Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
om mig
Peter
Anonym

37 år och man
Falun,
Dalarnas län
klockan
antal besökare

Välkommen till vårat place!

Här kommer jag att skriva om mig, Urax och allt som rör oss både till vardags och till fest.

Bilder kommer också att lägga in med jämna mellanrum. Oftast kan dessa relateras till bloggen.
senaste blogginlägget
Urax har flyttat

Efter 1000 ”om” och lika många ”men” har jag beslutat mig för att omplacera Urax. Inte för att jag tycker om ordet ”omplacera”. Jag skaffade en Hovawart för att jag hade höga mål och stora planer med min hund. Även om jag vet att jag siktade högt, så var målet brukschampionat. Ganska tidigt efter att jag fått Urax märkte jag att det var en ganska självständig herre som jag fått. Ju längre tiden gick, ju mer märkte jag att han inte hade speciellt mycket ”will to please” och saknade även den ack så viktiga kamp- och leklusten som jag ser så viktig hos en brukshund. Tidigt märkte jag att Urax kommer att bli en hund som jag kommer att få svårt att uppnå mina mål med. Jag har lagt ner kopiöst med tid på att träna upp kontakt, kamp och lek med honom. Men jag märkte till sist att jag nått en gräns där jag insåg att han inte har det i sig. För c:a tre veckor sedan, och efter att ha enorm ångest, beslutade jag mig för att låta Urax få ett nytt hem där han kan leva det liv han vill – ett liv där han inte har så höga krav på sig med lydnad och allehanda bruks.
För ett par veckor sedan blev jag kontaktad av en man via telefon. Vi hade ett längre samtal och jag fick ett mycket gott intryck av honom. Och efter hans beskrivning av vad han ville ha Urax till kände jag att han skulle kunna ge Urax allt Urax vill ha.

Några dagar senare kom denna man och hälsade på mig och Urax. Det goda intryck han gav mig på telefon motsvarade verkligen den uppfattning jag fick av honom när vi träffades. Lugn, balanserad, vettig samt att han och Urax verkade tycka om varann redan från första stund.
Denna man har även haft Hovawart tidigare samt har en hund nu.

Tiden efter detta möte har enbart varit präglad av ångest och sömnlöshet. Jag har ju fäst mig så enormt vid Urax och han har ju varit en så stor del av mitt liv under det senaste året. Thomas, som denna man heter, skickade mig bilder på hans och hans frus hus och tomt. Jag såg direkt att detta skulle vara ett ställe som Urax skulle älska. Stor och fin inhägnad sjötomt, fint hus som låg i en liten by c:a 4.3 mil härifrån.
Kunde jag neka Urax rätten att få bo precis som jag vet att han skulle vilja bo? Skulle jag låta mig själv må riktigt dåligt efter att jag lämnat honom? Vad skulle vara mest rättvist och mot vem? Det bästa Urax vet är att få vara ute och bara vara den han är. Lunka omkring, vakta gården och njuta av livet. Eller skulle jag fortsätta försöka få ur Urax de bruksegenskaper han inte besitter? Tankarna flög kors och tvärs.
Skulle jag verkligen lämna bort en så snäll, go och trevlig hund som Urax eller skulle jag behålla en hund som jag inte kommer att kunna nå en bråkdel av mina mål med? Tankarna var många och funderingarna fler.

Till sist bestämde jag mig för att jag älskar Urax för mycket för att kunna neka honom det liv han vill leva; Att få vara ute så mycket han vill och bara vara. Inga höga krav.

Jag pratade med Thomas på telefon vid ytterligare några tillfällen och vi kom fram till att jag skulle lämna Urax hos dem i onsdags. Urax skulle få ”provbo” där ett tag och vi skulle se hur allting fungerade.

När det närmade sig onsdagen började allting kännas så enormt påtagligt och verkligt. Skulle jag verkligen lämna bort Urax? Vad f-n skulle jag hitta på nu? Urax har varit det största intresse som jag någonsin haft och att få vara ute och gå med honom i skogen har alltid varit både kul och härligt. Enda gångerna som jag känt att det tagit emot lite att åka ut med Urax är när man varit sjuk eller bakis. I övrigt har det mest varit skoj.

Vi bestämde att jag och Urax skulle komma hem till dem på onsdagskvällen. Jag skulle sluta jobbet kl. 15:30 och åka hem till dem efter det. Jag orkade inte vara kvar på jobbet hela passet, utan tog istället ut lite komp och åkte ut i skogen med Urax kl. 14. Att gå omkring i skogen med Urax och veta att det kanske är sista gången som bara jag och han är ute i skogen tillsammans och vandrar och leker var en helt besinningslöst sjuk känsla som jag inte ens kan beskriva i ord. Efter alla 100-tals skogspromenader skulle detta vara den sista.
Urax skuttade omkring men pinnar i munnen, busade och lekte i vattenpölarna som han alltid gjort. Inte visste han att detta var dagen han skulle flytta. Dagen det inte längre skulle vara han och jag – Peter & Urax. De två som alltid hållit ihop. De två som åkt omkring i halva Sverige på träningsläger, Hoffeträffar och hundkurser. De två som lekt, tränat och busat.

Efter våran sista skogstur ihop åkte vi hem och åt lite mellanmål och Urax passade på att lägga sig i sängen och sova en stund. Att sitta där och tittade på sin tryggt sovande hund och veta att vi snart ska vi åka var en hemsk känsla. Därför kom vi inte härifrån förrän ett par timmar efter den planerade avresetiden. Att sätta på honom kopplet, lämna lägenheten ihop och tillsammans gå ned för trappan för sista gången gav med en olustig känsla av panik. Att veta att detta är troligtvis sista gången.

Att hitta till fam. Erikssons hus var inga större problem. Vi släppte ut Urax på gården och han fick genast bekanta sig med familjens hund Asta. Hon visade tidigt att här bestämmer hon. Efter ett litet tag verkade Urax fatta detta faktum och efter det verkade det som att de skulle komma mycket väl bra överens i framtiden. Sedan lekte de ihop. Visst, Urax testade gränserna ibland. Men Asta visade och markerade tydligt vad som gällde. Något som Urax, ibland motvilligt, accepterade.

Familjen Eriksson bodde verkligen hur fint som helst! Fint hus och härlig gård med sjön nästan in på knuten. Direkt kände jag att här skulle Urax trivas och ha det bra. Thomas och frugan Ammie verkade vara som klippta och skurna som Urax nya föräldrar. De var lugna, trevliga, hundvana och det var verkligen uppenbart att de tyckte om Urax. Sättet de tittade på honom, talade till och om honom gav mig en känsla av lugn och lättnad. Här skulle Urax få det riktigt bra!

Jag stannade några timmar och fick fika inte mindre än tre gånger och vi satt och pratade om ditten, datten, kommandon, foder, framtida kurser, spår o.s.v. Spår verkar vara något som Thomas gillar, och där har han och Urax ett stort gemensamt intresse. Jag berättade på ett ungefär hur långt jag kommit och vart Thomas kunde ta vid.
Nu får Urax vara den vaktande sällskapshund som han vill vara samt bli sysselsatt av skogspromenader, spår och diverse andra hobbies.

Jag trodde att jag skulle vara totalt knäckt när jag lämnade Urax och åkte därifrån på kvällen. Visst mådde jag riktigt dåligt, men samtidigt kunde jag inte känna annat än glädje för Urax skull. Han hade ju hittat det liv han vill ha. Sällskap nästan hela tiden och till råga på allt fick han en hundkompis! Detta är någonting som jag med gott samvete inte skulle ha hjärta att ta ifrån honom.
Att sedan komma hem till min lägenhet utan Urax var inte kul. Att se hans matskålar, leksaker och tuggben ligga på golvet gav mig en känsla av tomhet och saknad. Jag kände bara ”Vad fan har jag gjort?!” Men sedan tänkte jag på hur bra Urax har det nu och att han faktiskt bara bor en halvtimme härifrån. Att Thomas och Ammie sedan sa till mig att jag var välkommen att hälsa på precis så ofta som jag ville var härligt att höra! Vi bestämde att jag skulle komma och hälsa på om 10 dagar. Den 28:e april ska Urax gå MH:t och det känns ju mest rättvist mot Urax att jag går som förare åt honom.

Nu har det gått två dagar sedan Urax flyttade och här hemma är det bara tomt. Tidigare har jag och Urax inte varit ifrån varann mer än c:a 10 timmar. Att vakna på morgonen utan Urax har jag aldrig tidigare varit med om.
Men för mig är den stora trösten att jag vet att Urax har det toppenbra. Thomas ringde mig igår och gav mig en lägesrapport. Urax hade skött sig bra och sovit hela natten. Asta och Urax verkar fungera utmärkt tillsammans.
Idag fick jag ett mail där Thomas gav mig ännu en lägesrapport. Han berättade att han och Urax lagt sitt första spår ihop (vilket gått jättebra) och att Asta och Urax lekt tillsammans i vattnet.
Han ville också ha lite data på Urax eftersom han tänkt anmäla dem till lydnadskurs. De skulle också åka till Borlänge och prova en bilbur idag.

Visst, det är mer än tomt här hemma. Inget som rör sig och inget som låter. Ingen hund som ligger och tuggar på ett märgben. Ingen hund som kommer springandes med kuddar i munnen på kvällarna. Ingen hund som ligger bredvid mig i sängen när jag vaknar på morgnarna. Ingen hund som driver en till totalt vansinne ibland och ingen hund som skänkt mig så mycket glädje.
Men jag vet att Urax har det bra.
13 April 2007  | Länk | Urax & jag | 12 kommentarer
nya foton

12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Peter Anonym                                             Skaffa en gratis hemsida