igår drabbades jag av en känsla.
en riktigt stark en. (tja, eller flera.)
och den jag tänkte fokusera på idag,
(fastän det inte låter som mig alls!) är känslan "tacksamhet".
jag är tacksam. nu, inte innan.
jag är tacksam nu för alla mina vänner.
jag har inte varit tacksam, och inte levt i nuet och uppskattat dem. jag har funderat för mycket på det förgångna, och oroat mig för mycket för framtiden.
det problemet är löst.
jag är bestämd nu för att verkligen uppskatta dem.
jag har inte tänkt att visa det något speciellt genom att kanske säga det, eller ge presenter.
jag ska helt enkelt bara känna det inom mig.
jag är så glad för att jag har dem. och jag tänker faktiskt (fastän jag HATAR det ordet) njuta av tiden jag har kvar med dem i klassen.
jag tänker INTE oroa mig för att tiden ska ta slut, för det gör den. men jag kommer ångra hela livet om jag inte uppskattar det jag har nu.
jag älskar. .)
ingen är bortglömd eller omkullkastad.
de jag inte vill veta av vet inte av mig, så är det bara.
i have no room for losers in my perfect paradise.
jag tänker inte rabbla upp er,
jag räknar med att du känner dig träffad.
och är du här inne och läser, betyder det antagligen att jag älskar dig,
på ett eller annat sätt.
GEEEES!
detta låter verkligen inte som mig.
men, tja, det är det.
BLÖT JÄVLA PUSS!
