Matze !

Ge mig nåt som känns...

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

September (2019)

Försöka sortera tankar och känslor

Det är svårt, att förklara för dom som inte förstår...att det är svårt.
En djungel av inlägg, skriverier och uttalanden.. Det finns dom som förstår, och dom är många. Flera än vad jag hade kunnat föreställa mig, eller ens kunnat gissat. Ord som beskriver, tårar som rinner och förtvivlade blickar.
I månader har jag försökt hitta mina egna ord, känslor och försökt få nån form av klarhet...fram tills allt var över. Nu är det över. Precis som för typ ett år sen när beskedet kom sitter jag som blankt blad. Allt känns som ett stort, enormt stort hål som det inte ens ekar inuti. Vad var det som hände egentligen?

Jag har alltid vart expert på att dra streck över, och lägga locket på. Allt som är jobbigt, och allt som gör ont. Stryks. Raderas. Utplånas av jag vet inte vad. Trycks ner i den redan överfyllda ryggsäcken och låtsas som det aldrig hänt. Jag kommer aldrig få veta om jag gjorde rätt den här gången. Skulle jag kanske ha tagit alla andra i hand, ett par djupa andetag, x antal valium och tillåtit mig själv få uppleva allt det där en sista gång, den sista gången. Sista chansen att få visa min tacksamhet. Precis det som Joakim går igenom när han försöker hålla det sista tacktalet på scenen, just det där som gjorde att han trots flera djupa andetag och all, kärlek från alla som var där med själ o hjärta fick avbryta..... När inte ens han i det läget finner orden, vet jag varför min chans att se världens bästa band på sin egen begraving förvann. Den försvann. Och den kommer aldrig komma tillbaks.
På nåt sätt känns det som att jag försöker låtsas som att allt var ett dåligt skämt. Intalar mig själv att jag aldrig fick beskedet, att jag fortfarande tassar runt och väntar på att det snart kommer ny skiva och att gubbarna ger sig ut på tur igen. Så som det alltid har vart. Så länge jag kan minnas. Alltid. Minnen försvinner inte. Kärleken dör inte. Musiken lever, för evigt. Det som har varit kommer alltid leva i hjärtat, i själen. Minnen dör endast när man inte längre minns.

Det finns inget vackert med döden. När nånting som alltid har funnits, som varit ett stöd, gett nån form av säkerhet och som alltid funnits när man det som bäst behöver det, känns det inte bara som att nån rycker undan mattan under fötterna. Det är då som hela golvet försvinner, marken och grunden som allt står på öppnar sig som ett stort svart hål, utan botten. Man bara faller. Om och om igen försöker jag luta mig tillbaka, väntar på att bli fångad, precis i det ögonblicket som jag tror att det är över inser jag att det är sant. Jag faller fortfarande, tror jag. Det är inte som förut. Det fattas nåt. Men jag vill inte inse det. Måste jag det?
Musiken, så levande. Rösten, tonerna och känslorna... Allting är ju där. Ingenting har försvunnit. Kärleken är lika levande idag som för ett år sen, och som för 10 år sen... Samtidigt som jag hittar en ny 747 i Den Sista Sången och gör den till den bästa avslutningen som jag nånsin har hört, så fattar jag dom har gjort det igen. Dom har verkligen gjort det, det bästa avslutet som man kan. Det är vackert, det är kärlek och det är kent. Med flaggen i topp läggs locket på, det är slut. Tack och förlåt <3

"I hela mitt liv har jag väntat
på någon som liknade dig
Hur kunde du lämna mig ensam
i en värld som har blivit så hård?
I hela mitt liv har jag längtat
långt, längre bort härifrån
Nu är du struken från listan
Jag har lärt mig av dig: Alla öden är värre än döden"

Elefanter, Tillbaka Till Samtiden

10 Februari 2017 | Länk | kent | 0 kommentar

Är 2016 dödens år?

Årets där allt som kan gå fel, går fel?
Hittills har det här året mestadels präglats av skrik o bråk, förtvivlan, hysteri o panik, ensamhet och energiförlust. Osämja, utmattning, sjukdom, missbruk, sjukhus och sen nu...kent går i graven...^^
Känns som att begrava en del av mig själv. Det som alltid fanns att luta sig emot, när allt annat sviktar, det enda som har dragit mig upp ur dom djupaste hål jag nånsin varit i, det som alltid funnits och alltid kommer finnas(?), det enda som ingen nånsin skulle kunna ta ifrån mig...kommer försvinna, och aldrig mer komma tillbaka. Jag känner mig tom. Chockad. Samtidigt som det känns som att det kommer bli det bästa slutet på det bästa som har varit. Det kommer bli stort. Det kommer bli vackert och det kommer bli tårar. Och jag kommer vara där. Jag är tacksam, tacksam för allt dom har gjort, tacksam för att dom alltid funnits där, säger som alla 15-åringar gjorde då för 20år sen "-utan kent hade jag varit död."

Det är med blandade känslor som jag sätter mig i solen på balkongen med kaffet i handen denna morgon. Idag är Hagnesta Hill, der är Du och Jag Döden, det är Tillbaka till Samtiden.....och resten, det tar aldrig slut <3

Jag ser fram emot ett lyckligt avslut. Jag ser fram emot morgondagen. Det måste bara komma nåt bra ur det här. Den nya Egoist förgyller denna dag. Tack ännu en gång. I 20års tid har dom hållet mig vid liv. Låt oss göra det sista kentåret till ett av dom bästa som någonsin <3

//.

14 Mars 2016 | Länk | kent | 1 kommentar

Låt oss bli dom som försvann

Inatt är det jag och Joakim, kentnatta, det va länge sen. Extremt längesen.
Längesen jag skrev nåt här. Inte glömt. Bara...inte haft tid, ork, lust, behov.

Man skulle väl kunna säga att jag kommit dit jag ville ;o) Men sen då? Är jag nöjd då? Ja kanske ;0) Jag har väl aldrig varit nöjd. Nånsin.

Jag gav mig ett och ett halvt år. För att se vad jag kunde göra. För att se hur långt jag kunde komma. Jag vågar nästan påstå att jag lyckades. Jag kan inte säga att jag inte har fått känpa. Jag har skrikit, jag har gråtit, jag har gett upp, igen och om igen.

Det tog mig 16mån att skaffa en lägenhet, en utbildning och ett jobb. Heltidsanställd sen början av november och just idag tagit mig igenom halva provanställningstiden. 3 mån =0) 3 kvar!

Jobbet. Mycket tåg och bilåkande. Långa arbetsdagar. En enorm tidspress och mycket trevliga arbetskamrater. Jag har hamnat i ett bra gäng.
Nej jag är inte det minsta lycklig när klockan ringer 03:30 på morgonen. Eller när jag står i bilkön redan 45min sen till nästa patient... Eller när jag städar tredje lägenheten på samma arbetspass som dessutom är heltäckt av långhåriga mattor.

Men när jag sätter i Tramen, i S-Bahn, i U-Bahn eller när jag från motorvägen ser Alexanderplats skymta vid horisonten. Då vet jag att jag är lycklig. Jag är hemma <3 Jag har lärt mig språket. Jag har största delen av BVG-kartan inristad på näthinnan. Samåka till jobbet med partygänget som ska hem från festen är inte direkt sällsynt. Parkeringsvakter som klagar på att bilen på lilla gatan har nosen åt fel håll. Otrevliga alkolistgubbar som kastar ut en för att man inte går och köper öl. Schizofrena tanter som tror dom är besatta av satan. Allt blandas av tacksamma trevliga människor som gör jobbet värt att uthärda. Trots tidspress, långa bilköer, evigt sökande efter parkeringsplats, är jag tacksam. Dom vill ha mig kvar. Dom är nöjda. Jag gör ett bra jobb. Respekt. Jag vrider mig utåin på mig själv ibland. Det blir inte alltid perfekt. Men det blir bra. Alla gör misstag. Misstag kan alltid rättas till. Jag är inte rädd. Jag ser bara framåt. För första gången i mitt liv önskar jag inte att jag var nån annanstans. Jag vill bara vara. Jag har inga mål. Jag söker inget. Känslan att att trivas i vardagen är ny, främmande, ibland skrämmande men framörallt helt oväntad. Ihela livet har jag alltid velat ha det jag inte kan få. Alltid. Nu vill jag inte annat än att allt får vara som det är. Jag vill aldrig åka härifrån.
Alltså det är väl klart att jag helst av allt vill va miljonär och ha en miljonvilla, fyra snygga hästar och en hund och allt det där...som vilken annan människa som helst, aldrig mer behöva jobba. Men det händer inte. Inte i verkligheten.
Jag har nånstans o bo, en man som jag älskar(även fast han är en j*vla idiot ibland), mat på bordet, ett jobb att gå till och hälsan i behåll. Vad mer kan man begära i denna grymma värld. Jag lever i Berlin. Jag älskar Berlin <3 Mer och mer. Utan ände, och det är sant =0)

Visdomsord av J. Berg "Allt har sin tid"

En tid att bygga upp, en tid att riva ner
En tid att gråta, en tid att le
En tid att sörja, en tid att dansa
En tid att vara säker, en tid att chansa
En tid att tiga, en tid att tala
En tid att älska, en tid att hata
En tid att ha, en tid att mista
En tid för den första
En tid för den sista

Du dödar med ett leende
Jag dödar med ett leende
Du träffar alltid mitt i prick
Jag träffar alltid mitt i prick
Hos dig finns ingen tveksamhet
Hos mig finns ingen tveksamhet
Du träffar alltid hjärtat mitt och Ingen tar oss levande
Dom tar oss aldrig levande

En tid för dig, en tid för mig
Vi har vår tid (Dom tar oss aldrig levande)
En tid att ha, en tid att ge
Allt har sin tid (Ingen tar oss levande)
En tid för tvivel, en tid för hopp
Allt har sin tid (Ingen tar oss levande)
En tid för dom, en tid för oss
Vi har vår tid (Dom tar oss aldrig levande)

gonatt //.

7 Februari 2015 | Länk | Berlin | 0 kommentar

Lägesrapport från Storstan!

Så... Long time no see...

Imorrn blir det till att packa ihop allt, tömma lagret och köra alltet till nya lägenheten =0)

Efter typ 8månaders sökande har vi äntligen lyckats hitta nytt bo.
Vi är mitt upp i renovering för fulla muggar och allt känns mest fantastiskt kaotiskt.
Men det det blir kalasens när det är klart *jag är nöjdast*
Lyckliga jag ska få ha schackrutigt svart/vitt golv i köket. Här ska lagas mat :0)
Idag har vi beställt kyl-och frys, tvättmaskin och dammsugare. Och en ny brödrost, en svart!

På tisdag kommer en firma och fixar grundering i vardagsrummet så vi kan få börja lägga golv där inne.

Imorrn blir det fullspeed hela dagen och hela natten. Först flytten på dagen. Fixa och trixa på kvällen. Och natten bär det av ut till Bernau för att tjäna lite extra slantar som verkligen behövs!

För tillfället klagar jag inte på nånting.
Saker/själar man saknar ligger varmt om hjärtat och väntar på återseende <3 <3

Nu vidare i packningen här samtidigt som Schnucklichen beställer grejjer på internet.

Tjooo

//.

28 Februari 2014 | Länk | Berlin | 0 kommentar

Imorgon är det Torsdag

Imorrn när jag kommer hem från skolan är torsdag redan gjord. Äntligen Fredag snart kan jag säga då =0) Känns toppen att verkligen få följa med strömmen och längta efter helgerna. Veckan har ju bara fem dagar och helgen har ju två. Va klagar folk på!? Jag längtar inte tillbaka. Inte nånstans.
Jag sköter mig.
Inte för att jag skulle säga att det är lätt. Va väl ingen som tänkte annat heller antar jag. Men vill man så går det xD

Träningsmässigt måste jag få säga att jag är i skapligt mycket bättre form iår än förra året. Samma tid samma rundor flera antal träningspass i veckan. Rundor som jag fick plåga mig genom förra sommaren går faktiskt riktigt lätt just nu. Duktig jag. 10poäng till mig :0)
Ett mördande träningspass på gymmet igår känns mindre jobbigt i kroppen idag.
Sagan om hur man lyckas bränns nästan 670kcal på 50min är rätt tuff kan jag säga. Men svettas igenom det där utan större bekymmer.
Härligt det där när man har kört benpasset och är så skakig i armarna när man kommer hem så man knappt kan hålla i duschen, då har man fått till det hehe

Kommer överens med maskinerna ganska hyffsat nu. En månad ganska exakt har det tagit att köra in mig på dom. Saknar Nautilus-maskinerna, ja det gör jag ju såklart, bättre finns inte. Men nej, jag vill inte tillbaka xD

Nyss inkommen från kvällstur i joggingskorna. Va ett tag sen sist. Men det har vart så j*vla varmt att dom tillochmed avrådit från fysiska aktiviter både i tidningen och på nyheterna. Badat och simmat med många promenader har det blivit ändå utomhus. Gilla sommar! Även om nästan 40grader är lite väl häftigt.

Hepp pepp nu sova lite, plugg imorrn igen sen räknar vi ner mot helgen ;0)

gnatt

31 Juli 2013 | Länk | Träna | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida