|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
Maj (2019) |
|
|
|
(4) |
|
(7) |
|
(8) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(6) |
|
(11) |
|
(8) |
|
(4) |
|
(12) |
|
(4) |
|
(10) |
|
(8) |
|
(3) |
|
(1) |
|
|
|
|
|
Inlägg: 97 |
Kommentarer: 5 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
- Brian Warner
- say you name, as clearly as you can you know?
Känner mig så jävla besegrad, slagen. Slut. Tom! Jag mår illa vid tanken av mig själv. Rör mig inte, se inte på mig, vänd bort blicken och fäst den vid något vackert istället.
Jag behöver Brian, verkligen behöver. Jag behöver vara själv. Jag behöver släppa ur mig gråten, skriken och paniken. Jag behöver täcke och finaste, renaste, vackraste Brian.
Jag vill kunna andas igen. Känna värme och luft. Brian. Jag behöver Brian.
|
29 Januari 2010
| Länk
| livet
| 1 kommentar
|
|
|
|
- I bash myself to sleep What you sow I will reap I scar myself you see I wish I wasnt me.
"mina ärr har börjat blekna jag har börjat rysa när nån rör mig, istället för att njuta jag blev så rädd när du ramlade men det skrattade du bort, det också jag blev så arg på dom det förstod du, men orkade inte förstå allvaret visste du att jag grät hela kvällen, jag tog små pauser emellanåt, bara för att visa dig att jag kunde vara social. Du såg aldrig när jag bröt ihop i soffan va? eller ville du inte se? Jag sprang upp på mitt rum satte på musik så högt att man inte hörde mitt djärva skrik jag drämde huvudet så hårt i väggen jag bara orkade jag kände aldrig den smärtan när jag gick ner igen så var du full, igen jag orkar inte du sa inte så mycket, skrattade mest.. det dom säger sårar jag har sagt det till dig du vet, vill du veta? jag vill inte sätta mer problem på dig än vad du redan har du vet hur jag mår men visste du, eller ni, att det känns som jag blir sämre för var dag jag vill inte ha hjälpen ni erbjuder, eller rättare sagt försöker tvinga er på mig jag vill börja skära mig igen tanken på hur befriande det skulle vara, den tanken tänker jag varje dag jag har börjat spara tabletter just för att ha en enkel utväg den dag då jag inte kommer orka mer den dagen kommer jag orkar inte leva med smutsiga minnen, socialen som fortfarande vill återuppta mitt så kallande brådskande fall, BUP som inget hellre vill göra mina dagar där till ren tortyr jag vet att ni inte kan förstå det men ni är inte jag, och jag är inte ni. jag vill gärna förstå och hjälpa er men vet inte om jag har makten till det, precis som ni inte har makten att befria mig mina tvångstankar blir fler och fler
jag vill må bra, men vet bara inte hur "
- En dikt jag skrev 18 februari 08.
Jag läste den och blev helt tårögd. Jag minns den kvällen väl, hur jag kände och hur jag mådde. Det var ungefär då någon gång jag började skära mig igen. Jag kommer tydligt ihåg hur jag bröt ihop på soffan. Och sen sprang upp till mitt rum. Jag skrek. Rakt ut.
Det läskiga är att det är nästan två år sedan. Och jag känner exakt likadant idag.
|
12 Januari 2010
| Länk
| livet
| 0 kommentar
|
|
|
|
- ångestångestångest
- isande vindar som piskar nergråtna kinder.
Saknar känslan av att tända en cigarett på balkongen. Jag saknar att kunna skada mig utan att göra någon besviken.
Jag känner mig tom. Men så sjukt full på ångest och panik. Värdelös, äcklig och ensam. Jag orkar inte nu.
Jag vill ha te, ett stort täcke. Och jag vill ha mina jävla rakblad. Jag vill svälja piller och somna.
Jag vill till min dal och bara gå en lång promenad. Det ska vara sensommar och det ska lukta bäck och gräs. Ta mig dit. Där är det ljust. Ta mig dit. Jag vill bort.
|
9 Januari 2010
| Länk
| livet
| 0 kommentar
|
|
|
|
- Det är inte i era ögon, utan i vad ni ser.
- I come down like a hurricane.
Ge mig te, manson och ett stort täcke. Och jag berättar allt. Allt.
Ge mig era jävla piller. Medicinen. Jag orkar inte nu.
Det tar över mig, äter mig inifrån. Med sylvassa tänder. Det plågar. Och gör så förbannat ont. Lugnat är långt borta nu, långt borta.
Sånt som gör mig varm och lugn är småsmå bamsekramar från lillebror. Se när han leker och är lycklig. När han finns. Och inte har en blekaste aning om vilken kamp storasyster krigar med. Hon mot sig själv, hon ensam mot mörkret. Eller ligga i din trygga famn. Och känna att jag lever.
Visa minnen får mig att falla omkull, gråta, skrika. Jag vill inte ha dom. Jag vill inte ha varit med om allt det. Jag vill inte leva med dom.
Jag har gjort hemska saker mot mig själv. Skadat mig på vidriga och brutala sätt. Önskat att det mest absurda skulle hända mig.
Jag vill ha ett slut. Får jag ta slut?
|
5 Januari 2010
| Länk
| livet
| 0 kommentar
|
|
|
|
- its whatever makes you see, that makes you belive
- carve your name in my arm.
Jag känner mig ensam. Ensamhet, jo. Den känner jag väl. Jag dricker te, lyssnar på musik.
Det är december, jag sitter i ett kök med en laptop. Varma solstrålar letar sig fram över köksgolvet. Snön är borta, solen skiner och himlen lyser ljusblått. Frosten ligger i gräset.
"Dont walk away, dont walk away, when the world is burning."
Jag ska snart gå in i duschen, låta det heta vattnet skölja bort gårdagens synder. jag känner mig hemsk och fel. Så jävla fel. Jag dras från verkligheten och hamnar i ett mörkt hål. Med tjocka väggar, som jag aldrig kan slå sönder. För jag är svag.
Solens strålar från fönstret kastar sig i mitt ansikte. Tänk att det kan var så i december. Det är skönt. Utanför fönstret finns slingrande grenar. Trasliga, krångliga och vackra.
Vad som pågår inom mig vågar jag inte berätta. För någon. En kamp utan dess like. Ett slag där ingen vinner, ännu mindre jag själv. Dom strider för att plåga, för att döda. Det känns som om mitt hjärta har ruttnat. Eller dött. Mitt hjärta är starkt av kärlek, men svagt av kraft!
Väck mig till liv. Blås försiktigt tills jag känner att jag lever.
Jag har blivit beskriven som vilse. Men jag vet exakt var jag är. Jag har bara inte förmåga att ta mig härifrån.
|
29 December 2009
| Länk
| livet
| 1 kommentar
|
|
|