Alla tror att jag sover om nätterna
Men vet ni? Jag gör inte det.
Jag bara stirrar i taket och tänker på tomhet
Rädd för att skära mig på mina drömmar.

Ett krossat hjärta i en kall vinternatt,
känslor som flyger åt alla håll.

Du går förbi och hela mitt hjärta knäcks utan beröring.
Och jag bara hoppas att strulet du hittar ikväll har mitt ansikte
Och att du tänker på mig när hennes naglar gräver sig in i din rygg.
Och jag undrar om du berättar för andra om mig.
Om hur mycket du ångrar dig och om att jag var ett jävla misstag.

Kommer du ihåg när du sa att du inte klarar dig utan mig? Kommer du ihåg när du lät mig ta del av så många saker som hände i ditt liv, och jag försökte hjälpa dig? Kommer du ihåg alla bra saker, alla roliga saker vi har gjort tillsammans? Kommer vi någonsin få uppleva det igen?

Snart 16 månader, och jag vet verkligen inte om jag är tillräckligt stark längre. Jag tror inte jag orkar mer..

Its so hard to see myself without you
I felt a piece of my heart break
But when youre standing at a crossroad
Theres a choice you gotta make

I guess its gonna have to hurt
I guess Im gonna have to cry
And let go of some things Ive loved
To get to the other side

I guess its gonna break me down
Like falling when you try to fly
Its sad, but sometimes moving on
With the rest of your life, starts with goodbye

..och det har varit det i mer än ett år.

Om någon skulle fråga mig nu om min första kärlek, skulle jag säga att det var du. Även fast jag inte är kär i dig nu, så är du fortfarande den killen som jag älskar mer än jag någonsin har älskat någon. Och jag kommer aldrig hitta någon som är precis så som jag vill ha honom - som du..

Du är också den killen som har sårat mig mest av alla. Du har kysst min bästa kompis precis framför mig, du har sagt saker som fått mig att gå sönder, du har gjort saker som hållt mig vaken flera nätter i rad då jag bara har gråtit.

Men, allt det bra överväger det dåliga. Du är min bästa vän, och jag vet faktiskt inte hur jag skulle klara mig utan dig.. Utan din famn att krypa in i när jag är ledsen, utan dina tröstande ord när jag är sårad och ingenting blir som jag vill.

Jag vet att jag inte klarar mig utan det, och problemet är att jag kanske snart måste göra det..

Om jag sa just som det var, skulle du tro mig då?
En stilla sorgsen blick är väl allt jag skulle få
När allting rasar och faller isär
Vet jag att smärtan sakta äter din själ

Jag kan se dig fast du inte vill
Jag ser inuti din hemlighet
När sorgen river och din smärta vill ut
När du vill att allting ska bli som förut
Då ska jag vara här hos dig för alltid och nu

Säg är du sårad så svårt, säg varför är du kall?
Sliter smärtan så hårt, att inget lindrar ditt fall?
Det kostar dig inget att älska min vän
För allt det som du ger det får du snart igen

Jag kan se dig fast du inte vill
Jag ser inuti din hemlighet
När sorgen river och din smärta vill ut
När du vill att allting ska bli som förut
Då ska jag vara här hos dig för alltid och nu

Jag kan se dig fast du inte vill
Jag ser inuti din hemlighet
När sorgen river och din smärta vill ut
När du vill att allting ska bli som förut
Då ska jag vara här hos dig 
Då ska jag vara hos dig för alltid och nu

Om jag sa just som det var, skulle du tro mig då
En stilla sorgsen blick är väl allt jag skulle få

I´d cross the desert to be where you are
All the things I do to be close to you
A million miles wouldnt seem that far
I´d go anywhere just to win your heart
But wherever this leads theres something I need

And when I see you I just lose my mind
Youre the everything I thought Id never find
Must be an angel watching over me
With a little luck were gonna make you mine
Cos I wanna believe in all we can be

I will catch you when you fall
Be the greatest love of all
I promise to be, if you give me what I need
I´d cross the desert to be where you are

JAG SAKNAR DIG!

första gången jag sver hemmapå 3 veckor typ, men skit sammafan nu ska ja käka sen sova hej dp

Du fanns som en hjälte, jag blev tagen under vingar
Du var alltid den som fick världen att försvinna
När allting var så jobbigt och kroppen inte pallade
Så fick du mig att fly istället för att chansa
Jag blev skräckslagen men du fortsatte att ljuga
När jag blev rädd sa du ifrån på sättet du kan
Jag litade på dig, på hållet som du tog mig åt
Men ångrar det som fan nu efteråt
För du slet mig itu fast jag inte märkte det
Allting blir så tyst när man försvinner ifrån allmänheten
Jag trodde att du tog mig till att le för stunden
Men till slut ledde du mig in i levande mardrömmen

Jag får panik och jag får svår panik
Vaknar upp mitt i natten av mitt egna skrik
Av svetten som rinner, av tårar som sprutar
När jag ber upp till Gud att få det att sluta
Jag skrek på hjälp men livet fortsatte volta
Jag ville bara gå men då var allting redan borta
Du hade rivit sönder det, allt som var unikt
Jag såg det inte komma men det föll bit för bit
Jag skullen kunna gå igenom vad som helst
För det kan aldrig nå den skräcken som jag känner jämt
Min största mardröm är att sitta där med dom
Dom som är apatiska och inte har nåt jobb
Dom som inte bryr sig om dom dör eller lever
Om jag inte hade följt panikens regler
Hade jag då haft det bra nu, hade jag det?

Psyket rasar..

känslor av att det jag säger redan är sagt
känns som dag men det jag upplever har redan vart
fast innerst inne så vet jag att det inte låter logiskt alls
varje dag som går, samma rutiner för min hjärna står still
sitter vid datorn som en zombie och gör inget alls
känns som allting är kaos, behöver en paus
det känns som jag måste bort från detta fucking sverige
till en plats med rast, bort från kasst, kasta min last
åt sidan av, bara ge mig av för att finna nåt jag inte har
jag gråter på natten, det blev inte som jag tänkte
går här varje dag men har glömt bort poängen
vad fan gör jag här? jag vill somna in
sticka härifrån och dra ett streck över allting
tänker denna tanke och allting är mörkt
sitter hemma, fysiskt levande men innerst inne har jag dött
jag känner mig svag alla dagar då du inte finns här
då tumulten utav glädjen glider isär
får alltid sitta på samma ställe, hatar detta skitsamhälle
tårar svämmar över, jag orkar inte mer
försöker alltid styra upp men tappar alltid greppet
och i själva verket vet jag aldrig vad som saknas
men folk pratar, tjatar om hur allting kommer gå
att ingen kan förstå hur jag mår?
kanske gud tar mig imorgon, tar ingenting förgivet
för faktan står skriven, men allting verkar falskmålat
som i ett psykrum fyllt utav dårar
så står jag i mitt egna fyllt utan tårar
jag ser mitt liv flasha i mitt sjätte sinne
och hör du inte rösten så känn den med vinden
jag vaknar upp men sluter ögonen igen
min vän, jag vet inte vad som har hänt..

jag har ramlat flera gånger, känns som ingenting blir bra
en oändlig sorg, det blev mer än vad jag klarar av
och har du aldrig varit här så kan du dra
sen så kan du respektera mig när jag är klar
ta åt dig utav orden och lita på min känsla
för jag gick in i väggen, men vill inte vara ensam
nu vill jag gå, jag vill lämna smärtan inifrån
vill glömma allting som har med mitt liv att göra
medecin mot min kropp, mitt psyke blir bedövat
ett helvete som döljer sig där mörka tankar tar sin sats
jag frågar mig själv, vad är lämpligast?
att ta mig tillbaka där allting var som säkrast
en utväg att ta mitt liv ser jag som närmast
du förstår inte, jag har tappat dina fotspår
jag tappade allting som jag en gång trodde på

jag kommer ihåg det, för cirka fem år sen
då jag föll till marken med djupa depressioner
och alla vände ryggen och jag klarade ingenting
nu ber jag om din hjälp men jag ser ingen räddning
livets tändning har slocknat och livet blev till aska
allting gick för fort så att jag till slut fastnade
saker som dessa ska man aldrig överskatta
för alla kan säga att livet är slut
men när tankar blir tysta, det är då du aldrig hittar ut
jag stänger in mig själv och jag vill att du ska fatta
att efter det du gör kommer hela jag krasha
du vet inte vem jag är, vet inte vart jag står
har du en jävla aning om hur jag egentligen mår?

Enya och jag
26/10 - 96

Förlåt för att jag har lämnat dig ensam här, förlåt.. Jag förstog nog aldrig att du också lider av det, inte ens när du grät så du skakade och berättade att du ville ta livet av dig.. Jag trodde bara att det var något då, just för stunden. Jag trodde inte att det här tog hårt på dig med, att du blir behandlad på nästan samma sätt som jag blev när jag var i din ålder.

Allting har blivit mycket värre nu, och jag ångrar att jag inte har funnits där för dig som jag borde, utan flytt från alla problem. Jag tänkte aldrig på att du inte har någonstans att ta vägen utan måste stanna kvar, även fast du inte vill. Förlåt för att jag har låtit dig sitta ensam i ditt rum och lyssna på allting, förlåt att jag inte har torkat alla dina tårar och sagt att det kommer bli bra, någon gång blir det bra igen.. Förlåt för att jag har varit så långt härifrån att jag inte har kunnat få dig att tänka på annat när det är som värst.

Förlåt för att jag inte har kommit hem alla gånger du har skickat sms om att du saknar mig och vill att jag ska komma, förlåt att jag aldrig fattade att du verkligen ville ha mig där just då för att du behövde känna trygghet och värme från någon. Jag vill så gärna att du ska må bra och egentligen vill jag få bort dig härifrån, men jag vet inte hur jag ska göra..

Jag fattar inte hur jag kunde vara så jävla dum och lämna dig här när jag fick vara med en person jag tyckte om och han fick mig att inte tänka på det där och tro att jag var glad. Hur jag till och med kunde skita i att svara på dina sms, skita i att svara när du ringde för jag var upptagen med något som jag aldrig ens borde gett mig in på. För den tryggheten jag hittade där försvann på en sekund och då gjorde det ännu ondare än förut..

Jag borde ha svarat, jag borde ha tänkt lite mindre på mig själv. För jag blev precis som dom, bara jag mådde bra så var allt bra, dom existerade inte för mig när jag var hemifrån. Jag träffade dom kanske en halvtimme om dagen, och dig träffade jag inte ens varje dag. Det var inte ens värt det, det var fan inte värt att få må bra i några månader för att komma tillbaka till skiten igen med fler öppna sår att försöka läka.  

Men jag lovar att jag alltid kommer finnas här för dig, jag kommer alltid stå vid din sida tills döden skiljer oss. Du är mitt allt och vi kommer klara det här tillsammans, det är du och jag mot dom.

Jag älskar dig Enya Jalmelin <3

Så när du svek mig, när du spottade på mig
När jag grät mig till sömns, hur kände du dig?
Jag grät inte för att du trampade på mig
Jag vek mig av smärta för att du förrådde mig

These wounds wont seem to heal
This pain is just too real
Theres just too much
That time cannot erase

When you cried
Id wipe away all of your tears
When youd scream
Id fight away all of your fears
But you still have all of me

Ive tried so hard to tell myself
That youre gone
But though youre still with me
Ive been alone all along

Den där känslan igen. Trycket över bröstet, smärtan i ryggraden och tårarna som vägrar sluta rinna. Man vill spy upp sig själv, för att det gör så jävla ont. Jag tror aldrig du kommer förstå..

För du fanns här när allting blev kaos, du fanns här när jag inte orkade mer. Du lovade att det skulle bli bra, att du skulle hjälpa och alltid finnas för mig. Vart är du nu? 

Jag står ännu en gång utan någons famn att krypa in i när jag blir skrämd, utan tröstande ord och utan tryggheten jag hittade hos dig. Frågan är bara hur länge benen orkar bära, för hur kan man leva utan att andas?

Du kom som en ängel, precis när jag hade tänkt ge upp. Du blev min lykta i mörkret, min sköld mot allt som gör ont och du lät mig stå på dina axlar för att nå allt det som andra har. Men du svek mig.

Jag trodde att jag redan låg på botten, men du verkar kunna trycka ner mig hur långt som helst, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ta mig upp igen. Utan din hjälp..

Är du stolt nu? När du har rivit sönder det som fanns kvar, punkterat min lungor och kastat mig i en papperskorg märkt "ingenting". Känns det bra att vara så känslokall?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre och inga plåster i hela världen är stora nog att täcka såren efter alla dina knivhugg i ryggen. Jag förblöder.

Jag skulle vilja se dig leva i en sönderklippt kopia av en verklighet, jag skulle vilja se hur länge du klarar att kämpa mot en makt som inte existerar, hur länge du orkar kriga ett krig mot dig själv. Det går inte.

Så när du ligger där utmattad på marken och det enda du kan göra är att svagt viska till Gud om någons hjälp, när tårarna har torkat, när alla kvävda skrik sitter som en kork i halsen och när andetagen går av på mitten. Tänk på mig då, för jag kommer alltid tänka på dig.

Så när du svek mig, när du spottade på mig
När jag grät mig till sömns, hur kände du dig?
Jag grät inte för att du trampade på mig
Jag vek mig av smärta för att du förrådde mig

Och du föressten, jag fattar inte att du inte ens tog åt dig av det där, utan trodde jag menade någon annan? Hon har inte gjort mig ett skit, och visst, jag är inte sur på dig heller, tyckte bara att det var jävligt fjantigt gjort. Men Jenny är min lilla plutta och hon är bäst, det visade sig tex. igår natt :) <3

Okej då, du verkar ju gilla att berätta om min nogg för andra, vad det står i den och vem det handlar om, så här får du en som du kan få berätta om huuuuuuur mycket du vill sen. För det är väl det du vill? 

Det tar ett jävligt bra tag att bygga upp ett sånt här förtroende för någon och när man väl lyckats så är det inte det lättaste att släppa. Även fast du har svikit mig så många gånger nu, så är du den jag litar på och du är den jag behöver prata med när allting blir såhär. Men än en gång så sviker du mig och dina ord känns som knytnävslag i magen. Det gör ont, men du förstår aldrig, du vill verkligen inte göra det! Du verkar tro att det bara är du som har det svårt och jobbigt, men det är inte så. Men skillnaden mellan dig och mig är att du kan be om hjälp när du behöver och du kan visa att du inte mår bra..

Visst har jag klarat mig själv under alla år, men jag märkte ju att det blev för mycket och precis då kom du in i bilden. Du räddade mig på ett sätt, du fanns där när allting blev för jobbigt, du torkade mina tårar när jag höll på att drunkna, du lyfte upp mig när jag inte kunde stå själv och du andades åt mig när luften hade tagit slut. Jag klamrade mig fast vid dig, litade på att du skulle ta bort allt det som gör ont och beskydda mig från allt det mörka och kalla, för du hade sagt det.

Det gick tre månader och jag började sakta men säkert hitta tillbaks till livet igen, tack vare att jag hade dig. Nästan alla märkte skillnaden och tillochmed pappa sa; "det är bra att siri har hittat någon nu, som hon litar på, för hon har inte haft det lätt". Men det spelade ingen roll hur mycket jag litade på dig och hur mycket jag kämpade för att få ha kvar dig, den dagen kom, den som jag inte ens ville tänka på, att den kunde komma. 10 december 2007, och jag hatar den äckliga jävla dagen!

Efter det så har vi fortsatt träffas, som kompisar, men oftast är vi osams. Och efter nyår så var vi det och jag var ganska onykter, skrev en nogg om hur mycket jag hatade dig mm. fast jag egentligen inte menade ett skit av det jag skrev, och sen när vi äntligen blivit kompisar igen så drar "du" upp det där jävla inlägget? Det var fan en månad sen jag skrev det så det är ju inget nytt direkt! Men tack, för att ni måste lägga er i allting och därmed förstöra precis allt. Jävla folk det finns asså, trodde du borde veta hur det känns när andra förstör för en, att man måste göra vissa saker pga att andra snackar eller tycker som dom tycker. Om han hade varit intresserad av vad som stog så hade antagligen han gått in och läst den själv. Jag trodde inte det här om dig..

Men nu ska jag iaf duscha och göra mig iordning för jag ska med Matilda till tandläkaren. Haha, hon ligger för tillfället och sover som en stock där uppe i min säng ;D

åker om två timmar till stan och ska ta tåget till katrineholm. läskigt, får så jävla många minnen :/ förra året när jag var där asofta. synd att mike-plutt bor på sin skola i småland eller nåt, vi tänkte ju hälsa på han.. hihi. men sen halv tre går bussen till vingåker :)

drömde as sjuka drömmar i natt och jag vaknde av att jag tjöt som ett djur. jag var verkligen livrädd :o usch..

men nu ska jag hoppa in i duschen :)
PÖWSHEJ

Jag blir så jävla irriterad på att jag aldrig kan lyssna på vad dom andra säger, att jag inte fattar förrens det är för sent! För dom hade rätt om dig, precis allt var rätt men jag vägrade tro på det. Jag förnekade det, för jag ville inte att du skulle vara en sån person. Och visst har jag tvekat, jag har frågat dig om det är sant men varje jävla gång så har du suttit och ljugit mig rakt upp i ansiktet. Och till och med när jag såg att du var sån så blundade jag för sanningen, men nu när jag märker hur det ligger till så fattar jag inte att jag kunde vara så instängd i min lilla låssasvärld att jag inte märkte att du beter dig som skit! Du ÄR skit, du är så jävla omogen! Lovar massa saker, men inte fan håller du det, myttar som en häst travar och glappar lite väl mycket med din jävla käft. Och sen är det så synd om dig, och jag ska trösta dig och finnas där för dig, men när det är tvärtom, att jag behöver nån, då kan du inte lyssna eller ge något av det jag ger dig hela jävla tiden. Egoistisk, har du hört det ordet förut? Jag önskar verkligen att någon sticker hål på din jävla bubbla så du kommer ut i verkligheten någon gång och börjar inse hur saker ligger till. Allt kretsar inte bara runt dig! Alla bryr sig faktiskt inte om hur du mår och INGEN kommer göra det om du fortsätter såhär. Det heter ge och ta, men det enda du gör är att ta, och du har tagit allt från mig så jag har inget kvar att ge. Men vet du? Jag försöker endå, jag kämpar och försöker, för jag vill se dig glad. Ser du skillnaden? Jag får ta både dina och mina problem för att du ska må bra, jag bryr mig om andra än mig själv, men det blir för mycket ibland. Och det är då jag behöver stöd och tröst av dig, men du ser inte för det enda du ser är dig själv. Du kommer förlora många kompisar om du fortsätter såhär, men det kanske inte spelar någon roll? För så länge du har kvar dig själv är du väl nöjd. Shit asså, och du kallar andra patetiska? De var först när jag träffade dig som jag insåg vad ordet har för betydelse. Krya på dig.   

I finally got wise, I opened up my eyes, this game is over.

Innerst inne kan jag fortfarande inte förstå att du lämnade mig, så nu sitter jag här och väntar på morgondagen. Jag vill se om solen kan gå upp, utan dig vid min sida. Vi hade så mycket tillsammans, så vad ska jag nu söka efter? Vi byggde upp många minnen och jag kommer alltid ha den tiden i mitt hjärta.. 

Folk brukade alltid säga att jag borde vara tacksam för varje dag, att himlen vet vad framtiden har att ge, eller i alla fall hur sagan fortsätter. Jag trodde er aldrig förrän nu. Jag vet att jag kommer se dig igen, och det är inte själviskt att önska något mer. En till natt, en till dag, ett till leende på dina läppar.. 
 
Jag trodde våra dagar skulle vara föralltid, men det var inte vårat öde. I mina drömmar hade vi mycket tid, men jag hade så fel. Men jag vet nu att jag fortfarande kan finna styrka i dom stunderna vi hade, dom minnen vi gjorde, när jag tänker tillbaks på den tiden.

Dom kan ta imorgon och alla planer vi hade, musiken vi aldrig spelade och framtiden som vi aldrig såg. Alla krossade drömmar, dom kan ta allt, men dom kan aldrig ta våran tid..

Blommorna har vissnat nu, tillsammans med dina brev. Dom kommer aldrig mer se dagsljus igen. Det finns ingen återvändo nu, men det är bara bra för du vet, jag förtjänar mer än tomma ord och löften. Jag trodde på allting du sa och jag gav dig allt jag hade kvar.

Framtiden kommer ändras innan du hinner se det och livet kommer stänga in dig. Det finns inte "en i mängden", så jag kastar all min smärta på dig och du borde få veta att ditt uppträdande gjorde mig starkare än innan.

Jag måste ha varit blind för jag kan fortfarande inte förstå att jag inte kunde se, varför var jag så dum? Men lögnerna börjar visa sig, så säg mig; hur känns det att veta att du nästan förlorade mig? 

Buga nu, för du tog allt jag hade, du spelade en roll och du spelade den som en riktig stjärna. Buga nu, för scenen slutar här. Jag gav dig kärlek och allt du gav mig var på låtsas. Buga då? 

Det spelar ingen roll vad du säger längre, eller hur mycket du fjäskar för jag är fortfarande starkare än dig och jag viftar bort dina ord som flugor. Fattar du, jag bryr mig inte längre och det är så jävla skönt :D

Blev jävligt chockad förut när du hörde av dig :o Det var fan mer än ett halvår sen jag träffade dig, läste liksom bara allt i tidningen, följde hela skiten varenda gång det stog nåt tills det var klart. Har faktiskt inte tänkt så jävla mycket på dig heller, typ för två månader sen när jag pratade med din bror om dig, men inte annars. Så kommer du till Norrköping om två veckor :D Ska bli askul :) 

Who do you think you are!?
Cause once again you broke my heart
I know that love was just too far
It’s hard to catch a falling star
But now I finally realized
You’re a blue-eyed angel in disguise
Just one step too far, so tell me honestly
Who the fuck do you think you are?

Jag är stark, förstår du? Jag behövde nog höra det där av dom andra för att fatta att du verkligen inte är värd mer än skiten under mina skor, för du är så otroligt jävla PATETISK. Är du stolt? Du borde nog vakta käften lite ibland, för den glappar alldeles för mycket, och det blir bara ditt problem till slut. Hur känns det nu; att gå från att vara bra kompis med två personer, till att förlora båda två? Skyll dig själv baby ;)

Jag däremot är jävligt stolt. För att jag klättrade upp helt själv när du stog där och blockerade alla vägar, kastade stenar på mig och försökte knuffa ner mig igen. HAHA, jag lyckade, jag gjorde det, och jag skiter fullständigt i dig nu :D För du är ingenting förutom ett jävla skämt, är det så svårt för dig att se det? Ingen tar dig på allvar längre, du har myttat för mycket :D Och vem är det som är falsk egentligen? Inte fan är det dom du sa iallafall, tror mer att det kanske är.. hmm, .. kanske,, du?

Jag spottar dig i ansiktet jävla pajjas ;D 

.. jag är den du sa att du älskade.

Du lärde mig vad kärlek handlar om, det är inte bara lycka. Men nu måste du lära mig hur man glömmer. För du vet inte hur ont det gör att inte få höra orden jag vill höra från dig: "Jag vet att jag har klantat mig ordentligt, förlåt"

Jag vet att det känns. Det känns som knivhugg i magen när han inte ser en och jag vet hur det känns att dö lite varje gång han går förbi utan att hälsa. Jag vet hur förbannat jävla ont det gör när det luktar honom på ställen där det inte borde det. Jag vet att man går sönder lite mer när han knappt vill veta av en och jag vet hur ont det gör att sakna någon man aldrig får.

Jag saknar känslan att veta att allt kommer bli bra igen. Kommer det nånsin bli bra? Jag fick en gång höra att efter regn kommer solsken, sitter ivrigt och väntar men jag ser inget solsken. Jag har accepterat situationen nu och gått vidare fast du är allt jag saknar, men tårarna som föll förut har torkat ut.

Jag visste hela tiden vad du höll på med, men jag ville bara inte se. För det var så jävla mycket lättare att blunda för sanningen, och sakta invänta att någon annan förhoppningsvis skulle ta tag i mig.

Jag kan torka mina tårar själv, jag kan plåstra om mina egna sår. Men när jag faller och når botten, då behöver jag din hjälp för att resa mig upp igen, som nu? Men du kan aldrig förstå hur hårt jag faller och inga plåster i världen kan täcka alla mina sår, upprivna av folk som betyder.

Ord är igentligen något som jag aldrig kommer förstå mej på. Vem kom på alla elaka och sårande ord? Vad finns det för mening med dom? Orden jag fått höra av dig gjorde mig ordentligt lessen (och det gav mej en tankeställare), men det betyder inte att jag tror på det. FÖR VEM SKA MAN IGENTLIGEN TRO PÅ?

För vem kunde tro att ord kunde göra ondare än hundra slag i magen? Men jag vet nu och jag är trött på att såras av alla ord. Ge mig en spark i magen så blir ja nöjd. För en stund skulle jag vilja sjunka in i mitt inre och enbart fokusera på mig. Jag mår inte heller alltid så bra!

Om du bara tillät mig,
skulle jag ge dig så mycket mer än bara mina tårar..

Jag saknar dig, men inte på samma sätt längre. Det är över nu, det har jag både förstått och accepterat. Det kommer aldrig bli vi igen, och jag blir inte ledsen när jag säger det. Vi var liksom inte menade för varandra, det märkte vi båda två. Jag visste att det var bäst såhär (vi två åt skilda håll) och visst hade jag rätt.

Faktum är att jag nog aldrig mått såhär bra förut, ett tag kände jag mig trasig. Och jag var nog trasig ett bra tag, men det har läkt nu (jag mår nästan bra nu.) Och ett tack till alla vänner som hjälpt mig på vägen, som ständigt pushade mig framåt, som torkade tårarna och sa "det löser sig".

Men jag har kommit över dig nu, och du betyder liksom ingenting längre. Jag har funnit andra saker som fyller tomheten. Men jag vill att du ska veta att jag fortfarande bryr mej om dig, vill inte att något ska hända dig. Du kan alltid ringa mig.

Jag måste erkänna att du har hjälpt mej på många sätt, även fast du inte gjort något speciellt. Det känns som jag har fått tillbaka mitt liv igen, efter en resa som jag trodde var oändlig. Men nu är jag här, och jag står! Jag står på mina egna ben och jag känner mig faktiskt nästan lycklig för första gången på väldigt länge.

Du gick vidare, och det gjorde jag också. Det kommer aldrig bli vi igen, och det glädjer mig att säga, för jag har inte mått såhär bra som jag gör idag på hur länge som helst! Jag hoppas att du inser att du har dig själv att skylla, du valde helt enkelt allt annat före mig.

Och jag vill inte höra allt ditt skitsnack mer. För det biter inte på mej längre, du har ältat färdigt med mig! Jag går inte på dina lögner längre. Jag är värd någon mycket bättre än dig!

jag behöver inte dig,
jag klarar mej utmärkt utan dig!

Och om du tror att jag sitter här och gråter så har du fel. För du betyder ingenting för mig längre, du existerar liksom inte i mitt liv längre. Och när jag blickar tillbaks på det vi en gång var, undrar jag vad fan jag såg hos dig!? Du är som en liten omogen snorunge i mina ögon, fast du är så pass mycket äldre och du är inte värd min respekt längre... Jag har tröttnat på dig.

Om du gör mitt liv till ett helvete,
ska jag göra ditt till ett också!

Please remember, please remember
I was there for you and you were there for me
Please remember our time together
When time was yours and mine and we were wild and free
And remember, please remember me..

Hur mycket jag än skriker och gråter så är det ingen som hör mig. 
Hur mycket jag än letar så hittar jag inget att hålla fast i. 
Hur länge jag än blundar och hur mycket jag än försöker, 
kommer de aldrig se, jag gick sönder för länge sen.

Jag önskar att jag kunde berätta om vackra och fina dagar, men nej, 
jag vet inte längre hur det känns att vara lycklig. 
Hur känns det att se in i en spegel utan att börja gråta? 
Hur känns det att bara leva utan att tänka på överlevnad?

Och det är nu allt gör så ont, när man skakar och inte har kontroll över sina tårar. 
När det gör ont i själen, när tankarna går överstyr, 
när man liksom kommer på sig själv med att hålla andan för att det gör så ont. 
Jag kommer nog aldrig kunna berätta hur det värker här inne 
och hur tankarna har kedjat sig fast.

I desperat jakt på en vän kan du förnedras om igen 
Du skänker mer än någon kan ta för en sekund av nånting bra 
Kan någon ge vad du vill ha, vill någon se vad du har sett? 
Kan du någonsin hitta rätt och få tillbaka det du gett?

Jag lyssnar på låten, som för att plåga mig själv och min själ. 
Jag ser er två framför mig, och känner hur jag sakta glider ifrån verkligheten. 
Mitt skal sitter där, men min själ är borta. Det gör ont, varje ton skär som ett rakblad. 

igår så var vi hos strid, och drack lite. eller jag och sara drack men sen ville matilda med dricka så vi gick och käkade pizza och sen köpte öl. så drog vi tillbaka till strid och då skulle alla gå, strid med så jag och matilda satt ensamma i hans lägenhet i typ två timmar :D haha, sen kom strid och blom nummer två (nån jonas) och så satt vi med dom ett tag, sen drog vi hem till matilda. skulle ju va tysta och smyga i källaren in, men det gick inte så bra. det var ju kolsvart så först hör jag: "boomboom" sen går jag rakt in i lilla matilda som ligger helt platt på golvet. då hade hon snubblat över massa däck och grejer ;D sen när vi skulle gå ner så gled mina skor nerför dom sista trappstegen och det lät ganska mkt där med, och samtidigt gick vi och asgarvade. gick ut igen, till mosstorp och satte oss där ett tag sen gick vi hem till matilda igen, den vanliga ingången, och däckade typ direkt. käkade lite först. sen imorse så drog vi hem till mig och jag fixade iordning mig sen åkte vi till stan. gick omkring där aslänge innan vi drog till hälso för att möta steffe. hade dökul vid hissen för vi skulle smyga på steffe men han om ju aldrig så vi fick ducka varenda gång hissen åkte förbi för att folk inte skulle se oss och tro att vi var dumma i huvet ;D men gick iaf hem till steffe sen och kollade på film och så. mycket trevligt :) nu ska jag snart sova, tror jag har skola imorgon ;D HAHA.

Hejdå :)  

Det är så logiskt, alla fattar utom du
Du har inte en aning, du har inte en aning
Det är så logiskt, alla fattar utom du
Du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu

Hej, jag heter siri, är 16 nånting
Vet knappt ut eller in, jag fattar ingenting
Jag dricker för mycket, men det förnekar jag
Om du frågar mig om sanningen så tvekar jag
Nog torskat på det mesta om jag inte hållt mig i skinnet
För det kostar att festa när du trollar med sinnet
Brukar skylla på trycket, men jag krökar för mycket
En vinare varje kväll, det är så långt ifrån nykter
Försöker mörka mitt sätt men det blir ofta fel
Du kanske känner igen mitt problem
Det är då jag hatar mig själv, för jag är patetisk
Och vaknar upp i hell och bara känner mig så dekis

Det är så logiskt, alla fattar utom du
Du har inte en aning, du har inte en aning
Det är så logiskt, alla fattar utom du
Du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu

Hej jag heter siri, jag är egocentrisk
Totalförändrad men på skalet identisk
Jan dö för dig, men det är inte sanningen nu
Jag kommer springa in i väggen och bara ramla itu
Innan jag fattar vad som hänt, vilka broar jag bränt
Går 12-stegs programmet, dom och alla jag känt
Brukar vara svartsjuk som få, men det var värre då
När du lämnade mig ibland blev hela världen grå
Jag vet knappt vad som är bra med dig
Varför jag kämpar på och bara vill va med dig
Det är då jag hatar mig själv, för jag är patetisk
Det är som och leva i hell, fan vad jag är dekis

Det är så logiskt, alla fattar utom du
du har inte en aning, du har inte en aning
Det är så logiskt, alla fattar utom du
Du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu

Hej jag heter siri, mitt liv är som ditt
Vet inte om du sett det, men det liknar mitt shit
För jag ser allt svart på vitt, alltid missnöjd med nåt
Grubblar över saker som jag nog aldrig förstått
Deprimerad mellanåt, det jag bär på är svårt
Jag tycker synd om mig själv när jag jobbar för hårt
Lovar och inte håller, det som driver mig finns där
Jag gillar dom som delar mitt synsätt och flyger i min sfär
Kanske tappat det helt, spelat för många spel
Målat in mig i ett hörn, fått en törn
Det är då jag hatar mig själv, och kommer på det
För jag har ingen aning om vafan jag håller på med

Just nu sitter jag här och är bakis som en jävla späckhuggare, mår illa som bara fan. Igår började jag morgonen med att dricka en vinare och käka en liten bit pizza, sen kom sara och jag fixade iordning mig i ett kolsvart rum med bara massa ljus eftersom dom håller på med strömmen och hade stängt av den i hela huset. KUL! Men så åkte vi iallafall till blacka och köpte en platta, drog hem till Strid och började dricka bärs.

Sen drog alla därifrån vid 2 typ, så jag och Sara satte oss och körde ölspelet, och sen "jag har aldrig". Hade askul, och sen vid halv 4 lånade jag Strids prasselbyxor som jag fick sätta fast i strumpbyxorna för dom var så stora, och så började vi traska till Kimstad. Gjorde spår i snön så folk skulle hitta oss om vi skulle frysa fast eller nåt, skrev typ; siri was here! och sen en pil till fotspåren som för övrigt gick lite fram och tillbaka över vägarna. Men roligast var ju när min balans försvann helt och hållet och jag bara flög ner i ett dike, så skulle Sara hjälpa mig upp och då ramlade hon med, och jag igen på henne. Sen kom jag iallafall upp på fötterna men då började jag vingla åt andra hållet istället jag drog rakt in en buske på andra sidan vägen. Fyfan vad vi garvade :D

Stannade vid Greby och tog rökpaus, började fundera på ifall vi hade fått rätt cigg med oss med tanke på smaken, men sket i det och knallade vidare :D Kom hem halv 6 och jag var helt kolsvart runt ögonen så pappa undrade om jag var lessen, men det var ju bara snön som hade snöstormat i mitt ansikte xD Gick upp i mitt rum och däckade fan. Sen imorse vaknar vi halv 12 av att pappa och Johan kommer in i mitt rum; bry er inte om oss, vi ska bara byta några kablar, fortsätt sov och låtsas att vi inte finns! Svinlätt, höll fan på att halshugga båda två när dom stog där och pratade överdrivet högt och jag var fan fortfarande full och trött somfan.

Men vi gick upp tillslut och skulle käka, men fick vi det kanske? Nae. Jävla morsan, men sen fick vi endå våran efterlängtade mat som ingen av oss pallade äta upp. Drog upp i mitt rum och halvsov i sängen tills Saras mamma kom och hämtade henne, då hoppade jag in i duschen och sen satte mig här. Ska käka och göra mig iordning lite, sen ut och åka pulka och dricka öl :D ME LIKE <3

Och du, du har sjunkit så jävla lågt i mina ögon. Okej, jag kan förlåta vissa saker du har gjort men det du håller på med nu är fan för mycket. Visa att du är lika gammal mentalt som din verkliga ålder, för just nu beter du dig som en snorunge. Vad är det du är rädd för?

Ändrade planer :D Ska till blacka istället, hem till Strid och supa. Och innan det ska jag och en annan fixa en överraskning åt alla xD Haha, så jävla kul. Milt förvånade alla kommer bli, men det blir bara kul :D Nu ska jag käka och fixa iordning mig, PUSSHEJ.

ska jag sitta kvar, ska jag hålla mina tummar?
vart är min ängel, han som finns i mina drömmar
han som säger att han älskar mig med en stämma
så man vet att han är kär och man aldrig blir lämnad
det känns ensamt att vandra mot nåt fint
alla dom bedrar mig, ja, dom gör mig till is
jag har ett hjärta av guld men har fastnat i en dvala
varför lämnade du mig, jag ville ha dig tillbaka!
så snälla svara, varför ljög du för mig?
jag skulle offrat vad som helst, jag skulle dö för dig
kärlek är som knark, man blir beroende
sen så såras man igen och man saknar sitt förtroende
en inneboende som sitter långt i själen
du var en fitta som dödade min glädje
men så är det för att kärlek bådar aldrig bra
kommer aldrig glömma dig eller våra jävla dagar
när kommer sanningen? jag väntar och väntar
hur är man funtad när man hatar den man älskar
var torsk på massa droger men så blev jag det på kärlek
ditt falska jävla kryp, varför såra mig, ärligt?
det känns besvärligt när jag hör ditt jävla namn
du var ett monster och så jävla känslokall
så ingen annan gick på dig som jag gjorde?
jag vill ta din jävla skalle, jag vill krossa den mot bordet!
du var min ängel, du fick tiden att gå sakta
varför säga saker innan du tagit reda på fakta?

för varje dag som går, för varje hjärta som slår
har jag en tanke på gamla år
men jag kan inte längre se dig
för den tid som gått för alla minnen jag fått
lever vidare, jag tappar inte nåt
vill du lyssna om jag ber dig?

sitter ensam i mitt rum, nu tänker jag på dig
hur är det med dig nuförtiden? det var länge sen jag såg dig
lever du på minnen eller har du förträngt dom,
behöll du gamla kort eller har du redan slängt sånt?
har du nån tanke på våran tid tillsammans,
minns du dagen då vi träffade varandra?
jag vill minnas men det känns bara svårt
för mycket saker som jag inte förstår
jag har gått vidare, men tanken finns kvar
det vi hade tillsammans sitter i än idag
vi snackade om allt, jag vet att det är gammalt
jag ägnar nu en tanke åt våran tid tillsammans

för varje dag som går, för varje hjärta som slår
har jag en tanke på gamla år
men jag kan inte längre se dig
för den tid som gått för alla minnen jag fått
lever vidare, jag tappar inte nåt
vill du lyssna om jag ber dig?

jag har en bild i mitt huvud från förut
där ska den stanna till den dagen mitt liv tar slut
minns du alla fester, minns du alla skämt?
ingen fattade nåt, vi skrattade jämt
hade kul för det mesta, nåt jag inte ville krossa
vi var jämt och jag sov över ganska ofta
men sen igen, du måste tolka mig rätt
jag vill inte ha nåt nytt men jag tycker det är rätt
att kunna tänka tillbaka på den dagen
men du förblir min vän tills jag ligger begraven

för varje dag som går, för varje hjärta som slår
har jag en tanke på gamla år
men jag kan inte längre se dig
för den tid som gått för alla minnen jag fått
lever vidare, jag tappar inte nåt
vill du lyssna om jag ber dig?

för varje dag som går, för varje minne jag får
lever vidare men tappar år
hoppas bara du mår bra..
för varje gång jag ser, för varje tanke jag ger
försöker glömma men faller ner
jag tänker på dig idag

"Knark, knark, knark" knarkade det på dörren.  "Weeeeed" gnisslade dörren.  Dörren öppnades.  Det var herr-Oin och fru Majja.  - Hur hasch det?  Morfin, morfin, vi skulle vilja låna en gryta att koka-in. 

Jag pallar inte tänka, tänder upp en femma
Sätter mig i fönstret och ser hur det regnar
Papper en penna, sorgen bara sjunger
Blåser ut haschröken från mina lunger
Jag ser solen lysa fram bland de mörka molnen
Kanske finns det hopp för mina sinnes sjuka plåger
Alkoholen, drogen blandas med tåren
Varför är kärleken så vacker när den endå bara slår en?
Kanske är det så att inget varar för evigt
Börjar förstå att livet inte har någon mening
Alla fucking minnen gör mig helt hysterisk
Varför märka liv med ondhet, som en tatuering?
Fjärilar i magen förvandlades till knivhugg
Ser blodet på skaftet och känner mig skitdum
Tar till flaskan och skriver ner min svaghet
Men ingen förstår vad jag säger med mina rader

Depressioner följer mig som en andra skugga
Känner hur själen gråter varje gång jag blundar
Tårar faller ner mot mina trasiga drömmar
Mörkret jag bär på vill åt mig som en tunga
Sätter mig och undrar vart fan jag är på väg
Söker efter tröst men ingen finns här
Sorgen i ögonen, ingen behöver den
Försöker le men ingen ser vad som finns bakom det
Vänder mig mot Jesus och gnuggar hans kors
Det finns inga ord och jag saknar hans doft
Tankarna sprider sig omkring den jag är
Varför lämnade han mig ensam i denna fucking värld?

Stirrar på en stjärna och mörkret i himlen
Ser ensamheten kolla tillbaks hela tiden
Tårar längs kinden, allting blir tyst
Finns inga ljud där jag befinner mig just nu
Hans sista kyss är allt jag kan minnas
Undrar vad han gör genom alla dessa timmar
Min väg mot ingenstans drunknar i dimman
Bryter ner på mina knän, alla blommor vissnar
Står resten och lyssnar, men bara en i mängden
Nätterna blir svåra, vrider mig i sängen
Gud, vart fan är du? Just när jag behöver dig
Spriten, droger, jag känner hur dom söver mig
Ni har tagit över mig, jag käkas och plågas
Slår handen i väggen och river mig i håret
Röda ögonen blir stora, jag stirrar in i spegeln
Jävla hora, varför drar du fortfarande ner mig?

Själen skriker efter hjälp
Men jag är fast i mig själv
Det finns ingen som förstår mig
Jag känner hur änglarna gråter
Jag vill sänka alkoholen
Samhället bara slår en
Vill bara trycka in nålen
För det är ingen som förstår mig

Last night I took a walk in the snow
Couples holding hands places to go
Seems like everyone but me is in love
Santa can you hear me?

I signed my letter that I sealed with a kiss
I sent it off and just said this
I know exactly what I want this year
Santa can you hear me?

I want my baby 
I want someone to love me
And someone to hold
Maybe, maybe
Hell be all my own in a big red bow

Santa can you hear me?
I have been so good this year
And all I want is one thing
Tell me my true love is here
Hes all I want just for me
Underneath my Christmas tree
Ill be waiting here
Santa thats my only wish this year

Christmas eve I just cant sleep
Would I be wrong for taking a peek?
Cause I heard that your coming to town
Santa can you hear me?

I really hope that youre on your way
With something special 
For me in your sleigh
Oh please make my wish come true
Santa can you hear me?

I want my baby 
I want someone to love me
And someone to hold
Maybe, maybe 
Well be all alone under the mistle toe

Santa can you hear me?
I have been so good this year
And all I want is one thing
Tell me my true love is here
Hes all I want just for me
Underneath my Christmas tree
Ill be waiting here
Santa thats my only wish this year

I hope my letter reaches you in time
Bring me a love I can call all mine
Cause Ive been so good so good this year
Cant be alone under the mistle toe
Hes all I want in a big red bow

Santa can you hear me 
I have been so good this year
And all I want is one thing
Tell me my true love is here
Hes all I want just for me
Underneath my christmas tree
Ill be waiting here
Santa thats my only wish this year

Well hes all I want just for me
Underneath my christmas tree
Ill be waiting here
Santa thats my only wish this year
Santa thats my only wish this year

Det är varning för ras, gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld som stenar mot glas
Varning för ras

Det är varning för ras, gå så försiktigt du kan
Inga tanklösa, menlösa ord, ingen felaktig fras
Varning för ras

Du kan dränka dig i minnen
Eller litervis med vin
Du kan sjunka ner i sörjan
Och vända dygn
Ensamma dagar, väldiga värld
Orden ekar i hans röst
Ingen sömn och inga svar
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd
Som hugger och vrider sig i ditt bröst

Du har så lätt att stampa sönder, när du väl fått in en fot
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på någon som inte går att nå
Det är snart en vecka sen du ringde, så jag börjar nog förstå

Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när du vill och när du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann

Du har så svårt att säga om jag ens betyder något för dig
Jag räcker inte fram men du har så svårt att vara ensam
Så du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej

Jag kan känna mig bekväm i dina ögon, när du ler
Men du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och upp och ner
Jag tror inte du förstår allt som du säger om det vackra i misär
Du har fått sol i dina ögon och har aldrig varit där

Det vankas vinter och du får ofelbart nåt underligt i din blick
Det är så lätt att genomskåda dina spel och dina trick
Nu faller mörkret över stan, och du går runt och sparkar löv
Som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv

Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för dig
Du spelar nåt slags spel och det kan så lätt bli mitt fel
när du ser på "lilla mig"
Och en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej

Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik

Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig
Ett slag till intet dömt, ja, snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma "lilla mig"
En dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej

Den vackraste stunden i livet var den när du kom och allt var förbjudet
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om för det ekar i huvudet
Och det blod som jag trodde var stilla, det fick du att rinna
Den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna
Och jag somnade den natten i tron på att allt var en del i en kärlekshistoria
Men det visa sig dagen därpå att jag hade gjort fel när jag gav dig en gloria

Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat
Jag satt där och såg med blåögd blick allt jag hade förstorat
Kom änglar och ta mig till honom och ge mig en chans
För jag tror att snart brinner ett hjärta för honom någon annanstans

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
Graderna sjunker så fort överallt
Och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis
Ja, det fryser nu sakta till is
Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
Graderna sjunker så fort överallt
Och här sitter jag och baddar såren med salt
Det går åt helvete med allt..

Han vill ha dig men du vägrar så stolt att förlåta
Han vill se dig men du visar inte kinder så våta
Han vill höra dig men du vet hur dumt det kan låta
Han vill trösta dig men du vill så envist bara gråta
Att du vill bara tro på ditt eget förakt
Och du vägrar lyssna och tro på vad han sagt

Vi kan väl vänta lite och se hur det blir
Vi kan väl lämna varann en liten stund
Vi kan väl gå åt varsitt håll och få nytt perspektiv
Så lovar jag att vi möts för jorden är rund

Ja, jag stod där förstummad, jag trodde han skämta
För jag vet allt för väl vad det betyder att vänta
Så nu sitter jag ensam här och bara torkar
Jag borde hitta på nåt men jag tror inte jag orkar
För huvet är fyllt av klychor idag
Jag bara analyserar och tolkar vad han sa

Vi kan väl vänta lite och se hur det blir
Vi kan väl lämna varann en liten stund
Vi kan väl gå åt varsitt håll och få nytt perspektiv
Så lovar jag att vi möts för jorden är rund

Jag vägrar acceptera det han sa, ja, jag vägrar att förstå
Jag vägrar att tro att det ordnar sig en dag
Men lik förbannat så väntar jag ändå

För tänk om det är sant att han kommer tillbaka?

Jag är utbränd och ledsen fast du vägrar se
Inte bara du som gråter, fan jag orkar inte mer
Men jag skrattar endå, du vet att Siri är glad
Jag letar efter solen men det regnar idag
Min själ den är trasig, den brister dagligen
Och jag vet inte om det nånsin kommer bli bra igen
Har inga tårar kvar, mina ögon har torkat
Jag ber till Gud att han ger mig hjälpen så jag orkar
För du har inte tid, du hinner inte nu
Jag gråter men du drar iväg utan ett ljud
Jag är ockuperad utan dig, kan inte leva alls
Men du sket i det jag sa och du kastade din chans
Du fanns inte då, jag fick klara mig själv
Men du behöver inte, vill inte ha någon hjälp
Så jag sitter själv med ångesten som dödar inuti
Jag orkar inte längre, ärligt, detta tar mitt liv

Så många år som har tagits ifrån mig
Så många gånger som min trygghet åkt ifrån mig
Så många gånger som jag tänkt ta mitt liv
Men jag stannade kvar tack vare ni
Så många gånger som jag gråtit mig till dagsljus
Så många gånger som jag pratat med Gud
Så många gånger jag vill säga hej då
Men jag finns kvar och jag stannar endå

Smärtan som jag har bildar brand, den kan släckas
Men skadorna som gjorts efteråt vill aldrig nämnas
Jag mår inte bra, jag är inte ens okej
Varför finns du inte när jag verkligen behöver dig?
Du bara gick din väg och många dagar blev svarta
Jag tror ej på ord som att ensammast är starkast
För solen har slocknat och elden blev till aska
Glädjen har försvunnit och tiden har stannat
Jag har tänkt en hel del under år i sträck
Varför lyser aldrig solen, varför är det bara regn
Jag menar folk lär ju tröttna på mina jävla texter
Som bara handlar om hur jag har haft det i uppväxten
Du behöver inte läsa om detta stör dig
För jag har aldrig bett eller övertalat dig
Att ens läsa skiten, det är ditt egna val
Så varför läser du nu? Och varför läser du klart?

Så många år som har tagits ifrån mig
Så många gånger som min trygghet åkt ifrån mig
Så många gånger som jag tänkt ta mitt liv
Men jag stannade kvar tack vare ni
Så många gånger som jag gråtit mig till dagsljus
Så många gånger som jag pratat med Gud
Så många gånger jag vill säga hej då
Men jag finns kvar och jag stannar endå

Varför gör du som du gör?
Ser hur mina drömmar dör
Du river upp, och du förstör
Jag vill att du ska vara glad
Jag vill att vi ska ha det bra
Kan vi inte stanna här ett tag?

Jag minns hur dom sa till mig
Det där går aldrig bra
Det fattar vem som helst
Mamma, jag älskar dig
Men jag orkar inte mer, jag vill gråta i din famn
Mamma, jag älskar dig
Men jag känner mej så trött, jag vill somna i din famn..

Jag har färgat håret nu, svart-svart-svart :D

japp, idag skulle jag träffat jenny men hon är massvis med sjuk stackarn :/ så jag ska förmodligen träffa min lilla pluttisjohanna när hon har sovit klart :) men idag var jag på stan iallafall med jenka, köpte trosor, färg, hårnålar och tuggumi. så åkte jag hem och färgade håret, hade tänkt åka till dennis sen ikväll men blom tog han ifrån mig bajskorven.. så får träffa han nån annan dag :) min lillasyrra bakar pepparkakor nu, så jag tänkte hjälpa henne lite sen, aslänge sen ju :O typ två år sen. men nu ska jag kila :)

pusshejs

Det var skönt att prata med dig igår, även fast det var jävligt jobbigt i början. Men det är bättre att det är såhär nu, mycket bättre :)

Jaja, Dennis är iaf min bästaste vän <3 (:

Vaknade vid 7 imorse, åkte hem 8 typ, men biljäveln dog efter typ 1 km så vi fick stå där i 100 år innan den funkade igen. Så nu ska jag strax hoppa in i duschen, eller så skiter jag i skolan och sover istället. Sånt som märks :D

Byebye 

Skönt att ha rett ut några saker som har legat och skavt ett tag. Det var liksom inte värt att förlora en kompis på grund av det här, och alla snackar så jävla mycket där borta nu att allting blev missuppfattat, och folk blev arga och lessna. Egentligen skulle det nog vara bättre om jag gjorde samma sak, sket i er, men jag vill fortfarande ha kvar dig som vän.

Men nu när allt är klart så börjar jag fundera på vad du egentligen håller på med? Jag trodde inte på vad alla sa om dig i början, men det kanske var sant endå? Inte allt, men några saker. Det börjar ju visa sig nu, att du kanske inte är den där snälla, gulliga tjejen som du fick mig att tro att du var. Jag skiter i vilket just nu, men om det här fortsätter och jag märker att det verkligen är på grund av dig så kan du dra åt helvete :)

Sitter och väntar på att Jenny-benny ska ringa, sen ska jag nog hoppa in i duschen och sen sova. Är grymt trött, sov inte många timmar inatt :O Skola imorgon med, näst sista dagen innan jullovet :) SKÖNT! På torsdag ska jag och Jenny hem till Frida och ha lite myspys. Dricka, äta och kolla på film tror jag :) 

Men vi höres och synes gott folk, hejsvejs  

Jag har inga ord kvar, det finns inget längre. Mitt psyke har gått i baklås, jag har stängt in mig och jag kommer inte ut själv. Jag behöver din hjälp, men du ignorerar mig, du fick mig att tro på dig sen sket du i mig. Du vet exakt hur jag känner, för du har känt likadant, endå gör du såhär..

Du lovade att alltid finnas för mig, speciellt nu när jag har det jobbigt. Du lovade Dennis, men du bröt det löftet lika snabbt som du hade lovat det. För inte fan finns du för mig, jag får kämpa helt jävla ensam och det gör ont, det gör så jävla ont!

Du verkar inte fatta att det är bättre om vi pratar ut, för vi gjorde ju aldrig det förra gången, eller hur? Det blev skit förra gången, du gav mig nya falska förhoppningar och när jag insåg verkligheten dagen efter så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag fick panik, jag grät i flera timmar och jag hade precis slutat när du ringde. Efter det kom tårarna igen.

Jag orkar inte ens umgås med andra, jag sitter hellre hemma och är som jag är just nu, helt jävla förstörd, tjuter sönder mig och tänker jävligt dåliga tankar. Men ibland undrar jag om det endå är det bästa, så slipper man ju iallafall skiten. Det är så jävla lätt egentligen, bara en enda sak att göra för att slippa vara lessen, slippa tänka mer. Och ibland undrar jag om du ens skulle bry dig, för du verkar inte bry dig ett skit längre..

Jag kommer ihåg nör jag frågade om du skulle gå på min begravning om jag dog, du sa att du inte skulle klara det. Jag frågade varför och du sa; för att jag skulle tänka på det här, så som vi ligger nu, och alla andra gånger vi har gjort det.. Vet du att det är det enda jag tänker på, och det gör ont i hela kroppen när jag kommer på att jag aldrig mer får ha det så med dig, aldrig mer.

Alla säger att jag ska skita i dig, vänta tills du hör av dig, låta dig sakna mig. Men jag vet ju att du aldrig skulle göra det, du skulle inte höra av dig för du skulle aldrig sakna mig. Du har väl antagligen redan gått vidare och jag borde göra detsamma men jag kan bara inte just nu..

Om du endå bara kunde se alla tårar, om du kunde höra mina tankar och om du bara kunde bry dig bara en liten stund. Jag tror inte du vet hur det känns att inte ha någon i hela världen. Du har din familj, vafan har jag? Jag hade dig, men du lämnade mig precis som alla andra.. 

FAN :(

Alla gånger jag har slagits med saker andra sagt om dig
Då jag tog din sida, då jag faktiskt trodde på dig
Men du lurade mig bra
Då jag trodde att vi delade nåt som kallas vänskap
Att jag tog din sida varje gång, det borde väl räcka
Trodde inte det men det blev tillslut ett kniv i ryggen *pip*
Att gå ifrån det till det här, är du vrickad på riktigt?
För du måste vara duktigt dum i huvudet, fitta
Varje gång som du hör mitt namn så tänk på lyriken
Vi hade ett vänskapsband men det bandet är nu rivet
Som jag ser dig nu så förtjänar du fan ingenting
För jag kommer släppa allt, att du ens fanns till
Jag menar, Gud måste gjort ett misstag
Det misstaget var du!

Nu la du ribban lågt och jag hatar dig än
Nästa gång du får problem, det är bäst att du klarar dom själv
Jag höll din rygg, du höll min rygg, alltid det som kom först
Men nu finns det inget kvar, så försvinn ditt smuts!
Nu la du ribban lågt och jag hatar dig än
Nästa gång du får problem, det är bäst att du klarar dom själv
Vem fan är du? Jag känner inte dig
Du existerar inte längre för mig

Jag skulle lyssnat på dom andra, det dom sa om dig var sant
Att du skulle gå så här långt, du är fan inte sann
Jag trodde vi var vänner men du kasta dig i skiten
Jag skiter väl i det där, jag skiter fan i vilket
Men varför inte frågat din falska subba, din sjuka bitch
För du är en riktig subba, en stupad bitch,
Innan jag släpper detta bakom och lämnar det
Håll dina vänner nära, men fiender närmare

Är du för trög för att fatta ska jag fan trycka in det nu
Om man kollar sakta från idag till förut
Så borde jag fan sparka vettet ur mig själv nu
Jag gav dig fan min tid och nekade mina vänner att dom inte hade rätt
Så vad är felet på dig, vad fan tänker du med?
Mina närmsta vänner hade rätt om dig och ditt sätt
Hade rätt om alla saker som jag tog som ett jävla rykte
Försvarade dig med dina jävla undanflykter
Jag tog ditt parti, och jag stod på din kant
Går du det här hållet så kan du lika gärna dra
Du kommer med ursäkter men gör ändå samma sak
Likadant, varje dag, men jag insåg efter ett tag
Att du borde lägga ner och börja bete dig normalt
Det räcker om ditt liv, ja, det räcker om det
Jag behövde bara en inblick
För är du den här personen så förtjänar du fan bara piss!

Jag vet inte varför, men jag har börjat bli arg istället för ledsen.. Jag börjar tänka att du inte är värd alla tårar, du är inte värd mig! Du sårade mig så jävla hårt, och jag blev så besviken på dig så det finns inte ord. Du lovade att alltid finnas där, du gav mig falska förhoppningar och jag börjar fundera på ifall allting du sa var lögn? Jag vill inte tro att det är så, men det kanske är sant?

Ibland blir jag så irriterad på mig själv, att jag trodde blint på allting du sa, att jag trodde du skulle rädda mig från mig själv. Du var på väg, du lyckades nästan, men sen kastade du mig i en papperskorg märkt "ingenting" och det kanske är bättre om vi inte är någonting längre, inte ens vänner? För jag tror inte jag klarar det.

Men jag vill endå fortfarande ha dig där, jag vill kunna känna den där tryggheten jag gjorde med dig, du blev min bästa vän som jag litade på till max, jag berättade allt för dig, jag visade exakt hur jag kände hela tiden. Men det kanske var det som blev fel? Att jag visade tex. när jag blev arg, för då blev du arg och vi bråkade. Vi hade en underbar tid, förutom det.

Men jag ska börja ta tag i mitt liv nu, iallafall försöka. Jag ska lyckas, jag ska lära mig att må bra utan dig. Du blev min drog, jag blev beroende av dig, men jag ska klara det här, jag lovar. Tror jag iaf..

Baby, baby
When we first met, I never felt something so strong
You were like my lover and my best friend
All wrapped into one with a ribbon on it
And all of a sudden you went and left
I didnt know how to follow
Its like a shock that spun me around
And now my hearts dead
I feel so empty and hollow

And Ill never give myself to another the way I gave it to ya
Dont even recognize the ways you hurt me, do ya?
Its gonna take a miracle to bring me back
And you are the one to blame
And now I feel like - ooh!

Youre the reason why Im thinking
I dont wanna smoke on these cigarettes no more
I guess thats what i get for wishful thinking
Shouldve never let you enter my door
Next time you wanna go on and leave
I should just let you go on and do it
Cause now Im using like I bleed

Its like I checked in to rehab
And baby, youre my disease
Its like I checked in to rehab
And baby, youre my disease
Ive gotta check in to rehab
Cause baby youre my disease
Ive gotta check in to rehab
Cause baby youre my disease

Damn, aint it crazy when youre loveswept
Youd do anything for the one you love
Cause anytime that you needed me, Id be there
Its like you were my favorite drug
The only problem was that you was using me
In a different way that I was using you
But now that I know that its not meant to be
You gotta go, I gotta wean myself off of you

And Ill never give myself to another the way I gave it to ya
Dont even recognize the ways you hurt me, do ya?
Its gonna take a miracle to bring me back
And you are the one to blame
Cause now I feel like - ooh!

Youre the reason why Im thinking
I dont wanna smoke on these cigarettes no more
I guess thats what i get for wishful thinking
Shouldve never let you enter my door
Next time you wanna go on and leave
I should just let you go on and do it
Cause now Im using like I bleed

Its like I checked in to rehab
And baby, youre my disease
Its like I checked in to rehab
And baby, youre my disease
Ive gotta check in to rehab
Cause baby youre my disease
Ive gotta check in to rehab
Cause baby youre my disease

Youre the reason why Im thinking
I dont wanna smoke on these cigarettes no more
I guess thats what i get for wishful thinking
Shouldve never let you enter my door
Next time you wanna go on and leave
I should just let you go on and do it
Cause now Im using like I bleed

Its like I checked in to rehab
And baby, youre my disease
Its like I checked in to rehab
And baby, youre my disease
Ive gotta check in to rehab
Cause baby youre my disease
Ive gotta check in to rehab
Cause baby youre my disease 

HÅLL DIG BORTA!

För jag har lärt mig att så länge du blundar, kommer jag att få kriga mot mitt inre och det svider mer än salt. Och jag vet att du vet att jag går sönder när du vänder ryggen till. Men du låtsas som ingenting, fastän du känner till så mycket mer om mig än jag någonsin kan närma mig. Du stryper mig med dina ord och det värsta är att jag vill ha dig tillbaka, att jag vill ha dig mer och mer för varje dag, att jag inte kan leva utan dig.

Hur mycket jag än skriker och gråter så är det ingen som hör 
Hur mycket jag än letar så hittar jag inget att hålla tag i

Jag kommer alltid komma ihåg det här, spelar ingen roll hur många gånger du säger förlåt, det här är blåmärks liknade minnen som alltid kommer finnas kvar inuti mig. Du förstår inte, man gör inte såhär. Det finns en punkt i livet där du måste välja vad som är viktigast för dig, är du berädd att förlora mig nu? Jag gör allt för dig, men du gjorde visst inget?

Jag når inte längre, utan andetagen går av på mitten
Vantar skulle värma mer än din kroppsvärme nu
Du har blivit så kall

Sitter med ett leende tyst och intalar sig själv ”nej jag behöver ingen, jag klarar mig bäst själv” Men det är lögn. Man ljuger för sig själv för att inte visa sig svag, men visst vill jag ha det där alla pratar om. Den villkorslösa kärleken, den som fyller ens liv med värme och syr ihop hålet därinne. Ett spontant sms, kantiga bokstäver som förklarar hur mycket man betyder.

Jag hade allt utan att jag visste om det
Förstog det först när jag gick miste om det
Ödets ironi har väl sitt finger med i spelet

Jag önskar jag kunde viska i ditt öra att allt är glömt, att det inte finns några känslor mera. Till slut glömmer man bort det säger alla, men jag kan inte glömma. Jag undviker a-brunnar även om jag vet att det inte spelar någon roll, och jag går omvägar till k-brunnar och försöker intala mig själv att det faktiskt hjälper!

För att mitt hjärta är krossat, mina leenden är stulna
Och ingenting kommer att bli vad det en gång var

Jag ger upp föralltid att röra dej, för jag vet att du känner mig på något sätt. Allt jag kan känna smak på är det här ögonblicket och allt jag kan andas är ditt liv. För eller senare tar det slut, jag vill bara inte sakna dig ikväll. Jag vill inte att världen ska se mej, för jag tror inte dom skulle förstå. Jag vill bara att du ska veta vem jag är.

Jag vill inte somna med gråtfyllda ögon igen
Med söndermalt grus i lungorna och osagda ord i halsen

Jag önskar att jag kunde krypa in i mitt skal och skrika: jag klarar mig! Men du ser rakt igenom mig, du ser allt det som gör ont. Förlåt, men det finns inget här som längre känns på riktigt. Det gör så jävla ont att falla att jag helst av allt säger upp mig från mig eget liv nu så jag slipper mer skador från herr ångest. Du gav mig en skyddsväst mot livets kulsprutor men du glömde att jag hellre tar emot kulorna.

Spöka under min hud, för det är bara du som kan
Få mitt blod att frysa samtidigt som du kysser mig

Det finns inget, det existerar inget. Jag är tom, meningslös, ingenting utan dig. Jag är rädd, livrädd. Men för vad? Att få leva utan dig? Var är ljuset som vi en gång delade? Har dina känslor blåst bort? Alla bråk, alla diskussioner, alla lögner. När ska det ta slut, kan det bli som förut, när kan vi bli ärliga mot varandra igen? Kommer det ens att hända? Jag var stark med dig, lycklig och betydelsefull. Jag orkar inte klämma fram alla låtsasskratt, orkar inte ljuga. Jag vill förklara för dig, få dig att förstå att vi måste göra någonting.

För det finns inga änglar, har aldrig funnits några uppskrapade knän eller tankspridda gudar, det vara bara du

Men jag kan inte prata med dig längre, kan inte lita på dig. Det finns så många frågor jag vill ha svar på. Smärta och tårar, du var plåstret då, men nu? Vad gör jag? Förvirrad och deprimerad försöker jag göra nåt, men ingenting funkar längre. Gråt. Hav av tårar. Ännu mera smärta. Du, min andra halva som jag inte tänker mista. Du är ett skäl till att jag överlevt den här tiden.

Jag vill vara vacker inatt
Även med handflatorna fyllda av tårar

DU ÄR INTE VÄRD MIG!

En gång beskrev du hur du beter dig när jag ler mot dig,
men jag fick aldrig säga hur jag kände när du sket i mig.

Jag får ingen luft, jag kvävs av tomheten. Det finns inget att göra när allt hopp har dött. En gång ville jag komma bort, jag ville kunna andas igen, men det spelar ingen roll längre för all min ork är slut. Snaran runt min hals dras hela tiden åt och en gång trodde jag att det skulle få ett slut men jag hade fel. Jag önskar ibland att det var den enda saken jag hade fel i, jag önskar ibland att jag kunde ändra på det som redan skett. Men det är omöjligt, precis som allt annat. Alla behöver någon att hålla fast vid genom tider som är svåra att hantera ensam. När allting sviker och man slutat älska sig själv. Tider då utgångsdatumet på hopp och tålamod för länge sedan gått ut och när ens egna axlar är för tunga för att bära och huvudet värker. Alla behöver en tröstande röst och något att luta sig emot när man känner sig som ett ljus utan låga, som en fågel med brutna vingar och som ett borttappat löv i vinden.

Är sjukt trött på allting just nu, allt går bara neråt. Jag orkar inte drunkna i tårar på nätterna längre, orkar inte kväva skriken och snyftningarna, orkar inte skaka okontrollerat under ett panikanfall. Du höll fast mig när jag hade det jobbigt, även om du inte såg det, inte märkte det. Du trodde att jag frös så jag skakade och du kände inte smaken av salta tårar som jag, för jag låg med ryggen emot. Jag smälte av dina ord, men värmen förvandlades sedan till knivar som stack mig i både ryggen och magen. Varför lär jag mig aldrig? Och hur fan kunde jag låta mig själv tro på dig, när jag endå visste att inte ett enda ord var sant? Jag är så jävla besviken på mig själv, att jag på ett sätt bad dig att trycka mig längre ner på botten än vad jag redan var.

Jag hade krigat mot mig själv så länge att jag inte orkade stå emot känslorna som anföll mig. Okej, jag var svag och du lyckades fånga mig efter ett tag. Jag trodde blint att du var annorlunda, att jag kunde lita på dig men så otroligt fel man kan ha. Jag trodde du skulle vara den där hjälpande handen ett litet tag till iallafall, att du skulle hjälpa mig att komma över alla hinder men så blev det inte. Du fördubblade berget jag redan innan haft så svårt att ta mig över och det värsta är att du inte ser att du hela tiden tar sönder mig bit för bit. Jag kan inte säga att allting med dig bara var bortkastad tid även om jag skulle vilja. Du lyfte mig högt upp bland molnen för att sedan bara släppa, och jag faller handlöst ner mot en avgrund som blir djupare och djupare för varje dag.

Det är väl ingen idé att jag förväntar mig att det ska förändras för jag kommer antagligen bara bli besviken, men just nu är det min önskan. Du krossade min skyddande mur som tog så lång tid att bygga upp och egentligen borde jag hata dig. Kommer du ihåg att du sa till mig att du menar allting du säger? Jag tror inte det, jag tror du ljög mig rakt upp i ansiktet då. Jag levde i min egna lilla värld och jag trodde på varenda ord du sa, vilket jag ångrar som fan nu. I en sönderklippt kopia av en verklighet när du trycker ner mig så hårt att jag inte kan stå själv, när allt är mitt fel, då jag skakar av rädsla och du skrattar åt mina tårar. Är du stolt? Tycker du att du är tuff som är så otroligt känslokall?

Förut när vi pratade så tog det stopp. Det var visst fel tillfälle och förlåt än en gång för allt jag har sagt och gjort. Vi kan tydligen inte prata med varandra utan att tjafsa. Finns inga ord jag skulle kunna säga eller skriva för att få dig tillbaks. Så vad ska jag göra nu? Jag orkar inte gråta mer. Det här har gjort mig trasig, det är bara du som kan få mig hel igen, men det kanske inte är nån mening att ens försöka. Hur kunde det bli så fel? Jag vill liksom krama dig så hårt, nästan så det gör ont. För visst gör kärlek ont? Tillslut gör den alltid det, men just nu tänker jag banka ut alla svarta tankar ur huvet. Jag blir galen, vet inte vart jag ska fly. Sorgen biter i mig, sorgen sliter i mig och sedan försvinner jag sakta. Men du kommer aldrig förstå.

Jag kan inte säga att jag slutat tänka på dig, jag kan inte säga att jag stängt dörren för dig. Jag kan inte säga att vi borde glömma varandra. Och jag vill skriva att jag saknar dig, trots att jag aldrig har haft dig. Jag kanske borde lärt mig hur man gör för att släppa taget? Jag kan inte finna ord, jag kan inte hitta ett sätt att få saker till rätta. Jag vill inte att historien slutar här. Jag kan inte dölja tårarna, och det gör ont att du är så långt borta. Var det jag? Var det du? Som bröt sig lös från det vi en gång var. Varje gång jag tänker på det blir jag tårögd och det känns som jag har rivsår på hjärtat, djupa. Så hur ska du ha det? Så här kan vi inte hålla på i all evighet, ingen av oss mår bra av det, men det verkar ändå som om jag mår sämre. Får nästan för mej att du mår hur bra som helst. Vad hände med allt vi hade?

Minns du alla våra stunder? Jag minns alla ord vi någonsin sagt, men också dom som aldrig sas. En saknad av något som man inte kan minnas, jävla tomhet. Men oh, ge mig ögon att blunda med så jag slipper se när du går utan att vända dig om. Det gör ont när du släpper taget om mig för lätt. Egentligen vill jag bara kasta mig om halsen på dig och berätta att du fortfarande är något, att du fortfarande betyder, men jag vet att det redan är försent. Men så länge du finns här kommer jag nog aldrig glömma dej, känslorna kommer gömma sig, men så fort jag ser dig kommer dom blomma fram igen, dom kommer komma som en våg över mej och jag drunknar, drunknar i dina ögon. Jag har försökt tvätta bort spåren av dina fingrar på min hud, alla dessa ögonblick trycker mot mina trumhinnor. Jag vill inte se, jag vill inte se! Men varenda kyss är inprintad innanför ögonen. Jag skulle kunna skriva om så mycket, om hur vackra dina ögon är eller hur förälskad jag i din röst eller hur mycket jag tycker om när du finns i min närhet.

Jag trodde du menade det du sa, men jag hade fel och de senaste nätterna har jag somnat med söndergråtna ögon. Jag vet inte om jag vågar hoppas längre för jag vet inte om jag vågar tro på att någongång få bli lycklig med någon som jag kan få pirr i magen av att se på. Och vet du? Kärleken var inte så som jag trodde och det var inte livet heller. Om du bara kunde förstå, förstå hur jag känner och hur jag mår. Och om du nångång kunde bry dig om mig, vill känna att du bryr dig. Men det gör jag inte. Du känns så kall och det känns inte som jag känner dig över huvudtaget. Det finns ingenting kvar nu.

Jag står kvar i skuggan och stirrar på väggarna, jag har gått sönder, men det är ingenting du kan se. Kan du känna hur jag går av när jag faller ner i ingenting? Jag är iskall och trasig, det finns ingenting kvar av mitt liv. Det finns ingenting kvar av något. Jag föll för frestelsen, frestelsen av att ha dig nära, att känna din värme, att känna din lukt. Jag föll för frestelsen att försiktigt peta in min tunga i din mun. Jag kan inte vara dina vingar men du får stå på mina axlar om det gör dig starkare, jag kanske inte kan vara ditt ljus, men jag kan vara din lykta i mörkret när du behöver den som mest. Jag kan inte vara ditt svärd, men jag kan vara din sköld som skyddar dig. Jag kan finnas för dig när du behöver vara svag, om du finns för mig när jag behöver vara stark. Jag kan inte dö för dig, men jag försäkrar dig om att jag kan leva för dig.

Jag sliter sönder mig för dig,
men orkar du pussla ihop mig sen?

istället för att förneka den..

För du fanns där och drog mig till dig, in under jackan när jag frös så jag skakade i november. För du fanns där när mina ord vek sig på mitten och bildade kaos hos oss båda. Du fanns där när jag inte längre stod stadigt på jorden och lyfte upp mig för att sedan bära oss båda. När allt gick åt fel håll fanns du där, och jag när vägrade att gå framåt, då puttade du mig dit jag skulle. Vart finns du nu?

Jag hoppas du hör mig nu, att du lyssnar, att du tar in det jag säger. Det är för din skull, för dina öron. Du har gjort mig så otroligt illa, du har svikit bort min tillit, du kastade mig i en papperskorg märkt "ingenting" och kanske är det så, att ibland är man ingenting för vissa, ibland tar man sig inte framåt om man inte har någon som puttar en.

Det är ditt ansvar för ett sönderslaget hjärta, ditt ansvar för en sömnlös natt. Det kanske var jag också, jag kanske aldrig dög, jag kanske aldrig var något flickvänsmaterial och kanske är det så det ska vara. Att de som är så jävla lyckliga att de nästan går sönder är alldeles för bra för att vara sant. För jag vet, att vi var för lyckliga tillsammans men problemen uppkom någonstans på vägen.

Det är lätt att vara efterklok, men jag ångrar verkligen att jag inte tog tillfället mera i akt, att jag inte drog djupare andetag när dina nackhår kittlade mina läppar, att jag inte doftade mer på dig, sparade din lukt i något slags arkiv djupt inne därnågonstans, sparad tillsammans med resten av alla blåmärksblåa minnen du lämnat kvar.

Har gråtit floder men ändå tar inte tårarna slut. Jag orkar inte mer, är redan halv förstörd. Vill inte ha det såhär, eller är det bäst så? Jag saknar dig, kan du förstå det! Men vi borde vara ifrån varandra ett tag, det vet du med, men det är så svårt när man mår såhär, när man saknar någon såhär. Det gör så himla ont. Vill bara ha dig här, snälla håll om mej för jag behöver dig. Vill aldrig gå och lägga mej för jag vet att nästa dag kommer bli lika smärtsam som dagen innan, om inte värre..

Om världen blir delad vill jag vara på din sida, det sjunker i hjärtat när jag ser dig lida. Alla andra får tycka vad dom vill om mig, det är dig jag vill ha som min kille. När jag såg dig första gången tappade jag min balans, jag vill leva med dig i en evig romans. Du är härlig och du får mig att skratta, du är en skatt som jag aldrig vill tappa. Du finns i mina tankar dygnet runt. Jag känner mig så ensam, jag vill ha dig här nu. Bara hålla din hand eller ge dig en kram, det är jobbigt att se dig med nån annan på stan. Natten är mörk, men jag stänger mig inne. Vart du än befinner dig, finns du i mitt sinne, du kan inte värderas. Min mur rasar sönder, hela borgen brinner ner, faller ner i mörka hålet för jag orkar inte mer. Jag torkar bort en tår, fast fler kommer rinna, sluter mina ögon, glider fram genom dimman. Försöker vara stark i stunder av smärta, hålla mig på fast mark och lätta mitt hjärta. Men smärtan vägrar dämpa, så jag fortsätter kämpa. Försöker vara glad och jag fortsätter skämta, men ingenting kommer bli som förut, tar en tyst minut innan tiden tar slut. Och jag hatar dig för det du gjort men jag älskar dig så, allt gick alldeles för fort men jag måste förstå. Mitt hjärta börjar banka, min hjärna fylls med tankar. Jag har svårt att fatta, går runt som en skugga i genom mörkret utan lampa. Jag trampar på, fast det känns så hårt, men det finns ingenting som kan stilla min gråt. Jag vill känna din närhet och höra dig skratta, tiden som har varit har fått mig att fatta. Om jag dör kom ihåg mig, du vet vad jag vill snälla lova att gå vidare. Jag vill vara hos dig och smeka din kind, om jag så ska springa dit du är i en motvind. Du är en ängel från himlen, du är vacker och fin på alla möjliga sätt. Ett liv att dela med dig känns så lätt. Brukar ligger i min säng och låta tårarna rinna, känner hur livet sakta försvinner. Jag vill vara med dig och hålla dig nära, trodde verkligen att vi två var kära. Du finns i allt, tankar och blod, men det ska vara du och jag på denna jord. Men nu har jag dansat sista dansen. Du är min älskade ängel. Du kan knappast va gratis, jag måste stå i skuld? Du är mitt tak när det regnar och mitt golv när jag ramlar, du är allt jag nånsin önskat och jag hoppas att du stannar. Om du skulle dö, så skulle jag följa med, du är de ända på jorden som kan få mig att le. När stjärnorna slocknar är det bara du och jag och resten av världen står helt utanför, stänger av telefonen kopplar bort alla andra. Att få höra din röst är värt mer än allt, jag fryser utan dig och allting känns kallt. Du är som udden på pennan som aldrig ska brytas, du är luften jag andas, utan dig skulle jag strypas. Två pusselbitar som passar perfekt, allt stämmer överens och kemin är korrekt. Dina ögon är skapade av material som inte finns. September nummer 8 är ett datum jag minns.

Sitter här igen, med tröjan jag fick av dig :) Den luktar du nu. Tittade på andra avenyn nyss, beroendeframkallande program :O Ska snart kolla klart på resten av programmen, men behövde en lite paus. JAG LÄNGTAR TILLS PÅ SÖNDAG. 

Fan, jag har mått hur bra som helst nu i några timmar, tror att jag var så arg så jag glömde bort att tänka på dig, sen hade vi så jävla kul nere på skolan så jag glömde bort dig igen. Men sen nu när jag är hemma så dyker du upp i mitt huvud igen och jag saknar dig som fan, :/ Om du ska på den där festen imrogon så tror inte jag att jag vill dit, för jag ser framför mig hur det blir som förra gången och det vill inte jag. Men jag får se, ska prata med dig imorgon. FAAAAAAAN, jag saknar dig så jääävlaaaa myyckeeeet ! :(

Jag tror jag går sönder mer än jag vill erkänna för mig själv. Jag tror jag sjunker längre ner för varje gång jag träffar dig och allting är precis som det inte ska vara. Det kallas smärta och det går rakt in genom huden.

Jag får känslan av att vilja spy upp mig själv, bara för att det gör så jävla ont. Inuti, där man inte kan nå, där sitter det och det svider mer än salt.

Jag kvävs av alla ord jag vill säga men inte kan, jag stryps av ångest för att jag släppte efter, rev muren som hade blockerat alla känslor. Jag trodde verkligen du var en bra kille och jag trodde det skulle hålla längre än det gjorde.. Men egentligen är det ditt fel, för du fick mig att lita på dig, du sa såna saker så jag verkligen trodde dig, jag trodde att du aldrig skulle släppa mig.

Men det blev precis som vanligt, när jag för en gångs skulle inte tröttnar så går det åt helvete endå. Men varför? Båda vill att det ska fortsätta som det var, men endå inte. Jag tycker om dig så jävla mkt.. Varför?

Är det för att vi tjafsade så mycket? Är det för ålderskillnaden? Är det jag, är det du? Vem har gjort något fel egentligen? Det tog lång tid innan jag somnade inatt, tårarna bara vägrade sluta rinna. Men när jag äntligen lyckades somna så vaknade jag av dig, och jag blev så jävla glad, men sen lessen lika fort igen.

Jag kan inte leva längre, jag kan inte äta, inte sova, inte nånting. Jag är helt jävla trasig och det är bara du som kan laga mig.

Älskling, kom tillbaka, jag saknar dig :( 

Någonstans inuti mig har jag tappat livet, och slutat andas för inuti i mig skriker kylan och tröttheten har bitit sig fast i mina ögon. Jag orkar inte mer, först lyfte du upp mig högt upp bland molnen, sen släppte du mig och lät mig falla, falla ner till botten. Och jag faller fortfarande.

Ska aldrig visa mig svag igen, det var då jag blev din ägodel. Jag gör inte om samma misstag igen. Hädan efter kommer jag vara hård som sten och jag kommer aldrig våga släppa in någon i mitt meningslösa liv. Du kan säga till mig vad du tycker jag inte borde och borde göra (inom viss gräns) men det här har gått överstyr och jag tror du glömde bort att jag också har känslor.

Bara sexton men med en själ som fått uppleva århundraden. Och jag vågar inte lita på lyckan så jag fortsätter att falla. För det är ju trots allt det enda jag är riktigt bra på. Hjälp mig, jag saknar dig. Men det kommer jag nog aldrig riktigt erkänna för dig.

Jag sa att jag behöver ingenting just nu, jag ljög. Jag behöver allt just nu. JAG BEHÖVER NÅGONS TÅLAMOD. Jag behöver någons andetag, så att någon kan andas åt mig. Jag behöver någons leende så att jag kan le tillbaka. Jag behöver någons styrka, för jag orkar inte stå själv just nu. Den någon är du, kom tillbaks.

Jag tappade det enda jag höll hårt. Jag tappade nog det enda som nånsin betytt såhär mycket. Jag tappade det, kanske för att jag höll för hårt. Men jag försökte bara hjälpa dig, för jag brydde mig om dig för mycket för att se ditt liv gå åt helvete.

Har inte så mycket att säga igentligen mer än att jag saknar dig, jag älskar dig, du är mitt liv och mitt allt som alla alltid tjatar om. Men du tycks aldrig förstå mig, eller förstår du inte vad orden menar för du aldrig själv känt så?

Jag har ingen längre som jag kan kalla min alldeles egna, du var min trygghet här i livet. Vad ska jag nu ta mig till? Kan inte sova, ligger vaken och tänker alldeles för mycket. Kan inte sova, det blir för kallt utan din värme och närhet. Kan inte sova utan att dina läppar nuddar mina en sista gång innan jag somnar.

Regn och kyla, mitt liv och klimatet passar ihop igen. Jag vill inte vara hemma, jag vill vara där du är. Jag saknar dig så! Kom tillbaks älskling du får inte gå. Jag behöver dig så mycket just nu. Du är min värld och lite till, men det är nog försent nu. Förstår du inte jag behöver din hjälp, för jag vågar knappt gå utanför dörren själv efter det som har hänt.

Jag vill kunna glömma dig men du har samma effekt på mig som musik. Du får mig att vilja snurra runtrunt. Åh va fin du är och ditt leende och ditt prat gör mitt blod varmt. Du får mig att känna mig uppskattad och bra. Du får mig att vilja skrika ut kärleksord till världen, du får mig att vilja skrika ut att du är min, viket du inte är, längre.

Men jag har glömt bort hur ditt skratt låter och hur du lät dina fingerspetsar ta promenader över mina läppar, kinder, näsa, panna, mage och ben. Jag har glömt bort hur du tog flera minuter på dig att välja ord innan du formade de till kärleksvindar du blåste i mina öron. Det finns nog ingen hellre jag vill än att känna din värme.

Jag har glömt bort hur dina läppar såg ut när de log och det verkar som att du har glömt bort din personlighet. Du är inte samma person längre, du är inte killen jag blev kär i. All mjukhet som fanns där har försvunnit, och nu går du vidare utan att vända dig om och jag fick inte ens säga hejdå.

Jag hoppas att du aldrig kommer glömma vilken underbar tid vi igentligen hade. Den dagen du träffar en annan vill jag inte leva längre, för du är mitt allt, min trygghet. Det är du som alltid funnits där, men du har gått vidare med all säkerhet, och det är nog bäst för mig att göra det samma. Vill inte gråta längre.

Jag undrar vart du är och när jag får se dig igen, kommer jag nånsin få se dig igen? Kommer jag få höra din röst och kommer jag få höra dom tre magiska orden från din mun. Tanken att aldrig få trffa dig igen krossar mig. Klarar mig inte utan dig, du var allt. Du sitter som torkat tuggumi på min hjärna.

Undrar hur mycket jag betydde för dig igentligen eftersom du så snabbt vände och gick? Utan att titta tillbaks, utan att säga hejdå. Undrar om du är lika ledsen som mig, undrar om du har gråtit flera nätter i rad. Har du legat sömnlös precis som jag och undrat kommer det nånsin bli vi igen?

Eller kanske var det här det bästa? Åtminstonde försöker jag tro det. Men innerst inne vet jag att det inte är så. Men allt jag har kvar nu är minnen, försöker minnas det fina av vår tid. Kollar alltid kort på dig, och jag minns och gud vad jag saknar dig! Tycker du inte ens om mig längre?

Vi hade alla odds emot oss, det var du och jag mot världen. Vet inte längre vart jag har dig, kan jag fortfarande ringa till dig om jag är i knipa, kan jag fortfarande gråta ut på din axel? Vill du fortfarande höra av alla mina problem, eller har du tröttnat?

Jag har nått botten, jag är fast här. Kan inte göra något annat än att gråta längre, bara du kan dra upp mej från den här skiten, snälla ta tag i mej och dra, för jag kommer inte upp själv. Jag som trodde att vi hade någon sorts framtid även fast jag aldrig sa det. Jag ville inte hoppas för mycket, för jag visste att den här dagen skulle komma.

Jag hatar att jag fortfarande finns där, varför går jag inte bara min väg så jag slipper få mitt hjärta sönder trampat gång på gång? För jag vet ju så väl att du skiter i hur jävla ont det verkligen gör, och det gör ännu ondare att veta att man är andrahandsval, för det är ju det jag är eller hur?

Förlåt men jag kan inte riktigt glömma dig. Du har alldeles för lätt för att släppa min hand. I en värld av idioter står du först i kön. Du sitter som torkat tuggummi i min hjärna och ursäkta men jag klarar inte av fler blickar från dig för de sitter kvar och fräter sönder mig när jag kommer på hur jävla mycket du inte är min.

Du gör det omöjligt för mig att hata dig och jag tror du utplånade mig med tusen spotlights och krossade mig igen. För säkerhets skull, ge mig piller och tabletter så jag kan gå utan ditt leende på repeat. Ursäkta men nej, det går inte utan. Jag kan ju fan inte ens sova utan din närhet, så jag ligger sömnlös.

För jag orkar inte längre, jag orkar verkligen inte längre. All denna jävla skit, jag är fast i botten (trodde jag) men för varje snedsteg du tar, faller jag djupare. Så här långt ner trodde jag inte att jag kunde komma. Spelar ingen roll hur många tårar jag fäller, för du lyckas ändå inte förstå. Och du som alltid skulle finnas där?

Du och jag, jag ser helt enkelt ingen framtid längre. Varför ska jag gå och må dåligt över dig? Trodde vi skulle göra framsteg nu efter allt vi pratat om, men du lyckas bara få mig att backa bakåt. Jag orkar helt enkelt inte längre, du var luften jag andades, du klarar jag mej bra utan. Håller andan tills skiten är över.

När ska allt ta slut? När ska jag få vara lycklig igen och leva ett normalt liv. Jag vill vara 16 år och lycklig, inte en jävla deprimerad tonårstjej som sitter hemma och gråter. Jag orkar inte längre, är trött på att skriva om promblem, när ska jag få skriva om lycka igen?

Jag kan varken förstå in eller ut idag. Man tänker för mycket och man brister ut i gråt, sedan har man ångest för man alltid måste kolla sin lunarstorm, dag in dag ut. (vilket man inte vill, men ändå gör). Man är besatt helt enkelt. Men jag är besatt av många saker.

Jag har kommit tillbaka på ruta ett, igen. Tiden går ju inte att vrida tillbaka, nu är det bara för mig att acceptera det som hänt och gå vidare. Jag kan inte göra något annat. Jag vill att du ska förstå vissa saker, att jag inte bara är någon, någon som du kan leka med. Som ett småbarn med en boll, som du kan kasta runt och sparka på. Jag har faktiskt också känslor.

Jag förstår inte, jag som litade på dig, jag som trodde att jag var mer än bara "en i mängden". Men nu i efterhand förstog jag att ingenting kommer bli som förut. Att ingenting kommer att kännas som förut, se ut som förut.
Jag är villig att visa dig att jag kan ändra på mig, om du är villig att visa mig att du också kan.

Nu ska jag försöka förklara så att du fattar allt det jag vill säga, men som fastnar i halsen.

Bara tanken av att aldrig mer få känna dina armar runt mig som förr, att aldrig mer få kyssa dig godnatt, att aldrig mer få prata med dig och om dig som jag har gjort i typ två månader nu, att aldrig ha din axel att gråta ut mot, gör mig fan knäpp. JAG VILL INTE LÄNGRE!

Jag står i kvicksand och jag sjunker bara längre och längre ner ju mer jag kämpar för att ta mig upp, men du kommer nog aldrig förstå. Vet du tex. hur det känns när andetagen går av på mitten och tomheten biter hål i lungorna? Hur det känns att kriga ett krig man inte kan vinna, för kriget är mot en själv? Det gör så jävla ont och det känns som att jag skulle kunna spy upp mig själv. Om jag ska vara ärlig tror jag inte ens du förstår häften av vad jag menar.

Allting är upp till dig nu och du hade visst lätt att stampa sönder när du väl fått in en fot, även fast du inte gör det medvetet. Du ville inte såra mig, du ville inte göra mig lessen, men jag går sönder Dennis, jag orkar inte mer.

Varje sekund känns som en evighet utan dig och jag vill inte känna såhär mer. Är det trots allt bättre om vi bara är kompisar? Jag vet inte, jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte, för jag behöver dig, men det ger dig ingen rätt att trampa fram och tillbaka över min bröstkorg. Jag orkar inte vara ledsen längre så jag har börjat vara arg. Du vet att jag inte menar allt jag säger, jag lurar mig själv. Jag är inte arg, inte inuti.

Fan, jag har inget vettigt försvar och jag förlorar hur jag än gör, överallt finns saker som påminner om dig, men det verkar inte som att du bryr dig, fast jag nånstans långt inne vet att du gör det. Ibland tror jag faktiskt att du mår hur bra som helst fast det är som det är.

Jag är livrädd. Det är som att någon ligger brevid mig i sängen om nätterna och viskar mardrömmar i mörka stämmor. Jag vill bara gråta men tårarna fastnar någonstans på vägen och ensamheten är lite för tung ibland. Jag vill berätta så mycket för dig men orden fastnar i halsen och kommer inte ut. Det är fel och inte alls bra för du borde veta mer än du vet. Du vet ingenting egentligen.

Tre andetag är för lite för att få andas med en stjärna,
och jag var nog för liten för jag syntes aldrig i din värld.

kan inte gråta längre, har tagit slut på tårar
vänner föralltid men det kommer kännas sjukt för båda
det plågar mig att vi inte kommer sova tillsammans
nu går vi skilda vägar även fast vi lovade varandra
att det skulle vara du och jag förevigt
men utan dig brevid mig kommer livet sakna mening
jag saknar medvind, när fan ska det vända?
ska sluta hoppas men det kommer aldrig att hända
ta dig i kragen, håll dig vaken på dagen
för allting går vidare men saknaden skaver
ingenting blir bättre av att bara gräva ner sig
kommer alltid bli varm i hela kroppen när jag ser dig
tack för alla fina minnen som vi delar
känner rädsla nu för skillnaden att leva
spelar ingen roll nu om det är du och jag
för bara du är lycklig så kommer livet sluta bra

nu blir det till att klara sig själv
och får nöja mig med att bara vara din vän
för kärleken dog medans lögnerna viskade
ärliga ord, men det var ingen som lyssnade

är inte rädd för döden längre, ses på andra sidan
jag längtar redan dit men resan kan bli ganska slitsam
har aldrig älskat nån så mycket som jag älskar dig
you took my breath away och jag vill aldrig hämta den
men försöker vara lycklig idag för
dörren är ju stängd men du har nyckeln tillbaks
iallafall ett tag men man måste gå vidare
inte idag men vill få stopp på mitt lidande
hellre lessen med dig än glad utan dig
men spelar det nån roll när sagan bara slutade?
det var för oss som solen sken som guld
och gick upp varje morgon för kärlekens skull

nu blir det till att klara sig själv
och får nöja mig med att bara vara din vän
för kärleken dog medans lögnerna viskade
ärliga ord, men det var ingen som lyssnade

kanske var det bara bra det som hände
och vad som än händer så är du min ängel
kom till jorden för att ta mig från min depression
det här är ingenting i mängden som jag klätt med ord
ingen av oss ville ju egentligen det här
och jag vill alltid vara vänner fast stämningen finns där
slut på ord nu men jag skriver lite till
tre månader, den bästa tiden i mitt liv
kan bara hoppas på att ödet för oss samman
vill leva med dig och få se döden tillsammans
men vi får se nu vad framtiden kan bjuda på
du och jag åt skilda håll, kan inte bara slut så
så jag lever livet och slutar tjuta nu
för du och jag vi har ett band som aldrig kommer slitas ut

nu blir det till att klara sig själv
och får nöja mig med att bara vara din vän
för kärleken dog medans lögnerna viskade
ärliga ord, men det var ingen som lyssnade

för du vet att allt vi har haft och allt vi har gjort har betytt nånting för mig
och du vet att om jag kunde, om vi kunde, skulle jag va med dig
för du vet att allt vi har haft och allt vi har gjort har betytt nånting för mig
och du vet att aldrig kommer jag att sluta älska dig

det är sena vinternätter, när solen har gått ner
som jag sitter helt ensam och bara ler
tänker på tiden som vi hade tillsammans
det var bara du och jag och ingen annan
jag kände hur du andades, din kropp emot min
hur pulsen slog snabbare och du var bara min
ditt hår mot min kind och du smekte mina läppar
vi kysste varandra och jag ville aldrig släppa
men världen hann ikapp oss och tog ner oss på jorden
kärleken kallade, vi slutade säga orden
allt vi kände och allt vi drömt
fina minnen är nu bara glömt
så tiden går vidare och vi möts nog igen
och jag hoppas att du vet att du alltid är min vän
för jag saknar ditt skratt och jag saknar din närhet
jag saknar din kropp och jag saknar din kärlek
det här är mitt sätt att säga adjö
men du finns i mitt hjärta tills dagen jag dör
så jag står nog där uppe och väntar vid grinden
och vakar över dig med alla änglar i himlen

för du vet att allt vi har haft och allt vi har gjort har betytt nånting för mig
och du vet att om jag kunde, om vi kunde, skulle jag va med dig
för du vet att allt vi har haft och allt vi har gjort har betytt nånting för mig
och du vet att aldrig kommer jag att sluta älska dig

det finns saker som hänt som inte ord kan förklara
men vi delar fina minnen som förblir underbara
men vi låter allt vara och går skilda vägar
dörrar som stängs, men vi fortsätter sträva
kom ihåg att varje sanning kan bli en lögn
men varje sanning kan också va en dröm
allt är borta, försvunnet, ur våra liv
men vi var tvugna att skiljas och ta varsitt kliv
man lär av sina misstag, det är nåt som jag vet
och att jag saknar dig somfan är ingen hemlighet
så dagar kommer och dagar går
minnen bleknar och timmar blir till år
men det känns som igår då det var du och jag föralltid
nu står jag här ensam utan någon framtid

för du vet att allt vi har haft och allt vi har gjort har betytt nånting för mig
och du vet att om jag kunde, om vi kunde, skulle jag va med dig
för du vet att allt vi har haft och allt vi har gjort har betytt nånting för mig
och du vet att aldrig kommer jag att sluta älska dig

jag har äntligen kommit på livet stora gåta
älska, glömma och förlåta
jag har älskat och förlåtit, men kommer aldrig glömma
för du är den prinsen som jag spar i mina drömmar
du vet vem du är och du vet vad som hände
jag säger inget mer för du vet hur jag känner
ge aldrig upp, utan tänk om igen
så jag lägger en rad som är sagt utav ken
nu träffas vi ibland, men inte som förut
så det är dags för mig att inse att allt har sitt slut

för du vet att allt vi har haft och allt vi har gjort har betytt nånting för mig
och du vet att om jag kunde, om vi kunde, skulle jag va med dig
för du vet att allt vi har haft och allt vi har gjort har betytt nånting för mig
och du vet att aldrig kommer jag att sluta älska dig

Igår var det 3 månader sen jag sov hos dig första gången, och det blev väl kanske firat på ett sätt ;D Haha.

Men jag kan verkligen inte förstå hur det blev som det är nu, hur jag kunde få så mycket känslor för dig. Det är sjukt, jag kan inte vara utan dig längre, jag måste veta att du finns där brevid mig, hela tiden. Jag hatar dom sista minuterna i bilen när jag ska hem, då när vi kommer närmare och närmare Kimstad och jag vill bara längre och längre bort. Men jag tänker aldrig erkänna för dig att jag faktiskt saknar dig så fort jag har stängt dörren.

Blir så jävla trött, det är ju bra att använda det ni har innanför pannbenet någon gång iaf... Glädjedödare.

Nu ska jag gå och möta Johanna och vi ska käka pizza och så, eftersom det inte blev nåt med det andra. Och vi ska ha ASKUL! :D Skönt att va i Kimstad för en gångs skull med, kanske kan träffa nån liten rolig prick, typ Robin, och kolla på film med han som jag har lovat i flera veckor, för Johanna ska ju träffa Danne sen ;D Jaja, får se, nu måste jag kila.

Hejdå

.. är att vissa dagar är jobbiga och andra är värre.

Jag inbillar mig själv att allting vi säger och gör har någon betydelse, tänker att allting har en mening och att det beror på oss hur vi känner för varandra. Men ingenting utav det är sant, för det är jag, det är jag som känner. Inte du.

Ingen sa att tiden skulle gå så sakta utan dig, att saknaden skulle bränna hål i huden. Jag är rädd när inte du är här, jag vet inte vem jag ska hålla i handen när mörkret faller och kylan kommer krypande. När sängen är alldeles för stor för en person och tomrummet brevid mig bara växer och liksom knuffar bort mig.

Jag är rädd när jag inte har dina andetag att somna till, när allt jag hör är mina egna tankar. När jag undrar om det är någon annan som får kyssa dina läppar innan den somnar, om någon annan får känna din värme hela natten, höra dina hjärtslag och somna till dina andetag. Jag är rädd.

Ingen varnade mig för oron jag känner varje dag, om att du ska hitta någon annan under den här tiden, någon som är mycket bättre än mig. Vad skulle jag göra då? Om ingen torkar mina tårar, om ingen skrämmer bort mardrömmarna och om ingen skulle lyssna på mig.

Jag klättrar upp för ett rep som skär in i fingrarna och lämnar stora blodiga sår, men jag får inte skrika, inte gråta, jag måste vara stark. Hur ont det än gör så måste jag hålla ut. Jag får inte åka till dig, jag får inte träffa dig, jag måste vara stark och klara det här. Även fast det gör ont.

Just nu behöver jag dig mer än någonsin, när jag går sönder och tappar livsglädjen i marken så den krossas som ett glas. Jag har lärt mig, jag kan det utantill, le så tror dom du mår bra, jag gör det. Dom märker ingenting. Även fast jag går sönder.

Det gör så ont när något så nära är så långt bort. Du finns inte längre, och det kommer aldrig mer bli som förr. Du pratar i gåtor, men jag har lärt mig att höra mellan orden och jag vet inte om jag tror på det du säger. Att allt kommer bli bra, för det blir aldrig bra. Aldrig mer.

Jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter klättra när jag bara behöver stänga munnen för att inte andas. Men jag blundar för sanningen och övervinner min höjdskräck genom hoppet, jag vill så gärna tro på det du säger. Det här är tortyr och det känns rakt in i själen. 

Jag tror jag faller isär lite varje dag, jag tror jag dör varje gång jag ska försöka berätta något som ingen egentligen förstår. Jag tror jag exploderar snart, av alla tillbakahållna tårar och av alla kvävda skrik. Jag saknar dig.

När mörkret smyger fram och dimman blir tjock
När annars glasklara andetag blir till ansträngda flämtningar
När man förgäves ber om någons hjälp
Viskar böner som om någon skulle lyssna
När man ligger där som en utslagen soldat
Skakar av köld och ingen bryr sig
När man faller handlöst mot en klippgrund
När man är säker, när man hoppas 
Att nu dör jag, nu är allt slut 
Men man fastnar i en taggbuske
Taggarna klamrar sig fast i huden och håller fast
När man tänker att allt skulle varit mycket enklare
Om man bara hade fått fortsätta falla
Ner mot dom vassa stenarna
Som skulle genomborrat en och fått ett slut på riktigt
Sen när man blint försöker se genom blodet
Utan att få taggarna i ögonen
För att man ångrar vad man gjorde och tänkte
Man försöker hitta en väg ut
Man ber om en andra chans och ett nytt liv
Paniken kryper fram när taggarna säpper
Och man fortsätter falla i några sekunder
Tills man tillslut vaknar kallsvettig och dränkt i tårar
När man inser att livet kanske endå är värt något
Och att man aldrig skulle göra så på riktigt
För tänk om man skulle ångra sig när det är för sent?

När jag ser dig, ooh, allt blir dött
Det är som nånting som blir nu fött
Som en bäbis imorse när hon sover sött
Sömnig men inte trött
Vill jag ligga brevid dig och pussas blött
Eller kramas, eller vi kan softa
Nuförtiden du vet, jag tänker på dig ofta
Krama dig som en kofta, göra dig varm
Jag vill hålla din hand, jag vill känna din famn
Jag vill säga ditt namn även när andra hör
Fan tjejen, jag vill va med dig tills jag dör
Men jag vet du tror jag säger såhär till alla
Men det är inte sant, jag lovar jag svär, walla
Säger det här till dig för du, du är speciell
Och jag, jag är fett snäll, gullig också, titta jag ler ju
Du måste ge mig en chans, fan jag ber ju
Ser du? Ey, du förvandlar mig
Som min drottning ska jag behandla dig

Jag vill va med dig, eey
Jag vill va med dig, eey
Jag vill va med dig, eey
Jag vill va med dig, eey
Jag känner din smärta som min smärta
En kniv i mitt hjärta, för jag vill ju va med dig

Ey, sakta nu, kärleken är blind men jag vet vad du ser
En stackars liten flicka som faller för din charm
Synd vore om jag försvann i din famn
Du kan skrika mitt namn så mycket du vill
Och hålla min hand, tänk om jag inte vill?
Tjejer var det hah? Mhm, jag har hört om dig
Jag är en fin flicka, vad tror du om mig?
"Ey, jag vet du är fin snälla.."
Men snälla, låt mig fortsätta,
jag ska fortsätta och sluta gnälla
Grejen är, jag tycker du är söt med
Du vet, jag vill pussa dig blöt med
Men då måste du sluta klanta dig,
hänga med ditt gäng och fjanta dig
Inte bara för mig, det här är viktigt, långsiktigt
För jag vill va med dig på riktigt

Jag vill va med dig, eey
Jag vill va med dig, eey
Jag vill va med dig, eey
Jag vill va med dig, eey
Jag känner din smärta som min smärta
En kniv i mitt hjärta, för jag vill ju va med dig

Du har ögon som en ängel, du är vacker som få
Jag ska få ner det på papper och säga tack om det går
För kolla känslorna som bytts
Du fick mina tårar att leva om på nytt
Att visa vissa delar som jag aldrig gjort förut
För första gången i livet har jag tagit rätt beslut
Det blir ett brev till en text som skulle gjorts för länge sen
Men jag var tvungen att smälta allting, allt som har hänt
För allting gick så snabbt, plötsligt stog du bara där
Och jag som trodde att jag aldrig mer kunde bli kär

78 dagar.

Du vet väl att det är dig jag lever för just nu? Du har blivit som min bästa vän, den jag litar på mest. Men du har förstört mig nu, precis så som jag var rädd för. Jag blockerade mina känslor, för jag trodde att det skulle bli som vanligt. Men jag lärde mig att du inte var som alla andra så jag vågade äntligen riva muren. Vad hände då? Det som jag fruktade mest. Att du skulle skita i mig.

Du är den enda killen som jag har vågat visa allting jag känner för, jag har gråtit skrattat och berättat det mesta om mitt liv. Jag har lyssnat på dig, jag har försökt trösta dig när du mår dåligt. Imorse gick jag sönder. Jag orkade inte mer, när du sa det där så gjorde det så ont att jag inte kunde andas. Jag skakade och grät, jag fick panik. Jag ville inte att du skulle lämna mig, du får inte lämna mig. Förstår du inte att du gör precis så som du aldrig skulle göra?

Du vet vad jag vill, hur jag känner och tycker. Men det kommer aldrig bli så igen och jag kommer inte klara det här. Just nu är det som att jag bara faller, fortare och fortare nerför ett stup och hela tiden slår i dom vassa stenarna som sitter fast i väggen. Jag är sönderriven och förblöder, men inuti. Du kommer aldrig förstå..

Jag kan inte fatta att du släpper taget om mig så lätt, efter allting du har sagt. Du fick mig att tro på dina ord, egentligen borde jag hata dig för alla lögner, men jag kan inte. Jag kan bara stänga in mig själv och sakta försvinna utan att någon märker det. "Man vet inte vad man har förens det är för sent", det är så jävla sant. Jag var glad med dig, på riktigt och inte så där tillgjort som förut. Jag mådde bra, men sen fick jag en kniv i ryggen.

Jag vill inte att det ska bli som för några år sen, men det har redan börjat. Jag kan inte äta och jag orkar ingenting. Jag vill inte ens åka till dig idag för jag är rädd för vad du ska säga. Jag är så jävla rädd, kan du fatta det? Jag kan inte ens beskriva med ord hur jävla ont det gör att gång på gång förlora dom som betyder mest.

Det är inte lika självklart att jag överlever längre..

Okej, igår skulle det vara kul, jag och tjejorna skulle festa och ha kul. Men vafan hände? Allt blev skit, jag stog ute och tjöt nästan halva kvällen. Tack Jeppe och alla andra som fanns där och pratade med mig :) <3

Fan, jag orkar inte det här längre. Jag gör inte det, seriöst.. Det finns inte ens ord för hur jag känner just nu ..

Is this a dream? If it is, please dont wake me from this high
Id become comfortably numb until you opened up my eyes
To what its like when everythings right.

I cant believe you found me when no one else was lookin
How did you know just where I would be?
Yeah, you broke through all of my confusion
The ups and the downs and you still didnt leave
I guess that you saw what nobody could see
You found me, you found me

So here we are and thats pretty far when you think of where weve been
No going back, Im fading out, all that has faded me within
Youre by my side, now everythings fine.

I cant believe you found me when no one else was lookin
How did you know just where I would be?
Yeah, you broke through all of my confusion
The ups and the downs and you still didnt leave
I guess that you saw what nobody could see
You found me, you found me

And I was hiding till you came along
And showed me where I belong
You found me when no one else was lookin
How did you know, how did you know?

You found me when no one else was lookin
You found me, how did you know just where I would be?
You broke through all of my confusion
The ups and the downs and you still didnt leave
I guess that you saw what nobody could see
The good and the bad and the things in between
You found me, you found me

Imorgon är det makeup-kurs och sen bär det av till Mosstorp för att hälsa på lilla Fredrk, sen åker jag med bussen med han och Jenka hem till han, så ska jag och Dennis kolla på American Gangster :D Nu ska jag käka nåt, duscha och sova! För det gjorde jag inte mycket inatt. HEJDÅ (:
 

Jag vet inte längre hur jag ska göra. Du kan inte vara två olika personer och du kan inte alltid bryta löften, det funkar inte, okej? Du lovar en sak och du får mig att tro dig, men sen är det som att du helt plötsligt har glömt bort allt igen och du gör precis så som du inte skulle. Jag orkar fan inte..

Ibland är du så jävla underbar, eller oftast kanske jag ska säga, men sen har du dina stunder då du bara driver med mig inför dina kompisar, alltid inför dina kompisar, när du är dryg som ett as och man inte kan säga nåt till dig utan att få ett pissdrygt svar tillbaka. Och ibland på kvällarna, när du har fått som du vill, så är det som att jag inte längre finns där, som att du glömmer bort att jag ligger i samma säng, precis brevid dig. Det känns.

Idag när du höll på och kaxade och var dryg, så vet jag att du såg att jag blev ledsen. Jag såg det på dig när du kollade på mig, och jag märkte det på hur du ändrade dig fort som fan och blev normal på en sekund. Ska jag behöva bli ledsen varenda gång för att du ska fatta att du inte kan hålla på sådär mer? Fan, jag vet inte hur jag ska få dig att fatta att jag är seriös när jag ber dig sluta.

Om du bara visste hur många nätter jag har gråtit mig till sömns, hur många nätter jag har legat klarvaken med miljoner tankar i huvudet, när du bara skitit i mig och sagt massa taskiga saker. Och när jag bara har legat och väntat på att det ska bli morgon så du kan vakna och hålla om mig hårt och berätta hur mycket jag betyder för dig och att jag är bara din. Ibland händer det inte ens, utan du går in i huset när du har vaknat och jag ligger kvar och kämpar mot tårarna för att jag inte vill att du ska se mig svag. Jag vill inte att du ska se att du har sänkt mig och vunnit.

Och jag är så jävla rädd, jag tror jag är mer rädd än du. Men du lyssnar aldrig, det är bara jag som alltid finns för dig när du vill prata om något. Du vet inte hur jag känner, hur jag mår eller vad jag går igenom för du lyssnar inte. Jag rev muren och släppte förbi alla känslor, men jag ångrar mig. Det kommer aldrig bli något mer än det här och jag kommer bli sårad igen.

Du blev sur idag, men du hade ingen anledning att vara sur för det var du som hade gjort fel och du försökte ge mig skulden. Jag orkade inte be dig lägga av och du visste att jag egentligen inte ville men du fortsatte. Jag sket i vad du gjorde för jag trodde allt skulle bli bättre om du fick. Du sa massa saker som fick mig att känna att du inte tyckte om mig för den jag är, utan att du ville ändra på mig för att få mig som du ville. Och du sa att du skulle beskydda mig från allt, men för tillfället är det du som får mig ledsen. 

Det kommer inte funka om det ska vara såhär men jag kommer inte klara av ensamheten om jag skulle släppa dig nu. Förut var det jag som hade makten, men jag har lämnat över den till dig nu och du använder den för ofta. Jag gör som du säger, jag låter dig göra saker du inte fick förr bara för att du ska tycka om mig mer, för att jag ska vara så som du vill men jag kan inte.

Jag ska till dig imorgon och jag har så jävla svårt för att förklara såna här saker, speciellt när du inte ens lyssnar, men jag ska försöka. Men egentligen är det bara mitt fel för jag trodde att du inte var som alla andra, eller jag vet att du inte är som alla andra, men på ett sätt är du det. Du har redan börjat såra mig, släppt taget om min hand och nu är det bara jag som håller mig fast i ett krampaktigt grepp om din handled. Om du säger såna där saker så kommer jag tappa taget och jag kommer ramla tillbaka där jag var förut. Fattar du att det är du som håller i mina känslor? Det är du som bestämmer om jag ska vara glad eller ledsen, om jag ska skratta eller gråta.

Vissa stunder vill jag bara stanna föralltid, stanna tiden när det är så perfekt, när jag är kär och du bara finns där. Men sen förändras det igen och jag vill bara därifrån, jag tappar känslorna, men helt plötsligt kommer dom och många fler tillbaka med sån kraft att det känns som ett knytnävslag i magen, men då är du oftast på dåligt humör och jag får ta all skit, fast jag vet att du inte är seriös med allt du säger. Jag blir ledsen då, och till och med din jävla lillebror ser det men inte du!

Men sen när vi är ensamma igen så glömmer jag bort allt det där, och du verkar med glömma bort det. Då är allting bra igen. Jag önskar att det kunde vara så jämt, för det är då jag mår bra, när jag känner att jag är trygg hos dig, när jag får ligga i din famn och andas in din lukt, slippa tänka på alla problem. När jag älskar hur mysig du är, och när jag är så jävla kär i dig att fjärilarna i magen gör volter. Tror du jag kommer klara mig?

Tänk alla gånger man märker att tjänster man gör för andra inte hjälper alls

Tänk alla gånger som vänner sagt att du, bara du är det bästa dom haft
Dom vill ditt bästa med allt och dom vill hjälpa dig fram
Men när du verkligen behöver får du ingen hjälp alls

Tänk alla gånger jag har suttit med gråten i min hals
Gått ner i depressioner, då mår man kasst
De gånger jag inte har stått för det jag lovat
Vänt kappan efter vinden i hopp om att allt ska ordna sig

Tänk alla gånger jag suttit hemma istället
För att hänga med så kallade vänner på fester
Ensamma hemmakvällar med mig själv och ingen annan
Fast i sällskap med mina tankar lät jag timmar vandra

Tänk alla gånger jag ångrat saker jag sagt
Ord som kommit ut i all hast när jag talat för snabbt
Gånger jag sårat andra utan att mena det
Jag ber om ursäkt nu, förlåt mig, jag menar det

Har mindre vänner nu än då och tänker ofta på
De gånger gänget softade, längtar, torkar tåren
Efter alla de där dumma gångerna jag fått mitt hjärta krossat
Och alla dom som bara varit vän på låtsas

Tänk alla gånger som dom sagt att dom ska hjälpa mig
Sagt att dom ska älska mig, vad hade jag förväntat mig?
När saker blev som dom blev, mina problem
Blev saker som förändrar det som fått mig att le

Tänk alla gånger som jag skrikit på mamma
För att ett liv som dom andra är nåt jag alltid strävat efter
Men dessa jävla nätter utav ensamhet och ångest
Har känt det flera gånger

Tänk alla gånger som jag saknat någon att hålla om
Men somnat ensam, trasig precis som vanligt
Jag har gråtit, tänkt på stunder då jag varit kär
Och alla gånger som jag drömt att du var här

Tänk alla gånger som jag hatat min far
För att jag sagt jag älskar dig men inte fått nåt tillbaks
Men våra bra stunder, är faktiskt allt jag behöver
Och pappa jag blir glad för jag vet att du försöker

Tänk alla gånger som jag gett ut mig själv i låtar
Gånger jag mått dåligt men inte orkat gråta
Dagar jag tänkt på det hatet som getts
Som har dragit ner mig själv på det mest magiska sätt

Tänk alla gånger som jag sett min syster gråta
Tänk alla gånger som min pappa sett mig åka
Ifrån allt efter vi har bråkat om nåt fjantigt
Det här är ingen saga, det här är min sanning

Tänk alla gånger som jag suttit där själv
Gråtit tårar för ett helt liv fast under en kväll
Alla stunder jag själv bett om under och hjälp
Ser tillbaks på allt idag och inser vad som kunde hänt

Tänk alla gånger som jag sett min pappa gråta
För att jag brutit det jag lovat
Tänk alla gånger som jag inte sett en framtid
Det här är ingen saga, det här är min sanning

Tänk alla gånger som kärleken satt mig rakt i skit
Tänk alla gånger som jag ärligt tänkt att ta mitt liv
Tänk dig en värld som rasar
Tänk dig människor jag älskat lärt mig hata

Tänk alla gånger som jag varit ensam
Tänk alla gånger som jag stannat kvar och väntat
Tänk dig ett liv i tårar
När man blivit sårad

Att jag är speciell, var det bara nåt du sa?
Jag undrar varför det blev som det blev, jag tänker varje dag
Om jag gjorde något fel, vad kunde det ha varit
Jag gjorde allt mitt bästa men det blev endå som vanligt

Samma sak igen, jag ramlar ner och blir besviken
Det kanske är bestämt, jag ska vara ensam och liten
Och nu sitter jag här, ledsen och sårad som fan
Varför släppte du mig, när du vet att vi kan

Vi kan klara allt tillsammans, vi kan prata om allt
Har inte känt såhär förut och du vet att det är sant
Vill höra dom orden, att du känner samma sak
Det kanske inte händer men jag hoppas varje dag

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan
Så jag har kvar hoppet om att vi hittar varann
Tänk om livet har en mening, men jag tvivlar på det nu
För jag trodde nästan på att min mening var du

Men jag trodde väl fel, ja det visade sig
Kanske kommer det en dag då du kommer tillbaks till mig
Jag kanske trodde för mycket, kanske tog och överdrev
Men det kändes så rätt, hur kan det då vara fel?

Jag förstår ingenting nu men försöker för din skull
Du ville inte såra någon, men du har gjort det nu
Var det något fel på det sättet som jag var?
Vill kunna kalla dig min, i alla fall för en dag

Jag fick inte ens en chans att visa känslorna jag har
Men du ska vet en sak; jag skulle alltid stannat kvar
Aldrig göra dig besviken, aldrig tänka på att såra dig
Du är så underbar och betyder mycket för mig

Men nu är det som det är och det är inte som jag vill
Men bara du är lycklig ska jag inte säga till
För mina känslor för dig nu, dom är inte lika riktiga
Men bara du mår bra är jag glad, det är det viktiga

Jag hoppades på oss men det blev inte så
Men en enda sak måste jag få dig att förstå
Att allt som jag sa till dig, det var så äkta
Och ingenting på jorden kan få det att ändras

Kanske är jag dum som tror att jag duger för dig
Men ärlighet varar längst, du är det finaste som hänt mig
Det är så konstigt att man alltid tror fel om en person
Att man aldrig ska bli lämnad men det händer ändå

Vissa betyder mer än andra, jag var inte en av dom
Men jag får ändra riktning och försöka börja om
Jag har försökt så många gånger och jag orkar inte mer
Hela jag faller i bitar och det händer steg för steg

Det började med familjen, sedan skolan, sedan vännerna
Sen kom du in i bilden och nu händer detta
Nu är ingenting bra men jag försöker ändå kämpa
Jag vill tro på att det finns nånting, vill tro på det rätta

Men jag somnar och vaknar med tårar inom mig
Mitt hjärta och min själ skriker; jag behöver dig
För du fick mig att må bra, i alla fall för stunden
Kommer aldrig ske igen så jag raderar den sekunden

Jag vill inte förstöra, men det är redan för sent
För när ett hjärta har krossats lyckas det inte bli helt
Men vill förklara för dig att du fick mig att falla
När det gäller ditt leende så slår du alla andras

En vacker dag kanske du kommer till mig
Säger att du har ångrat dig
Jag ska stå på samma plats och vänta för alltid
För jag tror du och jag, vi har en framtid

Ibland så tror jag faktiskt att jag är glad, på riktigt. Det här med att snön kom idag var ungefär som vårkänslor, jag fick lust att hoppa 30 varv runt jorden bara för att det var så jävla fint. Men sen blev jag sur igen för att det aldrig slutade snöa och jag blev helt dyngsur. Men om det är någon snö kvar ikväll ska iaf jag och Jeppe ha snöbollskrig :)

Igår åkte jag till vånga med 12.55-bussen, träffade Jenny och Matte. Så drog vi till stan för Matte skulle sola, så vi knallade omkring på stan lite. Eller hann bara in på Lindex innan han kom igen ;D Haha, träffade Jenka på stan, lilla pluttan :) Sen åkte jag och Jenny hem till henne och käkade, sen vånga igen. Åkte till Dennis och jag och Jenny fick för oss att vi skulle städa hans rum så vi gjorde det :D Då blev det strömavbrott, eller en propp gick eller hur man säger. Så Anette kom och bytte den, för pojkarna var ju latare än latast. Men vi gjorde riktigt fint i hans rum iaf, tror fan inte jag har sett det så städat på hela tiden jag har känt han ;D Sen så hjälpte jag Jenny med hennes gelénaglar, sen skulle dom åka hem så vi låg och myste i Dennis säng, jag han och Jeppe, tills pappa kom och hämtade mig, haha ;D Nu sitter jag och väntar på att Jenny kommer hem så hon kan gå och möta mig :) Sen ikväll blir det vånga tror jag, MYSPYS <3

"You are fine, you are sweet, but Im still a bit naive with my heart."
Förlåt för att jag blev sur igår, men det jag sa stämde iaf. Du behöver nog växa upp lite baby ;) Ååh, jag tror inte du fattar att jag är seriös när jag säger att du ska sluta hålla på sådär, för du verkar inte bry dig speciellt mkt. Jag blir bara irriterad, och jag är inte rolig att umgås med då, haha. Du måste ju inse att du inte är 16 år längre och att ingen ser dig som en kung, även fast du tror det :D För det är jag som är kung och det är jag som är 16 år ;)

Men endå känner jag mig taskig som blir sur för jag vill och kan inte ändra på dig, men det är bara det att du ändrar dig själv beroende på vilka och hur många som är i samma rum. Visst, jag vill inte att du ska toffla eller klänga på mig hela tiden för då kommer jag tröttna, men jag tror jag kommer tröttna ännu mer om det ska va såhär.. Fan att du inte har lunar eller nåt, för det går så jävla bra att förklara saker när man skriver såhär jämfört med när jag försöker förklara IRL ;D

Jaja, vi får se ikväll ska försöka prata med di igen då.
BYEBYE 

Det är så konstigt, ibland så måste jag vara med dig för att må bra och ibland blir jag så sjukt irriterad på hur du beter dig. Det är sant. Du får ändra din attityd lite, annars kommer inte det här funka, vi kommer bråka loss och jag orkar inte det igen. Jag vet att du driver när du håller på, och visst, det var väl kul i början men det har gått för långt. Det är som att du måste vara tuff inför dina kompisar, för när vi är ensamma är du en helt annan person och det är faktiskt inte kul längre.

Du ser ju på mig att jag blir sur, för du säger de alltid, men endå fortsätter du. Du är som ett småsyskon som håller på och retas och verkligen vill att man ska bli arg på riktigt, och det har jag så det räcker här hemma. När vi pratade i morse så sa jag att jag inte tycker om att du håller på så, en timme efter börjar du igen, när vi gått in i köket till Pullan och Robert. Och sen får alltid jag lida av ditt dåliga humör, och det är inte heller det roligaste. Undrar vad du skulle säga om jag tog ut all min ilska på dig. Du skulle antagligen bli jävligt lack, och jag har iaf försökt att inte visa hur sne jag blir.

Dina kompisar behöver inte tro att du kan bestämma över mig, att jag gör allt som du säger, det är ingen idé. Dom har antagligen redan märkt att det är du som får göra allt du försöker tvinga mig att göra i slutet endå. Och att slänga ut mig ur bilen för att jag inte ville kasta din klubbpinne? Hade du gjort det hade det varit tack och hej för dig iaf. Pucknöt (:

Okej, jag känner att jag börjar bli sådär jobbigt sur igen, när jag skriver det här, och folk som läser; NEJ jag snackar inte skit nu, jag har redan berättat vad jag tycker för den personen som jag skriver om, och lägg er inte ens i för det är bara onödigt.

Men det finns även många bra saker med dig, du är otroligt mysig att sova med, du stärker mitt självförtroende massor av alla saker du säger, det är jävligt lätt att prata med dig om nästan allt, även fast jag inte vågar det riktigt än, och jag blir oftast glad i din närhet. (Förutom ibland.) Tyvärr så har du blivit den som jag testar, pga. alla andra killar, och jag lovade mig själv att aldrig någonsin mer bli kär, att aldrig mer lita på en kille. Jag lärde mig blockera alla känslor och därför är allt så svårt nu, jag vet inte ens själv vad jag vill. Men jag är glad att du låter mig ta den tid jag behöver, att du inte skiter i mig bara för det här, att du väntar och lär mig kunna lita på dig. 

Jag trodde faktiskt en gång att jag kunde det, men det förstördes. Inte för att du har sagt någonting som jag har berättat för dig, utan allt jävla snack som går överallt. Egentligen brukar jag inte bry mig om sånt men oftast så stämmer det mesta iaf till hälften. Det har ju alltid någon grund. Jag vill inte stå på någons sida, så därför är jag inte sur på någon och jag bryr mig inte ett smack om vad ni säger, men det jag fick höra fastnade iaf och jag blev rädd.

Och jag är rädd hela tiden, jag är rädd att bli så jävla kär i dig att jag inte kan släppa dig när det här är över. För det kommer inte bli mer än det är nu, och jag vill verkligen inte bli sårad igen. Jag har fortfarande mardrömmar om att bli lämnad helt ensam, av alla, för vet du? Du är nästan den enda jag har just nu.

Jag har nästan tappat taget om mina bästa vänner, dom som jag förut kunde prata om allt med. Jag vågade inte lita på någon, så när det blev för mkt stängde jag in mig själv och det är inte så man ska göra. Så jävla många depressioner när jag bara har legat i min säng hur länge som helst utan att äta eller dricka, enda gångerna jag gick upp var när jag skulle röka, och inte ens mina "bästa vänner" märkte att något var fel, inte ens min familj fattade något först och endå bråkade vi värre än någonsin, allting blev kaos och jag fick värsta dödsångesten.

Men pappa ska ju alltid blanda in massa annat folk eftersom han inte vet vad han ska göra och han tror att jag är som min storasyster, så då blev det kuratorer, soc, bup och sånt. Blev det bättre? Inte ett skit. Jag fick bara höra att jag förmodligen hade AD/HD eftersom jag hade koncentrations-svårigheter och "var som en vulkan" (blev arg för allt), var deprimerad ofta, och att jag borde kolla det så jag kunde få hjälp. Tsss, sug kuk era äckliga! Och sen att jag var problembarn och mina föräldrar borde nog kanske fundera på ifall soc skulle placera mig på fosterhem istället, och det tjatade dom om i 1,5 år. Skader.

Haha jag är verkligen sämst på att skriva bloggar för jag halkar in på nya ämnen hela tiden. Kommer antagligen ångra att jag var så impulsiv och skrev om soc och min familj och hela den biten imorgon. Men, det jag ville få fram var iaf att jag kommer antagligen berätta många saker för dig när jag känner att jag verkligen kan lita på dig, eftersom jag inte kommer klara av att bära på allt själv, utan att bryta ihop totalt igen som värsta psyket.

Känner mig redan som ett psyk, jag skriver till dig, du som inte ens kommer läsa det här. OMG jag är bara för patetisk ibland. Men nu pallar jag fan inte sitta här längre, är röksugen som ett djur och ska upp tidigt imorgon, ska till mosstorp och prata. Föressten så var jag med Jenny och Jenka igår. Tittade på film och tog det lugnt. Jättetrevligt,
men godnatt , ((:

Åker hem idag, :/ TRÅK!

Igår blev det fest iaf, i ett jävla museum jag lovar. Haha, gick fan nästan vilse i den där lägenheten. Tror inte jag var i alla rum ens, hyhy. Träffade massa nytt folk med, jättesnälla var dom :) Fast dom mobbade min dialekt lite, haha. Jaja, jag och milla och nån annan tjej drog iaf från festen vid halv 2, så tog vi spårvagnen till Centralen. Träffade en punkare från Norrland på spånkan, han satt mittimot mig så jag pratade lite med han, och jag fick känna på hans tuppkam ;D Haha. Men vi drog iaf till Mcdonalds och köpte mat, var värsta hungrig. Sen kom Millas mamma och hämtade oss vid halv 3.

Men nu ska jag packa iordning allt, vi ses och hörs :) PUSS!

Är hos milla älskling nu :) Huhu, bilresan hit var väl inte allt för rolig, jag hade 0 saker att göra så jag satt där och körde nåt bilgrejj för mig själv. På ena handen räknade jag typ alla Volvo vi mötte och på andra Saab. Volvo vann dock, sen var det BMW och Opel, då vann BMW, för det kom en precis innan opeln. Mohaha.

Så hälsade vi lite på min syrra och så. Sen vidare hem till Milla. Vi drog till stan och hälsade på Sandra på donkan, men orkar inte skriva exakt allt vi gjorde, kanske kommer senare nån dag. Haha.

Ska typ sova nu iaf, trött som fan. Och sen så är det så att lite saker av mitt förra inlägg är inte helt sant längre. Haha, och jag saknar faktiskt dig nu! Tror vi bara hade umgåtts lite mkt med varandra, varje dag liksom. Men tur att du kom igårkväll/natt iaf :) Annars hade jag aldrig klarat mig tills på lördag ;)

Ajusst ja, jag och Milla följde ju med Dennis och Jeppe till gymet igår, haha jag testade två grejer man skulle dra ner så satt det tyngder i ett snöre typ, vetifan vad det hette, men drog iaf hela min tyngd och lite till ;D Och sen hållde jag på att följa med den där grejen upp eftersom jag inte väger så mkt, så jag typ flög efter den.

Sen käkade vi lite, och åkte hem och Milla somnade, jag drog ut.

Men godnatt gott folk (:

Allting verkar gå åt helvete för tillfället. Personer man trodde var ens vänner har plötsligt bytt stil och klippan man lutat sig mot ger vika. Varför? Ibland undrar jag vad världen har emot mig. Just nu är dom enda jag kan prata med Jenka, Matilda och Becka. Men det är inte alltid lätt att förklara hur man känner, när man inte vågar säga för mycket..

Sen har vi kärleken, vet fan inte vad och hur jag ska göra. Jag vill inte göra dig ledsen, men jag klarar nog inte det här längre. Jag är inte kär i dig och jag kommer förmodligen aldrig bli det heller. Jag vill verkligen inte föroradig för du betyder väldigt mycket, men på ett annat sätt än jag egentligen vill. För visst, du är en jävligt bra kille, en sån som jag behöver för att kunna stå kvar på jorden när det blåser som mest, men jag kan bara inte. Problemet är hur jag ska säga det till dig.

Familjen, eller det man iallafall kallar familj, är jag bara så otroligt trött på. Det enda jag får höra dag ut och dag in är hur dålig jag är på allting som alla andra kan, och att jag borde flytta härifrån snart. Ni är ett skäl till att jag är som jag är idag, ni har förstört mig bit för bit sen jag var fem. Att få höra varje dag att man inte är något värd sätter sina spår och det är väl därför mitt självförtroende har varit i botten dom senaste åren. Jag är inte säker på att jag orkar det här längre, jag gör verkligen inte det och ni kan dra åt helvete båda två! Ni är lika mycket värda som skiten under mina skor just nu, när ni alltid ska hålla på såhär. Det ska bli så otroligt skönt att komma bort från fucking norrköping några dagar, bort från allt skitsnack.

Kärlek nummer två, du är en sån kille som jag och Matilda pratade om förut, och det är inte ofta man hittar såna killar. En kille som man verkligen håller fast vid, trots att vi inte har pratat normalt på flera månader. Jag kan inte säga att jag har glömt dig, för då skulle jag ljuga. Det är bara det att jag ljuger för dig och säger att du inte betyder någonting för mig längre, att du bara är egoistisk, irriterande och omogen. Det sista är dock sant, men jag vet att du inte är så egentligen. Du spelar, precis som jag gör.

Nu kommer det antagligen bli en lång blogg om dig, som vanligt och om ni stör er på det så läs inte, jag har iaf inte bett er! 

Men iallafall, jag har inte varit så glad på ca två år som jag var med dig, och jag tror nästan jag vågar säga att jag var lycklig, utan att ljuga eller överdriva. Du var för bra för att vara sann och jag fick nypa mig i armen flera gånger för att se om du var verklig, att du var min och ingen annans. Tyvärr glömde du visst bort det efter några grogg och du krossade mitt hjärta totalt när den där tjejen sov hos dig. Du ryckte bort mitt krampaktiga grepp om din hand, som jag trodde skulle kunna hjälpa mig upp för ett tag framöver. Först hade du lyft mig högt upp bland molnen, för att sedan bara släppa. Jag föll handlöst, och jag har faktiskt inte landat än. 

Jag grät i dagar, men jag vägrade visa mig svag och ta kontakt med dig, istället väntade jag på att du skulle höra av dig. Jag väntade en vecka, och när du äntligen ringde så började vi bråka. Vi bråkade varje dag i näsan en månad, tills jag inte orkade längre. Jag bad dig att dra åt helvete och du blockade mig. Jag var helt förstörd, jag hade ingen att prata med, ingen att lita på eftersom jag hade kastat bort nästan alla vänner för din skull. Jag ville ju bara vara med dig, vilket var ganska svårt eftersom du bodde så långt bort, så jag satt hemma och väntade på att du skulle ringa. 

Jag pendlade mellan ångestattacker och ilska, jag grät och jag hatade dig, jag saknade dig och ibland tror jag faktiskt att jag älskade dig. Du förstörde allting som jag hade byggt upp, trots att jag hade berättat hur det låg till och du lovade att alltid finnas här. Du fick mig att lita på dig, så du skulle kunna sänka mig, eller hur? Du spelade bara, du ville inte ha något annat än sex. Men du är kille, så vad hade jag förväntat mig?

Jag ringde till dig på fyllan någon gång efteråt, och du skrek att du aldrig mer skulle prata med mig, att du aldrig skulle slösa pengar på att ringa mig och att du skulle blocka mitt nummer om jag ringde dig. Jag grät och drack ännu mer, vilket jag inte skulle ha gjort eftersom jag ringde dig ännu en gång. Denna gången blev även jag arg, jag skrek tillbaka och du klickade mig. Jag skickade sms och du svarade inte, du la på när jag ringde. Jag ville bara säga förlåt för att jag hade blivit arg, jag kröp efter dig som fan för att du skulle ta tillbaka mig in i ditt liv, för jag visste att jag behövde dig för att överleva.

Det gick någon vecka och jag gjorde många tabbar, saker som jag ångrar nu, bara för att glömma dig. Det funkade inte speciellt bra faktiskt, och nu är vissa personer tydligen sura för det. Herregud, det var flera månader sen ju! Varenda tabbe slutade med att jag satt i mitt rum och skakade medans tårarna rann och jag var rädd att få det ryktet som dom flesta andra här omkring har fått. Tyvärr fick jag det, och jag fick höra det igår. Och allt det här har jag gått igenom och går fortfarande igenom, tack vare dig!

Vi blev iallafall sams tillslut, och det var bra ett tag, en vecka ungefär tror jag. Sen råkade jag berätta om allt, och då började du skrika på mig igen. Jag blev arg på dig, för du hade inget med det att göra och sen var bråket igång igen. Nästa gång vi blev sams var dagen innan jag åkte till Bulgarien. Du var hur gullig som helst och du fick mig att tro att det skulle bli som vanligt igen. Men nä jag var utomlands så slutade du svara på mina sms och allting, jag tänkte att det kanske var för att min mobil var cp, att jag skulle få alla sms när jag kom till Sverige. Jag köpte en parfym till dig där nere, och jag tänkte åka till dig innan du flyttade ännu längre bort från mig.

När jag kom till Sverige kom det fortfarande inga sms, ingenting. Jag ringde och du svarade inte. Jag höll på att bryta ihop igen, men du ringde upp på kvällen och jag var överlycklig. Jag sa att jag hade en present till dig och du förstörde allting genom att säga; "Mhm, men det är ju ett litet problem. Vi kommer antagligen ALDRIG mer träffas." Jag gick hem och rev bort presentpappret, ställde parfymen på toaletten och där står den fortfarande. 

Vi blev osams ännu en gång och jag fick panik på tidspressen jag hade, jag var tvungen att bli sams med dig inom en vecka annars skulle jag verkligen aldrig mer få träffa dig. Iallafall inte på tre år. Det gick inget vidare, du fortsatte vara sur och jag fortsatte krypa efter dig. Tillslut orkade jag inte mer. Jag träffade en ny kille, försökte bli kär i honom, det funkade inte. Jag kommer förmodligen såra många killar pga. att jag fortfarande har käslor för dig och jämför alla andra med dig. För du var perfekt, i mina ögon.

Jag tror inte vi pratade med varandra någonting på två månader, men sen ringde jag iallafall. Din mobil var avstängd, så jag lyssnade på telefonsvararen flera gånger om, bara för att höra din röst. Jag ringde dagen efter och mobilen var fortfarande avstängd. Den var avstängd i en vecka och jag skrev till dig på lunar. Du hade inte bytt nummer, bara inte betalat räkningen. Så tillslut funkade mobilen och jag ringde dig. Jag var såklart full och du var upptagen, men du sa åt mig att ringa efter en halvtimme. Jag glömde bort det såklart, men ångrade det dagen efter.

Så jag ringde igen och vi pratade lite, som kompisar och jag saknade dig mer än någonsin. Sen i onsdags så började vi tjafsa på msn, och det slutade med att vi blev osams igen, men den här gången blev han blockad och jag försökte vara stark, jag lät inte tårarna rinna och jag tänkte på annat. Jag trodde att jag äntligen hade slutat vara kär, att jag hade glömt dig.

Men så var det inte. Igår när jag såg att du var inne på msn så gick jag sönder igen, eftersom jag inte kunde skriva till dig, för du skulle antagligen inte förlåta mig igen för allt dumt jag säger när jag är arg och jag skulle säkerligen bli blockad och inte ens kunna se om du är inne eller inte. Jag bröt ihop som så många gånger förut tack vare dig. 

Jag kom hem imorse och var ett vrak, häxan och äckelfarsan började tracka som vanligt och jag kände att jag inte orkade mer, så jag skrek tillbaka vilket gjorde allting mycket värre. Nu är dom förjävliga och jag pallar knappt vara kvar i samma hus som dom längre, men jag får inte visa att jag är svag, jag ska vara starkare än dom. Fast snart tror jag att jag skjuter dom i skallen för dom kan fan aldrig hålla käften! 

Okej, den här bloggen blev jävligt lång, och den spårade ur på slutet men som sagt, jag har inte tvingat någon att läsa. Ikväll kommer Milla och jag hoppas att dom kanske inte är lika jävliga då. Annars stannar jag i Gbg, fixar lägenhet och drar från allting. 

Ska gå upp och fixa i mitt rum nu innan mamma skriker sönder stämbanden och innan pappa glor ögonen ur sig bakom mig när han försöker läsa vad jag skriver. HORFAMILJ, dom enda som är någorlunda normala är väl alla syskon. Även fast jag knappt känner Hanna och Calle men. 

hejdå, nu kommer mamma och slaktar mig !