Men somnade gjorde han ändå varje natt. Nu var han vuxen, 33 år närmare bestämt och han var fortfarande rädd för älgar. Varför, det visste han inte. Det fanns inga vettiga förklaringar. Inga som lät rimliga. Men älgar var stora och hade horn, det var förklaringar som räckte för honom. Han hade aldrig talat med någon om att han fortfarande var rädd för älgar. Han vågade inte titta under sängen så därför hade han tagit bort benen på den så han säkert visste att ingenting kunde ligga under den. 33 år tänkte han för sig själv, och rädd för skogens konung. Det är inte klokt. Men han visste inte vad han skulle göra åt det utan levde som vem som helst, med den stora skillnaden att han kände sig ensam när han inte visste vem han skulle dela sin rädsla med. Alla skulle skratta. Och dessutom var han man och män ska ju vara starka, modiga och stolta. Trots att han tränade på gym och hade muskler som spände under tröjorna visste han att han aldrig skulle kunna slå ner en älg om någon sådan någon gång skulle uppenbara sig. Han hade bosatt sig i landets största stad så långt bort från skogen som möjligt för att undvika älgar i den mån det gick. Och hittills hade han aldrig någonsin stött på någon. Tack och lov. Han jobbade på ett av de största försäkringsbolagen och hade en månadslön som hette duga. Bakrunden till hans val att jobba på försäkringsbolag var att han då visste hur han bäst kunde försäkra sig mot älgar och om djurens konung någon gång skulle stånga honom visste han att han kunde få en rejäl slant för det. Det kändes som det bästa yrket för en som var älgrädd. Dessutom låg kontoret mitt i staden så han slapp passera någon skog eller skogsområde. Varje vardag tog han cykeln och cyklade en kilometer till jobbet för att träna upp sina benmuskler, så kunde han kanske springa ifrån älgarna om de kom i hans väg.  Ja, han hade verkligen garderat sig. Han hade verkligen sett till att han hade gjort vad han kunde om olyckan skulle vara framme. Det kunde ju vara bra att hans efterlevande också fick en slant om han skulle vara med i någon missöde med något djur med stor krona någon gång. För han var gift. Det var han. Han hade gift sig med en tjej på gymmet. En tjej med stora muskler, en tjej som var bodybuilder. Hon hade vunnit några mästerskap och brukade posera med sina muskler framför honom på kvällarna. Annars jobbade hos som väktare och gick runt på stadens gator och skrämdes. Han visste att hon också uppskattade hans muskler och att hon trodde att de hade kroppsbyggandet som gemensamt intresse. Men hon hade fel, i alla fall hade hon fel i tron om varför han tränade upp sina muskler. Det var inte för att han tyckte att det var snyggt, han tyckte att det var ganska fult. Och hon hade fel om varför han hade valt henne som tjej. Det var inte för att han gillade hennes muskler, som hon trodde, utan för att hon kunde försvara honom om älgen skulle dyka upp. Ja, det var sannerligen inte lätt att vara rädd för älgar. Det var sannerligen inte lätt att leva med denna hemlighet. Han såg till att vara populär och ständigt ha människor omkring sig så han slapp vara ensam om det stora djuret skulle dyka upp. Men djupt inne i kroppen kände han ständig ensamhet. Han kände det som om ingen förstod honom och som att ingen i själva verket kände honom och det gjorde honom sorgsen till sinnes. Men det visade han naturligtvis. Han ville inte verka som en mes, det passade inte med den fasad han hade byggt upp under så lång tid. En dag när han som vanligt cyklade till jobbet tog han en annan väg, de byggde nämligen om gatan där han brukade cykla och det var människor överallt och nästintill omöjligt att cykla förbi. Trots att han inte gillade att byta vägar så gjorde han det, han cyklade förbi en dunge i en park. Han kände den kalla paniken och håret reste sig över hela kroppen samtidigt som kylan kröp längs ryggraden. Han hörde ett prasslande bland buskarna och träden. Det kunde väl inte vara… nej… Han blev alldeles stel. Det stod en älg där, bland träden. Förstelnad såg han på den och den såg på honom. Innan den i panik sprang bort genom parken, mellan husen och ur hans synfält. Han skakade och började trampa iväg på cykeln.

-         Det finns visst älgar i städer, tänkte han och kände sig segerviss.

Men ju närmare jobbet han kom desto starkare kände han sig och ju mer segerviss. Men den här gången blandades segervissheten av att ha rätt med en annan typ av segervisshet. Hans första möte med en älg någonsin, och han hade inte dött. Han hade klarat sig. Nu låg världen öppen för honom för första gången i hela hans liv.

/Majbjörn och Linda

24 April 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier, del 8

Jag släpper fram Majbjörn att berätta en historia till, det var ett tag sedan och Majbjörn vill så gärna göra sin röst hörd.

 

Mannen i köket

Det sitter en man vid sitt köksbord och tittar ut genom fönstret med blicken full av sorg. Han har suttit där ett tag nu och det är svårt att veta vad han bär på. Kanske tänker han på de där dagarna som det aldrig blev något av. Eller på allt det som han måste bära ensam. Ibland när någon frågar honom hur han mår rycker han på axlarna och ler lite som om det inte är någon fara med honom. Att han klara sig vad som än händer. Men när man ser honom nu… ja, det är som det är något som tynger honom trots allt. Han vänder ner blicken mot bordet, tar upp en penna och skriver något på ett papper. Vad skriver han? Några ord, några rader med ord. Är det dikter, poesi, ett brev eller bara en påminnelse om något han borde göra. Han skriver lite till. Kliar sig lite i huvudet och stryker håret bakåt. Han har vackert hår. Det glänser i morgonsolen som faller in genom fönstret. Han har suttit där ett tag, han sitter där till och från. Med samma frånvarande och samtidigt eftertänksamma blick. Är det synd om honom? Så reser han sig sakta som om han hade ont i kroppen eller är stel. Han går och ställer sig bakom stolen och lägger händerna på stolsryggen, lyfter pappret och betraktar det med en min som ej låter sig tolkas. Det kan vara sorg, lättnad eller ilska. Alla alternativ låter lika troliga just nu innan han lämnar rummet med lappen i handen. Han återkommer med en gitarr. Sätter sig ner på stolen igen och drar fingrarna över strängarna. Han gungar med ena foten alltmedan han spelar på gitarren. Han sjunger och tittar då och då ner på pappret som han skrev på förut. Är han en musiker? Eller musicerar han bara lite på fritiden? Hans kropp rör sig rytmiskt alltmedan han för fram ord och toner som inte riktigt når genom rutan. Utan alltför stor ansträngning lägger han ifrån sig gitarren på bordet och öppnar fönstret, han lutar sig ut och drar in stadsluften med djupa andetag. Han ler lite och lite till för att sedan återvända till bordet och sin gitarr och den här gången hörs varje ton och varje ord ut genom det öppna fönstret. Hans musik blandas med ljuden från gatan, brus, fågelkvitter och bilar som åker ganska snabbt förbi. Han ser lyckligare ut nu när han sjunger och han ser lyckligare ut för varje sekund som går. Tillslut reser han sig upp från stolen igen och tar med sig gitarren igen och när han återkommer har han den inte med sig. Istället tar han upp papperslappen med texten och ler mot den när han fäster den med magnet på kylskåpsdörren. Han drar åter fingrarna genom sitt glittrande hår. Stänger fönstret och lämnar betraktaren i ovetskap. Nästan gång han blir synlig är han på trottoaren och han är iklädd en tunnare vårjacka. Han står och studerar de framrusande bilarna på gatan. Sakta vandrar han sedan gatan ner. Varje lyktstolpe han går förbi verkar för honom väldigt bekant. Som om det inte är första gången han går här, och det är det förmodligen inte heller. Han svänger runt hörnet för att sedan fortsätta till en park med fågeldamm. Vid dammen blir han stående ett tag och betraktar fåglarna. Han tar upp en påse ur fickan och kastar brödbitar till de glupska fåglarna. De skockas kring maten som om detta skulle vara deras sista måltid i livet. Men måltiden tar slut alltför tidigt och mannen sätter sig på en parkbänk. Nu har han återigen ett ledsamt skimmer över sina ögon. Det är som om han tänker på något som kunde ha varit eller något som har varit. Det är svårt att avgöra. Han skulle nog aldrig heller avslöja vad det är han tänker på. Kanske i de låtar som det verkar som om han skriver men om någon frågar skulle han nog bara le och rycka på axlarna som han brukar göra. Nej, vad finns det att säga? Vad lönar det sig att säga något, verkar han tycka. Ingenting blir bättre av det, att blanda in andra i problemen. Är det så han tänker denne underliga man? Denna underliga man i vårjacka med ett hår som glänser och glittrar i solen. Vad vet man om sin nästa? Oavsett om man bor grannar, är vänner, bekanta eller släkt vad vet man vad andra människor bär på? Vem vågar fråga? Vem vågar svara? Vill man veta allting? Hur ska man veta att det man hör är sant eller om det inte är det? Någon stannar vid mannens bänk, det är en kvinna med kortklippt hår. Hon pratar med honom och han rycker på axlarna och ler. Hon tar fram ett papper och en penna. Han skriver något och räcker henne pappret och pennan tillbaka. Hon står kvar som om hon väntar på något. Han reser på sig och säger någonting till henne innan han går. Tillbaka längs vägen han kom, rundar hörnet. Hamnar på gatan där han bor. Går in genom dörren och försvinner ur betraktarens synvinkel. Sitter snart i köket igen med huvudet i handen och tittar ut genom fönstret som han ännu inte har öppnat. Ingen vet vad han tänker men snart skriver han något på en ny lapp, snart hämtar han gitarren igen och snart ljuder hans musik åter genom fönstret och blandas med ljuden från gatan.

/Majbjörn och Linda

17 April 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
en dans för vänskapen

Låt mig få hålla dina händer

Se dina glittrande ögon

Dansa med dig

Såsom vi aldrig gjort

Dansa för allt som varit

Och allt som kommer

Om du så vill

Dansa för gammal vänskaps skull

Låt mig få tala om

Vad du betyder

Och alltid betytt

Att meningen alltid varit

En vänskap lika fast

Som en bergvägg en vinternatt

Låt mig få hålla dina händer

Bara för en liten stund

Känna styrkan i vänskap

Som finns fast vi inget säger

Så vet vi ändå

Vi är två sällsynta blommor

På en vacker äng

För gammal vänskaps skull

Och en vänskap som aldrig ska dö

Låt mig få hålla dina händer

Två dårar som en gång lärde känna varann

Två dårar fästa med ett gummiband

Ja, min vän

Låt mig få hålla dina händer

Så dansar vi för vänskapen

Som vi aldrig dansat förr

16 April 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier: del 7

Nu släpper jag fram majbjörn för att berätta historier igen:

Vad man kan göra för en hundralapp

Han har hundra kronor med sig ut. Något ska han väl lyckas att köpa. För hundra kronor då får man mycket. Han traskar förbi det ena marknadsståndet efter det andra. Inget faller honom i smaken denna dag. Men just som han ska lämna marknaden får han se en liten hund. En riktig hund som kan skälla och allt. Den är bunden vid ett bordsben. Han tittar på hunden. Han tittar sig omkring. Vem är det som säljer denna hund. Han bestämmer sig för att det måste vara personen som står vid marknadsståndet vid en kassalåda.

-         Du får hundra kronor för hunden, säger vår han.

Personen vid marknadsståndet verkar inte se honom eller ens höra. I ren ilska tar han hundralappen och lägger den under en kruka på marknadsbordet, så att sedeln ska flyga iväg. Efter detta tilltag knyter han loss hundens koppel från bordsbenet och traskar iväg med jycken. Hunden verkar inte ha något emot att gå en promenad. Den dreglar glatt där de går sida vid sida den nya hussen och hunden. De lämnar marknaden och han är så stolt som han aldrig tidigare varit. Tänk att han har köpt en hund, en egen hund. För bara hundra kronor har han skaffat sig en egen hund. Men det är klart att det blir lite jobb nu. Och han måste fixa hundmat och sådant. Och någonstans för hunden att sova. En hundkorg. Det borde de ha på marknaden men nu är pengarna slut och det är nog lika bra att gå hem. Hunden får väl klara sig på matrester så länge. De traskar hem hunden och han. Det är en ganska liten hund han har köpt, det skulle kunna vara en tax eller något annat i den storleken. Den ser ut som många andra hundar. Det är inget speciellt som särskiljer den. Han låser upp porten och hunden släpps in i lägenheten. Den går omkring där och ser allmänt glad ut, viftar på sin svans. Han kommer på att jycken behöver ett namn. Ett namn som den kan lystra till. Han provar med lite olika. Det första som kommer upp är Sven, men det verkar hunden inte vilja heta. Inte heller vill den heta Bert, Jörgen eller Bjarne. Det kanske är en tik. Tänker han för sig själv eller så kanske det är en väldigt feminin hund. En drag queen –hund kanske. Ja, det är det nog. Han försöker med de femininaste namn han kan komma på Isabella, Natalie och Eleonor. Men inget av dessa namn fångar hundens uppmärksamhet. Han utbrister för sig själv:

-         Men rackarns, vad ska du heta då.

Det är först nu som hunden verkar reagera. Därför blir hundens namn Rackarns. Men han kallar hunden för Ragge. Det verkar också fungera.

 Dagen går. Det blir kväll och hunden måste rastas. Han tar Ragge med sig ut på en promenad. Stjärnorna är uppe och det är lite småkyligt i sommarkvällen. Han går förbi ett bostadsområde där det brukar finnas andra hundar. Det kan vara bra med annat sällskap till hunden, tänker han för sig själv. Han går förbi en tomt med två större jyckar som får syn på dem långt innan han märker dem. De börjar skälla och han hoppar till. De skäller högre och högre och kastar sig mot staketet som vetter ut mot gatan där han går. Han blir rädd men säger med hög röst:

-         Kom inte hit, jag har en mördarhund med mig. Ni skulle aldrig vinna

Med skakiga ben tar han med sig sin hund och lämnar de gläfsande och skällande stora hundarna vid huset. Han och hunden avslutar sin promenad och går tillbaka in till lugnet i lägenheten.  

 Det blir morgon och både hunden och han har sovit gott. Han hör att morgontidningen dunsar ner i brevinkastet och han bestämmer sig för att läsa den efter att ha gått en promenad med Ragge. Det blir en kort promenad för tidningen lockar mer. Det är alltid roligt att läsa om de har hänt något på bygden. Speciellt eftersom det är en så liten bygd. Det första som händer när han slagit upp tidningen är att han ser denna rubrik:

”Har du sett taxen Ragnar?” Han läser texten under: ”Taxen Ragnar blev igår kidnappad från marknadsplatsen där familjen hade lämnat honom fastbunden vid ett bord när de skulle handla. Ragnar är en strävhårig tax som är fem år gammal. Han bar vid försvinnandet ett svart koppel. Har du sett taxen var vänlig och ring detta nummer…”. Det står också att familjen som äger jycken är glada för alla tips eftersom de saknar sin hund så mycket. Det står också något om hittelön. Detta får honom att hoppas högt och kasta sig över telefonen. Han ringer numret och får tala med en kvinna som blir jätteglad när han säger att han hittat Ragnar.

-         Ragnar måste ha slitit sig lös. För han sprang runt med halsbandet om halsen. Jag tog honom med mig hem.

Kvinnan frågor om hon kan komma och hämta honom. Det kan hon inte säger han men de kan ses utanför den lokala matbutiken. De stämmer därmed möte och så snabbt som möjligt och han tar hunden med sig ut till platsen där de ska träffas. Hon möter dem och hon har tårar av glädje i ögonen. Tacksamt räcker hon fram en hundralapp till honom och de byter hund mot pengar. Han går iväg med hundralappen och hon med hunden. Han tänker att en hundralapp kan man köpa mycket för. Man kan tillexempel byta ut en hundralapp mot en hund och det är ju inte alldeles heldåligt det.

/Majbjörn och Linda

24 Januari 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier: del 6

Nu ska jag låta Majbjörn hitta på en ny historia.

Vägen

Han ser sig om, kanske han skulle gå tillbaka nu. Det börjar bli sent. Stjärnorna är tända och han kan inga stjärnbilder, fast han inbillar sig att han vet hur Karlavagnen ser ut. En gång var han med sin pappa och gick, det var sent som nu och pappan hade visat alla stjärnbilder. Men han minns dem inte nu och förresten så är det inte så intressant. Han vet egentligen inte vart han är på väg nu men han hade hört att han skulle ta till vänster efter den stora korsningen.

-         Stora korsningen, tänker han. Jag vet bara en korsning här och den är inte så stor. Men jag går dit.

Han fortsätter till korsningen, det är inte så många bilar ute nu. Hela det lilla samhället stänger efter klockan nitton. Då sitter alla inomhus och tittar på tv och polisen stänger redan klockan sexton. Kontorstid mellan tio och sexton, var god och begå era brott då, ungefär. Men det begås inte så många brott som han känner till i denna håla. Men de flesta brott kanske sker bakom stängda dörrar förvisso. Ja, det är många tankar som far genom hans huvud när han svänger av vid ”den stora korsningen”. Det känns lite pirrigt, ja han skulle ljuga om han sa någonting annat. Han är som resten av samhället, han är annars inomhus vid den här tiden på dygnet. Och vad är det som är så intressant att ta reda på i denna sena timme? Han vet vad han vill ta reda på och även om det skrämmer honom så vill han veta. Två hundra meter kvar och sedan svänga igen, han går framåt och framåt igen i tvåhundra meter. Varför gör han detta mot sig själv? Han fortsätter framåt igen och sedan dags för svängen. Nu ser han hennes hus. Det är upplyst och ligger långt där borta. Benen börjar själva, han blir torr i halsen och han vill vända om nu. Men det är kallt ute och det skulle vara skönt att komma in i värmen och få en kopp kaffe och något bakverk. Varje steg han tar känns som en evighet och varje steg känns så tungt. Fötterna känns som om de var gjorda av något tungt material, något tungt och hårt material.

-         Tut!

En bil får honom att rycka till. Han kommer på att han går mitt i vägbanan och kastar sig upp på trottoaren. Att det skulle finnas bilar ute denna tid på dygnet är en aning chockerande. Han känner att han har satt ner foten på ett felaktigt sätt när han kastade sig undan bilen. Foten värker och han tycker synd om sig själv. Återigen känns det som om han borde ha vänt om och gått tillbaka. Men istället fortsätter han haltande mot hennes hus som blir alltmera tydligt för hans blick. Det är inte långt kvar men varje steg är en plåga och om någon hade frågat om han ville ha skjuts tillbaka så skulle han nog överväga att tack ja. Men han har gått länge. Han har gått fel och snurrat runt för länge nu så egentligen vill han inget hellre än att få veta. Magen kurrar, det var så länge sedan han åt någonting. Han gick direkt från jobbet och ut på upptäcktsfärden. Han slutade arbeta vid sextontiden. Och sedan dess har han gått. Gått runt och virrat. Han har aldrig varit bra på att läsa kartor. Och hennes karta har varit den svåraste han någonsin följt. Det är egentligen ingen karta, utan bara ord staplade på varandra. Hon beskrev hur han skulle gå och vart han skulle ta av och han skrev av hennes ord. Trots kylan svettas han nu ymnigt och får panik.

-         Jag kommer att stinka svett när jag kommer fram, tänker han. Det är inte det intryck jag vill ge. Jag borde vända om.

Men det gör han inte. Istället fortsätter han till hennes hus. Han står utanför hennes grind och försöker att avlasta sin ömma fot när han drar djupa andetag. Hjärtat pickar i någon oidentifierad hastighet, men det slår snabbare än det någonsin gjort. Magen skriker av hunger, han luktar svett. Hans fot är öm, ja allt är fel. Men nu ska det ske. Han öppnar grinden som knarrar högre än han någonsin hört en grind knarra. Snabbt stänger han den efter sig och går upp för hennes trappa. Åter igen tar han några djup andetag. Handen rinner av svett när han riktar pekfingret mot ringklockan, det går som i ultrarapid. Han blir förskräckt när han inser att han ringt på hennes dörr och när han hör ljudet studsa där inne. Försiktigt lägger han örat mot hennes dörr och försöker höra om hon går mot dörren, han tänker:

-         Om hon inte kommer snart kan jag gå. Bra, hon kommer inte, jag går.

Han ska precis vända när hon öppnar dörren och säger:

-         Nämen där är du ju, jag undrade just när du skulle dyka upp. Det är kallt ute, vill du ha något att dricka kanske kaffe? Du är väl hungrig? Du kan få lite bullar om du vill. Vill du det?

Han harklar sig och säger:

-         Ja, tack.

Hon visar honom in i huset och sedan säger hon:

-         Men efter fikat kan du ju göra det du är här för? Du skulle ju lära dig att sjunga, eller hur?

Han nickar för att lära sig sjunga var just det som var hans mål, något han alltid velat lära sig men aldrig haft mod till. Aldrig någonsin har haft mod att gå till sin gamla musiklärarinna tidigare, för han har alltid varit rädd för att någon som varit bättre sångare än han själv ska veta vilka fel han gör när han sjunger när han inte vet det själv. Men från och med idag, bestämmer han sig, ska han bli den bästa sångaren i världen. Och trots att han är så nervös att han skakar när han lyfter kaffekoppen brinner det en eld inom honom, i form av mod som från och med nu ska vara starkt och omöjligt att sudda ut.

/Majbjörn och Linda

15 Januari 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier: del 5

Nu släpper jag fram Majbjörn att skriva en historia igen:

Om vad som kan hända en sommardag

Jag ser honom sitta där borta på bänken därför smyger jag närmare och närmare. Bakom mina mörka glasögon och ståendes i en buske betraktar jag mannen som jag har blivit så förtjust i den senaste halvtimmen. Han sitter och pratar i mobiltelefon men jag kan inte höra vad han säger. Jag försöker höra men en fågel kvittrar högt i närheten och jag kan inte höra ett enda ord. Inte heller kan jag se hans läppar röra sig eftersom jag står bakom honom och kan därför inte tyda några munrörelser. Jag drar en suck och känner mig trött i benen, ryggen och axlarna men jag kan inte gå närmare nu, inte heller kan jag röra mig mer. Förstelnad står jag därför och fokuserar på hans bakhuvud. Hade det varit någon annan som än jag som varit den som står i busken och hade det varit någon annan än honom som suttit på bänken hade det varit fullt möjligt att transportera sig härifrån och gå fram till mannen och fråga om… ja till exempel fråga om vad klockan är. Men nu är jag ingen annan och den som sitter där framme är inte heller någon annan. Därför blir jag stående här och funderar på hur jag ska göra. Nu kanske du undrar vem han är och vem jag är. Om mig behöver du inget veta men om honom kan du få veta vad jag vet. Jag vet egentligen ingenting om honom mer än att han varit den mest fascinerande människa jag stött på där han stod i kön till kiosken två personer framför mig. Varför? Jag vet inte, det var bara något jag kände plötsligt som en spark i mellangärdet att den här mannen måste jag veta mer om. Han har ett brunt hår som lockar sig något i nacken. När han gick från kön såg jag en liten bit av hans ansikte, han har en lite krokig näsa och ser ganska smal ut. Han gick ifrån kiosken och jag följde efter tio eller femton meter efter. Jag följde efter honom ungefär två kvarter. Sedan slog han sig ner på en bänk eftersom telefonen ringde. Jag stod en stund i gathörnet innan jag placerade mig i busken bakom honom där jag fortfarande står. Men nu ser jag han lägger ner telefonen i fickan igen. Han gör sig redo att gå. Jag måste följa efter. Försiktigt lösgör jag mig från busken och ser att han traskar bort nerför gatan. Jag följer efter på håll. Han ställer sig vid en busshållplats. Vad ska jag göra nu? Ska jag hänga med bussen när den kommer? Eller ska jag se honom lämna spelet för alltid? Nej, jag kan inte låta det ske, jag måste hänga med. Han tittar på klockan. Jag väntar i gathörnet. Kanske kan jag springa fram när bussen kommer. Det är inte så långt mellan oss nu. Jag får chansen att studera honom närmare. Han är klädd i lätta och luftiga sommarkläder i beige och vitt. Bussen kommer och stannar. Jag springer mot den när han har gått in i fordonet. Det känns inte som om jag vill riskera någonting. Jag vill inte avslöja mig. Men när jag kommer in bussen och har betalt för en resa inom staden säger busschauffören högt:

-         Jaså, där hade du tur. Jag skulle precis åka. Du får vara mer i tid.

Mannen som jag förföljer vänder sig om och ser rakt på mig och det är som om magin plötsligt bryts. Mannen som jag studerat i mer än en halvtimme, ja snarare fyrtio femtio minuter visar sig vara ingenting speciellt. Jag förstår inte vad jag har sett. Jag förstår inte vad jag tror mig ha sett. Det finns inget jag hellre vill än att lämna bussen nu. Allting känns så fruktansvärt fel just nu. Han var ingen dröm. Han var bara en hägring och jag har betalat tjugotvå kronor för en resa som jag inte längre vill åka. Det skulle kännas så fånigt att gå av vid nästa station också. Jag slår mig ner på närmaste säte och funderar på hur jag ska göra om jag ska gå av eller låta tiden ha sin gång och se vart jag hamnar. Det hörs en röst som säger samma sak några gånger. Jag vet inte vem som säger något men jag känner att det är mycket störande. Rösten säger:

-         Jag ska gå av här, snälla res på dig och släpp fram mig. För snart åker ju bussen förbi. Hör du vad jag säger?

Jag undrar om någon kan göra något åt den där tjata människan och varför ingen gör något för att släppa fram personen. Plötsligt får jag en knuff i ena sidan och en arg tant som jag bevisligen har satt mig bredvid säger:

-         Ungdomen nuförtiden har inget hyfs, nu flyttar du dig omedelbart så att jag kan komma ut ur bussen. Förra busshållplatsen missade jag ju för din skull. Flytta på dig!

Förvirrat inser jag att den som tjatat så länge är denna tant och jag reser mig och släpper förbi damen som inte kan låta bli att slå mig med sin handväska när hon lämnar fordonet. Jag känner mig lite generad och vill mer än någonsin gå ur bussen. Nästa busshållplats går jag därför av och försöker att ta mig hemåt. Jag känner inte riktigt igen mig men jag har vissa aningar om vart jag är. Då ser jag honom igen, han går förbi mig på gatan. Mannen som jag har förföljt in i bussen och som jag sedan tappat intresset för. Men nu när han verkar ha gått av vid samma hållplats så faller ett vackert solskimmer över honom igen. Jag ser att han kanske inte är helt oattraktiv i alla fall. Han verkar gå åt samma håll som jag så det vill sig inte bättre att jag förföljer honom igen. Plötsligt stannar han, hämtar några nycklar ur fickan och börjar låsa upp en port. Det är nu jag ser mig chans, jag är inte längre rädd för någonting utan ställer frågan:

-         Hur mycket är klockan?

Han tittar först på mig och sedan på sitt armbandsur. Och sedan säger han med ett snett leende:

-         Om det var det du ville veta så kunde du ha sagt det redan i kön till kiosken. Men klockan är halv ett.

Därefter öppnar han dörren och går in i huset. Jag står kvar och stirrar dumt mot sekelskiftesfasaden.

 /Majbjörn och Linda

7 Januari 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier: del 4

Det är dags för en ny berättelse från Majbjörn:

Historien om när fötterna fick bestämma

Jag går nerför trappan, vet inte vart jag går men jag låter mina fötter styra mig. Det visar sig att jag går ner mot vattnet. Ner mot det bubblande, brusande vattnet, nedåt ån. Vatten har alltid fascinerat mig. Vet inte varför. Jag fick ett kort i morse, på vilket det var en bild på några lekande barn. Kortet var från en bekant som känt mig sedan jag var liten. Eller bekant och bekant, det var från en släkting faktiskt. Det ena barnet på bilden var jag. Jag lekte vid strandkanten tillsammans med min kusin. Det såg ut som om vi byggde ett sandslott. Vi ler in mot kameran sådana där tandlösa leenden som barn ler i 5-årsåldern. Jag minns den där bilden för ungefär två minuter efteråt springer det en hund rakt över sandslottet och mosar det med sina tassar. Jag och min kusin blev inte så besvikna som man kunde tro, vi byggde ett nytt. Nu står jag här vid ett nytt vattendrag, ån. Jag har blivit äldre ungefär 25 år äldre. Mina fötter börjar röra sig igen, den här gången går jag åt höger. Vandrar längs vattnet och följer kanten. Är någon annanstans i tankarna så jag ser inte vad som händer i mitt nu. Jag ser inte människan som kommer mitt emot för mig förrän det är för sent. Vi går rakt in i varandra och jag ramlar rakt ner på hennes hund. Hunden är tyst, jag reser mig snabbt och tror att jag har dödat den, det har jag inte för den reser sig. Jag har på något konstigt sätt trasslat in mig i kopplet och det gör att jag har svårt att hålla balansen och ramlar igen. Den här gången slår jag rumpan i marken och blir sittande och fånigt stirrande runt omkring mig. Damen säger åt mig med kraxig röst:

-         Res på dig. Men res på dig för guds skull. Hur ska jag kunna rasta min hund om du har hans koppel virat runt benen? Va?

Jag ser förvirrat på henne, det är som om jag fortfarande är kvar i mina minnen och inte riktigt närvarande.

-         Öh, ja just det. Ursäkta mig, säger jag och försöker att dra ena benet ur koppelsnaran.

Men det resulterar bara i att jag tappar min ena sko och hunden får tag i den och börjar gnaga på dojan. Jag försöker att dra till mig skon men misslyckas, hunden har den hårt mellan sina käkar. Därför försöker jag att bända upp hans käft men det lyckas inte heller och tanten gör ingenting. Hon håller bara hunden i kopplet och låtsas inte se. Tillslut lyckas jag ändå få tag på min söndertuggade sko. Det är stora hål i den och den ser fullständigt massakrerad ut. Jag stirrar på min stackars sko och damen fortsätter iväg på promenaden med sin hund. Försiktigt försöker jag sätta på mig dojan på ena foten, skodonet är blött och söndertuggat och jag funderar på om jag ska vända hem igen. Jag kan inte gå några längre promenader med en sko som ser ut på detta sätt. Min stortå tittar fram ur ett hål och kylan drar in i överallt. Strumpan blir blöt av hunddräglet. Trots kylan fortsätter jag att låta fötterna välja min väg. Jag har bevisligen inte lärt mig av misstaget förut utan traskar på. Jag tänker att om min kalla fot vill gå hem så går vi hem. Men jag går inte hem visar det sig. Jag fortsätter strövandet in mot centrum. Förvisso bor jag i centrum men inte åt det hållet jag går. Ett tag funderar jag på om jag är på väg till en skoaffär, men det är jag inte. Jag är på väg till stadsbiblioteket. Den tunga porten in till det gamla biblioteket får jag upp efter att ha lagt ordentlig kraft på handtaget. Jag funderar på hur det är att vara svagare än jag rent fysiskt, kommer man in i byggnaden överhuvudtaget då? Fortfarande vet jag inte vad jag ska göra här inne. Men eftersom mina fötter har bestämt att jag ska vara här så är jag här. Jag går fram till en hylla och blir stående där för jag vet inte vad jag letar efter. Bland böckerna ser jag böcker om hembygden. Jag sträcker ut armen efter en bok som handlar om den stad jag bor i. Långsamt öppnar jag boken och känner ett visst pirr i magtrakten. Jag undrar vad jag letar efter men plötsligt ser jag att den sidan jag letar efter är en sida om livet runt ån som går genom vår stad. Som jag förstår det så har ån varit viktig för stadens överlevnad. Jag bor i en mycket gammal stad och jag ån har under alla tider varit central. En gång har den varit bredare läser jag, men med åren har den smalnat av. Det har gjorts försök att vidga den igen men dessa försök har varit förgäves och numera låter man den vara som den är. Om varför jag läser denna bok om vår stads å är för mig en smärre gåta. Men jag förstår att det var det mina fötter ville. Jag ställer tillbaka boken och går hemåt märker jag. Jag sparkar av mig skorna och slänger dem i soporna. Kommer på att jag ska spara den ena som minne av en väldig speciell dag. Så jag sparar den trasiga och lägger den uppe på en hylla som en trofé. Bredvid skon ställer jag kortet jag fick i morse och jag tittar på dem båda en stund.

-         Den där hyllan med de där sakerna ska hädanefter bli mitt altare för kunskap, känsla och spontanitet, tänker jag innan jag ställer mig i köket för att fixa något att äta.

Man blir så hungrig när man är ute på äventyr.

/Majbjörn och Linda

 

17 December 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier: del 3

Den märkliga flickan

Det var något i hennes sätt. Det var något som gjorde att hon var märklig och annorlunda. Jag stod och betraktade henne på håll. Flickan var i tioårsåldern och hade ett kastanjefärgat och lockigt hår. Hon var söt som en dag men ändå var det något i hennes sätt som gjorde att jag inte riktigt ville gå fram. Det såg ut som om hon letade efter något i sina fickor. Flickan hade ett par nummer förstora hängselbyxor och hon letade som besatt i alla fickorna. Jag var nyfiken och lite reserverad mot henne samtidigt. Jag kunde inte avgöra om hon var en vän eller en fiende. Hennes lockiga hår fascinerade mig samtidigt som jag kände rädsla för hennes lite omilda uppsyn och hennes letande i fickorna. Tillslut tog jag mod till mig och gick fram emot henne. Först ett steg och sedan ett till och ett till tills jag stod alldeles bredvid henne. Hon andades våldsamt hörde jag när jag kom närmare. Jag kunde inte se om hon var arg, rädd, glad eller ledsen. Men det var något med hennes andetag. Jag gick kände liksom ett hårt skal eller en aura eller vad man ska kalla det som gjorde att hon höll distans till mig och jag till henne. Jag svalde två gånger innan jag tog mod till mig och sa:

-         Hej.

Hon ryckte till som om hon hade ramlat på ett elstängsel, hon slutade leta i sina fickor. Istället snurrade hon runt och tittade på mig med stora blå ögon.  Jag tog ett steg tillbaka. Ville bara lägga benen på ryggen och springa iväg. Men jag gjorde det inte. Jag stod istället kvar som fastnaglad vid marken med vild blick stirrade jag på henne och hon stirrade tillbaka.

-         Vad vill du? hennes röst var kall med inslag av viss rädsla.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Att jag inte hade en aning? Att jag bara var fascinerad av henne. Nej, jag sa ingenting utan stod istället och glodde på henne. Jag kände mig dum vad skulle jag göra? Jag hade inget val, inget som jag kände till i alla fall. Då plötsligt började hon skratta. Men det var inte som ett skratt utan det lät snarare som en kråkas ljud kom ur hennes strupe till en början. Sedan kom ett bubblande skratt, ett frustande utan dess like. Jag blev om möjligt ännu mer konfunderat och jag försökte ta några steg tillbaka men det var som att jag istället gick framåt, mot henne. De få stegen som var kvar tills jag plötsligt stod så nära att jag kunde känna hennes kroppsvärme.

-         Vad är det med oss människor? frågade flickan plötsligt när vi stått sådär nära varandra ett tag.

Jag hade inget bra svar men hennes sätt att säga de där orden på var som om hon var en gammal kvinna med mycket visdom. Som om hon ville säga något som någon aldrig tidigare sagt. Något hon hade tänkt på länge. Jag kunde naturligtvis inte svara på denna fråga, istället sa jag:

-         Vad letar du efter?

Det var som att förtrollningen i denna stund bröts.

-         Va? Vadå letar? hon såg uppenbart förvånad ut.

Jag pekade på hennes byxor.

-         Du letade efter något i dina fickor förut. Jag undrar vad du letade efter.

Hon såg ut som om hon inte förstod vad jag pratar om men hon la en hand på min axel och tittade djupt i mina ögon. Vi var lika långa hon och jag, det såg jag nu och säkert lika gamla också. Eller lika unga, beroende på hur man ser på saken. Men det som skiljde oss åt var att hon var en annan sorts människa än jag. Hon hade lockigt kastanjebrunt hår och jag hade rött, rakt och kortklippt.

-         Du är märklig du, sa hon med ett skratt. Men jag gillar dig ändå. Vi kan väl leka istället för att stå här? Vi kan väl springa runt här på marknaden och låtsas att vi är hästar?

Och så kom ett hästliknande gnägg ur hennes lilla mun och hon for iväg mellan salustånden med alla lockarna glittrande i solen. Hennes byxor släpade lite i marken men de verkade inte bekomma henne alls.

-         Men kom då! Ropade hon efter mig och viftade med sin hand. Kom och ta mig om du kan. Kom och ta din häst.

Jag följde efter henne och det kändes som om jag flög fram jag också. Och sedan den dagen är vi bästa vänner hon och jag. Hon har aldrig mer letat i sina fickor och jag har aldrig någonsin känt att hon varit sådär märklig som jag tyckte i början. Det är som om vi numera delar aura eller skal numera. Det är märkligt, vi har liksom smält ihop till en stark individ. Hon och jag.

/Majbjörn och Linda

11 December 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn skriver historier. Del 2:

Majbjörn fortsätter att skriva historier:

Mannen som köpte en blomma

Han hade köpt en stor krukväxt som var tung och otymplig men han hade blivit så förtjust i den när han hade sett den i en affär. Det var som om hans blick hade dragits till den och han var tvungen att gå fram till den, han var tvungen att känna på dess blad och han var tvungen att handla den. Han behövde ingen blomma egentligen men han hade känt en sådan lust att få äga denna växt, han var även tvungen att köpa en blomkruka till växten eftersom han inte hade någon så stor hemma. Det krävdes en rejäl. Han hade köpt en stengodskruka tillslut. Bara det bästa var gott nog åt hans växt, men det fanns inte så många krukor i rätt storlek så det fick bli en glaserad stengodskruka. Och den var tung, mycket tung. Det kunde han känna när han baxade runt blomman med kruka på stadens gator och fram till busshållplatsen. Trots att han inte brukade åka buss och trots att han brukade cykla som kände han att en bussresa var det rätta nu eftersom han då skulle ha större koll på sin blomma och sin kruka. Han stod och väntade på bussen och han hade ställt ner krukan med blomman på trottoaren och hans armar kändes som bly. Han tittade på sin klocka, nej bussen kom inte än på ett tag men vad hade han för val mer än att stå och vänta i kylan. Han stampade på stället för att få upp värmen i fötterna men mitt i stampandet kom han och tänka på att blomman antagligen frös den också. Det var ju en ganska tropisk växt och den var säkert inte van vid kylan. Han funderade en stund på hur han skulle kunna göra det varmt och mysigt för blomman och han kom på att det enda rätta var att ta av sig ytterrocken och hänga den över blomman för att växten skulle få den värme den behövde, vad gjorde det att han frös så länge växten hade det bra. Sagt och gjort, han krånglade av sig rocken och hängde den över blomman men märkte att blomman inte blev gladare. Det verkade som om rocken var för tung för den och han funderade frysande vidare på hur han skulle göra. Han kom fram till att om han höll rocken om växten och satt på huk vid den så skulle blomman bli någorlunda varm men inte nedtyngd av plagget. Sagt och gjort han satte sig ner och höll rocken runt växten. Det gick ganska bra men inte tillräckligt och han frös samtidigt som han hoppades att bussen skulle komma snart så att han och växten fick komma in i värmen. Det tog tio minuter, det tog tjugo minuter och snart uppenbarade sig bussen i fjärran. Han reste sig upp och satte försiktigt på sig rocken igen. Bussen bromsade in och mannen lyfte upp växt och kruka, han fick kämpa med att försöka komma på bussen med det tunga och otympliga bagaget i sina trötta armar. Väl framme hos busschauffören fick han ställa ner blomman igen samtidigt som han försökte att hitta pengar i sin plånbok att betala resan med. Det lyckades efter mycket letande och efter mycket suckande från chauffören. Han fortsatte bakåt i den fulla bussen och busschauffören rivstartade för att inte missa sitt tidsschema med för mycket tid. Han for bakåt i bussen och fick panik då han tänkte på att växten absolut inte fick bli skadad. På något märkligt sätt lyckades han snurra runt så pass att han själv kom under blomman och höll den likt en pokal ovanför sig då han ramlade ner på bussgolvet. Ingen kom till hjälp och han kravlade sig upp med det tunga bagaget i famnen. Han stapplade iväg till ett tomt säte bredvid en dam med hatt. Han höll blomman med ett stadigt tag och trots att han verkligen försökte att inte störa damen bredvid sig med blomman stack blommans långa blad fram under hennes haka. Damen vred surt på ansiktet och försökte sätta sig närmare fönstret men stördes uppenbart av blomman och mannen. Två busshållplatser senare plingade hon och ville gå av vilket resulterade i att mannen åter igen fick resa på sig och försöka att släppa förbi henne utan att blomman skadades. Han lyckades på något fantastiskt sätt utan att han förstod mer. Han plingade för att gå av vid nästa hållplats där han bodde. Det var människor som ville ta hans sittplats och han tyckte att det var lika bra att han stod resten av resan eftersom det var så bökigt att resa sig med växten i famnen. I flera meter fick han därför stå med blomma och kruka i famnen och invänta sin busshållplats. När han väl lyckats krångla sig av bussen med blomma och kruka i högsta hugg var det ganska långt hem till hans lägenhet och varje meter kändes som en kilometer för hans stackars armar. Flera gånger under vägen kände han att han måste ställa ner bagaget men nej, han kunde inte, han måste hem så att inte växte frös. Han fortsatte att gå och snart var han hemma vid sin port. Då uppstod nästa problem, att få upp porten och komma in med blomman och krukan utan att ha sönder något. Han fick baxa upp dörren med ryggen och bära bagaget med en dåres envishet. Han tänkte ta hissen men nej, den var sönder. Därför fortsatte hans tunga färd till fots med växt, kruka och armar som kändes som världens tyngsta. Han fick någon form av låsning i båda underarmarna men upp för alla fem trappavsatserna kom han tillslut och fram till sin dörr. Trots fortfarande låsta armar lyckades han ändå få upp sin nyckel ur fickan, låsa upp dörren, baxa in blomman och krukan genom den och sedan få av sig alla ytterkläder. Han lyckades även bära in bagaget i vardagsrummet bredvid tv: n och sätta sig i sin favoritfåtölj och somna av utmattning. Och i sin favoritfåtölj sitter han nog kvar och blomman står i sin kruka bredvid tv: n och livet är frid och fröjd. Såsom det bara kan vara när man klarat av en stor strapats.

/Majbjörn och Linda    

 

10 December 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier del 1:

Hej alla! Majbjörn har fått i uppdrag att skriva historier till er och här kommer första:

En frusen historia

Han hade inget för sig denna dag, gick omkring och sparkade småstenar så de studsade längs vägen. Han var hemma efter många år hemifrån. Uttråkad gick han ned till sjön där han som barn badat många gånger men i vuxen ålder hade han blivit alltför rädd för vatten och alltför bekväm. Eller rädd och rädd, han gillade inte att bli blöt. Han gillade inte att få vatten i näsan och i öronen. Det låg en tunn isskorpa på sjön. Han tog upp en sten som låg precis vid vattenkanten och kastade iväg stenen rakt igenom isen. Varför han gjorde detta visste han inte. Bara att det fanns en viss njutning i att se något försvinna mitt framför ens ögon. Han skulle just vända om och gå hem när han såg en farbror som stod cirka två meter bakom honom. Naturligtvis blev stenkastaren som faktiskt hette (och heter Karl) rädd att någon helt plötsligt stod så nära honom utan att han märkt det. Karl kände sig förvirrad av den gamles närvaro, han kunde inte känna igen honom och han kände sig rädd. Han backade två meter och kände att den ena foten blev blöt. Farbrodern tittade på honom med en blick som var svår att tyda. Karl visste inte vad han skulle ta vägen. Han kunde gå åt vänster, höger, bakåt eller framåt men alla steg kändes lika märkliga. Att stå kvar kändes inte heller som ett bra alternativ. Han stirrade på mannen som stirrade tillbaka med sin märkliga blick. Karl försökte tuffa till sig. Han tog två djupa andetag och gick närmare mannen igen.

-         Öh, sa han och puffade till farbrodern på axeln. Du ska inte stå här och bara… stå där alltså.

Farbrodern fortsatte att se på honom och han öppnade munnen och sa:

-         Jaså, och varför inte det då?

Rösten var inte gammal och inte ung. Den bara var, precis som hela den gamle mannens gestalt. Rösten var inte heller nyfiken, arg eller glad. Det var svårt att överhuvudtaget sätta några känslor på den där rösten. Den skulle kunna vara allt och ingenting.

-         Hur gammal är du? frågade Karl och kände sig lite modigare men ändå livrädd.

Mannen sa sakligt:

-         Jag är 82, jag fyller det idag. Och hur gammal är du själv?

Det var som om mannen plötsligt fått ett skimmer tillbaka. Plötsligt såg han mer mänsklig ut, han såg ut som någon faktiskt existerade i vår värld. Karl sa med ett försök till avslappnad röst:

-         Jag är 24 år.

Och så la han till:

-         Faktiskt.

Den gamle mannen log och började prata om att han mindes när han själv var 24 år gammal och nyvärpt akademiker.

-         Du har framtiden för dig, sa den gamle mannen. Men det har jag också. Sedan började han klä av sig sina kläder förutom sina långkalsonger och stod framför en mycket förvirrad Karl.

Utan att Karl börjat få bukt med alla sina förvirrade tankar kastade sig den gamla mannen förbi honom och ut på den tunna isen som gick sönder för varje fotsteg mannen tog. Den gamle simmade och frustade i det iskalla vattnet likt ett sjödjur och skrek av kylan och glädje:

-         Fy, fan vad jag älskar att bada! Fy fan vad jag älskar att simma! Fy fan vad jag älskar att vara gammal!

Karl som fortfarande inte fått fatt på sina tankar eller sorterat sina intryck stod kvar och betraktade den badande mannen. Han förstod inte själv hur det gick till men det tog inte lång tid innan han hade följt den gamle mannens exempel och skållat av sig de flesta kläderna, och sprungit ut rakt ut i det iskalla vattnet. Och där tycker jag att vi lämnar de två. Två människor i som frivilligt badar i en isskorpetäckt sjö.

 

/Majbjörn och Linda

 

10 December 2007  | Länk | vänner
till en vän

Kanske var det att löven prasslade under fötterna där jag gick. Eller blommorna som tittade fram ur den knappt tinade jorden. Eller så var det de rytande och tjutande ljuden från isen. Eller vinden i de gamla träden. De kanske var de trötta ansiktena som gick ner mot matsalen på den knastriga grusgången. Eller kanske rådjuren som vågade sig fram. Eller löven som föll röda ner mot marken. Det kanske var snön som var vitare där än någon annanstans. Eller solnedgången som förtrollade mig varje kväll, ja det måste ha varit solnedgången. Eller vad det kanske också att maten smakade så bra där. Att fåren bräkande kom emot mig när jag gick promenader. Eller att solen var extra varm när den vågade sig fram. Det kanske var era ansikten. Skolans instängda atmosfär och värme och kärlek trots sina mörka korridorer. För jag kan aldrig minnas att den någonsin var upplyst ordentligt. De kanske var soffan som var hård och full av råttskit. Eller så var det lukten av damm i teaterlokalen. Eller dina trumljud från din replokal. Men jag har aldrig varit så lycklig som jag var då. Så befriad. Så lättad. Men visst fanns det orosmoln men de hanterade jag lika lätt som en ensam vindpust. Jag grävde inte ner mig i vad människor sa, människor som jag inte brydde mig om. Du var en jag brydde mig om och du är en jag fortfarande bryr mig om. I natt drömde jag att ni hade släppt er platta äntligen. Jag har ju lovat dig att jag ska köpa minst två den dagen det blir som ni väl släpper den. Jag hade er musik i huvudet när jag vaknade i morse. Vi har nog förändrats sedan den tiden du och jag. Du har blivit ganska självsäker. Jag har blivit mer vuxen. Men det lekfulla barnet finns i oss båda. Det är därför vi är så lika någonstans. Kommer du ihåg den där nattliga promenaden vi företog oss för många år sedan. När vi stövlade runt i ett snöigt Motala och pratade om livet. I efterhand säger du att du inte minns vad vi pratade om, men det spelar ingen roll. För vi var eniga då. Jag tror att vi fortfarande är eniga. Men jag tror inte att du någonsin läser denna text. Men det spelar inte så stor roll. För en vänskap föddes det där läsåret och den vänskapen har hållit trots alla mil och tystnader. Vi får hålla kvar den, min vän.

/Linda  

19 November 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
vännerna håller möte

Ett möte med följande deltagare har ägt rum:
Julpyntets vänner
Majbjörn Styrbjörn
Sven-Rutger Bängtsson
Larsa Lejonborg
Bängt-Göran Sivertsson
Attackflugan

Julpyntets vänner: - Nu är det dags att vi får göra oss hörda.
Sven-Rutger Bängtsson: - Ja, vi syns alldeles för lite.
Larsa Lejonborg: - Vaddå du har ju till och med fått en egen kategori. Linda tillåter dig ju att skriva recensioner och liknande.
Sven-Rutger: - Än sen då…
Bängt-Göran Sivertsson: - Mig är det väl inte ens någon som kommer ihåg. Jag är ju fruktfanatiker och har tagit fantastiska bilder på frukter. Men får man något för det, nej då. Inte ens plats får man.
Attackflugan: - Bzz Bzz, zluta gnälla. När hörde ni mig senast då, va? Jag får inte ens irritera längre. Det är orättvist.
Bängt-Göran: - Vi borde gå till attack mot Linda, hon tar ju på tok för mycket plats. Ni andra också förresten.
Larsa Lejonborg: - Här måste jag nog lägga in ett veto. Jag tar ingen plats alls. Jag har varit så tyst och snäll länge nu, för länge. Men jag håller på med kloningsprojekt. Jag har kommit fram med en figur som heter Jan Björklund.
Majbjörn Styrbjörn: - Då har du ju ingen anledning att klaga då. Håll tyst. Men jag måste faktiskt tillägga att jag har en hel del att säga om platsbristen. Jag har inte pratat särskilt mycket någon gång.
Julpyntets vänner: - Vi fattar inte att ni intresserar er för annat än julpynt. Men vi har noterat att Karl-Bertil Jonsson har börjat synas i en Kanal 5 satsning vid namn Myggan. Även om vi inte tycker att man ska ta från de rika och ge till de fattiga så förknippas ändå Karl-Bertil Jonsson med julen och allt som förknippas med julen är ett positivt tecken. Vi tror att Kanal 5 äntligen börjar följa vår linje med jul hela året.
Majbjörn: - Äh, det kan ni drömma om…
Larsa Lejonborg: - Julen borde vara blå istället för röd.
Sven-Rutger: - Men vi kan väl enas om att Linda tar för mycket plats här på bloggen?
Bängt-Göran: - Hon tar lite väl mycket plats, ja. Men på julen äter man äpplen och äpplen är frukt och jag gillar frukt.
Attackflugan: - Bzz Bzz, sluta tjata om din jävla frukt. Du är ju sjuk i huvudet.
Sven-Ruger: - Något säger mig att vi har svårt att enas… jag drar nu.
Majbjörn: - Ja, jag tror inte jag orkar med er länge. Jag tror att jag ska dra mig tillbaka också.
Attackflugan: - Jag, också.
Larsa Lejonborg: - Jag ska nog ge Björklund fler uppgifter… han kan ta över några av mina.
Julpyntets vänner: - Vi ska gå och fira jul nu, God jul!
Bängt-Göran: - Jaha, då var det bara jag kvar då… men jag ska gå också, tror jag. Vi kanske ses någon annan gång.
21 September 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Julpyntets vänner är überlyckliga

Vi i Julpyntets vänner måste bara rapportera om vår fantastiska dag i julens tecken. Idag har vi skådat ett julpynt i form av en älg med tomteluva. Älgen var i någon sorts porslin och ganska stor. Vi har även skådat julstjärna samt två julljusstakar. Detta är ju helt fantastiskt. Det är ju bara september och flera månader till jul… suck suck suck. Åh, Julen kom nu vi i Julpyntets vänner längtar oss fördärvade. Men när vi får se så vackra saker som julpynt kan vi inte bli annat än glada och überlyckliga. Det känns som om det vore jul året om såsom det ska vara när vi ser sådant vackert pynt. Men varför har inte fler personer ställt fram julpyntet ännu? Vi i Julpyntets vänner vill komma med två uppmaningar till er läsare:
1. Låt ert julpynt stå framme året om, då slipper ni besväret med att plocka tillbaka allting.
2. Kommentera vänligt på olika sätt att det är trevligt när folk gör som de borde och har framme julpyntet året om.
Med dessa två kraftansträngningar kommer vi närmare vårt mål, att fira jul året om. Och inte är det väl så stora kraftansträngningar? Egentligen… tänk efter. Visst skulle det vara fantastiskt att få paket dag efter dag efter dag. Visst skulle det vara gott att äta griljerad skinka årets alla dagar. Visst skulle det vara roligt att hitta mandeln i gröten varje dag. Ja, vi i Julpyntets vänner kan då inte se någon anledning till att inte fira jul varje dag. Nej, minsann synd bara att inte fler förstår detta.

God jul på er alla julvänner!

Hälsar Julpyntets vänner
4 September 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn är tillbaka med några förslag

Jag låg i går i min säng och funderade. Nu när våra tuggummin, läskedrycker - med eller utan kolsyra och våra yoghurtar smaksätts med alltmer spännande fruktsmaker och kombinationer kan man fråga sig:
- Vad händer när alla fruktsmaker slut?
Kommer vi i framtiden få avnjuta läskedrycker med smak av köttfärssås och spagetti - Köttfärssåsochspagettisoda. Eller vad sägs om: - Tuggummi med smak av kåldolmar. Eller kanske: - Yoghurt med smak av pizzatorsk. Andra mjölkprodukter skulle också kunna få lite fler smaker i rättvisans namn: - Mjölk som smakar Hedvigsoppa vore väl något. Eller tänk om man kunde göra en dryck som smakar julbord. Hela julbordet på en gång. Det räcker med att bara sitta där och klunka i sig. Julmusten skulle helt klart få konkurrens: -Julbordsmust. Istället för socker så skulle alla kunna få en illusion av nyttighet genom att det klart och tydligt står på förpackningarna: - Inget tillsatt socker. Däremot ska det med minimal text stå: innehåller sötningsmedel. Ja, precis som det är idag.
Kanske skulle man kunna lägga i lite vitaminer och mineraler också, så som redan börjar läggas ner i maten vi äter. Då kanske vi i slutändan skulle kunna slippa äta överhuvudtaget. Vi skulle inte behöva ha några tänder alls, de kommer att ramla av redan i ettårsåldern. Vi kommer kanske att vilja sy ihop våra munnar eftersom vi inte vill visa våra tandlösa gap. Iställer kommer vi alla att lära oss ett globalt teckenspråk och så vi kan skrota alla talspråk. Aldrig mer ska vi behöva att skrika åt varandra. Ljudvolymerna kommer då att sjunka ordentligt. Men ljuden från maskiner, fåglar och pruttar kommer att höras förstås. Vore inte detta en fin värld så säg... eller kanske inte.

till er alla en varm hälsning från Majbjörn
20 Augusti 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
julpynets vänner är i extas

Vi i julpyntets vänner är i extas nu. Vi har skådad ett julpynt som inte går av för hackor. Den här gången såg vi ett julpynt i form av en tomte med barn båda i porslin eller porslinsliknande material. Den lilla prydnaden glänste så vackert där den stod i ett fönster till allmän beskådan. Det är den 25/7 idag (igår var det 5 månader till julafton) och mitt i sommaren går sakta mot sitt slut. Det verkar som om vissa människor vill demonstrera hur mycket julen betyder för dem genom att sätta upp julprydnader i juli. Vi hade inte sett denna julprydnad tidigare, den var inte dammig heller. Detta betyder att julpyntet dykt upp ganska nyligen och vi i Julpyntets vänner är som sagt väldigt glada över detta. Än så länge har vi dock inte sett någon snö. Den lyser med sin frånvaro så att säga. Men regn har vi sett och ibland är det rejält kallt för att vara juli. Har ni tänkt på att juli och jul påminner om varandra. Vi kanske kan ta bort i:et i juli och på så vis få en hel månad då vi kan fira jul. Det bästa vore naturligtvis om vi kunde fira jul ständigt och jämt. Det är det vi i Julpyntets vänner strävar efter. Så om du vill gå med i vår klubb så skriv gärna en kommentar här nedan. Vi vill uppmana så många som möjligt att gå med så kanske vi tillsammans kan ordna så att vi får jul året om. Vore inte detta något fantastiskt så säg? Vi kan sjunga julsånger hela dagen. Förvara snöbollar i frysen och kasta dessa bollar på varandra när helst vi behagar. Vi kan skapa en julrevolution. Tillsammans är vi starka! Det är bara att kämpa!

Hur många är vi då i Julpyntets vänner? Detta vet vi inte själva. Men antalet växer hela tiden. Vi är en underjordisk rörelse kan man säga.

Välkommen du också.

God jul

önskar Julpyntets vänner
25 Juli 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
julpyntets vänners glädjande rapport

23/5 2007:

Vi i Julpyntets vänner skådade idag något fantastiskt, en elljusstake hade lämnats kvar i en matsal. Glädjen steg till obeskrivliga höjder då vi i föreningen betraktade tingesten. Den var som vilken elljusstake som helst kan tyckas men varje julprynad får liksom en extra glans över sig när det är långt till julafton och julprylarna är framme ändå.

Som om inte detta var nog hittade Julpyntets vänner även fler ljusstakar i ett förråd, tyvärr. Tyvärr för att de inte fick stå framme. Jippie för att de ändå trots allt var synliga. De var röda som julen, och mycket vackra.

Julpynets vänner tycker att alla försök för att fira jul och advent året om är guld värt, om inte mer.

Så tack alla ni som aldrig tar bort era julsaker, ni visar att julen är viktig, så viktig att den bör firas året om.

God jul!

//Julpyntets vänner
23 Maj 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
idag såg jag en kvinna utklädd till badboll...

Idag när jag var ute och spatserade
såg jag en
kvinna utklädd till badboll,
förmodligen inte medvetet
från hennes sida. Hon hade en
ganska kraftig överkropp
och klädd i en
jacka eller träningsoverallsöverdel
eller regnjacka
svårt att säga vad det var.
Plagget var randigt i mintgrön,
ljuslila och vit. Så i detta plagg såg
hon ut som en inte helt
uppblåst badboll med ben och huvud.
Jag ritade en bild över
hur jag uppfattade henne.
Jag tänkte fota
henne med mobilen men tänkte
att det inte skulle vara
snällt så jag lät bli.

Eder

Majbjörn.
6 Mars 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Julpyntets vänner rapporterar

Vi i julpyntets vänner har noterat att det alltjämt finns en hel del julpynt ute. Det finns fortfarande (1/2-07) en hel del julgranar som är klädda med ljus, som är tända kvällstid. Detta tackar vi för. Vi har även noterat en julkrans på en dörr i Halmstad. Det verkar som om gallerior fortfarande har julpynt framme. Detta är mycket glädjande. Om det är fler än vi i Julpyntets vänner som ännu har sett något julpynt så meddela oss, skicka gärna kort så kan vi lägga ut korten här på sidan.

God Jul året om!

Julpyntets vänner
2 Februari 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Aguson och Östra Ågatan Band

Jag vet inte om jag får lov att göra såhär, kopiera bilden från www.aguson.se och sedan lägga den i paint och sedan här på min sida men nu gjorde jag det av kärlek till dessa individer som gör mitt liv så underbart. Dessa människor skapar underbar musik tillsammans och jag tycker att de är värda hur många grammisar och utmärkelser som helst. Jäkla skiva, att inte komma ut.

//Linda
31 Januari 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Bängt-Göran Sivertsson rapporterar

Vill bara meddela er att jag beskådat en mycket vacker frukt häromdagen, jag tog kort på den fantastiska skapelsen med Lindas digitalkamera. Dock gör den sig inte rättvisa på bilderna men eftersom vi i bekantskapskretsen försöker att lära oss om digitalkameran så är vi inte ännu de bästa fotograferna som världen skådat. Vi kanske kommer bli det med lite övning. Hur som helst så kommer jag här nedan visa bilden på den fantastiska skapelsen och ni kanske förhoppningsvis kommer inse dess storhet.

Med vänlig hälsning

Bängt-Göran Sivertsson
fruktfanatiker
17 Januari 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
uppsatstider

ja, jisses. Tack vare att folk skickat in sina uppsatser så sent så kanske vi andra inte hinner få tillbaka våra och därför kanske vi inte kan rätta eventuella fel vilket gör mig lite nipprig. Jag vet att man ibland kan skicka in saker för sent men jag tycker inte att det ska påverka andra men i det här fallet kanske vi måste göra såhär eftersom inte alla får tillgång till examinatorer och uppsatser annars. Så nu sitter jag här och väntar och väntar för att veta hur jag ska göra och hur jag ska lägga upp min dag. Det finns en hel del som jag skulle behöva göra men nu hänger allt på en liten tråd. Försökte mig på att greja med digitalbilder i helgen men det var så segt så jag la ner försöket. Vad har hänt annars? Inte mycket. Jag har varit mycket trött. I fredags jobbade vi skiten ur oss med uppsatsen. Mycket onödigt jobb. Min kamrat fick ett mindre nervsammanbrott och vi var helt slut.

//Linda

ps. bilden är tagen på nyårsafton och det var släckt i köket och mörkt ute. Jag tog bilden genom fönstret. Den blev knäpp på ett skoj vis .ds.
8 Januari 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
här kommer han mannen vi väntat på

Här är lite info om Bengt-Göran:
Namn: Bengt-Göran Sivertsson
Ålder: 34
Bostadsort: Halmstad
Vänner: Sven-Rutger Bängtsson
Intressen: Fruktflugor, fruktkorgar och frukt
Vill bli när han blir stor: Större
Önskan inför 2007: Att starta en egen fruktaffär.

//Linda
30 December 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
idag har jag funnit en ny vän

Denna vän kommer att introduceras på hemsidan inom kort, jag har numera en digitalkamera så jag har fotat honom men inte lagt in kortet på datorn än. Denna filur är kompis till Sven-Rutger Bängtsson och är en glad skit. Dock kan han vara svår att fota eftersom jag inte är så haj på min nya leksak ännu, det blir ofta för mycket blänk. Jag är ingen person som läser bruksanvisningar. Mina nya batterier till kameran har laddat i mer än två dygn nu men ändå lyser dioden. Skumt. Snart skiter jag i laddningen, jag la i 4 batterier så det är möjligt att det tar längre än 16 h första gången men inte så här mycket som det gör nu.

Här är lite info om Bengt-Göran:
Namn: Bengt-Göran Sivertsson
Ålder: 34
Bostadsort: Halmstad
Vänner: Sven-Rutger Bängtsson
Intressen: Fruktflugor, fruktkorgar och frukt
Vill bli när han blir stor: Större
Önskan inför 2007: Att starta en egen fruktaffär.

//Linda
29 December 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Larsa Lejonborg rapporterar

Goddag, ärande medborgare i Sveriges land.

I mitt försök att skapa kloner av mig har jag inte kommit så långt, ska jag erkänna. Trots otaliga försök står jag och stampar på samma ställe. Jag har dock kommit på en sorts spray som man sprayar på folk med så de blir blå, inte bara till färgen utan även till sättet. Denna spray hade jag viss tillgång till under valet men nu är den fullt utvecklad. Under valet kom jag på att sprayen inte fungerar på alla så därför har jag gjort flera försök till förbättringar. Den är inte helt klar ännu men jag tänkte att jag skulle rapportera hur långt jag kommit så ni inte tror att jag ligger och latar mig.

Ni förstår väl, det är jag som ligger bakom alla extrem-blåa åsikter som vår regering har kommit fram till i budgetar, skolpolitik och så vidare. Att vi har fått så många blå röster beror helt och hållet på mig. Detta kan jag avslöja nu när det har gått så pass många veckor sedan valet. Hade jag avslöjat det tidigare hade vi kanske fått problem med vår trovärdighet.

På återseende!

Med vänlig hälsning

Larsa Lejonborg
19 November 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Sven-Rutger-lookalike

Är det någon som mer än jag har sett hur lik Michael Jacksson är allas vår Sven-Rutger Bängtsson? Dock ser Sven-Rutger lite mer lycklig ut.

Dessutom trodde jag att jag hörde Fredrik Reinfeldt på radion men det var inte han utan Lars Adaktusson. Skumt.

//Linda

ps. kolla in bilderna på Michael Jacksson på aftonbladets hemsida. De finns i alla fall på aftonbladet idag. Jag vågar inte lägga bilderna här för rädslan att bli stämd ds.
17 November 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Julpyntets vänner

Julpyntets vänner rapporterar:

Vi har fått reklam hem till oss och reklamen visar bland annat olika julpynt. Vi är lyckliga. Har försökt att ta kort på julpyntet med en webbkamera och bilderna blev inte så bra med det är någon form av bildbevis i alla fall. På TV visas reklam om julpynt på Halmstad-TV. Detta är ju helt underbart. Vad finns det mer att rapportera på julpyntsfronten? Inte mycket, tyvärr. Vi i Julpyntets vänner har sett små tecken på att julpyntsfrossan snart drar igång men än så länge så är det ytterst små tecken. Vi rapporterar om vi ser mer.

God Jul!

Julpyntets vänner
29 Oktober 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörns saga: Om kloakdykning

Bengt-Yngve var en lat filur som inte hade några pengar. Han var lite dum så han gick ut för att leta guld i kloakerna. Sakta gick han ut från sin lägenhet och spankulerade på gatan utanför hans hus. Han tyckte att det borde finnas en stor kloak nära huset så han tittade runt på gatan och hittade till kloaken där han gick ner utan syrgastub och grodfötter som borde vara lämpligt tyckte han därför gick han upp i atomer som han hade gjort utan förvarning det var inte normalt. Nu var det konstigt att han inte kom fram igen utan fortsatte ner i underjorden. Han fastnade med foten i en stegpinne och ramlade ner i golvet.
- Aj, usch. Det var inte roligt att slå mig så jag vet inte vad jag ska göra.
Han satte sig ned på en sten som stack ut. Där var han eftertänksam och funderade vad han skulle göra. Då hoppade han upp i taket och började blöda från huvudet men det var inte så farligt trots att han hade problem att gå. Han skuttade ner från stenen och klev ned från kloakkanten och ned i smeten som forsade i kanalen. Han började titta efter ett guldstycke, men hittade inte någonting. Därför fick han leta igen och hittade allt som inte var intressant. Därför blev han ledsen och började gå in till en större öppning där han hittade något som såg dumt ut. Han sparkade inte på något men det hände inget som inte var roligt. Allt kunde vara hemligt men inget var roligt såsom det han inte tidigare hade skrattat åt. Skrattande kor galopperade runt i cirklar. Bent-Yngve red på en ko och flamsade. Sedan krockade han med en annan ko och vaknade i sängen hemma.

SLUT.
17 Oktober 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Julpyntets vänner

Igår, 2006-10-13, såg vi första tecknet som kunde vara julpynt. I ett skyltfönster i Halmstad fanns snögubbar och andra snöiga grejer. Detta anser vi i Julpyntets vänner vara ett bra tecken på att det snart kommer att se ut som jul lite här och var i staden. Dock har vi ingen bild på det underbara julfönstret men det ligger bredvid Halmstad Bokhandel och en tvärgata in.

God Jul

//Julpyntets vänner!
14 Oktober 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Larsa Lejonborg

Goddag, Ni undrar kanske varför det har varit så tyst från mig ett tag. Min tystnade beror på att min kampanj "förbjud rött- rött är inte sött" har gått så bra och Sverige har blivit allmer blått. Ni som inte tror mig kan ju fråga Er vart hösten har tagit vägen, var är alla röda löv? Jo, det ska jag säga Er, de vågar sig inte fram nu när jag förbjudit rött som färg.

I och med att den kampanjen gick bra så har jag börjat med kampanj nummer två vilket innebär att jag vill försöka att få alla människor på denna jord att bli kloner av mig, Larsa Lejonborg, jag har suttit på min kammare och planerat för hur detta ska ske på smidigast sätt och hur jag ska kunna genomföra detta. Denna planering har tagit tid och den är inte klar, det är därför jag inte hunnit skriva på ett tag.

Med vänlig hälsning

Larsa Lejonborg
30 September 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn idag

Natten till igår, tror jag, brann en butik upp där jag handlar ibland. Tydligen pekar mycket på att den var anlagd. Tråkigt. Den iigger någon halv kilometer eller nåt ifrån där jag bor. Tråkigt var ordet. Det gick att hitta mycket skoj mat i den affären till hyfsade priser. Nu får butiken hålla till i en lagerlokal. Förstår mig inte på folk ibland. Vad är det för mening... I Lindas hembygd (2 mil ifrån där hon bott i större delen av sitt liv) har det varit många dagisbränder. Det är brändernas år i år tydligen. Eller så får dumma människor inspiration av varandra.

//Majbjörn
29 September 2006  | Länk | vänner | 1 kommentar
Majbjörn

Skulle köpa något dataspel eller Xbox-spel härom dagen men det gick inte så bra. Först köpte jag ett spel som inte fungerar på min dator och dessutom så bytte jag inte ett annat för att kunna köpa spelet (plus att jag la till 70 spänn). Men efter många försök gav jag upp och förstod att jag inte skulle kunna spela spelet på min dator. Så jag tog med mig några spel till stan för att kunna byta in dem men så hittade jag inget intressant överhuvudtaget. Men jag hade lagt ut 70 spänn och fått ett spel jag inte kunnat spela samt lämnat in ett gammal. Jag blev ganska irriterad. Men jag får väl försöka någon annan gång.

//eder Majbjörn
28 September 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Bzz Bzz

Bzz Bzz, Lindas pojkvän har inte snörvlat på ett tag så jag får väl skriva en blogg istället, det är svårt när man är liten och måste hoppa från tangent till tangent. Men jag har hört att jag är en störande krabat i alla fall och det är ju vi flugors största önskan att få vara. Hörde att Lindas bror haft en fluga hos sig som hette Flugar. Flugar och jag kanske kan bli vänner. Men hennes bror bor ju i Skövde och jag bor ju i Halmstad, men jag kanske kan ta mig till Skövde någon gång om nu inte Flugar har avlidit som vi flugor gör ibland. Jaja, Bzz Bzz på er. Nu ska jag nog göra något annat ett tag, typ hälsa på mina kusiner bananflugorna som finns i köket.

//Bzz Bzz från Attackflugan
23 September 2006  | Länk | vänner | 2 kommentarer
Majbjörn idag

Huga vad det har regnat idag. Jag tog mig en promenad i Halmstad och det bara öste ner regn över mig. Försökte springa hem men jag har ingen kondition så det gick inte bra det heller. Något som jag såg idag på en restaurang var följande:
Över en hylla där det låg diverse mackor fanns det en skylt som visade vad de olika mackorna kostade. Men det stod även något annat nämligen: Trekant 17:- 28:-. Jag visste inte att de sålde sådant på restauranger. Trodde sådant mer såldes på bordeller, eller så var restaurangen en bordell... möjligt. Jag reserverar mig för att trekanterna kostade annat, minns inte exakt pris men det är ju inte det som är poängen heller.

goddagens!

eder Majbjörn
4 September 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Larsa Lejonborg

Det är mycket att göra nu inför valet. Idag var jag ute och satte upp några valaffischer. Jag tycker man ska göra sin plikt här i Sverige och gå och rösta så länge som man röstar och tycker som jag. När jag var ute och gick såg jag att det fanns några röda löv på träd och buskar, det gjorde mig förbannad. Jag tog ner löven och slängde dem i närmaste soptunna. Det är tur att det inte finns så mycket lingon i skogen i år i alla fall för det hade gjort mig galen. Jag har i alla fall inte sett några lingon. Jag ska erkänna att jag inte är så mycket i skogen trots att det är mestadels grönt i en barrskog. I morgon ska jag nog gå och knacka dörr och försöka få folk att rösta som jag. Det är nog ganska effektivt och jag ska inte ge mig förrän de lovar att göra exakt som jag och rösta på mig. Jag ställer upp i personvalet för Halmstad. Ni kanske känner igen mig om ni tittar riktigt noga på bilden som jag ritade. Jag var ganska bra på teckning i skolan, jag var bra på allt. Jag är bra på allt. Jag är en fantastiskt intelligent och duktig människa. Alla som inte är som jag kan jag inte förstå. Vad då, det är väl bara att anstränga sig lite. Förresten skulle jag vilja införa kloning av människor så skulle jag kunna klona fram massor människor som är som jag så vi bara blir massa människor som är som jag på den här planeten. Det är en fråga som jag ska driva i här näst. Som sagt, rösta på mig i valet.

med vänlig hälsning
på återseende

Larsa Lejonborg
3 September 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Sven-Rutger

Nu har jag gjort ett litet tält med några sängkläder.
Låg en stund på sängen i helgen men nu ligger jag i mitt tält och tänker på livet. Man föds, dör och mitt emellan ligger vi och tänker. Så tänker jag. Jag tycker alla borde göra sig ett sådant här tält. Majbjörn är säkert avundsjuk på mig för att jag bor i tält nuförtiden. Men hon har inget sagt. Hon har inte ens tittat på mitt tält. Jag ringde och bad henne komma men hon hade inte tid, sa hon. Hon skulle sitta och spela internet-alfapet. Hon är lite konstig, jag borde kanske ringa till Larsa Lejonborg istället. Men hon är också lite skum på sitt sätt och så gillar hon inte att jag har röd mun, säger hon.

nu ska jag försöka sova lite, man blir så trött av att tänka.
mors i en galosch.
Sven-Rutger Bängtsson
3 September 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn rapporterar

Det går inte så bra med mitt spelande på internet-alfapet. Men jag deppar inte ihop, bara att ta nya tag. Annars har det inte hänt så mycket. Ute är det ganska regnigt. Fast nu kommer solen fram. Har fått några harkrankar som gäster här i mitt hem. Jag gillar inte de djuren. Man ska kanske inte döda sådana djur men jag kan inte låta bli när de attackerar mig. Dessutom hade jag problem med fruktflugor men jag har lärt mig ett nytt knep att få bort dem. Gör en blandning av vinäger, vatten och lite diskmedel och flugorna åker dit och dör. Mycket bra. Nu kanske jag låter lite morbid. Det är jag också... hahaha. Nej inte så värst. Bara lite.

ha det skoj!
från eder Majbjörn
3 September 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
julpyntets vänners nya kommentar

de som har sitt julpynt framme hela året (eller nästan hela) borde priviligieras. Vi har ett förslag:ni som är som vi, dvs älskar julpynt, ska säga till de som har julpyntet framme hela året att de är fantastiska människor.

god jul
Julpyntets vänner
3 September 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
julpyntets vänner informerar

det är september och snart är det jul. Vi i julpyntets vänner känner oss svettiga av förväntan inför allt som stundar. Det ska bli spännande att se årets julskyltning och vad kan bli årets julklapp? Vi i julpyntets vänner hoppas på att det blir en stickad grytlapp med texten: Jul jul strålande jul
Annars kan vi tänka oss att årets julklapp kan vara en snöskyffel med texten:
Nu så kommer julen

Om ni har sett några jultecken så maila gärna dessa uppgifter till oss. Finns det möjlighet att ta kort och skicka till oss så gör gärna det så kanske vi kan publicera julbilden här.

God Jul
Julpyntets vänner
3 September 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
julpyntets vänner

långt till jul (flera månader). Inget julpynt framme någonstans, det är då för bedrövligt. Ett varuhus i London har redan börjat skylta med julsaker, tror jag. Det borde alla affärer alltid göra. Julen är en fantastisk högtid. Spektakel på hög nivå. Häromdagen så jag Die Hard med Bruce Willis, det gjorde mig glad för på filmen var det jul. Men de hade inte så mycket julsaker framme, fy skäms. Jag måste påpeka att vi som är medlemmar av julpyntets vänner får alla skriva på den här hemsidan. Hur många vi är avslöjar vi inte och inte heller vilka som skriver och när. Men alla tycker likadant så det är ingen skillnad ändå.

God Jul

Julpyntets vänner
25 Augusti 2006  | Länk | vänner | 1 kommentar
Sven-Rutgers dikt

här är en dikt jag skrev idag:

Taket är vitt
golvet är av trä, brunt
sängen är mycket blå
vit och har klatschigt täcke
bokhyllan är vit och full med böcker
jag ligger här bland kuddar
ser mig omkring
med stora blå ögon
ler med min stora mun
livet är märkigt ibland
och härligt
jag har flätat mitt gula hår
jag tror jag tar mig en lur
snark
25 Augusti 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Larsa Lejonborg skriver:

Nu är jag upprörd. Jag försökte rita av mig för att Linda inte har skaffat någon digitalkamera än. Hon har för lite pengar säger hon. Om inte rött hade funnits hade hon haft pengar hävdar jag. Linda säger att hon är röd ut i fingerspetsarna och uti tårna. Jag förstår henne inte. Mycket förstår jag men inte hennes politiska uppfattning. Sven-Rutger tycker att jag ska ansa mina ögonbryn men jag vägrar. De ska vara svarta och vildvuxna, det blir så vackert till mitt gråa hår. Majbjörn är lyrisk över cirkustältet hon såg. Jag frågade henne om det var rött. Det var det, men blått också vilket jag kan vara lite glad över. Annars är jag upprörd. Väldigt upprörd.

Med vänlig hälsning och på återseende!

Larsa Lejonborg
25 Augusti 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn rapporterar

tjao, eder vän Majbjörn är här igen. Skulle rapportera att jag tog en sväng ut idag och vad fick jag se? Ett cirkustält. Några har rest ett cirkustält. Jag stod länge och stirrade på tältet och vågade sedan närma mig. Tältet var enorm, vackert och randigt. Jag gick närmare och kände på det. Det var en skön känsla som jag inte kan beskriva. Jag ville gå in i tältet. Letade upp öppningen. Tittade in. Då kom en karl fram till mig och jag frågade om jag fick gå in. Han tittade förvånat på mig men han svarade inte. Han kanske inte kunde svenska. Jag stod kvar men han sår mer och mer irriterad ut och sa något konstigt som jag inte förstod. Då förstod jag att det nog var bäst att gå därför vände jag på klacken och gick. När jag kom tillräckligt långt från tältet för att inte vara i vägen ställde jag mig och tittade på det länge, suckade lite och gick hem. Tält är underbara.

vänligen
eder Majbjörn
25 Augusti 2006  | Länk | vänner | 1 kommentar
julpyntets vänner

jag tillhör en föreningen som heter julpyntets vänner. Jag vill inte säga vad jag heter eller hur många vi är. Men vi älskar julpynt och vi vill ha julpynt framme jämt. En gång gick jag på en skola där julpyntet stod framme i mars och jag blev glad så glad. Därför gjorde jag ett litet tackkort av en pappershandduk på vilken jag skrev:
- Tack för att ni låter julpyntet vara kvar en dag till /Julpyntets vänner
Problemet var att julpyntet (en elljusstake) och pappershanduken som jag lagt bredvid var borta dagen därpå.

mvh
Julpyntets vänner
23 Augusti 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Larsa Lejonborg

Goddag, mitt namn är Larsa Lejonborg. Jag har ett kall och det är att vi måste förbjuda allt som är rött, till exempel jordgubbar. Tillsammans med några partikamrater lade jag fram detta förslag i riksdagen. Det var ingen som brydde sig om den frågan, om jag ska vara ärlig. Men jag kommer att samla på mig betydande argument så ingen kommer tacka nej tillslut. Jag tror att det kan bli en bra valfråga. Med den valfrågan kommer mitt parti att vinna. Jag har en vision om att det på stadens torg kommer finnas valaffischer med sloganen:
- Förbjud allt rött. Rött är inte sött.
Jag inser att det finns röda saker som är söta, såsom jordgubbar. Men de sakerna måste vi ta bort med en gång så ingen kan ifrågasätta mig. Majbjörn gillar röda sparkcyklar, jag kommer därför inte så väl överens med henne. Blir jag stadsminister, vilket jag någon gång ska bli, ska jag minsann förbjuda röda sparkcyklar i synnerhet.

på återseende

med vänlig hälsning

Larsa Lejonborg
23 Augusti 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Sven-Rutger 2006-08-23

jag heter Sven-Rutger Bängtsson. Jag kommer att lägga ut en bild på mig så får ni se hur fin jag är. Grön och vacker. Har blå ögon och röd stor mun. Gillar att sova med öppna ögon för jag kan inte stänga dem. Pussas tycker jag också om, det är väl därför man har en stor mun kan man väl tänka. Ofta ligger jag på golvet och tittar upp i taket och filosoferar. Dagens tanke är:
- Varför se världen som en rund boll, den kan ju lika gärna vara en fyrkantig boll eller trekantig. Det beror ju på om man anser att det är så och om vi kan komma överens om det. Blir vi lyckligare av att tänka att jorden är rund? Det tror inte jag. Tänk vad kul det skulle vara med fyrkantiga eller trekantiga jordglobar. Fast då kanske man inte kunde kalla dem för globar längre. En glob är ju rund eller hur?

det var allt för nu!
kram och puss från Sven-Rutger Bängtsson
23 Augusti 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
majbjörn 2006-08-23

tjena, det är jag som är Majbjörn Styrbjörn, jag antar att Linda har berättat lite om mig redan. Jag gillar att spela alfapet på nätet. Jag gillar datorer och egentligen borde det vara jag som hade hand om denna sida, men Linda ville ha sitt namn först naturligtvis. Jag har kort mörkt hår i flätor eller en pagefrisyr, stora glasögon med mörka bågar. Jag gillar polotröjor, gärna gröna. Annars är mina favoritprylar röda och blå sparkcyklar och tält i varierade former. Vilket kan tyckas konstigt men det är inte så konstigt. Tänk bara på sparkcykelns utformning, dess metall och dessutom färgad i blå eller röd... mm. Behöver väl inte säga mer om det va? Ni fattar väl? Varför är jag så intresserad av tält då? Jo tält kan man krypa in i och leka att man är någon helt annanstans. Det är skönt att höra ljudet av regn mot tält också. Det finns väl inget negativt med tält... nej jag kan inte komma på något... jag återkommer kära vänner!

cyberhälsningar från eder vän Majbjörn
23 Augusti 2006  | Länk | vänner | 0 kommentar
Linda Sirestams blogg 2006-08-23

tröttnade på alla tråkiga chattsidor så jag startade upp denna hemsida av och med mig själv och mina märkiga bekanta. Kanske kommer jag få hjälp av min kära pojkvän att driva denna sida, beror på om vi tycker det samma. På denna sida kommer olika "vänner" att finnas med. Olika karaktärer som kommit till mig under årens lopp. Här följer en kort beskrivning av de som finns nu:

Majbjörn Styrbjörn
kvinna
född 1979
intressen: röda och blå sparkcyklar samt tält i varierande former, intresserad av alfapet speciellt på nätet. En nördig och trevlig kvinna.

Sven-Rutger Bängtsson
Man
född någon gång på 1990-talet
intressen: att ligga och sova lite överallt med öppna ögon och stor mun

Larsa Lejonborg
Kvinna
född ?
intressen: att kritisera allt som är rött. Larsa Lejonborg är en kvinnlig variant som pratar nästan som Lars Lejonborg fast mer kvinnligt.
23 Augusti 2006  | Länk | vänner | 1 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Linda Sirestam                                             Skaffa en gratis hemsida