Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2019)
>>


Hemma

Jag har nu varit hemma i drygt 2 veckor men jag vet fortfarande inte riktigt var (eller vem) jag är. Ska ändå försöka "knyta ihop säcken" på något slags sätt...

Min sista heldag i Adelaide och Australien var sista gången jag skrev, onsdag den 4 maj. Jag åt lunch med Aaron och sen gick vi till ett café, det var skönt att prata och skratta ihop. Efteråt fick jag min resväska som han hade tagit hand om min månad på vift och jag gick tillbaka till rummet på Blue Galah för att ta itu med den stora uppgiften att ordna med min packning. Det var krävande men gick oväntat bra, jag slängde så mycket jag kunde och kände mig till slut någorlunda lugn.

På kvällen mötte jag upp Danoz efter att han slutat jobba och vi gick till Chinatown och den koreanska restaurangen vi besökt ungefär en månad tidigare. Återigen fick vi välja och vraka bland köttbitar och grönsaker och grilla vår egen mat. Riktigt riktigt gott. Jag kunde inte låta bli kängurukött trots min tid i Coober Pedy, det är helt enkelt för gott (och nyttigt också har jag förstått). Efter middagen var vi proppmätta men köpte ändå jättegod glass som vi åt medan vi promenerade tillbaka till vandrarhemmet där vi fick kramas hejdå för sista gången på länge.

Torsdag förmiddag körde Aaron mig och all min packning till Adelaide flygplats där det var dags för ännu en hejdåkram. När jag checkade in väskan vägde den otroligt nog 23,1 kg (gränsen var 23). Perfekt packat tyckte killen bakom disken. Han kunde inte veta (men kanske gissa) hur tung min ryggsäck var, som vanligt brydde de sig inte om att väga handbagaget.

Sen började min långa hemresa. "Det blev en ensam lång väg hem", som Kent sjunger. Med betoning på lång. Första rutten Adelaide-Singapore (7 h 40 min) var inga problem, jag hade fönsterplats och två säten för mig själv så jag kunde bre ut mig, äta gott courtesy of Qantas och kolla på filmer. Såg först Conviction som verkligen grep tag i mig (grät floder), sen Due date för andra gången för att få skratta lite och sist såg jag Catfish som höll mig på nålar - lätt den mest engagerande och spännande dokumentär jag sett på länge (kanske någonsin)..

I Singapore hade jag några timmar att slå ihjäl, jag var trött och uttråkad men fick ändå tiden att gå med hjälp av gratis internet och sudoku. Till slut gick jag på planet till London, den allra längsta flygresan. Tyvärr var det inte längre Qantas som höll i trådarna (och inte heller suveräna Singapore Airlines eller lika bra Malaysia Airlines) utan British Airways. Jag satt i mittraden vid gången vilket jag inte kan skylla på BA men i övrigt var det mesta bara sämre helt enkelt. Det var dryga 13 påfrestande timmar men tack och lov lyckades jag på något sätt åtminstone sova bort några av dem. Såg även två filmer, Unstoppable och Another year samt lyssnade på Taylor Swifts senaste album på repeat.

Tidigt fredag morgon var jag framme i London Heathrow och tack vare flygplatsens storlek och den rigorösa säkerhetsnivån kändes inte väntan på sista avgången särskilt lång. Det var konstigt att sitta på ett litet (och gammalt) plan igen. Kändes alltmer overkligt när vi till sist började gå ner för landning och jag såg de bekanta skogarna och sjöarna runt Landvetter. En stund senare fick jag äntligen krama mamma och pappa igen och vi körde hemåt.

Sen dess har jag så gott jag kunnat försökt att landa mentalt och det har både gått och inte gått alls. Jag har sovit och vilat. Gosat med Santo och Zadie. Cyklat till Friskis och promenerat i Slottsskogen (älgkalvarna är verkligen söta!). Börjat leta lägenhet(er). Fastnat i Top Model, The Fashion Show och Hells Kitchen. Löst sudoku. Haft ett spännande och lovande musikermöte. Varit med och firat en kusin. Stannat inne hela dagar men även gett mig ut i världen..

..Alltmer och gång på gång insett vilken enorm omställning det är jag befinner mig i. Det är riktigt krävande och väldigt läskigt. Faktum är att det är svårare än vad man kanske kan tro och vad jag riktigt velat erkänna. Men på något sätt måste det gå. Det kanske kommer ta (ännu mer) tid, eller det kommer det tveklöst att göra känner jag, men till slut kommer jag hitta fotfästet och mig själv och min plats här igen. Det måste gå.

Fram tills dess ska jag göra mitt allra bästa för att ha tålamod med och kärlek till mig själv. Och med detta avslutas min reseskildring. Jag kommer troligen att reflektera mer och tänka tillbaka på min resa här i bloggen igen vid senare tillfällen, när jag fått mer distans till mina månader hemifrån, men tills vidare tackar jag för mig. Stort tack till er som följt mig, tänkt på mig och skickat hälsningar. Jag ser fram emot att träffa er igen och prata mer när jag känner mig redo.

KÄRLEK
23 Maj 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Jag + Brisbane = sant!

Jag landade i ett soligt Brisbane lordag morgon och tog taget fran flygplatsen in till stan. Efter att ha slapat mitt tunga bagage till vandrarhemmet, checkat in och borjat landa aven mentalt gick jag ut for att upptacka staden. Ju mer jag sag desto mer kande jag mig hemma och vid slutet av dagen var det otvetydigt: jag hade blivit kar i Brisbane! : )

Mitt forsta intryck av staden var att den var som en korsning mellan Melbourne och London, vilket ar ganska imponerande... Senare kandes staden aven som Sydney, Bondi Beach, Adelaide, Santiago de Compostela och Goteborg (!). Det ar helt enkelt en fantastisk stad och om den lag i Europa skulle jag flytta dit... Men nu gor den ju inte det tyvarr...

Det forsta jag sag pa lordagen efter att ha korsat Brisbane River var massa talt och rislampor och jag upptackte snart att en festival var i full gang; Buddha Birth Day Festival. Det slutade med att jag spenderade bade lordag och sondag pa festivalen vilket kanske later markligt men eftersom den agde rum pa SouthBank, Brisbanes kulturella och sociala mittpunkt, sa var det "the place to be" och jag kunde forutom att delta i festivalen strosa runt bland marknadsstand, se gatuunderhallare, promenera langs floden, bada i lagunen o ligga och vila i solen. Perfekt!

I borjan sag jag inte mycket tecken av de forodande oversvamningarna tidigare i ar men efter att tag insag jag vad de stora avsparrade omradena pa SouthBank var... Jag badade i en relativt liten men jattevacker lagun och pratade med en lokalbo som berattade att lagunen egentligen varit mycket mycket storre, med stor strand och allt, men oversvammades och nu vantar pa att bli ateruppbyggda. Han berattade aven att alla 23 farjestationer langs Brisbane River forstordes under de dar dagarna - men ar ateruppbyggda nu.

Pa festivalen lyssnade jag bl.a. pa musik, at gott och bara strosade omkring och njot av vyn over stadssiluetten pa andra sidan floden. Sondag kvall lyssnade jag pa ett inspirerande foredrag med titeln "Environmental and Spritual Preservation" - om hur vi alla ar ansvariga for den har jorden och vad som hander pa den och att allt startar i oss sjalva - och provade meditation. Efter det var jag med pa en ceremoni med ljustandning och en multi-faith prayer. En ledare fran varje varldsreligion var med och fick saga nagra ord om fred och samforstand: valdigt valdigt fint. Senare pa kvallen avslutades festivalen med jattefina fyrverkerier over floden, perfekt avslut.

Mandag formiddag checkade jag ut och tog bussen till Lone Pine Koala Sanctuary, 45 minuter utanfor stan. De ar varldens forsta och varldens storsta koalafristad. Det var fantastiskt att ga omkring och titta pa alla koalor och aven andra djur, sasom kanguruer, faglar, pungrattor, krokodiler och farmdjur. Jag fick aven antligen halla en koala igen, for forsta gangen sen min forsta Australienresa 2007. Det var sa mysigt! : )

Mandag kvall hamtade jag mina vaskor pa vandrarhemmet och tog taget tillbaka till flygplatsen dar jag tankte spendera natten. Val framme borjade dock problemen. Eftersom jag skulle checka in min ryggsack vilket jag forstas inte kunde gora ett halvt dygn innan mitt flyg, kunde jag inte ga igenom sakerhetskontrollen utan var fast pa utsidan dar det inte fanns mycket av nagot.
Bankarna och cafeerna var fa och jag kande att jag skulle bli tokig av att stanna dar en hel kvall och natt...

Efter mycket funderande och googlande kom jag pa att jag kunde ta taget tillbaka bara 2 minuter till den internationella terminalen for 5 dollar, dar det verkade finnas betydligt mer. Och det gjorde det minst sagt! Affarer, restauranger, SOFFOR, allt jag behovde... Kunde till och med fa ett antal timmars somn pa en soffa i ett morkt horn.

Igar morse tag jag taget tillbaka till inrikesterminalen och flog fran Brisbane. Landade i Adelaide strax efter halv nio pa morgonen, efter exakt en manad borta. Det kanns valdigt konstigt att vara tillbaka, pa manga satt. Hus har rivits och nya affarer oppnats. Det ar betydligt farre gaster pa vandrarhemmet. Det ar ganska kallt (i alla fall efter Brisbane) - igar morse var det 10 grader men det gick upp till 19 pa dagen. Det ar dock jeans och tjock troja/jacka som galler. I vilket fall som helst ar jag glatt overraskad over att jag aven nu efter att ha sett sa manga olika platser i det har landet, fortfarande kanner att Adelaide ar min favoritstad - aven fast brisbane nu ar en vardig "motstandare".

Jag har aven insett att det inte var sarskilt konstigt att jag kande mig ensam i Cairns - det ar ju en turiststad, en semesterstad. Jag alskar att resa sjalv men till och med jag drar mig for att aka pa charter sjalv.. Det ar helt enkelt inte samma sak att vara pa ett utpraglat semesterstalle sjalv som ihop med nagon. Det ar en helt annan sak och helt underbart att vara i en vanlig stad, med bade turister och kostymnissar och lokalbor och backpackers och allt daremellan.

En annan sak jag insett ar att det ar omojligt att veta sakert hur man kommer kanna for en plats eller stad innan man kommer dit - hur mycket man an laser om den och ser pa bilder. Och jag alskade Brisbane men Terry i Coober Pedy kallade det "a terrible city" sa man kan verkligen tycka olika! Om jag fortfarande vill plugga en termin eller tva i Spanien och/eller England senare sa ar jag nu besluten att forst aka till platsen for att kanna av om det ar ratt stalle for mig. Hellre det an komma dit och inte kanna mig hemma.

Nu maste jag avsluta, har fatt berattat det jag ville och ska snart traffa Aaron for lunch : )

MASSA KARLEK
4 Maj 2011  | Länk | Allt och inget | 2 kommentarer
"I just so wanted to know if I could come home..."

"Det är inte hur man har det, det är hur man tar det...". Well, jag har inte fullt ut kunnat ta allt det här vackra, inte på egen hand. Det har varit för mycket, för stort. Samtidigt har jag ju i slutändan ändå tagit det på något sätt, både tagit och tagit mig igenom. Jag har verkligen försökt att inte ha några krav på mig själv och mina känslor, utan bara vara mitt i allt. Ingen kan någonsin ta ifrån mig alla minnen och bilder. Cairns är oerhört vackert, särskilt vid skymningen (se fotot). Men på det stora hela har jag denna veckan känt mig trött på att uppleva allt själv. Ja, jag är en ensamvarg i grund och botten men detta är galenskap... Att vara i praktiken själv i 3,5 månader är galet. Men starkt!

Nu när jag ser tillbaka så var mina första två månader här i Australien allra bäst (förutom hästgården), jag längtade sällan hem och kände mig mestadels fri och ofta glad och lycklig, ibland till och med lyrisk. Det var härligt att vara självständig och på egen hand. Det hjälpte också att veta att Göteborg var kallt och slaskigt... Efter dess har det varit kämpigt, inte hela tiden men till ganska stor del. Jag har varit med om mycket fint och häftigt även efter dess, men som sagt, det har inte varit lätt. Vid flera tillfällen de senaste veckorna hade jag gladeligen bytt bort allting här mot ett snöigt och iskallt Göteborg, så vetskapen om att det är full vår hemma har känts extra tuff...

Men... jag har trots allt klarat det! Och jag känner mig i slutändan väldigt lyckligt lottad. Jag har träffat så fina människor och varit med om oförglömliga och unika upplevelser (som att mata känguruer med nappflaskor! : ). Jag har sett fantastiska platser och upplevt ännu en underbar festival. Jag har fått så mycket solsken och sommarvärme, och jag har fått vara fri från sjukdom och skador.

Det är mycket blandade känslor just nu. Jag känner mig både glad och ledsen. Tacksam och otacksam. Lugn och rastlös. Fri och instängd. Det är mycket som sista veckorna innan jag lämnade Sverige - känns som att jag är något slags vakuum, där jag går och väntar, eller står och stampar, beroende på hur man ser på det. Skillnaden är att jag nu snart har genomfört mitt äventyr och det kan dröja väldigt länge innan jag återvänder hit. I Coober Pedy lärde jag mig saker om det här landet som tyvärr fick mig att tappa tron på det... Situationen för aboriginer som grupp är ofattbar, på annorlunda sätt än man kanske tror. Mer om det i ett senare inlägg kanske.

Men i Alice Springs och här i Cairns har jag åtminstone delvis blivit kär i det här landet på nytt (även fast Cairns känns mycket som Västindien eller nåt liknande och är lite väl turistigt). I vilket fall som helst är min kärlekshistoria med underbara Adelaide nu nästan över. Det behöver nog också ett eget senare inlägg tror jag...

Jag är trots allt glad att jag är här. Nu när min vistelse i Cairns och överhuvudtaget i Australien närmar sig sitt slut har det varit lättare att faktiskt njuta och slappna av. Det hjälpte också att komma iväg på dagstur igår - nu har jag snorklat i Stora Barriärrevet! : ) Det var en riktigt härlig dag trots lite ostadigt väder. Gruppen och guiderna var bra och vi fick god mat. Tidigare i veckan köpte jag vattentätt fodral till min kamera som jag använde, det var kul. Blev dock sjösjuk på hemvägen, lite mindre kul, hehe.

Efter många om och men bestämde jag mig till slut för att inte skippa Brisbane helt men korta ner min vistelse där, från 6 dagar till 3. Detta innebär att jag är där från imorgon lördag till tisdag morgon, då jag flyger vidare (eller tillbaka, beror på hur man ser på det, jag fulländar min cirkel hursomhelst!) till Adelaide. På grund av långhelg (påsk samt nationaldagen Anzac Day 25 april till minne av alla stupade soldater) skulle Qantas kontor inte öppna förrän i onsdags.

Jag orkade inte vänta så länge utan ringde dem via Skype i måndags kväll men blev vidarehänvisad till British Airways. Tisdag morgon satt jag i telefon med British Airways i 48 minuter och lyckades äntligen få ändrat min hemresebiljett. Jag har bestämt mig för att inte skriva exakta hemkomstdatumet men kan säga att när jag väl återvänder till Adelaide på tisdag så kommer jag stanna där max en vecka.

Det känns väldigt skönt att det nu bara handlar om dagar tills jag kommer hem till mitt kära Göteborg. Jag har saknat de märkligaste platser de senaste veckorna, platser jag knappt visste betydde något för mig. Gamlestadstorget. Bergsjön (själva sjön). Korsvägen. Men även mer väntade ställen som Slottsskogen, Röda Sten, Linnégatan och förstås mitt rum vid Majvallen! Som förut när jag var i Sverige och längtade till Adelaide så saknar jag faktiskt platserna mer än människorna, men det betyder inte att jag inte ser fram emot att återse vänner och familj, det gör jag verkligen. För att inte nämna Santo och Zadie : )

På sätt och vis känns det som att jag åkte hemifrån för bara några veckor sen. Men när jag tänker på allt jag varit med om och sett känns det som en väääldigt lång tid. Nu när hemkomsten verkligen närmar sig känns inte allting hemma längre omgärdat av ett ljust skimmer, jag fasar lite grann för att komma hem och möta allt och alla igen. Det kommer nog ta ett tag att ställa om och landa ordentligt. Men mestadels känns det skönt. Och jag tror att jag lärt mig och insett saker som kan hjälpa mig bygga en trygg och meningsfull vardag för mig själv på nytt, hemma i Göteborg.

Först ska jag dock njuta av min sista tid i det här märkliga, stora, vackra landet. Brisbane och Adelaide väntar. Idag är det soligt och blå himmel igen. Ikväll ska jag på gratis zumba för andra gången den här veckan, följt av gratis BBQ vid lagunen. Det blir det sista jag gör här i Cairns, måste till flygplatsen runt 5 imorgon bitti (flyget går 6:00). Jag hoppas på en rolig sista kväll och är förväntansfull inför att komma till Brisbane!

FRED & KÄRLEK
29 April 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Alice Springs och Cairns...

Lördag 23 april 2011 (påskafton)

Det känns som en livstid sen jag skrev sist. Jag har spenderat ännu en vecka med känguruerna, färdats ca 600 km med buss från Coober Pedy till Alice Springs, precis i mitten av Australien (där jag stannade 6 dagar) och ikväll flög jag ca 2175 km till Cairns. Nu ligger jag på sängen i vandrarhemmet och halvlyssnar på mina rumskamrater prata (japp, svenskor, hehe. Och en norska).

Ser fram emot att utforska stan imorgon, men kom på förut på planet att jag kanske borde ha läst på lite mer innan.. vet inte mycket om det här stället, trodde det var en ganska stor stad men det är det inte. Jag är dock glad så länge det finns trafikljus och affärer och shoppingcenter och gräsmattor och asfalt och höghus och massa människor! Hehe. Och det är härligt att vara vid kusten igen efter tre veckor i the outback. Har bokat dagstur till en av öarna i Stora Barriärrevet på onsdag : )

Såhär i efterhand borde jag nog ha lämnat Coober Pedy runt mitt senaste inlägg, när Jeroen & Jess åkte. Jag var för mycket av ett nervvrak igen och längtade bort för mycket under resten av veckan. Men gjort är gjort. Och delar var förstås bra. Sista kvällen var fantastisk. Terry lagade jättegod middag, jag var med på min sista matning och höll mina två favoriter Minma & Francesca i handen när jag matade dem och när jag matade Azza i min famn såg vi varandra djupt i ögonen : ) Efter det fick jag en jättefin målning och andra presenter av Jo & Terry och kände mig verkligen uppskattad.

Jag kom fram till Alice Springs söndag eftermiddag, och Lyn (Jo & Terrys vän) mötte mig och tog mig till pizzerian som hon och hennes sambo Eddie driver. Där blev jag introducerad för familjen, gänget som jobbar där. Fick veta att jag skulle bo i Eddies lägenhet ihop med henne och en till, vägg i vägg med pizzerian, mitt i stan. Kändes väldigt jobbigt första kvällen, jag kände mig inkastad i hela situationen när jag längtat efter att vara fri igen, och (miss)uppfattade det som att de avskydde aboriginer och att de hade massa planerat för min vecka osv.

Droppen var när Lyn lämnade mig i lägenheten o sa att hon inte ville att jag skulle gå ut utan någon av dem än. Kände mig helt instängd. Men jag lyckades skriva och gråta av mig och se på det hela sansat och från olika vinklar, och till slut landa i känslan att imorgon är en ny dag, det kanske känns annorlunda då och om inte så är jag en fri människa och kan lämna det här sammanhanget om jag behöver det.

Så glad och stolt över mig själv. Nästa dag började den nya veckan och förutom vissa svårigheter blev saker bara ljusare och ljusare. Jag kom alltmer in i gänget och umgicks särskilt mycket med Zoie, en jämnårig tjej, som visade mig runt och tog mig till en massa ställen. Vi åkte bl.a. till Alice Springs Desert Park, som var otroligt vackert. Tisdag kväll gick vi två ut och åt middag ihop, det var mysigt. Vi har även varit på utsiktsplats och museer (mer om dem sen).

I onsdags åkte jag på dagstur till Uluru (Ayers Rock) och Kata Tjuta (The Olgas). Det var en riktigt lång dag, lämnade Alice 6:00 och kom tillbaka strax före midnatt (!). Uluru ligger 550 km från Alice Springs och första sträckan var tillbaka samma väg som jag kommit med buss några dar innan. Våra två guider/chaufförer turades om att köra och prata och var väldigt bra. Överhuvudtaget var turen väldigt bra planerad och utförd. På bussen fick vi se en fascinerande dokumentär om de första europerna som korsade Australien, hur South Australia tävlade mot Victoria och om hur telegraflinjen efter mycket slit och tid byggdes tvärsöver landet.

Först åkte vi till Kata Tjuta, som är en samling otroligt vackra berg nära Uluru. Sen besökte vi besökscentret och efter det själva höjdpunkten, Uluru. Det var så annorlunda mot hur jag hade föreställt mig det, men svårt att förklara på vilket sätt. En skillnad var att det var så tyst och tomt dock. Och grönt. Hursomhelst. Det var overkligt att äntligen få se denna ikon, och väldigt väldigt vackert.

På kvällen drack vi champagne och hade BBQ på utsiktsplats där vi kunde se solen gå ner över Uluru. Sen begav vi oss hemåt igen. På grillningen och början av hemresan mådde jag riktigt dåligt och bestämde mig till och med för att skippa Brisbane helt och flyga direkt till Adelaide från Cairns sen. Efter det beslutet kändes det bättre och resten av hemresan var faktiskt underbar, det var så skönt att sitta där på bussen och lyssna på musik i hörlurarna och titta ut på månen och stjärnorna. Jag har ångrat mig om det hela och är nu i stort sett 100% säker på att jag kommer genomföra min planerade rutt. Känner äntligen reslust och äventyrslystnad igen och längtar inte alls hem lika akut längre, tack och lov.

Onsdag och torsdag kväll (natt) gick jag ut med de andra, dels till en väldigt häftig pub nära Rockys (pizzerian), dels till casinot, hehe. Blev överraskad över hur livlig den lilla stan kan vara, men ändå på ett väldigt avslappnat och trevligt sätt. Torsdag och fredag kväll jobbade jag i pizzerian, mest med disk men även med att vika kartonger, fylla på dricka, moppa, fylla på ost och annat. Följde även med Zoie ut på leveranser. Jag hade sagt att jag inte behövde få nåt betalt eftersom jag ju fick bo hos dem helt gratis, men de gav mig ändå $50 per kväll så det var kul : )

I torsdags besökte jag och Zoie ett museum om School of the Air, skolan som de barn som bor för avlägset i the outback får gå i på distans. Förut gjordes allt via radio men nu kan de göra det via internet och webbkamera etc. Väldigt fascinerande. Idag besökte vi (och Zoies kille James) den gamla telegrafstationen, och museet för flygande doktorerna, Royal Flying Doctor Service Base. Jag växte upp med Doktorn kan komma på tv så det var extra häftigt att höra mer om hur det funkar, även fast museet var pyttelitet. Vi besökte även en vacker ravin. Jag var rädd att jag skulle missa mitt flyg men Zoie fick dit mig i tid (och flyget var ändå försenat) så allt gick bra.

Markus Krunegård sjunger: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det, och när man längtar tar saker tid. Det där med längtan har verkligen varit aktuellt de senaste veckorna. När man räknar ner dagarna som jag gjorde i Coober Pedy känns varje dag som en evighet. Men när man har roligt är en dag borta i ett nafs. När det gäller den första biten ser jag på något sätt en ännu större mening/innebörd i det nu än förut.

Hur jobbigt saker omkring en än är så känner jag att jag oftast kan påverka hur jag själv ser på det och hanterar det. Men jag har även insett på ett djupare sätt att det fungerar åt andra hållet med. Man kan ha "allt" och vara väldigt "lyckligt lottad" och ändå må skit. Och då är det ingen idé att låtsas eller bli arg på sig själv för hur man känner.

Jag har helt enkelt insett att det inte finns något borde när det gäller mina känslor. Det finns inget "jag borde känna si" eller "jag borde inte känna så". Jag känner som jag känner, men det viktigaste är att jag väljer hur jag tänker och överhuvudtaget att jag inte låter känslorna ta över och slutar tänka. Om jag låter mig själv känna som jag känner samtidigt som jag kan se saker från olika vinklar och se att ja, jag skulle kunna känna på ett annat sätt just nu eller ett tredje sätt, men just nu känner jag precis så här - så finns det en enorm frihet i det.

Jag känner verkligen att jag vuxit och växer, och jag kanske inte direkt lär mig mer om mig själv men jag förstår mig själv mer och mer. Det jag redan vet om mig själv blir mer och mer logiskt : ) Det är häftigt.

Nu är det söndag och jag ska lägga in detta i bloggen och sen gå ut och upptäcka stan : )

Skriver nog snart igen.

MÅNGA KRAMAR och hoppas att ni haft en fin påsk!
24 April 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
The Outback!

Vilket ställe jag hamnat på!
Det är svårt att tro det vid första anblick men lilla dammiga Coober Pedy, 85 mil norrut från Adelaide och med 3500 invånare, är världens opalcentrum. Coober Pedy, i "the Outback", kallas Australiens dammigaste och torraste stad - dock är det för tillfället grönare här än vanligt tack vare ovanligt mycket regn (vilket även innebär massvis med mygg). Opalerna är vackra men ännu finare är känguruerna...

Förra lördagen körde Aaron mig till busstationen där jag tog nattbussen till Coober Pedy. Chauffören var precis som en Greyhound-chaufför borde vara, rolig, pratsam och väldigt aussie. Han visade en australiensisk klassiker för oss passagerare (vi var bara 8 st): The Man from Snowy Mountains. Vi nådde Coober Pedy 4:15 söndag morgon, det stod 5:15 på biljetten men just den natten ändrades klockorna här till vintertid vilket var aningen förvirrande (7,5 h före Sverige nu).

Hursomhelst blev jag till slut hämtad, och även en asiatisk tjej vars motell inte öppnat än fick följa med för att sova några timmar på soffan. Det tog ett tag innan vi insåg att det som hängde från två stolar i köket var Azza och Louise, de två ungarna, nerbäddade i tygpåsar! Och snart kom de stora känguruerna inhoppandes i huset och började gå omkring. Fick nypa mig i skinnet för att fatta att det var verkligt, hehe.

Jo & Terry är ett härligt och originellt par i övre medelåldern, som i nio år dedikerat sina liv åt känguruer. De brinner för mycket annat med men känguruerna kommer först... De har 4 vuxna känguruer som av olika anledningar bor permanent med dem; Bella, Minma, Seannie och Francesca. Ungarna de får in kommer antingen efter att mamman blivit överkörd och någon hittat ungen hos mamman, eller efter att lokala aboriginer dödat mamman för köttets skull och efter några dar märker att ungen inte mår särskilt bra.

I måndags kom ett par till ungdomar, ett par, Jessica från England och Jeroen från Holland. De var här tills tidigt igår morse. Första dagarna var väldigt påfrestande, min hemlängtan var hemsk, jag var lite av ett nervvrak och försökte att inte visa det vilket gjorde det hela ännu jobbigare. Men på något sätt tog jag mig igenom det och det var både dalar och toppar.

Senaste dagarna har jag känt mig mer stabil och positiv. Det är väldigt häftigt att vara här och känguruerna är fantastiska, men jag blir rastlös av att vara på en så liten ort och räknar ner dagarna tills jag åker vidare och är helt fri igen.

Just nu går dagarna relativt snabbt och jag har kommit in i en ganska bra dygnsrytm. Jag går upp vid tiotiden (inga fasta morgontider här!), hejar på Azza i köket (Louise åkte till sitt nya hem i veckan), gör mig i ordning och äter frukost. Sen fyller jag på mat och vatten ute i kängurernas inhägnad och gör någon mindre uppgift, t.ex. sopar, plockar gräs, diskar, tömmer soporna. Runt halv elva fixar jag mjölk och 12 har vi dagens första matning som är öppen för allmänheten.

När det är klart diskar jag flaskorna och tar itu med någon större uppgift, t.ex. polera smycken i galleriet. På eftermiddagen äter jag sen lunch och sen vilar jag, pluggar, läser eller tar en promenad. Runt 17 fixar jag ny mjölk. 17.30 ny matning och disk. Mer vila. Ev. någon mer turistgrupp på kvällen vilket betyder ännu en matning och att hjälpa turisterna hålla Azza en efter en. Efter det sen middag (de lagar båda väldigt god mat), umgänge, prat och skratt. Och tillslut läggdags runt 23.

I lördags kväll kom två vänner till Jo & Terry på besök. Innan de åkte sa kvinnan att jag kan bo hos henne helt gratis när jag kommer till Alice Springs på söndag om jag vill. Jättebra! Ska avboka vandrarhemmet. Om jag inte trivs kan jag ju flytta dit sen ändå. Jag har redan bokat dagstur till Uluru för onsdag 20 april, ser verkligen fram emot det.

Medan Jo, Terry och deras gäster gick ut och åt fick jag, Jeroen och Jess låna bilen och köra bara över gatan i stort sett till min alldeles första drive-in-bio. Filmen (Unknown) var bitvis spännande men mest löjlig, men det var verkligen en häftig upplevelse!

Jo & Terry har även visat oss runt i Coober Pedy, vilket varit både roligt och fascinerande. Vi har fått se var Crocodile Harry, den verklige Crococile Dundee, bodde, i en helt galen grottbostad med saker och målningar på varenda centimeter av väggarna. Mad Max 3 spelades bl.a. in där och på andra ställen i Coober Pedy (Jo var statist!). Vi har även fått se vackra berg och besökt ett genuint utgrävt hem.

Ca 80% av invånarna här bor på grund av hettan i s.k. dugouts, vilket innebär att framsidan ser ut som ett vanligt hus men resten är inbyggt i berget, med tunnlar och grottor. Möjligheterna är oändliga, om man vill ha ett till rum är det bara att gräva ett (fast man behöver ju maskin förstås). Väldigt häftigt, men inget för klaustrofobiker.. Jo tog oss även till Coober Pedys kyrkogård som inte följer nationella lagar utan folks gravstenar får se ut hursomhelst - vilket de verkligen gör! En kväll fick vi en didgeridoo-lektion av Terry, första gången jag spelade, svårt men kul.

För övrigt läser jag, pluggar och gosar med känguruerna - särskilt Azza - första kvällen sa Jo att jag får lyfta upp och hålla ungarna när jag vill, det är bara bra för dem. Det har varit några svenskar i turgrupperna som besökt oss, men jag har bara pratat med en av dem, en tjej från Göteborg. Igår testade jag att "go noodling", vilket är att kolla i stora sand/sten-högar efter opaler. Hittade några fina röda stenar men inga opaler, hehe. Är inte ute så jättemycket, i början för att det var för varmt och nu mer för att flugorna är så jobbiga.

5 dygn kvar nu. Längtar till söndag men gör det bästa av dagarna här med. Kommer kanske aldrig mer få bo ihop med känguruer, så det gäller att ta tillvara på tiden här : )

KRAMAR

Ps. Foto 1 : jag med Bella och Franscesca. Foto 2 : lilla Azza på upptäcksfärd.
11 April 2011  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
Life is a roller-coaster, you just gotta ride it...

Det som skulle vara två veckor av vila och återhämtning har delvis varit just det men de har även varit ganska galna, på gott och ont... Pete är verkligen en karaktär och mitt tålamod och min vänlighet har pressats till det yttersta. Jag har hjälpt honom på olika sätt, dels genom att köra hans andra bil (automatväxlad) inte bara runt kvarteret eller till affären utan riktigt långt, på motorväg, över järnvägsspår och bland massa andra bilar - delvis helt själv i bilen eftersom jag skulle följa efter honom på motorcykel!

Visst, jag har tagit ett antal körlektioner men det var flera år sen nu och jag har inte körkort än. Så för det första är det olagligt för mig att köra och för det andra kan det vara farligt. Alltså INTE särskilt smart, jag vet. Och jag är bara tacksam att allt gick bra. Men jag kan inte hjälpa att även känna mig stolt över mig själv som klarade det hela så exemplariskt...

Jag är även stolt över hur jag tog mig igenom en fest som tagen ur en amerikansk high school-film förra helgen. En kille jag skickat couchsurfing-förfrågan till men som inte svarat hörde av sig och frågade om jag ville komma på en fest. Det lät kul så jag sa ja. Det var lite overkligt. Ett hus, en stor trädgård med soffor och fåtöljer utslängda lite hipp som happ. 3 liveband INNE i huset. Och jag vågar knappt gissa hur många som var där, det måste ha varit mellan 50 och 100 pers (!). Men stämningen var väldigt bra och förutom att grannarna ringde polisen p.g.a. ljudnivån (:S) så var allting väldigt sansat och trevligt.

Ska erkänna att det hela först inte alls kändes som min grej och jag var nära att åka hem efter ett par timmar, men sen pratade jag mer med trevliga människor, dansade lite till ett av banden som spelade reggae o.s.v. och trivdes bra. Pratade allra mest med Mari, en schysst finsk tjej. Jag hade inte haft möjlighet att skaffa någon alkohol innan festen men det var lika bra och jag är väldigt stolt över att jag kunde ha så kul och känna mig såpass avslappnad trots att jag var en av få helt nyktra ungdomar där.

Det är märkligt och lite läskigt hur gammal jag kan känna mig bland en massa 18,19,20-åringar. En kväll åkte jag och Pete till en hipp klubb inne i stan och där kände jag mig definitivt gammal (undrar hur Pete kände sig då men han verkade inte bry sig) men jag hade ändå väldigt kul, främst tack vare musiken! DJ:ns musikval, som var ackompanjerat av musikvideos på jätteskärm, var mest från 90-talet och gjorde mig ganska nostalgisk. Svårt att inte bli det av Spice Girls, MC Hammer, Vanilla Ice, Vengaboys och Eminem...

Hursomhelst, tidigare har jag länge känt mig som äldre än min ålder men 23 har känts som rätt och gör nog fortfarande det. Samtidigt är ju ålder en så relativ sak. Men oftast känner jag mig 23 nu för tiden och det är skönt. Har fortfarande svårt att veta var jag känner mig mest hemma dock; med tjugoåringar eller trettioåringar. Oftast lutar det mer mot äldre men det beror ju på så mycket annat med.

Hursomhelst. Förra helgen var jag trött på Pete och nära att packa mina grejer och åka till vandrarhemmet eller vartsomhelst. Men sen lugnade jag ner mig och det kändes bättre. Så är det med det mesta jag gör just nu, särskilt hemlängtan som varit riktigt riktigt stark stundtals det sista. Jag känner starka känslor och vill ta stora beslut och allt känns jobbigt - MEN jag låter mig själv känna och tänka precis som jag gör, jag låter det finnas och komma ut, och när känslan är färdig med mig (inte tvärtom!) så lugnar jag ner mig och kan tänka mer sansat igen.

Det är krävande och tar mycket energi men det är ändå mycket mer befriande än att försöka stänga av eller stoppa det jag känner.
I förrgår fick jag dock nog av Pete på riktigt och stack därifrån.. så sen i onsdags har jag bott på vandrarhemmet igen. Det känns skönt!

Engelskan är fortfarande det jag lättast faller in i men jag försöker tvinga mig själv att skriva på svenska i min anteckningsbok, lite som ett sätt att trotsa hemlängtan och vara hemma trots allt. Det är märkligt - jag är helt omgiven av engelska, alla pratar det, på tv, på stan, jag läser bara engelska böcker och alla kursuppgifter och diskussioner är på engelska, till och med all musik jag lyssnar på är på engelska (har inte lyssnat på någon svensk musik på länge, förutom ABBA som de gillar att spela här men då förstås de engelska versionerna).

Och ändå går jag omkring med två språkliga världar inom mig som jag kan skifta mellan. Det är häftigt. Och då är det ändå bara två språk, det finns de som pratar 5 eller fler! Det är nog inget för mig men jag vill definitivt utvecka min spanska senare...

Hursomhelst, vad har mer hänt? Vädret min sista vecka i Adelaide den här omgången har varit helt underbart och somrigt skönt nog, upp mot 28 grader - fast de sista två dagarna har varit svalare. Skönt hursomhelst att slippa höstrusk. Jag funderade på att åka till Kangaroo Isand men bestämde mig för att skippa det, kanske tar en dagstur i maj. I söndags tog jag bussen till Semaphore där de hade drakfestival, det var mysigt.

Jag har legat under träd nere vid floden och läst ut en åttonde bok, roliga Bill Brysons Neither Here nor There, om hans resande genom Europa (såg särskilt fram emot Göteborgskapitlet men det var ett antiklimax, hehe). Blev väldigt sugen på att resa runt mer i Europa.. Jag har köpt tre flygbiljetter och en bussbiljett (pust). Jag har åkt motorcykel för första gången (den slapp jag köra!) och sett en fantastisk solnedgång på Glenelg Beach...

I onsdags kväll smög jag in på bion igår och såg Barneys version - första halvan var okej men andra halvan var riktigt vacker, sorglig dock. Igår kväll hälsade jag på Danoz och sen bjöd han mig på koreansk restaurang i Chinatown. Det var en stor buffé med grönsaker, ris och massa rått kött (inte råttkött, hehe), och så hade man en grillplatta vid varje bord och grillade sitt eget kött! Häftigt och ljuvligt gott.

Imorgon kväll tar jag nattbussen till Coober Pedy. Vet inte riktigt vad jag kan vänta mig. Men jag är väldigt förväntansfull och positivt inställd. Jag har haft månatlig kontakt med det medelålders par som driver stället, och de verkar väldigt trevliga. Stället de har tar dels hand om känguruer och dels har de ett aboriginskt galleri med konst och didgeridoos! Jag gör och ser och upplever så mycket annorlunda som jag aldrig upplevt förut och för det är jag oerhört tacksam.

FRED & KÄRLEK
1 April 2011  | Länk | Allt och inget | 2 kommentarer
Filosoferande

Jag visste inte om jag skulle lägga in mina domedagstankar här i bloggen eller inte. Det kändes lite sent, som att jag borde ha gjort det just när jag skrev det. Men när jag tänkte så sa en cynisk del av mig, vänta bara, snart händer något nytt och då blir det aktuellt igen. Dagen efter hörde jag om skalven i Thailand och Myanmar : S Tydligen har dessa senaste skalv inte rapporterats särskilt mycket i Sverige? Här var det hett nyhetsstoff fredag kväll men sen har det varit tyst. Hursomhelst. Jag lägger helt enkelt in mina tankar från förut och väver in tankar som kommer nu.

En liten del av mig tror på allvar att jorden kommer att gå under 2012. Eller inte just 2012 men inom en snar framtid. Kan inte hjälpa att undra vad som kommer hända härnäst? Hur många generationer har mänskligheten kvar? Det kanske är löjligt men sakerna bara hopar sig. Jordbävningar, översvämningar, skogsbränder, orkaner, cykloner, mer jordbävningar, tsunamis... På WomAd hörde jag en kvinna säga till en annan: "The world is imploding. Natures very angry at us."

En mindre smickrande del av Adelaide förut när det ännu var riktig sommar (vet inte hur det är nu eftersom jag inte bor inne i city) var att det var gräshoppor överallt när det blev mörkt, jag skojar inte. Folk sa att det berodde på att det regnat så mycket den här sommaren. Det är nog till stor del tack vare att de varit överallt som jag inte längre är rädd, det går inte. Jag förstår dock att Joanna Newsom blev rädd av dem när de flockades kring ljusen uppe på scenen. Hon menade förstås inget hemskt och jag skrattade när hon sa: "Its really convenient that they timed the show with the apocalypse..." Men det lämnade en lite besk eftersmak.

I vilket fall som helst försöker jag att göra som förut när jag haft tankar som dessa och vila i det svåra enkla faktum att om jorden går under imorgon så finns det inget jag eller någon annan kan göra åt det. Det gäller bara att njuta av idag så mycket som möjligt. Jag har dock insett en sak: om jorden går under imorgon så vill jag inte vara halvvägs runt jorden hemifrån, på egen hand. Jag vill vara hemma.

Jag ber om ursäkt för mitt mörka filosoferande idag. Innerst inne tror jag faktiskt INTE att jorden kommer gå under alltför snart (hehe), men jag undrar definitivt vad som kommer att ske härnäst, och var...

Men så kan jag ju inte avsluta mitt märkliga filosoferande. Det får bli med några klyschor istället. Ni vet väl varför klyschor blivit klyschor, för att de faktiskt brukar ha nåt som är väl värt att upprepa...! So, here we go: Lev till fullo och försök att inte ta något för givet! Allt du kan göra är ditt bästa, hur litet det än verkar eller känns. Vissa dar ar bara att stiga upp ur sangen en stor seger. Om bara en sak får dig att le idag så är det värt det. Och om du känner dig ledsen, låt dig själv känna dig ledsen. Försök låta allting inom dig finnas, i längden är det så otroligt mycket lättare än att fly från dina egna känslor och tankar...

Detta skrivande sätter igång andra tankar, så om jag ska väva in något om ensamvargen i mig så kan jag väl säga att jag fortfarande kan identifiera mig med Chris i Into the Wild (som gav bort allt han hade, lämnade sin familj utan att säga vart han skulle och till slut gav sig in i Alaskas vildmark helt ensam), även om jag naturligtvis är långtifrån lika extrem som honom. Delarna av boken som handlar om hans självvalda ensamhet talade dock extra mycket till mig. MEN, att man har ovanligt stort ensamhetsbehov betyder nog inte att man klarar sig helt själv. Mitt favoritcitat från boken kom från en man som pratar om likheter mellan honom och Chris: "We like companionship, see, but we cant stand to be around people for very long. So we get ourselves lost, come back for a while, then get the hell out again."

Sammanfattningsvis känner jag mig fortfarande mest fri och lycklig när jag är själv, men jag behöver såklart närhet och relationer också. Jag mår inte bra av ytterligheter åt något håll. Trots att mycket var bra med att bo hos Damien så mådde jag inte bra av att känna mig kvävd av att ha folk omkring mig hela tiden. Men jag mår i längden inte bra av att ha det som jag har det nu heller, när jag inte känner någon här som jag verkligen kan prata med om jag behöver. Jag behöver känna att jag åtminstone har möjligheten, även OM jag inte skulle använda den.

Hursomhelst. Det är bara att be för att jorden "lugnar" ner sig och göra det lilla man kan för att behandla både jord och medmänniskor med respekt och kärlek. Och då får man inte glömma bort sig själv...!!

KRAMAR
28 Mars 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Livet...

Livet är bra märkligt. Än en gång delar jag hus med en excentrisk man vid namn Pete. När jag lade in mitt förra blogginlägg hade någon lämnat ett dokument uppe på min dator om billigt boende, så jag ringde numret som stod där och har nu bott här sen i söndags kväll. Det ligger en bit utanför stan, men det går bussar och hyran är bara $100 per vecka (ca 645 kr) - med obegränsat internet (jämfört med $167 på vandrarhemmet).

Jag stannade hos Ashley och Bea (fotot) torsdag till söndag och trivdes väldigt bra de första dagarna men grät mycket för mig själv o så. Chocken och sorgen kom ikapp mig tror jag, jag insåg hur mycket jag sörjde förlusten av Damien och allt kopplat till honom... Ihop med Ash & Bea kollade jag på film torsdag kväll (A serious man, riktigt annorlunda och rolig) och efteråt gick vi ut och tog ett glas vin.

På fredagkvällen lagade jag jättegod lax (fotot) och på lördag förmiddag följde jag med Bea till Central Markets (riktigt kul). På lördag kväll kom en väninna till dem över och vi grillade. Vid det här laget hade jag börjat tycka det var alltmer jobbigt att vara social och kände mig extra känslig, vilket inte blev bättre av att deras väninna påpekade hur tystlåten jag var. På kvällen mådde jag hemskt. Efter en pratstund med mamma och en del skrivande kändes det dock bättre.

Efter att ha sytt ihop ena änden av blixtlåset på min resväska som gått upp och som oroat mig en del (än så länge håller det) sa jag hejdå till Ash & Bea i söndags förmiddag. Sen hade jag en hel dag att slå ihjäl inne i stan eftersom Pete jobbade sent. Men det var ganska okej. Kände mig återigen som en fri fågel, en äventyrare. På kvällen plockade Pete upp mig i stan och vi åkte hem. Och vad var det första jag såg när jag kom in i huset? En gitarr!! Äntligen : ) Det var som att återse en gammal vän... Första gången jag rörde en gitarr på 6 veckor! Jag har spelat en hel del, tagit ut Angus & Julia-stone-låtar och filat på egna låtar.

Pete är egensinnig som sagt men helt okej, det känns tryggt att bo här och det är skönt att ha eget rum. När Pete jobbar har jag hela huset för mig själv, verkligen lyxigt. Ska bo här sammanlagt nästan 2 veckor, vilket är det längsta jag stannat på ett ställe sen mina första två veckor i Adelaide... Skönt! Behöver få landa och bara vila innan jag ger mig av igen. Det är också skönt att det är så straight-forward: jag betalar och i gengäld får jag bo här. Inga 4 (eller 8!) timmars jobb varje dag. Ingen press att vara en extra bra och charmerande gäst för att man får bo gratis. Phew. Precis vad jag behöver just nu.

Igår tog jag bussen in till stan (låtsades att jag var student för att få billigare biljett) och strosade runt, letade efter Atonement (Försoning) på dvd. Hittade den till slut. Läste ut boken häromdan, hade glömt hur den slutade och är nu extra nyfiken på filmen, som jag också glömt slutet på. Ligger fortfarande långt före studieschemat och tycker fortfarande att kursen är jättekul. Skickade nyss in uppgifterna för Into the wild.

Jag har räknat till att jag läst 7 böcker hittills på min resa! Nästan en i veckan! De jag läst är The Curious Incident with the Dog in the Night-Time, Songlines, The Lovely Bones, Miss Fays Miracle, The Darwin Awards, Into the Wild och Atonement. Började precis på The Complete Stories (en kursbok från Australien-kursen jag hoppade av).

Helgen var fin och solig men nu är det kallt och blåsigt och det har regnat mycket nattetid. Det är officiellt höst. Butikerna i stan har bytt kollektioner och folk börjar bära jacka och kappa. Inte så kul men det är så det är helt enkelt. Och jag ska inte klaga för om mindre än ett par veckor flyr jag norrut, till solen. Även om det går emot alla instinkter för en skandinav som jag så är det så det funkar här på andra sidan jorden... Motsatser och paradoxer. Vackert.

Igår kunde jag tack vare min e-legitimation logga in på Skatteverket och se min preliminära skatteuträkning. Jag kommer få 19 449 kr!! Otroligt. Skönt.

Tanken har funnits hos mig till och från de senaste veckorna och nu har jag i stort sett bestämt mig för att åka hem tidigare. Men är inte helt 100 än. Och vet inte om det blir en månad tidigare eller lite mer eller lite mindre. Får se hur det känns helt enkelt, efter min månad på "turné". Planen är att åka till Coober Pedy 3 april - vidare till Alice Springs 17 april - till Cairns 22 april - till Brisbane 29 april och tillbaka i Adelaide 5 maj.

För ett litet tag sen skrev jag lite domedagsfunderingar men känner inte för att inkludera dem i dagens inlägg (hehe). Kanske nästa gång. Svårt att fatta vad som hänt och händer i Japan. Och Libyen.

Anyway. Vad mer har hänt? Pete lät mig köra hans bil en bit i förrgår och det gick faktiskt riktigt bra trots att jag inte kört på flera år och trots att hans bil är manuell och trots att man kör på "fel" sida här... Gav mig hopp inför framtida körkortsplaner, trodde jag var ganska hopplös men tydligen inte.

Det känns som att jag gråtit färdigt över Damien och sen i lördags kväll har jag inte gråtit alls. Skickade ett långt sms till honom om hur jag känner och att jag skulle vilja ses en sista gång för att åtminstone säga hejdå ordentligt. Tror vi båda kan behöva ett riktigt avslut för att lättare gå vidare. Men jag känner redan att sorgen lättat betydligt. Det är skönt.

Så glad att jag fick tag på det här boendet! : )

MASSA KRAMAR!!!

Ps. Mina absoluta favoritlåtar just nu är Santa Monica Dream och Yellow Brick Road - båda med Angus & Julia Stone. Underbara!
Ps2. Området Ash & Bea bor i kallas Forest of Dreams (fotot), vackert va : )
24 Mars 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Pa stadig mark

Torsdag eftermiddag: Sitter pa Peter Pan-kontoret i Adelaide. Traffade Ashley forut och han var jatteschysst; ska bo hos honom och hans flickvan de narmsta dagarna. Har kant mig lite deppig idag men det ar okej. Pa vag hit from city tog jag en ny vag och vad ser jag pa marken om inte ett stort ankare! Kandes som ett gott tecken : ) Foljande skrev jag igar (det ar mycket, jag vet... hehe):

-----

Det är onsdag kväll och klockan närmar sig 11. Jag skrev precis färdigt min kreativa text för Into the wild, 12 dagar innan deadline. Känns bra...

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Så mycket har hänt och upplevts och känts och tänkts! Men jag kan väl börja med det som framförallt upptagit min tid och kraft den senaste veckan: Den underbara festivalen WomAdelaide; 4 days of heavenly music (11-14 mars)... Det har verkligen varit himmelskt, hela atmosfären och skönheten i Adelaide Botanic Park gjorde det lika magiskt och starkt som jag mindes det från mina tidigare år. Men det har även varit starkt känslomässigt och inte Enbart positivt.

Jag spenderade lite tid ihop med Damien och de andra, men insåg ganska snabbt att jag mycket hellre var på egen hand.. Jag kommer alltid att vara tacksam för tiden jag hade ihop med dem 2007 och 2008, men det är uppenbart att det var då och nu är nu. Damiens flickvän är helt otrolig.. och inte på ett bra sätt. Första kvällen lät hon inte ens Damien heja på mig (!). Eftersom Damien är den i det gänget som betytt mest för mig kändes det snabbt ganska meningslöst att umgås med dem men inte kunna prata med honom. Vi fick åtminstone en liten pratstund på tu man hand på lördagen men efter lördag kväll höll jag mig borta från hela Blackwood-gänget. Jag gav dem ett försök åtminstone, och kommer alltid som sagt att vara tacksam för det vi hade.

På egen hand upplevde jag helt fantastisk musik och levde verkligen i nuet, något jag känner att jag faktiskt för det mesta gör här, och ganska effortless också. Det är underbart. Jag har också landat i en trygghet som känns stadig och jag känner att jag är sann mot mig själv och älskar mig själv på riktigt. Jag försöker verkligen att alltid låta mig själv känna precis som jag känner i stunden, hur jobbigt jag än mår, och vet att det går över. Den starka tilltron jag hade under min pilgrimsvandring har slagit rot på ett ännu större sätt nu här och jag tror på riktigt att det som händer är det som är menat att hända och det som inte händer är inte menat att vara.

Den näst sista kvällen träffade jag en underbar kille som jag hade haft ögonen på sen första dagen men inte vågat gå fram till - och så kom han fram till mig! Trodde inte det var sant. Vi dansade ihop och lyssnade på musik hela kvällen men bytte inte nummer eller så. Nästa dag när jag såg honom var han med andra och det kändes inte som att han ville prata med mig vilket gjorde mig väldigt ledsen en stund, men jag kom sedan tillbaka till att istället vara glad och tacksam över vår kväll ihop och känna att det var synd men okej och helt enkelt inte meningen att vi skulle spendera mer tid ihop. Det är en underbar känsla att känna mig så trygg, även om det såklart ändå känns väldigt tungt emellanåt.

Jag har till och med övervunnit min rädsla för insekter och åtminstone små spindlar! Hehe. Märkligt. Häftigt.

Pengar har varit ett orosmoln till och från det sista, och jag var nära att försöka få ett jobb via Danoz (även fast jag egentligen inte får jobba här), men det har nu löst sig med ett lån hemifrån, så det känns väldigt skönt. Jag har nu sovit på vandrarhemmet i 9 nätter, dock behövt byta rum två gånger (och spenderat en halv natt på balkongen efter att ha låst in mitt rumskort!)... men det har varit skönt att ha en fast bas.

När jag planerade att couchsurfa innan jag lämnade Sverige förstod jag inte riktigt hur jobbigt det är att hoppa runt och träffa nya människor hela tiden. Men nu vet jag det och försöker att flytta runt så lite som möjligt. Imorgon checkar jag ut för att bo hos ett par i centrala Adelaide till söndag. Efter det vet jag inte riktigt, men antagligen kommer jag att jobba som volontär hos en familj eller couchsurfa hos en annan familj lite längre tid fram till början av april då jag lämnar Adelaide igen.

Men tillbaka till festivalen! : ) WomAd står för World of Music, Arts and Dance och finns även i Spanien, Italien och Storbritannien. Men eftersom Adelaide börjar med Ad (duh), så kallas det här WomAdelaide - fast oftast säger man bara WomAd ändå, hehe. WomAd är inte "mainstream" som de flesta andra festivaler utan bjuder in musiker från alla världens hörn, både mindre och mer kända. (Festivalens slogan är Sounds of the Planet). Detta gör att man upptäcker väldigt mycket ny musik som man aldrig hört förut, och i många olika genrer.

Jag har bland annat lyssnat på nigeriansk/fransk hiphop och pop (Féfe och Asa), reggaelegenden (tydligen) Horace Andy, irländsk folkmusik, afro/keltisk dansmusik från Storbritannien, vacker harpa, portugisisk fadomusik, tuffa tanten Calypso Rose från Trinidad-Tobago, australiensisk-arabiska (?) Band of Brothers och indiske Rajendra Prasanna. De "största" namnen har varit Angus & Julia Stone, ett australiensiskt syskonpar som gör helt underbar musik och gav en oförglömlig show, Martha Wainwright, Joanna Newsom (som fick alla att skratta genom att freak out över alla insekter på scenen) och färgstarka blinda paret Amadou & Mariam från Mali.

Det är 4 väldigt intensiva dagar och jag hade inte orkat en dag till, hehe. Känner att jag laddat med musikaliska upplevelser för ett helt år framåt minst, hehe. Men jag saknar att sjunga och spela själv! Har inte lånat Aarons gitarr nu eftersom jag flyttar runt och har så mycket packning, vilket innebär att jag nu inte rört en gitarr på över en månad : ( Men jag har skrivit lite och som sagt lyssnat vääldigt mycket så jag samlar på mig inspiration tror jag...

WomAd gav mig definitivt massvis med inspiration. Jag drömmer om att spela där en dag och har som mål att göra det innan jag är 30! ; ) Känns på något sätt lite mer möjligt nu efter att det svenska bandet Wildbirds & Peacedrums spelade där i år (det var väldigt häftigt att höra dem även om de inte var lika fantastiska som jag minns dem från deras klubbspelning på Way Out West 2008).

Inte bara musikerna utan även publiken visar på mångfald, med allt från småbarn till ungdomar till pensionärer, hippies till slackers till finklädda... Och det är en magisk plats att ha det på. Enligt de lokala aboriginerna vilar parken på extra helig mark och festivalen börjar med ett aboriginskt välkomnande och erkännande av deras mark, vilket är fint. Det finns även god mat från världens alla hörn och tält med olika hantverk. Jag besökte Pete, trum-gubben jag bodde hos 1,5 vecka 2007, det var trevligt att ses igen.

På fredagseftermiddagen råkade jag höra ett par prata om en tsunami men det var inte förrän jag gick in på gp.se på mobilen senare på väg hem som jag fick veta vad som hänt i Japan. Fruktansvärt! I måndags, sista kvällen av festivalen, hölls en tyst minut när scenerna släcktes ner och allt var tyst. Det kändes fint. Jag försöker undvika nyhetssändningar men de har stått på en del på vandrarhemmet. Jag blir illa berörd av dem inte bara för att det förstås är hemskt, men för att sändningarna i sig ger mig dåliga vibbar. Vissa av nyhetsuppläsarna är så glättiga. Och när de pratat om vilken tur det är att inga australiensare var där har jag bara mått illa för ja visst det är väl tur eller vad man ska kalla det, men spelar det egentligen roll vilken nationalitet offren har? Hursomhelst...

Australiens befolkning består av nästan 8% av asiatiskt ursprung, vet inte hur många av dessa som är japaner, men det hela har inte "märkts" av så mycket här förutom förstås alla nyheter (och den fina minuten). Sångerskan i Wildbirds & Peacedrums var den första artist jag hörde som nämnde katastrofen, hon sa att de var där på festivalen med kropp och sinne men med sina hjärtan hos offren i Japan. Tyckte det var fint.

Nu behöver jag sova, måste checka ut senast 9.30 imorgon. Packningen är i stort sett färdig. Jag hoppas att det är ett schysst par jag ska bo hos. Jag har fått mer och mer distans till hela upplevelsen på hästgården (jag grät inte Varje dag men 4 av 6, hehe...) och det hela hade förstås sina framsidor men jag skulle aldrig i livet åka tillbaka, inte ens om de betalade mig, så det säger ju en del... Så skönt att vara fri. Ser fram emot att åka till kängurugården, har haft månatlig kontakt med det paret och de verkar väldigt schyssta.

Har gått på bio två gånger senaste veckorna, först såg jag Kings Speech som jag älskade och igår såg jag (gratis, har märkt att de inte kollar biljetter kvällstid galet nog...) Black Swan som skrämde vettet ur mig men som var bra, hehe. Tur att jag känner mig så stadig, annars hade det nog inte varit bra att se den. Jag kan inte låta bli att känna att mitt ankel-ankare har en del av förtjänsten för min stadighet! ; ) I övrigt tackar jag Gud, Universum, ödet, olika människor och mig själv - varje dag...

Nu ska jag sluta. Ska försöka skriva snart igen.

Hoppas ni har det bra där hemma och att våren visar sig mer och mer!

KRAMAR, FRED OCH KÄRLEK : )
17 Mars 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Sommar, sommar och sol...

Efter att ha sagt hejdå här i bloggen för en vecka sedan köpte jag god kycklingpita på Nandos och väntade på bussen. Tyvärr blev det ett missförstånd (jag fattade inte att Greyhound skulle använda en Firefly-buss) och busschauffören var så otrevlig att jag började gråta när jag väl satt mig tillrätta. IGEN. Efter att ha svurit och lipat en stund kändes det dock bättre och den ca 10 timmar långa resan blev riktigt bekväm med skönt säte, filmvisning (The Proposal) och ett antal timmars sömn.

Kom fram till Adelaide tisdag morgon ca 5.30. Sov några timmar på busstationen innan jag fick besked om att jag inte kunde couchsurfa och istället tog mig till mitt gamla vandrarhem Blue Galah.

Såå skönt att vara tillbaka!
Stannade 3 dygn på Blue Galah och njöt verkligen av att åter vara i Adelaide. Gick omkring i stan, lagade jättegod mat (fläskfilé för första gången här), låg och läste nere vid floden igen och gick på två Fringe-föreställningar (Fringe är en 3-veckors festival som avslutas samtidigt som WomAdelaide). Först en brittisk ståuppkomiker vid namn Markus Birdman på tisdagen och sen otroliga Axis of Awesome torsdag kväll. Jag skrattade hela timmen, det var underbart... (kolla in dem på youtube om du inte känner til dem!).

I fredags tog jag mitt pick och pack till nästa cs-värd; Edwin, en 21 årig teaterregissör (!) som bor centralt ihop med huskamraten Gemma. Han är en riktigt schysst kille. Följde med honom ut på kvällen för att se ett latinamerikanskt band och sen till en pub där vi träffade två av hans kompisar. Riktigt rolig och trevlig kväll. Jag skulle egentligen bara stanna 2 nätter hos Edwin men när jag frågade lite försynt igår om när jag måste sticka så sa han att det är upp till mig (!)..

Dagen fortsatte riktigt bra med stor Fringe-parad och ja från en annan cs-värd om tisdag till fredag. På kvällen fick jag dock ett nytt sms från denna värd att jag inte kunde bo där trots allt, så då kändes det tungt igen. Det är jobbigt att vara utlämnad till inte bara mina egna utan även andras nycker och jobbigt att flytta omkring mycket. Väldigt glad att jag kom hit till Edwin men imorgon tänker jag flytta tillbaka till vandrarhemmet och bo där 6 nätter. På fredag börjar äntligen WomAdelaide, världens bästa festival som pågår 4 dagar : )

Vad har jag mer gjort den här veckan? Jag läste ut tredje kursboken, Into the wild, på två dygn. Den var riktigt fascinerande, och första kursboken jag inte läst förut (har bara sett filmen som var mycket sämre än boken). Pluggar på bra och ligger före schemat. VI har nu fått prova att inte bara skriva om en scen ur annat perspektiv utan skriva en helt ny tilläggsscen. Det är riktigt roligt. Australienkursen är nu helt nerlagd. Dumt nog lyckades jag "glömma" återigen att man inte får några pengar ALLS när man pluggar mindre än 50% (idiotiskt), så nu får jag inget av CSN. Som tur är fick jag åtminstone behålla pengarna jag fått fram till att jag hoppade av...

I lördags åkte jag till Glenelg och badade för första gången sen Bondi Beach. Det är varmt ute, runt 30 grader, riktigt härligt. Vattnet var dock lite för kallt för min smak, hehe.

Igår fick jag en ingivelse på väg hem efter en poesiuppläsning och slank in i en fin gammal kyrka på kvällsmässa. Det var häftigt nog fullsatt och jag gillade verkligen hur de nyupptagna vuxna i församlingen och de tre nydöpta barnen välkomnades med en stor varm applåd. Det var dock en katolsk mässa och jag gick under nattvarden då jag började känna mig lite obekväm. Katolska kyrkan som "institution" skrämmer mig ärligt talat. Hörde att påven nyligen sa att homosexualitet är ett större hot mot världen än skövlingen av Amazonas... Låter som Jimmie Åkesson om man byter ut några ord... Hursomhelst, det var väldigt fint att vara med en timme på mässan!

I fredags eftermiddag fick jag världens chock när jag sprang på Gem på stan... Hon var trevlig och vi ska ses nån gång i veckan, men jag kände mig väldigt omtumlad och faktiskt ledsen efter att vi setts. Jag har insett mer och mer hur lyckligt lottad jag var som kunde bo hos Damien mina första två resor, och vara omgiven av så fina människor, del av ett sammanhang. Jag var väldigt trygg, även fast den tryggheten kändes ganska kvävande ibland... Det är märkligt men denna resan är faktiskt egentligen första gången jag verkligen lever som en backpacker, förutom mina allra första veckor i Adelaide 2007 (och tiden hos Pete med trummorna)..

Jag gillar att couchsurfa men det gäller att ha tur med folk och många svarar inte ens på förfrågningar. De flesta har en maxtid på 2-4 nätter men jag försöker hitta folk som man kan stanna längre hos, eftersom det som sagt är påfrestande att hoppa runt. Jag känner mig allra mest fri på vandrarhem men det är dyrt. Boendet är helt klart det som slukar mest pengar här.

I övrigt är Adelaide billigare än Sydney och Melbourne, men allt är ändå dyrare än när jag var här senast (och 1 dollar är värd 6,50 SEK nu, 2007 var det 5,50 SEK...). Jag har fortfarande inte vant mig vid att till och med stora mataffärskedjor stänger 17.00 på helger, men det är så det funkar här helt enkelt. Ikväll ska jag gå på bio (biljetterna kostar bara 6-7 dollar på måndagar), tänker se Kings Speech. Extra nyfiken nu efter att den tog så tunga priser på Oscarsgalan (även om jag vet att Oscarsvinnare ibland är både konstiga och överdramatiska). Har dock en känsla av att jag kommer gilla den filmen...

Detta får räcka för idag. Har fortfarande inte berättat om Wilsons Promontory men kan väl säga att det var en väldigt innehållsrik dag med fler vädersväxlingar än jag någonsin varit med om på en dag, väldigt vacker natur och att jag och några andra gick vilse pga en oorganiserad guide (som inte gick med oss). Hehe. Vi såg vilda känguruer vilket var häftigt. I övrigt är det väl inte så mycket mer att säga egentligen, mer än att jag inte skulle rekommendera just det resebolaget men definitivt skulle rekommendera Wilsons Prom och är glad att jag åkte.

Nu är jag här dock. Och jag ÄLSKAR fortfarande Adelaide lika mycket vilket är underbart. Kommer nu vara här fram till 2 april då jag gör min nästa, större, landstur.. Mindfulness och att vara i nuet kommer för det mesta väldigt naturligt för mig här och jag är glad och stolt över min förmåga att utöva acceptans och hålla fast vid sinnesrobönen. Jag klarar av att se vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka och hittar oftast sätt att förhålla mig till realiteter, även när de känns jobbiga.

Nu ska jag surfa lite mer, skicka in skoluppgifter, lägga ut foton på facebook och sen gå ner till floden...

KÄRLEK & FRED

Ps. Nu tycker jag att mitt ankare är precis lagom stort (är inte ordet lagom fantastiskt förresten..), för att hålla mig på stabil mark! På mässan igår var temat att bygga sitt hus (eller liv) på fast mark och inte på sand och jag tycker verkligen att jag gör mitt bästa för att bygga mitt liv på fast mark! : ) CIAO!
7 Mars 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
"Where do I start, where do I begin?"

Oj oj oj. Jag sitter pa ett resekontor nara Southern Cross Station i Melbourne och har suttit vid datorn har i over tva timmar, pluggat m.m... borjar bli ganska snurrig, men skulle anda vilja forsoka beratta lite om min tid sen jag skrev har sist... men det ar svart. For det forsta kanns det faktiskt ganska konstigt att skriva pa svenska. Jag har kommit in i engelskan sa mycket att jag nu tanker mer pa engelska an svenska. Jag vaxlar forstas fortfarande mellan de bada spraken otaliga ggr per dag, men engelskan vager just nu over.

For det andra ar det helt enkelt bara jattesvart att fa ner i ord allt jag varit med om och kant och kanner. Det har varit en berg-och-dalbana milt uttryckt.
Men jag kan ju borja med att saga att jag IDAG fatt kanna mig valdigt fri och glad, vilket jag saknat under min tid borta fran Melbourne.

Hehe, vad markligt! Laten som just nu spelas pa kontoret hade raden "I just had the craziest week". Ja, det kan man lugnt saga!

Jag har rensat ogras, matat hons och hastar, ridit, sorterat klader, lakan och handdukar, mockat hastskit, matt och sorterat hastfiltar, diskat, gjort sallad och lagat mat, torkat ur koksskap, dumpat manga lass med skottkarra, foljt med till tippen, tvattat och hangt upp tvatt, blivit illa behandlad av "chefen", en riktig b+tch rent ut sagt, rakat slappa los tva hons fran honsgarden och tvingats jaga dem... Jag har slitit som ett djur. Gatt up 7.30 VARJE morgon. Jobbat varje dag, ca 7-8 timmar per dag (myyycket mer an vad man borde som helpx-hjalpare).
Jag har ont i hela kroppen.

Jag har gratit i stort sett varje dag, vissa dagar flera ganger. De senaste dagarna vet jag inte hur manga ganger jag bestamt mig for att lamna garden. Igar var jag sa nara att jag hade all min packning redo och kollat tagtidtabellen. Men med mina sista krafter bestamde jag mig for att halla ut ett dygn till och fick faktiskt en riktigt bra eftermiddag igar, med en andra ridlektion och fin narhet till bade hastar och natur.

Och det har ju inte bara varit daligt, om det varit det hade jag saklart akt darifran tidigare. Kampen om ska jag eller ska jag inte har kants non-stop. Men for att ta upp mer av det som faktiskt varit positivt: jag har skrattat atminstone lite, atit god mat, kollat pa film o tv, smapratat med manniskor som varit trevliga i olika grad, last ute i solen pa verandan... Jag har inte spenderat en enda krona (eller cent), det ar alltid nagot!

Jag kan inte ens beskriva hur underbart det ar att vara darifran och i STAN igen. Jag ar verkligen en stadsmanniska, sa ar det bara. Jag behover (o)ljuden, ljuset, livet, myllret, rorelserna, husen. Jag alskar att vara i naturen men inte for lange i taget, da blir jag rastlos och t.om. olycklig.
Blev kord till tagstationen idag men kom pa nar jag satt pa taget att jag glomt kvar min jacka. F+n. Gick av nasta station och de fick komma med den.

Efter det har jag haft det jatteharligt. Sa skont att komma tillbaka till Melbourne. At lunch med James. Sen sag jag Oscarsgalan utomhus pa storbildsskarm, det var jattemysigt (dock lite kallt och regnigt, hehe...).

Efter dess har jag mest suttit har... och nu sager hon som jobbar har att de stanger, sa jag maste avsluta tyvarr. Men det ar nog lika bra, min buss gar om en dryg timme. Maste ata nagot innan den gar.

Det har far racka for den har gangen, jag far forsoka beratta mer nasta gang. Har inte berattat om Wilsons Promontory an heller...
Ok, nasta gang jag skriver ar det fran mitt kara ADELAIDE! : )

Jag har haft det tufft men har overlevt. Igen. Och jag ar obeskrivligt stolt over mig sjalv! Det ar en skon kansla.

Massa kramar
28 Februari 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
1 månad down-under...

Ännu en vecka har gått och även om inte lika mycket hänt som förra veckan har det varit många intryck, upplevelser & omställningar. Jag stannade i Bondi ännu en extranatt och tog morgonbuss till Canberra i söndags. Under resan blev vädret finare och väl framme var det sol & blå himmel för hela slanten - härligt. Jag tog mig efter många om och men (bl.a. en busschaufför som körde flera hållplatser innan han kom på att museet jag frågat efter låg åt andra hållet så jag fick gå av o GÅ tillbaka, hehe) till National Portrait Gallery. En uställning jag kollat in i förväg och väldigt gärna ville gå på hade sin sista dag just i söndags.

Utställningen var jättefin och inspirerande, med porträttfoton av båda kända och okända personer, tagna av Martin Schoeller (googla!). Det porträtt som grep tag i mig mest var det av Heath Ledger. Schoellers foton är close-up (namnet på uställningen) och visar i stort sett bara ansiktet, vilket gör att kända och okända människor får precis lika mycket plats och man kan inte direkt avgöra på deras utseende (eller miljö eftersom det inte finns någon) om de är rika eller fattiga etc. Fint. Blev så inspirerad att jag satte mig ner och försökte rita av mig själv efteråt. Gick bättre än väntat.

Eftersom min nästa buss till Melbourne inte skulle gå förrän 23:55 blev det många timmars väntan i Canberra på kvällen, under vilka någon lyckades sno min iPhoneladdare trots att jag satt bara en meter ifrån den, men INTE min iPhone så det var inte hela värden men jag började gråta ändå... I övrigt läste jag för att få tiden att gå. Canberra är så litet att de inte har någon centralstation så byggnaden jag väntade i stängde halv elva. Det var kallt att vänta ute sen men jag tog på mig så mycket jag kunde. Jag gillade Canberra förresten, inte så att jag skulle vilja stanna där en längre tid eller så, men stan hade en viss charm (den bit jag hann se).

Lyckades sova en hel del på nattbussen vilket var bra. Kom fram till Melbourne 8.00 måndag morgon. Följde vägbeskrivning till Port Melbourne, där min couchsurfing-värdfamilj bodde. Couchsurfing är ett internationellt nätverk (couchsurfing.org) där man kan hitta folk att ta en fika med eller bo hos några dar och utbyta erfarenheter & kulturer. Familjen var ett par i trettioårsåldern; Lynn (med kinesiska rötter) & Peter, & deras ursöta 1,5-åring Quinyi. Plus gosiga katten Oscar. Familjen var välkomnande, vi åt alla hjärtans dag-middag ihop med en vän till dem och så. Port Melbourne är ett fint område, bara tio minuter från city med spårvagn, och precis vid kusten (färjan till Tasmania avgår därifrån). Jag bodde där drygt tre dygn tills i torsdags eftermiddag. En del av tiden kände jag mig tyvärr obekväm och i vägen, men resten av tiden var de gulliga mot mig. Som avskedsgåva lagade jag svenska köttbullar åt dem och lämnade min demo.

De första dagarna här spenderade jag mycket tid inne i centrala Melbourne, där jag hittar ganska bra trots att det var några år sen sist. Det är en underbar stad, med härlig atmosfär och mycket att se. Jag har besökt Queen Victoria Market, gått på konstmuseum & ett spännande museum om tv och film, legat och läst på gräset bredvid St Pauls Cathedral & strosat runt. I onsdags lunchade jag med James, en gammal vän som jag bodde hos några dar under min första resa 2007. Eftersom jag inte fått napp hos någon ny cs-värd erbjöd han mig att få bo hos honom i Williamstown några dar igen, så jag tog tacksamt emot erbjudandet och har bott där sen torsdags kväll. Tanken var ett par dar men nu verkar det som att jag kan stanna ända tills tisdag, då jag åker till hästgården, så det känns verkligen skönt. James är schysst, rolig och hjälpsam.

De två sista nätterna i Bondi Beach var jag tvungen att byta rum och fick ett 8-bäddsrum med bara tjejer. De var verkligen hemska alla utom en. Högljudda, drack på rummet, tog dit killar, bråkade med tjejen som bad dem vara tysta osv... Mitt gamla jag som trivdes betydligt bättre med killar än tjejer är tillbaka till stor del, jag känner mig helt enkelt mer avslappnad med killar, de känns mindre komplicerade (på gott och ont, hehe men menar mest på ett positivt sätt). Intressant. Till och med mamma sa i telefon att det kanske lät som ett konstigt råd från en mamma på andra sidan jordklotet men det verkar som att jag åtminstone just nu hellre borde umgås med killar än tjejer här. Haha. Lustigt. Men fint.

Igår sov jag ut på morgonen och spenderade sen hela dan i Williamstown, det var härligt. Jag promenerade till stranden och låg där och läste (badade inte dock eftersom det var molnigt och för svalt). Gick en annan väg hem. På kvällen åkte jag & James till en fin biograf och såg 127 hours. Både glad och verkligen inte glad att jag såg den. Glad för att jag tyckte den var väldigt bra - inte glad för att jag mådde ganska dåligt av den. Men hursomhelst.

På tal om att må på olika sätt så har jag annars under den här veckan faktiskt mestadels mått ganska eller väldigt bra, trots alla olika omställningar och saker att förhålla sig till. Det är skönt. Det känns väldigt bra att ha åkt vidare hit till Melbourne som planerat, även fast Bondi ännu har en plats i mitt hjärta. Och på tal om Bondi skaffade jag alltså min andra tatuering där förra fredagen. Det blev ett ankare och som jag skrev på facebook så symboliserar det tro, hopp & kärlek för att vara riktigt klyschig men främst står det för att jag vet att jag har en fast grund att stå på även när jag har huvudet bland molnen och allt känns skakigt. Vem vet, ankaret kanske har hjälpt mig stå stadigt den gångna veckan...

Imorgon ska jag på dagstur till Australiens sydligaste punkt; Wilsons Promontory, eller The Prom som det även kallas. Sägs vara väldigt vackert. Jag hoppas bara att det inte regnar. Vädret är väldigt knepigt med ösregn ena stunden och strålande solsken andra. I torsdags blev en man uppäten av två vithajar utanför South Australias kust. Läskigt men väldigt ovanligt tack och lov. Jag fortsätter med Creative-kursen och tycker verkligen om den, har nu börjat kommunicera med andra kursdeltagare också eftersom vi börjat ge respons på varandras texter. Det är väldigt kul. Australien-kursen har jag gett upp, men inte meddelat min lärare än, måste göra det... och CSN, usch... Hursomhelst.

Vet inte om jag kommer ha tillgång till internet på hästgården men jag kommer alltså vara där i Diggers Rest (3 mil utanför Melbourne) från tisdag till nästa måndag (sista februari). Tar sen en nattbuss och är tillbaka i Adelaide 1 mars. Kan inte fatta att en månad redan gått, en av fem avklarade. Känns helt knäppt, samtidigt som jag varit med om så mycket att det känns som längre tid. I fredags blev jag 23 år och 6 månader. Halvvägs till 24, hehe.

Ok, detta blev långt igen men oavsett om någon orkar läsa eller inte känns det väldigt skönt att skriva av mig såhär, under någorlunda strukturerade former, (även fast jag även har nästan två fulla anteckningsböcker redan)... Så det är ju bra.

KRAM OCH CIAO! : )
19 Februari 2011  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
Beautiful Bondi

Var ska jag börja? Det är en vecka sen jag skrev sist men känns som en månad minst. Sydney är inte min stad, jag känner fortfarande att bland de tre så är Adelaide helt klart först, Melbourne tvåa och Sydney sist. MEN jag har blivit kär i Bondi Beach och dess närområde. Jag tycker mycket om Bondi Beach trots att den är så turistig, men tycker ännu mer om de mindre närliggande stränderna, dit mest lokalbor hittar: Tamarama och Bronte. Kustpromenaden från Bondi till Bronte (3,5 km) är bedövande vacker.

Jag har varit enda tjejen på rummet hela veckan men det har varit helt okej. Det är två våningssängar i rummet och vi har utsikt över stranden. För övrigt är vandrarhemmet i mångt och mycket under all kritik (särskilt köket) men det har ändå en viss charm, och placeringen är perfekt... Jag blev vän med tysken Sven redan första dagen och vi har spenderat mycket tid ihop och kunnat stötta varandra när någon av oss mått dåligt (han i början och jag de senaste dagarna). Jag känner inte riktigt att jag kan prata om allt med honom eller så men bara att umgås med honom får mig att tänka på annat. Det är skönt att ha en vän. Idag åker han dock vidare...

Man möter så många människor här som bara sveper förbi, och lämnar små fragment av sina livsöden efter sig. Som Steve, den kanadensiska filmagenten som flytt till Australien efter att ha blivit lämnad vid altaret i Tyskland. X vars pappa tog livet av sig förra året. Och killen som kom hit en kväll, sa att han hade problem hemma och inte kunde sova där, och var borta igen nästa morgon.

De första dagarna här var helt underbara; varmt, soligt, blå himmel. Vackra omgivningar och inre harmoni. Jag promenerade, badade, låg på stranden, satt i skuggan och läste och iakttog livräddarna på Bondi Beach - live (lätt att fastna när man väl fått se en räddning). På tredje dagen sjönk temperaturen kraftigt från ca 40 till ca 20. Det blåste extremt mycket. Trots löften om att det var ofarligt kändes det obehagligt och jag gick runt med en domedagskänsla som inte var särskilt trevlig. Men jag besökte Bondis kapell där jag blev varmt välkomnad, och pratade med mamma, och nästa morgon var det finare och lugnare igen. Sen dess har vädret varit ungefär som mitt humör; blandning av sol och skugga, klart och mulet, värme och kyla, ljus och mörker...

I tisdags förmiddag fick jag via mail veta att Eva gått bort. Jag anade det redan innan jag öppnade mailet. Underbara Eva, min gamla spanskalärare från Burgården och fru till Clifford, min kära gamla musiklärare och körledare. Jag hade tankar på att hälsa på henne innan jag lämnade Sverige men det blev inte av. Men jag är så glad att jag gick på Burgårdens julkonsert och fick träffa henne en sista gång där, även fast det var jobbigt att se hur förändrad hon var. Det hela känns väldigt sorgligt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer. Men jag sörjer henne, både för hennes skull och Cliffords. Jag önskar att jag kunde gå på begravningen men det går förstås inte. Jag och några gamla körmedlemmar ska åtminstone ordna blommor ihop.

De senaste dagarna har jag till ganska stor del känt mig ledsen, trött, nere och lite tom. Jag har gråtit en del och kan nu säga att jag gråtit både vid Circular Quay och på en buss till Bondi Beach, det är alltid något, hehe. Överhuvudtaget försöker jag ge mig sjäv tid och låta mig känna det jag känner. Jag har bara mig själv här, i ännu större grad än när jag är hemma, och det värsta jag kunde göra vore att bli besviken på mig själv eller låtsas som att jag känner annorlunda. Förutom korta stunder av intensiv hemlängtan (det känns verkligen att man är långt hemifrån när man nås av nyheter som de ovan) är jag hellre deppig här än hemma om jag nu är deppig, för här är jag så mycket friare. Och känslorna skiftar liksom himlen så jag passar på att njuta av stunderna av skratt och lycka.

Jag kände inte för att göra något alls igår men eftersom viljan ändå fanns inom mig så släpade jag mig själv och mitt tunga sinne till Taronga Zoo. Och jag är så glad att jag åkte för det blev en fantastisk dag med just den slags upplevelser jag behövde. Giraffer, koalabjörnar, känguruer, wallabys, ormar, krokodiler, elefanter (med en unge som föddes i november), björnar, lejon, tigrar, gorillor (också en liten unge), apor, jättefin utsikt mot hamnen, linbanevagnar långt ovanför marken med mera... Så jag tar en dag i taget, bit för bit, steg för steg.

När jag kom hit till Bondi för en vecka sedan var inget bokat eller spikat för nästa etapp, förutom i mitt huvud och i min resplan. Först kändes det skönt med den friheten, att kunna ta det som det kommer. Men ju närmare veckans slut jag kommit desto mer stressad har jag känt mig över det som är ovisst. Planen var att couchsurfa i Sydney de sista dagarna men det blev inget av det så sen har jag försökt pussla med annat. Och jag har fått vissa svar. Hästgården utanför Melbourne svarade till slut; jag kan komma till dem 22-28 februari. Jag kan även bo hos en familj i Melbourne några dar, jag har dock försökt ändra datum hos dem så att jag kan lämna Bondi imorgon lördag, men inväntar ännu svar. Väntar även på ett paket hemifrån och vet inte hur jag ska lösa det om det inte kommer idag. Lite jobbigt alltså men jag vet att allt löser sig på något sätt.

Idag är vädret helt underbart, jag ska försoka bada och sola en del. Ikväll ska jag med största sannolikhet skaffa en tatuering, men mer om det nästa gång... Just det ja, Damien ringde mig imorse och det var väldigt skönt att prata en stund. Han vill jättegärna ses men hans flickvän tycker att det känns jobbigt, så det är därför vi inte kunnat ses ännu. Men när jag är tillbaka i Adelaide ska vi definitivt se till att träffas. Nu ar jag dock förvarnad om att hans tjej kanske kommer vara lite kylig mot mig : S (taskigt va). Ja ja, bara jag vet att jag har kvar Damiens vänskap och får träffa honom så är jag glad!

Har så mycket mer att säga men ändå färdig för den här gången, det får räcka. Det här blev långt. Nästa gång jag skriver är jag med största sannolikhet i Melbourne. Just det ja, har nu läst ut The Lovely Bones (den är verkligen bra men hjälpte inte direkt mitt sinne) och känner återigen att jag nog måste hoppa av Australien-kursen. Men det är en värdslig sak på det stora hela..

; )

CIAO OCH MÅNGA KRAMAR
11 Februari 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Heading east...

Jag fortsätter att njuta av Adelaide och har mestadels mått bra eller riktigt bra de senaste dagarna trots en del trötthet, med stunder av eufori. Förutom att träffa Aaron i måndags och äta lunch plus gå på bio (gott, trevligt och väldigt bra film - True Grit), så har jag sen mitt senaste inlägg haft några lugna varma dagar på egen hand igen.

Måndag eftermiddag tog jag spårvagnen ut till Glenelg för mitt första havsdopp under resan. Det var jättehärligt förutom att det var ganska mycket folk på stranden. När jag kom tilbaka till stan runt 19.30 var det fortfarande 38c ute och tidigare på dan var toppen 44c! Så söndag och måndag blev riktigt heta som väntat (jag höll mig på vandrarhemmet i stort sett hela söndag och det var svalt och skönt på måndagsbion) men efter dess har det varit mer normalt igen. Fortfarande väldigt varmt men mellan 30 och 35.

I övrigt har jag gjort lite utflykter: i tisdags åkte jag till först Semaphore (där jag badade igen, se fotot) och sen till Port Adelaide. Jag har fortsatt promenera mycket, och även fortsatt spendera tid nere vid floden. Nu har jag läst ut The Songlines och börjat på nästa kursbok (fast i den andra kursen); The Lovely Bones. Jag har läst den förut, för ett antal år sedan, och såg filmen på bio (Flickan från ovan) - så jag vet att den är sorglig men väldigt bra.

Ja, jag försöker med båda kurserna trots allt, vill inte ge upp ännu. Det känns bättre nu även om Australien-kursen fortfarande ger mig en del ångest. Den andra kursen, kreativt skrivande/läsande, känns lättare och riktigt kul. I en av de första uppgifterna skulle vi skriva om en scen ur boken till en annan karaktärs perspektiv. Spännande och utmanande!

Häromdan hittade jag gratis WiFi på Rundle, affärsgatan, så jag har suttit där en hel del med min iPhone. Det är toppen eftersom det blir ganska dyrt annars med internet (20-30 kr i timmen). Men måste ju ändå ha det ibland, för att kunna lägga in foton och skicka skoluppgifter.

Damien svarade äntligen men inte särskilt mycket och det hela känns ganska olustigt faktiskt. Men det är som det är. Igår fick jag åtminstone svar från dels Henri, en musikerkille som jag spelade lite ihop med under min första resa, och även från Gem (Blackwood!). Hon vill gärna ses, vilket jag blev glad över. Dock hinner vi inte träffas nu innan jag åker. I eftermiddags träffade jag Danoz en sista gång innan avresa, vi tog en långpromenad och åt smaskiga pannkakor på Pancake Kitchen (öppet dygnet runt, hehe).

Flyget till Sydney går 8.40 imorgon så jag måste upp ganska tidigt. Har i alla fall inget bagage att checka in, det är skönt. Aaron är schysst nog att köra mig till flygplatsen OCH ta hand om min stora resväska medan jag är borta. Han lånar även ut sin gitarr till mig medan jag är i Adelaide, så i förrgår kunde jag äntligen spela och sjunga lite igen, när jag hade rummet för mig själv. Jag är så glad att jag har Aaron som vän här.

Inklusive imorgon kommer jag att vara i Sydney i tio dagar och sen åka vidare till Melbourne via Canberra. I Melbourne kommer jag att försöka få plats på en hästgård 3 mil utanför stan, istället för det B&B som jag hade tänkt jobba på. Jag har månatlig kontakt med kängurugården i Coober Pedy för att stämma av, och ser verkligen fram emot att åka dit i april. Men det är ännu långt bort. Nu är det först och främst Sydney som gäller.

Första veckan i Sydney kommer jag att bo på Bondi Beach, lite turistigt kanske men ändå häftigt. I vilket fall som helst tror jag att det kommer bli underbart att bo precis vid en strand. Kanske försöker jag vara lite mer social på nästa vandrarhem, har varit ganska asocial här (förutom Cathy och de svenska tjejerna). Men det är okej det med, och passar mig bäst, oftast.

Det känns lite vemodigt att lämna Adelaide i nästan en månad nu, men även spännande. Jag är ganska trött på vandrarhemmet vid det här laget; de flesta andra stannar bara några dagar och jag har varit här i två veckor nu. Men jag är inte alls trött på Adelaide, tvärtom, vilket känns härligt.

Eftersom jag inte direkt följer nyheterna här hörde jag inte om cyklonen i Queensland förrän idag när jag pratade med mamma paradoxalt nog. Först översvämningar och nu cyklon... jisses : S Adelaide ar dock som sagt långt ifrån Queensland. Sydney är förstås närmare men jag känner mig ändå trygg. Läskigt hursomhelst dock... Men inget man kan göra åt det.

Nu är det snart dags att fixa det sista med packningen och äta min sista middag på Blue Galah Hostel!

Kram peace ciao : )
3 Februari 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Varmt!!

Nu har jag varit i Adelaide i över en vecka. Jag känner mig hemma både på vandrarhemmet och i stan. Euforin övergick tyvärr till en del ångest, vilket var jobbigt... jag visste förstås att jag inte kunde känna mig så otrolig lycklig hur länge som helst, men det var ändå tufft att det vände. Men det vände åtminstone inte helt och hållet utan bara delvis.

Häromdagen kändes det riktigt jobbigt; jag var orolig över min laptop som krånglade, fick ångest bara av att titta på skoluppgifterna i Australien-kursen, tyckte det kändes jobbigt med den väntade värmeböljan och kände mig allmänt nere och orolig. Grät floder när mamma ringde mig, men det kändes bättre när vi hade pratat. Jag tror att jag kanske blir tvungen att hoppa av den kursen och bara läsa Creative reading/Creative writing, men jag har inte bestämt mig 100% ännu. Har hursomhelst mått mycket bättre sen dess.

Australia Day i onsdags var rolig och trevlig; jag firade ihop med Cathy, Danoz och hans vänner. Först var vi hos ett par där tjejen var från Sverige men blev australiensisk medborgare just den dagen. Det var fullt med folk och vi åt grillat. Senare åkte vi till ett annat par som heter Sam och Kate, en kille som heter James var också med. De hade swimmingpool så vi badade, i övrigt satt vi mest och pratade, spelade spel (rasa tornet) och åt pizza.

Jag kände mig bitvis inte helt bekväm under dagen och var lite besviken, men det är svårt att beskriva på vad, det kändes som att något fattades och jag saknade Blackwood lite. Men allt som allt är jag trots allt väldigt nöjd med dagen, det var roligt att få fira den ihop med lokalbor (och Cathy förstås).

Jag har länge verkligen velat ha en Southern cross-tatuering och hade tänkt kanske skaffa en senare mot slutet av resan, men nu har jag börjat tänka om vilket känns trist... Först var det att James som var med på Australia Day sa att det bara är bogans (australiensiskt ord för typ bonnläppar) som har såna. Då blev jag mest sur (hehe) men brydde mig inte så himla mycket.

Men sen dess har jag hört ännu mer om dels hur otroligt vanlig den tatueringen är och dels att den tyvärr kommit att förknippas med just bogans och till och med rasister. Inte särskilt kul. Jag tänker fortfarande att den ändå skulle betyda något helt annat för mig, men det hela känns inte så originellt längre och man vill ju gärna att en tatuering ska kännas originell och genuin, i alla fall vill jag det. Så jag får fundera vidare, hehe. Tatueringarna pa fotona ar forstas tillfalliga, de hade jag pa Australia Day ; )

Igår träffade jag äntligen Aaron, det var riktigt roligt. Vi har inte setts på 3,5 år sen min första resa (då han bara försvann och slutade höra av sig) men vi återupptog kontakten senare och har hållit den i perioder sen dess. Han har varit en väldigt viktig person för mig; han har till och med räddat mitt liv kan man säga, och jag har skrivit en sång till honom.

Men hursomhelst, det kändes nervöst att träffas men avslappnat när vi väl sågs. Han hade väntat med att berätta att han har flickvän nu så det kom som en liten överraskning, men det kändes ganska okej ändå att få veta det. Han har lovat att ta med mig på bio imorgon och ta en dagstur ihop nar det blir svalare, och jag tror att vi kommer umgås en del medan jag är i Adelaide, viket känns kul.

Märkligt nog är det ombytta roller från förra gången eftersom det nu är Damien som inte hör av sig. Jag vill inte pressa honom men känner mig besviken. Kan bara gissa att han och/eller hans flickvän tycker det känns obekvämt att jag är här. Men jag hoppades/hoppas att vår vänskap är starkare än så. Hursomhelst. Vi får se hur det blir med det. Jag tar allt som det kommer.

I fredags kväll gick jag, Cathy och Danoz ut på stan. Vi spelade lite biljard, drack och umgicks. Igår var Cathys sista dag i Adelaide, vi gick till en koreansk restaurang ihop med Danoz på kvällen innan han skulle köra henne till flygplatsen. Cathy åt kycklingfötter vilket såg väldigt äckligt ut, hehe (dock inte lika illa som larverna hon åt till frukost en morgon!). Själv var jag fortfarande ganska mätt efter lunchen med Aaron så jag åt bara lite koreansk "pannkaka". Det var tråkigt att säga hejdå till Cathy men skönt också; skönt att vara själv igen. Jag gav henne ett glittrigt hårband i avskedspresent och fick ett gulligt kort av henne.

Igår kväll återupptog jag min rutin med kvällspromenad, dock slutade det inte helt bra. Jag tog en extra lång runda och kom längre och längre ifrån stan, lite väl långt eftersom det började mörkna och det var väldigt öde (typ en skog), och jag inte riktigt visste hur jag skulle hitta tillbaka. Kändes lite läskigt men till slut kom jag tillbaka till stadskärnan och vandrarhemmet. En engelsk tjej har checkat in, hon är trevlig men pratar otroligt mycket, hehe. Just nu är det bara vi två och en till tjej i rummet, det är skönt.

Några svenskar och några danskar bor på vandrarhemmet men jag har inte "avslöjat" för dem att jag är svensk, det är skönt att inte behöva det, att kunna välja. Jag skulle kunna vara från varsomhelst. Och när jag är utanför vandrarhemmet skulle jag lika gärna kunna vara en lokalbo (om jag inte tar för många foton, hehe). Det är en härlig känsla.

Värmeböljan ja... Igår var det runt 38c och idag väntas det bli uppåt 42c! Hela veckan väntas temperaturen här ligga runt 33-40. Känns lite jobbigt men samtidigt är det ju inget man kan påverka. Det gäller bara att dricka mycket vatten, hålla sig i skuggan och kanske åka och bada om man orkar. För övrigt kommer jag in i det engelska språket alltmer men har inte börjat tänka och drömma på engelska ännu, oftast inte i alla fall.

Jag har nästan läst ut The Songlines av Bruce Chatwin, en kursbok i Australien-kursen. Den är riktigt bra! Jag hade tidigare missuppfattat aboriginernas koncept med Drömtiden, och trodde att deras skapelsetro är att världen uppkom genom att den drömdes fram. Det det tror är istället att allting SJÖNGS fram, vilket om möjligt är ännu vackrare! Det är oerhört komplext (för utomstående i alla fall) men jag lär mig alltmer och det är riktigt fascinerande. Kanske försöker förklara/berätta mer vid senare tillfälle.

Har brant mig lite pa ryggen men inte sa farligt. Lyssnar pa bra musik, hor Robyn da och da i affarer och pa tv, det ar kul. Andra favoriter just nu ar Pyro - Kings of Leon, One way road - John Butler Trio, Hey soul sister - Train, Inside out - Bryan Adams, To her door - Paul Kelly & The Coloured Girls och Dynamite - Taio Cruz : )

Ok, dags att säga CIAO för den här gången! : )
30 Januari 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Total lycka

Alla bitar bara faller pa plats. Jag ar sa lycklig. Kl ar 22.22 tisdag kvall och jag sitter pa ett internetcafe nara vandrarhemmet. Kunde antligen lagga in mitt blogginlagg fran den 22:a, och nu skriva ett nytt... Har nu varit har i 5 dagar. Sen den forsta chocken och jetlagen val lagt sig har jag haft det helt underbart. Adelaide ar den finaste staden i varlden (av de jag sett hittills) (forlat Goteborg, men jag alskar dig med).

Vadret har varit jatteharligt med bla himmel och solsken, 26-29 grader, fram till igar da det borjade bli molnigt (just nu regnar det). Jag har kommit in i vad som kanns som en valdigt "naturlig" dagsrytm; gatt up senast 10, tagit en runda pa stan, atit lite pa vandrarhemmet, spenderat nagra timmar nere vid floden med en bok, atit lite pa vandrarhemmet, tagit en riktigt lang kvallspromenad och somnat runt midnatt. Jag har stundtals kant mig lyrisk och nastan konstant kant total lycka och inre frid, nagot jag inte kant sa har lange i taget pa jag vet inte hur lange.

Jag har verkligen njutit av att vara pa egen hand och bara prata lite grann med ett par svenska tjejer jag delar rum med sen ett par dar. De tyska tjejerna som bodde dar innan var frostiga i borjan men tinade upp, hehe. I mitt rum finns fyra vaningssangar och vid det har laget ar jag den enda som ar kvar sen jag kom hit (resten ar nya alltsa). Idag var forsta dagen som jag borjade langta efter sallskap, sarskilt infor Australia Day imorgon (typ nationaldag, nationell helgdag som firas over hela landet)... Jag tankte darfor bege mig ut ikvall och se om jag rakade pa nagra trevliga manniskor.

Men precis som pa min vandring sa kom det jag sokte till mig istallet. Tjejen som checkade in haromdan och som jag tyckte verkade schysst borjade prata med mig och fragade om jag ville folja med henne och en australiensisk van till stranden ikvall. Jag var lite tveksam men kande samtidigt att detta maste ju vara meningen, sa jag sa ja. Tjejen ar fran Sydkorea och heter Cathy (eller det ar hennes engelska namn som hon valt sjalv efter att ha hort det pa tv :). Sa jag foljde med.

Och har haft en riktig toppenkvall! Hennes van Danoz (Daniel) var supertrevlig och det ar Cath ocksa. Vi akte till Glenelg, satt pa stranden en stund och at sen latt middag (krokodil, kanguru och blackfisk, jisses, hehe) och sen till Danoz hus som han delar med sin pappa och tva gulliga schnauzrar (stavas det sa?). Nu har jag blivit inbjuden att fira Australia Day imorgon med Cath, Danoz och hans vanner. Ser verkligen fram emot det!

Ar just nu lite omtumlad av hur saker bara faller pa plats, hur hel jag kanner mig och hur det jag behover liksom kommer till mig. Tack Gud eller Universum eller vad det nu ar. Vad det an ar sa kanner jag att jag ar pa ratt plats for mig just nu. Och det ar en fantastisk kansla.

Haromdan avslutades ett stort cykelrace har i Adelaide och det var stort hallaballoo (haha) i stan. Jag foljde slutet av racet och tittade sedan pa prisutdelningen. Hade hort att Lance Armstrong var med och till min glada overraskning dok han upp pa scenen (fastan han inte var bland de forsta, de avslojade inte var han hamnat).. Det var haftigt.

De vilda djur jag sett hittills ar mest faglar "bara"; svanar, ander, cockatoos och andra australiensiska faglar jag inte vet namnet pa. Naturen har ar breathtaking, har utforskat delar av stan jag inte sett tidigare ihop med gamla bekanta. Har insett annu mer hur otrolig den har stan ar. Det ar en riktig STORstad och anda tar det bara fem-tio minuter att ga ner till floden dar det ar mycket tystare och gar man lite langre ar man vips i skog och park och natur. Fantastiskt. Trots att det ar en dubbelt sa stor stad som Goteborg invanarmassigt sa kan man dra sig undan och vara helt sjalv, fattar inte riktigt sjalv hur det gar ihop, eller kanske.. tror det ar att de flesta bor utanfor stadskarnan. ? Och forstas att det ar sa mycket natur ihop med storstad. Hursomhelst.

Jag har varken traffat Damien eller Aaron an men det kommer att bli av snart, jag har haft sms-kontakt med bada. Nervos infor att traffa dem igen men det kanns bra. Just nu ar jag sa himla glad att jag hittat sa underbara manniskor att fira Australia Day med imorgon, hade kants lite val ensamt annars tror jag. Australia Day var ju det Damien och hans van Malcolm bjod med mig pa 2007 nar jag var har och det var forsta gangen jag traffade hela Blackwood-ganget.

Australiensare ar otroligt oppna och valkomnande generellt. Alskar deras kultur eller mentalitet eller vad man ska kalla det.

Nu till de sista "bitarna". Idag kom lonen och jag har handlat massa mat och lite klader. Saker har ar billiga!! Nu nar jag oppnade min proppfulla mailbox hade jag ett mail fran en gammal bekant som ar musiker. Han undrar om jag vill ha hjalp att spela in mina latar och fa ut dem pa iTunes senare. Wow. Klart jag vill. Just nu ar det ju langt borta sa man far val se vad som blir av det sen men det later valdigt kul.

Ok, detta far bli allt for now. Jattetrott, gick upp halv tio imorse (gillar min nya dygnsrytm, den ar bra for mig tror jag!). Ska bli skont att lagga mig. Gillar vandrarhemmet mer och mer, tycker riktigt bra om det faktiskt.

Ok. Ciao och massa karlek!
25 Januari 2011  | Länk | Allt och inget | 4 kommentarer
Framme!

Skrivet 22 januari 2011

Nu har jag varit i Adelaide i ett drygt dygn och jag känna någotsånär att jag landat även mentalt, men jag är fortfarande trött och lite jetlaggad. Igår kväll när jag somnade hade jag varit vaken i cirka 30 timmar i sträck och sömnen jag fick innan dess, på planet, var ju inte världens bästa. Så jag har en del sömn och annat att ta igen. Men annars mår jag bra! : )

Resan gick bra fram tills ungefär halva vägen till Singapore. Jag hade flugit från Landvetter 18.55 till London Heathrow, och efter en stunds väntan där gått på en Qantas Boeing 747 med två våningar. Första timmarna såg jag på film (Buried, som jag tyckte var spännande men kanske ett lite korkat val när man sitter instängd på ett plan, hehe), läste, åt god middag, lyssnade på musik och skrattade åt Arj Barker. Jag hade fönsterplats vilket är vad jag föredrar eftersom jag gillar att ha en vägg på ena sidan och tycker det är lättare att krypa ihop där. Jag föredrar det trots nackdelarna med att det är mest instängt och man måste störa de som sitter bredvid om man ska ut. Men det brukar gå bra. Hursomhelst satt jag bredvid ett medelålders par från Wales och pratade lite med kvinnan som var trevlig.

För er som inte flugit långfärdsflyg så har alltså varje person en liten tv-skärm framför sig på stolsryggen och med hjälp av kontroll kan man välja bland filmer, tv, radio, skivor, spel och annat. Ett väldigt bra sätt att få tiden att gå. Runt midnatt svensk tid eller kanske lite senare lyckades jag somna och sov ganska obekvämt i några timmar, kanske fler. Efter det var det snart dags för frukost och annat. Jag tyckte att tiden började gå väldigt väldigt långsamt och fördrev den så gott jag kunde i min stol, men det var svårt. Efter 12-13 timmar i luften var vi äntligen framme i Singapore där flyget skulle byta en del passagerare, tanka etc. Väntan var inte så jättelång men jag mådde ganska dåligt och önskade att jag valt en flygning utan teknisk mellanlandning eftersom det praktiskt sett var som ett extra byte, fast med kortade väntetid. Hursomhelst.

Planet blev försenat från Singapore men när vi äntigen kom iväg såg jag på Never let me go som jag blev besviken på och tyckte var ganska tråkig och senare The Town som jag tyckte var bra. För övrigt läste jag, åt och allt det andra jag kunde göra men jag sov inget på den 7 timmar långa resan. Vi kom fram sent till Melbourne vilket innebar att jag missade mitt nästa plan till Adelaide, men sattes på ett senare istället. Var jättetrött på att flyga och hålla på när vi väl kom till Melbourne så jag mådde ganska dåligt, men det var förstås skönt att åtminstone vara på australiensisk mark!

Det förhållandevis lilla planet till Adelaide tog bara en dryg timme och strax efter 10 fredag morgon lokal tid (00.30 hemma) landade jag i Adelaide. Det kändes helt overkligt och underbart på samma gång. Ikea som ligger precis vid flygplatsen "välkomnade" mig som vanligt, hehe. Tog långsam och omständig buss in till stan men det gjorde mig inte så mycket förutom att jag var hungrig, eftersom det var så härligt att bara sitta ner och börja ta in att jag var framme.

Väl framme i city släpade jag allt mitt bagage till vandrarhemmet och checkade in, duschade, bytte kläder osv. Jag hade en lugn och härlig eftermiddag där jag gick runt på de välbekanta gatorna i centrum och även ner till floden där jag låg/satt ett bra tag. På kvällen kändes det ganska dåligt igen men jag försökte ha tålamod med mig själv eftersom det inte var konstigt att jag var i obalans efter omständigheterna och efter att ha vilat en stund tog jag en kvällspromenad på stan, som fick mig att må mycket bättre. Stämningen var underbar och jag kände fullt ut att Adelaide är "min" stad även nu, när jag återvänt efter 2,5 år.

Vädret är helt underbart, runt 26-28 grader, med blå himmel. Jag har inte riktigt fattat att jag bytt ifrån flera lager och kyla i Sverige till så lite som möjligt och sommarvärme i Australien, så jag tar det lite försiktigt såhär i början, men njuter verkligen.

Människorna här, både turister och lokalbor, är generellt som jag minns "dem"; avslappnade, varma, vänliga och leende (med några undantag förstås, hehe). Damien som förstås hör till den första kategorin vet nu att jag är här och är redo att ses när jag är det, men jag sa att jag behöver några dagar för att landa helt först.

Vandrarhemmet heter Blue Galah Hostel och ligger verkligen precis i centrum, bara steg ifrån Rundle Mall, som är den långa affärsgatan, och jättenära North Terrace där museum, universitet, bibliotek m.m. ligger samt Elder Park och floden. Ja "allt" egentligen ligger nära. Det är skön stämning även på vandrarhemmet även om några av tjejerna jag delar rum med är lite frostiga. Det kom en ny tjej förut idag som verkade schysst, men jag njuter mest av att vara på egen hand, än så länge i alla fall. Insåg först idag att färgtemat på vandrarhemmet är blågult, det fick mig att fnissa lite. Vandrarhemmet har även en JÄTTEstor härlig balkong/veranda (de skryter om att den är störst i stan) med soffor, biljardbord, stolar etc.

Igår på planet från Melbourne sa de på nyheterna att Brisbane väntade ännu en "peak" i översvämningarna. Jag vet inte exakt hur det gick men på kvällen hörde jag en hemsk radiorapport om läget generellt, hur många som dött hittills osv, och det var jobbigt... men det är ändå långt borta, även fast det också är översvämmat i delar av Victoria. Jag känner mig hursomhelst väldigt trygg här i Adelaide, South Australia, på alla sätt och vis.

Det här blev väldigt långt men känns skönt att ha skrivit av mig, skrivit en "rapport". Jag har min fina anteckningsbok som jag redan skrivit mycket i. Något jag inte har mycket av är pengar, eftersom det krånglade lite. Eller rättare sagt, jag glömde föra över pengar från mitt sparkonto till bankkontot innan jag åkte. Men jag har så jag klarar mig till tisdag då lönen kommer, det känns helt okej faktiskt. Än så länge är det mesta billigt här, "stor"handlade på Coles (stor australiensisk matbutikskedja) och köpte 5 kycklingspett, tomater, 12 ägg, lök, bananer och sallat för sammanlagt 15 australiensiska dollar (ca 105 kr). Får dock vänta nu med att ta vagnen till Glenelg och havet, eftersom jag inte har mycket pengar kvar, men det känns också helt okej. Älskar ju att vara här inne i Adelaide. Känner mig upplåst och konstig i magen också så jag väntar gärna med bikinin med, hehe.

Detta har jag skrivit på min dator på vandrarhemmet, nu ska jag antagligen gå ner till floden igen. Älskar att sitta där! Ska försöka ta en promenad/joggingtur längs med floden ikväll när det är svalare.

Avslutningsvis: Det är så oerhört skönt att vara tillbaka, jag känner mig som hemma, precis som jag hoppats. Underbart!! : )

MASSA KRAMAR
22 Januari 2011  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
Grubbel

Bilden: Brooding woman, Gaugin

Usch. Jag kollar nästan aldrig på nyheterna på tv så jag har inte vetat att översvämningarna i Queensland rapporterats om så mycket HÄR det sista (har bara läst små artiklar i gp om det förut, och australiensiska internetsidor)... men nu läste jag de senaste nyheterna på gp.se och det kanske jag inte borde ha gjort. Fick ångest nu :S Usch.

Usch för att så många är drabbade och på ett egoistiskt plan förstås för att jag snart ska till det landet och senare förhoppningsvis till det området. Men också usch allmänt för att det känns som att vädret och klimatet bara blir mer och mer extremt över hela värden. Vart ska vi hamna? Vart är vi på väg?

Sen så tycker jag att det är läskigt att det känns mer när det är ett västerländskt samhälle som drabbas av något, eller inte mer kanske (?) men närmare i alla fall. Sådant tycker jag är obehagligt även fast det förstås går att förstå och förklara till ganska stor del...

Jag tänker på när vi läste om media i samhällskunskapen på gymnasiet och om det här med att man rent naturligt är allra mest intresserad av det som händer i ens närområde, alltså där man lever och bor, men även i ens närområde på andra sätt, till exempel när det gäller kultur. Svenskar känner väl sig generellt mer lika australiensare än haitier till exempel. Men ÄNDÅ. Jag tycker ändå att det är läskigt. För jag märker ju att jag själv är sån (såklart, vad tror jag, jag är ju också människa)...

Hursomhelst.

Det som händer i Tunisien just nu är också väldigt läskigt och på Haiti verkar ju många ha det som rena mardrömmen trots att det gått ett år sedan jordbävningen.

Det händer hemska saker varje sekund över hela världen. Bara en bråkdel rapporteras om. Och tur är väl det, man kan ju inte ta in hur mycket som helst (jag kan/vill/orkar ju inte ens ta in det ´vanliga´, det är ju därför jag brukar undvika nyheter och nyhetstidningar, det har jag gjort länge). Men man kan ju fundera ibland på vilka det egentligen är som väljer ut det som når oss och det som inte når oss. Vilken världsbild som förmedlas.

Men nu börjar det bli för rörigt i mitt huvud känner jag. Ångesten sitter i maggropen och är inte så skön men det är skönt att veta vad som satt den där just nu åtminstone.


Nu ska jag snart försöka sova, hoppas det går.



KRAM

Ps. Bara 1 vecka kvar!!
12 Januari 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
What to be? What to do?

Jag känner alltmer hur rätt det är för mig att inte studera något inom psykologi, hur intressant jag än tycker att ämnet är. Ett tag var jag helt inriktad på att försöka komma in på psykologprogrammet, och jag har även funderat på att läsa till socionom eller beteendevetare. Jag har också läst en kort kurs i psykologi, som var spännande.

Men sedan övergav jag de tankarna av olika anledningar. Även i jobbet på ÅSS har jag mer och mer släppt arbetsuppgifter som att gå på en massa (i olika grad) tunga föreläsningar etc., och gått över till mer administrativa och prakiska sysslor. Detta har känts som en nyttig riktning för mig.

Jag tror verkligen att vissa människor som brottats med psykiska problem är extra bra lämpade för att syssla med psykologi och bli t.ex. psykologer eller kuratorer. Några anledningar kan vara att de brinner extra för ämnet, kanske har extra stor empati och kan dra nytta av sina egna erfarenheter både i studier och arbete. Jag trodde tidigare att jag var en av dessa människor men det är jag nog inte, i alla fall inte när det gäller att ägna sig åt ämnet professionellt.

Jag grubblar så mycket som det är och har ofta känt att jag har alldeles för mycket kunskap om ångest och annan psykisk problematik - även om delar av min kunskap förstås hjälpt mig och gett mig mycket. På det stora hela blir jag dock helt enkelt bara ännu mer förvirrad än vad jag redan är av alltför mycket teori. Och så upptagen med att tänka på psyket generellt och mitt eget psyke specifikt, vilket ofta är det sista jag behöver.

Därför är jag väldigt glad att jag valt att inrikta mig på engelska och språk istället. Det ger mig kraft och ger näring åt min kreativitet. Hur spännande jag än tycker att psykologi är, så räcker det för mig i nuläget att veta det jag redan vet, att mer på hobbynivå plocka upp lite ny kunskap här och var (främst om mindfulness och ACT) och att försöka vara rädd om mig själv - delvis med hjälp av den kunskap jag har om min egen psykologi och psykologi allmänt.

Sen så ska man förstås aldrig säga aldrig. Om tio år kanske jag sitter där i terapirummet, och är terapeut istället för klient. Men det känns väldigt otroligt och avlägset just nu. Och det får vara så. Det känns till och med riktigt bra att veta hur det känns, så att säga.
Så det så.

: )
11 Januari 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Min alldeles egna årskrönika

Idag har jag varit självskadefri i ett helt år! Det känns ofattbart och innerst inne är jag oerhört stolt över mig själv. Såhär dagen före nyårsafton, en speciell dag av flera anledningar, vill jag se tillbaka på det år som snart är till ända. Det har varit ett långt och innehållsrikt år, minst sagt.

2009 var ett av de värsta åren i mitt liv hittills, och ett år som jag kom skrämmande nära att inte överleva. Men på något sätt gjorde jag ändå det. Och 2010 har på många sätt varit helt fantastiskt!

Jag har varit i London tre gånger. Sett David Gray, John Mayer, Goo Goo Dolls och Loney, Dear live. Varit på veckolång festival i Borlänge - och där hört ytterligare fantastisk musik (Robyn, Kent, Melissa Horn, Julian Casablancas och Markus Krunegård för att nämna några). Jag har vandrat 240 km från Porto i Portugal till Santiago de Compostela i Spanien. Jag har även varit på Kreta och på närmare håll, i Stockholm...

...jag har helt och hållet lyckats avstå från att skära mig trots starka impulser. Jag har jobbat på halvtid och läst 37.5 högskolepoäng i engelska. Jag har skaffat iPhone och spelat in en massa låtar på den. Uppträtt på Jazzå och Röda Sten och spelat med bandet. Överlevt en olycklig förälskelse och gått ner ett tvåsiffrigt antal kilon. Sett och läst fantastiska filmer och böcker. Lärt mig att gråta igen och finna nya sätt att hantera motgångar.

2010 har naturligtvis inte bara bestått av ljus och triumfer. Valresultat i september fick mig att tappa tron på Sverige och svenskarna ett kort tag. Jag har även tvingats lämna min kära lägenhet på Ostindiegatan och periodvis kämpat mot känslor av tomhet, hopplöshet och vanmakt.

Men - på det stora hela har 2010 ändå varit ett år med oerhört mycket att glädjas åt och vara både tacksam och stolt över. Och det tänker jag vara!

Om jag får vara skrockfull några ögonblick så har jag hört någon gång (jag minns inte var) att så som man har det och mår just när det nya året anländer är en förhandsvisning av hur man kommer att ha det och må under resten av året. Nyårsafton 2008 låg jag hemma ensam med vinterkräksjukan - och 2009 gick som sagt åt helvete.. Förra nyårsaftonen var en av de finaste jag upplevt - och 2010 blev rätt så otroligt : )

Mina nyårsplaner för detta året blev omkullkastade så men jag har nya nu, och ska göra mitt allra bästa för att göra något fint av det hela. Och om det av någon anledning inte skulle bli så bra som jag önskar, så ska jag försöka förmå mig själv att sluta tro på dum skrock (hehe).

Jag ska även göra mitt allra bästa för att göra 2011 till ett minst lika fantastiskt år som 2010 - och jag känner just nu mycket hopp om att lyckas - med hjälp av det jag kallar Gud, kärlek, värme, medveten närvaro, acceptans och en öppen famn för livet....

...Om mindre än tre veckor återvänder jag till mitt älskade Adelaide och Australien; och en bättre inledning på mitt år än så skulle jag nog inte kunna få. En bra början alltså... : )

GOTT NYTT ÅR!!!
30 December 2010  | Länk | Allt och inget | 3 kommentarer
Ensamvargen talar

...och så var ännu en jul över.

I veckan fick jag ytterligare ´bevis´ för att ensamvargen i mig har ´rätt´ i sin livsåskådning eller livsfilosofi, som kortfattat går ut på att de flesta relationer är jobbiga och inte riktigt värda besväret - alltså är det bättre att vara själv. Vilket tog fram en rad olika känslor av paradoxal art: lättnad, besvikelse, sorg och glädje. Jag fick en liten kris där några dar...

Varför är det så svårt att acceptera vissa sanningar om sig själv och sin omvärld? Och varför är det så svårt att veta vilka bitar av sig själv som man bör streta emot och försöka förändra, utveckla - och vilka man bara ska lämna ifred?

Hursomhelst är sanningen just för mig, just där jag befinner mig nu, att jag trivs allra bäst ensam. Inte alltid men allra oftast. Det må gå emot diverse samhällsnormer och idéer men det är så det är och jag är lyckligast när jag klarar att acceptera och bejaka det i mig själv.

Därför känns det nu extra underbart att bara få lämna allting här på den här halvan av jordklotet om några veckor, släppa lös ensamvargen i frihet och göra det jag mår allra bäst av - upptäcka nya (och återupptäcka gamla kära) miljöer med mängder av nya och inspirerande intryck - först och främst för min egen skull och på mina egna villkor.

Det kan vara svårt att gå sin egen väg och våga tro på sig själv, särskilt när man behöver gå emot strömmen eller göra andra besvikna. Men i slutändan lever jag för min egen skull och ingen annans och det är mitt hjärta jag ska följa, ingen annans. Så länge jag kommer ihåg att det handlar om nuet och inte nödvändigtvis all framtid, och så länge jag försöker undvika att bli bitter och cynisk (vilket jag VERKLIGEN inte vill bli även om sådana känslor kommer ibland) - så tror jag att det är okej. Jag är okej.

Jag har bitvis känt mig ganska deppig och vemodig under den här julen - men det har även funnits plats för många skratt. Svensson Svensson är lika rolig varje julafton... Och Värsta julveckan i mitt liv var också kul. På juldagen hälsade jag, mamma och pappa på mormor, det var mysigt.

Jag har ätit och ätit och ätit på sistone, som vanligt i jultider alltså. Nu är jag ledig från jobbet ett antal dagar - skönt - och jag har bestämt mig för att förutom att vila och ta det lugnt och förbereda mig inför resan, försöka träna i stort sett varje dag; för att jag mår bra av det och för att jag har ett mål jag vill försöka uppnå före resan.

Men oavsett om jag gör det eller inte så är jag okej. Mer än okej. Det finns bara en av mig så jag har ingen att konkurrera med : ) Och jag har ett värde oavsett vad jag gör och säger (eller inte gör eller säger), och oavsett hur jag ser ut (och inte ser ut...).

Det är stort.

LOVE & PEACE!
27 December 2010  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Frustration och lycka

Bilderna: Överst jag på Röda Sten 2 december, under Loney, Dear på Konserthuset 3 december.


Just precis nu vill jag verkligen inte vara i det här kalla, blöta, äckliga, stillastående, passivt aggressiva landet. Men nu är jag det. Och har inget annat val än att göra det bästa av det. Det har funkat mestadels bra de senaste två veckorna, sen jag kom hem från London. Jag har tränat mycket, promenerat mycket, jobbat, pluggat, städat och pyntat, drömt och planerat, varit social i trevliga sällskap, uppträtt på Röda sten, sett Loney, Dear och Göteborgssymfonikerna på Konserthuset. Med mera.

Men nu känns det plötsligt kasst igen. Men då får det göra det helt enkelt. Ska tänka på att det känts bra på sistone och att det kan göra det igen, men låta mig själv känna precis som jag gör just nu. Igår kväll såg jag Bob Hanssons föreställning om lycka i SVT och blev både berörd och inspirerad. Han pratade mycket om sådant jag tror på, som att inte undvika mörkret även om det kan vara budskapet från samhället och de som står en nära. Att det inte blir mindre mörker av det utan mer.

Hursomhelst. Känns lite bättre bara av att ha ventilerat lite så här.
Nu har jag en helt färdig resplan för Australien, vilket känns väldigt bra. Som jag skrev på facebook igår så ska jag ha den att utgå ifrån men ändå förstås låta livet och universum "göra sin grej". Ha riktlinjer och preliminära planer men vara öppen för förändringar och improvisation. Kanske lägger jag ut planen här sen, får se.

Jag har de senaste dagarna även funderat vidare lite över vad jag har för tankar med mina studier och hur jag skulle vilja gå vidare med dem. Tanken om att så småningom bli översättare finns fortfarande kvar, och är lika stark som förut. Jag gjorde misstaget att läsa på olika internetforum om översättaryrket och bli lite nedslagen av det, men sedan ryckte jag upp mig och kom fram till att det viktigaste är att jag pluggar något jag tycker är roligt och intressant nu; om jag sen blir översättare eller inte, och om det är ett svårt yrke eller inte, det är senare frågor.

Jag fortsätter helt enkelt med språk och engelska. I januari blir jag färdig med Jane Austen-kursen, då har jag läst 37,5 hp i engelska (och 7,5 i psykologi). I Australien kommer jag om allt går som jag tänkt att läsa två distanskurser från Sverige; en 15-poängskurs som heter Australian Studies (och som förstås känns extra rolig att plugga där) och en 7,5-poängskurs som heter Creative Writing/Creative Reading, som jag sökt till en gång förut.

Jag skulle någon gång framöver vilja plugga spanska i Spanien. Jag skulle även vilja plugga en termin eller två i Stockholm. Men det ligger långt fram. Nu är jag här och ska relativt snart till Australien. Det ska bli fantastiskt!

Ok. Nu känns det lite ljusare igen trots att det är kolsvart ute.
Loney, Dears spelning i fredags kväll var till stora delar magisk, men några delar saknade något. Och så saknade jag min favoritlåt, I was only going out. Men förutom det var det faktiskt en underbar kväll, med experimentella men ändå samlade arrangemang som inspirerade. Jag satt på första raden vilket kändes extra häftigt.

Och mitt eget uppträdande kvällen innan kändes verkligen jättehärligt. I bloggen för ÅSS den här veckan skrev jag om det och om nervositeten/ångesten jag kände dygnet innan. Att det är lätt att frågan "Är det värt det?" kommer. Men att när jag sitter där på scenen och efteråt när det är över, känner jag alltid att svaret är "JA!". Det är skönt.

Nu ska jag vila. Hela det här med dagens inlägg (eller början åtminstone) kom av att jag hade tänkt träna idag men allting bara krånglade med vagnar och allt så jag fick åka hem igen. Och kände mig väldigt frustrerad. Nu känns det lite bättre.

Och lika mycket som det här landet kan vara allt jag skrev i första stycket, kan det även vara mysigt, vackert, vemodigt, stillsamt och sprakande. Även om jag har lite svårt att känna det just idag.

LOVE, PEACE AND (MIS)UNDERSTANDING(S)...!
5 December 2010  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
"Its alright ma, Im only crying"... & "London calling"!

Fotot: Jag vid fontänen/statyn framför Buckingham Palace i söndags.

//

Förra veckan och ett par dar före dess var väldigt känslosamma dagar för min del. Jag grät mycket vilket är ovanligt för mig. Antagligen berodde det på en kombination av saker (som vanligt) men en viktig orsak är stress och en annan viktig orsak är vantrivsel, fast det är ett ganska stort ord så obekvämhet eller missnöje kanske är mer rätt. Jag vet inte.

I min vardag just nu känns det hursomhelst mycket som att jag befinner mig i något slags mellanläge, eller väntoläge. Eller viloläge. Vet inte vilket. Men det känns som att jag mest går och väntar på och räknar ner dagarna till 19 januari, och längtar bort, iväg. I "vanliga fall", eller tidigare (för inte alls längesen) kände jag mer att jag hade en väldigt bra balans mellan att se fram emot Australienresan, hämta kraft från både framtida planer och roliga minnen men ändå främst vara i nuet och göra det bästa av det. Mindfulness och ACT/acceptans och allt det där betyder väldigt mycket för mig.

Men på sistone har jag inte kunnat det. Det har varit för mycket som bara inte känns rätt. Eller med andra ord så har jag insett att inget i mitt liv och min vardag just nu, känns 100% bra. Inte en enda sak, på det stora hela. Om det var ett eller två områden som kändes sådär vore det en sak men nu är det allt. Jag menar inte att allt är kasst (även om det känns så i stunder), tvärtom, jag kan känna massa kärlek och glädje och inspiration stundtals. Men överallt är det liksom något som skaver, som känns motigt. Och det är inte kul.

Jag vill verkligen hitta tillbaka till den där balansen. Försöka öka upp min känsla av nöjdhet i alla delar av mitt liv just nu. Men var börjar man?

Ett sätt att börja är i alla fall precis det jag gjorde från fredag kväll till igår morse. Jag reste bort, långt bort, utanför Sveriges gränser. Till London, för tredje gången i år. London är en stad som jag känner mer och mer värme för. Jag känner mig trygg och glad och inspirerad och levande när jag är där. De som känner mig vet att jag kan vara lite av en ny människa när jag varit och rest, oavsett om det handlat om en dag, en helg eller två veckor. Jag laddar mina batterier enkelt uttryckt.

Jag och mamma åkte från Säve flygplats i fredags kväll, kom fram till Stansted runt elva och tog flygbuss in till stan och sedan taxi till Earls Court. Vi hade bokat ett billigt tvåbäddsrum på samma vandrarhem som jag bodde i senast jag var i London, i slutet av maj. Rummet var väl ingen höjdare generellt, litet och med smutsig heltäckningsmatta, men för det priset klagar jag inte. Det viktigaste var att sängen var fräsch och skön och de har otroligt sköna sängar och täcken där (skönare än hemma...).

Vi sov som stockar. Och unnade oss sovmorgon till runt halv elva på lördagen. Sedan gjorde vi oss redo att möta stan och lämnade vandrarhemmet. Jag tänker inte gå igenom exakt vad vi gjorde punkt för punkt men kan säga att vi hann med otroligt mycket på de två dagar vi var där tillsammans. Och att vi hade det både mysigt och roligt. Kanske skriver mer om vad vi gjorde i ett framtida inlägg.

På söndag kväll följde jag hursomhelst mamma till flygbussen och åkte sen till Camden för att se och göra The Goo Goo Dolls. Detta var inte alls planerat, jag visste inte ens att de skulle spela den här helgen innan vi kom dit, men så fort jag fick reda på det hoppades jag att jag skulle kunna gå på spelningen. Jag älskar Goo Goo Dolls, har gjort det ända sen Iris började spelas i Sverige runt 1998/1999. Iris är faktiskt den enda låt jag önskat i radio. Jag ska inte säga att jag varit superfan sen dess, det finns så otroligt mycket musik jag älskar, men jag har alltid gillat dem.

Och det kändes overkligt att se och höra dem live. Dels på grund av att det var så oförberett (jag fick reda på det och köpte biljetten kvällen innan), dels för att det var ett relativt litet ställe de spelade på. Det hette HMV Forum och tog in ca 2000 personer. HMV är en affärskedja som säljer främst musik men även böcker och filmer och det var i HMV vid Piccadilly jag o mamma såg postern.

Hursomhelst. Jag hade en härlig kväll och åkte sen och sov på vandrarhemmet i ett delat rum, efter en promenad (där jag gick vilse och blev tvungen att ta tunnelbanan, hehe...).

Måndagen blev en betydligt mindre hektisk dag än de två föregående (men även om lördagen och söndagen var hektiska var de lagom hektiska mestadels och väldigt härliga). Jag tog det lugnt, gick på The National Portrait Gallery och på en gratis lunchkonsert i St Martin-in-the Fields. Sen åkte jag till Camden och strosade runt samt spenderade kanske en timme (!) i min favoritaffär, en affär med begagnade skivor, jättebilliga.

Sen hämtade jag min väska, åt Big mac, surfade lite på min iPhone och tog efter lite om och men flygbussen till Stansted. det var en härlig bussresa, jag lyssnade på Goo Goo Dolls och sedan på mina egna inspelningar och kände mig så lycklig.

På Stansted lyckades jag få åtminstone några timmars sömn och lite mat i mig innan morgonflyget hem.

Och nu är jag alltså hemma. Möttes av ett snötäckt Göteborg vilket jag inte var beredd på, snön tycker jag är vacker men kylan däremot är hemsk. Som jag skrev på Facebook igår kändes Göteborg i jämförelse både "kallare, trångare (paradoxalt nog), blötare och dyrare... men det är ju ändå hemma! och snön är vacker, synd... att den inte får ligga kvar bara. det ligger i alla fall ett fint vemod i tystnaden här."

Verkar ha haft fel om det där blöta och att snön skulle bli till slask med en gång, vilket ju är toppen. Resten känner jag fortfarande till stor del. Men den där sista meningen är viktig. Tystnaden här är faktiskt skön efter några dagar i stort sett utan tystnad. Och än så länge (efter en god natts sömn natten till idag) har jag kvar energin från resan och även en hel del av lyckokänslan även om den svajar.

Så jag ska försöka hålla kvar vid det. Hålla kvar vid känslorna från London, för kan jag känna mig så lycklig där kan jag det här också, även om omständigheterna ser helt annorlunda ut. Ska jobba på det. Och på att få upp de där procenten som känns bra på olika områden i min vardag, om inte till 100% så åtminstone några steg uppåt.

Och det är där jag befinner mig nu.
Jisses vilken flod av tankar. Men det kändes skönt.

CIAO for now!

Ps. Min egna musik är just nu ett område som känns bättre än de andra åtminstone, så jag ska ägna så mycket tid som möjligt till det. Vilket jag även behöver nu eftersom jag tackat ja till en spelning 2 december på Röda Sten. Fattar inte att det bara är en vecka kvar, men det ska nog gå bra : )
24 November 2010  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
I´m back : )

Med 74 dagar kvar till avresa återupptar jag nu min gamla blogg. Här kommer jag att skriva om nedräkningen till min tredje Australienresa och såklart även skriva från Australien när jag väl är på plats...

...vilket jag kommer att vara den 21 januari 2011. Jag lämnar Landvetter och Sverige två dagar tidigare (ja, det är en lååång flygresa), onsdagen den 19 januari. Biljetten bokades för några veckor sedan, men drömmarna och planerna har funnits där mycket mycket längre än så.

Första gången jag kom till Adelaide, South Australia - i januari 2007 - föll jag pladask. Det är verkligen en underbar stad, som med en gång kändes som hemma för mig. Och jag har saknat den som ett hem, även om min "hemlängtan" gått upp och ner under olika perioder. Jag älskar såklart Göteborg och känner mig som hemma här, men Adelaide har jag ända sen min första resa sett som ett slags andra hem.

Vad är det då jag älskar med Adelaide? Känslan, atmosfären, stämningen... vad man nu vill kalla det. Adelaide har den typiskt australiensiska laid-back känslan - i kubik. Som en mindre välkänd stad än t.ex. Sydney och Melbourne ger den en extra avslappnad, trygg och välkomnande känsla på samma gång som den bjuder på ett levande och färgstarkt storstadsliv.

Adelaide ligger vid kusten, med många fina stränder på väldigt nära avstånd, och är i mina ögon en precis lagom stor stad (ca 1 miljon invånare), med ett överskådligt cityområde som man enkelt och gärna går eller cyklar runt i. Det är en grön stad med oräkneliga parker och grönområden och balansen mellan storstad, shopping och nattliv å ena sidan och lugn, hemtrevlighet och naturupplevelser å andra sidan, kunde inte vara bättre.

Människorna är öppna, varma, hjälpsamma och mycket lätta att få kontakt med. Australiensare har som ni väl vet rykte om sig att vara "laid-back" och "easy-going" och dessa benämningar är definitivt inte tagna ur luften. Naturligtvis kan man inte generalisera ett helt folk, men den stora merparten av de australiensare jag personligen träffat stämmer väl överens in på denna bild.

Ovanpå detta oerhört viktiga element (invånarna alltså :) bjuder Australien förstås även på fantastiskt (och unikt) djur- och växtliv och andlöst vacker natur, allt ifrån regnskog till öken.

Den här gången, tredje gången gillt, räknar jag med att vara borta i 5 månader. Merparten av denna tid (ca 3 månader) kommer jag att spendera i Adelaide, som blir min bas, men jag kommer även att ägna sammanlagt ca 2 månader åt att se mig omkring i andra delar av detta fantastiska land.

Just nu rekognoserar jag för fullt: jag sparar förstås vilket jag har gjort en längre tid, jag har satt ihop en budget som jag förhoppningsvis kan följa någorlunda under min resa och även en grov resplan. Jag jämför vandrarhem och läser både avskräckande och lovande gästrecensioner. Och jag dagdrömmer en del. Men samtidigt som jag gör grova planer försöker jag också att låta livet "vara". Det går i grund och botten inte att varken planera eller förutse livet och tur är väl det egentligen.

Den stora fördelen med att återvända till en stad jag känner till och redan tycker så mycket om, är förstås att det känns tryggt. Det känns skönt att veta att jag kan ha Adelaide som bas men ändå se helt nya delar av Australien. När man är så oerhört långt hemifrån kan motgångar kännas extra svåra, men att veta att jag alltid kan återvända till Adelaide, gör att jag inte känner mig så långt hemifrån ändå. På sätt och vis.

Det kan såklart ha hänt mycket i Adelaide sen jag var där senast, men jag tror ändå att känslan kommer vara ungefär densamma. Jag hoppas det. Och om den inte är det så kommer andra känslor infinna sig istället, som jag också hoppas kan ge mig mycket. Adelaide är lite som jag: jordnära men ändå alltid nära stjärnorna. Fötterna på jorden men huvudet uppe i molnen.

Det här blev en lång kärleksförklaring. Men nu kanske det är lättare att förstå varför jag fallit så för den här staden och det här landet.
Och om jag skriver mindre sammanhängande, mer rörigt och ännu mer spontant framöver så har jag åtminstone startat med en någorlunda logisk inledning.

; )

LOVE & PEACE
6 November 2010  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Heart so heavy

(John Mayer)

I want to want you tonight
because I need to
Everything that I had
I´m waiting on
Gived and I gave all I could,
kept a little
Finding it hard to believe
everything´s gone gone gone

How am I gonna run back home with a heart so heavy?
How am I gonna make my way when I can´t find the road?
How am I gonna beat this pain when I can´t see how deep it goes?
Heaven knows... but I don´t

Faith is a bankless desire
but I still choose it
I follow it all the time,
and carry on
I used to live by the line,
what good is a circle?
What does it do for me now?
Everything´s gone gone gone

Oooh....

So how am I gonna run back home with a heart so heavy?
How am I gonna make my way when I can´t find the road?
How am I gonna beat this pain if i can´t see how deep it goes?
Heaven knows... but I don´t

So how am I gonna run back home with a heart so heavy?
How am I gonna make my way when I can´t find the road?
How am I gonna beat this pain if i can´t see how deep it goes?
Heaven knows... but I don´t

I still believe in love
I still believe in love
I do, I do...
I still believe in love
I still believe in love...
21 November 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Wikipedia vet allt...

Självskadebeteende är ett depressivt beteende och kan ha många orsaker, till exempel övergrepp och sociala problem, men det behöver inte alltid ha en tydlig anledning. Vissa personer kan skada sig själva, för att de helt enkelt mår dåligt, utan någon specifik anledning, vilket kan leda till depressioner.

Självskadebeteende upplevs ofta som beroendeframkallande[källa behövs]. Ofta försöker närstående hindra personen i fråga att skada sig, eller bara säga att personen måste sluta skada sig själv, vilket inte alltid är enkelt.

Har personen sjunkit för djupt ner i depressionen räknar personen självskadebeteendet som en vardagssyssla, precis som äta och sova.
20 November 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
A passing feeling

((Elliott Smith))

Everything is gone but the echo of the burst of a shell
And I´m stuck waiting for a passing feeling
In the city I built up and blew to hell
I´m stuck here waiting for a passing feeling
Still I send all the time
My request for relief
Down the dead power lines
Though I´m beyond belief
In the help I require
Just to exist at all
Took a long time to stand
Took an hour to fall

I´m stuck here waiting for a passing feeling
Stuck here waiting for the passing feeling
Still I send all the time
My request for relief
Down the dead power lines
Though I´m beyond belief
In the help I require
Just to exist at all
Took a long time to stand
Took an hour to fall
6 September 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Hmm

Nää, fy vad orättvist. Hade skrivit ett jättelångt inlägg som bara försvann när jag skulle publicera det :(

Skrev att jag inte mådde särskilt bra för att jag ansträngt mig för mycket känslomässigt och psykiskt och även till viss del fysiskt den senaste veckan.
Det mesta jag gjort har varit roligt men jag känner mig ändå helt slutkörd nu och det är inte bra. Har svårt att slappna av. Skulle teoretiskt sett kunna ta ledigt från jobbet imorgon men är rädd att jag i så fall bara stannar hemma hela dagen och deppar (som jag gjorde i måndags). Eller inte hela dagen, på kvällen imorgon ska jag till Liseberg och lyssna på Timbuktu, med kusinen Johanna.

Just nu mår jag bättre dock, har klarat att varva ner lite. Mamma är här och för en liten stund sedan åt jag jättegod hemmagjord potatissallad med kyckling i. Lyssnar på Adiam Dymott på Spotify. Gillar särskilt hennes låtar John Denver och Cars. Igår köpte jag unga Göteborgsbandet Ram di dams debut-EP. Hörde dem på Filmfestivalens invigningsfest i januari och gillade dem.

I helgen var jag på ÅSS läger på gården Råddehult i Hultafors. Det var hektiskt men roligt och väldigt lyckat i sin helhet förutom några småsaker. Vi var utomhus en del (när det regnade), paddlade, grillade, spelade kubb och volleyboll m.m. Inomhus såg vi på fotbollen (blä, verkligen ingen rolig match) och film, spelade gitarr, pratade, spelade spel, hjälpes åt i köket och tog det lugnt. Vi fick även testa på yoga och guidad meditation, vilket jag verkligen gillade.

Det blev en lång helg, särskilt för oss i personalen. Vi kom dit vid 11 på fredag förmiddag och kom hem vid 18-tiden söndag kväll. Hann inte vila så mycket när jag kommit hem för sen skulle jag iväg till Kungälv för att hämta ett piano (med hjälp naturligtvis). Vi hade hyrt bärselar och en rullbräda, vilket var smart gjort, plus skåpbil från Preem. Jag och pappa stod för bärandet; det var tungt men gick. Så nu har jag ett svart fint piano här i lägenheten, känns jättekul :)

I måndags var jag alltså ledig men isolerade mig hemma och deppade hela dagen : ( Vid midnatt tog jag mig äntligen ut och åkte till Pustervik, vilket jag är väldigt glad att jag gjorde. Behövde komma ut. Det gick bra med pingisen också, för första gången kom jag till final i en av omgångarna : ) Förlorade finalen mot Philip, hehe.

På tisdagen mådde jag inte särskilt bra men tog mig ändå till Partille för att ha terapisamtal med Maria. Det var jobbigt men bra, skönt att få ösa ur mig. Efter det jobbade jag några timmar och på kvällen repade jag med coverbandet, för tredje gången. Det gick bra och var riktigt kul, trots att jag var så trött.
Efter repandet mötte jag upp Lisa från ungdomsgruppen vid Drottningtorget och vi åkte hem till mig. Pratade, lyssnade på musik o så innan vi somnade.

Igår åkte jag till passkontoret på förmiddagen för att förnya mitt pass. Fick vänta i en timme ungefär. Mitt nya andranamn fanns med i deras register nu. Det var häftigt att se det i trygg. Nu heter jag Vimbai Elsa LIV Chivungu : ) Så glad att jag skickade in papperen.

Längtar till resan, den närmar sig. Om två veckor kommer jag och mamma att befinna oss på Thassos, åh vad härligt!

Annars igår så jobbade jag och så var det ungdomsgrupp på kvällen. Efter det gick jag, Lisa och några till och tog en fika i Vasastan innan jag och Lisa tog 3:an till Majorna. Jag spelade lite piano och så. Somnade vid tretiden.

Idag jobbade jag mellan 13 och 18. Sen gick jag till Apoteket och till Systemet för att göra en ålderskontroll. En spårvagn och en bil hade krockat vid Järntorget. Kom hem vid sjutiden och då var mamma redan här. Hon gick för en liten stund sedan.
Såg precis slutet av Kvarteret Skatan, det är så himla roligt. Missade tyvärr början.

Tror jag ska lägga mig och läsa om en stund, kanske spela lite piano. Jag läser en ganska bra bok som heter Middlesex och är skriven av Jeffrey Eugenides, som skrev Virgin Suicides. Ska testa att göra som Elisabeth och öva på piano genom att titta på YouTube-klipp : ) För övrigt så verkar jag ha ganska lätt för spelandet, så det är ju kul. Försöker spela till låtar jag sätter på också, tror det är bra övning.

Nu ska jag lämna datorn.

KRAMAR
11 Juni 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
MMMbop!

Bara en sådan sak att sätta på en Hanson-skiva jag inte lyssnat på ordentligt på över 5 år, om inte mer. Och le åt hur välbekanta låtarna känns trots det. Till och med komma ihåg orden och försiktigt sjunga med. Då spelar det inte så stor roll att sången låter ungefär som om man pitchat upp en normal röst för att lägga den nära smurfnivå. Den varma känslan inombords är det som spelar roll på riktigt.
MMMBop säger jag bara! :D

Känner mig ovanligt uppåt ikväll, som man kanske kan märka. Ungdomsgruppen – vilken fantastisk grupp alltså! Vilken gemenskap!

Har haft en hel del ångest idag, särskilt tidigt på morgonen när jag ännu var vaken. Då kändes det som om hela världen höll på att falla ner över mig. Dagen har varit bättre men ändå lite kämpig, de senaste dagarna har överhuvudtaget varit riktigt kämpiga. Då är det extra skönt att gruppträffen ikväll kunde få mig att känna så mycket hopp och värme.

Ska försöka hålla fast i det nu. Hårt.

I söndags var det full rulle här i Majorna med megaloppisen. Jag och mamma stod vid ett bord nära Majvallen med grejer vi ville bli av med. Gick hyfsat. Mest var det bara en kul upplevelse. Sen så fyndade jag också… pussel, målardukar, en regnjacka (20 spänn) och det bästa av allt: ett par mörklila Converse precis i min storlek. De kostade 200 kr först men jag väntade ett litet tag och sen kostade de plötsligt en hundralapp : ) Perfekt. Har bytt ut de gröna skosnörena som var på till svarta och sedan pillat bort den orangea sömmen som jag tyckte stack lite i ögonen. Foton kommer nästa gång..

Kom hem vid kvart i tio ikväll, handlade på Netto på vägen hem från ÅSS, två fulla kassar. Pratade precis med mamma på telefon i över en timme, det var mysigt faktiskt.

Satte precis på Hanson-skivan från början igen. Det roligaste är att de låtarna jag tyckte så mycket om då, när jag var i elvaårsåldern, tycker jag om nu också. De är välgjorda, särskilt med tanke på hur gamla eller rättare sagt unga killarna var när det begav sig. Ännu lustigare är kanske att de lite mer funkiga låtar jag däremot inte tyckte om på skivan då, de kan jag uppskatta nu. Musik är häftigt.

Något annat häftigt är hur barnsligt glad man kan bli av att öppna ett kinderägg och hitta ett litet pussel, som jag precis gjorde.

Bara en sådan sak..

..kan lysa upp hjärtat en stund och få själens fågel att sjunga.
Kanske till och med dansa några klumpiga steg.



På tal om det, jag avslutar dagens inlägg med en mini-dikt jag skrev för ett par år sedan:


Bjud upp dina skakiga ben till dans
De förtjänar det
27 Maj 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Igår, idag, imorgon

Det ligger oro i luften
Regntunga moln väntar på det rätta ögonblicket
att ge upp
Jag försöker spela;
trevande fingrar på gitarrsträngar
Provar att måla;
fjäderlätta penseldrag över ett tunt ark
Jag försöker sjunga
men min röst försvinner i bruset
Jag letar och letar
men finner ingen vila
Det är en sådan där dag idag
När fördämningarna hotar att brista

och gör det


-------------------------------------------------


Har inte skrivit på ett tag nu, varken här eller i diktform överhuvudtaget. Håller mig ovanför ytan. Har väl gjort lite allt möjligt på sistone, men mest det vanliga; jobb, lite musik, lite film, hemma-slöande.. plus en 50-årsfest i lördags, pingis på Pustervik måndagar, en konsert (Jean Michel Jarre) med mera.

Pratar med Damien på Skype. Har drömt/planerat en del om Australien på sistone. Just nu är väl tanken att resa iväg tidigast nästa höst och vara borta minst ett år. Bo i Adelaide, eventuellt plugga en termin på University of South Australia (om jag har råd själv alternativt får tag på nåt stipendium), kanske hjälpa till som volontär på något ställe, resa runt lite och bara njuta av att bo i underbara Adelaide. Längtar. Men måste spara mycket nu, så skulle inte kunna åka tidigare ändå.

Hoppas jag kommer in på engelska-kursen i höst, på Högskolan i väst. Ganska säker på att jag gör det. Så det blir plugga 50% och jobba 50%. Plus musiken och det förstås.. vet inte riktigt hur jag ska klara de sista månaderna på året och vintern.. januari-mars känns nog allra värst. Men det är lång tid kvar. Och jag får se till att göra sådant jag mår bra av, extra mycket då.

Jag och mamma har bokat en veckas resa till Thassos, en liten grekisk ö. Vi åker iväg den 24 juni. Ser fram emot det. Ska bli underbart att sola och bada, promenera omkring och ta det lugnt.

Nu måste jag äta något.


KRAMAR
19 Maj 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
In repair

En av mina favoritlåttexter.. så äkta och passar in på mig också, det är väl det.. skickligt, John Mayer!


IN REPAIR- JOHN MAYER

Too many shadows in my room
Too many hours in this midnight
Too many corners in my mind
So much to do to set my heart right
Oh it´s taking so long, I could be wrong, I could be ready
Oh, but if i take my heart´s advice,
I should assume it´s still unsteady
I am in repair, I am in repair

Stood on the corner for a while
To wait for the wind to blow down on me
Hoping it takes with it my old ways,
and brings some brand new luck upon me
Oh, it´s taking so long, I could be wrong, I could be ready
Oh, but if I take my heart´s advice,
I should assume it´s still unsteady
I am in repair, I am in repair

And now I´m walking in the park
All of the birds they dance below me
Maybe when things turn green again,
it will be good to say you know me

Oh, its taking so long, I could be wrong, I could be ready
Oh, but if I take my heart´s advice,
I should assume it´s still unsteady
Oh, I´m never really ready, yeah, oh, I´m never really ready

I´m in repair, I´m not together but I´m getting there
I´m in repair, I´m not together but I´m getting there
I´m in repair, I´m not together but I´m getting there
I´m in repair, I´m not together but I´m getting there
I´m in repair, I´m not together but I´m getting there
I´m in repair, I´m not together but I´m getting there



Word.
KRAMAR



Ps. Översta bilden gjord av Lisa Mertins
20 April 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Hej

Det är inte särskilt tätt mellan gångerna jag skriver här längre. Inte för tillfället. Har bara blivit så, och så orkar jag inte riktigt.

Mår hursomhelst betydligt bättre än för några veckor sedan, även om det fortfarande är kämpigt och går upp och ner en del.

Jag har nu dock långa stunder när jag kan vara relativt ångestfri och njuta av solen, The office, att träna, musik eller att umgås med vänner eller mamma.
Sover också hyfsat bra, förutom en del mardrömmar det sista.

Längtar till sommaren, men borde snarare säga att jag ser fram emot den, för våren är väldigt härlig den också.

Kan varmt rekommendera Sofia Åkermans nya bok För att överleva- om självskadebeteende. Väldigt välskriven.

Här är recept på en jättegod räkgryta som jag lagat inatt (var rastlös efter att ha haft en trevlig kväll hos Elizabeth). Jag skriver inga mått eller mängder eftersom jag sällan använder det till matlagning..


Skalade räkor, som du fräser i en kastrull
Hackad lök
Matlagningsgrädde (gärna lätt)
Lite vatten
Kryddor, förslagsvis salt, vitpeppar, paprikapulver, lite grillkrydda och lite valfri buljongtärning
Pressad vitlök
Lite citronsaft
Tomatpuré

Rör om och låt puttra allteftersom du lägger i ingredienserna. Smaka av tills det passar din smak :)
Ät med ris, pasta eller bröd, samt färska grönsaker.



Nu ska jag läsa lite och sen försöka sova.

KRAMAR





20 April 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Something´s missing

(John Mayer)

I´m not alone, I wish I was
´Cause then I´d know I was down because
I couldn´t find a friend around
To love me like they do right now
They do right now

I´m dizzy from the shopping mall
I searched for joy but I bought it all
It doesn´t help the hunger pains
And a thirst I´d have to drown first to ever satiate

Something´s missing
And I don´t know how to fix it
Something´s missing
And I don´t know what it is
No I don´t know what it is
At all

When Autumn comes, it doesn´t ask
It just walks in where it left you last
You never know when it starts
Until there´s fog inside the glass around your summer heart

Something´s missing
And I don´t know how to fix it
Something´s missing
And I don´t know what it is, no I don´t know what it is
At all

I can´t be sure that this state of mind
Is not of my own design
I wish there was an over-the-counter test for loneliness
For loneliness like this

Something´s missing
And I don´t know how to fix it
Something´s missing
And I don´t know what it is
No I don´t know what it is

Something´s different
And I don´t know what it is
No I don´t know what it is.......
7 April 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Alla vägar leder till....

Tystnad omkring mig. Det enda som hörs är datorns stillsamma surrande och Santo som puttar runt sin matskål i köket.
Tid att andas ut.
Det är första natten på länge som jag sover själv. Mamma erbjöd sig att sova hos mig igen men jag tackade nej. Behöver vara för mig själv. Måste ju ändå vänja mig vid det igen.

I helgen har jag varit i Lund och i Malmö på Bob Dylans konsert. Det var en lyckad resa.

På tal om resor har jag varit på en lång och slingrig resa metaforiskt talat, sedan jag senast skrev här för tre veckor sedan. Förresten var jag redan mitt upp i den då, i stormens öga kanske man kan kalla det.

Jag har varit deprimerad ett tag nu. Det började väl i december eller januari och har bara blivit värre och värre. Därför bytte jag medicin för några veckor sedan. Min hjärna reagerade väldigt starkt på bytet. Jag kände det mer och mer som att jag inte kunde eller orkade kontrollera/hantera mina egna känslor och tankar, och det hela nådde sin kulmen tisdagen förrförra veckan. Mamma och pappa åkte med mig till psykiatriska akuten på Östra och sedan Sahlgrenska, där jag blev inlagd.

Just då behövdes jag enkelt sagt skyddas ifrån mig själv. Eller den del av mig själv som jag kände att jag inte längre orkade kämpa emot.
Nu i efterhand är jag mestadels positiv till att det blev som det blev. Inte att jag mådde som jag mådde alltså men att jag fick de dygnen på avdelning 81.

Jag är egentligen helt sjukskriven nu fram till 13 april, men försöker jobba 7,5 timmar i veckan, alltså 25 % av min tjänst. På dagarna försöker jag ta det ganska lugnt, vara ute i solen, promenera, träffa vänner, ta hand om mig själv. Tack vare tilläggsmedicin sover jag äntligen bra om nätterna.

På tisdag ska jag till läkaren och diskutera medicinen. Blir matt bara jag tänker på det, på grund av allt som hänt sedan jag var där sist… men det bör väl inte bli så komplicerat. Det blir väl att gå vidare med medicinen, tillägget vet jag inte hur vi gör med. Vi får väl diskutera sjukskrivningen också, jag tror inte att jag blir sjukskriven längre men vet inte. Vet inte riktigt vad jag själv vill och behöver heller, tar liksom en dag i taget just nu.

Hursomhelst så var det roligt att komma hemifrån ett par dagar nu i helgen, sällskapet var trevligt och konserten var bra. Plus att vädret var fint, det är så himla vackert med vårväder.
Nu är det dock skönt att vara på egen hand. Jag hade ångest tidigare ikväll men nu mår jag ganska bra. Är väldigt trött.
Ska nog bara läsa lite innan jag slocknar.

Hej så länge,
det ska inte dröja tre veckor tills jag skriver nästa gång.

KRAMAR


Ps. Vad alla vägar leder till vet jag inte. Något nytt kanske.. Ja..
29 Mars 2009  | Länk | Allt och inget | 2 kommentarer
Buttons - Josh Pyke

In my mind, not enough birds have died
in the shadow of this once cast stone
And I´m not unwell, but I am ill at ease
with all the buttons still left to sew
through needles´ eyes, see me sharper than I see myself
So you should stitch me in to stop me from bleeding

And education can be fickle I think, sometimes the more you learn
the more you lose a sense of what you think you know,
about all the buttons still left to sew
and I´m outside myself more and more these days
So you should stitch my skin skin to stop me from bleeding

all over this fresh song and I,
acknowledge all the corners, and all the freshly painted walls,
that bear no former scars since they´re patched up and over now
But I was born of miners and I´m designed to chip away, tunnel in the dark

But why must it always come down to some unseen contender?
I don´t know
When hatchlings all we are, just battling the whitewash
birds above, sharks below
Though I feel empathy towards the ones who threaten me
I´d still leave them soft-shelled to the beaks of crows

But every now and then a tempest blows,
and the veneer I keep comes unsewn, but will you ever read me well?
I can only assume so
And I´m buoyant like a flotsam man, now relegated by the waves to land
They dry me like a brittle bone, paraded like a polished stone

Why must it always come down to some unseen contender?
I don´t know
When hatchlings all we are, just battling the whitewash
birds above, sharks below
Though I feel empathy towards the ones who threaten me,
I´d still leave them soft-shelled to the beaks of crows

So why must it always come down to some unseen contender?
I don´t know
When hatchlings all we are, just battling the whitewash
birds above, sharks below
Though I feel empathy towards the ones who threaten me,
I´d still leave them soft-shelled to the beaks of crows
And thats what you ought to know
I´d see them smashed on the reefs below
8 Mars 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Pär Lagerqvist visste vad han gjorde när han skrev...

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.


----------------------------------------------------------------

Försöker slå sönder ångesten genom att sjunga, någotsånär effektivt.
Men snart behöver jag sova.

Way to go, Pär, förresten! Så jävla snyggt skriven text. Och verklighetstrogen.

Man kanske skulle gå och bli poet igen.
Med cituationstecken runt bli. Och poet. Och igen.






GODNATT
2 Mars 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Stuck in a moment

U2

I´m not afraid
Of anything in this world
There´s nothing you can throw at me
That I haven´t already heard
I´m just trying to find
A decent melody
A song that I can sing
In my own company

I never thought you were a fool
But darling, look at you. Ooh.
You gotta stand up straight, carry your own weight
´Cause tears are going nowhere baby

You´ve got to get yourself together
You´ve got stuck in a moment
And now you can´t get out of it
Don´t say that later will be better
Now you´re stuck in a moment
And you can´t get out of it

I will not forsake
The colors that you bring
The nights you filled with fireworks
They left you with nothing
I am still enchanted
By the light you brought to me
I listen through your ears
Through your eyes I can see

You are such a fool
To worry like you do.. Oh
I know it´s tough
And you can never get enough
Of what you don´t really need now
My, oh my

You´ve got to get yourself together
You´ve got stuck in a moment
And you can´t get out of it
Oh love, look at you now
You´ve got yourself stuck in a moment
And you can´t get out of it
Oh lord look at you now
You´ve got yourself stuck in a moment
And you can´t get out of it

I was unconscious, half asleep
The water is warm ´til you discover how deep
I wasn´t jumping, for me it was a fall
It´s a long way down to nothing at all

You´ve got to get yourself together
You´ve got stuck in a moment
And you can´t get out of it
Don´t say that later will be better
Now you´re stuck in a moment
And you can´t get out of it

And if the night runs over
And if the day won´t last
And if your way should falter
Along this stony pass

It´s just a moment
This time will pass


----------------------------------------------------

"Det är inte lätt när det är svårt"

Klamrar mig fast vid musiken och mamma. Främst.

Ska träffa psykiatriker imorgon, hoppas på ett bra möte.



KRAMAR
25 Februari 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Sammetsblå..

..är väl vad man brukar kalla den färg himlen har just nu. Sitter på jobbet och tittar ut genom fönstret över Haga, eller en liten del av Haga.

Har en liten paus i arbetet i väntan på att kvällens föreläsare ska anlända. Ikväll handlar det om musikterapi, vilket jag tycker är ett väldigt spännande ämne. Vet inte så mycket om det heller... så jag hoppas att det blir en bra föreläsning.

Har inte skrivit på ett tag. Det är ingen lätt period jag är inne i direkt, det mesta jag gör känner jag ett motstånd inför. Svårt att uppbåda entusiasm och uppskattning för tillfället, även om jag med huvudet vet att jag har vissa saker att känna detta inför.

Australien gör åtminstone inte lika ont längre. Jag känner inte att jag ska börja gråta varenda gång jag med tanken nuddar på Adelaide eller någon person där, eller på något slumpmässigt minne från down-under. Det hela känns väl mer som ett ärr just nu än som det gapande sår det var för ett par veckor sedan.

Känner mig ganska bräcklig och liten. Visst, jag gör det jag ska på jobbet (trots att det är med ansträngning jag får ihop mina trettio timmar per vecka), och jag pluggar på flitigt (kursen är mycket intressant än så länge, mer om det nästa gång)... men jag vågar inte vara ensam om nätterna.

Vågar inte vara ensam med mig själv och mitt inre, särskilt inte under de mörka timmarna. Så då är mamma en ängel.

Försöker hitta någon bra läkarkontakt att diskutera medicin med, har ett par olika på gång. Känns som att jag behöver få den kontakten snart, så snart det bara går.

Just nu ändras mitt humör ungefär femtio gånger per dag. Men oron ligger alltid under ytan.

Ljuspunkter:
Vissa stunder mår jag ändå bra och känner mig både lätt och glad.
Jag har underbara vänner.
Musiken är lite svår att "connecta med" för tillfället, men den finns ändå där. Både den egna och andras.
Santo...
Blå himmel är alltid underbart. Och dagarna blir ljusare. Eller ljuset stannar längre om dagarna, är väl mer korrekt att säga.


Hursomhelst.
Det ska ordna sig. Trots att jag kämpar i uppförsbacke just nu.
Någon gång kommer man väl till toppen..


KRAMAR
17 Februari 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
En slags årsdag

6 februari. För exakt ett år sedan lämnade jag Landvetter flygplats med Adelaide, Australien som slutdestination.

Ett år.

I Australien använder man inte osthyvel. Jag såg åtminstone inte en enda sådan under mina 6 månader downunder (förutom den jag själv skickat till Damien).

De skär sin ost med kniv istället. Konstigt, jag vet. Men helt normalt för dem. Det är väl det som kallas kultur.

Antar att IKEA i Australien har osthyvlar.. Jag gick aldrig in i något IKEA-varuhus där, trots att det ligger ett stort precis vid Adelaides flygplats.

Undrar om de serverar köttbullar med potatis och brunsås där. Det var inte den rätten jag saknade när jag var hemifrån, utan kebabpizza. Väldigt svenskt...

Jag vet att jag svamlar om saker som inte betyder något. Men det har en väldigt enkel och naturlig orsak:


Det gör för ont att skriva om det som fakiskt känns.


KRAMAR


6 Februari 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
All I need

All I need är en helt underbar låt som jag lyssnat på otaliga gånger inatt. Jag har haft en riktigt jobbig vecka. Men ser ljuset, mår just nu bättre än jag gjort på ett antal dagar.

Det finns mycket jag vill skriva om; hur kul jag hade på filmfestivalens invigning, de tre väldigt bra filmer jag sett under veckan (Weve never been to Venice, Slumdog millionaire och Mammut), en liten bit av det virrvarr av tankar jag haft på sistone, kommentarer om Kleerup och drogpolitik med mera med mera. Men jag är för trött tyvärr. Får ta lite i taget, senare.

Har varit vaken hela natten och måste sova. Pratade nyss med Damien, det kändes bra, trots all kluvenhet jag känner kring Australien. Det är förresten över 40 (!) grader i Adelaide just nu om dagarna...

Ska sova nu.




ALL I NEED - MAT KEARNEY

Here it comes it´s all blowing in tonight
I woke up this morning to a blood red sky
They´re burning on the bridge, turning off the lights
We´re on the run, I can see it in your eyes
If nothing is safe then I don´t understand
You call me your boy but I´m trying to be the man
One more day and it´s all slipping with the sand
You touch my lips and grab the back of my hand
The back of my hand

Guess we both know we´re in over our heads
We got nowhere to go and no home that´s left
The water is rising on a river turning red
It all might be ok or we might be dead
If everything we´ve got is slipping away
I meant what I said when I said until my dying day
I´m holding on to you, holding on to me
Maybe it´s all gone black but you´re all I see
You´re all I see

The walls are shaking, I hear them sound the alarm
Glass is breaking so don´t let go of my arm
Grab your bags and a picture of where we met
All that we´ll leave behind and all that´s left
If everything we´ve got is blowing away
We´ve got a rock and a rock till our dying day
I´m holding on to you, holding on to me
Maybe it´s all we got but it´s all I need
You´re all I need

A pool is running for miles on the concrete ground
We´re eight feet deep and the rain is still coming down
The TV´s playing it all out of town
We´re grabbing at the fray for something that won´t drown
31 Januari 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Ett nytt kapitel...

...i historien. ÄNTLIGEN kan vi säga hejdå till George W Bush och ett stort VÄLKOMMEN till Barack Hussein Obama. Som var lite yngre när fotot här bredvid togs..

Jag har haft några bitvis extremt jobbiga dagar. Känt mig till och från skör i ett par veckor nu, men det har liksom dragits till sin spets nu det allra sista.

Känner en väldigt stor trötthet, ångest och deppighet. Trots allt detta har jag lyckats vara på kurs i jobbet både måndag och tisdag. Heldagar, 9-16, nära Odinsplatsen. Kursen har handlat om ACT (Acceptance Commitment Therapy) och innehållet har mestadels varit mycket bra & intressant.

Det har känts tufft att gå upp så tidigt de två senaste dagarna, ovant. Har påmint om gymnasietiden och de ångestfyllda morgnar då jag inte kunde ta mig utanför ytterdörren, utan blev kvar under täcket.. full av självförebråelser och panikkänslor.

Jag sov hos mamma förra natten. Nu inatt är jag hemma med Santo. Är väldigt trött, kommer somna snart. Jag har ett uppdämt sömnbehov som jag inte riktigt vet när jag kan ta igen, kanske i helgen..

Missade Jazzå igen igår, känns trist. Men men.

Det är massa olika saker som påverkar hur jag mår. En salig röra. Som jag så gott jag kan försöker reda ut. Wish me luck.

Hursomhelst mådde jag riktigt kasst i eftermiddags, som att jag hållit masken hela dagen och sedan, väl tillbaka hos mamma, inte kunde hålla den längre. Jag kände mig paralyserad. Satt i vardagsrummet och ville mest få slippa tänka o känna.

Ville ändå titta på Obama när han svor eden och höra hans installationstal. Och jag måste säga att jag blev mer och mer uppslukad. Storheten, allvaret, i det hela, väckte mig lite ur min dvala. På ett bra sätt.

Efter det mådde jag faktiskt lite bättre. Nu känns det sådär igen, men.. ja, jag har inte så mycket att säga om det. Ska i alla fall på terapi imorgon, förhoppningsvis kan jag få fram det jag vill få fram, ska göra mitt bästa.

Tänker även trotsa min känsla av klumpighet och vilja att gömma mig, genom att gå och simma på Valhallabadet imorgon. Tror motionen, ljuset och känslan av vattnet kan göra mig gott. Hoppas verkligen det.

Tar djupa andetag och försöker hålla balansen.


Obamas tal var väldigt fint förresten, som väntat.


Nu ska jag sova.
Natti
20 Januari 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Old guitar

That old guitar stands on the floor
I always wished you’d play it more
But it just stood collecting dust
And you were always in a rush

One day I picked up that guitar
It sounded strange but I went on
I never told you I had played
But something found me then and stayed

Now I sing in bars, I sing in pubs
I sing in crowded smoky clubs
And every song I sing’s for you
It’s just a shame you never knew

But who knows, maybe you can hear
Wherever you’re now, far or near
Maybe you’re sitting on a cloud
Maybe you’re right here in the crowd

I sing in bars, I sing in pubs
I sing in crowded smoky clubs
And every song I sing’s for you
And this old guitar’s as good as new




- skriven 23 december 2008
6 Januari 2009  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
"...the old year took a bow..."

NEW YEAR´s SONG - JOSH PYKE

If you´re freezing on your left side
And you´re boiling on your right side
Then I guess you might be warm upon the line
And there are many ways one can divide a life
And I´ve got mine

I was flying home and I
saw the sunset from the sky
I saw the dark come spooning down upon the land
And I thought about the distance we all cover
and it made me sad

And as the old year took a bow
and joined the setting sun
It comes around again
like a refrain
And we all sing along
and think of things we should´ve done
Till one year when the new year never came

Little comfort, little comfort
I´m afraid you´re not enough
I´ve had some learning both unwelcome and unkind
And it seems there´s but one story told
and then re-worked all throughout time

Are you a good one or a cruel one?
It is just the laws that make us bad?
What can we do to measure where we stand?
Well I judge myself by what I give to someone else
So I´ll know where I am

And as the old year took a bow
and joined the setting sun
It comes around again
like a refrain
And we all sing along
and think of things we should´ve done
Till one year when the new year never came
One year when the new year never came

Oh...

And as the old year took a bow
and joined the setting sun
It comes around again
like a refrain
And we all sing along
and think of things we should´ve done
Till one year when the new year never came

Don´t let that sense of urgency betray you in the dark
The rustle of a curtain´s not a sign
Don´t frame this picture now
as some kind of closing remark
And most of all stay warm upon the line
Most of all stay warm upon the line
It´s best if you stay warm upon the line


-------------------------------------------------------------------------------------


Mina grannar bråkar som sjutton i trapphuset. Och ändå är det näästan så att jag är avundsjuk på dem, som åtminstone kan gå utanför sin dörr :( Självömkande? Absolut! Idag orkar jag tydligen inte vara tapper.
Men men... det får bli filmer och sånt. Tack och lov för dator och tv. Och Santo.

I South Australia fick de förresten nytt år redan när klockan var 14.30 här...

Oj, nu börjar jag bli yr. Tror febern håller på att gå upp igen.


Hursomhelst,

GOTT NYTT ÅR!


~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~


Ps. Fotot är från Mount Warning, New South Wales, Australien, som jag besteg med Damien, Ben och Gem. Läs mer på: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=122&a=193853
31 December 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
“Time is like the ocean, you can only hold a little in your hands” - ur Josh Pykes låt The summer

Jag har åkt på vinterkräksjukan och ligger ganska däckad här hemma i sängen, där jag kommer att förbli i några dagar nu… känns surt (särskilt över nyårsafton) men jag känner åtminstone redan att det är på väg åt rätt håll. Under eftermiddagen ville jag helst ringa en ambulans eller slå mig själv i skallen med en klubba för att slippa vara mitt i mardrömmen. Var inte orolig, jag ska inte gå in på hur många gånger jag spytt, på mitt bultande huvud eller frossan jag dras med… Nu kan jag ju, som ni ser, i alla fall skriva. Och det, ihop med underbar ny musik (främst Josh Pyke och Sia), hjälper till som en distraktion.

Så kanske är det febern, kanske känslan av att vara isolerad från omvärlden, men när jag för en stund sedan lyssnade på Sia:s senaste album Some people have real problems (en julklapp från Damien) så började jag gråta floder. Australien har gjort någonting med mig, Adelaide närmare bestämt. Ja, jag saknar människorna och stämningen och musiken och allt det, men inramningen till så mycket av allt det vackra var Adelaide; en stad så underbar att jag nog inte kan beskriva det i ord.

Men jag kan försöka.
Adelaide är den första stora stad jag rest till helt ensam och redan de där första vandrarhemsnätterna och upptäckardagarna i denna stad 1500 mil hemifrån kände jag att jag hittat ett till ”hemma”.

Adelaide är en miljonstad (en dryg miljon invånare), med den sköna storstadskänslan som jag älskar, i form av breda gator, full rörelse och höga hus, men den är även en oas, med den vackra floden som genomkorsar den och man har aldrig mer än något kvarter till en liten park eller trädgård.

Staden är stor och liten på samma gång, och kanske hade det delvis att göra med att det var precis så som även jag själv kände mig, att Adelaide lades som en perfekt pusselbit i mitt hjärta. För att använda det typiskt svenska ordet som jag tycker är så smart, så är staden precis lagom. Lagom stor, lagom liten, lagom lugn, lagom rörig, lagom i de flesta avseenden. För mig.

Jag har länge känt att jag är en stadsmänniska, men så mycket kan rymmas i det ordet. För mig handlar det nog mest om det svenska landskapet och tidigare erfarenheter. Enkelt uttryckt känner jag mig nu för tiden lätt rastlös om jag är för långt ifrån en spårvagnshållplats. Tryggheten finns inte i det bokstavliga lugnet utan i ett annat sorts lugn, det som kommer sig av att befinna sig mitt i rörelse men ändå känna sig stillsam och rofylld.

“Peace does not mean to be in a place where there is no noise, trouble or hard work. It means to be in the midst of those things and still be calm in your heart.”

En liten del av mig har sörjt att jag haft så svårt att njuta av den vackra landsbygd som ju Sverige faktiskt har att erbjuda. Australien gav mig tillbaka mycket av det jag saknat i det avseendet; jag älskade verkligen att resa igenom öde öknar och på små vägar som ringlar sig längs en storslagen havsvy. Och jag har fört med mig en del av det även tillbaka hit. Men inte alls i samma utsträckning.

Och inte ens i Australien gällde detta fullt ut. Hur vacker Damiens hemby uppe i bergen än är och hur häftigt det än var att tälta i en nationalpark, mitt i ingenstans, så kom det alltid till en punkt då jag saknade storstaden. Pulsen. Flödet. Särskilt Adelaides.

Jag drömde länge om New York. Någonstans inom mig var jag övertygad om att en sådan nästan svindlande stor stad skulle ge mig något jag saknade och behövde. Jag kom inte iväg till The Big Apple, inte när jag trott att jag skulle göra det (,inte än). Istället hamnade jag på andra sidan jordklotet. Och upptäckte att jag föredrog Adelaide framför Melbourne med sina knappa 4 miljoner invånare (också en underbar stad dock) och även framför Sydney (drygt 4 miljoner), som jag hade lite svårt att uppskatta fullt ut (men gärna vill ge fler chanser någon gång).

Det jag försöker säga tror jag helt enkelt är att jag saknar Adelaide, till och med mer än jag saknar enskilda människor. Det krossar redan en bit av mitt hjärta att jag inte kommer vara där de kommande månaderna, men samtidigt vill jag inte att ni ska missuppfatta mig; jag älskar Göteborg också, älskar de människor som omger mig här och ser fram emot vår och framför allt sommar här. Till att börja med, sedan kommer ännu fler månader.

Kanske önskar jag att jag kunde dela mig i två. Eller dela året i två, spendera april–september här och oktober–mars där nere. Men jag glömmer en hel del också. Jag glömmer hur mycket ångest jag, förutom all glädje och ro, kände i det där fantastiska landet. Jag har gett mig själv ett löfte som jag tänker hålla: att inte återvända förrän jag känner mig stark nog i mig själv för att hantera baksidorna, kulturkrockarna och den ”omvända” ensamheten.

Det löftet hindrar mig dock inte från att redan sörja förlorad tid i denna vackra, fantastiska stad, Adelaide. Men jag kommer inte heller låta mig själv glömma att njuta av nuet och allt det jag älskar med att befinna mig precis där jag befinner mig just nu; i sköna Göteborg.

Och snart är jag frisk igen och kan ta emot ett nytt ännu oupptäckt år med utsträckta armar.




Ps. Jag längtar verkligen efter sommar, sol och ljus om inte det framkommit ;)

Ps2. Ja, jag ska sova nu!
31 December 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
A very merry Christmas

Har precis gått ut med soporna, skrubbat spisen, diskat och plockat undan så att min härliga lägenhet ser lika fin ut som i förmiddags.

Har all in all haft en väldigt bra dag. Nu ska jag andas. Kanske läsa lite. Och njuta av den fina stämning som ännu ligger kvar i rummet, i själva luften.


Tack mamma, pappa (och Santo) för en underbar julafton!
24 December 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Redan efter fjärde advent

Jag hade tänkt sjunga på Jazzå ikväll.. bland annat en nyskriven låt. Men de hade stängt. Så jag och Sandra gick till LAssassino istället. Jag åt god pasta och vi hade allmänt trevligt. Ett bekant ansikte dök upp (igen), och medföljande kropp slog sig ner vid vårt bord.. vilket kändes lite konstigt, men ändå okej.

Annars idag har jag mest jobbat, sista arbetsdan innan julledigheten.. och sen varit på Liseberg en stund med mamma och pappa. Vackert med alla lampor mot det mörka.

Santo sitter bredvid mig och tvättar sig. På tal om tvätt så får det bli städning imorgon... förutom att jag ska träffa Elizabeth samt handla sista klapparna.

Nästan jul.. tycker att det är lite lustigt att Australien är först i världen (nästan) att fira nyår, men ändå kommer julfirandet till oss före dem, eftersom vi firar på julafton och de gör det på juldagen.

Min gran står sig än, fast den är torr. Hursomhelst kommer den klara julen (nog nyår också) och det är det viktigaste, hehe.

Har köpt flera nya toppenskivor billigt, genom Enjoy. De är:
Leaving on a mayday - Anna Ternheim
A hundred million suns - Snow Patrol
The reminder - Feist
More modern short stories - Hello Saferide
The ocean and me - Sophie Zelmani
Blood on the tracks - Bob Dylan

samt en dvd med Simon & Garfunkel live i Central Park.

På tal om Bob Dylan så ska jag på hans Malmö-konsert i mars; ska bli jättekul. Lite rädd att bli besviken men ingen idé att vara det ju, det är stort nog att överhuvudtaget se honom, oavsett hur resten blir. Ska bli himla roligt. Kul att kusinen frågade om jag ville haka på.

Igår började jag läsa boken Försoning. Har ju funderat på att se filmen länge nu men ville först ge mig på romanen. Och den verkar riktigt riktigt bra än så länge.

I fredags jammade jag med Mattias på kvällen efter jobb och matlagning (jättegod korv- och currygryta). Efter det kom Sandra över och vi drack lite vin innan vi drog in till Orgia nära Avenyn. Kul ställe.

I lördags åkte jag och mamma till mormor och hjälpte henne packa/städa/sortera. Hon ska flytta till äldreboende snart. Vi var där ganska länge. Hade tänkt gå och höra ett band som heter The sweetest punch (som vi hörde på Jazzå förra måndagen) spela på Mitt andra hem, men var för trött och ångestfylld.. så jag följde med mamma hem istället. Och så lagade vi pasta och lade oss tidigt. Det var mysigt.

Nu är jag trött... men ska lyssna färdigt på Snow Patrol, och sen läsa ett tag tror jag.



KRAMAR
23 December 2008  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
- Jorden snurrar

- Ja det gör den verkligen
20 December 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Runaway train

(Soul Asylum)

Call you up in the middle of the night
Like a firefly without a light
You were there like a slow torch burning
I was a key that could use a little turning

So tired that I couldn t even sleep
So many secrets I couldn t keep
Promised myself I wouldn t weep
One more promise I couldn t keep

It seems no one can help me now
I´m in too deep
There´s no way out
This time I have really led myself astray

Runaway train never going back
Wrong way on a one way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I´m neither here nor there

Can you help me remember how to smile
Make it somehow all seem worthwhile
How on earth did I get so jaded
Life´s mystery seems so faded

I can go where no one else can go
I know what no one else knows
Here I am just drownin´ in the rain
With a ticket for a runaway train

Everything is cut and dry
Day and night, earth and sky
Somehow I just dont believe it

Runaway train never going back
Wrong way on a one way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I´m neither here nor there

Bought a ticket for a runaway train
Like a madman laughin´ at the rain
Little out of touch, little insane
Just easier than dealing with the pain

Runaway train never comin´ back
Runaway train tearin´ up the track
Runaway train burnin´ in my veins
Runaway but it always seems the same

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Tidigare ikväll fick jag den där väldigt speciella känslan som är en längtan efter att hoppa på en buss eller ett tåg någonstans - då är det inte så viktigt vart resan går, bara man är på väg någonstans.

Men nu sitter jag här hemma istället. Och tur är väl det, antar jag.

Många tankar snurrar.

Bland annat tänker jag på tåget mellan Adelaide och Blackwood, som jag åkte otaliga gånger, både på egen hand och med Damien och de andra.

I ena änden finns Adelaides citystation, vars trappor ifrån underjorden leder upp till en myllrande och vacker stadskärna. En ringlande tågräls upp ibland bergen för en till andra änden, Blackwood och Belair.

Jag har inga flygbiljetter bokade. Jag skriver inga packningslistor. Jag säger inte hejdå till vänner och jag vinkar inte farväl på Landvetter, med tunga resväskor vid min sida.
Inte den här gången.

Hur snabbt, hur långsamt går egentligen ett år?
En blinkning. En evighet.

Ettusen mil eller en millimeter.



Allting är relativt.
Det sade i alla fall Einstein.




KRAMAR





*Fotot är från Victor Harbor, South Australia.
16 December 2008  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
"As for the clouds, just let them roll"

Är lite för trött för att skriva just nu, ska precis lägga mig på riktigt.
Hade tänkt ta en insomningstablett men tror inte att det behövs.. ska läsa en stund, sen borde jag kunna slockna. Kollade precis på Seinfeld.

Nöjer mig än så länge med att skriva att det har varit en händelserik vecka och att jag köpt en underbar skiva, som jag varmt rekommenderar. Kolla omslaget och titeln.

Har varit en hel del musik i veckan förresten, på så sätt att jag för det första själv spelade på Jazzå i måndags kväll.. och i slutändan satt och sjöng Bob Dylan-låtar med han som håller i öppna scenen och en till; hur kul som helst.

För det andra så var jag i onsdags kväll (efter ungdomsgruppen) på Sticky Fingers och hörde livemusik, främst då ett svängigt, rockigt och karismatiskt band vid namn Motherpearl, vars medlemmar jag känner.


Ja just det, sova var det jag skulle göra! ;)


Ciao for now!


KRAMAR




Ps. Överskriften är en rad ur Ray LaMontagnes låt All the wild horses.
12 December 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Don´t look back

Såg precis dokumentären Don´t look back, från 1967, om Bob Dylans Londonturne -65.

Wow.

Jag har vetat om ett tag nu att den här filmen funnits, inte jättelänge men med tanke på vilket Dylan-fan jag är kanske det är konstigt att jag inte sett den tidigare. Försökte komma fram till varför och jag tror att jag varit lite rädd för att göra det.

Rädd för att bli besviken.

Jag läste första delen av Dylans memoarer tidigare i år, vilket också var med lite skräckblandad förtjusning, men jag tyckte väldigt mycket om den. Läste även en tunn bok han skrivit, med blandade, ganska konstiga texter.. lite svår att få grepp om men ändå väldigt värdefull.

Hursomhelst var det ju dokumentären jag skulle skriva om. Långa stunder, särskilt i början av den, satt jag med munnen öppen. Det var så rakt på, mitt i, bokstavligt i Bob Dylans ansikte.

Kameran är placerad mitt i hans stunder med vänner, före och efter konserter, mitt i hans inte alltid helt sympatiska samtal med journalister och andra "bifigurer", när managern försöker förhandla upp hans gage, när Dylan läser artiklar om sig själv och så de mer stillsamma avbrotten som är klipp från spelningar.

Allt detta i svartvitt. Resultat: Magi.

De som inte gillar Dylans röst bör lyssna på just konsertklippen från den här dokumentären tycker jag, eftersom den är extra klar och innerlig.

De som ändå inte gillar hans röst, men ännu inte gett hans texter en chans bör definitivt göra det. Han var och är en stor poet.
Jag beundrar verkligen hans sätt att skriva. Det finns ingen som han.

Det är svårt att välja några favoritlåtar med Dylan men nedan är nog ändå en av mina..

För övrigt så har jag haft några riktigt jobbiga dagar, det har varit tungt sedan lördags kväll (med några ljusglimtar) och veckan har för ovanlighetens skull sniglat sig fram.. men just nu mår jag åtmistone ganska bra.

Inget mer att tillägga för tillfället. Här kommer texten.



TO RAMONA - BOB DYLAN

Ramona, come closer,
shed softly your watery eyes
The pangs of your sadness
will pass as your senses will rise
The flowers of the city,
though breathlike, get deathlike sometimes
And there´s no use in trying
to deal with the dying
though I cannot explain that in lines

Your cracked country lips
I still wish to kiss,
as to be by the strength of your skin
Your magnetic movements
still capture the minutes Im in
But it grieves my heart, love,
to see you tryin to be a part of
a world that just dont exist
Its all just a dream, babe,
a vacuum, a scheme, babe,
that sucks you into feelin´ like this.

I can see that your head
has been twisted and fed
with worthless foam from the mouth
I can tell you are torn
between staying and returning
on back to the South
You´ve been fooled into thinking
that the finishing end is at hand
Yet there´s no one to beat you,
no one to defeat you,
except the thoughts of yourself feeling bad

I´ve heard you say many times
that you´re better than no one,
and no one is better than you
If you really believe that,
you know you have
nothing to win and nothing to lose
From fixtures and forces and friends,
your sorrow does stem
That hype you and type you,
and making you feel
that you gotta be just like them

I´d forever talk to you,
but soon my words,
would turn into a meaningless ring
For deep in my heart
I know there is no help I can bring
Everything passes,
everything changes,
just do what you think you should do
And someday maybe,
who knows, baby,
I´ll come and be crying to you





KRAMAR


Ps. You dont need a weather man to know which way the wind blows Ds.
4 December 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Julshopping

Kom för en liten stund sedan hem ifrån ett fullpackat Nordstan. När jag just gett mig in i trängseln kändes det lite tufft men sedan gick det oväntat bra. Folk var också överraskande vänliga, trots de långa köerna. Så det var riktigt kul, men det blev tungt att bära kassarna när jag var klar ;)

Hade mest tänkt åka in och köpa spel till ÅSS, vilket jag gjorde (4 st!), men det blev lite klappar också.. både åt andra och mig själv, hehe. Plus lite pepparkakor och saker till Santo.

Nu städar jag lite och lyssnar på Anna Ternheims "gamla" skiva Seperation road, för tredje eller fjärde gången idag faktiskt.. Den är underbar. Hon har nyligen släppt ett nytt album som jag väldigt gärna vill ha; Leaving on a mayday.

Några andra artister som jag gillar har också släppt nytt: The Killers, Snow Patrol, Sophie Zelmani och Timo Räisänen. Samt Tracy Chapman förstås men den har jag ju redan..

Det har varit en lite slitig vecka, mycket att tänka på och göra på jobbet, och förutom det har det mest varit komma hem, äta macka eller nåt annat enkelt och lägga mig.

Igår jobbade jag bara ett par timmar. Var rastlös och lite deppig, vilket bara stegrades tills jag hade riktigt jobbig ångest på eftermiddan. Jag och mamma åt pitabröd och bakade lussekatter här hos mig, och sakta men säkert mådde jag bättre.

Vid 8-tiden åkte jag till Mattias i Tynnered. Vi spelade gitarr, försökte skriva lite låtar, lyssnade på bl.a. Chicago, kollade på fotbollstabbar, drack lite whiskey och cider & filosoferade lite allmänt om livet.
Riktigt trevligt och kul. Kom hem vid halv tre och sov som en stock.

Om en stund ska jag till Paolas inflyttningsfest på Hisingen. Slog precis in hennes present. Måste bara städa lite till, diska, duscha och göra mig i ordning.

Kolsvart ute.. och regnigt. Men men. Inombords är det just nu riktigt ljust.



KRAMAR



PS. Fotot är av mitt fönster.. längtar tills jag kan köpa gran med :) DS.
29 November 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Årets andra Stockholmshelg/Our bright future

Det finns många musiker som jag känner starkt för, det vet alla som känner mig. Några musiker har satt extra djupa avtryck hos mig, t.ex. Kent och Coldplay, som båda kom in i mitt liv under den ganska stormiga tid då jag var runt tretton.

Andra musiker har jag vuxit upp med. Och så är fallet med Tracy Chapman. Hennes musik har funnits där som en röd tråd genom hela mitt liv. Faktum är att hennes självbetitlade debutalbum kom ut 1988, året efter min födelse. (hon firar i år tjugo år som artist). Sedan dess har hon varit en självklar del i mitt hem, så länge jag bodde med mamma och pappa och även nu, när jag bor själv.

Som en ledstjärna, ibland mer synlig, ibland mindre. Det går perioder då jag inte lyssnar på henne alls. Men då finns hon alltid där i bakgrunden, redo att plocka fram, redo att luta sig mot. Lite som en riktigt god barndomsvän, som man ännu pratar med… :P

Jag försöker inte medvetet att låta som Tracy Chapman, ändå finns det tydliga likheter med henne i min egen musik. Jag vill vara mig själv och ingen annan, men jag är stolt över att erkänna att Tracy Chapman (både omedvetet och medvetet för min del) är en enorm inspirationskälla och influens. För att inte tala om förebild.

Hon ger mig hopp, om många olika saker. Och jag är stolt över att få kopplas samman med någon som henne.

Nu till helgens konsert. Denna oerhört efterlängtade konsert som på många sätt kändes overklig ända fram tills den verkligen skedde. Varför? Jo, för att Tracy Chapman är en oerhört privat människa. Jag tror aldrig någonsin att jag läst något skvaller om henne eller sett foton av henne från någon gala. Det är inte hennes grej helt enkelt. Vissa använder ordet hemlighetsfull för att beskriva henne.

Och detta har fått följden att hon för min del känts lite som en myt, en legend, nästan en fiktiv figur - fast ändå inte. Jag har aldrig fantiserat eller undrat särskilt mycket över hennes privatliv, vilket kanske låter märkligt. Men jag har helt enkelt bara accepterat att hon håller det för sig själv. Och älskat henne för det. Det är en del av hennes storhet. Hennes enkelhet är del av hennes storhet. En vacker paradox.

På grund av ovanstående kändes det oerhört häftigt att äntligen få se henne. Det börjar låta som om jag pratar om Willy Wonka eller nåt nu, haha... men hursomhelst.
Jag höll bokstavligt talat andan när hon äntligen kom ut på scenen.

Och luften gick aldrig ur mig. När man vetat så ytterst lite om någon är det nästan oundvikligt att man skapar sina egna bilder av den personen, bilder som är ömtåliga eftersom man lätt kan bli besviken om de senare inte stämmer in.

Tracy Chapman uppnådde med sin härliga personlighet alla mina förväntningar och inre bilder med råge. Hon verkar vara en otroligt fin människa. Så oerhört ödmjuk och jordnära. Och öppen. Och rolig. ÄKTA.

Några exempel på detta: Innan konserten hade en liten låda placerats i foajén, med tomma små papperslappar bredvid. Där kunde man skriva en liten hälsning till Tracy, vilket jag och många andra passade på att göra. Senare under konserten läste hon upp några av lapparna och sjöng några låtar som särskilt önskats via dessa.
Hon bryr sig verkligen om sina fans. Och hon är så långt ifrån en diva man kan komma. Det var som att höra en vän spela för sina vänner.

Nu ska jag inte låtsas som att jag tror att jag och resten av publiken känner henne bara efter den här konserten, det gör vi naturligtvis inte. Men vi fick en oerhört vacker titt in i hennes personlighet och det får bara hennes musik att växa ännu mer.

Tracy Chapman har förmågan att verkligen beröra. Några stunder under konserten kändes det som att tiden stod helt still. Några gånger satt jag bara med öppen mun, helt förundrad. Under Fast car grät jag som jag inte gjort på månader. Många gånger skrattade jag. Det var en känslomässig berg-och-dalbanefärd, som jag inte skulle byta bort mot något i världen.

Sedan måste jag säga att jag är oerhört glad att mamma och pappa var med. Eftersom vi alla levt med hennes musik – och det är tack vare dem, främst pappa, som hon blivit en sådan inspiration för mig - så hade det känts väldigt konstigt att ha varit där själv. Det var en upplevelse som behövde delas.

Från pressmeddelandet tidigare i år:
1988 släppte Tracy Chapman sitt självbetitlade debutalbum, ett album som skivbolaget Elektra Records hoppades skulle sälja i 200.000 exemplar. De fick tänka om. Tio miljoner sålda skivor och tre grammyvinster senare var succén ett faktum och Tracy Chapmans ärliga och kompromisslösa sånger hade nått till hela världens hjärtan.

Tracy Chapman ägde fullkomligt scenen och hela rummet på Cirkus i Stockholm. Faktum är att det bara var hon och olika gitarrer på scen. Mellan låtarna pratade hon en hel del och det kändes både personligt och spontant. Förband var Joseph Arthur som även han körde helt själv, men med lite experimentella pedaler och effektknappar.

Efter konserten rev mamma ner en affisch åt mig i foajén (go, mom!) och sedan trängde vi in oss på en buss in till stan. Busschauffören gjorde ett perfekt avslut på kvällen genom att uppmana oss alla att sjunga något från konserten :)

För övrigt har i stort sett hela helgen varit väldigt härlig. Vi åkte upp till huvudstaden med tåg på lördag förmiddag och tog det lugnt resten av dagen/kvällen, med hämtpizza och stand-up på tv. På söndagen sov vi länge, lagade mat ihop och lämnade lägenheten framåt eftermiddagen. Då hade det redan snöat ett tag, vilket inte höll länge men var fint så länge det varade!

Vi promenerade från Vasastan genom Gamla stan och till Slussen, en sträcka på cirka 2 km. Från Slussen tog vi Djurgårdsfärjan över till Gröna Lund och åt våfflor på ett litet mysigt café mittemot Cirkus. Sedan satt vi alltså i foajén tills det var dags för konserten att börja :)

På måndag morgon tog mamma det tidiga tåget hem för att hinna till jobbet, medan jag och pappa sov ut. När vi vaknat, städat lägenheten och ätit lite brunch gick vi ut i det vackra solskenet. Vi tog en runda förbi bl.a. Kungsträdgården, Slottet och Vasabron. Sedan bestämde vi oss för att prova Max hamburgare, det var riktigt gott faktiskt. Mätta och belåtna återvände vi till lägenheten där vi såg på That 70’s show och sedan vilade tills vi skulle till tåget, som lämnade Stockholm 19.10.

Jag har tagit en lunchpaus från jobbet just nu för att skriva färdigt detta. Nu är det dags att jobba igen. Ska bli kul ikväll hoppas jag :) Jag och Mattias ska spela på en stor middag för Handels-studenter.

KRAMAR


PS. Our bright future är (förutom att vara en mening som ger fina associationer) titeln på Tracy Chapmans nya album, som kom ut för en vecka sedan. Rekommenderar det varmt! DS.
19 November 2008  | Länk | Allt och inget | 2 kommentarer
Dreaming on a world

I know I may be wishing
On a world
That may never be
But I´ll keep on wishing
No matter how hopeless
Or foolish
It may seem
I´ll keep on wishing

I´ll toss my coins in the fountain
Look for clovers in grassy lawns
Search for shooting stars in the night
Cross my fingers and dream on

I know I may be dreaming
Of a world
Far from present day reality
But I´ll keep on dreaming

No matter how unrealistic
Or naive
It may seem,
always keep dreaming

And toss your coins in the fountain
Look for clovers in grassy lawns
Search for shooting stars in the night
Cross your fingers and dream on

We must always be thinking
Of the world
As a place of infinite possibilities
And always keep thinking

No matter how hopeless
Or foolish
It may seem
Always keep thinking

And toss our coins in the fountain
Look for clovers in grassy lawns
Search for shooting stars in the night
Cross our fingers and dream on

I´ll keep on wishing
We must always keep dreaming
Of a world
With equality and justice
Thinking
There could be a world
Without poverty and sickness
Wishing
Of a world
Without hunger and homelessness
Dreaming
Of a world
Where all people live in peace
Dreaming
Of a world
Dreaming
On a world


- TRACY CHAPMAN, från albumet Matters of the heart (1992)


--------------------------------

Fotot är från Melbourne. Det föreställer alltså en lampa i form av en jordglob. Eller tvärtom :)
10 November 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Bara för att det är så vackert...

...utvalda delar ur Obamas långa tacktal:


"Hello, Chicago.
If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders is alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer.

It´s the answer told by lines that stretched around schools and churches in numbers this nation has never seen, by people who waited three hours and four hours, many for the first time in their lives, because they believed that this time must be different, that their voices could be that difference.

It´s the answer spoken by young and old, rich and poor, Democrat and Republican, black, white, Hispanic, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled, Americans who sent a message to the world that we have never been just a collection of individuals or a collection of red states and blue states.
We are, and always will be, the United States of America.

It´s the answer that led those whove been told for so long by so many to be cynical and fearful and doubtful about what we can achieve to put their hands on the arc of history and bend it once more toward the hope of a better day.
It´s been a long time coming, but tonight, because of what we did on this date in this election at this defining moment, change has come to America.

I was never the likeliest candidate for this office.
Our campaign was not hatched in the halls of Washington. It began in the backyards of Des Moines and the living rooms of Concord and the front porches of Charleston.

It was built by working men and women who dug into what little savings they had to give 5 and 10 and 20 to the cause.

It grew strength from the young people who rejected the myth of their generations apathy, who left their homes and their families for jobs that offered little pay and less sleep.

This is your victory.
And I know you didn´t do this just to win an election. And I know you didn´t do it for me.

You did it because you understand the enormity of the task that lies ahead. For even as we celebrate tonight, we know the challenges that tomorrow will bring are the greatest of our lifetime - two wars, a planet in peril, the worst financial crisis in a century.

Even as we stand here tonight, we know there are brave Americans waking up in the deserts of Iraq and the mountains of Afghanistan to risk their lives for us.
There are mothers and fathers who will lie awake after the children fall asleep and wonder how they´ll make the mortgage or pay their doctors bills or save enough for their child´s college education.

There´s new energy to harness, new jobs to be created, new schools to build, and threats to meet, alliances to repair.

The road ahead will be long. Our climb will be steep. We may not get there in one year or even in one term. But, America, I have never been more hopeful than I am tonight that we will get there.
I promise you, we as a people will get there.

There will be setbacks and false starts. There are many who won´t agree with every decision or policy I make as president. And we know the government can´t solve every problem.

But I will always be honest with you about the challenges we face. I will listen to you, especially when we disagree. And, above all, I will ask you to join in the work of remaking this nation, the only way it´s been done in America for 221 years - block by block, brick by brick, calloused hand by calloused hand.

What began 21 months ago in the depths of winter cannot end on this autumn night.

This victory alone is not the change we seek. It is only the chance for us to make that change. And that cannot happen if we go back to the way things were.
It can´t happen without you, without a new spirit of service, a new spirit of sacrifice.
So let us summon a new spirit of patriotism, of responsibility, where each of us resolves to pitch in and work harder and look after not only ourselves but each other.

In this country, we rise or fall as one nation, as one people. Let´s resist the temptation to fall back on the same partisanship and pettiness and immaturity that has poisoned our politics for so long.

As Lincoln said to a nation far more divided than ours, we are not enemies but friends. Though passion may have strained, it must not break our bonds of affection.

And to those Americans whose support I have yet to earn, I may not have won your vote tonight, but I hear your voices. I need your help. And I will be your president, too.

And to all those watching tonight from beyond our shores, from parliaments and palaces, to those who are huddled around radios in the forgotten corners of the world, our stories are singular, but our destiny is shared, and a new dawn of American leadership is at hand.

To those who would tear the world down: We will defeat you. To those who seek peace and security: We support you. And to all those who have wondered if America´s beacon still burns as bright: Tonight we proved once more that the true strength of our nation comes not from the might of our arms or the scale of our wealth, but from the enduring power of our ideals: democracy, liberty, opportunity and unyielding hope.

This election had many firsts and many stories that will be told for generations. But one that´s on my mind tonight´s about a woman who cast her ballot in Atlanta. She´s a lot like the millions of others who stood in line to make their voice heard in this election except for one thing: Ann Nixon Cooper is 106 years old.

She was born just a generation past slavery; a time when there were no cars on the road or planes in the sky; when someone like her couldn´t vote for two reasons - because she was a woman and because of the colour of her skin.

And tonight, I think about all that she´s seen throughout her century in America - the heartache and the hope; the struggle and the progress; the times we were told that we can´t, and the people who pressed on with that American creed: Yes we can.

At a time when women´s voices were silenced and their hopes dismissed, she lived to see them stand up and speak out and reach for the ballot. Yes we can.

When there was despair in the dust bowl and depression across the land, she saw a nation conquer fear itself with a New Deal, new jobs, a new sense of common purpose. Yes we can.

When the bombs fell on our harbour and tyranny threatened the world, she was there to witness a generation rise to greatness and a democracy was saved. Yes we can.

She was there for the buses in Montgomery, the hoses in Birmingham, a bridge in Selma, and a preacher from Atlanta who told a people that We Shall Overcome. Yes we can.

A man touched down on the moon, a wall came down in Berlin, a world was connected by our own science and imagination.

And this year, in this election, she touched her finger to a screen, and cast her vote, because after 106 years in America, through the best of times and the darkest of hours, she knows how America can change.
Yes we can.

America, we have come so far. We have seen so much. But there is so much more to do. So tonight, let us ask ourselves - if our children should live to see the next century; if my daughters should be so lucky to live as long as Ann Nixon Cooper, what change will they see? What progress will we have made?

This is our chance to answer that call. This is our moment.
This is our time, to put our people back to work and open doors of opportunity for our kids; to restore prosperity and promote the cause of peace; to reclaim the American dream and reaffirm that fundamental truth, that, out of many, we are one; that while we breathe, we hope.

And where we are met with cynicism and doubts and those who tell us that we can´t, we will respond with that timeless creed that sums up the spirit of a people: Yes, we can.

Thank you. God bless you. And may God bless the United States of America."


---------------------------------------------------------------


För övrigt vill jag bara upplysa om att...

...jag och Elisabeth sjöng på Stadsbiblioteket igår fredag kväll och det var väldigt kul (trots att jag hade ganska mycket ångest innan)
...jag och Angel åt jättegod pizza och hörde liveband på Sticky senare under kvällen
...Tracy Chapmans nya album kommer ut på onsdag (samma kväll som jag uppträder igen) och jag ska se henne i Stockholm nästa helg!
...jag nu jobbar 30 timmar i veckan istället för 20
...Bob & Dylan ska få nya ägare i helgen
...jag helt pladask och helt plötsligt har blivit lite småkär i någon
...jag är inne i en riktigt kreativ period och det känns toppen



KRAMAR
8 November 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
President Obama...?

Jo, jag tror faktiskt att frågetecknet kan tas bort imorgon bitti. Känns som att Barack Obama nog vinner, jag både tror och hoppas det.

Det handlar inte om jag vet jättemycket om Obama och hans idéer utan snarare om att jag vet tillräckligt om John McCain för att Inte vilja se honom som president. Eller rättare sagt om hans politik och hans likheter med Bush, som han försökt men inte lyckats tvätta bort.

Inte för att vi här i Sverige har något att säga till om i frågan, inte nu när det kommer till röstprocessen, men vi har i allra högsta grad rätt att diskutera den. USA är ett land som på gott och ont och på olika sätt påverkar hela resten av världen, så är det bara. Så ja, det berör oss också.

Slötittar på den fantastiska filmen Attentatet mot Richard Nixon. Orkar inte riktigt se den på allvar just nu, men såg den för ganska länge sedan.. och den är briljant. Jag vet nog ingen skådespelare som mer intensivt än Sean Penn går in för och upp i sina roller.

Igår var en lång och händelserik dag. På förmiddagen var jag på terapi. Sedan uträttade jag några ärenden innan jag kl 13 gick på föreläsning på Folkets hus, med några kollegor. Det handlade om att lita på livet och hur man kan se sig som utmanad av svårigheter istället för drabbad av dem. Lite torftigt men ändå intressant.

Efter föreläsningen jobbade jag en stund på kontoret, innan jag åkte till Hisingen och hälsade på Elisabeth i hennes nya lägenhet. Vi åt mat tillsammans och övade på hennes låtar. Vi skrattade mycket.

Åkte hem vid tio och hade ångest på väg hem, svårt att säga varför. Det höll i sig även när jag var hemma sen men klingade så småningom ur. Somnade dock inte på ett tag.. har varit trött idag.

Idag var jag på ännu en föreläsning, också den på Folkets hus. Först talade Claes Malmberg, vilket var riktigt roligt. Han blandade allvar och humor på ett bra sätt och tog upp flera tänkvärda saker. Efter honom kom en antropolog vid namn Gillis Herlitz, som var oerhört bra. Huvudtemat var hur man skapar förtroende och god kommunikation (både med andra och sig själv).

Var väldigt nöjd med det hela hursomhelst. Jobbade efteråt, till kvart i sju ungefär. Då handlade jag lite mat och åkte hem. Jättetrött, då och även nu. Ska försöka sova snart.. titta lite på valvakan först.

Santo ligger bredvid mig och är ursöt som vanligt.

Ok. Nu handlar det bara om timmar, sedan vet vi vem som tar över efter George W Bush. Tack gode Gud att hans tid i Vita huset äntligen är slut... sen vet man aldrig om det blir större förändringar eller inte, men att hoppas tycker jag är viktigt.

Och det vore faktiskt häftigt, på många sätt, om Obama blir president. Det är bara drygt 50 år sedan svarta i USA inte fick gå i samma skolor, sitta på samma bänkar och jobba på samma arbetsplatser som vita..

Sen bör Obama naturligtvis inte bli president FÖR att han är afroamerikan. Men det är en mer än intressant sidofråga.

Gonatt i förväg.



KRAMAR



4 November 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Sia (nej, inte glassen)

Ni har förmodligen sett Lindex höstreklam för stickade kläder. "The knitting revolution". I den vandrar en rödhårig kvinna iklädd stickat runt på storstadsgator och i slutet håller hon triumferande upp en flagga.
Låten som spelas i denna reklamfilm heter Electric bird och sjungs av en sångerska vid namn Sia Furler, eller bara kort och gott Sia.

Sia råkar händelsevis vara ifrån Australien. Närmare bestämt Adelaide. Ännu närmare bestämt Blackwood. Hon gick faktiskt i samma skola som Damien och hans vänner, samtidigt också.

Därför tycker jag det är lite extra kul att hennes musik nu nått Sverige, trots att det tagit sin lilla tid... Sia har släppt flera EP-skivor och 4 st fullängsalbum. Fullängdarna heter, i kronologisk ordning, Only see, Healing is difficult, Colour the small one och Some people have real problems.

Idag bor Sia i Storbritannien. Hon har samarbetat med musiker som Beck, Zero 7 och Lior och sjungit hos bl.a. Conan OBrien och Jimmy Kimmel. Hennes låtar har även medverkar i diverse filmer och tv-serier, exempelvis Six feet under, Sex & the city och Nip/Tuck.

Sia har en skön, annorlunda stil, vilket jag beundrar henne för. Att hon skriver bra låtar och har en härlig sångröst gör inte saken sämre.

Jag tycker att ni bör kolla upp henne! Ni kan också ta och kolla upp hennes gudfar, musikern Colin Hay. Han har en speciell röst och väldigt fina låtar, som bl.a. spelats i flera avsnitt av Scrubs.

När jag var i Australien spelade Randall ganska ofta Sias skivor, särskilt i bilstereon. Känns därför lite nostalgiskt nu, men på ett bra sätt.

Reklamfilmen kan ni förresten se på http://www.youtube.com/watch?v=TvreiIVeC2s.


Min fredagskväll har bestått av en lugn hemmakväll ihop med Santo. Tidigare på dagen var jag på terapi och shoppade lite, bl.a. mat.

Dagens onödiga fråga: Varför placeras brödet alltid i början av matbutiker? Det blir ju helt mosat om det ligger underst i varukorgen...


Nu ska jag snart sova.
Ha en härlig helg!

KRAMAR
25 Oktober 2008  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
You cant outgrow something sewn under your skin

Santo är nu drygt 15 veckor gammal.
Jag läste denna texten på en sida om katter:

Vid 15 veckor (cirka) kommer kattens mjölktänder att börja lossna, och lämna plats åt de permanenta vuxentänderna.

Åh. Gulligt. :)

Han är underbar.



Något annat som är underbart är musik. Och Jazzås måndagskvällar.
Var där igår med mamma. Spelade tre låtar, det var jättehärligt. Sen lyssnade vi på andra som spelade. Riktigt skön bredd, både när det gällde musiker och gäster.

En restaurangägare som var där kom fram till mig och sa att jag gärna får spela på hans restaurang på Nordhemsgatan senare i höst :)

Så jag tänker försöka spela på flera olika ställen under hösten. Jazzå igen, naturligtvis. Sen på Dynamoveckan på Stadsbiblioteket i mitten av november.

För övrigt tänker jag höra med Mitt andra hem (ganska nytt ställe på Andra Långgatan), café Hängmattan, café Simone och kanske någonstans mer.

De senaste dagarna har jag mest lyssnat på Missy Higgins, Christian Kjellvander, Damien Rice, The National och Bob Dylan.

På tal om Bob Dylan har Damien postat en jättehäftig målning med ett Dylanporträtt som motiv, från Australien. Väldigt gulligt gjort. Nu ska jag bara få upp den på väggen också.

Helgen var både toppen och botten, för att använda ord som låter riktigt Kamratposten-insipirerade.
På fredag kväll kom mamma över. Vi lagade mat ihop, såg på Idol och jag fixade en del här i lägenheten.

På lördagskvällen åkte jag och Sandra till Hisingen och gick på födelsedagsfest hos Hanna. Innan dess åt vi en rikigt god pizza nära Kvilletorget. Festen var mysig.
Kom hem vid tre-tiden och Sandra sov över.

På söndagen hade jag väldigt mycket ångest, eller tydligare beskrivet, obehagskänslor. Riktigt jobbigt. Men hursomhelst kom Maria på besök vilket ju var trevligt. På eftermiddagen var jag barnvakt. Det var lite jobbigt först men blev bättre och bättre. Mot slutet gick jag bara runt med lilla D i famnen, och han somnade där, vilket var väldigt mysigt.

Hittills i veckan har jag mest sovit och jobbat. Plus varit på Jazzå då :)


Ganska trött nu. Ska nog läsa en stund och sen försöka ringa Damien via Skype.


Dagens blogg-titel kommer från Josh Pykes underbara låt Sew my name, som är en av låtarna jag sjöng igår kväll.


KRAMAR
22 Oktober 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Matlagning en torsdagskväll

Laxfilé med pasta och grädde, 1-2 pers

Du behöver:
1-3 st laxfilébitar, tinade
Olivolja (alternativt stekmargarin)
Blandade kryddor
Vitlöksklyftor, 1-3 st
Matlagningsgrädde (1/2-1 paket)
Valfri pasta
Tomater

Skär laxen i små bitar
Sätt en medelstor gryta med vatten på spisen
Ta fram en liten kastrull, sätt den på spisen och häll i lite olivolja
När oljan är varm, lägg i laxbitarna
Låt laxbitarna fräsa, rör om då och då
När vattnet i grytan kokar, häll i pasta och salt
Låt laxbitarna få färg
Häll i matlagningsgrädde
Krydda med valfria kryddor, jag brukar ta oregano, paprikapulver och lite citronpeppar
Tillsätt pressad vitlök
Rör om och låt koka lätt i några minuter
Häll av pastan

Servera med tomatklyftor

Bon appetite!

----------------------------------------------------

För övrigt mår jag för stunden väldigt bra. Njuter av skön musik och lugn.
Helgen har redan börjat för mig, vilket förstås känns skönt :)
Men jobbveckan har också varit bra, förutom lite ångest då och då.


KRAMAR




Ps. Grattis till John Mayer som idag fyller 31! :P Ds.
16 Oktober 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Fredagsnatt

Ikväll har jag varit på en mycket trevlig middag med och hos kollegor. Jättegod mat, roliga spel, intressanta samtal och många skratt. Plus en väldigt mysig omgivning.

Direkt när jag kom hem nu för en stund sen tog jag först itu med disken, sedan "skrubbade" jag spisen och torkade av alla dammiga eller smutsiga ytor jag kunde få syn på.

Väldigt typiskt mig. Vet inte om det är dåligt eller bra men väldigt typiskt bara. Jag blir alltid väldigt rastlös när jag kommer hem efter någon slags tillställning eller aktivitet, just om det är om kvällen eller natten. Det är väl någon slags tomhet just efter att ha varit aktiv och omgiven av folk och så ska jag ställa om till ensamhet och tystnad. Vilket ju båda är saker jag kan gilla, men inte just i dessa stunder.

Så här har det varit för mig väldigt länge och jag är väl van vid det. Gäller bara att hitta något att göra när den här slags rastlösheten kommer. Disk och städning skadar ju liksom aldrig. Så det är väl en okej strategi tycker jag. Tror förresten att detta är en känsla/reaktion ganska många kan känna igen.

"Sånt här" känns ändå lite skönt; alltså när det finns ett specifikt problem eller mönster och så kommer man fram till en eller flera lösningar. Det kan vara okej liksom, men betydligt svårare med annan slags ångest och rastlöshet, den som känns mer vag. Då är det inte lika lätt att hitta en enda strategi och så köra på den.

Ta förra natten till exempel. Då mådde jag dåligt och konstigt o kunde inte sätta fingret på exakt varför. Därför velade jag bara och hittade ingen strategi för att må bättre och slappna av. I alla fall ingen bra.
Men efter en hel del timmar lyckades jag i alla fall somna.

För övrigt har veckan varit både upp och ner, som vanligt. Men jag försöker lägga störst vikt vid det som är uppåt, så gott det går.
Därför vill jag avsluta nattens blogg med detta:

*Santo låter mig knappt skriva detta utan kommer och spinner, går på tangentbordet och stryker sig mot mig. Men jag blir inte irriterad. Det är bara mysigt. Han är mysig.

*De gula höstlöven ute på marken nu är så himla vackra. Och varje dag som solen skiner och himlen är blå (eller ljusgrå åtminstone) väger guld för mig. För att låta lite töntig, hehe.

*Funderade på att inte gå på middagen ikväll men jätteglad att jag gjorde det, för det var väldigt mysigt och kul.



Så.
Nu mår jag helt okej faktiskt.
Imorgon kväll kommer mamma och pappa över för att se Sverige-Portugal. Hjälp, säger jag bara. Hehe.



Ciao till nästa gång,
KRAMAR



[Bild från "spökstaden" Silverton utanför Broken Hill i Australien.]
11 Oktober 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Santo

Tiden flyger.
Kattungen Santo har redan bott hos mig i en vecka. Han verkar trivas mycket bra och jag har fallit pladask för honom.

Det finns flera anledningar till att jag gav honom namnet Santo.
För det första tycker jag att det är ett fint och ovanligt namn.
För det andra så gillar jag betydelsen av namnet; helgon.
För det tredje så såg jag, dagarna innan jag skulle hämta kattungen, namnet Santo på flera ställen och det kändes lite som ett tecken.
Och för det fjärde, så passar namnet honom perfekt. Han är helt enkelt en Santo : )

Santo är väldigt gosig, väldigt charmig, väldigt tillgiven och väldigt väldigt söt.
Igår fick han sin första vaccination, han var jätteduktig och lugn, även på vägen dit och hem, i sin transportbur.

Veckan som gått har förutom kattbestyr innehållit jobb, föreläsningar, musik och lite film.

Måndagen bestod av arbete och sen kom Sandra och hälsade på under kvällen.
Var ledig hela tisdagen och tog det väldigt lugnt, gosade med Santo och så.

På onsdagen jobbade jag igen. På kvällen, efter en lyckad träff med ungdomsgruppen, gick jag på bio med Sandra och Paola. Vi såg Patrik 1,5, som jag velat se ett tag nu. Den var precis så bra som jag hoppats på och hört, om inte ännu bättre. Riktigt härlig.

Har återigen känt mig något instabil under veckan och det är ju aldrig roligt… har känt av en del ångest och nedstämdhet, som kommit och gått lite. Känns som att jag har en lite seg period på jobbet just nu, men det känns antagligen bättre snart.

På torsdagen var jag och Ellinor på Stadsmuseet hela dagen, på en dag om hur man möter människor i kris och sorg. Väldigt bra och intressanta föreläsningar, de medverkande gav verkligen av sig själva. Sedan var ämnet inte riktigt rätt för oss tycker jag, men ändå intressant.

På kvällen gick jag på min sista osteopatibehandling. Har tyckt om de 5 tillfällen jag fått.

I fredags var jag ledig från jobbet som vanligt. Åkte och var barnvakt några timmar, det var mysigt. Tog bl.a. en promenad i solen.
På eftermiddagen mådde jag lite sådär, mamma kom över en stund. På kvällen kom Mattias. Vi åt goda köttbullar som han lagade och sen spelade vi gitarr och sjöng. Det var riktigt härligt och jag mådde mycket bättre efter det.

Resten av helgen har varit slö och skön. Igår kväll såg jag filmen Pingvinresan, den var fantastisk. Visade verkligen hur bedövande vacker och även obevekligt grym naturen kan vara. Men allra främst hur fin och fascinerande den är.

Idag har jag slappat, ringt Damien via Skype och kollat på repriser av veckans Idol. Snart ska jag spela gitarr med en tjejkompis. Fint väder ute idag… följer antagligen med mamma till S:a Birgittas kapell ikväll på Taizémässa.

Santo ligger i fönstret och myser :)

Hej så länge,

KRAMAR
5 Oktober 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Trying to take nothing from you

5 bitar ugnsgratinerad falukorv, en ugnsbakad laxfilé samt strimlad sejfilé i en hemmalagad fiskgratäng. Allt detta stod till slut färdigt på min köksbänk igår. Jag hade handlat diverse matvaror och fick en plötslig impuls att tillaga en massa Innan jag lade det i frysen.

Jag gillar inte ordet duktig, men jag kände mig väldigt nöjd efteråt. Nu har jag minst 8 måltider färdiga i frysen.

Nog om det. Min fredagkväll blev alltså ganska "huslig" och pysslig. Jag kollade lite på tv, bland annat Dr Phil (hehe) och ett intressant program om kärlek på SVT.

Sedan satte jag på en film som heter Home of the brave. Amerikansk krigsfilm med bara några år på nacken. Det som skiljer denna filmen från många andra inom genren är att den handlar mindre om själva kriget och mer om livet Efter kriget. När soldaterna kommit hem från Irak och ska försöka återanpassa sig till vardagslivet, märker de att det är lättare sagt än gjort.

Tyckte den var väldigt bra faktiskt, förutom några småsaker. Intressant att den ifrågasatte kriget också, men den var varken överdrivet patriotisk eller överdrivet anti Irakkriget. Den hade inga klara svar utan visade olika synvinklar på det hela.

Mådde bra och kände mig lugn men sen runt 1-tiden blev det plötsligt lite jobbigt. Och det jobbiga växte sig starkare. Till slut lyckades jag dock somna.

Men nu idag vaknade jag med spänningshuvudvärk och ett illamående som jag haft till och från under veckan. Det känns lite märkligt för när jag har det så vet jag ärligt talat inte om det bara handlar om illamående eller om jag har ångest. I sådana stunder inser man hur nära sammankopplat det psykiska och det fysiska måendet är...

Hursomhelst försöker jag nu att ta det lugnt och andas djupt. Lyssnar på Rodriguez.

Om ett par timmar ska jag till en ganska nyfunnen tjejkompis. Vi ska laga mat ihop och sen gå till Liseberg för att lyssna på Anna Järvinen. Förhoppningsvis både roligt och givande!

Och imorgon eftermiddag ska jag hämta min kattunge! Ser verkligen fram emot det. Igår eftermiddag åt jag och mamma sen lunch i Nordstan (jättegod kinesisk buffé) och handlade lite, bl.a. en praktisk hörn-kattlåda och några kattleksaker.

Det enda som är kvar nu är att handla kattmat och sand imorgon.
Bob och Dylan är där dem är just nu; jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra med dem. Men för tillfället känner jag mig ganska fäst vid dem faktiskt... kan se dem nu härifrån sängen. Lilla Dylan ligger uppe på sin sten och Bob är äntligen uppe på rampen jag byggt. De gillar att sola ;)

Tänker se hur det går att ha katten ihop med dem och sedan bestämma mig.

Nu ska jag vila lite och lyssna färdigt på albumet Cold fact. Skippar bokmässan i år, känner att det är ungefär samma sak varje år och jag orkar inte vara bland så mycket folk.

Försöker göra de bästa valen för mig själv. Bryr mig mer om mig själv än tidigare. Det är en skön känsla.

Häromdagen tog jag och Sandra Älv-Vira över till Lindholmen och satt i solen länge och snackade. Riktigt mysigt.

I torsdags fikade jag med en tjej som gick på Burgården samtidigt som jag, det var trevligt! Efter det hälsade Mattias på hemma hos mig och vi spelade och pratade. Härligt.


Ciao så länge,

KRAMAR


PS. Skulle vilja kommentera Finlands-tragedin, men orkar inte just nu. Kanske nästa gång. DS.


------------------------------------------------------


LIKE JANIS - RODRIGUEZ

And you measure for wealth by the things you can hold
And you measure for love by the sweet things youre told
And you live in the past or a dream that youre in
And your selfishness is your cardinal sin

And you want to be held with highest regard
It delights you so much if hes trying so hard
And you try to conceal your ordinary ways
With a smile or a shrug or some stolen cliche

Cos emotionally youre the same basic trip
And you know that I know of the times that youve slipped
So dont try to impress me, youre just pins and paint
And dont try to charm me with things that you aint

And dont try to enchant me with your manner of dress
Cos a monkey in silk is a monkey no less
So measure for measure reflect on my said
And when I wont see you then measure it dead

Cos dont you understand, and dont you look about
Im trying to take nothing from you
So why should you act so put out for me?
27 September 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Ögonblick och minuter

Inatt vill jag försöka berätta om en viss känsla. Ett tillstånd, kanske man kan säga. Något som känns lite svårt att klä i ord men som jag ändå vill försöka förmedla.

Det handlar om känslan av total lycka. Av att man skulle kunna dö just nu. Man vill inte dö, verkligen inte, men om man skulle det så skulle man ändå vara lycklig. Jag vet inte om detta låter begripligt men jag kan ge ett par exempel.

Jag kan särskilt minnas ett fåtal gånger jag upplevt den här känslan – för den är sällsynt.

Ett tillfälle jag minns är ifrån Australien; i bil på väg från Adelaide till Melbourne. Det var mitt i mörka natten och jag, Damien och Mike svischade fram på en öde motorväg. En fantastisk skiva, Cold fact med Rodriguez, spelades på hög volym i bilstereon. Det kändes som om vi var de enda människorna på jorden. Då och då mötte vi dock en stor lastbil som svischade förbi på väg åt andra hållet. Jag kommer ihåg att tanken slog mig att ”Tänk om en lastbilschaufför somnar bakom ratten… eller är ouppmärksam… och kör över i vårt körfält, just när vi möts?”. Det häpnadsväckande med denna tanke var inte alls dess innehåll utan att den inte skapade någon ångest eller rädsla hos mig. Jag kände bara ett stort lugn. Det var som om mitt inre rofyllt svarade ”Sker det så sker det”. Och jag kände ingen ånger eller vånda.

Jag vet inte om jag förklarar känslan på ett rättvist sätt men jag hoppas att jag gör det. I vanliga fall om tanken på att dö av någon anledning slår mig, drabbas jag för det mesta av en massa känslor, varav merparten handlar om att det finns så mycket ofärdigt, så mycket ogjort, så mycket jag ännu vill uppleva och se. Jag kan ju inte dö NU! Och det är ett gott tecken, tror jag. Det betyder att jag verkligen vill leva.

Man kan ju tro att den andra känslan jag pratar om då skulle betyda motsatsen men det gör den verkligen inte. Det är en sällsynt känsla av total tillfredsställelse och lycka, som även den är ett gott tecken, bara av ett helt annat slag.

Anledningen att jag pratar om detta just nu är att jag fick uppleva den här känslan i torsdags, faktiskt under Coldplays konsert i Globen. Det kanske låter lite banalt, det är väl klart att man upplever ett rus när man är på en konsert man tycker mycket om, liksom, men jag pratar om något större än så. Jag pratar om det, fast i kubik. Jag pratar om känslan av ”Det här är allt jag behöver. Jag måste inget, önskar inget och saknar inget. Just i denna stund har jag allt, och om det slutade här skulle jag inte ångra någonting”.

Kanske känner vissa så här för jämnan, jag har ingen aning. Men för mig är det en mycket unik, mycket omtumlande känsla. Det betyder inte att jag inte är lycklig annars, bara att jag vid vissa sällsynta tillfällen är så lycklig att det känns som hela universum i några ögonblick är precis så som det är menat att vara.

Det här låter lite som en replik i en kärleksfilm, märker jag. ”I could die right now”, viskar hjälten till hjältinnan där hon ligger på hans arm. Och visst, jag tror att kärlek gör oss extra mottagliga för diverse övriga starka känslor, men det jag älskat i de stunder då jag själv upplevt denna känsla har framförallt varit livet, tror jag. Allting liksom.

Och det är en sådan fantastisk känsla att jag bara ville dela med mig lite av den. Någon kanske förstår vad jag försöker förmedla. Om inte annat så har jag åtminstone försökt.



KRAMAR


PS. Stockholmsresan var precis vad jag behövde känner jag. Mycket nöjd. För övrigt var jag på osteopati ikväll och det kändes lika skönt som vanligt. Jag lägger pusselbit efter pusselbit, ibland lägger man fel och bitarna passar inte alls ihop, men visst är det skönt när de faktiskt gör det? Har nyss läst om Alkemisten, så skyll på det om jag låter flummig ;) Förresten kanske detta på sätt och vis är den känsla man talar om när man pratar om djup meditation? Nirvana, någon? Hehe. Ds.

PS2. Kom på att de båda tillfällen jag beskrivit ovan har två gemensamma faktorer: 1) jag var inte hemma utan på resa (lättare att uppskatta saker, större känslighet??), 2) musik hade en inte obetydlig roll i båda fallen (musik är mitt öde?? hehe...). Jag skrattar för att det låter så flummigt, men jag är faktiskt ganska allvarlig också.. Ds.



------------------------------------------------------------------


"Vi är rädda att förlora det vi har, det må vara våra liv eller det vi har odlat. Men denna rädsla utplånas den dag vi kommer till insikt om att vårt livs historia och världens historia har skrivits av samma hand."

- ur Alkemisten
24 September 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Viva la vida #2

Ja, leve livet. Nu sitter jag på 7Eleven mittemot Stockholms centralstation, och solen lyser in och himlen är blå.

Igår kväll var jag i Globen och såg o hörde Coldplay - en HELT fantastisk konsert både auditivt och visuellt. Visste inte att Chris Martin är en sådan entertainer förutom den oerhört talangfulla musiker han är.

WOW vilket band. Wow vilka låtar. Wow vilken konsert. Nu ska jag snart promenera till Gamla stan och gå omkring. Ikväll är det tillbaka till Globen som gäller, för Stevie Wonder =)

Skriver mer senare i helgen eller när jag är hemma på måndag.



STRAWBERRY SWING - COLDPLAY

They were sitting
They were sitting on the strawberry swing
Every moment was so precious

They were sitting
They were talking under strawberry swing
Everybody was for fighting
Wouldnt wanna waste a thing

Cold, cold water bring me round
Now my feet wont touch the ground
Cold, cold water what ya say?
When its such…
Its such a perfect day
Its such a perfect day

I remember
We were walking up to strawberry swing
I cant wait until the morning
Wouldnt wanna change a thing

People moving all the time
Inside a perfectly straight line
Dont you wanna curve away?
When its such…
Its such a perfect day
Its such a perfect day

Now the sky could be blue
I dont mind
Without you its a waste of time

Could be blue
I don’t mind
Without you it’s a waste of time

Could be blue,
could be grey
without you I’m just miles away

could be blue
I don’t mind
Without you it’s a waste of time



YELLOW - COLDPLAY

Look at the stars,
Look how they shine for you,
And everything you do,
Yeah they were all yellow,

I came along
I wrote a song for you
And all the things you do
And it was called yellow

So then I took my turn
Oh all the things Ive done
And it was all yellow

Your skin
Oh yeah your skin and bones
Turn into something beautiful
Dyou know you know I love you so
You know I love you so

I swam across
I jumped across for you
Oh all the things you do
Cause you were all yellow

I drew a line
I drew a line for you
Oh what a thing to do
And it was all yellow

Your skin
Oh yeah your skin and bones
Turn into something beautiful
Dyou know for you i bleed myself dry
For you i bleed myself dry

Its true look how they shine for you
look how they shine for you
look how they shine for you
look how they shine for you
look how they shine for you
look how they shine
look at the stars look how they shine for you
19 September 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Musik

Lyssnar jämt på massa olika musik men har ju ändå perioder då jag lyssnar mer på vissa än andra. Oundvikligt när det finns så otroligt mycket fantastisk musik.

Senaste dagarna har hursomhelst dessa spelats mest i min stereo och i min mp3:

Suzanne Vega
The National
The Killers
Ryan Adams
Paul Simon
Tracy Chapman
&
Bon Iver (helt kär i hans låt Skinny love)


Killarna dominerar just nu, vet inte riktigt vad det beror på. Men jag väger väl delvis upp det för mig själv eftersom jag spelar och sjunger på egen hand en hel del just nu, hemma och så. Gör nya låtar, jobbar med gamla, övar in covers som Luka och Mr Brightside..

Musiken behöver få ta en stor del av mitt liv för att jag ska må bra. Så jag ska försöka fortsätta "såhär".

Annat jag mår bra av är att umgås med mina sköna vänner, se bra filmer, röra på mig (t.ex. spela fotboll eller cykla) och skratta - vilket diverse tv-serier samt material från min dagliga vardag kan få mig att göra.

Och på jobbet trivs jag bra.

Jag försöker så gott jag kan att inte låta höstvädret och höstmörkret komma åt mig. Det går okej för tillfället, solljuset hjälper förstås.

Nästa vecka ska jag till Stockholm, ska bli kul. Ser faktiskt fram emot att åka på egen hand. Det är väl ensamvargen i mig som trivs med att bo själv och resa själv etc. Hursomhelst.. jag är helt enkelt en person som behöver mycket egentid.

Går i osteopati nu, har testat tre gånger än så länge. Gillar det, det är annorlunda men jag mår bra av det. Blir avslappnad, mindre spänd.

Ordnar mer och mer i Bobs & Dylans akvarium, håller på att bygga en ramp just nu. Ganska kul att "fixa" med det. Jag hoppas att de trivs, lite svårt att veta tycker jag.. annars så känns det mysigt att ha dem i rummet. Något annat levande liksom, som andas och stökar omkring :)

Börjar drömma mig bort lite till andra länder och andra tider, jag tror det är hösten som tar fram det i mig. Förra hösten planerade jag för fullt för min återkomst till Australien. Nu har jag ingen återkomst att planera. Men vagabonden i mig smådrömmer ändå och undersöker möjligheter, för nöjes skull.

Vem vet. Nästa sommar eller höst kanske jag kunde resa någonstans... vill se mer av Europa.

Australien får vänta. Men det kommer kännas tufft att missa WomAdelaide och sommarmånaderna downunder...
Det ska jag dock inte fundera över nu.

Så länge kan jag faktiskt unna mig att drömma mig bort lite ibland, så länge jag det mesta av tiden befinner mig här och nu =)


Nu ska jag sjunga lite till och sen sova.



KRAMAR




Ps. Fotot har jag själv fixat till. Originalfotot är från Styrsö i vintras. Ds.
10 September 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Feels like home to me

"Hold me like a baby that will not go to sleep" sjunger Suzanne Vega på sin första skiva Solitude standing - händelsevis från år 1987 - som just nu fyller min lägenhet med vackra toner och mitt inre med ett silkesmjukt lugn.

Spridda värmeljus fladdrar och flämtar och lyser upp. Fönstren står vidöppna och släpper in sval och frisk luft.

Jag halvligger på sängen och ler. Svårt att sluta. Visst, tunga tankar lurar i bakhuvudet och vissa försöker pocka mer på min uppmärksamhet än andra. Jag har känt en hel del ångest på sistone.
Men nu, just nu, känner jag bara en sak.


Lycka.













[Fotot visar en del av ett utomhuskonstverk i mosaik, i Victor Harbor, Australien]
7 September 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
September

Ännu en vecka... tiden går snabbt.

Förra måndagen var jag på Axessakuten och fick en trolig förklaring till min dåliga aptit och mitt allmänna illamående; magkatarr. Har nog varit för mycket på gång på sistone, både positiva och negativa saker. Omställningar, grubblande, lite ångest, mycket aktiviteter, stress helt enkelt antar jag.

Så veckan som precis gick försökte jag dra ner lite på aktivitetsnivån och även ta itu med några oroskällor. Och jag har mått bättre och bättre. Nu är jag i stort sett frisk, kan äta normalt igen. Samtidigt vet jag att magkatarr är något som kan komma tillbaka om man blir för stressad igen.. men jag hoppas det ska hålla sig borta nu.

Blir väl mer och mer medveten om vad jag behöver för att må bra och vad jag bör undvika. Nyttigt, men inte helt lätt att följa. Men men.. att vara medveten är ju åtminstone ett steg i rätt riktning.

Ikväll testade jag för första gången Jazzås öppna scen för singer/songwriters. Det var kul och gick bra, alltid nyttigt att få öva på att uppträda inför folk. Jag växer av det.

Andra saker jag växer av är att utmana mig själv och lyckas. Förra tisdagen utmanade jag en av mina, om inte rädslor så i alla fall osäkerhetspunkter. Jag var och tittade när fotbollslaget spelade och följde sedan med dem ut ett tag på kvällen. Osäkerheten gäller alltså att umgås med tjejer i grupp, något jag tycker är lite läskigt faktiskt..

Inte helt lätt att förklara varför, men jag tror att det handlar om att man som tjej lätt jämför sig med andra tjejer… och där spökar min självkänsla. Sen späs väl det hela på av att de andra känner varandra sedan innan och jag är ganska ny. Men hursomhelst hjälper det förstås när de jag är med är så schyssta och trevliga som tjejerna i laget är. Och i slutändan gick det bra.

På tal om något helt annat: Jag har helt oplanerat blivit ägare till två väldigt söta sköldpaddor :) Hämtade dem och akvarium + pump hos en privatperson i lördags, ihop med pappa. Hon skänkte bort allting för att hennes barn tröttnat.
Så nu har jag ett akvarium här i vardagsrummet. Och alltså två sköldpaddsbröder som jag döpt till Bob och Dylan. Hehe.

Har sett ett par dvd-filmer i helgen; först Grizzly man, en dokumentär om en amerikansk man som levde ihop med grizzlybjörnar i Alaska under tretton somrar, blev vän med dem och sedan dödades av en av dessa ”vänner”. Vacker film, speciell.

Sedan såg jag Chapter 79: Mordet på John Lennon, den var bra men inte så bra som jag hoppats på.

Har en hyrd film kvar (hyr alltid 3 åt gången), den heter Black water och är en verklighetsbaserad thriller om några turister som tampas med krokodiler någonstans i Australien. Hehe. Kan nog vara underhållande, förhoppningsvis lite läskig också.

Och nu är det alltså september... oj. Redan fyra månader sen jag kom hem från Australien...

Innan jag tackar för mig vill jag bara nämna lite om några tv-program/serier jag sett på sistone. Först Project Runway, såg finalen av det i veckan. Blev jättesugen på att bli kläddesigner, hehe.
Sen Lost som jag "råkade" se ett avsnitt av.. när det gäller den serien kan jag ju bara säga detta: Jag är helt lost. :P Den är fortfarande fascinerande på nåt sätt men jag fattar ingenting.

Tredje serien jag vill nämna är Flight of the Conchords, bara för att den är så hysteriskt rolig. Helt absurd och helt knäpp men så rolig. Min typ av humor antar jag. Se den om ni inte redan gjort det, den går i SVT.

Sista serien är gamla klassikern Seinfeld. Finns väl inte mycket att säga om den förutom att jag älskar dem. Och att jag tycker det är coolt att avsnitten kan vara så roliga även när man ser dem för typ fjärde gången... hehe.

Nu ska jag snart starta filmen. Kanske fixa lite chokladdricka och knäckemacka först :)

Foto på Bob & Dylan kommer snart ;P

Knepigt väder. Men njuter av solen så länge den fortsätter titta fram.


KRAMAR
1 September 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
En vecka

En vecka sedan min födelsedag och en vecka sedan jag senast skrev, på ett ungefär i alla fall.

Har på denna tid bland annat hunnit med att bli ett Batman-fan. Var och såg The Dark Knight på bio med Sandra och Petter i onsdags kväll. Wow säger jag bara. I början kände jag bara "Åh, nej... säg inte att det här är en kass film som bara hypas av helt fel anledningar", men sedan blev jag fast. Och väldigt imponerad.
En oerhört bra film. Och ja, jag skulle inte bli förvånad om Heath Ledger får en Oscar postumt.

Sen så är Christian Bale perfekt som Batman. Ikväll såg jag Batman begins på dvd, lite fel ordning, jag vet... men men. Också väldigt bra.

En annan extremt bra film jag sett i veckan är Half Nelson, med Ryan Gosling i huvudrollen. Såg den hemma på dvd. Detta är en film jag velat se vääldigt länge men nu blev det alltså äntligen av. Blev otroligt rörd av och engagerad i filmen.

Annars i veckan har jag mest jobbat samt umgåtts med vänner. På tisdagskvällen såg/hörde jag Eva Dahlgren och Peter Jöback i Slottsskogen, min morbror spelar ihop med dem. Det var en bra konsert.
Efteråt jammade jag och Mattias lite hemma innan vi åkte in en sväng till den australiensiska puben The Dancing Dingo, nära Avenyn. En annan kompis mötte upp oss där.

Igår hälsade jag på mormor i Mölndal en stund på dan. På kvällen var jag hemma hos gamla klasskamraten Ellinor, på hennes inflyttningsfest. Det var kul och mysigt.

Något som legat som en skugga över hela veckan som gått är att jag ätit som en fågel. Första dagarna hade jag helt enkelt ingen aptit, de senaste dagarna har jag varit lite hungrig men spytt upp allt jag försökt äta. Vet inte vad det kan röra sig om, men har bestämt mig för att ringa vårdcentralen imorgon bitti. Förhoppningsvis kan jag få en tid där under dagen.

Trivs fortfarande jättebra i lägenheten. Det känns bara mer och mer som hemma. Tyvärr kunde inte Zadie bo kvar hos mig dock... hon har flyttat tillbaka till mamma där hon verkar känna sig tryggare och gladare. Får se om det blir permanent så..

Nu ska jag läsa lite och sen sova. Hatar att må så illa som jag gör :/

Hursomhelst hoppas jag på en bra, rolig och solig vecka.


KRAMAR
25 Augusti 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
21

Det är Alltid fint väder på min födelsedag, så är det bara. Idag är inget undantag.. fast lite kallt blåser det väl.. kul hursomhelst att solen skiner och himlen är blå.

Mamma tittade in imorse före jobbet för att gratta mig. Zadie hade till och från hållit mig vaken från 5 och jag kunde inte somna om efter att mamma gått, så jag gick o handlade och så där. Kändes rätt skönt att vara utomhus redan vid 8-tiden.

Bakade en kaka hemma innan jag åkte till jobbet via Bengans (jag är snabb på att använda presentkort, hehe). Fick tag på riktigt bra musik, med Christian Kjellvander, Ben Harper, David Gray och Stevie Wonder.

Nu är jag alltså på jobbet så jag fattar mig kort. Ikväll kommer lite släkt och fikar. Annars har jag inga andra speciella planer för dagen. Tar det som det kommer.

Hade liten middag hemma i lördags kväll, det var trevligt. Igår tränade jag fotboll (bakis, inte bra kombination men ändå skönt att vara ute) och sen hade jag besök på kvällen, först av pappa och sen av Erik. Det var trevligt.

Damien ringde lördag natt och vi pratade ganska länge. Kändes bra.
Oj, nu ringde han precis på mobilen snabbt för att säga grattis. Gulligt av honom.

Har hänt mycket känns det som. Men mer skriver jag inte nu. Ska fokusera på att ha en så bra och rolig födelsedag som möjligt :)



KRAMAR
18 Augusti 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Extra extra ;)

Ur mail från en bok/musik-affär i Australien:


Just announced!

J.K. Rowlings
The Tales of Beedle the Bard

Coming December 4 (Australia)

A wizarding classic, this collection of five richly imaginative fairy tales was translated by Hermione Granger from anxient runes, with an introduction, notes and illustrations by J.K. Rowling herself, and extensive commentary by Albus Dumbledore.

Make sure you dont miss out.



-------------------------------------------------------


Coolt.
Den här boken måste alltså ha kommenterats innan professor Dumledores tragiska bortgång...




Hehe.
Förlåt, men lite kul är det faktiskt. Och påhittigt.
Ser fram emot att få läsa boken.


:)
12 Augusti 2008  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
Vilodag

Bilden: Så här nöjd ser Zadie ut nu, där hon ligger på min soffa :)



Fortsättning på rapporten ;)


Way Out West LÖRDAG

Joan As Police Woman – Detta var inte tillräckligt starkt för att få mig att stanna kvar, men ändå coolt. Och jag älskar verkligen låten If you follow me.

José González – Är han mänsklig? Det är nog så att han känns så djupt mänsklig att det blir övermänskligt liksom. Äh, det där fattade nog ingen utom jag. Spelningen var helt underbar hursomhelst. Det finns ingen som José förutom José själv, han är ännu en anledning att vara stolt över att man är göteborgare.

N.E.R.D – Fräcka men nästan jobbigt självsäkra, sköna beats dock. Man känner sig cool när man lyssnar på dem, vilket kan behövas ibland… hehe.

Lil’ Kim – först divafasoner (började 25 minuter efter utsatt tid), sedan bara tråkigt. Besvikelse. Hade väl inte väntat mig så mycket, men åtminstone lite mer underhållning kanske.

Fleet Foxes – Hann inte höra så mycket men de lät intressanta.

Håkan Hellström – härlig helt enkelt. Man blev glad :)

Neil Young – Jag stod packad som en sill rätt nära scenen i två timmar. En del låtar passerade mig ganska obemärkt förbi medan andra är fantastiskt bra, t.ex. The needle and the damage done, Old man och Keep on rocking in the free world. Allra bäst tyckte jag om Cortez the killer, Hey hey my my (Into the black), Powderfinger och Mother Earth (Natural anthem).

Hade tänkt avsluta natten I Annedalskyrkan men det var fullt där, så jag tog vagnen hem. Sov sött ett par timmar senare, ända till halv två idag! Sen har jag städat lite, bränt och lyssnat på musik, varit och handlat och så tagit hit Zadie. Hon jamade en hel del på vägen hit men sedan har hon varit både nyfiken och lugn, så jag hoppas att det ska gå fint.

Har en ost- och skinkpaj i ugnen, jättehungrig. Ska bli gott :)

Kollar på tv nu.


KRAMAR
10 Augusti 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Love, peace, understanding... and music

Det blev texten på min gratis t-shirt med valfri text tryckt. Jag hann fundera både fram och tillbaka medan jag stod i kön till JC:s tält men till slut gjorde jag mitt val… Vad tycks? Go JC!


Bilden: Christian Kjellvander på Flamingo-scenen.


Det ringer i öronen efter nästan ett halvt dygns livemusik, fötter o ben värker av allt stående och jag är trött i både sinne och kropp. Men jag är vid gott mod. Det är skönt att komma hem och sova istället för att ligga i ett tält nånstans. Och Way Out West är ju ingen ”sådan” festival, en sån där med camping i gyttja och dålig hygien, nej, det är en modern, bekväm festival. Nåt åt det hållet i alla fall. Och vad är Way Out West mer? Fullspäckad med fantastisk musik förstås!

Här kommer min rapport av festivaldag 1, fredag. Men - Way Out West satte ju faktiskt igång redan kvällen innan, så därför börjar vi där.


Torsdag.

Ingrid Olava: Efter att ha köat utanför Jazzhuset i ungefär en timme och varit nära att ge upp, kom jag äntligen in, halvvägs in i spelningen. Norska Ingrid Olava är spröd och tuff på samma gång, har en mycket vacker röst och skriver snygga låtar. Jag är glad att jag inte missade ”signatur”-låten Only just begun, en stark låt som fastnar. Förutom den var det absolut bästa den avslutande Dylan-covern - eller kanske snarare tolkningen, med piano istället för gitarr - It’s alright ma (I’m only bleeding); den gav mig rysningar.

Sedan är jag oerhört glad att jag stannade och hörde nästa gig, som gjorde väntandet ännu mer worth while. Det handlade om det för mig okända bandet/duon…

…Wildbirds & Peacedrums: Wow! Gjorde mig mållös. Bästa klubbspelningen jag varit på, någonsin. Svåra att förklara, måste nog upplevas... men om jag ändå ska försöka; sprudlande, galet rytmiskt, äkta, överraskande. Oemotståndligt. Extra kul att de är härifrån Göteborg.



Fredag.

Lightspeed Champion: Jag är såå glad att jag orkade ta mig till Slottsskogen redan till festivalens första spelning (13.30). Lightspeed Champion, som jag aldrig hört talas om före detta, var helt grym verkligen och speciell på ett uppfriskande sätt. Sköna låtar, jättebra röst och som en bonus riktigt coolt Star Wars-tema på slutet. Jag måste skaffa hans skiva, så är det bara. Och det borde du med ;)

Christian Kjellvander: Starkt. Glatt och vemodigt på samma gång. Tre av de bästa låtarna var Somewhere else, Poppies & Peonies och Two souls. Det hela hade nog funkat ännu bättre på kvällen, men jag är nöjd ändå. Från första stund jag hörde Christian (ett år sen eller så) föll jag för hans ljud, och tyckte han lät väldigt amerikansk – på ett fantastiskt bra sätt alltså. Inte förrän nu när jag läste i programbladet fick jag reda på att han faktiskt växte upp i USA.
Låter jag helt knäpp om jag säger att Christian idag påminde mig om Heath Ledger? Jag tror det var den cowboy-aktiga hatten och americana-soundet som gjorde det, det förde helt enkelt tankarna till USA:s vildmark (Brokeback mountain…)

Iron & Wine: Jag hade verkligen sett fram emot den här spelningen eftersom jag länge varit kär i Sam Beans musik (upptäckte honom genom den underbara filmen In good company). Vet inte om jag hade lite för höga förväntningar eller om jag bara var lite för trött/hungrig, men jag kände mig en gnutta besviken. Ändå var det bra, rytmiskt, genuint, stämningsfullt, härligt. Saknade nog några av de tidigare låtarna, t.ex. Trapeze swinger och Such great heights. Hursomhelst… Absolut bra.

Mando Diao: Inte så spännande som jag hoppats, jag lyssnade inte så länge.

The Sonics: Inte min smak, lyssnade inte så mycket på dem heller.

Okkervil River: De lät bra men jag hann tyvärr bara höra en eller två låtar. Ska absolut kolla upp dem mer senare.

Franz Ferdinand: Coolt och felfritt, bäst var Walk away och Take me out. Det var kul att få se och höra dem live. Jag gillar verkligen deras energi och speciella sound. De får mig att vilja dansa :)

The National: Jag hade bara läst om samt hört en låt på nätet av detta coola New York-band innan jag såg dem, men de vann över mig ganska lätt. Det var suveränt helt enkelt, låtarna var perfekta, förutom att sångarens röst till en början irriterade mig en del… I slutändan imponerade de hursomhelst stort. Bäst var Racing like a pro, Secret meeting, Mr. November och Abel (jag hade ingen aning om titlarna innan men googlade dem nu).

Sonic Youth: Svalt coolt men rätt tråkigt, förutom sångarens galenskaper. Han hoppade ner från scenen och knuffade på några fotografer/vakter, sedan klättrade han upp igen och välte gitarristen.. haha. Nu kan jag i alla fall säga att jag sett dem ;)

Grinderman: För brötigt för min smak och tråkigt, förutom en låt som jag hörde i Australien och som jag har lite hatkärlek för. Jag är för väluppfostrad/feg för att skriva låtens titel men ni som känner till deras musik kanske kan gissa… (hehe). Samma sak som med Sonic Youth; Nu kan man åtminstone säga att man sett Nick Cave.

Sígur Ros: Mäktigt och sagolikt. Allra bäst var inledande Svefn-g-englar (hjälp vilken svår titel) som jag tyckte kändes väldigt välbekant och desperat försökte placera… nu när jag kom hem tog jag reda på att den är med på Vanilla Sky’s soundtrack. Vackert.

Broder Daniel: Starkt, rörande, värdigt. Bäst var Shoreline, Work, nya låten Hold on to your dreams (tillägnad den - i två meningar - saknade bandmedlemmen Anders) och avslutningen No time for us. Enda jag saknade var Underground. Nu låter det som om jag är inbitet BD-fan men jag har faktiskt egentligen aldrig lyssnat särskilt mycket på Broder Daniel. Dock minns jag att vi spelade dem i klassrummet i mellanstadiet… Och så fick ju Anna Ternheims cover på Shoreline för ett par år sen upp ögonen (öronen) på mig för deras originalversion också. Fin avslutning på kvällen.

Jag hade tänkt dra vidare, till Storan för att höra Fanfarlo eller till Annedalskyrkan och Scott Matthew, men i första fallet var jag rädd att ännu en lång kö skulle göra resan onödig, och i slutändan kände jag mig alltför trött, samt nöjd som det var. Mer än nöjd.

Nu ska jag läsa lite och sen sova. Behöver ladda batterierna för en ny dag, också den med MYCKET musik. Vi hade TUR med vädret, förutom ett par hastiga skurar. Hoppas solen tittar fram även imorgon, det är ju såå skönt med blå himmel när man är på festival.


Två personer jag "råkade på" (okej, jag pratade inte med dem eller nåt men ändå ;) i fredagsvimlet förresten: José Gonzalez och Petter.


KRAMAR


Ps. Skrev medvetet lite recensentaktigt nu och inte riktigt som vanligt; det var faktiskt kul. Kanske vore ett bra extraknäck… ;P Ds.
9 Augusti 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Musik musik musik

Underskattad låt? Hörde den på radio igår och slogs av hur vacker texten är.
Förresten kan jag varmt rekommendera boken Hur man närmar sig ett träd, skriven av nedan nämnda artist.


VEM TÄNDER STJÄRNORNA? - EVA DAHLGREN

Det var evighets sekunder,
tre korta andetag
Hela livet vände, vem valde? Inte jag
Jag hörde ord från mina läppar,
som aldrig vilat i min mun
Tankar aldrig tänkta,
som nya väggar i ett rum

Som om vi alltid älskat,
sen min dagboks första blad
Men att jag får skriva ditt liv,
bara tur, det var inget val
Och av alla dessa möten
och allt som borde hänt,
hur sällan är jag orsak
till att livet vänt?

Jag har ingen ödestro,
den tanken ger ingen ro
Men vem vänder vindarna,
som får mig att gå
dit jag aldrig gått?
Vem tänder stjärnorna,
som bara jag ser i dina ögon?
Vem vänder vindarna och
för mig dit min tanke aldrig nått?

Så många år som jag levt,
med den jag ville va
Så många kvinnor som jag spelat,
men aldrig gjort det bra
Måste våga bara vara,
med minnet av det barn
Som lät livet välja
och våga säga JA

Jag har ingen ödestro,
den tanken ger ingen ro
Men vem vänder vindarna,
som får mig att gå
dit jag aldrig gått?
Vem tänder stjärnorna
som bara jag ser i dina ögon?
Vem vänder vindarna och
för mig dit min tanke aldrig nått?

Vem tänder stjärnorna
som bara jag ser i dina ögon?
Vem vänder vindarna?
Vem får mig att gå
dit jag aldrig gått?



Ikväll börjar Way Out West med klubbspelningar. Har noga kollat igenom spelschemat.. och kommer med största sannolikhet bege mig till Jazzhuset ikväll för att höra norskan Ingrid Olava. Om någon vill haka på är det bara att höra av sig ;)

Har nu mitt rosa festivalpass runt handleden. Efter lagom slitigt (hehe) volontärjobb under förberedelserna måndag och tisdag kunde jag igår hämta ut mitt gratispass.
Så det blir några fullspäckade dagar/nätter framöver.

Ska iväg till jobbet om en stund. Så länge lyssnar jag på skön nyss nedladdad musik, såsom Bon Iver, Duffy, The National, Fanfarlo, Rihanna och Lykke Li.

Väldigt kul fotbollsträning med FC Locos i söndags och även kul med några tjejer från Grimmereds damer igår kväll.

Och ja, jag trivs fortfarande bra i lägenheten :) Börjar sakna tv:n bara.. hehe. Och Zadie. Ska försöka få hit båda under helgen.


KRAMAR


Fotot: Vy från min trappuppgång häromkvällen.
7 Augusti 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Egen lya

De 8 första skivorna jag spelade i min nya lägenhet:

Cold fact - Rodriguez
Graceland - Paul Simon
Sunrise - Norah Jones
Begin to hope - Regina Spektor
Faya - Christian Kjellvander
Greatest hits - Creedence Clearwater Revival
Autumn flow - Lior
Songs - David Gray

;)

Igår eftermiddag skedde alltså det jag sett fram emot så mycket; flytten till första "egna" lägenheten. Med hjälp av goda vänner och mamma gick det smidigt och relativt fort. Det hjälper ju att avståndet inte är så jättelångt också.

På kvällen packade jag upp det mesta av mina kassar och lådor, vilket jag fortsatte med även när mamma gick hem till sig. Jag hade lite ångest faktiskt och var rätt nära att vänta med min första natt i lägenheten, men bestämde mig för att rida ut stormen. Och det gick hur bra som helst :)

Ångesten sjönk undan allteftersom jag plockade och fixade och satte personlig prägel på lägenheten. Höll på att "inreda" in på småtimmarna, sen skrev jag lite och somnade utmattad.
Sov mycket gott.

Idag har jag handlat diverse matvaror och annat, vilat, börjat pryda väggarna och visat pappa lägenheten (passade på att ta hit köksbord och stolar).

Imorgon har jag tänkt ta mig till Slottsskogen på förmiddan och kolla in skateboard-mästerskapen. En bekant från Paris, som råkar vara fransk mästare i skateboarding, är med. Hjälpte honom och hans vän att hyra en lägenhet i Majorna för en vecka.

Ska förhoppningsvis träna fotboll imorgon eftermiddag.

Annars har jag alltså under veckan börjat jobba igen och det har känts okej.
Har även bl.a. spelat minigolf med några från ungdomsgruppen, ätit lunch med mamma på Trädgårn, njutit av solen och cyklat en del.

Å nu sitter jag här och dricker svart gott te. Har tända ljus i fönstret och ett på soffbordet. Känner mig ganska så trött.

Ska snart stänga av datorn och fortsätta med mitt lilla "projekt" som jag började på nyss; klipper ut tidningsbilder i olika färgtoner för att sedan klistra ihop till kollage. Behöver piffa upp lägenheten med lite mer färg.

Vill bara säga att jag verkligen älskar det här rummet, det känns som "jag". Gillar verkligen köket också, det är mysigt och precis lagom stort.

Än så länge går det bra med disk och matlagning.. hehe.


Ok. Ciao for now.

KRAMAR



Fotot: Mitt vardagsrumsfönster ikväll. Mer foton kommer snart.
2 Augusti 2008  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
I döda vinkeln ser jag allt du gör

Jag har cyklat så mycket de senaste dagarna att jag nog snart även cyklar i mina drömmar.

Ikväll var jag på Kents konsert på Slottsskogsvallen. ÄLSKAR dem. De var jättebra. Lite bitterljuvt att höra vissa äldre låtar bara, eftersom det på ett sätt förde mig tillbaka till en plats och tid jag helst vill glömma. Men jag överdriver inte när jag säger att Kent delvis hjälpte mig genom den tiden. Så jag är tacksam och imponerad. Som vanligt när det gäller dem.

Anyway... Saknade Palace & Main, annars är jag mycket nöjd med låtlistan. Kul med en helt ny låt med...

Var tid har väl sin sak.

Thåström var lite seg men jag gillade ett par låtar ganska skarpt. Ska försöka ladda ner dem senare.

Förresten... Klåparen hade inte varit helt fel att få höra.. haha. De har för många bra låtar. Som om det vore något negativt.. musikgenier alltså.

På tal om musikgenier så fick jag ääntligen tag på John Mayers nya live-dvd igår. Den är fantastisk. Verkligen.

Jag har en enda röra inom mig men vet inte vad jag ska skriva. Lyssnar på Kent på skiva istället. Funderar på att sätta igång Mayer-dvd:n igen, eller någon film.. har lite ont i huvudet..

Imorgon ska jag träffa tjejen jag ska hyra lägenheten av, skriva kontrakt, betala deposition o så. Ska bli kul att få träffa henne, har bara pratat med henne på telefon förut.
Ska hursomhelst ses redan vid tio, så egentligen borde jag väl lägga mig rätt snart.. men äh, jag kan alltid somna om igen sen imorgon.


Ciao så länge.


Ps. Bry er inte om bilden. Den är bara mitt sätt att försöka vara "rolig". Ds.


"jag ska kasta allt när jag går... fräta bort allting med thinner. speciellt sånt man aldrig får glömma"
26 Juli 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Ibland behöver man gå i ide

Sova. Äta. Läsa. Städa. Packa. Surfa. Kolla på tv. Sova. Äta. Läsa. Städa. Packa. Surfa. Kolla på tv. Sova. Äta. Läsa. Städa. Packa. Surfa. Kolla på tv.

Så har mitt dagsprogram sett ut nu i några dagar. Har knappt gått utanför dörren ens. Så därför blev det nästan en liten chock att gå en runda i Majorna med mamma ikväll. Men skönt också förstås.

Om vädret vore bättre skulle jag ligga i Slottsskogen halva dagarna, eller åka till nån sjö eller så. Men men... efter Bulgarien-resan är jag åtminstone inte i desperat behov av sol och värme.

Har läst två böcker på tre dagar. Första var Luftslott av Sheila OFlanagan. Underhållande "chick-lit" som jag sträckläste. Andra var Babyfeber av Jane Green, som faller under samma kategori.
Härligt att läsa mycket.

Helgen har alltså varit slö, men i tisdags hade jag en desto mer händelserik dag. På morgonen hämtade jag och pappa ett fint köksbord med stolar som jag köpte på annons från Blocket, de fanns ute i Näset.

Senare på dagen fikade jag med Sandra som jag inte träffat på länge, det var trevligt. Och på kvällen gick jag ut med Mattias med flera. Vi åt god mat, skrattade och umgicks, först i Linné och sen på Avenyn.

Hade en hel del ångest senare på natten tyvärr. Röra av känslor och tankar. Tur nog vaknade mamma när jag kom hem, så hon satt med mig ett tag.
Jag hoppas (och tror) att jag ska fixa att bo på egen hand, men då och då känns det lite läskigt. Fast ändå inte liksom, jag kommer ju bo så nära.. det var värre när jag kände mig ensam i Australien.

Blir nog spännande. Längtar ju tills jag får flytta in.

Har sorterat bland massa gamla papper under de senaste dagarna, och slängt en hel del med. Skön känsla.

Jag har som tur är inte drömt några mardrömmar inspirerade av The happening.. hehe.

Slötittar just nu på Hajen 4, visste inte ens att det fanns så många uppföljare. Den verkar ganska seg. Funderar på att kolla på A love song for Bobby Long istället, har den hemma på dvd. Har sett den en gång förut men det var ett tag sen nu och jag minns att jag verkligen gillade den.

Nästa terapitillfälle är på onsdag. Var där i måndags efter semesteruppehåll. Har märkt att jag alltid blir gråtfärdig när jag är hos terapeuten.. men det är givande och skönt också. Ska försöka gå en gång i veckan framöver.

Förutom det har jag inte så mycket planerat i veckan, förutom torsdag som jag ser fram emot.. ska se Kent på Slottsskogsvallen, med Ellinor. Så nu gäller det att lyssna mycket på Kent de närmsta dagarna och komma i stämning ;)

Ska lämna datorn snart. Starta filmen.


KRAMAR


Bilden: En ny version av ett foto från i vintras.
20 Juli 2008  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
The Happening

Premisserna är enkla men hänsynslösa. Någon eller något släpper ut ett ämne i luften i nordöstra USA, med start i Central Park. Ämnet blockerar eller förstör människors självbevarelsedrift och får dem att ta sina egna liv.

Det kanske låter löjligt, och många har faktiskt anklagat M Night Shyamalans femte film för att vara just löjlig. Men jag tycker att idén är extremt effektiv och smart. Sen ska jag inte förneka att det finns vissa löjeväckande inslag i filmen, varav vissa kan avskrivas till Shyamalans aningen speciella humor (som jag själv tycker är rätt kul) medan andra kanske förtjänar lite kritik.

Men jag tycker att man lika gärna kan hylla den här filmens konstnärliga sidor och dess goda thrilleregenskaper. De gånger när Shyamalan vill skrämma och provocera, gör han det verkligen. Den tid då han istället låter huvudpersonerna stå i fokus och resan går relativt långsamt, hålls ändå intresset och den hotfulla stämningen uppe.

Jag undvek att se den här filmen när den hade premiär eftersom jag var rädd att den skulle vara alltför ångestframkallande. Det känns knappt någonsin som en särskilt bra idé för mig att se en film om/innehållande självmord. Men, idag kände jag mig redo. Och jag är absolut nöjd med 1,5 timmes effektivt läskig underhållning.

The happening är inget mästerverk, och skådespelandet är inte precis Oscarsvärdigt – men det ÄR en välgjord thriller och som alltid kommer Shyamalan med nya spännande vinklar.


Detta var mitt första biobesök sedan i Australien, alltså för ett par, tre månader sedan. Vill gå oftare.. närmast ser jag fram emot My blueberry nights som har premiär imorgon; Norah Jones första filmroll.

Kluven mellan att vilja att sista semesterveckan går långsamt och vilja att de två veckorna som är kvar innan flytten går snabbt :P Lite svår kombination.
Får försöka njuta av ledigheten helt enkelt. Och jämsides planera och förbereda.

TV-utbudet ikväll ser fattigt ut.. kanske ser på en hyrd film.

KRAMAR
17 Juli 2008  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
Great southern land / In repair

För ett tag sedan skrev jag här i bloggen att jag kommit till några slutsatser när det gäller Australien. Sedan dess har det inte känts som läge att återkomma till det här i inläggen, men nu tänkte jag skriva lite kortfattat om hur jag tänker om detta vackra land i nuläget.

För det första:
Nästa gång jag återvänder till Australien (för det har jag inga tvivel alls om att jag kommer göra), så tänker jag stanna i minst ett år. Antagligen för att plugga (vet inte om jag har några andra alternativ visum-mässigt).

För det andra:
För att kunna bo i Australien i ett år eller mer behöver jag känna mig tillräckligt stark och trygg i mig själv för att kunna hantera de kulturkrockar som uppstår där, och de inre slitningar som min ångest och mina självdestruktiva tendenser innebär. Det känner jag inte att jag kan helt i nuläget. Och sådana inre resor sker förstås inte på en natt.
(Det gör inte pengasparande heller för den delen).

Slutsatsen blir alltså:
Det kommer att dröja innan jag står på australiensisk mark igen. Ganska länge antagligen.

Jag har nu spenderat två vårar i rad (svensk tid räknat) down-under, och det har varit både helvetiskt jobbigt och fantastiskt underbart. Nästa vår kommer jag befinna mig i Sverige. Hela 2009 kommer jag antagligen befinna mig i Sverige (eller i alla fall Europa). Kanske även 2010. Sedan får vi se.

Poängen är hursomhelst att jag behöver stabilitet, en längre tid på samma plats, tid att hitta mig själv som det så poetiskt sägs.
Jag kan inte ens försöka förklara hur utvecklande mina hittills två Australien-resor varit; Jag har lärt mig oerhört mycket både om andra och om mig själv. En del lärdomar hade jag kanske helst sluppit dra, men det är sånt man inte kan kontrollera.

Jag har långt många fler pusselbitar i min hand nu än jag hade innan jag gav mig av i januari förra året. Nu behöver jag tid och ro att försöka sätta dem samman.

Det är förstås inte bara tiden på resande fot som gjort allt detta, utan även tiden här hemma inimellan, MEN jag kan inte nog understryka hur viktiga de sammanlagt knappt 8 månaderna jag spenderat på andra sidan jordklotet varit. Jag känner det som att jag under de månaderna växte och mognade som om det istället handlat om år. Snabbspolning liksom.

Och visst har det sina bieffekter, att befinna sig i vissa extrema situationer kan förstås innebära extrema känslostormar, men - jag ångrar ingenting. Inte på det stora hela.

Kortfattat var det ja... hehe.

Det finns så mycket mer jag skulle kunna säga.
Jag skulle kunna dyka in mer på vilka kulturkrockar jag personligen upplevde och hur oväntat mycket de påverkade mig,
eller skriva sida upp och sida ner om vilket otroligt vackert och mångfacetterat Australien är (den procentdel jag haft lyckan att få se),
men det gör jag inte nu.
Kanske någon annan gång.

Vi får se :)


Nedan, en underbar text av John Mayer som jag tror kan stämma in på oss alla i olika grad. Är vi inte alla "under reperation", under ständig utveckling, på väg mot kärnan av oss själva?


KRAMAR



IN REPAIR - JOHN MAYER

Too many shadows in my room
Too many hours in this midnight
Too many corners in my mind
So much to do to set my heart right

Oh, it´s taking so long, I could be wrong, I could be ready
Oh, but if I take my heart´s advice,
I should assume it´s still unsteady
I am in repair, I am in repair

Stood on the corner for a while
To wait for the wind to blow down on me
Hoping it takes with it my old ways
And brings some brand new luck upon me

Oh, it´s taking so long, I could be wrong, I could be ready
Oh, but if I take my heart´s advice,
I should assume it´s still unsteady
I am in repair, I am in repair

And now I´m walking in the park
And all of the birds they dance below me
Maybe when things turn green again,
it will be good to say you know me

Oh, it´s taking so long, I could be wrong, I could be ready
Oh, but if i take my heart´s advice,
I should assume it´s still unsteady
Oh, I´m never really ready, yeah, oh, I´m never really ready

I´m in repair, I´m not together but I´m getting there
I´m in repair, I´m not together but I´m getting there
I´m in repair, I´m not together but I´m getting there
I´m in repair, I´m not together but I´m getting there
I´m in repair, I´m not together but I´m getting there...
14 Juli 2008  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
Daysleeper

Har nu varit hemma i drygt ett dygn. Skönt att vara tillbaka, men resan var riktigt härlig också. Sol, bad, värme, vacker natur... Hade det mysigt ihop med mamma.

Ångesten höll sig hyfsat i schack under veckan, förutom en riktigt jobbig söndagsnatt och en del ångest på flygplatsen igår.

Kollade nyss på R.E.M:s "Best of"-dvd. Älskar deras låtar och deras videos. Nu slötittar jag på Saturday Night live.
Känner mig lite rastlös men trött. Kan förhoppningsvis somna om en stund.

Har suttit ett tag och försökt skriva en låttext, skrev nämligen musiken till en låt tidigare idag.. men det står lite stilla när det gäller orden. Får låta det vara ett tag.

Märkligt väder det är här. Hoppas på lite mer bulgariskt väder framöver ;)

Har under veckan läst långt i en australiensisk bok som jag fick av Damien förra året; Cloudstreet heter den. Först tyckte jag att den var rätt konstig men sedan blev den mer och mer fascinerande.

Nu börjar jag gäspa.

Tre veckor kvar till flytten.
Två veckor kvar av semestern.



NATTI,
kramar
13 Juli 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Bulgarien

I fredags packade jag och mamma vaskorna pa under en timme och tog taxi till Landvetter for en sista minuten-resa till Bulgarien. Sa dar ar vi nu!

Forsta natterna bodde vi pa ett hotell fullt med hogljudda ungdomar och kunde knappt sova.. men vi badade atminstone i pool och i havet, samt tog promenader. Nu har vi bytt hotell och bor 4stjarnigt, ocksa med hotellpool och nara till havet. 4 dagar kvar att njuta =)

Imorgon ska vi pa utfykt till en by som heter Nessebar, med massa gamla hus och kyrkor.

Skriver mer nar jag kommer hem i helgen, om inte tidigare.

Saa skont med sol och bad :D


KRAMAR





Ps. Bild fran google. Ds.
7 Juli 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Nattuggla

Har hunnit gå ett tag sedan jag skrev sist. Ikväll efter jobb och annat var jag jättetrött o lade mig för att vila.. slutade med att jag somnade runt halv nio. Vaknade nu för en stund sen och har suttit vid datorn en stund. Men ska snart tillbaka till sängen.

Har haft en skön och kul helg. För det första fick jag i fredags reda på att jag får lägenheten jag lite kryptiskt skrivit om tidigare! Känns jättekul =) Det är andrahand, en mysig och fräsch etta på Ostindiegatan. Inflyttningsdatum är 1 augusti, alltså bara exakt en månad kvar :)

Med tanke på denna glada nyhet besökte jag och mamma i söndags Ikea Bäckebol. I love IKEA.. hehe.
Har redan börjat packa lite med..

I lördags kväll var jag på Johans och Marias födelsedagsfest i Skatås, verkligen trevligt. På lediga fredagen åt jag grekisk lunch med mamma i Linnéstan och hade sedan en lugn kväll.

Brydde mig inte så mycket som jag önskat om EM-finalen igår, men hejade ändå på Spanien och det gick ju vägen. Viva España!
Hoppas jag och mamma hittar nån restresa till Spanien nästa vecka, när min semester börjar. Vore härligt.

Sol! Sol! Idag var solen framme och det var stundtals riktigt varmt ju. Skööönt.
Hoppas det håller i sig nu.

På jobbet flyter det alltså på. Vi har just framställt höstens program, som är ganska fullspäckat. Sista september börjar jag jobba 75% istället för 50.

Imorgon kväll/ikväll ska ungdomsgruppen till Botaniska och ha picknick :) Hoppas på en härlig och rogivande stund.

Vet inte riktigt vad jag ska säga om situationen i Zimbabwe just nu, men det är förstås för j*igt... Skrattretande också; hur kan man hålla val med bara EN kandidat? Ja, det är bara sånt som diktatorer kan hitta på...
Att resten av Afrika (särskilt Sydafrika) och för att inte nämna resten av Världen/FN inte gör mer är frustrerande.

Jag hoppas att det kan ordna upp sig på något sätt. Mugabe var en bra ledare från början. Men nu är han helt förblindad av makt.

Anyway,
sugen på att jamma igen, tvingades ställa in förra veckan för att jag var sjuk. Var hemma från jobbet ett par dar. Hade riktigt jobbig ångest första halvan av veckan, men det blev bättre på torsdagen. Sen hade jag i och för sig en ångestattack när jag var inne i stan med mamma på fredagen... men hursomhelst mår jag stabilt just nu.

Och mer än så, känner mig glad :)

Nu ska jag lägga mig och läsa en stund, somnar förhoppningsvis om rätt snart.


KRAMAR


Ps. Nu har exakt halva året 2008 gått... Ds.



Foto från hållplats Ostindiegatan, tycker verkligen om den allén i mitten av Älvsborgsgatan. Har förresten länge tyckt särskilt mycket om Älvsborgsbron.. vet inte riktigt varför, men jag tycker väl den är vacker helt enkelt, särskilt på avstånd. I nya lägenheten ser jag delvis bron från mitt köksfönster :)
1 Juli 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Vimbai Chivungu                                             Skaffa en gratis hemsida