det finns några personer som jag tycker väldigt mycket om, personer som jag älskar. de är dom där som alltid kommer finnas inom en, även om dom inte finns. under de senaste halvåret har jag träffat en som har blivit en utav "dom där". en person som alltid kommer vara en del av mig.

ja vet inte om de var dom nattlånga msnkonversationerna eller den snygga frisyren som fick mig att fastna. eller om det var att han inte vågade gå fram till mig den där kvällen eller att han gillade disneydags, eller att han var så söt när han rättade till håret 732 ggr i bilen på väg från ålle första gången. eller leendet, LEENDET! eller kanske var de det faktúm att det att det tog oss längre tid än teletubbiesarna att säga hejdå som fick mig att förstå att, detta är något. han är något. något mer än den där söta, snygga och snälla. och visst hade jag förstått rätt. han var inte bara dedär, han var rolig och ännu snyggare och sådär lagom, inte tråkigt lagom, bra lagom, perfekt lagom. blyg men inte jätteblyg, brunhårig men blåögd, snäll men inte mesig och så vidare. det var nästan löjligt för han hade ju allt, allt de där som man vill ha, allt som jag ville ha. eller okej, visst fick jag lite panik när han skrev "kram" i varenda sms under en tid som kändes som en evighet, men jag fattade att "detta får ja inte sabba". ett kram hit eller en kram dit liksom (jag gillar ju kramar so whats the deal egentligen).

på måndag har vi varit ihop i fem månader. fem månader som känns som en dag men också som en evighet (förvirrande..). hur som helst kan jag inte minnas om jag varit såhär glad någon gång tidigare. även om livet inte är en dans på rosor så känns de så med han. de tar en minut och jag saknar honom, efter två längtar jag. min bruna men blonda, korta men långa, snygga men söta victor löfgren, Jag älskar dig