|
|
 |
Hej!
Jag heter Hanna & jag är 16 år.
I den här hemsidan får ni läsa om min älskade storebror Anders som den 7 april 2002 lämnade mig.
Ni kommer också att få läsa om hur det är att vara tonåring och må psykiskt dåligt.
Att förlora någon närstående är inte lätt, det vet alla som har förlorat någon. När Anders lämnade livet så tog jag först det ganska bra. Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt men när jag kom upp i tonåren började min saknad efter honom komma upp.
Jag fattade verkligen vad det var jag hade förlorat och började mer och mer tänka på honom.
Jag började må dåligt i 7:an men det var först i 8:an som jag började må riktigt dåligt på riktigt. Jag började skära mig för att dämpa min ångest och det blev ett sätt som jag tog till många gånger för att dämpa ångesten. I mitten på höstterminen började jag prata med min kurator och hon har hjälpt mig så otroligt mycket. Utan henne hade jag inte levt idag. Jag kommer alltid vara henne evigt tacksam och hon betyder verkligen jättemycket för mig.
Jag började må lite bättre men i mitten på vårterminen kom bakslaget. Jag började må sämre och tillslut orkade jag inte längre utan tog en överdos. Jag klarade mig och efter det har jag inte tagit några fler överdoser. Jag har haft kontakt med BUP men ännu vet jag inte om jag ska fortsätta gå dit. Jag har haft kontakt med socialen och de har lovat mig en kontaktperson, dock vet jag inte om jag vill ha det eller inte.
Nu går jag i 9:an och kämpar verkligen för att klara av att leva. Jag kämpar mot begäret att skära mig men jag ska klara det här. Det har jag bestämt. Ofta när jag sitter med rakbladet i handen har min förebild Rabih Jaber hjälpt mig välidgt mycket. Att lyssna på hans låtar och tänka på honom har ofta gjort att jag kunnat lägga ifrån mig rakbladet. Han är en stor del av mitt liv och jag älskar honom så otroligt mycket. Det finns inte så många fina människor som honom, han är otrolig<3
Eddie är också en förebild för mig. Han är otroligt charmig och ödmjuk. Jag smälter när jag hör honom sjunga, han är så fin<3
Mariette är en grym människa som jag hade velat vara mer som. Hon är så tuff som vågar gå sin väg och stå för det hon tycker. Hon sjunger fantastiskt och jag ryser när jag hör henne sjunga. De här tre personena jag nämnt är alla mina stora förebilder och jag älskar dem väldigt mycket <3
Nu får ni följa med min stora resa men även bakåt i tiden.
Det är bara att höra av er om ni undrar över något. Jag finns här för er alla även om jag är ung<3 Tillsammans kan vi stötta och hjälpa varandra.
|
| senaste blogginlägget |
Länge sedan jag skrev
Hejsan!
Nu var det ett bra tag sedan jag skrev men det har varit så mycket i skolan så jag har inte hunnit. Snart går jag ut 9:an och det är med blandade känslor jag säger det. Jag kommer sakna min skola så mycket, alla lärare och kompisar men det ska bli spännande att börja gymnasiet. Jag hoppas att det kommer bli bra när jag flyttar! Just nu håller jag på med ett arbete om depression i skolan, där har jag även skrivit en del av min berättelse och jag tänkte lägga upp den nu. För övrigt mår jag sådär, jag håller på att kolla på massa videor med Rabih, hoff vad jag vill träffa honom. Han är min ängel<3 Älskar honom så himla mycket<3
Här är Min berättelse om lite av det jag gått igenom. Ni vet nog det mesta men det blir en liten uppdatering till er som är nya :) Föresten vill jag gärna att ni kommenterar eller skriver ett gästboksinlägg, så jag vet vilka som läser bloggen:)
Jag har själv varit deprimerad och jag har fortfarande inte kommit ur min depression fast jag kämpar varje dag för att må bättre. Jag vet inte riktigt när jag började må dåligt, men det var väl när min bror tog livet av sig och då var jag 8 år. Jag grät aldrig utan stängde in mina känslor och när min morfar dog året efter så blev det ännu mer känslor som trängdes i mig. När jag var 11 år kom nästa tragedi då mina föräldrar skilde sig och återigen stängde jag in mina känslor. Alla mina känslor ville bara ut men jag lyckades hålla inne allt till höstterminen i åttan. Då gick det inte längre utan jag började må så dåligt, redan ca två år tidigare hade jag börjat må sämre men det var först i åttan som jag verkligen började må riktigt dåligt. Efter mitt första självmordsförsök hade jag en lite bättre period. Jag började må sämre igen när jag började 9:an och då sjönk jag bara längre och längre ner. Jag tappade helt min livsglöd men jag var ändå tvungen att kämpa för att inte visa någon hur jag mådde. Jag lyckades hålla uppe min fasad och gjorde mitt andra självmordsförsök. Först då förstod folk att jag mådde så dåligt som jag faktiskt gjorde.
För mig har mitt mående varit ett enda stort lidande och jag har många gånger önskat att jag bara skulle få dö. När min ångest har varit som störst har jag använt rakbladet för att dämpa ångesten men bara efter en liten stund är ångesten lika stor igen. Det är så härligt att se blodet rinna och känna smärtan som uppstår men det är ingen långvarig hjälp. I ett år använde jag rakbladet regelbundet men med tiden har det inte blivit lika ofta. Jag har lärt mig att göra andra saker när ångesten är som värst och oftast brukar jag gå ut med hunden eller så skriver jag ner mina tankar. Det dämpar ångesten lite grann och får mig att tänka på annat. Begäret till att skada mig själv finns fortfarande och ibland är det så svårt att motstå men jag försöker verkligen. Jag vill klara det här! Tanken på att som vuxen ha armar fulla med ärr är inte särskilt lockande.
Jag har haft turen att få mycket hjälp men det är väldigt många som tyvärr inte får den hjälp de behöver. Jag har skolkuratorn som betyder oerhört mycket för mig. Utan henne hade jag nog inte levt idag. Även BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) är till stor hjälp och lärarna på skolan har också bidragit till att jag fortfarande står på benen. Det hade varit svårt om lärarna inte hade tagit mig på allvar och om jag inte hade haft någon på skolan att gå till när jag mår riktigt dåligt. Fast de viktigaste personerna som gjort att jag fortfarande lever är min underbara familj och mina vänner. Utan min familj vet jag inte vad jag hade gjort, dem har verkligen stöttat mig till 100 %. Jag vet att dem alltid kommer finnas där för mig och hjälpa mig vad det än är, det är så skönt att veta det. Även mina vänner har varit ett stort stöd, särskilt under tiden jag låg inne i Sunderbyn. Utan deras stöttande och uppmuntrande ord vet jag inte om jag hade orkat komma tillbaka till skolan.
Två gånger har jag försökt ta mitt liv, två gånger för mycket. Båda gångerna har jag tagit tabletter, ena gången 14 stycken och andra gånger 30 stycken. Jag har haft turen eller oturen och överlevt och jag har bestämt mig för att aldrig någonsin ta en överdos igen. Efter mitt andra självmordsförsök mådde jag riktigt dåligt, både psykiskt och fysisk. Min familj var helt förtvivlad och det var så jobbigt när de fråga ”Varför”? Alla bara frågade varför hela tiden och jag ville bara skrika ”Fattar ni inte hur dåligt jag mår? Jag orkar inte längre, förstår ni inte det?” När jag blev skickad till ”barnpsyket” i Sunderbyn var det en stor chock för mig att komma dit. Jag har aldrig varit så rädd som när jag var där och jag ville bara hem. De andra tjejerna mådde så dåligt och skrek i ångest, det var verkligen jobbigt att se och höra. De första dagarna var väldigt jobbiga och jag trivdes inte alls. En dag pratade jag dock med två från personalen och dem var helt otroliga. Aldrig har jag öppnat mig så mycket för två okända personer och jag har heller aldrig gråtit öppet för någon. Det var skönt att känna någon hålla om mig medan mina tårar strömmare ned för mina kinder. Jag visste att dem brydde sig och ville hjälpa mig. Jag är inte van att någon bryr sig på riktigt, någon som inte har det som jobb. Jag är inte van vid att någon håller om mig och låter mig gråta ut, den här gången fick jag det och det betydde otroligt mycket för mig. Nu saknar jag faktiskt Sunderbyn, jag saknar personalen och några av tjejerna. Det var ganska skönt att vara där, att inte behöva tänka på något och veta att det alltid fanns någon som hade tid att lyssna på en. Samtidigt är det skönt att vara fri och inte behöva ha med sig någon vart man än går men jag tycker det är bra att jag fick vara i Sunderbyn. Det hjälpte mig en bit på vägen.
Att vara deprimerad är riktigt jobbigt och det finns allt för mycket fördomar om depression. Jag vågar inte berätta för alla hur jag mår eftersom jag skäms. Det känns så misslyckande att vara deprimerad fast egentligen borde jag inte skämmas. Det borde inte vara mer skamligt att må psykiskt dåligt än att må fysiskt dåligt. Många blir så rädda direkt man säger att man är deprimerad och det är väldigt jobbigt. Varför inte bara sträcka ut en hjälpande hand istället för att vända ryggen åt? Mitt liv är en enda stor berg- och dalbana men jag tar var dag som den kommer och jag försöker verkligen att kämpa mig igenom det här. Det är tyvärr inte så lätt när man hatar sig själv och ständigt känner sig totalt misslyckad och värdelös. Fast jag ska klara det här, jag vill bli vuxen och få barn och jag hoppas verkligen att jag tar mig igenom allt det jobbiga. Med hjälp så tror jag och hoppas att det kommer gå.
|
|
23 Maj 2010 19:27
| Länk
| Nuet
| 1 kommentar
|
 |
|
|
