Zofee Lajnd

I´m just human, aren´t you?

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

April (2024)

Jag vill inte vara nere i källaren längre

Jag önskar verkligen att hela dra-täcket-över-huvudet-ge-fingret-åt-världen-för-då-kommer-det-bli-bra-metoden löste allt. Jag önskar att den metoden fungerade som ett skitbra sudd emot alla problem som finns. Åt allt skit som poppar upp som irriterande banners om att man vunnit tre miljoner, då vinsten egentligen är ett härligt virus som äter upp alla program på datan.

Som så många andra har jag en skitperiod just nu. Kanske en höstsvacka? Vette fan, men hur som haver, så fyller den mig med ångest, dåligt samvete, osäkerhet, ovilja, trötthet, sorgsenhet och alla andra skitkänslor. Jag och Ella satt på kinarestauranten idag och gjorde upp en metafor - ett slags hus, där vinden representerar lycka och sånt där dravel och mellanplanet är en slags.. ja.. ni vet, en "okej-plats" och källaren; well, you do the math.

Så därför är rubiken på det här inlägget som det är och nu plötsligt förstår ni den.

Och jag vet inte varför jag känner som jag gör just nu. Jag vet bara att jag gör och över vad jag känner det för. Ångesten är över min framtid, så som morgondagens matteprov och cv:t som jag skulle ha skickat till min APU som är snart.
Dåliga samvetet är för mina utgifter som bara blir fler och fler. Sorgen är troligtvis fortfarande över morfars bortgång för ett par veckor sedan. Trötthet på grund av jag inte sover överhuvudtaget. Osäkerhet för att jag är rädd att vara dålig, så som jag känner att jag är i målet på handbollen eller som jag är som sångerska eller som skribent eller arbetsmyra. Och oviljan kommer ifrån allt det där andra.

Fan vad rörigt allt blev.
Jag ska nog försöka ta itu med mitt liv snart. Ta itu med det på riktigt alltså. For real. Jag måste. Annars är jag rädd för att jag kommer stanna i min källare... och det är inte roligt. alls.

Vaddå låter som 16års medelsvenssons i-landsproblem? "Poor little girl, buhu.."

14 September 2009 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

it takes two to tango, but sometimes.. well, just leave the partner.

Först av allt måste jag säga att jag måste skriva fler blogginlägg om stora artisters bortgång, för det verkar vara det som drar människor till min blogg, haha (allt det där var skrivet i välmening och med skämtsamt ton) :)
Och förövrigt tack till alla fina kommentarer om inlägget om Michael Jackson
- det var jätte kul att höra att många tyckte det var ett fint (men långt) inlägg, trots att jag själv tyckte att det var rätt dåligt skrivet då jag läste igenom det en extra gång efter publiceringen ("Remember to always think twice.." - textrad ur Billie Jean, ironiskt nog)

Men just nu vette hut vad jag ska skriva. Jag hade faktiskt en hyggligt bra sak att skriva om för ungefär tre sekunder sedan, men nu är den idén bortblåst. Då jag får sånna här minneförluster, vilket sker rätt ofta faktiskt, så måste jag gå tillbaka och göra ungefär samma sak som innan jag glömde bort saken, för att komma ihåg den igen. Känner någon igen sig? Så precis innan jag skrev det här och glömde bort vad jag skulle skriva, så tackade jag alla för kommentarer och att....

ja, just ja nu kom jag på vad jag skulle skriva.

Jag brukar säga att två goda saker som är goda var för sig, är ofta inte goda tillsammans. Ofta blir det bara äckligt-som-fan, eller så blir det för mycket av någon smak eller så blir det bara fel antar jag.
Men ibland hittar man rätt, ibland vinner man spelet, ibland tar man hem den där potten som det bara finns en chans på miljonen att få.

Yeah, thats right, jag har hittat en av dessa.

Kaffe och Oboy.

Okej.
Det är inte det bästa av två världar kombinerat till en, jag erkänner fullt och ärligt. Men det funkar faktiskt om man är sugen på kaffe och oboy samtidigt (wow, jag känner hur min iq förvandlas till samma nivå som en badbolls - förlåt alla badbollar som läser detta).

Det var en helt vanlig kväll och jag blev sugen på något sött men ändå något lite strävt. I vanliga fall nöjer sig man sig kanske med tanken bara, men jag bestämde mig för att jag var tvungen att sätta punkt för mitt begär och begav mig in i köket.
På vägen igenom korridoren till köket (ni måste ju undra vad jag bor i för slags hus, men det finns en slags korridor som är mindre än 2,5 meter lång, så nej - jag bor inte någon skola eller sådär) och insåg att "fan, jag är sugen på kaffe".

Nu är det ju så att jag faktiskt vuxit upp... Hm, egentligen inte, men jag är en kaffedrickare, du vet en sån som ibland får huvudvärk om den inte får kaffe men som ändå inte gått så långt att den dricker kaffe varje dag och inte utvecklat ett jätteberoende än (djupt andetag), och jag dricker mitt numera, vuxet nog, kaffe svart utan mjölk eller socker.

Så visst, min längtan efter något strävt var över, men fortfarande fanns ju den här känslan av en gnutta söthet kvar, men jag ville inte ha socker i mitt kaffe, oh no. Där blev jag tvär som en femåring och ställde mig vid skafferiet medan vattenkokaren kokade (what?!) vattnet till mitt snabbkaffe.

Och då såg jag den ultimata lösningen.
Jag tyckte jag hörde en änglakör sjunga, fåglarna kvittra och tycktes se ett ljust sken kring den -
japp, det var oboy-kartongen.

Så jag mickrade mjölk (heter det mickra? det såg så fint ut att skriva, för att vara något man värmer i micron liksom) och fixade allting tills micron plingade och mjölken var varm.

Sen tror jag liknade en vetenskapsman faktiskt, fast utan stora glasögon och vitt stort hår och vit rock. Kändes nästan som om jag vara tillbaka till NO:n i högstadiet, fast med en väldigt mycket enklare uppgift framför mig dock (eller svårare.. beror på vilken synvinkel man har på saken). Jag hade tre koppar framför mig: en med färdigt kaffe, en tom och en med oboy i. Sen hällde jag i en del av kaffe och en del av oboy i den tomma muggen och smakade efter hand vad som var bra.

Och det blev helt okej, fyllde alla mina behov kors och tvärt och nöjd och illamående blev jag efteråt.

Slutsatsen med andra ord är:
Så två goda saker kanske funkar ändå tillsammans.. ibland.. ofta.. kanske.

Och det här var ett totalt onödigt inlägg faktiskt, en totalt flopp mot mitt Michael Jackson-inlägg antar jag. Många av läsarna som kanske (inte) läser detta, kommer ha stora frågetecken i pannan då de läst slutmeningen, och jag förstår er.

För ni är en god sak, och jag är en god sak och tillsammans är vi kanske äckliga ändå, haha.

Ni ser. Jag tror faktiskt jag är hyggligt skruvad ändå (eller så är det koffeinet som kickar igång nu).

Asch nu slutar jag faktiskt, får skriva om något bättre och mer intressant och läsvärt nästa gång.

- Ciao!

16 Juli 2009 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

framtiden, här kommer jag!

Det är en fantastisk känsla faktiskt, nästan en helgalen sådan.
Och vilken idé, en som bör ha varit så solklar sen så länge.

Jag vet plötsligt hur jag vill med mig framtiden (tror jag) och det känns konstigt nog helbra. Jag som har gått och vältrat mig och rört mig fram o tillbaka i lägenheten, med djupa fåror i pannbenet och undrat över vad fan jag ska ta mig till i livet.

För er som kanske inte känner mig (men jag tror ingen som jag inte känner läser eller besöker den här hemsidan, men ändå) så måste jag berätta att jag är en mycket stor film fantast (läs nörd) och älskar att kritisera/berömma skådespelare, handling, budskap, trovärdighet... listan kan göras lång.
Lite mindre känt dock, är att jag älskar att skriva och börjar konstant på nya projekt hela tiden, hoppar mellan olika saker och bara skriver alla ideér som poppar upp i huvudet.

Därför - borde det inte kanonbra idé att kombinera mina två stora intressen och förena dem till ett?
Jag vill nog bli filmrecensent (minus dock är att jag inte kan stava ordet, haha).

Jag skulle nog också vilja skriva om Greek på kanal5.se och ge det svenska folket en chans att läsa en väl uppdaterad sida, istället för en ren översättning av den amerikanska; men ett projekt i taget - skynda långsamt!

Meningarna nu börjar på mycket "jag", men hallå; den här bloggen ska ju handla om mig och bör därför börja med "jag". Så, Jag, har även beslutat mig för fler framtida beslut som känns så otroligt bra.
Bland dessa finns bland annat att fixa upp min lägenhet (måla väggen, måla om badrummet och göra en garderob), bleka mitt hår vitare (det är lite smågult ännu), leva lite vildare (jag har gjort det, jag kan göra det igen!) och se livet ifrån dess positiva synvikel än dess negativa.

Med detta tror jag även att jag ska försöka bli mer aktiv här, fast - haha - det skriver jag varje gång tror jag och det blir kattskit av alltihop ändå :)

För er som vill träffa mig under sommaren, hör av er bara! Jag kommer spendera mycket tid i Sälen, men kommer även dra på Peace and Love
men som sagt,
vill någon umgås, hör av er till min mobil, hemtelefon, mail eller mamma.

(och en avslutande gossip girl-avslutning....)
XOXO, Sofie Lind

10 Juni 2009 | Länk | whatever, dear | 1 kommentar

Längesen har jag hört

wow.
det var längesen jag skrev. Längesen jag formade mina tankar med riktiga ord, så att andra kunde förstå.

Den här bloggen är lite som en björn! Den går i ide titt som tätt, haha.

Hursomhaver jag ska börja skriva ordentligt nu.. fast så säger jag varje gång då jag inser att det var läskigt längesedan jag skrev, haha. Och varje gång blir det detsamma; jag skriver och jag skriver inte, kommer på mig själv att skriva, skriver och glömmer sedan.

I alla fall,
liket lever och så vidare. Får skriva vidare senare, då jag inte har mitt morgonkaffe-beroende hängandes över huvudet, eller då jag inte är lika morgontrött.

Ha det bra, update is around the corner!

/s

4 Juni 2009 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

Mer solsken till folket!

Idag var faktiskt första dagen på länge som kändes bra rakt igenom. Okej, det var kanske en lögn: den kanske inte var bra till 100 % men åtminstone till 89 %.
Eller kanske..skitsamma, någon procent hit och dit, men det var okej åtminstone!
Jag var positivt inställd till det mesta, jag var glad, jag hade trassligt hår och bar en vårjacka - kan det bli bättre?
Okejdå, jaaaaaa, det kan bli bättre, men för att bara för att göra sätta den extra guldkanten på dagen, så åt jag min första glass för iår.

Säger ju det! min dag kunde ju knappt ha blivit bättre.
ja, eller, om man bortser ifrån den lilla kylan och den stora blåsten, och kanske att glassen i stort sett smält när jag väl fick av den pappret... men skitesamma!

Det är sånna här dagar som allt känns oslagbart, trots att dagen ligger i skärvor kring en. Det är sånna här dagar som får mig att gå runt med ett fåning leende inombords och bara skratta åt världen och alla små pettitesser.
Och ja, det var sol idag. Sol i mitt liv, sol i min vardag!

Jag önskar att alla fick ha sånna dagar jämt. Faktiskt. Då allt känns så bra och att inget är riktigt omöjligt (fast vissa saker är det, trots att man inte gärna vill att det är det).
Fast i samma stund kommer jag på
att hade jag inte haft en skit-period nyss, då allt bara kunde far åt helvete, så hade jag nog inte uppskatta dagen som var idag. Antagligen hade den bara varit en av alla solskens dagar fyllda av lycka; men ärligt, så tror jag man blir trött på dem efter ett tag.
Jag tror nästan solskensdagarna till slut inte betyder något då, precis på samma sätt som ordet "förlåt" tappar sin mening efter den tusende gången det upprepas i följd.

Jamie: Without suffering there would be no compassion.
Landon: Yeah, well tell that to those who suffer.
(A walk to remember, 2002)

Och det är sanning det som sägs i de där replikerna som delas mellan de två huvudukaraktärerna Jamie och Landon. Utan de där förjävliga dagarna i våra liv så kan vi inte uppskatta de goda dagarna i livet, men som sagt - försök berättar det för de som har förjävliga dagar tjugofyra sju trehundra sextiofem dagar om året.

Kanske ska man inte klaga över sin vardag alls om man tänker på dem. Kanske ska man bita ihop angånde uppsatsen som inte blev riktigt som den var tänkt att bli, eller stänga ute de bitande känslorna som uppstår efter att ens äkta blyghet sticker fram. Kanske ska man bita ihop då man själv har en förjävlig dag och kanske tänka att det är fler som upplever detsamma, trots att ingen talar om dem.

Men nu ska jag göra ett statement till någon där uppe, vad hans eller hennes namn är, oavsett existens eller inte
Jag säger:
fler solskens-moment i den annars förjävliga vardagen. Om du däruppe inte kan ge oss strålande sol och lycka hela dagarna, ge oss tamefan lite regn med solsken då - det räcker längre än vad man tror.

:)

17 Mars 2009 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

kasta sten och rosor för all del.

Blir arg.
bara så arg.
Du gnäller, gnäller, gnäller.
du gnällde om världen för mig,
du klagade på de i din omgivning.

jag var där, varenda jäkla gång.
jag satt och höll med, satt och försvarade andra.
jag var där.

men nu
tillhör jag dem som du ger fan i.
jag tillhör kategorin "inte saknad över huvudtaget" för dig.
samtidigt hyllar du de som du kastat sten på.

de betyder världen om för dig, du älskar dem så att hjärtat slutar slå.
men du
skulle du kunna tänka dig
att göra ett litet utrymme för mig där också?
jag begär inte mycket av dig
bara en milli-millimeter.

så ja, jag blir arg varje gång.
kanske mest ledsen.
vi var något,
men jag antar att allt var illusion.
(and it was good while it lasted I guess)

11 Mars 2009 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

if my friend wants tivo, he gets tivo

jag vaknade upp med en kuslig känsla i morse..
känslan av att inte vilja vakna.

i min dröm var allt så bra faktiskt, drömmen var nog hemskt overklig också för den delen, men så brabrabra.
du låg vid min sida, och då jag vände mig om fanns det kaffe och en smörgås med marmelad på nattduksbordet.
Och det vita onyttiga rostbrödet tillsammans med den kemikalieblandade och sockeröverflödiga apelsinmarmeladen, smakade så brabrabra.

Utanför sken solen, våren var på vid gavel.
jag kunde visst spela gitarr också, vilket var i och för sig bra men konstigt.
Jag försöjde mig som musiker, eller som sångerska, eller nej som musiker eftersom jag kunde lira gitarr och jag älskade allt som hade med artisteriet att göra.
Publiken som hoppade, jag som hoppade, bandet hoppade.

Allt var så brabrabra.

Men sen vaknade jag visst upp.
Insåg att jag inte alls kunde spela gitarr och att mitt band & publiken inte skulle hoppa.
Såg att det var grått och trist vinterväder utanför fönstret och du inte låg vid min sida.
Men största besvikelsen var nog att det inte fanns något kaffe.

carpe diem, in my ass.

7 Mars 2009 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

Jag vill tacka den, den, den, den och den..

Japp.
i förrgår var det dags igen.
Den 81:a upplagan av den prestigefyllda Oscarsgalan gick av stapeln med Hugh Jackman som årets talesman.
(wow, den där meningen kunde ha platsat som ingress till en artikel i en stor tidning)

men hur som haver.
Jag försökte verkligen mitt yttersta att hålla mig vaken under natten, men
redan vid tolv (00.00) natten till måndag, insåg jag hur länge jag skulle hålla ut.

Det hela började med en 2.5 h "pre-show", där alla kända människor går längs den röda mattan och blir fotograferade, för att sedan entra Kodak Theatre.
Men då jag, efter två timmars tv-tittande, varken sett några kända människor, klänningar eller övrigt som fångade mitt intresse, gick jag ifrån tv:n.
Det enda jag såg och hörde var hur de amerikanska fejk-glada reportrarna pratade om hur bra allt var och vilka som gick ner för mattan. Sedan la de över arbetet på en annan kollega, och den i sin tur la i över den på en annan...
- tillslut blev allt bara ett enda överlämnande!

Så vid 02.00 gav jag upp faktiskt,
och beslöt mig för att se sammanfattningen av själva GALAN på svt1 på tisdagen.
Much better.

I alla fall.
Väldigt bra gala faktiskt. De bytte ut det traditionella och la in modernt,
vilket faktiskt var mycket uppskattat - ibland är det helt enkelt bäst att bryta en tradition, eller att bryta ett vinnande koncept.

Men nu till det jag absolut ser mest fram emot och mest hatar under den här galan.
Och det är talen.
Man vill bli ihågkommen. Man vill inte framstå som mes genom att gråta. Man vill inspirera alla. Man vill inte verka för uppnosig. Man vill inte svimma. Man vill verka ödmjuk.
men det värsta

..man vill ta me fan tacka alla.

Tal som kommer ifrån hjärtat är beundransvärt och inspirerande, och får människorna som blir tackade i talet att känna sig extra tackade. Tårar som väller ner för kinderna är äkta (kan dock vara lite för mycket om det involverar ett helt uppsvält rödlätt ansikte efteråt + , om man är kvinna, två tjocka lodräta streck nedför vart öga, som ser ut som en missförstådd rugbymålning).

Exempelvis Kate Winslets tal, nu när hon vann Oscar för bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare för sin roll i filmen The Reader, var bland de bästa jag hört faktiskt.
Hon refererade till ett annat tal som gjorts under kvällen (ang. att man var påväg att svimma då man stod på scenen och tog emot pris), berättade att hon faktiskt hade planerat sitt tal - då hon var åtta år framför badrumsspegeln, och statyetten var en shampooflaska. Hon sa att föräldrarna var i salen och bad desperat i mikrofonen att hennes pappa skulle vissla (en vissling som nästan hördes omedelbart).
Främst - hon tackade de som trott på henne och älskade henne för den hon var, enbart några personerm, använde inget manus, höll inte tillbaka känslorna och hon tackade inte Gud.

Kate var i extas och det syntes. Allt var så äkta. Allt var så bra.

Men sen kommer de andra spånen upp.
Eventuellt går de upp på scenen, ser chockade ut och säger "Wow. (tittar på statyetten) Jag hade inte planerat ett tal", för att under tiden lirka ur en bit papper ur kavajfickan och börja rabbla upp namnen på varenda person som hjälpt till och familjen och..
ja. Tillslut uppfattar man inte namnen utan sitter bara och nickar.
(Och dessa hade trots allt "inte" planerat ett tal... hmm..)

Ett annat tal, som jag faktiskt blev besviken på, var talet som Heath Ledgers familj läste upp, efter att han tilldelats en Oscar för bästa manliga biroll i filmen The Dark Knight.
Jag hade förväntat mig en känslomässigt tal, direkt från djupet av faderns, systerns eller moderns hjärta. Istället kom tre stappliga korta tal från vardera person, direkt lästa från ett papper.

Jag vet - det är känslosamt och ett ämne man helst inte får röra vid eller kritisera. Men i sånna här situationer behövs inga välformulerade meningar. Det krävs inte helt enkelt. Allt som behöver sägas, behöver inte ens vara inrepat.
Men okej, jag ska erkänna - jag fick, trots det lästa talet, tårar i ögonen.

Men om jag funderar rent prismässigt, så tyckte jag det var hyggligt rättvist.
Det enda jag kände var att jag faktiskt hade unnat Mickey Rourke en Oscar för rollen i The Wrestler. Jag hade ansett det som en klapp i ryggen, efter att ha supit bort större delen av sin karriär, och sedan ta itu med sig själv, få en andra chans och visa att "jag kan".
Men nu blev det inte så, utan Sean Penn fick Oscarn istället. Och han förtjänade den å andra sidan också kanske.

Egentligen har jag mycket mer att säga, men jag lyckas aldrig skapa ett riktigt bra ämne kring det jag har att säga. Jag borde vara mer precis, och göra att innehållet handlar direkt om det rubriken säger, men det är så svårt!

Att lära mig: Stick to one subject and closing the deal.

25 Februari 2009 | Länk | whatever, dear | 1 kommentar

inget värde.. alls.

Sitter just nu i skolan, men det är egentligen helt ovästentligt.

Nu första timmen såg vi en film om folkmord, denna film specialiserad på folkmordet i Rawanda (stavningen är usel) 1994.
Detta eftersom det är 64 år sedan som man började stänga ner det första koncentrationslägret och rädda människor ifrån dessa.

Tankarna kickade igång.
Detta bevisar verkligen att människoliv verkligen inte betyder mycket och inte har särskilt stort värde. Inte då. Inte nu.

När fan ska värdet höjas? Snart? Nu? Aldrig?

jag satsar nog på det sistnämnda för tillfället.
helvete.

27 Januari 2009 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

de där förbannade besluten

Vad gör man då man tappat lusten att skriva?
Tappat förmågan att kommunicera via ord?

Jag har hamnat i en skrivkramps-period. Du vet, när man inte vet vad man ska skriva, och inspirationen plötsligt har sagt adjö och tagit sitt pack och dragit sin kos.

Och inte nog med det
- vid sidan av mig ligger en bunt ihophäftade papper. De är visserligen vanliga vita A4-papper, men det är något mer. Det står inte bara svart textad stil med små bokstäver printade på det.
Det är min framtid.

På dessa papper står det nämligen om Individuella Val, och de valbara kurserna inom mitt program, och det är redan nu jag ska välja dem för två år framåt.
Men dessa val, kan påverka min framtid ytterligare, om jag ska gå på högskola.
Därför är det viktigt att prioritera valen noga och lägga upp en strategisk plan.

..och det är skitjobbigt verkligen.
Jag trodde valet av gymnasium var svårt, men jämfört med det här, så var det a piece of cake! Snacka om att man ställer krav på dagens ungdomar på ett helkonstigt vis. De ber oss att planera framtiden redan nu, vad vi vill bli "när vi blir stora" och sådant.

Hur fasen ska man veta något sånt? Alla äldre säger i princip samma sak: "Bara för att du läser det nu, så betyder inte det att du kommer jobba med det sen. Jag läste exempelvis det här, och nu arbetar jag med det här (ett yrke som är totalt weird emot det personen läste) - och se på mig, det gick ju hyggligt!"

Wow, tröstande hörru. Tränat på den länge?
Blir förbannat trött på det där att det man läser nu, kommer man kanske inte göra senare i livet. Det är ju inte direkt en tröst, eller en s.k. "boost" på något vis. Det får ju bara allt pluggande att framstå som värdelöst..

Förresten
Jag vill bara tacka alla läsare. Eller... jag vill tacka de få som läser eller sådär (är det nu jag ska tacka dig Liv, för att du ibland får för dig att kolla den här sidan? haha).
Jag är i samma stund imponerad att någon/några ens vill läsa allt dravel som jag skriver här, och väldigt imponerad av de som verkligen orkar läsa! Jag kanske borde göra så att varje inlägg handlar om ett specifikt ämne, och inte blanda in en massa saker och tankar.

Jag vet däremot att jag inte vill börja skriva en daglig-blogg. En sådan som handlar om vilka kläder jag har köpt, vad jag har ätit, och det lilla (och mycket ointressanta) jag gjort. Är faktiskt jävligt trött på sånna bloggar, och förstår inte hur intressant det egentligen kan vara.
Själv är jag mestadels intresserad av krönikör-bloggar, något som jag tycker det finns för lite av (haha, väldigt dåligt av mig att påpeka sånt, eftersom jag faktiskt inte vet om det finns få/många av dem, men något säger mig att det finns få sånna. Jag har nämligen skapat ett personlig läs-bloggs-förbud, eftersom jag tycker många är skit-ointressanta - okej, nu är min inte den mest intressanta heller!).

Så. Detta får i framtiden bli en "blogg", om jag ens kan kalla den här väldigt ouppdaterade sida för det, som inte är en "detta-gjorde-jag-idag"-blogg, utan mer en mer krönikör-blogg om saker som jag är intresserad av, eller kanske ställer mig frågan till.
Det känns enklare och way mycket roligare att göra faktiskt.
Och genast kom lite av glädjen som skrivandet bringar tillbaka.
Fan vad härligt.

25 Januari 2009 | Länk | whatever, dear | 1 kommentar

Nothing like you and I

För tillfället sitter jag.. hemma? i Falun och lirkar runt på nätet efter absolut ingenting faktiskt.
Tittar på klockan då och då, och konstaterar att den rör sig framåt och därmed att den fungerar.
Tittar bort emot diskbänken ifrån fåtöljen där jag sitter, och ser ren disk och dra en suck av lättnad.
Jag känner hur fingrarna numera rör sig vant omkring på skrivbordet, och printar in de bokstäver jag ber dem om, och inser att jag verkligen inte har mycket att skriva.

Eller kanske har jag det, men lusten finns inte där just nu. Ärligt nog, så finns det tonvis jag skulle kunna skriva om, t.ex. smärtan i bröstkorgen som jag upplever titt som tätt obehagligt nog, om att jag var på min första handbollsträning för Falu HK igår, att jag har sovmorgon imorgon, att jag planerar att färga håret i en skön röd färg, om livet i Falun, om att jag sett alla avsnitt av Greek och mina funderingar och åsikter om programmet och dess karaktärer, om att jag sitter och lyssnar på en jättefin låt just nu som får mig att bli alldeles sjukt galen av längtan till någon okänd (läs rubriken på inlägget, och du har låtens namn)...

...men jag har inte lust. Du fick nyss veta allt vettigt jag har att berätta (och du ska även lägga till att jag har mycket ovetttigt att tala om också), fast utan detaljer. Det är i stort sett bara rubriker, men ändå tydliga sådana.
men nu ska jag förklara dessa rubrikers innehåll, eftersom jag nyss fick lusten att bara skriva nu (häng med nu) :

Smärtan i bröstkorgen:
Jag har upplevt ett "längrevarigare" (den är inte långvarig som ett par minuter, men inte kortvarig som ett par sekunder), känsla som om någon impulsivt nog fått för sig att trycka en stoppnål igenom vänster sida av övre bröstkorgen på mig - innifrån sätt. Jag har aldrig upplevt det innan faktiskt, och det är hyggligt obehagligt att uppleva den, med tanke på alla unga idrottare som man läst om som bara PANG har legat nere på marken döda, tack vare att deras stora blodpumpare har fått för sig att ta ett break.
Men skolsköterskan sa (känns som man kan betona den där meningen i samma anda som "hemma på vår gata i stan"), att det inte nödvändigtvis behöver vara något fel, utan att det kan ha blivit en rispa på muskel mellan revbenen, då jag hostat under förkylningen helt enkelt - men att hon inte var helt säker, och att om jag fortsatte känna av smärtan, borde jag kanske uppsöka läkare. Klart.

Handbollsträningen för Falu HK:
Kan summeras som skam, chock och feghet.
Skamen för att jag inte presterade särskilt bra på träningen (skyller självfallet på att jag inte tränat på länge, men oroar mig samtidigt för att det ska låta som om jag inte alls utövar någon idrott och är värsta latmasken.).
Chocken för att jag inte var alls beredd på att använda klister (vax sa de, något som jag förknippa med hårprodukter. Tänkte lägga ett skämt om det, men jag valde att avstå - vill inte framstå som idiot).
Fegheten för att jag inte ville ta mycket plats, och istället var otroligt tystlåten och något som kunde uppfattas som oerfarenhet och rädsla antar jag. Fanskap.
Klart.

Sovmorgonen:
Okej, den här var enkel - jag har håltimme på morgonen, och tänker inte stiga upp ur sängen förrän vid nio. Skönt som nordskap! Klart.

Färga håret rött?:
Vad sjutton sa du nu? Rött?!
Japp, du läste faktiskt rätt. Antagligen rött. Men - det finns en tvist!
Jag ska nämligen inte ha hela håret rött utan spara det blonda (aka gula) i håret, och sedan låta en frisör fixa håret i en skön röd färg; det vill säga, en röd färg utan att se ut som ett förbannade stoppljus. Den ska vara mer åt kopparhållet, men ändå inte.
Hayley Williams (gruppen Paramore) hår i videon Crushcrushcrush (se videon på youtube, i hög kvalitét och inte med spansk text), är jag totalt nerkärad i, och bara längtar till att få ha. Okej, feltolka inte det där nu - jag ska inte ha precis som henne, men något liknande. (Tanken är sen att gå över från rött till oranget och sedan vidare till gul, och sen i slutändan blont - men på att schysst sätt! Klart.

Livet i Falun:
Åh herregud, vilken rubrik! Omöjligt att svara på. Jag svarar som då jag svarar på frågan "Jaha, men trivs du i Falun då?"
- Ja, hittills åtminstone. Man ska inte ropa hej, innan man hoppat över bäcken, men just nu känns det bra.
(minus dock: vill göra om min lägenhet till en mogen sextonårings lägenhet, än den agressiva tonåringens lya. Måste bara komma på vad jag ska ändra på - sen ska jag ändra på det!)
Lycka till, till mig själv. Klart.

Greek:
Oh jajaj, detta börjar bli ett ämne som ligger nära till hjärtat för tillfället.
Greek är en serie om livet på collage i USA, som främst fokuserar på livet och karaktärerna på skolan Cyprus-Rhodes. Huvudkaraktärerna är Casey, Rusty, Evan, Cappie, Ashleigh, Rebecka, Frannie, Dale, Calvin m.fl.

Varför gillar jag denna egentligen? Truth be told - jag har inte en aning. Jag har sett alla avsnitt (även de som ännu inte visats i Sverige - "vi" är bara på andra kapitlet av första säsongen, medan USA ska börja visa andra kapitlet på andra säsongen. Så man kan säga att jag ligger jämt med USA).
Jag vill inte avslöja för mycket på bloggen här egentligen, för de som kanske läser den OCH ser på Greek på Kanal5 under söndagarna.

Men, tankar och åsikter:
- Rebecka ska inte hänga med Cappie mer än vad de gjort under slutet på säsong 1 och början på 2, utan ska träffa någon annan - typ en tjej eller något? Fatta vilken vändning det skulle bli!

- Cappie ska börja tänka på någon ny tjej än Rebecka och Casey (men Casey får han gärna fundera på ändå titt som tätt, och bli lätt avundsjuk på hennes snubbar och så). Typ kanske en äldre tjej? ÅH, typ en ny kvinnlig bartender på Dobblers, som visar sig vara ett par år äldre, och en f.d. ZBZ-medlem, som tidigare var emot KTT men kanske dejtade Egyptian-Joe? HOHOOHO! Detta kan ju bli bra!

- Casey ska satsa på Max (men ändå göra lite som Cappie - bli lite avundsjuk på han och hans nya tjej, och vara drömmande och sådär). Sen ska hon bli tuffare och lite mer kör i.

- Evan ska dumpa en viss Frannie, och försöka vinna tillbaka Casey, samtidigt som han vill visa för sin familj att oavsett vad han väljer göra i livet, så är han en "Chambers" och har rätt till sina arvspengar han blivit utlovad - detta sker typ i ett tal, i samband som han gjort bort sig + stått på sig inför sin familj.

- Ashleigh ska hitta en skön snubbe, men som är gift - men hon vet inte om det! Kan ju bli en skön tvist på det hela faktiskt (men den där incidenten verkar så typiskt henne då det kommer till snubbar men det är en annan sak).

- Calvin ska hänga mer med sitt "ex" på KTT, och försöka på nytt med honom.

- Rusty ska också hitta tag i en tjej - typ en tjej över hans nivå totalt (utseendemässigt talat), men som faktiskt tycker om honom, trots att alla andra bara tror att hon är tillsammans med honom för att hon kan och inte vill. Evan försöker stöta på henne, men hon dissar honom totalt, och drar till Rusty.
(Då blir det lite kamp mellan Evan och Rusty igen, och det gillar jag. Det är lite som Goliat vs. David)

- Dale ska hålla på sin kristna tro, men tvivla på den ett tag, efter att han insett "satans förförelsemedel", så som tjejer, alkohol och greek-systemet.

- Frannie är seriens onda kraft, som i början verkade god; men som alla vet har alla sina mörka sidor. Jag tycker att Frannie ska bli dumpad av Evan, och i samma bli så känslomässigt rörig att hennes nystartade förening Alpha Omega nästan körs i botten, och hon anförtror sig till Casey om alltihop och inser verkligen att hon gjort ett fel med att gå ifrån ZBZ och förhållandet med Evan.
Men Casey lyssnar för döva öron, och då Frannie lämnar ZBZ-området med sin bil, krockar hon våldsamt med övrigt fordon, och läggs in på lasarett där hon är i koma.
Då inser Casey att det osynliga syskonbandet som knöts i början av hennes resa i ZBZ-föreningen med Frannie som sin "storasyster" faktiskt existerar, trots allt som har hänt.

JAG BORDE BLI MANUSFÖRFATTARE
jag har redan allt i huvudet hur allt ska se ut, och hur karaktärerna som ännu inte presenterats (dvs de som jag nämnde lite här och var), bör se ut.
hoho. Kanske något att satsa på? :)

OCH SKÄRPNING PÅ ÖVERSÄTTNINGEN AV SERIEN, KANAL5! Irritationen stiger för var fel-översatt, eller fel-byggnaderna av meningarna.
Klart.

(sista rubriken)
Låten, som ger längtan:
The Perishers - Nothing like you and I

Första gången jag hörde den var, töntigt nog, i ett avsnitt av Greek, men just då tänkte jag inte på saken. Sen klickade jag runt på youtube, för att se om det fanns något extra-material om Greek som lagts ut, men då kom jag förbi den här videon och låten, och föll pladask
http://www.youtube.com/watch?v=UVbJOVYyQ8I

låten ger uppskov av längtan till kärlek. Åtminstone är det vad jag känner, generande nog (att jag ens erkänner något sånt här!). Den är så jäkla sann på något vis, och jag kan förstå den på något ett sätt (trots att jag inte direkt upplevt det låten handlar om.. tror jag?).

Jag säger som Cappie (ungefär citerat): "Soulmate is someone you always can get back to - thats why they call it soulmate"
(och då syftar jag på textraden spent som time just trying, to let eachother go.
För om man ska grunda sig på det Cappie sa, så släpper man aldrig taget om sin själsfrände, även om man kanske lämnar den fysiskt ett tag för att testa någon annan. Okej, sen om han menar han och Casey vet jag inget om, men skitesamma - resonemanget låter vettigt!

Jag gillar låten.
Klart.

Nu har jag detaljerat varje rubrik, och för var minut som går blir jag rädd för att jag ska trycka på någon knapp så att allt försvinner.
Men.. jag vet faktiskt inte vad det här inlägget egentligen handlade om, kanske var det bara allmänt? Då jag tänker efter var det nog lite känslan av tvungenhet av att skriva i bloggen, som triggade själva skrivandet och alla dessa rubriker.
Men vafan, huvudsaken är väl ändå att jag skrev något
- även om det den här gången blev lite mycket.
Men ska det göras, ska det göras ordentligt!

Vi hörs, till nästa gång då jag har något att dela med mig av.
Kanske. Haha.

13 Januari 2009 | Länk | whatever, dear | 1 kommentar

Nytt år...igen.

Ja, snart är 2008 över och 2009 tar över tronen.
Jag har svårt att förstå att detta år snart är över. Vid skrivandets tillfälle är det slut om 23 timmar och 53 minuter.

Jag vet att samma tid förra året, satt jag och funderade på hur jag skulle summera året som gått - men samma tanke går upp i mitt huvud nu:
- "Jag orkar inte. Tar det nästa år."

Och varför tänker jag såhär? Jag ser ju att många andra orkar summer året som gått, i både bilder och tankar och hela köret. Men jag tror faktiskt allt bottnar till att jag inte vill.
Jag tror inte jag vill upptäcka att jag, trist nog, inte gjort så hemskt mycket.

Vad har jag gjort egentligen?
I mars bröt jag mig loss från den rena blondinen och färgade i svart i luggen.
Wow. Tufft.
I samma månad blev jag lite.. krossad är helt fel ord, men lite.. sprucken. Egentligen var mycket av det mitt fel, eftersom jag aldrig agerade (kanske agerade jag aldrig för att jag visste kanske att det inte skulle bli nåt bra? Eller var jag rädd? Jag vet inte - och får nog aldrig veta).

I april var jag på en dygnrolig fest hos en kompis vid namn Johan Hansson. Vilka minnen jag har därifrån (jo, jag har sånna därifrån, skoja inte nu om det i era tankar) - gitarr-melodierna, skratten, de röda pussmärkena... ojojoj. Minnen.

I maj var det vårbal, och det var hyggligt trevligt. (måste testa klänningen igen, note to self!).

I juni tog jag farväl av mina klasskamrater som jag haft de senaste tre åren. Jag saknar kvällen, vagnsturerna och alltihop. Ni betydde mycket, trots att jag inte insåg det förrän den kvällen.
Jag var även på Peace&Love-festivalen och hade rätt skoj. Ska dock bli ännu roligare 2009 har jag bestämt mig.

i juli minns jag mest stockholmsresan med Liv och mamma, som var helt oplanerad
och helt impulsiv. Plötsligt var vi där bara, och levde loppan.
Tror även att i slutet av denna månaden åkte jag till Båstad (jag vill tillbaka)

i augusti gjorde jag inget speciellt.
spenderade de första dagarna i Båstad, sen var det väl lugnt.
började nytt plugg i Falun
och färgade håret intensivt mörkbrunt (lite impulsivt, måste jag väl medge såhär i efterhand)

men september, oktober (fyllde år då förövrigt), november och december
har flutit på som vanligt.
Inget JÄTTE speciellt jag minns, trots att jag gjort mycket grejer under den tiden som faktiskt har minnen...
okej, ärligt? Jag orkar inte skriva de sista månaderna (eller de första), haha.

Men nu sitter jag här, dagen före nyårsaftonen, förkyld och trött, och funderar på morgondagen
- vart jag ska vara och sisådär.
men hur jag än vrider och vänder på allt, så kommer jag inte fram till någonting.
Insåg nyss att jag visst summerade en del av år 2008 nyss i detta inlägg. Sorligt.

Dock har jag iår redan bestämt mina nyårslöften
men
jag kan inte säga dem förrän om runt 23 timmar. Jag lovar att jag ska skriva om
dem på bloggen (som jag inte uppdaterar alltför ofta), men just nu har jag insett att det finns en större chans att jag faktiskt håller löftena om jag är tyst om dem tills det verkligen gäller.

Nu ska jag sluta, tror jag. Jag ska krypa ner i sängen och fortsätta läsa Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden" - dvs den andra delen av hans triologi.
Spännande.
Väldigt kul att första filmen kommer på bio redan nu i början av året, och OM jag ska se den. Känner dock redan nu att jag kommer bli besviken på något konstigt sätt, men det var nog mest för att boken var himla bra.

jaja.
God Jul, och GOTT NYTT ÅR!

31 December 2008 | Länk | whatever, dear | 1 kommentar

true colors

Just nu, precis nu, är klockan 00.48.
jag sitter och lyssnar på Eva Cassidys version av "True Colors", en låt som
man kan finna på en BjörnBorg-reklam, och på något vis har jag blivit
förälskad i både låt och reklam.

jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva just nu.
verkligen inte. allt bara POFF ut ur skallen.
Alla nuvarande tankar, eller tankarna som är mera passé just nu då, var ju så
vettiga. Eller, haha - det är det ju faktiskt bara jag som tycker.

okej. Jag får väl helt enkelt hitta på nya tankar tills någon annan gång.
jag måste verkligen sova, vill bara bota förkylningen nu. lite granna bara. helst helt.

vi ses. eller. jag skrivs, du läss.
haha.
förbannat tråkig och ologisk humor.

z.z.z......zzz........

20 December 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

Förkylning på intåg och besluten haglar!

Nu känner jag det.
Halsen känns tjock,
näsborrarna börjar rinna,
den konstiga huvudvärken

- förbaskade förkylning.

Den anfaller mig just nu, trots att jag är duktig och använder täckbyxor och mössa. Men nej, snälla, låt mig bli förkyld! Morr......

Så nu sitter jag och väntar faktiskt på att pappa ska ringa mig konstigt nog. Han är visst och kollar något tryck i ögat som inte är så bra, och skrev på ett sms att han skulle höra av sig sedan.
Men något säger mig att han inte komma göra det.
Det kommer vara precis som förr.

Och idag har jag tagit beslutet - jag ska börja använda inpackningar till håret, och
preparera det inför blondering. Japp, you heard me - jag ska bli blond igen. Inte så att jag inte trivs i det mörka, känner mig faktiskt konstigt nog äldre i det. Men jag tror faktiskt det är dags att återvända. I smyg har jag bestämt mig att jag ska bli nästan vit i håret, men mamma säger att jag inte ska bli det
- tji på henne! Jag gör som jag vill.. till viss måtta.

Men utöver det, så drar jag hem i helgen igen. Fast den här helgen är lite mer speciell, det är nämligen julmarknad hemma i Sälen, och den vill jag gå på. Främst är det kanske lucia-kröningen som lockar mig hemåt, och att jag faktiskt ska vara med och räkna rösterna i år (och självfallet tas mutor emot utan problem, haha. Skoja.).

Och jag har kommit fram till ytterligare beslut (herregud, jag har fått så mycket insikt att jag snart går sönder av häpnad) under veckan - se här:

- jag ska bli bättre på att hålla kontakten med mina vänner hemma.
- jag ska ge upp godiset (efter att jag ätit upp det som jag har här i falun först)
- jag ska inte sänka kraven på mig själv i skolan (något som jag har fått en predikan om i skolan, genom hela grundskolan och även i gymnasiet nu)
- jag ska börja träna lite på egen hand.
- jag ska sluta se ned på mig själv, utan se mig själv som den jag önskar att bli sedd som (hur det där nu lät).
- jag ska skratta mera.
- jag ska försöka lägga mer tid åt skrivandet, och faktiskt bli klar med någon.. nja, kanske inte bok men historia, istället för att ständigt börja skriva på nya saker och berättelser.
- mer ekonomisk.

sådär. Färdig.
Im changing, yes I am.

Och helt apropå!
Efter jag sett Twilight (tänker inte säga vad jag tyckte om filmen än, har nämligen inte bestämt mig), så träffade jag Hanna! En jättetrevlig tjej som jag träffade på ett ridläger, närmare bestämt Grällsta, för säkert.. vad kan det vara? Kanske fyra år sedan?
Hon kom fram till mig försiktigt och frågade om jag var Sofie, och jag svarade ja. Så berättade hon, och genast kom minnen tillbaka och hela köret! Skitskoj!
Jag är fortfarande fascinerad över att hon kände igen mig, trots att åren passerat och hårfärgen lika så.

Men fan vad dum jag är, kommer jag på nu. Jag sa till Hanna att jag gärna skulle vilja träffa henne en dag och umgås - men jag tog inte hennes nummer -.- Idiotiskt Sofie, idiotiskt. Okej, får väl söka igen henne på bilddagboken kanske, eller eniro eller sådär .

Men nu ska jag faktiskt dra mig - mycket text den här gången, känns det som!

vi hörs, ses eller något annat

- ciao!

27 November 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

I cant take the person staring back at me

Jag önskar jag vore den som människor sade såg bra ut,
och jag vill vara ihågkommen, och att människor ska komma ihåg mitt namn.

Mmm.
Visst.
Åt helvete med det.

Just nu gillar jag inget, och allt är fel. Vikten är fel, storleken fel, håret fult, stilen hemsk och utseendet i sig är fult.

jag vill, jag vill, jag vill acceptera mig själv. Men varför är det så svårt?
Försöker verkligen att vara positiv, men just nu känns det skit. Punkt.
jag orkar fasen inte längre. Papperspåse på skallen, och ett nytt utseende. Tack.

Everyday I fight a war against the mirror
I cant take the person staring back at me
Im a hazard to myself

Dont let me get me
Im my own worst enemy
Its bad when you annoy yourself, so irritating
Dont wanna be my friend no more
I wanna be somebody else

nu ska jag sova, rycka upp mig, fundera på mitt hår (vad jag ska göra med det och vad för färg och hela köret - kommer troligen inte komma fram till någonting), fundera på vilken stil jag ska ha (jag har ingen. Jag skulle vilja ha någon), och fundera på hur jag ska vara som människa.
Med andra ord - jag ska vara väldigt djup.

Shit same,

"Dream like youll live forever, live like youll die today"
- James Dean

Ses!

23 November 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

En modern historia.

Hejsan.
Just nu sitter jag i plugget, i en datasal faktsikt, och ska ska skriva en modern version av en saga, och jag har valt snövit.
och det går åt skogen, datorn är väldigt seg, att jag hinner inte uppfatta om jag skrivit fel, för än jag är på nästa mening eller stycke.

jag funderar på att lägga ut en del av en början på en bok, eller kanske novell, så att allmänheten får läsa och..bedömma..eller kanske mer kritisera.

Nu måste jag dra, kort men konsivt.

ciao!

11 November 2008 | Länk | whatever, dear | 1 kommentar

Update, here you go!

Hejsan!
Long time, no see - det är väl så man säger? Det är nog det bästa uttrycket att beskriva min blogg med.

Hur har jag det nu i den stora staden Falun?
Jo, tack, jag har det faktiskt bara bra. De första dagarna var det trögt på den sociala fronten för min del, eftersom alla bekantskaper är nya och min blygsamhet är ibland större än vad jag vill medge. De första veckorna var kanske tröga allmänt, eftersom det var en ny skola, nya korridorer man ska hitta i, nya skolregi, nya upplägg.

Men nu känns det som om jag har det mesta under kontroll. Eller, det var en lögn, för det har jag aldrig - kontroll vill säga, trots att jag gärna skulle vilja ha det, haha.

I övrigt är livet ungefär detsamma, trots att jag känner lite förlust av den forna bekanskapen med mina vänner hemifrån. Jag tror väl jag personligen står skyldig för stor del av det, eftersom jag inte varit den mest kontaktbara personen, eller den som har varit mest "på" på att träffas, trots att jag gärna hade velat det.
Kan vi inte träffas någon helg, slänga ihop ett party eller nåt? (party.. det låter som det kalaset man hade under mellanstadiet med fnittrande tryckare och ryska posten, då man var för "gammal" för att kalla sitt kalas för just kalas, och för ung för att kalla det "fest"). Jag hade hemskt gärna träffat alla, är åtminstone många, för att ta igen lite, trots att klassfesten går om stappeln om nästan 9 ½ år.

Utöver funderingar kring vad de äldre klasskamraterna gör nu för tiden, så sker inte mycket. Jag har blivit lite beroende av kaffe (låter som om ett slags drogmissbruk då man säger beroende, men det är mera att huvudvärk ofta slår till under dagen, om jag inte får i mig en slurk av bön-drycken), och jag har...

skitsamma. Csi är på tv:n, jag kan inte koncentrera mig på två saker samtidigt.
haha.

förlåt!

Vi hörs sen, sköt om er allesammans, så gör jag detsamma.

ciao!

3 November 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

Allmänt och tråkigt.

Oh hej.

Fuck it, jag vet inte vad jag ska skriva egentligen.
Men jag har inget att göra, och jag insåg att jag har en ouppdaterad blogg som jag kanske borde skriva i mer än vad jag gör - men skrivandet blir lite lidande, eftersom jag inte har dator än (yep, du hörde rätt) och jag besöker inte min hemort Sälen alltför ofta, förutom på helgerna och då tänker jag inte på att skriva.

Oj, too much too soon, antar jag att det blev nu. Jag vet inte vad jag ska skriva, och jag lider av idétorka just nu.
Jag återkommer då fantasin åter igen flödar, och tankarna för många. Haha.

Vi hörs.
Och ja, jag har det bra i Falun - men det tar vi någon annan gång :)

Ciao!

23 September 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

Goodbye osäkerhet, Welcome säkerhet!

Hejsan.
Åter igen är klockan för mycket, redan tio över ett på natten, med tanke på att jag ska vara hos tandläkaren vid ett imorrn (det finns stor risk att jag nämligen sover till ett, något som jag skämmigt nog gör ibland..).

Nu sitter jag och aggressionslyssnar på 36 Crazyfists senaste album på youtube. Japp, jag har varit lat så jag har inte ladda.. jag menar köpt det än, utan håller mig till den kära videohemsidan så länge, "tills jag har pengar nog att köpa albumet", haha.
Men om man ser utöver dagen i dag, så har det varit en bra dag för mig. Lite tråkig, ja. Men positiv, till trots tristessen och ensamheten. Jag har gjort allt som mamma i vanliga fall skulle tjata öronen av mig att göra (och som slutat med att jag inte gjort sakerna ändå, till trots att hon har bett mig att göra det), tex hämtat posten, plockat i och ur diskmaskinen, plockat undan på vardagsrummet, gett katten mat och lite sådant. Haha, det hela slutade med att jag inte kom på något mer "nödvändigt" att göra, så att jag vandrade bara runt i vårt hus som en osalig ande. Jag ville inte säga "jag har inget att göra" särskilt högt, för då vet jag att mamma genast hade skickat på mig ett ton med uppgifter, som jag verkligen inte vill göra. Efter att hon sagt flera saker som jag kunde hitta på, som att dammsuga vardagsrummet, sortera tvätt, torka golv, så hade hon sedan sagt med en världsvan (alltså erfaren, inte värld-svan) ton och en glimt i ögat: "Det finns alltid saker att göra".
Jag kan till och med se det framför mig! Så van är jag med det. Fast.. jag måste kanske påpeka att jag är lite lat, trots att jag ogärna erkänner det - för jag är egentligen inte lat! Ibland kan jag få värsta rycket och bli städtanten nr.1, som tillochmed ser till att shampoo-flaskorna står med "framsidan" framåt i då man kliver in i duschen. Jag kan även få ett ryck att även om jag inte orkar springa den där jävla spurten på träningen, så får jag plötsligt en kick och springer den utan problem.

Så.. med det vill jag säga att jag inte är lat, trots att jag egentligen är lat. Jag är mer en ibland-lat. Och nu vet du som läser det att jag är det. Suck. Att jag ens skriver om det.
Jag har märkt att jag ofta skriver att jag är lat. Nästan som om jag använder det som en ursäkt. Förstår du? (Antagligen inte). Ibland, istället för att berätta sanningen bakom min trötthet exempelvis, skämtar jag bort hela situationen med att nedvärdera mig själv, och säga "jag är lat, haha".

Förbannade nedvärdering. Något som jag ständigt gör med mig själv. Jag finner hela tiden fel på mig själv, min kropp och min personlighet. Många utav mina vänner säger att de tycker jag är modig och väldigt framåt - något som jag själv inte tycker alls att jag är. Ibland, mjo. Men inte jämt och ständigt, något som jag skulle vilja vara. När jag är bland mina vänner och de jag känner, känner jag mig trygg och vågar skoja och bjuda på mig själv; jag vågar utmana mig själv och alla runt om mig.
Men så fort jag lämnar den trygga gemenskapen, så försvinner även jag. Det är så förjävla svårt att säga/skriva/inse, men det är sanningen. "Utan er, inget jag" brukar ofta omogna ungdomar skriva om sina vänner, men det kanske ligger något i det. Att så fort jag lämnar gemenskapen, försvinner självförtroendet som jag har. Sorligt, men sant.

Är det någon som kan skänka mig lite självförtroende? Bara lite? Tyvärr är jag fattig och kan inte erbjuda dig pengar, men snälla, bara lite självförtroende? Man kan kalla det välgörenhet! Eller.. nej, det kan man inte. För man kan inte skänka självförtroende, man kan bara skaffa det genom ett sätt, och det är genom att bygga upp ett.
Skit också.

Jag vet egentligen inte vad jag skriver om för tillfället, jag hoppar ifrån tanke till tanke. Vet egentligen inte ens vad jag skriver om. Jag skriver om mig själv, egotrippad sate. (<--- kolla, nedvärdering igen!!!!)

I hela mitt liv har jag främst fokuserat på att alla andra ska må bra och att alla andra ska framstå bra; något som jag på ett underligt sätt har lyckats med. Men what about me? Jag har lagt mig själv åt sidan, och ibland låtit andra trampa på mig för att det ska gå bra för dem. Jag har lämnat ut checklistor inför prov till personer jag inte ens tycker om, bara för att det ska gå bra för dem på provet, för att jag inte vill att de ska misslyckas. Jag har låtit någon sno en person jag gillar och sedan smilat mot personen efteråt, för att personen inte skulle må dåligt över sitt jävla agerande (ett agerande som jag fortsätter finna oförlåtligt på något vis, trots att det var.. ett halvår sedan?). Jag har aldrig gjort stora förändringar, eftersom jag varit rädd (japp, rädd) för att omgivningen ska dömma mig efter mitt utseende. Jag har tänkt igenom mina val innan jag har agerat och tänkt över ord innan jag talat, för att eventuellt skydda mina medmänniskor eller få andra att framstå som änglar.
Nu är det slut. Jag har talat om att "ingen trampar på mig ostraffat", men ändå så har jag låtit många trampa på mig och sedan låtit mitt fejkade leende ta över mig. Men nu menar jag det, för att för första gången på väldigt länge, är jag så fruktansvärt trött på att alla tror att de kan komma som de vill och sedan lämna skiten och dra. Jag har aldrig gjort så mot någon; aldrig sårat någon. Aldrig backstabbat (ber om ursäkt för svengelskan där). Kanske för att jag tror på det där med att "man ska behandla andra, som man själv vill bli behandlad", något som jag kommer hålla stenhårt på nu och inte tänja på som jag gjort förr, åtminstone inte på samma sätt. Om någon ger mig respekt, ger jag personen respekt tillbaka och såvidare.

Nu känns det som om jag har delat med mig av mig själv lite för mycket. Kanske berättat sånt, som allmänheten aldrig var meningen att läsa/höra. Men ibland blir jag lite.. jag hittar inte det rätta ordet, men jag blir en sån som står på sig och vill dela med sig av sina (konstiga) tankar med omvärlden.

Jag borde sova. Förresten ska jag be om tandställning senare idag hos tandläkaren. Mina tänder ser ut som jag-vet-inte-vad. Jag tänker inte själv på det så mycket och har aldrig gjort det egentligen. Vem fan bryr sig om mina tänder? Men som jag nu har förstått det, så tänker många på mina tänder, en utav dem är min mamma. Och hon tycker att jag borde ta chansen att rätta till dem; nu när jag har gratis tandvård, för sen är det försent.
Är mest orolig för att människor ska dömma mig för den och för att det ska göra ont att spänna den varje månad :(

Jag får helt enkelt se imorrn. Men om jag får tandställning, ska jag bli den coolaste bracefacet någonsin. You bet.

Ciao alla som läser (den här ointelligenta texten), och kom ihåg att inte vara rädd för att göra misstag i livet då ni står för det ni tycker eller för det ni tror på. Se misstagen som övning, för ni vet ju att practise makes perfect och det är så vi utvecklas som människor. Vi ses.

13 Augusti 2008 | Länk | whatever, dear | 2 kommentarer

Otursfågel nr 1

Varför händer det alltid mig..?
Japp, jag är hurt i låret igen. Bristning eller någonting, säger dem. Själv har jag inte en aning - det gör bara ont.

Men det blir bättre; växlar varmt och kallt nästan hela tiden (på så vis kickar blodcirkulationen igång).
Jobbigt, men värte.

Nu är klockan tjugo i tre på natten. Egentligen är det måndag om man ska vara korrekt, men jag säger att det är söndag. Känns mer rätt på det viset, eftersom jag inte sovit än, haha.

Lägenheten förresten! Måste målas om, jag ville ha en mörkare blå/grå på väggarna, och jag märker så väl när mamma inte tycker det samma. "Neh, jaha. Jag vet inte..."
Det slutade med någon slags ljus grå, granit kallas den, och både jag och mamma skapade vapenvila på det viset. Nu saknas bara en säng (jag trilskas än med att ta med mig min egna säng som jag har här hemma, men det går inte för sig alls, för då har jag inget att sova i/på när jag kommer hem om helgerna -.-), en större fåtölj (får inte plats med någon soffa), två barstolar och hyllor, och sen allt annat skit (woho, ni ska bara veta vad jag ska sätta upp på väggarna och ställa på hyllorna - vänta ni bara! mohaha)

Åjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj.. klockan... seeeeeeeeeeeeegt. Det går fort när man har roligt, men otroligt långsamt när man har tråkigt. Ska ringa till frisören imorrn och fråga om de har möjlighet att klippa och färga mitt hår i veckan. Jag vet hur jag vill ha det nu, tror jag. Vet inte om jag kommer passa i det dock, och det är det som oroar mig mest. Jag ska skaffa mörkt hår, något som jag stått i valet och kvalet med ända sen god knows when! Men jag velar fortfarande; ska jag chansa? Ska jag skita i det? Blondera det istället? Det är ju en jäkla hårdjungel där ute!

Men, nu ska jag sova. Tiden går fortare då kanske. Är orolig för låret dock, det gör ju så ont än (och jag är ändå inte den som "har ont" för ingenting, om du förstår)!
:(

Aja, ciao, godnatt!

11 Augusti 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

So Long, Miss me when Im Gone!

Nu har jag börjat på riktigt. Nu har jag börjat virat in mina tillhörigheter i gammalt tidningspapper, och varsamt lagt dem i olika papperskassar.
Nu känns det på riktigt plötsligt. Nu ser jag hur mitt rum sen sexton år tillbaka börjar bli tomt. Nu börjar det likna ett rum, inte längre mitt rum.

Imorgon ska jag ta mina grejer, främst det som är viktigast, och börja flytta in i min lägenhet. Det känns konstigt.. Jag suger på orden: min lägenhet. Förr har jag aldrig haft något så stort för mig själv, och aldrig har jag fått så mycket ansvar kastat på mig.

Haha. Nu hör jag mamma i köket. Hon har börjat laga mat. Fan. Jag kommer inte höra det där ljudet utav slamrande kastrull-lock och kokande vattnet på långt avstånd längre. Antagligen kommer jag stå vid spisen och känna värmen ifrån den svinga mig upp ansiktet. Ansvar.. blä.

Med tanken på att jag ska flytta hemifrån, snart sexton år gammal, så har jag funderat mycket på den här "vuxen-grejen". Om lite drygt två år, dvs arton år, så kan jag kalla mig själv.. vuxen. Jag kan stiga ifrån ordet ungdom, som anses vara den mest stökiga perioden i en människas liv, eftersom man söker efter sig identitet och provar på saker utan att tänka efter på konsekvenserna. Jag har funderat på det där med vuxen då man är arton år, och insett att nej, man är inte vuxen då. Bara för att det står på pappret att du är myndig, betyder det inte att du är det. Fel att använda ordet "du" - ändra det till "jag". För att jag tror inte jag kommer att vara vuxen om två år. Jag vill inte vara vuxen vid arton.
Vuxen, anser jag, att man kan kalla sig när man är mogen nog att stå för konsekvenserna utav sina val, oavsett vad man gjort (bra som dåligt). När man gått igenom stökhets-perioden "ungdom", och insett att man måste växa upp för att hålla sig vid liv - ja. Då kan man kalla sig vuxen. Man är inte vuxen, för att man betalar räkningar och dricker kaffe, utan jag anser att man är vuxen då man inser att någonstans måste galenskaperna man utsätter sig för ta slut, då. Då är man vuxen.

För vissa tar aldrig galenskaperna slut, och vissa inser inte att det måste ta slut. Men det är upp till var och en. Tänk om alla människor passerade tjugotvå, skulle bli totalt förändrade - som att vända på en pannkaka - ena sidan ogräddad och sedan plötsligt är man helt stekt. Det är som att läsa en lättsam ungdomsbok, och plötligt slå ihop boken (spelar ingen roll vart man är), och plötsligt börja fördjupa sig i böcker om kvantfysik (eller något annat dödjupt ämne).
Vi måste mogna olika fort, för att hålla vår värld intressant och levande. Huvudsaken är att vi växer upp någongång, men kanske inte när.

Nu har jag babblat FÖR mycket tror jag om vuxenheten, och kanske bara rabblat upp mina tankar. Kanske stämmer inte mina tankar alls, haha. För det är mina tankar, inte dina, och då kan skriften du nyss läste verka totalt galen och konstig.
Men det är lugnt.
Kanske ett tecken på att jag inte är vuxen än, och inte kan skriva i sådana ramar så att alla ska förstå :)

Men i vilket fall. Imorgon är den stora dagen. Dagen med stort D. Jag, till skillnad från många andra som stort och högt skriker "JAG KOMMER ALDRIG KOMMA TILLBAKA TILL DEN HÄR SKITHÅLAN", kommer att sakna byn jag vuxit upp i. Visst, jag älskar tanken att lämna det här stället (tro mig), men en liten bit kommer sakna det.

Men för att växa upp (någongång), så måste man anta nya utmaningar. Och att flytta ifrån det trygga Sälen till det outforskade Falun är en sådan. (jaja, det är bara tjugo mil mellan de två olika orterna, men ändå)

Tills nästa gång,
lev väl och ta vara på din ungdom.

7 Augusti 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

Radera det förflutna, tack?

Hello,
som vanligt inleder jag mina blogginlägg med att säga att det var längesen jag skrev här, och sedan fortsätter jag babbla på om att jag både borde och ska bättra mig på att skriva, men inser i samma sekund som jag printat in bokstäverna på skärmen, att nej - jag kommer inte bättra mig.

Anledningen till varför jag dömmer ut mig själv redan nu, är för då har jag verkligen en chans till att bättra mig. Du förstår; sätta ribban lågt och hoppa över den senare. Känns säkrare, än att höja ribban och sen pinsamt nog riva den.

Sen i onsdags har jag befunnit i Båstad, ni vet där sociteten hänger under tennisveckan. Egentligen kan jag inte säga så mycket om ställe eftersom jag bara varit där två gånger, samt att jag inte befinner mig i själva Båstad, utan i Hemmeslöv som ligger strax utanför.
Och vad har jag gjort där? Ja, det kan man fråga sig. Min moster och hennes man äger ett fritidshus, och det är där jag, mamma och mormor har bott de senaste dagarna. Under dessa dagar har vi främst shoppat måste jag lite smått skamset erkänna, men även badat i det ljuvliga havet och njutit av den underbara värmen!
Redan under samma kväll som vi kom till Hemmeslöv, välkommnades vi utav moster och hennes man Ronny, och det slutade med att vi alla beslöt oss för att ta en promenad (okej, trilla inte baklänges utav förvåning, men ja - jag var ute och gick, och nej, det skedde inte under pistolhot). Vi hörde musik och gick emot ljudet, och fann tillslut en liten dansbana där det spelades en lugn dansbandslåt och par stod och trängdes med sina älskade. Det var som mini-dansbandsveckan, fast under bara en kväll! haha. Jätte kul att se faktiskt (om du inte har trillat bakåt än, så har du kanske tappat hakan, för att ja, jag tyckte att det var kul att se andra dansa).
Efter att vi stått där som ett par dumma fånar och titta på paren som dansade, beslöt vi oss för att gå ned till havet och titta. Och jävlar. Jag tror aldrig jag har sett vackrare himmel och hav på samma gång. Ni skulle ha sett!
Mamma och moster kände på vattnet, och började efter ett par sekunder vada ut i det lång-grunda havet. Jag var inte sen att haka på.
Tillsammans gick vi, tills mamma kände att vattnet började stiga henne upp till låren, då vände hon. Moster skrek "JAG SKA BADA", och jag trodde inte mina öron. Vänta? Hur gammal var hon igen? Var hon som jag - femton? Nej? Jo? Va? Åter igen var jag inte sen att haka på, och där doppade vi oss - med kläderna på - i det ljumma havet, med måsarna som vittne samt några som satt på stranden och myste. Alltfler kom ned till havet, och jag och min moster måste ha varit kvällens största attraktion, haha.
Men kul och skönt var det, och jag skulle inte tveka att bada med kläderna på igen (trots att minnen ifrån klädsimmet under tiden man lärde sig simma, gjorde sig starkt påminnd). Lätt.

Utöver det har jag handlat, men ändå inte så mycket. Stolt faktiskt. Mest blev det ändå på IKEA vid Väla, där jag handlade grejer till lägenheten, som jag har bestämt mig ska gå i rött, svart och grått. Lägenheten ska bli mitt hem, och jag ska göra allt för att jag ska känna mig hemma när jag kliver in genom dörren. Och jag köpte doftljus, något som jag älskar! Vaniljdoft främst. Shit. Hoppas ingen vaniljallergiker kommer till min lägenhet - säg till innan i sådana fall!

Och ja just det, snart börjar skolan. Igen. Fast ändå på nytt. Ska bli spännande, men jag har redan ställt in mig på att jag kommer bli ensam i skolan. Eller inte ensam, men kanske en ensamvarg. Och jag börjar vänja mig vid tanken. Får väl åka hem på helgerna och umgås med de få vännerna som finns kvar i Malungs kommun, haha. Eller, dvs om de vill umgås med mig, haha.
Och förresten! Måste även säga att jag ska satsa på skolan. Japp, du hörde rätt. Jag ska satsa. Bli något i slutändan. Vara någon i slutändan.

Annars funderar jag på att färga håret. Byta identitet känns det som, haha. Kanske är i behov utav det? Under de långa bilresorna som jag genomfört på den senaste tiden, så tänker jag ofta. Tänker rätt ofta faktiskt på hur livet hade varit om jag hade satsat. Sagt hur jag kände under vissa perioder, agerat efter hjärtat och inte hjärnan, visat hur jag ville ha vissa saker. Måste försöka att acceptera att saker och ting går vidare på något vis, men hur många gånger jag ens försöker, känns det som om en del utav mig är kvar, och som om jag inte kan fortsätta utan den delen. Visst, det hjälpte ju - nu spelas Nickelback - Far Away, som får mig att tänka på det förflutna. Synd att jag älskar texten och själva låten. Men jag tror jag måste trycka bort den.

Eller nej.
Jag ska plåga mig. Faktiskt. Kanske inte hela låten, men åtminstone en bit. Redan nu i låtens början, återupplever jag minnen. Det gör ont i ryggraden att tänka på dem. Jag önskar att det kunde sluta göra ont. Snälla.

Åter till hårfärgandet, som jag nu insåg att jag hoppade ifrån, haha. Jag är förtjust i mitt nuvarande hår, det svarta som finns i mycket liten mängd i min lugg samt på sidorna utav mitt ansikte, för att sen förenas med det blonda som täcker resterande partier utav min hjässa.
Men. Jag har haft det i sex månader, och dessa sex månader har inte varit felfria. Kanske måste jag släppa taget om håret i samma veva, som jag släpper taget om de forna känslorna? Jag vet inte. Och mjo, jag vet redan att det är svårt att bli blond igen efter att ha blivit mörkhårig, men. Vafan? Jag har ju sett flera hundra som har gått från blont till mörkt, och sen återgått till blont igen. Det kan väl inte vara så svårt? Bleka/färgborttagning (jag kommer inte på ordet just nu), hårinpackningar, silvershampoo och sådär? Eller?

Jag vet att mitt problem är väldigt litet. Stort för mig, men litet för världen. Det är bara det att håret är en.. haha. Håret för mig, är rätt "värdefullt". Suck. Låter egoistiskt, men det är sanningen. Och jag vill inte förstöra det (åter igen, ego men sanning).

suck. Om någon ändå kunde berätta hur jag skulle göra i livet, för att allt skulle gå bra!

Menmen. Nu är mina fingrar alldeles kalla, jag har suttit och skrivit för länge, haha.
Och ändå har jag inte fått ned allt jag ville i detta inlägg. Ingen skulle orka läsa, och jag tror inte ens att någon gör det förresten. Och bra det kanske. Jävla massa dravel bara, tror jag. Inget utav riktigt värde.
Förresten, så kom jag på en idé till en bok under bilresan ifrån Båstad. Intressant.
Får se om jag vidarutvecklar den idén,
och i framtiden kanske du läser min fiktiva text om livet för några karaktärer
tills dess

Sköt om dig, verkligen, du främling som läser det här. Jag vill även uppmana (klyschigt nog) att ta vara på dagen, för dagen kommer inte igen, och det är sanningen.
För snart sitter du där, 75 bast, och funderar på det förflutna och ångrar att du inte gjorde vissa saker. Jag säger att du ska leva dagen, men åter igen så vet jag att personligen att jag inte kommer göra det, dessvärre. Men jag ska försöka.
Men jag kan sitta där om sextio år och grubbla över sakerna som jag gått miste om, men jag behöver inget medlidande, utan lev ditt liv medans du både kan och vill.
Imorgon kan det vara försent..

Ciao!

4 Augusti 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

Hej..?

Wow. Längesen jag var här och skrev.

Jag ser att det var senast i mars (!) som jag skrev sist här, sorligt nog. Mycket har hänt sedan dess, kan jag säga, och mycket ska kanske inte nämnas här.

Hur äre, Sofie?
Jotack. Det funkar väl! Fast.. så svarar jag alltid, då någon frågar. Det är ju sanningen å andra sidan, men ändå inte. Sanningen är mera att det suger, trots att jag har varit sjukt glad de senaste dagarna på något vis.

Det som gjort mig glad är att jag har bestämt mig för att starta på ny kula
- nytt liv, nya val, nya bekantligheter, nytt hem, nytt alltihop. Visst, jag åker bara till Falun på gymnsium, men ändå! Nytt!

...Och kärleken då?
Haha, frågan alla undrar över. Frågan som alla ställer.
Ärligt, så går det inge vidare. Jag vet inte. Fan, jag har svårt att svara på den, även då jag ställer den till mig själv.. ?
Det går inte jättebra med kärleken, men på något vis är jag fine with it. Visst, såklart man vill "ha någon" att dela vardagen med och sådär, men fan - ensam är stark har jag hört?
Jag vill inte heller bara "ta någon" för att fylla ut vardagen, och jag tänker inte gå tillbaka till föregående kärlekar för att jag vill fylla ut vardagen heller. Jag ska starta på nytt. Ut med det gamla, in med det nya.

För övrigt. Jag försöker ständigt att skapa vänskap med dig igen, efter det som skett. Men allt jag får tillbaka är inget.
Hur fan ska jag agera???????
Ingen kommer nog någonsin förstå sig på dig. Jag tror inte det. Och på något vis är du osäker, trots att du visar upp en väldigt "säker" utsida. Du verkar rädd ? Varför? Vad är det som skrämmer dig? Våga bryt ditt mönster, våga vara mer "dig själv", istället för den osäkra typen. Du kommer ingen vart med den attityden.. du stannar bara i utvecklingen.

nu måste jag dra mig, vill skriva mera sen!
aja, hejrå!

19 Juni 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

Fighting the Darkness and so on.

Jag kan börja med att berätta om fredagen.
Liv kom hit, och vi skrattade som fan faktiskt. Och matlagningen vår...jadu - DEN SÖG rejält; riset blev cement, och såsen blev tacosås. Det enda egentligen som var gott var kycklingen som vi gjorde.

Lördagen däremot började värdelöst faktiskt. Vad som hände eller vilka som var inblandade, det har inget med saken att göra. Men jag blev i alla fall skitsur påre, och har bestämt mig för att aldrig mer föra en konversation med människan, så vidare inte personen startar konversationen - och då ska jag tillföra korta, enkla meningar.
Inget mer.
Det förtjänar inte personen.

Efter tvekan att åka till malung, så steg jag och liv ändå på bussen, och Anna steg på den i Transtrand. Liv hoppade sedan av vid sig, och jag och anna fortsatte mot pernilla, där även Nea (linnea) befann sig.
Slarvmajorna - behöver jag säga nåt mer?
Vi tappade bort sak på sak. Men men.
Skjutsade till Malung, och åt goett på Niss-kiosken.
Sedan gick vi till lillmokyrka, där banden soundcheckade (visst låter det häftigt - saauunDtjäckkahdE), och vi lyssnade bland annat när Skip The Hate gjorde detta.

Sedan började allting, och Anton, Kevin, Micke och Martin var först ut på scenen och började konserten med Fear Of The Dark, som sedan följdes utav ytterligare en låt, sedan två egna och slutligen avslutades med Tears dont fall. Lite besvikelse dock, då de valde att inte spela 10 years today, som de soundchecka med. Men smart måste jag säga - den låten var en slags fint, smart upplagt.

Sedan spelade esteter och så där.
och kvällen gick på rätt segt.
men men. Det funkade rätt bra ändå.

Det lilla lustiga i det hela, var att jag och Nea nekade TVÅ SKJUTSAR hem. Först med Anna och Pernilla som åkte vid 22, sedan nekade vi även konfirmandbussen som åkte 23.30.
Det slutade med att vi åkte med freddan hem, som drog strax efter ett, då allt var över.

Kvällen kan sumeras som både bra, dålig, besvikelse och lycka.
och fan vad jag älskar sådana som kan growla (gråla, eller vadfan heter det?).
Mums påre - och sådana som kan growla* bra, avundar jag som fasiken. Sånt ska jag också lära mig någongång.

ah men det var väl allt. Annars är jag besviken på mig själv bara. Jätte besviken faktiskt.
För övrigt saknar jag en person idag som fasen. En person som jag blir stum utav. En person som jag önskar att jag kunde snacka som VANLIGT med. En person som jag tycker om.
men skit på det. Hä e äjn ni dag imöro.

vi ses snyggingar,
ciao!

17 Februari 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

Vilket väder!

Oh gud.
Jag älskar verkligen våren, och har alltid gjort. Då snön sakta försvinner och asfalten blrjar synas, och värmen börjar spridas. Älskart!
Kyla i luften känns faktiskt helt okej då solen visar sig, och det är vid de tillfällena som jag faktiskt är riktigt glad över att få bo i Sälen (och det är inte ofta!).
Jag la mig t.o.m. ned idag på asfalten, och njöt ett par få sekunder av den vår som enligt mig, är lite tidig. Klimatförändringar säger många är en ren propaganda, men.. nej. Jag tror faktiskt på dem.

Har ni tänkt på att våren och hösten egentligen har samma temperatur, men ändå känns våren så sjukt mycket bättre än hösten? Det beror nog på... nej, jag vet inte. Men våren ÄR och kommer nog ALLTID att vara min favorit årstid. Vårpromenader med solen gastandes i ansiktet, och sådant - det blir en annan atmosfär i luften; en som är fylld med glädje och ren förbannad lycka.

Annars är fredagar både sega och goa
- precis som godis.
Gott för att det är sista dagen utav "skol-veckan", men ändå seg, för att man vet att om bara några timmar, minuter och sekunder kommer allt vara över - och då längtar man som fasen.
Men mina fredagar är rätt tråkiga. Ingen vill göra något med mig längre, för jo; jag vet att jag är tråkig av mig, I know it!
Och efter min "happyhour"-lördag med spya inblandad, vill nog ingen ha mig hemma hos sig igen.. fan. Det suger totalt.

Något mer som suger är sådana som.. ja. Jag vet inte hur jag ska förklara dem. Falska. Ja, falska människor. De som ler och skrattar åt dina skämt, men vänder sedan sig om och himmlar med ögonen åt dig. SKITKUL.
(Om ni nu tycker att jag är förändrad eller så, säg åt mig vad jag gör för fel. Ingen är perfekt, alla är vi människor. så "förlåt" för mina fel och så vidare).

Förresten var det Alla hjärtans dag igår.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den, rätt bra ändå faktiskt :)
Det jag främst minns var då jag, Linnea och Anna skrev olika saker vi var sura på, och läste sedan varandras lappar, knölade ihop dem i tre fina bollar och slängde ut dem mot ingenting.
- Vi slängde ut våra bekymmer ut genom dörren, lämnade dem att ruttna för sig själv i den "vita" snön.
Visserligen skrev jag inte ned allt, för man behöver ändå lite skit för att fortsätta fungera som människa. Man behöver något surt att bita i, för att fortsätta kämpa och aldrig ge upp. Det är ju trots allt det där sura, som ibland får oss till de mest deprimerade människorna i världen, men ändå det som får oss att bita ihop och fortsätta igenom det vi kallar "livet".
Ibland får det oss att gå ner på knäna, men även styrkan att resa oss upp och fortsätta vidare framåt.

men nu har jag skrivit av mig... lite.
kanske skulle jag gjort det mer, men nej.
det blir för mycket dravel ;)

vi hörs,
ciao!

(du finns i mitt indirekt seende all the time - oroa dig inte)

15 Februari 2008 | Länk | whatever, dear | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida