Ni vet den där Tomas DiLeva-låten, "Vad ska man tro på, tro på när, allting bara är så här..?

För några veckor sen upptäckte jag några knölar i Toves juver. Besökte veterinär förstås för undersökning. Vet sa, vilket jag redan visste, att man inte kan ta säkra prover. Man måste operera bort de berörda juverdelarna. Vet gjorde en lungröntgen för att säkra att ingen spridning fanns. Inga metastaser som tur var! Det fanns inget att vänta på så i tisdags låg Tove på operationsbordet, igen. Jo, jag säger igen för hon opererades i vintras också... Då var det knölar på olika ställen i huden. Hon har haft olika knölar i hela sitt liv. De flesta har kollats med biopsi och har varit ofarliga saker. Men då för mindre än ett halvår sen, fick hon två nya som växte ganska snabbt. Jag kände att jag ville ta bort dom och skicka på analys. Alla sex knölar togs bort och det var ingen av dem som var elakartad. Kunde andas ut men orkade inte skriva något om det. Ville bara gå vidare.

Tove februari -10. Kiri är lite fundersam över vad Tove har kring huvudet. Hennes tur att ha tratt kom i maj.

Operationen i tisdags gick i alla fall bra. Jag avskyr som pesten att behöva lämna mina älskade för narkos. Nu har jag fått göra det 3 gånger inom ett halvår. Otäckt! Jag fick, som förra gången, sitta med Tove fram till sövningsdags. Fick också sitta med henne så fort narkossköterskan kände att det var ok. Känns liksom bättre att få vara med så mycket som möjligt.

Klara supportar som "kudde".

Tove är pigg och i farten. Hon och Klara får ha godiskulan en stund. Tove är som alltid den mest aktiva..." target="_blank" onFocus="this.blur();">  

Om jag ska vara ärlig så är jag faktiskt ganska trött nu. Det har inte varit så kul det senaste året. Det som skulle bli det roligaste på länge blev liksom mest jobbigt. Kiri fick ett halvår på sig att vara valp. Sen blev det koppel. Det blir lite slitigt med så många promenader per dag, under så lång tid. Jag har försökt hålla modet uppe och tänkt att på något sätt så blir det bra. Ni vet, helt vanliga önskemål om att få gå en skogspromenad med alla tre. Fria tyglar med lek och träning. Inget märkvärdigt alls..!

Hur går det med Kiri då? Jag vet att hon är mest intressant för de flesta som läser. Jo det går framåt. Vi är väl uppe i ett par halvtimmeslånga promenader per dag. Resten av turerna är kortare. Nu går jag inte i raskt takt utan snarare försöker jag få henne att skritta när vi ska en bit. Vi pausar och ibland släpper jag henne en stund då jag sitter still. Hon får göra godissök eller strosa omkring en stund. Börjar hon skutta och rusa så tar jag henne. Det är för tidigt för sånt ännu. Simmat har vi gjort en del. Inte så tokigt med regn faktiskt för då har vi badplatsen här nere, alldeles för oss själva!

Har sett viss stelhet och tendens till hälta tidigare men de senaste veckorna har varit riktigt bra. Om jag ser något så är det överdriven utställdhet  på grund av att hon blir lite trött. (Hon sparar sin tå-sena genom att vrida ut tassen á la Charlie Chaplin.) Då vilar vi och minskar längden på promenaderna resten av dagen. Vi har som sagt kämpat med det här i snart ett år nu, så jag hoppas verkligen att lilla Kipi-skip får lön för mödan!

Och lilla Tove, som är en så intensiv och glad hund som helt enkelt är mest för mig, ska bli bra snart. Då ska vi ha kul allihop tillsammans. Här kommer några filmer på tjejerna som badar innan Toves operation. Kiri är förstås inte med på några klippbad utan får simma där det är sandstrand." target="_blank" onFocus="this.blur();"> h" target="_blank" onFocus="this.blur();"> h

Tove gör jobbet och Klara väntar... Fräckt!" target="_blank" onFocus="this.blur();"> h

Klara vill känna botten när hon badar." target="_blank" onFocus="this.blur();"> h

Och så Kiris tur..." target="_blank" onFocus="this.blur();"> h