Herkules är ju som bekant en GANSKA så matglad herre...detta resulterar i att han stoppar i sig det han kommer över+lite till :-)

Minst en gång om året brukar vi göra ett träckprov på våra hästar. Detta brukar vi göra på hösten innan installning, så vi får veta maskstatusen i mage och hagar!

Våra hästar har tidigare haft blodmask, som vi noggrannt har maskat bort, tills vi fått ner det till en låg kvot-JÄTTEBRA...

Då över till årets maskanalys :-) Hingsten hade en minimal mängd med blodmask så egentligen behöver han inte maskas alls. Tyvärr har vi upptäckt styngflugeägg i pälsen på hästarna, så avmaskning kommer ändå behövas då frosten kommit.

Då över till min lille herres maskprov...STOR mängd av blodmask, samt även bandmask-SUCK!!!

Våra hästar går ju på samma marker och äter samma mat, men självklart har nog Herkules även ätit av "mindre bra mat" i hagarna... (äter GÄRNA nära gamla bajshögar osv.) :-) Inte mycket att göra åt Herr Slasktratt i detta sammanhang...

Det otäcka denna gång var att han verkade besvärad av maskarna och högg och kliade sig i flankerna-STACKARN! Då jag var rädd att han hade så mycket mask att han skulle få kolik (trots att han maskats i rätt tid hela tiden och senast innan betessläppet), fick vi ge honom en dos med Cydectin.

Detta gav SANNERLIGEN maskarna en match men även Mamma Mats psyke fick sig en tjänga, då Herkules dagen efter avmaskningssprutan släpte en JÄTTEBAJS med MASSOR av OTÄCKA maska mitt framför Mamma Mats förskräckta syn-HUAH, inget kul att få se!

SKÖNT i alla fall att maskarna lämnat honom. Han är inte så bukig längre och har slutat hugga sig i flankerna!

Nu väntar bara ett höstbad, då han är rejält smutsig efter sommarens strapatser :-)

Många Kramar från mig!

Herkules har faktiskt klarat av sommaren (än så länge...) utan att tappa några skor JÄTTESKÖNT!!! Jag har varit lite orolig ngr gånger då jag tyckt att de glappat i sommarvärmen (som just nu lyser med sin frånvaro...), men då har det kommit en regnskur och hans fötter har svällt och skorna suttit på igen :-) Hovsprickor har vi således än så länge sluppit. Jag har dock haft lite diskussioner med hovslagaren om hur formen på Herkules hovar ska se ut...men detta låter jag behålla för mig själv ;-) helst av allt hade jag ju sett att han kunde gå helt barfota, men detta är tyvärr inte möjligt med blöta marker och hårda vägar.

Nedan följer dock några roliga bilder på Herkules fötter...har ALDRIG träffat på en häst som kan stå så konstigt som Herkules och ändå vara nöjaktigt korrekt i benstället :-) vi brukar ofta kalla honom för Charlie Chapplin :-) Han måste vara vig i kotlederna :-)

Nu känns det ÄNTLIGEN som att Herkules får de utvecklingsmöjligheter han  förtjänar och som jag planerade för att han skulle få då jag köpte honom för tre år sedan :-)

Tanken var ju då förstås att träna honom själv med hjälp av medryttare, men ibland blir ju saker och ting inte riktigt som man tänkt sig...;-)

I alla fall är Herkules två medryttare JÄTTEDUKTIGA med honom och bägge två har nu börjat rida för vår instruktör i akademisk ridkonst. Herkules är ju MYCKET lyhörd, men har lätt för att spänna sig i nacke och hals, så denna typen av ridning passar honom utmärkt!

Än så länge kan nog kanske Herkules mer akademisk ridkonst än hans ryttare, då de är skolade i klassisk dressyr, men de är på MYCKET god väg att lära sig :-)

I den akademiska ridkonstens värld blir det ju lite skillnad, då man inte tillåter något stöd på ytter tygel, då detta skapar obalans för hästen. Detta är ju inte så enkelt att "lära om" på direkten, då det är på detta vis man rider i klassisk dressyr. För närvarande tränar de på att hitta rätt med frågorna om "böjning och ställning", som är grundläggande inom den akademiska ridningen. Det är mycket svårt att rakrikta en häst då även dessa har naturliga snedheter i kroppen. Det är därför av yttersta vikt att man lär hästen att bära med det inre bakbenet i respektive varv, innan man försöker dig på att be om rakriktning. Från blrjan måste ryttaren använda sig av halvhalter och inre skänkel för att kunna böja hästen runt sittbenet. Då hästen kommit längre fram i sin utveckling är målet att kunna ställa hästen åt det håll du sitter (dvs ditt sittben) på en hand och blankt kandar :-)

Vi har ju en väg att vandra dit, men det är ju oxå det som är tjusningen med ridningen-man blir ALDRIG fullärd!

Då Herkules (och hans ryttare) klarar av att hantera frågorna om böjning och ställning i både skritt och trav, ska de så småningom börja med de diagonala rörelserna såsom öppna och sluta.

I alla fall går träningen verkligen framåt och man märker på Herkules att han NJUTER av att få gymnastisera sin kropp igen :-)

Många kramar från mig!

I fredags kväll var jag ganska så sent på stallet. Hästarna fick komma in för natten igen och det tyckte de var skönt :-)

Jag stannade en stund extra och pysslade och borstade med Herkules. Det var RIKTIGT mysigt och han var kelen och trött. Under min borstning av hans man, insåg jag att den inte var särskilt "vacker" längre...Under sommaren har manen farit ganska så illa, med rullningar, tortt väder, sol och såklart skobbníng mot träd-Herkules FAVORIT!!!

Jag tycker ju egentligen att Herkules look inte är den "välborstade typen", utan mer en "glad och ruffsig look". Tyvärr såg han nu istället ut att ha fått lokken "tjock och skabbig" och det var ju inte så roligt :-) Hastigt och lustigt bestämde jag mig därför för att klippa manen på honom...

Måste erkänna att jag var lite nervös då jag började klippa (och det såklart blev TOKSKEVT), men allteftersom tussarna föll i halmen i boxen, trollades en "snygg och sportig" Herkuleslook fram...Inte så lätt att vara "sportig" då man har ca 80-100 kg övervikt, men någonstans får man ju ändå börja :-)

Tyckte att Herkules blev riktigt fin i sin "nya" man, och förhoppningsvis är det som med människor att man måste toppa håret ibland för att det ska växa fint och må bra :-) 

I lördags var jag ute och tömkörde min nya "sportiga" Herkules! Det var JÄTTEROLIGT och han var pigg och GLAD! Mamma Mat följde oxå med på turen, och promenerade med Hingsten. Det var en skön höstdag, ganska så varmt i luften, soligt och HÄRLIGT.

Då vi var två hästar ute, passade vi även på att miljöträna dem lite i villaområdet. Det är UNDERBART att se att Herkules VILL gå först, utan att tveka och vara rädd. Känns nästan som att det är först nu han känner sig riktigt hemma i sina nya omgivningar, och kan vara sig själv!

På gårdsplanen försökte jag sedan FÖRGÄVES att fotografera en TROTSIG Herkules, som ABSOLUT INTE ville vara med på kort :-) Direkt han ställde upp sig fint och jag skulle knäppa av mobilkameran, krängde han till med huvudet eller hittade på något annat fuffens :-)

Kanske tyckte han att han såg fånig ut i sin "nya man"... :-)

Ja, ja, sätter in bilderna ändå, så man kan se honom i "nya manen" och med den TJOCKA magen, som jag snart hoppas är ett minne blott...

Igår ringde Mamma Mat och berättade att hon fått tag på vete och kornhalm!!! HURRA, nu klarar vi oss inför vintern-JÄTTESKÖNT!!!

Många KRAMAR från mig!

Den senaste nätterna har hästarna fått stå inne!!! Nätterna har varit SVINKALLA med bara 4-5 grader under natten. Då pållarna har varit lite lätt snoriga har de därför tyckt att det varit skönt att sova ut inne.

Tyvärr har det trista regnandet i slutet av sommaren orskat halmbrist i vår del av Sverige-GAAHHHHH!!! Vi vill ju GÄRNA ha halm till hästarna att sova på, då de gillar att "bädda runt" i boxarna på eget vis :-) Dessutom är ju havrehalmen Herkules räddning under vintern, då han även får detta uppblandat i kvällshöet.

Kanske inte det roligaste att äta halm... men Herkules tuggar snällt igenom sin kvällsmat varje kväll ändå :-). Han mår gott av att få MYCKET grovfoder på kvällen, då han äter detta så snabbt. jag har ALDRIG sett en häst äta sitt grovfodder så fort som Herkules! Han tar STOOOORA tuggor och knaprar sig snabbt igenom sitt kvällshö. Därför vill jag gärna ge honom minst 5-7 kg hö på kvällen, för att han ska kunna tugga och vara nöjd. Tyvärr fungerar det ju inte så bra med hans vikt att äta så mycket hö... :-) Halmen inträder då som hans räddande ängel och där kan han få snaska bäst han vill! Frågan är ju bara den vad vi "hittar på" om det visar sig att havrehalmen inte blir bra i år??!.

Förhoppningsvis kommer Herkules dock att ridas mer i vinter än förra vintern, och då kommer han ju tarva mer protein och energi än tidigare. Vi har haft en ny tjej ute och provridit Herkules och allt har gått TOPPEN! Vi hoppas såklart att hon vill fortsätta att rida, så han inte går och blir lika tjock som förra vintern :-)

I år tänker jag försöka mig på att skicka in en analys på höet. Det har varit lite svårt andra år, då rundbalarna vi köper inte alltid har kommit från samma fält. I år hoppas jag ändå kunna ta lite "stickprover" på höet, så man får en liten aning om hur värdena ser ut. Det är JÄTTESVÅRT tycker jag att planera en bra foderstat åt en häst som Herkules utan en korrekt höanalys. Som jag skrivit tidigare år (vid ungefär samma årstid, konstigt va?:-) ), är det inte bara att "banta ner en häst" hur som helst. Det här med bantning och hästar är ju faktiskt inte så himla käckt för dem...

Det bästa är ju helt klart att aldrig låta dem bli feta, men det är inte alltid så lätt. Herkules börjar dock att "tappa" en hel del fett från sommarens bete. Orsaken är väl främst att gräset vid denna tid på året inte innehåller lika mycket näring. Speciellt då det har regnat en del på sista tiden... Dock får man ju vara lite extra försiktig ändå på hösten vad gäller fång, då vissa gräs börjar växa till sig igen i den tokiga temperaturväxling vi har på hösten. Dessutom är ju de kalla nätterna ett gissel för fånghästarna, då gräset blir mer rikt på fruktan då det fryser.

I alla fall börjar då tankearbetet kring Herkules foderstat i vinter. Att han långsamt smalnat av nu på höstkanten är JÄTTEBRA!!! Nu gäller det dock att se till att han inte smalnar av såpass mycket att hans muskler börjar brytas ned, då fettdepåerna tagit slut. Det är det svåraste med hästar som lätt lägger på hullet, de kan oxå drabbas av proteinbrist med muskelnedbrytning till följd och detta ser ju inte så särskilt roligt ut.

På många hästsajter (ingen nämnd, ingen glömd...) ser man exempel på folk som bantat sina hästar och är JÄTTENÖJDA med resultatet. Jag säger inte att alla dessa hästar ser ut att ha tappat överlinjen, men väldigt många är det som "fallit ur" på grund av att de fått proteinbrist på köpet-HEMSKT! Så klart försvinner ju en del av överlinjen, OM denna bestod av späck...men en väl- och rätt musklad häst har ju fortfarande en rundad överlinje. Det finns dessutom otäcka saker som Hyperlepimi och det vill man ju gärna inte orsaka sin häst på grund av snabbantning-HUAH!!! Nog om detta, över till vinterns kraftfoderfunderingar...

Svårt inte bara för att Herkules lägger på sig vikt, han har ju dessutom en känslig mage och tål ju inte riktigt socker, det blir han stressad (och fet) av, Hmmmmm??!.

Nu har jag hört talas om sockerfri betor!!! Det låter ju FANTASTISKT!!! Har läst om det och det innehåller endast 5 % socker. Det verkar vara en TOPPENBRA fiberkälla till hästar som har problem med magen, så lite av denna tror jag det får bli varje dag. Tills vidare fortsätter jag som innan med Spillers "Happy Hof", då detta foder innehåller väldigt lite energi och protein.

Nu får han det mest för att blanda upp sina mjölksyrabakterier, B-vitaminer och loppfrön och han får ca 3 nävar om dagen-SNUTTEN :-). Om han (förhoppningsvis) rids mer denna vinter och höet inte har tillräckligt bra värden funderar jag på att kanske ge honom lucern... Helst skulle jag ju vilja ge lucernhack, men denna innehåller ju  socker i form av melass. Kanske att han ska få lucern i pelletsform, men det vet jag inte om hans mage klarar av, klurigt det här :-) Dessutom har jag lite dålig erfarenhet av lucernpellets, då inga av mina tidigare hästar tyckt om det...Herkules må äta det mesta, men kraftfoder som inte är smakligt, lämnar han mer än gärna för att istället äta en snigel eller lite kattskit :-)

Har funderingar på att ge något annat muslifoder med låg sockerhalt, men får väl invänta höanalysen innan jag bestämmer mig. I annat fall kan jag ju ge honom betfor utan socker, Happy Hof, magmedicin, mineraler och en liten giva av Kraffts proteinpellets, numera kallade Krafft Muskel (låter läskigt tycker jag, som att man ska fodra med muskler, blääähhhhh). Dessa är bra tycker jag, då man inte behöver ge så mycket pellets för att få upp proteingivan rejält och på så sätt skona magen från pellets. De flesta av mina hästar har tålt dem mycket bra, då det är lättsmälta proteiner och det har balanserat upp foderstaten på ett bra sätt.

Som sagt bara invänta en analys och se... :-)

De senaste dagarna har vädret varit riktigt HÄRLIGT på dagarna och därav de KALLA nätterna. Vad som inte är riktigt lika roligt med det varma vädret på dagarna är att nya MYGG och KNOTT har kläckts-USCH! Jag är ju som bekant myggallergisk och det är inte så roligt. Låter dessutom våldsamt klent och vekt... :-)

I fredags var vi hemma hos kompisar utanför Frillesås på middag. Jag fick ca 10 myggbett på benen och 1 på handen och de svullnade upp till ENORMA blålila ömmande bulor-ÄCKLIGT! Jag tål ju myggen vi har hemma i Västsverige, men direkt jag kommer lite utanför "hemmatrakterna" blir jag urdålig!!! Jag blev JÄTTETRÖTT av alla betten och sov bort nästan hela helgen. Knaprade allergitabletter och smörjde benen med stark kortisonsalva jag fick av Mannens Mor-TACK salvan var en stor räddning :-)

Hästarna är uppenbart besvärade av myggen och knotten och viftar och sparkar kring sig. Mamma Mat preppade hästarna med ny Switch On i veckan och det var JÄTTEBRA!

Igår när jag var på stallet lyckades jag återigen få myggbett på benen... Svullnaden hade precis gått ner från de gamla betten, men jag är fortfarande lite blålila. De bett jag fick igår går inte att jämföra med de jag fick i fredags, men de blev ändå STOOOORA, ca 15 cm i diameter-Aj, aj, aj-ONT gör dom.

Tror att det är lite giftigare "sumpmyggor" som kläckts nu på sensommaren/hösten! Skulle önska att de FÖRSVANN, det skulle underlätta både för mig och hästarna :-)

Hästarna gör ju såklart sitt bästa för att slippa kliandet...RULLAR, RULLAR och RULLAR i leran-MUMMA  tycker vi som sedan får ta hand om dem!!!

Kramar från mig!!! 

Nu är det höst igen... :-)

Egentligen gillar jag ju hösten då man kan krypa ihop hemma och mysa i höststormarna och regnet, men då man har häst, är det inte alltid så kul...

Lera, lera och åter LERA!!! Saken blir ju inte bättre av att Herkules som vanligt börjar gyttjebada (tycker Matte, inte Herkules såklart).

Härom dagen ropade jag på Herkules och Hingsten i hagen. De stod såklart så långt bort man kunde och jag iddes inte gå i lerkletet för att hämta dem :-)

Efter en stund börjar de i alla fall att lunka mot mig, ökar takten till trav och sedan full gallopp!!!

Det gick bra, ända tills de nådde den sista och lerigaste backen...

då HALKAR Herkules, går omkull och kanar nerför HELA backen på sidan...fortsätter att kana på platten nedanför och ända fram till staketet av eltråd, där färden tar slut!!!

Jag hinner tänka HEMSKA tankar att han brutit varenda ben i kroppen, eller att han ska resa sig upp rätt i eltråden osv, men inget otäckt händer och Herkules bara skakar på sig då han ställt sig upp och travar sedan mot mig som om inget hänt-PUH!!! Han såg ungefär ut att tänka "såhär tar jag mig nerför backen VARJE dag Matte, du kan chilla av" :-)

Kan ju medge att jag hade hjärtklappning ett antal minuter efter denna syn :-)

Herkules har nog även fått sin årliga lilla höstförkylning. Han är inte hängig, men snorar lite. Det är nog ingen större fara med honom, Matte är ju ALLTID "lite" överbeskyddande... men för säkerhets skull får han nu ha sitt regntäcke på sig ute, för att inte bli blöt i rusket. Han preppareras även med extra C-vitaminer i form av nyponskalspulver, som han får varje höst... Tyvärr brukar jag först komma på att ge honom det då han redan har blivit förkyld och då kanske det inte har någon större effekt. Hade nog varit bättre att ge honom det i förebyggande syfte innan förkylningen inträffar, men, men, man kan inte komma ihåg allt!

I alla fall har Herkules även fått ett nytt regntäcke. Hans gamla (från förra hösten) har jag haft hemma och tvättat och impregnerat, men det STINKER fortfarande RIKTIGT ILLA om det :-) tror det har att göra mde att det är svårt att få täckena att torka helt och hållet under hösten/vintern och därmed ruttnar de långsamt bort-USCH! Det nya täcket är riktigt FINT och kommer från Börjes Tingsryd.

Hoppas han kan ha sitt gamla ett tag till, innan lermonstret hugger in på sitt nya, då lär det väl inte vara vackert särskilt länge... ;-)

Kramar från mig!

Ps. Hoppas Mamsen gillar min nya inställning på "Fotoalbum" :-) Ds.

Då är sommaren på väg mot sitt slut och jag har fortfarande inte kommit tillbaka i sadeln :-( Knät och ryggen spökar fortfarande, men jag håller modet uppe och hoppas på att det snart är ett minne blott! Jag har igår inhandlat "Back on track" ryggördel och knäskydd till mig själv och dessa känns UNDERBARA!

Herkules har i sommar varit på tok för fet, vilket jag skrivit i tidigare inlägg. Betesreduceraren var mycket käck, men man kan ju inte precis påstå att han älskade den... Den har dock fyllt en viktig funktion, så han inte blivit helt enorm i alla fall.

I hagarna har vi haft gräsligt MYCKET bitande insekter. Allt från myggor och knott, till blinningar och GIGANTISKA hästbromsar-USCH! Vi införskaffade därför flugtäcken till Herkules och Hingsten och dessa var riktigt bra!!! På Herkules är ju det mesta för litet (fniss), så han fick lite skav på bogen. Men hellre det än att bli runtjagad av flygfän i den tropiska värmen som hägrat vissa dagar. Ibland har det till och med varit så varmt och besvärande med insekter att hästarna har fått stå inne under dagen. UNDERBART att fönstrena går att lyfta ur, då det blir svalt och skönt i stallet för hästarna. Man kan se att de uppskattar att få komma in då det är som varmast!

I övrigt har tyvärr tjejen som var medryttare på herkules slutat :-( :-( :-(. Detta "lagom" till vintern, då det är som allra svårast att ta hand om honom själv. Det värsta med att hon slutade var att jag inte fick någon förvarning om det innan. Hon stortrivdes med Herkules och han med henne. Vi hade dessutom kommit igång med att rida för vår tränare i akademisk dressyr och allt flöt på väl.

Hon var även sugen på att ta lite hopplektioner med Herkules och det vet jag att han skulle ÄLSKAT! Jag är ju inte så mycket för hoppning då det gäller de högre klasserna, där hästarna nästan hoppar sin egen mankhöjd och över detta. Det sliter för hårt och styggt på ben och rygg, men lite lägre skutt tror jag inte skadar så mycket. I alla fall om man gör det under kontrollerade former. Jag tror även att det är VIKTIGT att göra saker som hästen tycker om oxå, och hoppa, det TOKÄLSKAR Herkules :-)I alla fall känns det JÄTTETRIST att nu återigen behöva byta ryttare till Herkules.

Till min STORA lättnad och GLÄDJE, ska det dock komma en tjej redan nästa vecka och provrida, som verkar rar och trevlig! Vi håller tummarna att allt ska klaffa och att de trivs med varandra :-) 

Herkules är ju ingen häst som ska stå still en längre tid. Han behöver både fysisk och psykisk motion för att må som allra bäst. Inte det att han blir direkt rastlös, då vi har så stora hagar och många timmar ute, men man märker på honom att han utstrålar en annan glädje och välmående, då han får jobba och hållas i form. Då han är tjock blir han inte lika rörlig och busig i hagen som han brukar och detta är ju ett tecken på att han gillar sitt "smala" jag :-)

Vallackens Matte har lovat mig att rida Herkules varje dag tills på söndag, då hon sedan åker iväg för att börja ridgymnasiet. Det måste vara SPÄNNADE att flytta iväg så och få syssla med det man gillar mest och är duktig på. Idag blev jag riktigt rörd, då hon frågade om hon kunde få låna med sig Herkules till skolan, i 1-2 veckor (Vallacken är tyvärr halt). Det hade varit spännade att se hur han utvecklades på en sådan plats, omgiven av så många kunniga människor. Dock är ju Herkules en känslig herre och jag tror att 1-2 veckor hemifrån skulle stressa honom mer än utveckla honom. Hade det istället gällt för ngr månader hade jag nog övervägt att kanske låta honom åka, även om det skulle bli JÄTTETOMT!

Kul i alla fall att hon tänkte på honom, det värmer mitt Mattehjärta <3

Många Kramar från mig!

Detta inlägg har ju i och för sig inte så mycket att göra med Herkules (även om han ALLTID gör mig LYCKLIG), utan har att göra med mina tidigare hästar-SHETLANDSPONNIERNA!

För de som inte vet, hade jag en kort period i mitt liv en mycket liten karriär inom shetlandsponnyaveln :-) Jag och en kompis lyckades sommaren 1993 att ta en shetlandshingst på foder, utan våra föräldrars vetskap...:-) Ganska häftigt beslut, om jag får säga det själv! Jag var ju inte mer än 15 år då och hade väl inte så jättemycket pengar direkt. I ett desperat försök att tjäna lite pengar jobbade vi extra som städerskor på en pub på lördag och söndagmorgnar för den FANTASTISKA pengen 12,50 kronor i timman-URK!!! Detta visste ju givetvis inte heller våra föräldrar om, då hade det nog blivit "ord och inga visor", från deras sida :-) I alla fall gick de mesta av våra pengar till fina Trazzel, som då var snart 1 år gammal. Tyvärr utvecklade Trazzel ett elakt soleksem sommaren då han fyllde 2 år, vilket han aldrig skulle bli bra från :-( Trazzels ägare frågade om vi ville köpa honom för en billig penning, men tack och lov segrade förnuftet över känslan och vi lämnade tillbaka honom till hans uppfödare. Trazzel är numera valack och bor hos hans uppfödares granne nära havet, där hans eksem sköts om och han mår förhållandevis gott!

Då Trazzel åkt kändes det JÄTTETOMT! Min kompis som jag delat Trazzel med var väl inte riktigt lika sugen på en ny shetlandsponny som jag var, så jag började söka häst igen utan henne.

Hos Trazzels uppfödare gick det sommaren 1995 ett fuxigt shetlandssto på betäckning hos hennes dåvarande shetlandshingst Kärlingehults Max. Stoet var precis 3 år fyllda, var LIVRÄDD för människor och till salu!!! Jag kunde ju såklart inte motstå Gläntans Antonia, som ponnyn hette och snart stod hon hemma på gårdsplanen-HURRA!!! Hon var som sagt i princip ohanterad och hennes förra ägare tyckte att hon var DUM och sålde henne därför till slaktpriset... Bara några veckor efter det att Antonia landat hemma hos oss, började vi inse att hon INTE var dum utan bara felbehandlad och OTROLIGT osäker. Hon blev snart tam och var en mycket snäll och skötsam liten ponny, om en lite försynt.

Jag anmälde henne till 3-årspremieringen i Gräffsnäs och till min STORA LYCKA och förvåning fick hon avelsdiplom med 5*8=40 poäng! Lyckan var total. Det enda som solkade glädjen lite var att det föl Antonia hade i magen skulle gå tillbaka till den gamla ägaren. Precis som om Antonia visste att detta skulle ske, resorberades fostret och jag kunde pusta ut-SKÖNT!

Antonia reds och kördes in och betäcktes följande år med en nygodkänd skäckhingst vid namn Sörbys Matteus. Från detta "äktenskap" kom så Amadeus, en SUPERSÖT hingstunge, fux med STOR stjärn, snopp och vit man och svans. Amadeus var STENTUFF och PYTTELITEN och blev snabbt avvand av mamma Antonia då han var 7 månader...Han brukade nämligen bita henne i spenen efter det att han diat klart-INTE så populärt!

Amadeus visades några gånger som unghingst och fick som mest 38 poäng (klass 1).

Med Amadeus vid sidan åkte Antonia på betäckning till den kända elithingsten Jolly Roger of Marshwood, som till min stora glädje var stationerad i närheten. Detta blev Ametist, en stor och gänglig hingstunge, som mest likande en älgdronk då han föddes :-).

Ametist växte dock till sig snabbt och visades med som mest 39 poäng, som unghingst (klass 1). Efter detta kom jag in på högskolan i Kristianstad och bestämde mig att min vän skulle få låna Antonias mage ett år och betäcka henne med hennes egna nygodkända hingst, Smevallens Arrogant.

Detta blev Kålkulla Advocat, som visades fram på hingstpremiering som 3-åring och fick då 39 poäng-JÄTTEROLIGT!

Amadeus och Ametist fick följa med mig till Skåne, men tyvärr fanns det inte tillräckligt med tid att ta hand om dem på bästa sätt, då studierna var krävande. Jag tvingades därför att sälja då 2-åriga Ametist och 3-åriga Amadeus :-) Detta är det VÄRSTA och SVÅRASTE beslut jag någonsin tagit gällande mina djur. Det var FRUKTANSVÄRT att se dem åka och veta att de ALDRIG mer skulle komma tillbaka. Jag vaknar ibland fortfarande på nätterna och tänker på dem och gråter-USCH!!!

Nog om det...

hemmet de fick var JÄTTEBRA och de såldes dessutom tillsammans. Familjen som köpte dem bodde utanför Stockholm och skulle träna och ha dem till ponnytrav. Bägge två kastrerades och tränades och tävlades. Amadeus som var den mindre av killarna ca 95 cm i mankhöjd, var inte så jätteroad av travet :-) Ametist däremot hade riktigta tränings- och tävlingsegenskaper, dessutom blev han STOR (tror 106 cm i mankhöjd). Ametist har genom åren vunnit ett flertal stora och presigefyllda lopp, såsom Lilla Elitloppet och Ponnyprinsessan (Kronprinsessan Viktoria har till och med klappat honom, det ni). Amadeus såldes efter ett antal år vidare till en familj, som fortfarande äger honom nu (såvitt jag vet).

Efter det att Advocat var avvand lånade jag återigen ut Antonias mage till en "vän", för att slippa sälja henne...

Nu betäcktes hon med den rejäla svarta hingsten Bonance v. Dorptzicht och födde året därpå sitt första stoföl-Anastasia. Hon hade en jätteläcker brun färg, med mjölad mule och fullt med apelkastning. Anastasia köpte jag tillbaka och ägde en kort period, innan mina fortsatta studier satte P för detta. Svårt att ha häst och dåligt med pengar :-(

Anastasia fick avelsdiplom som 3-åring och det var förstås JÄTTEROLIGT. Hon såldes till en tjej i Lindome som fortfarande äger henne.

Advocat hade i ungefär samma tidpunkt sålts till en familj i norrland. Här tränade även han och tävlade ponnytrav.

2002 sålde jag Antonia till en tjej på Särö. Innan hon såldes lät jag betäcka henne med Kålkulla Unnric, vilket resulterade i det fuxfärgade stofölet Adelinne. Tanken var att jag skulle ta tillbaka detta föl, men då jag fortfarande studerade bestämdes det att jag skulle köpa tillbaka nästa stoföl Antonia fick.

2002 betäcktes Antonia med svarta hingsten Pavarotti och 2003 föddes fuxfärgade Nova. Jag köpte tillbaka Nova och ägde henne tills hon fyllde 4-år. Hon var en STOR dam med mycket humör, men väldigt snäll. Som 3-åring var hon 105,5 cm i mankhöjd och kunde således ej visas fram för aveldiplom. Däremot var hon visad som föl med 43 poäng och en gång som 1-åring med 40 poäng.

Adelinne hade året innan visats på premiering i Nossebro och fick då 41 poäng med 9 på typen-JÄTTEROLIGT!

Jag ägde då Nova och ville även köpa tillbaka Adelinne. Hon var då inte till salu och Nova visade sig som sagt bli en STOR dam!!!

Jag besultade därför att låna ut Nova till en familj i Skåne, som skulle träna och tävla ponnytrav med henne. Familjen är helt UNDERBAR och har tre döttrar som tränar och tävlar. De trivdes så bra med Nova att de fick köpa henne av mig våren 2007.

Sommaren 2007 köpte jag tillslut tillbaka Adelinne...

Hon var tyvärr inte i jättegott skick, men snäll och vänlig på alla sätt. Jag hade samma sommar köpt mig ett fjordsto, men då Adelinne PLÖTSLIGT blev till salu (och dessutom ej var så välskött...), kunde jag ju inte tacka nej. Efter ca 1,5 år i min ägo, var hon återigen fin och välmående.

Jag sände Adelinne på betäckning hos Hagdala Linus, en svart hingst och det beslutades att hon skulle lånas ut för eventuellt senare köp till en vän i Dalsland. Hon trivdes gott med Adelinne och där är hon kvar nu!

Tyvärr dog Antonia tragiskt våren 2004. Hon var högdräktig och fick tramvred. Hennes dåvarande äager i Särö ringde till mig och berättade att Antonia hastigt blivit sjuk!!! Jag var då ute på ett jobb, men min dåvarande chef var så snäll att han körde mig till stallet! Ledsamt nog hann jag inte fram innan hon dog! Enligt veterinären dog hon av brusten hjärtmuskel, då hjärtat jobbat så snabbt då tarmvredet blivit värre och värre. Jag fick i alla fall stänga hennes ögon och säga adjö-en av de SORGSNASTE ögonblicken i mitt liv och jag gråter även nu då jag skriver detta. Så OTROLIGT onödigt sätt för en häst på bara 13-år att dö så smärtsamt och tragiskt!

Då till det som gör mig såååå LYCKLIG att jag var tvungen att skriva ner hela denna historia...

Failjen som köpte Nova av mig våren 2007 har nu även köpt Ametist!!! Ametist har bara bott hos familjen i Stockholm som köpte honom av mig år 2000! Nu har deras dotter blivit för gammal för ponnytravet och då bestämde de att Ametist skulle säljas! Jag blir så GLAD och VARM i kroppen av att veta hur bra Ametist har fått det igen!!! Känns så ROLIGT att syskonen Ametsit och Nova numera betar mule vid mule nere i Vackra Skåne!

 Kramar från mig!!!

Stackars Herkules, ser verkligen ut som en badboll igen...:-( Trots att herrn i fråga rids ca 5 dagar i veckan, kan inte kroppen låta bli att lägga på sig fler kilon än nödvändigt... Den största bidragande orsaken till hans övervikt är trots allt inte det gräs som han VRÄKER i sig nu (bara) utan det att han var fet redan då han kom ut i sommarhagen. Inte helt lätt att hantera en matglad häst, som dessutom behöver äta mycket grovfoder för att hålla ordning på sin tidigare stökiga mage. I vintras var det dessutom SVINKALLT och det gick INTE att banta Herkules. Han var ju tvungen att äta mycket grovfoder under dagarna i hagen, för att inte börja frysa. Tyvärr hade vi ett lite för högt protein och energiinnehåll i höet, vilket resulterade i "Herkules alla badboll" :-)

Då han började bli alltför rund fick han sitt kvällshö i boxen uppblandat med hälften halm, men det var svårt att reglera hur mycket han satte i sig ute i hagen... :-)

Innan gräset satte riktig fart började Herkules ändå att anta en mer "normal" kroppshydda (och Matte var glad), men sedan ca 2 veckor tillbaka har han utvidgats ett antal dm här och där...Hrrrmmm!!!

Stackars Herkules får nu ha en så kallad "betesreducerare" på sig under dagarna, för att begränsa hans ätande under dagen, då gräset är som farligast ur fångsynpunkt.

Under dagen då det är varmt producerar gräset mer fruktan (en sockerart) som gör att det inte bränner sönder i solen. Det är just fruktanet som triggar fång hos hästar och därför är det bra om hans matintag är lite mindre under dagen.

Han ser inte jättelycklig ut i sin munkorg, men vad göra??!. Trots allt är det ju bättre att han får gå med sina vänner Hingsten och Valacken i hagen, än att stängas in i en mindre hage med lite gräs i. Både Mamma Mat och Matte 2, känner sig HEMSKA då de sätter på honom reduceraren och Herkules själv tycker nog att han känner sig aningens förolämpad, men det är ju trots allt för en god sak-att inte bli sjuk :-)

Enligt färska uppgifter från Mamma Mat har han i alla fall kommit på hur han ska pilla i sig gräs med betesreduceraren och han dricker och busar som vanligt i sin "fåntratt", så jag hoppas han förlåter oss för hans "förnedring" :-)

På nätterna får han än så länge slippa betesreduceraren, då han ju måste få i sig något att äta. Dessutom kan det vissa nätter bli lite kyligt och då är det viktigt att han kan tugga normalt.

Vi får hoppas att det räcker att han har betetsreduceraren på dagen och rids 5 pass i veckan, för att komma i form igen. Till hösten vet Matte någon vars matintag ska kontrolleras, så han antar den form han egentligen ska ha och mår bäst av!

Kramar från mig (glädjedödaren)!

I måndags var det dags för Herkules i princip första träning med en "riktig" tränare :-)

Ända sedan jag köpte Herkules i juni 2008 har ju abitionen varit att ta itu med hans skolning och fortsätta utbilda honom i framförallt akademisk ridkonst. Tyvärr har ju min hälsa satt P för detta och det har ju kännts ledsamt :-(

Nu då Herkules och jag hittat en så underbar medryttare (får numera kallas för Matte 2), som vill satsa på honom, kunde vi ÄNTLIGEN börja med utbildningen av honom!!! Det har ju inte heller varit helt lätt att hitta en tränare som vill komma ut till oss och träna oss på hemmaplan, utan de flesta vill ju att man ska komma hem till dem istället. Den nya tränaren är norska och bor egentligen bara ca 1 mil från oss, så det var INGA problem att komma till oss-TOPPEN! Då vi även får låna kompisens paddock är nu utbildningsmöjligheten för Herkules ett faktum-HURRA!!!

I måndags var det som sagt dags för första mötet med tränaren och för Matte 2 första gången inom läran "akademisk ridkonst". Man börjar alltid läran med att visa hästen från marken, innan man efter någon/några lektioner får sitta upp.

Det första momentet att lära sig var att Herkules skulle slappna av i huvudet och halsen, då man stod mitt framför honom. Man skulle ta i kapsonens sidor och försiktigt sänka ner huvudet på honom (efter en tids träning ska det bara räcka att ställa sig framför hästen för att den ska slappna av i huvud och hals). Detta för att man lättare skulle se hur han mådde i sin fysik och känna om han var medgörlig till vidare arbete. Herkules som inte var riktigt van vid detta, tyckte att tränaren gjorde lite "mystiska" saker med honom som bad honom sänka huvudet och uppträdde därför lite stelt :-) När Matte 2 fick ta över, tyckte Herkules att det var helt OK att sänka huvudet och tränaren tyckte att det var ett UTMÄRKT bevis på att han kände sig trygg med henne-JÄTTEROLIGT!

Därefter visade tränaren hur huvudets placering i sidled samt svag böjning i halsen påverkade hela Herkules kropp. MYCKET intressant att se hur så lite böjning det krävs i nacken för att få resultat genom hela kroppen. Herkules som inte har blivit riden i dressyr på MYCKET länge är ju tyvärr lite stel i nacke och i vänster sida just nu... Hoppas att detta ska släppa allteftersom de mjukgörande övningarna och böjningarna börjar bli "vardag" för honom. Herkules har ju även tråkigt nog trampat i ett jordgetingbo eller likande i söndags och har stora hårda, varma bölder vid vänster skank-USCH!!!

Detta gjorde att han stundtals var stel och hade lite ont då han satte bakbenet under sig. Tränaren kallade det "tygelhalt" och frågade mig om han tidigare varit halt eller skadad i vänster bak? Såvitt jag vet och efter hans grundliga veterinärbesiktning på kliniken innan han kom till mig, har han aldrig varit halt. Däremot har jag känt att han stundtals varit stel i vänster sida, då han inte aktiverats på ett tag. Om det inte skulle släppa med mjukgörande övningar, får jag ta ut en hästmassör och försöka "mjuka" upp muskulaturen på honom :-) Tränaren tyckte dock att vi kunde vänta några veckor innan vi tog dit en massör, då hon sade att det inte skulle hjälpa att knåda musklerna på honom om han bara var stel för att han ej gått i rätt form och det kan hon ju ha rätt i :-)

Efter genomgången av en stillastående Herkules fick Matte 2 sätta honom i rörelse :-) Hon skulle gå vid hans sida och hålla både i kapson och tränstyglarna och försiktigt böja honom på en volt. Det tog några varv innan en stel Herkules hittade formen och man såg att det var ganska så jobbigt att placera bakbenen under sig :-) Matte 2 var JÄTTEDUKTIG och hanterade honom väl och emellanåt såg det riktigt trevligt ut :-) Som sagt kommer det ju ta ett tag innan Herkules förstår vad som begärs av honom, samt får kroppen att följa med i de mjukgörande övningarna.

Efter ca 5-10 minuters träning i bägge varven, med små avbrott för komentarer och diskussioner, tyckte tränaren att det räckte för denna gång. Vi bestämde att Matte 2 ska försöka träna på böjningarna från marken (max 5-10 minuter varje träningstillfälle) under kommande två veckor och därefer ska tränaren komma tillbaka igen för ny lektion.

Det är VIKTIGT att man har någon att träna för och saker att träna till då man har egen häst! Annars är det lätt att tiden "bara går" och man sitter och tragglar i ridningen och gör en massa onödiga småfel som inte behövs :-) Dessutom är det alltid en "morot" att dressyren är välgörande för hästen och får den att hålla i alla år! 

Hoppas nu att Herkules stelhet i vänster bakben berodde på bölderna och allmän stelhet och inte av en gammal skada!

Många Kramar från mig!!!

Då jag fortfarande inte kan vara på stallet så mycket, har det blivit dåligt med nya foto på Herkules. Tack och lov för hans rara medryttare, som sänder mig små bilder på honom då och då. annars hade det varit ett "missat" halvår med bilder på Herkules :-). Fick i alla fall ett gulligt kort på honom häromdagen, då han försökte sig på att tugga i sig sopkvatsen i stallet. Inte lätt att se skilnad på "mat" och "mat" :-)

Jag lägger in några fina bilder som hon har tagit på honom, då de var på promenad och badutflykt. Herkules ÄLSKAR ju som bekant att bada och det är roligt att hans nya medryttare rider upp till sjön med honom, så han får göra det.

Annars är det prima med Herkules! Tyvärr lite för tjock fortfarande, men nu får han ju samtidigt motion, så det är ju skönt i alla fall. Han har börjat att tappa sina grimmor, precis som förra sommaren...i går berättatde Mamma Mat att hon hade hittat hans grimma hängandes i ett träd...tror detta beror på alla flugor och knott som tyggar på hästarna. Det blir lite klåda i manen och på kroppen, vilket gör att det är UNDERBART att skobba sig mot trädgrenar och annat mys, med följden att grimman försvinner titt som tätt :-)

Nu har jag letat fram hans flughuva, så jag tror att det blir den han får ha på sig istället. Annars kommer väl den snälla Mamma Mat få ett spel, då hon alltid är så snäll och letar upp "köttbullens" borttappade saker i hagen :-) är det inte grimmor så är det boot och delar av täcken!!!

Kramar från mig!

Nu var det LÄNGESEDAN jag uppdaterade Herkules kategori!!! Detta beror ju som sagt fortfarande på att min kropp inte riktigt vill vara på stallet lika mycket som själen!

Nog om detta!

Sedan sist har Herkules även fått en ny medryttare. Det är en jätterar tjej på 19 år som Herkules STORMTRIVS med och hon ÄLSKAR Herkules oxå-UNDERBART! Herkules blir numera riden ca 4-5 dagar i veckan och detta är TOPPEN!!! Jag har ju varit SÅ orolig inför den kommande betessäsongen, då jag är paniskt rädd för att han ska få fång!!! Han har ju aldrig haft det, men har ju de typiska anlagen och kännetecknen för en häst som lätt skulle kunna utveckla det, om han inte hölls i schak. Det värsta är ju faktiskt att släppa en redan fet häst på sommarbete. Då finns det ju inte så mycket buffert kvar i kroppen innan ett fånganfall kan utlösas-HUAH!!! Då han rids förbränner han ju i alla fall en del av de MUMSIGA proteinerna han tuggar i sig... ;-)

I måndags var då första natten ute för hästarna. Det var en ganska behaglig förtsa natt för dem, men OJ vad de var trötta dagen därpå, berättade Mamma Mat! På tisdag morgon kom hovslagaren och hästarna fick komma in en stund på morgonen. Då de ätit lite, hade Valacken sedan somnat och SNARKAT högljutt i sin box-SNUTTEN!!! Då är man allt en trött liten häst!!! Herkules har för övrigt lyyckats att behålla sina dojjor på (än så länge) sedan han fick de halvrunda tunnare skorna med sidokappor. Hovis tyckte till och med att det var onödigt att de hade sina boots på sig, då hon trodde att de skulle göra mer skada än nytta med tanke på skav och irritationer. Det kan vi ju hålla med om, men vad gör man annars med hästar som dräller skorna av sig i tid och otid :-)

Hovis intygade att hon heller kommer ut en gång mer, bara de slipper bootsen...vi får väl se vad hon snart tycker om det...:-)

Jag har dessutom bestämt mig för att vara lite extra överbeskyddande med Herkules hovar i år...jag kommer därför att pensla dem med olivolja varje dag, så de kanske inte spricker i år  igen i sommarvärmen. Förra året var det lite otäckt att den ena hoven sprack som den gjorde :-( Vet inte riktigt om jag tror på det här med att tillföra ett extrakt på utsidan av hoven (undrar jag om det egentligen gör någon nytta), men då har jag i alla fall försökt att återfukta dem lite :-)

I eftermiddag/kväll inväntar vi sommarens första REJÄLA åskoväder!!! SMHI har utfärdat klass I varning och det är tänkt att det ska regna ca 8 mm mellan klockan 17-18, men vi får väl se. Mammat Mat plockade i alla fall in våra fyrfota vänner nu, då de nog kan behöva sova. Dessutom känns det alltid så obehagligt att ha dem betandes på de öppna fälten då det åskar och blixtrar. Alltför många betande djur träffas av blixten varje år-USCH!!!

Jag (har troligen varit Hattifnatt i något tidigare liv) väntar ju som alltid med spänning på åskoväder, då jag ÄLSKAR att höra åskan gå och och se regnet slå som spön i backen-HÄFTIGT eller som Mannen skulle sagt "alltid roligt att få kämpa lite mot naturen"!!!

Många Kramar från mig!!!

Då har jag ÄNTLIGEN haft möjlighet att själv borsta min älskade häst igen :-) Jag  har ju inte haft någon som helst balans i mina ben sedan min senaste olycka...Jag fick ju ledbanden rejält uttänjda i vänster knä och har till och från hoppat på kryckor sedan i mitten av december-SUCK!

I måndags (påskdagen) hade jag i alla fall premiärborstning av Herkules! Det var verkligen JÄTTEMYSIGT och Herkules verkade tycka att det var roligt att träffa Matte igen. Vilka mustacher han har i år!!! De är SANSLÖST långa och till och med lockar sig på mulen-URSÖTT!

Han var verkligen lugn och kärvänlig och verkade förstå att hans Matte fortfarande inte var helt kry... På gårdsplanen testade jag även några enkla övningar:backa, sidoförflyttning och följa efter min hand. Han verkar såklart komma ihåg det jag lärt honom och det är ju roligt. Efter ca 2 timmars borstning kom så hovsalgaren som vi väntade på. Herkules hade ju som VANLIGT lyckats göra sig av med en sko...SANSLÖS är han med detta. Nu har vi börjat sko hästarna för min "gamla" hovslagare och hon hade lite nya ideér om hur vi skulle få honom att behålla skorna på!!!

Jag har ju tidigare skott mina hästar med sidokappor, men detta tyckte inte den förra hovisen var bra. Jag har bara goda erfarenheter av sidokappor då jag tycker de sitter bättre på hoven. Dessutom trycker de inte på "spetsen" av hoven, utan jämnar ut trycket till sidorna av hoven. Han fick även så kallade halvrunda skor, vilket ska göra att han "rullar" undan snabbare med framhovarna. Då han är oskodd bak, blir han "snabbare" bak och trampar därför av sig sina egna skor :-) Än så länge sitter skorna kvar (det är ju en hel vecka sedan), så vi får hålla tummarna!

Trist är dock att Herkules medryttare har sagt upp sig :-( Hon måste eventuellt söka jobb på annan ort, så det kan man ju förstå. Jag är dock LIVRÄDD att Herkules ska få fång, då han för årstiden är ovanligt fet-USCH! Jag hade hoppats SÅÅÅÅ MYCKET att hans "nya" medryttare skulle rida honom ett antal dagar i veckan, men så blev det inte :-( De passade dessutom UTMÄRKT ihop, då hon var liten och lätt och mycket duktig ryttare! Nu har jag annonser ute efter medryttare, men det är JÄTTESVÅRT att hitta någon! Tyvärr är det många barn som hör av sig och vill rida... Känns hemskt att behöva avspisa dem, men Herkules är "något" för mycket häst för en 11-12 åring :-) Dessutom vill jag mer än gärna att den som rider honom även tränar för instruktör, då han behöver fräscha upp sina kunskaper. Jag är ju dessutom mycket noga med att medryttaren är lugn och försiktig med honom. Dels GIVETVIS för Herkules skull, men även för min...Jag blev ju så OTROLIGT ridrädd efter min förra häst Maggan, så jag trodde ALDRIG att jag skulle sätta mig på en häst igen-tills Herkules dök upp :-) Jag vill verkligen INTE att Herkules blir rädd och stressad ute i skog och mark, då det är viktigt för mig att ha en häst jag känner mig trygg på.

Mamma Mat har varit till OTROLIGT stor hjälp, då hon och hennes rara styvdöttrar har tagit sig an Herklules några dagar i veckan. Det är UNDERBART att de är så måna om honom och jag är OÄNDLIGT tacksam att de hjälper mig så mycket. Utan dem, Mannen och min kära Mor, hade jag fått sälja Herkules för längesedan, då jag i princip har varit sjuk sedan han kom i juni 2008-USCH!

Nu blickar vi framåt igen och hoppas på att hitta en trevlig medryttare som stannar lite längre... Dels så jag slipper ha KONSTANT dåligt samvete för Herkules och dels för att den lilla fetknoppen ÄLSKAR att pysslas om och komma ut på tur :-)

Innan jag kan börja rida själv igen..., har jag i alla fall skaffat "nya" träningslekar för mig och Herkules! Jag har precis i dagarna fått så kallade "klickerkort"! Här är det med andra ord klickerträning av häst som jag menar!!! Man har ju länge tränat delfiner och hundar med klickerträning och givetvis fungerar det även med hästar. Då Herkules ÄLSKAR att "använda huvudet" tror jag han kommer att tycka om klickerträningen. Vi får se hur det går...får hålla er uppdaterade!

Tills nästa gång, Kramar från mig!

Igår kände jag mig såpass bra igen i mitt revben att jag vågade mig på att ta en liten joggingtur med Herkules igen. Det är ju bra om han kan hållas igång nu, då hans nya medryttare kommer på onsdag igen för att provrida i mörkret :-)

Igår var han redan inne då vi kom och det passade mig UTMÄRKT då jag har svårt för att själv ta in honom från hagen. Det är så OTROLIGT lerigt nu och då jag fastnar med stövlarna i leran gör det RIKTIGT ont i revbenet då jag ska dra mig loss. I alla fall var han inne och stod och mumsade hö, då jag och Mannen dök upp. Han hade fått sina ben väl avspolade och såg på det hela taget nöjd och glad ut. Jag tror att han ÄLSKAR att få ha kommit ut på ridturer igen, då han VERKLIGEN tycker om att arbeta. Hans nya medryttare var hos honom i lördags igen och han skötte sig bra igen. Han var lite piggare denna gång än den förra och det är ju oftast så han brukar vara. Lite mer loj och försiktig den första gången man rider honom, för att sedan vakna upp och bli pigg och glad till nästa gång. Det känns som om han första gången försöker känna av sin nya ryttare för att se vad hon/han går för, innan han sätter in med sitt vanliga tempo :-)

Igår bestämde jag mig för att ta en rejäl tvätt av hans mage innan vi begav oss ut på vår lilla tur... Då han har aningens kortare ben än Hingsten och Vallacken, samt att den innehåller aningens mer luft...(läs mat), släpas den lätt i leran... Detta ger stenhårda lerkorvar i hans "gosiga" vinterpäls, som sitter som gjutna på honom. Enda sättet att bli av med dem är att antingen ta en tång och bryta sönder dem, eller att spola magen samtidigt som man borstar honom med en piggborste. Herkules uppskattar faktiskt en kall tvätt med piggborste hellre än att man står och krossar lerkorvarna, då han nog tillslut blir öm i skinnet. Efter en stunds tvätt, såg han relativt presentabel ut igen... och vi pyntade oss med massvis av reflexer och begav oss iväg. Enda fördelen med att det regnat så mycket den senaste tiden är att annars hårda grusvägar och vägkanter har blivit mjuka. Vi travade därför på i jogging längsmed gruset i alla asfaltskanter och Herkules var pigg och lyhörd. Hans trav är ju något snabbare än vad min är, men han anpassar sig bra ändå. Det är NYTTIGT för honom att gå i kort trav, utan ryttare på ryggen, då han kan länga och balansera sig lättare. Jag försökte ta ett kort på Herkules i hans reflexutstyrsel, men varje gång jag fotatde, slängde han ned huvudet i backen för att knapra i sig av otäckt gräs vid vägkanten! Sätter in en bild av det ändå, då det är den enda nya foto jag har på honom... :-) Snyggt va??!.

Vi passade även på att klättra upp för en brant asfaltsbacke som Herkules tyckte var jobbig-FNYYYZZZZ, innan vi vände av hemmåt igen.

På hemvägen tyckte jag att hans ena sko lät lite lös!!! Vill INTE ha fler tappskor nu!!! Jag slog till skon då vi kom hem och tryckte till sömmarna på skons utsida. Hoppas bara att skon sitter kvar tills Hovis kommer den 14:e!

Väl inne i boxen igen fick Herkules återgå till sitt höknaprande och jag fjäskade med två små äpplen i hans krubba!

Kramar från mig! 

Nu var det RIKTIGT längesedan jag uppdaterade bloggen och det beror tyvärr på att jag fått tillbaka problemet med mitt revben IGEN-SUCK!!!

Just nu proppar jag i mig smärtstillande och antiflammatorisk medicin, så för tillfället känns ALLT toppen :-) Var hos läkaren och fick reda på att det är benhinneinflammation som jag har och troligen finns det kopplingar till detta och ryggskottet förra hösten :-(

Nog om detta, över till "dagens rubrik"-Är hästar korkade??!.

Blir sååååååå TRÖTT på att lyssna på diskussioner på jobbet, där "dagens ämne" var att "hästar är dumma i huvudet!!!". Jag har sedan länge slutat att blanda mig i dessa OÄNDLIGA diskussioner, då jag bara blir så JÄTTEFÖRBANNAD! Det spelar INGEN roll att man försöker förklara hur det ligger till i fallet med "idiothäst, VÄGRAR att gå förbi en brevlåda, den är ju dum i huvudet" eller "på senaste ridlektionen var det en häst som blev JÄTTERÄDD för en jacka och då vågade INGEN av hästarna passera denna jacka-puckon!". En annan mycket vanlig sak man får höra är att "se vad dum hästen är, nu VÄGRAR den att hoppa över hindret igen, slå den med spöet". Jag ska kommentera allt detta lite senare i inlägget!

Tror och vet (tyvärr) att människor med denna inställning inte har tillräckligt med intresse att ta reda på VARFÖR hästarna beter sig som de gör. Det är MYCKET enklare att bara säga "de har ju tydligen en hjärna som en valnöt", "man kan ALDRIG lära en häst något" osv. osv. osv.

Egentligen tycker jag att det BÄSTA vore om det fanns någon form av lag om att instruera och lära upp folk om djuret de ska syssla med, INNAN de skaffar det. Typ någon form av "körkort" tycker jag hade varit TOPPEN!!! Tyvärr kan man ju inte införa detta, det finns ju även många "idioter" som skaffar barn, även om de INTE är lämpade, så det får bli ett annat inlägg det :-)

Över till VARFÖR hästarna beter sig som de gör;

1. Hästen är och förblir ett flockdjur!
2. Hästen är ett flyktdjur!
3. Hästen har en mycket speciell syn!
4. Hästen lever på sin instinkt!

Det finns många fler punkter, men tänkte att dessa nog tar upp det mesta kring ämnet "korkad"??!. :-)

Första kommentaren om varför hästen VÄGRAR  gå förbi en brevlåda eller en jacka...;

Hästens ögen är placerade på pannans sidor, som det är på alla flyktdjur. Hos rovdjuren är ögonen placerade i mitten av huvudet/ansiktet, vilket ger en helt annan syn på saker och ting. Placeringen av ögonen gör att hästen kan se runt nästan hela sin kropp och dessutom uppfatta olika saker med de olika ögonen. Bilderna förs sedan till hjärnan, där de sammanfogas till en helhet. Synfältet sträcker sig i halvcirklar runt hästens kropp, vilket gör att de inte kan se över sin rygg och ganska så dåligt rakt fram. Beroende på hur hästen håller sitt huvud, ser den olika bra. För att den ska kunna se saker på nära håll, måste hästen sänka sitt huvud och för att se saker på långt håll, måste den höja huvudet. En häst som betar, kan inte se gräset den äter, men den kan se rakt framåt, åt sidorna och bakåt mellan bakbenen. Detta gör att den mycket snabbt kan uppfatta fara. Då man rider an mot ett hinder, är det viktigt att låta hästen höja huvudet, för att den ska kunna se hindret i god tid. Precis då hästen hoppar över hindret, kommer den inte längre att se det. Det kräver därför att hästen litar på sin ryttare, då denna för tillfället är dess ögon.

Den fina bilden på Herkules öga, har Vallackens Matte tagit-fint, eller hur!

Till det här med att "hästen vägrar att hoppa, den måste ju vara dum!";

Hästar är av naturen flyktdjur, men då, som nänts innan, är mycket rädda om sina sköra ben som de har i förhållande till sin stora kropp, flyr de inte helt utan anledning. Detsamma gäller även att en häst är "rädd om sig" och "för saker" som kan skada dess känsliga och livsviktiga ben (och övriga hälsa). Hästar ryggar/skyggar ofta för diken, vattenpölar och diverse hinder, bara för att i deras ögon kan de se "bottenlösa" eller på annat sätt "livsfarliga" ut. Detta har inget med att göra att hästen är dum! TVÄRTOM, den litar till sin instinkt och styrs efter den!!! Då man har en god relation till sin häst, kommer den att gå genom "eld och vatten" med dig, för att DU är dess ledare och hästen LITAR på dig. Ett flockdjur leder eller leds, den kan INTE alternera mellan dessa olika saker, det gör den bara förvirrad och ledsen, till och med aggressiv, om den känner sig hotad och inte hittar en snabb och enkel lösning på problemet. Tänk på det nästa gång du försöker lasta en "besvärlig" häst, den ser oftast inte slutet på det "svarta hålet" framför den. En annan orsak till varför en häst inte vill hoppa, är just det här med instinkt, känsla och ledarskap. Man kan tyvärr alltid skrämma och plåga en häst till lydnad, men hur roligt blir det då egentligen?. Ett vanligt scenario, kan man se hos unga hoppryttare. Egentligen vill INTE den lilla tjejen eller kille hoppa över hindret, då hon/han tycker att det är för högt och verkar otäckt. Ett flyktdjur som hästen, känner DIREKT av sin lilla ryttares känslor och att hon/han spänner kroppen. Hästen kommer ju då uppfatta hindret som någonting "farligt", då dess ledare (ryttare), har signalerat detta. En sådan häst kommer till 100 % att totalvägra vid hindret! Följande scenario uppträder då tyvärr alltför ofta. Ridläraren/tränaren säger "gå på den med spöet, så den hoppar ändå, och du visar VEM som bestämmer". Den stackars hästen som har stannat framför hindret för att skydda sig och sin ledare, blir då bestraffad! Den har fått signalen att "här är det farligt, bäst att undvika"! Detta kommer att sänka hästens självförtroende och dess tillit till sin ryttare!!! INTE bra!

Med andra ord så är hästar INTE KORKADE, det är vi människor som är dumma, som inte tar reda på tillräckligt med kunskap INNAN, vi stämmer kontakt med dem.

För att få hästen att lita på människan ska man INTE använda hårda ord!!! Kroppspråket räcker UTMÄRKT och fungerar dessutom bättre, då det är så hästarna till största delen kommunicerar med varandra.

• Testa att viska till din häst istället, det brukar de tycka om.
• Istället för hårda klappar på halsen som smäller, testa att smeka den längsmed hårremmen istället, det får dem oftast lugna.

Hästarna i vårt samhälle har ofta blivit "döva" för små signaler, då man i princip har "gapat" till dem under hela deras uppväxt, både med ord och vårt viftande kroppsspråk. En okänslig och stressad häst går i de flesta fall att få känslig och lugn igen, bara man tar sig tid och försöker förstå vad hästen menar istället för att dumförklara den. En annan sak som jag fullkomligt AVSKYR är alla som pratar i mobiltelefonen och pysslar med sin häst samtidigt!!! Hur kul tycker du själv det är att prata med någon som tittar på TV-inte så kul alls va?

Inte konstigt att hästarna uppför sig irrationellt i vår närvaro, då vi inte har känsla nog eller tid att vara dem nära!

Så avslutningsvis (ett ämne som jag skulle kunna diskutera i MÅNGA fler sidor, men måste avrunda för denna gång) var "MED DIN HÄST" när du är på stallet. Stäng av mobilen (tills du rider ut) eller lämna din häst ifred, om du måste svara i telefonen. Bestraffa INTE hästen för saker den blir rädd och osäker för. Avsluta för hästen "hemska saker" och fortsätt igen en annan dag, då den gjort ett framsteg och TÄNK PÅ följande;

Det är människan som lär sig av hästarna och inte vi som lär dem!

Många kramar från mig (som inte är bitter, bara upplysande) :-)

Lagom till älgjaktens start bestämde vi oss för att släppa hästarna i skogshagen som byggdes under sommaren...detta gjorde vi INTE för att vi ville bli av med våra kära pållar, utan för att den STORA sommarhagen började bli alltför söndertrampad och lerig :-)

Herkules och kompani huserar nu i skogen! De tycker nog att det är blandade känslor att vistas i skogen, men på det hela taget är de nog ganska så nöjda. Herkules "stigfinnar glädje" har ju fått sig ett uppswing i och med den outforskade skogen och han plöjer nya vägar stup i ett. Stora fördelar att ha hästarna i skogen är att de slipper att bli leriga om fötterna, då mycket består av fastmark och torvliknande underlag, samt att de blir OTROLIGT modiga och säkra på fötterna. När man ropar på hästarna kommer de ibland flygandes över stock och sten och det ser ut som om de skulle kunna drösa i backen när som helst :-)

Tack och lov är de betydligt stabilare och smidigare än vad de ser ut och de har endast lyckats med att få små skrapsår.

Herkules som ju är van vid att gå på öppna fält, kände sig nog lite instängd till en början, men har funnit sig väl tillrätta i tassemarken. SKÖÖÖÖNT att han INTE kan gyttjebada denna höst, Hi Hi Hi!!! 

Istället för gyttjebad har Herkules då som vanligt lagt till med att sova i sitt eget bajs-MUMMA!!! Man skulle väl kunna säga att han är något mer skäck än vanligt-USCH!!!

Just nu har han en period varit TOTALT hopplös och har haft fläckar både högt och lågt. I söndags var vi ute på en tömkörningstur i höstvädret. Innan, hade jag försökt att tvätta bort så många fläckar det gick och resultatet blev förvånansvärt bra...trodde jag :-)

När vi varit ute i ca 45 minuter började det att duggregna...Herkules hade även blivit lite varm, då vi klättrade mycket i skogen, vilket ledde till att fläckarna långsamt trädde fram ur hans tjocka vinterpäls, likt spökfläckar!

Som om det inte var nog med att han såg hemsk ut, han STANK VERKLIGEN-tviiiiiii!!! De människor jag mötte som var på "mysig söndagspromenad" rynkade besvärat på näsan, åt min "ädla" springare :-) Herkules var som vanligt nöjd och glad och kände sig RIKTIGT SNYGG-Huah!!! :-) När vi kom tillbaka till stallet försökte jag återigen tvätta hans fläckar, men nu ville de minsan INTE försvinna. Ja, ja, saker och ting kunde ju vara värre, han är ju i alla fall frisk och lycklig! "Skitna hästar, är LYCKLIGA hästar", som Mamma Mat alltid säger-Herkules måste vara ÖVERLYCKLIG ;.)

I måndags var det riktigt höstrusk ute och hästarna fick ha regntäcke på sig i hagen. Tänkte att NU är nog Herkules lite fräschare, men ack vad jag bedrog mig...har INGEN ANING om vad "snuskpelle" hade rullat sig i för olämpligt, men han STANK TORSK-Hmmmmmm??!. Tror inte att vi har någon torsk i hagen, men vem vet? underligare saker har ju hänt...:-)

Igår när Mannen hjälpte mig att mocka inne i Herkules box, kom jag för att hjälpa honom med det sista. Jag undrade vad det var för VEDERVÄRDIG lukt inne i Herkules box, men kunde inte hitta källan till odören. PLÖTSLIGT slår det mig!!! Herkules regntäcke hängde vid hans boxdörr, då vädret var fint igår, och det var ju det som STANK-Fyyyyy bubblan!!! Tror nästan att jag måste ta hem det snart och tvätta av det, för så kan han ju inte lukta stackarn :-)

Om vi får ont om pengar någon gång, kanske man kan sälja honom som "kemisk stridsförning", eller "gödselspridare" då  man får leta efter otäckare odör :-)

Kramar från mig!!!

Herkules VÄGRAR numera att äta sin ishavsalger från Island. Jag var så glad förra året, då jag kom på att hans mage tålde alger. Han åt med god apptit och verkade inte nämnvärt bry sig om att det luktade "gammalt hav" om hans matbunke :-) Nu har tyvärr Herkules ändrat uppfattning och skyr mineralerna som pesten-TYPISKT!!! Står och FNYYYYYYYZZZZZEEEERRRR i krubban och blänger under lugg på den som utfodrar med detta GIFT! 

Nu har han ju blivit RIKTIG bra i magen, mot förra året, så kanske ska jag våga mig på att ge honom något "konstgjort" mineralfoder. Är ju annars ganska emot att trycka i min häst alltför mycket "onaturliga" produkter såsom pellets och grusmineraler, men vad ska man annars hitta på?

Förra året hittade jag ett mineralfoder från Kvarnbyfoder som heter Balansmineral.

Detta mineralfoder är specialtillverkat för hästar som vistas i en stressig miljö (stackars djur) och som fått en känslig mage-SUCK, vad gör vi människor med djuren egentligen? Köpte en liten säck av dessa mineraler förra året och då ville Kung Herkules INTE äta av dem-BLLLÄÄÄÄÄ och FYYYYYY (svängde huvudet upp och ner och fram och tillbaka och fullkomligt SPOTTADE ut maten i boxen, som om det varit rävgift vi gett honom)...det var JUST dessa mineraler som jag upptäckte hade härsknat förra veckan och med andra ord det som jag hällde ut på gödselstacken... som han med god apptit åt upp... :-) KNÄPPGÖK! Kungen vill nog ha sina mineraler vällagrade! Det var verkligen INGET FEL på mineralerna i säg, då de andra hästarna i stallet tyckte om dem. Tror nog att det var Herkules "smak" som som vanligt var lite udda :-) En BESTÄMD Herre, är vad han är!

Funderade ett tag på om jag ska testa att köpa dessa mineraler igen, då han uppenbarligen tyckte om dem nu... :-) ändrade mig dock snabbt då jag såg priset!!! 10 kg för 250 KRONOR på vår foderbutik-GAAAHHHHH!!! Det är nämligen så att om man ska dosera dessa mineraler rätt, behöver Herkules ca 600 gram om dagen och det har tyvärr inte Matte råd med :-)

Sorgligt men sant, har även Matte gränser...:-)

Nu har jag börjat jaga runt bland andra sorters mineralfoder, men känner mig skeptisk. Orsakerna är många, men ska lista de tre främsta orsakerna till min skepsis;

1. Herkules VÄGRAR äta ALLT som smakar salt!
2. Är rädd för att "sandmineralerna" ska lägga sig i tarmarna som grus och inte smälta ner.
3. Rädsla för att Herkules mage inte tål mineralerna.

Tyckte att ishavsalgerna var UNDERBARA (kanske för att jag själv slapp att äta dem), då jag vet att det är en ren naturprodukt och att det han äter faktiskt bryts ner av kroppen!

För många år sedan hade jag flytande mineraler till mina hästar. Dessa hette Chevinal Plus!

Kanske kan det vara något för "Kung Herkules" och hans skeptiska matte. Tror TYVÄRR att han INTE skulle äta av fodertillskottet, då jag har minnet av att de luktar lite grann som tomatsås-HUAH!!! dessutom vet jag inte hur bra det är att ge mineraler som kommer från Irland, då hästarna där lever på en annan flora än vad våra nordiska djur gör? Dock äter ju Herkules lågkallori foder från England (Happy Hoof), så kanske mineraler från Irland skulle skulle komplettera det hela :-)

Happy Hoff är ju egentligen ett helfoder, om man ger det i rätt dos (får i sig rätt mängd med mineraler i kraftfodret). Herkules skulle då behöva äta ca 3-5 kg kraftfoder om dagen och det får jag INTE i honom. På vinterna får han ca 1-1,5 kg om dagen av Happy Hoff och ungefär 15 kg hö (varierar med hur kallt det är ute). Då håller han sig i fin trim och har hela tiden att äta. Det är VIKTIGT för hästar med känslig mage och tarm att HELA tiden kunna pilla i sig grovfoder! Dessutom skapar det lugn hos hästen som är ett "matsökande" djur.

Nu kom jag som VANLIGT in på villovägar...var var vi nu då? Just det ja...

En Matte får helt enkelt fundera på vad en kräsmagad häst, som gald i hågen äter både sniglar och kattskit, behöver för komplement till kosten :-)

Kanske är det så att han tillför kroppen de mineraler som han behöver genom att äta just "SKROT"!!! Vet INTE vad han rimligen skulle få i sig av tex. glasfiber och diselolja, men kanske någon polymer av kolväten, som hans speciella ras behöver :-) Finns ju tyvärr INGEN i Sverige (tror jag), som har en häst av liknande rassammansättning som Herkules! Har i och för sig hört att Herkules ska ha en helsyster i Danmark, hmmmm. Kan vara MYCKET intressant att utbyta erfarenheter med denna Matte eller Husse, vad gäller matvanor och inte :-)

Kramar från en "lätt" förvirrad Matte!

I söndags var det dags att nyttja det UNDERBARA höstvädret med en ridtur. Jag hade först tänkt mig att bara ta en liten kort tur, då Mannen följde med som sällskap, men så blev det inte :-) Herkules var JÄTTEPIGG och "speedade" på bra från första stund. Det var lite blåsigt ute, så jag tror att det var en bidragande orsak till hans pigghet. Vi testade att trava över grusvägen, där vi tidigare konfronterades av ungtjurarna och det gick bara bra. Jag är ju tyvärr fortfarande lite stel och tappade ibland takten, då ryggen inte riktigt orkade, men det påverkade INTE den stabila Herkules. Mitt på vägen mötte vi två andra hästar som oxå var ute på "hösttur" med sina Mattar. Herkules bara tuffade förbi och brydde sig inte det minsta. Så SKÖÖÖÖÖÖNT att ha en häst som ALLTID lyssnar och är trygg. Hade det varit min förra häst jag ridit, hade hon varit tätt i hälarna på  möteshästarna och det hade varit stört OMÖJLIGT att kunna rida iväg själv igen-TRIST var det.

Herkules och jag fortsatte vår trevliga tur mot en närliggande sjö. Där har jag inte varit med Herkules sedan samma dag jag fick mitt ryggskott förra året-Fy! Nu var jag såpass bra i ryggen att jag till och med vågade mig på att galoppera upp för backarna mot sjön. Herkules som var pigg och glad, var inte långsam på att lyda galoppfattningen och susade snabbt iväg! Det är SÅ UNDERBART att kunna galoppera hur snabbt och hur långsamt man vill, utan att känna att man kommer att sitta klistrad vid nästa grantopp :-). Väl vid sjön, var Herkules lite "nipprig" efter den snabba galoppen och skuttade fram som en tossig 1-åring på skogsstigen! När han lugnade ner sig igen skrittade vi nerför backarna, tillbaka till Mannen, som stod och väntade. På hemvägen lät jag inte Herkules galoppera på de vanliga platserna, då jag tyckte att han var tillräckligt "taggad" för dagen. Jag har ju låtit honom galoppera i uppförsbackar ett tag nu, då han ibland haft svårt för galoppskänkeln. I uppförsbackar har han däremot tyckt att det varit naturligt att springa av sig, så då har vi satsat på det :-)

När vi passerade "Mellangården" fick Herkules äta lite fallfrukt som belöning och det var ju GIVETVIS mums för honom. Det skummade gott om munnen och han såg ut som om han fått ett rabiesanfall :-) Innan jag skrittade av honom hade jag bestämt mig för att prova på att fatta galopp på en grusad raksträcka innan stallet. Det var nog över 1-år sedan jag testade det senast, så det var ju lite spännande. Herkules förstod i princip omedelbart och fattade en bra galopp. Tyvärr kom det ett par som promenerade och då kände jag att det var bra att sakta av till skritt igen, så man inte skrämmer livet ur folk-DUKTIGA Herkules. När vi passerade sista backen innan stallet mötte vi ett rart pensionärspar som var ute och cyklade. De tyckte att Herkules var JÄTTEFIN och sa att vi såg ut att passa varandra PERFEKT, sådant är ju förstås SUPERROLIGT att få höra :-) Den gamla damen hade ridit för många år sedan, men slutat på äldre dar, och hon berättade att hon saknade frihetskänslan med ridningen. Det kan jag VERKLIGEN förstå, då jag själv har haft uppehåll på över ett år!!!

Sista biten hoppade jag av och spände upp sadelgjorden, så han fick skritta av sig ordentligt. Han såg trött, men nöjd ut, och det gjorde nog jag oxå :-) Väl hemma tvättade jag av svetten i sadelläget och lade på honom ett täcke, så han inte skulle bli kall och stel i höstluften. Medan jag fixade det sista i stallet fick Herkules stå och äta lite hö på gårdsplanen. Mamma Mat var oxå ute i stallet och donade och betsämde sig för att rengöra kattlådan! Det tyckte även Herkules var en UTMÄRKT idé och följde henne i hälarna bort till containern. Innan vi hann att stoppa honom, hade han tryckt ner HELA mulen i kattsanden och "gojsat runt"-MUMMA!!! BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ, är väl det enda jag kan säga om detta! Tack och lov hade i all fall Mamma Mat hunnit med att sortera ut kattbajset och det mesta av kisset, innan han "Störtdök", så det får vi väl vara tacksamma för :-)

Det blev INGEN hejdå puss på den mulen, kan jag säga...:-)

Kramar från mig!

Igår var det dubbelpremiär för mig och Herkules- Vi red BÅDE i paddocken och ut på en liten tur i BECKMÖRKRET!!! Dessutom var det även premiär för mig att sadla helt själv och att sitta av UTAN stege-det ni :-)

Sedan mitt ryggonda startade i augusti 2008 har jag inte kunnat sadla själv. Detta beror på att sadeln är tung och att det varit jobbigt för ryggen att spänna sadelgjorden. Mannen har ALLTID varit snäll och hjälpt mig med detta, men igår tyckte jag att det var dags att försöka sjäv-och det fungerade KANON!!! Skönt att snart kunna rida helt själv igen, utan uppassning :-) Mannen är ju OTROLIGT snäll som ALLTID ställer upp, men han tycker ju inte att det är så jätteroligt med hästar som jag tycker, såklart :-)

Herkules var på goshumör igår igen och ville hellre stå och kela än att bli tränsad-MUSSLA :-) INTE lätt att få hästen att ta bettet om den INTE vill. Jag funderar på att köpa ett mässingsbett till honom, då han haft det hos sin tidigare ägarinna. Han är ju ALDRIG dum när man ska tränsa, men kan ibland VÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAA ett tag med att öppna munnen, den lille musslan. Detta kan ju delvis bero på att han vill kela hellre än rida och delvis på att han inte gillar smaken på det rostfria betslet. När vi pyntat oss med allsköns reflexer, ungefär som en julgran, satt jag upp med hjälp av stegen, ute på gårdsplanen. Det var redan då kolsvart ute och jag fick tända min pannlampa, för att vi skulle kunna se vägen framför oss. Herkules tyckte att det var JÄTTESPÄNNANDE att traska vägen till paddocken, då han fick gå helt själv i mörkret. Han var absolut inte rädd, mer lite spänd med öronen framåt och VÄLDIGT vaken. Han FNÖÖÖÖÖÖZZZZZZ drake, nästan hela tiden och gjorde ibland små skutt, men värre var det inte. Tror att han känner sig trygg och hemma med sina omgivningar och människor först nu. För en del hästar tar det längre tid att acklimatisera sig, än för andra. Herkules som ju är en "känslig själ" och har bott på samma ställe hela sitt liv, innan jag köpte honom, behövde nog 1 år på sig att mogna.

Var var vi nu då (slinker ofta in på sidospår)...just det ja, paddocken :-)

När vi kom fram till paddocken var ljuset släckt och Mannen fick gå in i stallet och tända. Herkules var JÄTTEDUKTIG och ganska så modig då han traskade in i paddocken. Tror att tömkörningen i paddocken i tisdags var bra, så han hade lite vana av den i mörker. Jag började med att försöka följa fyrkantsspåret och att ställa honom i hörnena och rakrikta honom på lång- och kortsidorna. Det gick bättre i vänster varv, än i det högra, men han försökte RIKTIG DUKTIGT att förstå, utan att bli alltför upprörd. Han blir ju alltid VÄLDIGT PIGG i paddocken och gårdagen var INGET undantag. Man får sitta och göra små halvhalter hela tiden och prata lite lungnande :-) Vi gjorde "stora volter", "stora serpentinbågar" och några "volt  tillbaka", både i skritt och trav, med blandade resultat... Klart att Herkules är lite stel, då han inte ridits i paddock på över 1 år och vad hans Matte är, ska vi inte tala om här :-)

Mannen tyckte dock att det såg trevligt ut och efter ca 20 minuter tyckte jag att det räckte för denna gång. Jag tror att det positiva som mitt ryggskott gett mig, är att Herkules fått nästan ett helt år på sig att bara känna sig hemma och lära känna mig. Hna lyssnar MYCKET BÄTTRE på mig nu än för 1 år sedan och det är ju inte konstigt alls. Tror även att han börjar förstå sig på mer "vanlig ridning" och det är ju klart enklare... :-)

Efter det lilla dressyrpasset skrittade vi ut´en liten premiärtur i mörkret. Mannen fick denna gång gå framför oss, som lite stöd för Herkules, då han kan tycka att det är lite otäckt att passera bron, nedanför stallet. Bäcken dånar och brötar ganska bra här, då den rinner nerför ett litet fall, samt gör vägräckena till bron, vägen VÄLDIGT smal, så hästarna känner sig ofta lite trängda här. Herkules skötte sig exemplariskt hela ritten och var JÄTTETRÖTT, då vi "landade" hemma på gårdsplanen. Hela turen tog knappt en timma, men det var MYCKET nya upplevelser för Herkules.

Innan han fick komma in för kvällsmat, fick han stå på gårdsplanen med täcke och äta lite hö, medan jag mockade och fixade vatten m.m. Efter ett tag hör jag ett underligt ljud från gårdsplanen. Herkules har GIVETVIS knutit upp grimmskaftet och står i godan ro och ÄTER ur GÖDSELSTACKEN-BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Bliden nedan, visar en Herkules tagen på BAR GÄRNING, ätandes ur containern med gödsel!

I lördags förra veckan passade jag nämligen på att slänga ut gamla mineraler som Herkules VÄGRADE att äta för 1 år sedan. De har sedan legat inne i stallet och när jag tittade på dem i lördags, kände jag att de hade härsknat-huah! Lika bra att hälla ut dem i gödselstacken tyckte jag, då de ändå ALDRIG gjort någon nytta... :-)

Jahaja, funderar SKARPT på att servera Herkules kvällsmat i gödselstacken, då det OFTA händer att kraftfoder jag slängt ut, som han VÄGRAT att äta under natten, äts upp av honom direkt ur gödselstacken-USCH :-) Lustigt att han kan äta ALLA typer av "toxic waste", men INTE det DYRA specialfodret som jag köper i foderbutiken :-)

TUR för Herkules att han är en sådan snäll, mysig och SPECIELL häst...ELLER kanske är det just dessa "saker" som gör honom till just den speciella han är :-)

Kramar från mig!

Helt plötsligt förstår vi alla VARFÖR Herkules hela tiden tappar sina skor...han har väl haft boots på sig i hagen i ca 1 vecka nu och bilden nedan visar hur den ena bootsen ser ut efter en dag med Herkules i hagen...

VAD är det egentligen han gör med sina stackars fötter? Vi har sett att han stundtals står på sina egna framhovar, men det kan han väl knappast syssla med HELA dagarna? Tack och lov har jag fått låna en ny boots av Vallackens Matte, tills jag kan köpa nya-TACK!. Nu är det tyvärr fortfarande så illa att vänster framhov är mindre än den högra, efter ALLA gånger han trampat av sig skor och fläkt sig i sömhålen. Jag hoppas att skorna får sitta kvar ett tag nu, så hoven hinner att växa ut igen. Om det inte blir så, funderar jag på att återgå till barfotaverkning och easyboots. Känns dock inte helt bra, då han mestadels går i gräs/lermarkshagar, samt rids på hårda underlag. Detta kan ju vara svårt att få en bra balans i, jag menar att han får mjuka fötter av lermarken och dessa tål ju INTE att trampa hårda underlag-SUCK, svårt det här :-) 

"Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod" :-) Så länge ALLA nära och kära runtomkring är friska och glada, kan ju detta ses som en bagatell. Är dock rädd för att om det fortsätter längre (skotappandet), kan påverka Herkules benställning och rörelsemoment negativt. Kanske ska jag ta kontakt med min förra hovslagare som är expert på "problemhovar", om det inte löser sig av sig självt. Hon är JÄTTEDUKTIG på felaktiga hovbensställningar samt är OTROLIGT noggrann och petig. ja ja, kanske får skon sitta kvar tillräckligt länge denna gång, för att det ska bli bra ändå, Hmmmmmm?

Igår var jag ute och tömkörde Herkules med min vän och hennes ena shetlandsvallack. Jag började tömkörningen med några varv i paddocken, för att se om han bättrat sig något från förra årets KATASTROF :-) Han var faktiskt RIKTIGT duktig, men var lite smårädd för saker som låg utmed paddocksstaketet. Han kunde svänga och göra volter (kanske inte helt runda, men dock), både i skritt och trav och det är ju sannerligen framsteg från tunnmejningen förra gången... 

Ibland försöker Herkules att gå med huvudet i backen då man tömkör och rider. Detta gör han då det blir jobbigt att hålla formen korrekt. Jag brukar alltid klatscha lite försiktigt med tömmarna mot hans sidor, då han gör så, men igår blev det inte så bra... Då det var bäcksvart ute, hade han fått på sig reflexridtäcket. Då jag klatschade med tömmarna, SMALL det verkligen till och Herkules blev JÄTTERÄDD!!! han kastade sig framåt och frustade högt-STACKARN!!! Det var ju INTE meningen att korrigeringen skulle bli riktigt så våldsam och då han som vanligt vet att han gjort fel, blev han riktigt skamsen efteråt-USCH vad jag fick dåligt samvete :-(

Resten av turen tillsammans med kompisen och shetlandsvallacken uppskattade han dock och han var riktigt pigg och glad. När vi kom tillbaka till stallet lommade han nöjd in i sin box och åt sin kvällsmat och 2 fjäskäpplen från en Matte med dåligt samvete :-)

Kramar från mig! 

I onsdags hade jag bestämt mig för att rida efter jobbet. Jag hade till och med förberett så jag kunde äta en tidig middag på jobbet för att slippa laga mat då vi kom hem. Med andra ord var jag väl förberedd, tyckte jag...När jag tar in Herkules från hagen har han GIVETVIS trampat av sig en sko IGEN-GAAAAHHHHHHHH!!!! Som väl var hade även Hingsten trampat av sig en sko tidigare i veckan och Mamma Mat hade bestämt tid med honom, just på ondag kväll. Ha Ha, den här gången kom Herkules inte undan från sin motion, trots smarta tilltag som att trampa av sig en sko. Bara 20 minuter efter jag tagit in honom från hagen dök Hovis upp och slog på tappskon igen. Nu får Herkules tills vidare ha boots på sig i hagen, för att se om det hjälper mot det evinnerliga skotappandet. Han har ju så långt övertramp, så vi tror att han trampar av sig skorna, framförallt i nedförsbackarna, då hagen är så kuperad. Ska som sagt i tidigare inlägg, även inhandla easyboots till honom, så jag har ett reservhjul :-) Har INTE råd med tappskor för 250 kronor/gång 2-4 gånger i månaden :-)

När skon väl var på plats igen, hade det redan blivit mörkt ute-TYPISKT. Jag bestämde mig för att tömköra istället, då jag inte vet hur mycket Herkules har blivit riden i mörker innan jag köpte honom. Då hans förra ägarinna var mammaledig och annars arbetade hemifrån, tror jag nog att hon passade på att rida i dagsljus-LYCKOST :-) Herkules tyckte först att det var lite otäckt att gå före Matte på den mörka vägen, men fogade sig strax och arbetade på JÄTTEBRA. Vi travade en hel del och han tuffade på som ett litet lokomotiv. KUL att han tycker så mycket om tömkörningen!!!

När vi kom tillbaka från turen, såg han riktigt trevlig ut. Lite uppdragen om buken...Mamma Mat höll precis på att väga Hingsten med Hööks viktmåttband. Där gläds man ALLTID åt att han har gått upp i vikt, då han var OTROLIGT mager och tyvärr inte välskött alls, då Mamma Mat fick hem honom. Nu är han högst VÄLMÅENDE med blank päls, pigga ögon och en go mage :-) Herkules å andra sidan var så fet när han kom att han knappt och kunde komma ur transporten :-) Har arbetat med hans matsedel nu i ett år och ÄNTLIGEN börjar han arta sig. Han har ju en liten gosig hängbuk, men det är det inte så mycket mer än att muskla bort vid ridning. I alla fall tyckte jag att vi kunde testa att väga även mitt "smäckra fullblod" :-)

Viktmåttbandet räckte INTE till...Ja ha ja, viktmåttband tillverkade för hästar av ICKE arbetshästmodell :-) Herkules tittade lite förolämpat på mig och Mamma Mat, då vi försökte strama om bandet runt hans mage och kom fram till att han väger åtminstonne MINST 600 kg-SNUTT!!! kanske inte så konstigt med tanke på vilka raser som ingår i honom, Fjordhäst-New Forest och Tinker-Lippizzaner :-)

Kramar från mig!

I måndags var Herkules OTROLIGT kelig. Jag tror nog aldrig att han har varit så kelsjuk sedan han kom till mig. enligt hans förra Matte var han snäll och vänlig, men inte särskilt kelen, men det har vi ALDRIG märkt hos oss. Herkules tycker mycket om att kela, på sitt Herkules vis. Det innebär oftast att komma med sitt STOOORA huvud och lägga mulen på axeln, eller mojsa med en smutsig mule mot bröstet, så man blir SUPERSMUTSIG-MYSIGT tycker Herkules. Han brukar även tycka att det är väldigt trevligt att bli kliad i öronen på bogen och under magen. Det tyckte han inte heller om då han kom till mig. Han stod blickstilla, men fick aldrig någon "myrsloksmule" som hästar får då de tycker att något är skönt. Nu njuter Herkules av att bli kliad i fulla drag och han får ALDRIG nog :-)

I måndags kväll hade jag egentligen planerat in 7-games (NH-övningar) i paddocken och kanske lite longering, men Herkules tyckte något annat. Han var lite stissig då vi kom till stallet (älgvarning), men lugnade sig strax, då han fick lite hö i boxen. Jag böjade som vanligt att borsta honom och då slutade han omedelbart att äta och la sitt stoooora huvud på min axel och började dra i stropparna till min kapuschong. Detta tycker Herkules är en ROLIG lek. Han drar tag i dem med tänderna, backar och släpper dem ca 10 cm bort och då fjongar de iväg eftersom det är resårband. Sedan ville han bli kliad i öronen och under magen. Han stod strax och sov och jag stod bara bredvid honom och klappade honom lungt längsmed halsen. Efter ca 20 minuter började jag långsamt att borsta honom och han suckade och fortsatte att sova. Då jag kom till huvudet och pannluggen, sänkte han sitt huvud så långt ner i backen och blundade att det nästan var svårt att borsta ut luggen. I vanliga fall tycker Herkules att det är "högst onödigt" att borsta man och pannlugg, men i måndags kväll tyckte han att det var JÄTTEMYSIGT. Jag fick rett ut hela manen (och det vill inte säga lite när det dessutom är fullt av lerklumpar i den) och pannluggen och pillade bort alla små stövkulor i pannan på honom. Då klockan närmade sig tjugo i nio, märkte jag att Hingsten och Vallacken ville ha sitt kraftfoder. De hade stått och mumsat hö hela tiden då jag borstade Herkules, men de hade saknat sitt kraftfoder :-)

Det var nästan lite synd att väcka Herkules som stod och "hästesov" i sin box, med underläppen hängandes av avslappning, efter den ca 2 timmar långa rykten. För att väcka honom, satte jag fram en bit knäckebröd framför mulen-det gjorde susen :-) Jag släppte Herkules på gårdsplanen, så han fick "rensa i diekena" medans jag ordnade med hans och kompisarnas kvällsmat. Det är väldigt smidigt att ha en häst som kan reda sig själv och som aldrig går iväg långa sträckor. Vet inte om det delvis beror på "feghet", men tror att det mesta beror på att han faktiskt trivs med att hålla sig i närhet till oss andra. Det längsta han gått utanför stallplanen är till infarten mot grannens gård och det är bara ca 20 meter från gårdsplanen. Då jag donat färdigt med maten, ropade jag in Herkules som GÄRNA kom tillbaka för att äta sitt kraftfoder och kissa på den nyupplagda halmen :-)

Han har en förmåga att kissa DIREKT han kommer in för att äta kvällsmat. Matte hade tyckt att det var mer ekonomiskt om han hade valt att kissa INNAN han kom in, men, men, så är det :-) Herkules tycker även om att äta samtidigt som han kissar. Ett tilltag som jag tidigare endast har sett hos vissa av mina Shettisar. Shetlandsponnyn är en UNDERBAR ras med OTROLIG självdistans och intelligens. Jag saknar att ha en Shettis, så det är tur att Herkules gör sitt yttersta för att fylla även detta tomrum :-)

Kramar från mig!

På sistone har jag börjat tömköra Herkules mer och mer. Jag tycker det är ett UTMÄRKT komplement till ridningen. Dels får han träna upp sitt självförtroende genom att gå först och dels kan jag enkelt se hur han jobbar och korrigera detta med enkla medel. När jag tömkörde honom för första gången för ca 1 år sedan, var han väl inte direkt lyhörd...

Den annars så lyhörda och obrötiga Herkules betedde sig som en "ångvält size large" och hade INGEN broms och absolut NOLL styrförmåga. Det var en intressant tur vi hade, då Matte med sin då onda rygg släpades efter ångvälten direkt på asfaltsunderlaget..."burn some rubber, eat my dust", var Herkules melodi :-) Jag testade även att tömköra honom i paddocken, men det var faktiskt en ännu större katastrof :-) Jag hade ställt upp lite oljetunnor som jag tänkt köra slalom imellan, för att träna upp hans lyhördhet. ICKE att Herkules ville vara med på sådant fjanteri!!! Han mejjade helt enkelt ner samtliga tunnor och det bildades djupa släpspår i paddocken av mattes nedgrävda fötter som försökte bromsa ångvälten-PUUUUHHHH!!!

De flesta hade väl kanske gett upp efter några turer, men det är lyckligtvis så att Matte har större tålamod än den lilla ångvälten, MOHAHA!!! För några veckor sedan bestämde jag mig sonika för att testa att tömköra på nytt (se tidigare rubrik "tökörning och långpromenad"). Då hade han inte tömkörts sedan i december 2008 och jag tyckte att det var dags att börja om på nytt. Herkules har ju även lugnat ner sig kopiöst de senaste månaderna och det känns som om det är först nu han är RIKTIGT trygg och hemma. Jag fick sällskap av Vallacken på "premierturen" och se, det gick ju riktigt bra. Undantaget var väl att han vid ett kraftigt regn, börjde gå som en "parallellräka", men det gick snabbt att räta ut, då regent lugnade ner sig igen :-). De senaste tre gångerna har vi faktikst varit ute och tömkört helt ensamma, till och med i skymningsljus! Herkules verkar fatta vinken nu och tycker det är JÄTTEROLIGT att knata på i selen. Enligt tidigare ägarinna har han tömkörts mycket innan han reds in, men det är ju ca 5 år sedan, så det är ju OK att han varit lite ringrostig. Igår var han lite extra uppspelt, då jag tror att han hade vittring på HORNFÖRSEDDA varelser. Han FNÖÖÖÖÖÖZZZZZZZZZZ riktigt hårt och högt några gånger under turen, men var annars lyhörd och pigg. Han är mycket piggare när man tömkör och rider än när man är ute och promenerar. Tror att det beror på att han får gå först och tycker att det är mer spännande än att släpas runt bakom Matte :-)

Nu har vi till och med börjat träna på att göra volter samt att förflytta sig i sidled och det fungerar ganska så bra. Han har lättare för sidförflyttningar åt höger, än åt vänster och det är likadant i ridningen. Tror att det beror mycket på att han mest hanterats från den sida och därför är vanare vid det.

DRÖMMEN hade ju varit att kunna spänna honom framför en vagn i framtiden, men vi får väl se hur det blir med det. Jag tänker skynda långsamt och det viktigaste är ju att han känner sig 100 % trygg och nöjd med sin uppgift. Funderar dock på att prova och dra ett bildäck efter honom senare i höst/vinter om han fortsätter att uppföra sig som han gjort nu. Då får han ju känna på lite tyngd bakifrån, samt ha draglinor mot benen. Tror att en häst som är bygd som Herkules skulle må MYCKET BRA att få dra en vagn, stockar eller dyligt, då hela hans kropp är som skapt för det. Även mentalt brukar hästar bli nöjda och stolta, då de får arbeta som de gjorde förr i tiden. Det är nästan som om de behöver få ta i med hela sin råstryka ibland för att vara riktigt lyckliga och tillfreds.

Kramar från mig!

Så har då hösten kommit till Sverige...som om vi inte har haft höst i snart 5 månader ;-) Vad jag menar med höst är att hästarna har fått börja komma in vissa nätter, och det tycker de är JÄTTEMYSIGT!!! Senaste två nätterna har det till och med varit såpass kallt att vi fått skrapa bilrutan innan vi åker till jobbet. Egentligen är väl vädret såpass OK fortfarande att de kanske skulle kunna vara ute, men då hästarna har lite olika småsaker att tampas mot, får de komma in på natten. Stackars Hingsten har precis haft en hovböld, som Hovis har grävt bort och ska därför inte gå och bli för blöt och lerig om hoven. Då han faktiskt är 18-år och Varmblod oxå, har han även lätt för att frysa och det är ju inte så bra. Herkules och Vallacken skulle kanske kunnat gå ute lite längre, men då de är ganska runda om magen, och temperaturen kryper ner till noll på natten, får de komma in för fångriskens skull. Då gräset blir kallt och fryser till under natten utsöndrar det "fruktan" (en sockerart) som gör att gräset inte ska vissna och dö. Det är just fruktanet som är fruktat (hi hi hi vad roligt det blev) då det gäller fång hos hästar.

Nog om detta, ett glatt gäng är det som står vid grinden på kvällen och väntar på kvällsmat och mys!!! Herkules har i år även fått sig en reflexgrimma och ett nytt regntäcke. Hingsten skyggade först bort från Herkules då han glad i hågen klampade fram mot honom med sin reflexgrimma. Man kan ju lungt säga att den syns... Matte och Husse tyckte att det var skönt att Herkules fick en reflexgrimma efter förra vinterns bravad, då Herkules och Vallacken sprang lösa och var borta några timmar. Vi har ju i och för sig en bra bit till stora vägen, men då det är mycket skog och även en del våtmarker i trakterna, känns det toppen att ha en reflexgrimma som ficklampan kan träffa på långt avstånd!

Kramar från mig!!!

Nu kan jag ÄNTLIGEN börja rida bättre och bättre. Det har varit några korta skritturer ett tag nu, vilket har övergått till korta pass i trav med lättridning och i förrgår även två korta galopper-HURRA!!!! Kan inte beskriva känslan av hur UNDERBART det är att äntligen få rida sin kära häst igen efter ca 1 års frånvaro. Herkules är JÄTTEDUKTIG och det märks att hans medryttare gjort ett gott arbete med honom. Hon har nu gjort ett uppehåll i ridningen, då hon ska ha barn i februari. Vi saknar henne, men kanske kommer hon tillbaka i framtiden igen :-)

I förrgår då vi var ute och red i det sköna höstvädret följde Mannen med och promenerade. Vi tog vägen till "Mellangården" och det var lungt och skönt. När vi kom fram till en lång grusad raksträcka tyckte jag att Mannen kunde vänta i början av den, då jag funderade på att rava nerför vägen. Då vi ridit ca 30 meter på vägen, ser jag att de har släpt ut kor och ungtjurar på ängen PRECIS intill där vi red-GAAAAAAHHHHHHH!!! Herkules älskar ju inte kor direkt och det gör inte Matte heller, då staketet de hade bestod av en tråd med en höjd av ca 50 cm-FYYYYYYYYYY!!!! Korna såg dock ut att hålla sig på bra avstånd, så jag tänkte att det här blir ju INGET problem!!! Då vi kommit halvvägs på den ca 200 meter långa grusvägen (finns heller ingen möjlighet att vika av åt något håll, då vägen gränsar mot kossorna i ena långsidan och mot en allé i andra långsidan) börjar tre av de svarta ungtjurarna att rusa mot oss med huvudena sänkta-SHIT, SHIT, SHIT, var det enda jag hann att tänka-nu DÖR vi!!! Herkules som är en pärla, tog dock det hela med ro. Han fnözzz lite drake och drog sig så långt mot allén han kunde, men fortsatte ändå i maklig skritt! Kokräken gav strax upp sitt tilltag till att vara hotfulla och följde oss en bit längsmed staketet innan de återgick till att beta-PUUUUHHHH!!! Tror inte att tjurkalvarna var elaka egentligen, de var nog mest spralliga och nyfikna, men det spelar ingen roll, då de bara har ett staket på 50 cm!

När vi väl kommit över ängen gick vi igenom "Mellangården". Där fanns det fallfrukt på marken som Herkules belönade sitt coola jag med-MUMS! Vi red bara en lite bit till efter gården, mest för att se att inte kalvarna stod kvar och hängde vid staketet, innan vi red tillbaka igen. Mitt på grusvägen, ungefär där tjurarna tidigare kommit rusandes, växer ett vildäppelträd. Då vi passerade trädet på tillbakavägen, föll ett litet stenhårt och troligen surt äpple från trädet och landade perfekt framför Herkules stora hovar-TVÄRSTOPP, ska ÄTAS, nam, nam, nam :-) Jag hade ju helst sett att vi fortsatte längsmed grusvägen, så inte kornna skulle få för sig att busa med oss igen, men Herkules tog det med ro och tuggade i sig sit sura äpple-NÖJD!!! När han hade ätit klart, manade jag på honom i trav och vi avslutade vägen med några galoppsprång-mysigt! Väl hemma igen var jag nog lite belk om nosen, men det känns skönt att ha en så trygg och snäll häst som Herkules. Min ridrädsla som jag fått av min förra häst börjar ebba ut mer och mer, då man märker att så länge man är lugn skulle Herkules gå genom eld och vatten!

Kramar från mig!!!

Herkules har ju lyckats med bravaden att inte bara tappa sin ena sko, utan bägge!!! Typiskt, då han med sina runda platta hovar blir JÄTTE hovöm. Jag som precis hade börjat att trava igen på våra små korta ridturer har fått tsälla av honom i snart två veckor. Detta beror ju givetvis oxå på att vår stackars Hovis har gått och blivit sjuk. Stackarn har fått fel antibiotika två gånger och har därför inte tillfrisknat ännu. Om han inte kan komma idenna vecka har i alla fall vår gamla Hovis lovat att ställa upp och sko våra hästar, då det inte går att vänta mycket längre nu. Funderar skarpt på att köpa easyboots till Herkules i framtiden, så han kan ha ett reservhjul och ändå gå att rida tills Hovis kan komma.

I fredags hade jag inne Herkules och borstade och mös lite med honom. Mamma och Pappa Mat har precis köpt en hästtransport som står på gårdsplanen. Herkules har tidigare inspekterat den från utsidan, och innan jag hann att stoppa honom tog han sig en liten smakbit på den övre luckan på baklämmen-HERKULES-Fyyyyyyy!!! Medan vi stod och borstade på gårdsplanen kom Vallackens Matte med Vallacken och skulle träna på att lasta honom. Herkules blev mäkta imponerad då baklämmen fäldes ner på transporten och försökte kliva på då Vallacken hade gått in i transporten. Jag fick hejdat honom, då det inte är så käckt att två hästar går in i en transport som inte är kopplad för en bil, samt att det var ju meningen att Vallacken skulle träna. Herkules gav snabbt upp och började istället pilla i gräset på gårdsplanen. Då Vallacken klev ur transporten igen (han har VERKILIGEN blivit duktig och lugn tack vara all träning hans Matte har lagt ner på honom) frågade jag Mamma Mat om det var OK att jag testade att lasta Herkules? Jag har ju aldrig lastat och kört iväg med Herkules och jag var spänd på att se hur han skulle reagera. Senast han åkte transport var ju 1 juni 2008 och det var då han hans förra Matte levererade honom till mig. Jag ledde fram Herkules mot transporten. Han verkade inte lika nyfiken på att kliva på längre, då inte Vallacken var kvar i transporten. Han verkade i och för sig inte rädd heller, mera ganska ointresserad av alltihop :-)

Kramar från mig! 

Förra veckan beslutade jag mig för att återigen testa att tömköra Herkules. Dån han var så OTROLIGT pigg och stissig senaste gången vi tömkörde, har jag faktiskt inte vågat mig på att prova igen förrän i lördags. Valacken följde med på turen och det var nog bra som ett extra stöd för Herkules som på det hela taget skötte sig riktigt bra. Det var vid ett tillfälle som det plötsligt började blåsa och regna ganska kraftigt och då blev han plötsligt "parallellräka" och gick böjd på tvären i ca 50 meter innan jag hann få ordning på honom, men annars var han inte alls så stressad som i höstas. Han har dock lite problem med att lyda tömtagen och tycket att det är lite svårt att förstå vad jag menar, när jag vill att han ska byta sida på vägen osv. Under turen blev han i alla fall bättre och bättre på att lyssna på sin Matte. Då vi närmade oss stallet passerade vi genom skogen intill skogshagen som vi byggde i somras. Då tyckte Herkules att han själv skulle få bestämma vägen, och innan jag hann få stopp på honom älgade han över en gärdesgård och mejjade ner ett ganska stort träd :-)   Tack och lov utför han ju dessa manöver i ganska maklig skritt, så man kan ju ändå hänga med i svängarna :-)

På måndag kväll fick jag och Mannen för oss att ta en långpromenad med Herkules. Vi gick "tippenrundan" som jag inte har gjort på säkert 15 år. Tack och lov så hade jag ändå kvar lite av mitt lokalsinne, så vi hittade fram utan problem. På vägen stötte vi på en av Herkules artfränder, en Tinkerhäst! JISSES  tror ALDRIG att jag sett en fetare häst i mina dar!!! Den var så bred att vi knappt kunde mötas på stigen. Mannen frågade lite förskräckt om man verkligen skulle rida på en häst som var så fet och det kan man ju faktiskt undra, kan ju inte vara bra för hjärtat. Det positiva med detta möte var dock att Herkules istället såg OTROLIGT elegant och smärt ut! Då vi kom tillbaka från turen fick Herkules prova sina nya retrotränsdelar och jag tycket att han blev JÄTTEFIN! Eller vad tycker Ni?

I tisdags upptäckte Valackens matte att Herkules hade tappat en sko IGEN!!! Helt OTROLIGT vad han dräller skor just nu. Hovslagaren har satt på 5 tappskor på 7 veckor-BILLIGT för Matte-INTE :-) Troligen beror skotappandet på att vi öppnat upp en del av hagen som de tidigare inte har gått på. Här finns det en brant nedförsbacke, där hästarna nästan sitter på hasorna och jag tror att det är då som de råkar trampa av sig skorna på sig själva. Valacken och Hingstens skor behövde oxå justeras, då Hingsten råkat trampa sig själv under ridtur och Valackens bakskor glappade. Vår hovis gör STOOOORA pengar på oss :-) :-) :-) .

Igår kväll var så hovslagaren ute IGEN för att sätta på och justera skor. Hästarna tog som vanligt det hela med lugn och när skorna väl var på plats, tog vi oss en kvällstur mot sjön med hästarna. Jag passade återigen på att tömköra Herkules och igår var han JÄTTEDUKTIG. Kunde till och med svänga (åtminstone de flesta gånger man bad honom) och vi lyckades även trava lite och få stopp igen :-) På vägen till sjön passerar man en gård, där det låg massor av äpplen på marken. Herkules och hans vänner gick ju givetvis inte att stoppa i fråga om äpplen och alla tre mumsade så det skummade om munnarna. Värst var ju såklart Herkules som försökte trycka in 3 ÄPPLEN på en gång, men det fungerade inte riktigt och besviken fick han lämna ett äpple på vägen :-)

Kramar från mig!!!                                                                                      

Allt sedan jag skaffade min första egna häst (var väl ca 15 år gammal) ville jag ha ett svart träns med mässingsbeslag både på pannband och nosgrimma. Jag blev ÖVERLYCKLIG då jag hittade ett sådant träns i shetlandsstorlek till min dåvarande häst Trazzel. Visserligen var beslagen av silver och inte mässing, men det var ju bättre än ingenting. Nu verkar det dock som om dessa träns är OMÖJLIGA att få tag på, såvida man inte kan tänka sig att ha en pullarnosgrimma och inte en aachennosgrimma, som jag vill ha. Dessutom är det svårt att hitta dem i svart. Givetvis har jag bestämt mig för att Herkules skulle vara JÄTTESNYGG i ett sådant träns och har därför letat efter ett sådant i storlek full. Hittade tillslut ett märke som sålde ett liknande träns, men då kostade det ca 1800 kronor och det tyckte jag var lite väl häftigt för min "hobby ridning".

I förrgår var jag dock inne och tittade på hästnet och där fanns det!!!! Precis ett sådant träns som jag ville ha-HURRA!!! Visserligen begagnat, men det är ju det som är charmen med det hela-riktigt retro! För 130 kronor fick jag både pannband och aachennosgrimma och det kommer redan i nästa vecka. Han kommer bli såååå fiiiiin i sina nya tränsdelar.

I tisdags kväll var jag och Herkules ute på en liten ridtur. Det gick jättebra och han var riktigt duktig. Vi testade till och med lite öppnaövningar på grusvägen, samt lite sidoförflyttningar över vägen och det gick kanon. Tyvärr har jag fått lite ont i min ischias igen efter ridturen, men direkt den blir bättre, ska jag ut och rida igen!

Kramar från mig! 

Nu blir det RIKTIGT många bilder i bloggen, men jag bara MÅSTE visa er dessa bilder av Herkules, som Mannen tog en av de riktigt varma sommardagarna i år. Då det är så varmt brukar jag alltid duscha av Herkules med vattenslangen. Då står han blick stilla på gårdsplanen och blundar och njuter när vattnet rinner längs hans "tunna" till kropp! Man kan se att han verkilgen njuter av sandbadet efter duschen och jag måste säga att Herkules har en skön stil, eller vad tycker ni? :-)

SKÖÖÖÖÖNT sa Herkules, nu är jag tillbaka till mitt rena och fina jag igen :-)

Kramar från mig!!!

Igår passade jag på att mocka ur Herkules box, då de flesta av kattungarna nu har fått nya hem. USCH vad sorgligt det är när de små liven åker, men det är roligt oxå att de får bra hem såklart! I boxen hittade jag lite sorkrester som kissarna har festat på samt annat lite smått och gott som man inte behöver nämna vid ord :-)

När mockningen var klar gick jag för att hämta Herkules. Han har ju som sagt slagit dank en del i sommar och detta har gjort att den annars MYCKET väluppfostrade Herkules har fått små egenheter för sig. Bland annat har han blivit buffig med sitt huvud!!! Gillar INTE jag och Mamma Mat. Vi tror nog att det till stor del beror på att han testar oss lite var gränserna går, samt att de har ju fått kvällskraft i hagen varje kväll hela sommaren, och det har ju varit under olika kontrollerade former, beroende på hästarnas humör :-)

Nu har de dock funnit sig till rätta med utfodringsrutinerna och ställer snällt upp sig på rad vid vattenkaren för att få sin spann. Matglada Valacken och Herkules har till och med slutat att attackera stackars snälla Hingsten, för att ta hans mat. Han får ju så mycket mer mat än de innan nämnda fetknopparna, då han behöver det för att hålla hullet. Valacken och Herkules tycker givetvis att det är mäkta orättvist och har försökt med diverse knep och attacker hela sommaren. Nu tycks de ÄNTLIGEN ha gett upp och har insett att det inte ger dem några fördelar.

Med andra ord är det slut på latdagarna för Herkules del och en viss uppfostran och finputsning behövs inför höstens träningar. Då Herkules är så snäll brukar han få gå lös på gårdsplanen när man borstar. Han har innan fått äta vid dikeskanten och strosat runt lite och nosat och bökat (som han ÄLSKAR). Nu blir det dock andra bullar för herren igen, då han återigen ska få lära sig att stå still UTAN att äta, då Matte borstar honom. Jag tror att det är bästa sättet att finslipa honom på igen, då han faktiskt inte har så mycket emot att bara stå "rätt upp och ner" med grimskaftet om halsen, samt kommer jag i en dominant roll, då jag bestämmer hur han ska uppföra sig.

Igår var han jätteduktig och stod i princip still hela rykten. Efter borstningen stod jag, Mamma Mat och Herkules och småpratade och han blev riktigt avslappnad, se hur mulen hänger :-)

Efter pratstunden gick vi på en promenad i ganska maklig takt, då jag tror att Herkules har lite träningsvärk sedan hans medryttare red honom i söndags.

I uppförsbackar tycker Herkules att det är jobbigt att vara på promenad och vill gärna ta en andningspaus med sin STOOOORA mage. Ps. han är egentligen inte inåttåad, utan står som en "pottasork" Ds.

Efter promenaden var Herkules nöjd med att få sin kvällsmat och sedan gå ut till kompisarna i hagen igen!

Kramar från mig!!! 

Herkules har haft en fantastisk sommar (enligt honom i alla fall)... :-)

Han har nämligen fått vila mer eller mindre hela juli. Det var väl inte riktigt tänkt att det skulle bli så, men då jag fortfarande har problem med att rida vissa dagar och hans medryttare hade semester i juli, blev det sommarlov för herren i fråga.

Dessutom har Herkules lyckats med bravaden att flänga av sig framskor i tid och otid. Han har nu blivit skodd 4 gånger på 7 veckor-GAAAHHHHH!!! Tur att hovis kan ställa upp och sko i tid och otid, då han blir så ENORMT hovöm utan framskor, stackarn!

I början av våren/sommaren var det väldigt varmt och torrt under en längre period. Detta gjorde att hästarna fick en del torrsprickor i hovarna-USCH! Efter detta har det ju regnat och regnat i mängder och givetvis har det ju bildats gosig lera i hagarna vilka suger fast och rycker loss hästarnas skor.

Tack och lov verkar det som om hans sprickor nästan har vuxit bort nu i och med senaste skoningen i fredags morse.

På min semster hann jag i alla fall med att ta en mycket kort men trevlig ridtur på Herkules ner till bron och hem igen. Det var UNDERBART att sitta på honom igen efter det att jag senast red i oktober. Nu hoppas jag att jag ska kunna rida i alla fall 1-2 dagar i veckan, med små korta turer, tills jag får tillbaka mina ridmuskler i ryggen igen!

Kramar från mig!

Nu har hästarna haft några sköna dagar på betet. Då vädret varit svalare och det kommit små skurar, har hästarna börjat leva upp och ser nöjda och glada ut igen.

Värme i alla ära, men det har kanske varit lite väl varmt de senaste veckorna. För två helger sedan byggde vi en stor skogshage till hästarna, där vi tänkte att de skulle få strosa i skuggan på dagarna och ha det svalt och skönt...ack vad vi bedrog oss :-)

Hästarna höll på att gå under i skogen av insekter!!! Gisses vad insekter det dyker upp när det finns lämpliga offer att sätta sina små kalla flugben på. Dessutom kryllade det helt plötsligt av både blinningar och hästbromsar, så det vi trodde var en god gärning för hästarna visade sig vara mer eller mindre totyr! De hade kommit springades till Mamma Mat och sett helt förstörda ut efter bara några timmar. Skogshagen får därför vänta till i höst, men då kommer den vara utmärkt för dem att strosa i. Det finns mycket att upptäcka och äta och små mysiga gläntor att stå och sova i.

Herkules hovar växer som jag tidigare berättat OERHÖRT snabbt! Specielt nu på sommaren verkar de få extra fart och energi. Då han dessutom har tendens till hovar som "flyter ut", blev jag lite stressad då vi oridnarie hovslagare inte kunde komma förrän 2 veckan i augusti-GAAAAHHH!!!

Tack och lov löste det hela sig väl. Det var ju bara ca 5 veckor sedan de fick nya skor, men Herkules höll redan på att växa ur sina dojjor och dessutom hade han fått lite hovsprickor på grund av tidigare sömhål-USCH! Min kompis hovslagare kunde dock komma igår och fixa hans fötter, så det var ju JÄTTESKÖNT! Snabbt gick det och Herkules stod som ett ljus hela tiden. Efter skoningen smörjde jag hans hovar med Cornucresin, som är en salva som jag faktiskt tror på.

Fick tipps om den på Ale djurklinik, då jag var där med ett 2-årigt shetlandssto som jag hade fåt white line disease på-FY KATTEN, det var hemskt, stackars lilla Nova! Salvan smörjer man in på kronranden och det stärker hovarna och får dem att växa snabbare. För Nova fungerade det bra, så nu får lille Herkules oxå en dos :-) Jag är annars ganska skeptisk till hovkrämer osv. vilket även gäller body lotion osv. för oss människor. Jag tror att ju mer sådant man tillför, dessto svårare får hoven/huden att själv producera fukt. Dock får undantag gälla, då man tex haft en så lång värmeperiod som det varit nu.

Efter skoningen passade jag på att rycka manen med en trimkniv. Då Herkules är en känslig herre, trodde jag att han skulle tycka att det var obehagligt, men så var INTE fallet. Han njöt i fulla drag av att bli trimmade och det kliade nog gott i hårkammens botten då jag drog med trimkniven genom den. Resultatet, går att beskåda på bilden nedan (ingen toppenblid tyvärr). En lite jämnare och mindre stripig man, men med typiskt Herkulesruffs ändå :-)

Han ska ju inte se ut som någon utställningshäst direkt, men lite välfrisserad man, kan man ju ha ändå!

Kramar från mig!

Igår ringde Herkules medryttare och berättade att Herkules fått värmeslag...stackars liten.

Hon hade bara ridit en kort bit från gårdsplanen då hon märkte att Herkules var trött och matt och slokade med öronen. Hon satt genast av och gick hem med honom, där Mamma Mat väntade. Herkules var skållhet och de hjälptes åt att spola av honom med kallt vatten och tvättade ljumskar och andra ställen med körtlar och tunn hud. Efter ett tag började han återhämta sig och mumsade på en hötot de givit honom. Han hade lagt mulen tungt mot Mamma Mats axel, som ett tack över deras tilltag :-) Sötingen!

UNDERBART att ha en så ansvarsfull och lyhörd medryttare att hon bara sitter av och går hem med honom-TUSENTALS TACK!

STORT TACK även till Mamma Mat, som ställde upp att duscha och pyssla med Herkules, vad skulle vi göra utan dig!

Jag trodde att det skulle vara jobbigt att låna ut Herkules, då han är min ögonsten, men då jag vet hur väl han tas om hand, känns det bara roligt att även någon annan får glädjen av honom.

Jag tog en tur till stallet lite senare för att försöka truga i herkules salt. Har aldrig haft en häst förrut som totalvägrar att äta salt!

Inte så käckt när det är så varmt som det är nu på dagarna. Jag har till och med köpt elektrolyter till honom och blandat minsta dosen i kraftfodret, men han känner det direkt och vägrar då att äta-INTE typiskt för Herkules direkt :-)

Igår tog jag ut hans saltsten i hagen och knackade sönder den mot en av stolparna i hagen. Jag var lite elak och sträckte fram en ca 2X2 cm stor saltbit tillsammans med en morot och vips hade han tuggat i sig både salt och morot-Hi Hi Hi, överskatta inte Mattes list :-)

Tyvärr spottade han ut en del av saltet igen, men han fick i alla fall i sig något. Då jag sedan skulle lägga resten av den uppknackade saltstenen i saltstenshållaren i hagen, blev Herkules nyfiken på vad för gott Matte hade i handen. Jag sträckte fram en del av saltstenen och han tog sig ett rejält bett och SVALDE faktiskt allt, till Mattes STORA lycka!!!

Nu har han nog fyllt på sin saltdepå för några varma dagar till :-)

När jag var påväg ut ur hagen såg jag Herkules gå med raska kliv mot vattenkaret, han var nog ganska så törstig :-)

Såhär beter sig en nyduschad och lycklig Herkules då han kommer ut i hagen... :-)

Hmmm, kanske ska jag rulla mig...

Jag tror bestämt att jag gör det :-)

Skak och rusk! Nu känner jag mig som mig själv igen :-)

Kramar från mig!!!

Jag har nu ÄNTLIGEN kommit igång och börjat träna Herkules igen. Tack och lov blir han ju riden ca 2 dagar i veckan nu, så helt still har han inte stått i alla fall. Han har börjat sätta fina muskler på bog, rygg och rumpa och det är riktigt roligt att se hur fin han blivit.

Själv har jag ju inte kunnat rida ännu, men det har blivit lite promenader och träning i piccaderon för min del istället. I förrgår tränade jag honom i picaderon och det var en trött Herkules som följde mig i hälarna. Vi brukar leka "följa John" och Herkules är riktigt duktig på att följa mig. I förrgår var han dock MYCKET trött och då jag ökade tempot till trav, var han som ett segt tuggummi bakom mig. Då jag vände mig om för att titta på honom, saktade han genast av till skritt och försökte tigga godis :-)

 Vi tränade lite till på skänkelvikning, öppna och bakdelsvändningar innan jag gav signalen för galopp! som vanligt, sköt han iväg som skjuten ur en kanon och då även jag sprang runt och gjorde glädjeskutt i piccaderon, rasade han för fullt! Då det ALDRIG skulle falla honom in att bocka eller sparka bakut (ens när han springer själv) har han i alla fall börjat med att ruska lite busigt på huvudet när han är glad och busig. Härligt att se honom så glad och självsäker att han vågar tänja lite på gränserna. Då jag bad honom att bryta av till skritt, tvärnitade han och kom direkt in till mig i mitten av picaderon, där han gav ut ett mycket högt FNYZZZ, så de betande hästarna i hagarna runtomkring stannade upp och slutade äta. När han fått pusta ut en stund med lite fler mjukgörande övningar, fick han även galoppera i andra varvet. Där gjorde han exakt samma sak och FNÖZZZ högt igen då han kom fram till mig-PLUTTEN! Efter detta var han ganska så trött och vi traskade hemåt för att äta kvällsmat.

Igår hade vi besök av några vänner och en av deras mammor. De var för att titta på Tuffingtons kattungar (den svarta hannen), som mamman ska köpa då det är dags för avvänjning. Då de inte tidigare har varit och hälsat på oss i huset fick de även en rundvandring där samt fick de träffa Herkules. Då de inte är hästvana är Herkules en utmärkt häst att stifta bekantskap med. Han är ju så himla lugn och snäll och stod lös på gårdsplanen och njöt av uppmärksamheten. Efter ett tag ville han dela ut några av de berömda "Herkulespussarna", men jag lyckades hindra honom från detta i sista stund :-) Matte fick sig istället en go gräspuss mitt i ansiktet, men det är hon ju van vid :-) På det hela taget tyckte de om Herkules och han uppförde sig exemplariskt.

Kramar från mig!!!