Jag har fått för mig att det kan vara nyttigt att få det på print, att kunna läsa och kanske förstå... Egentligen är det ju inte så stort, allt gick ju bra, men för mig känns det för stort, kan inte greppa det och puttar undan....
I söndags morse var allt som vanligt, jag skulle till jobbet och det kändes bra, skulle ju bara jobba några timmar och sen hem och mysa med familjen resten av denna fina söndag. Klädde till och med upp mig lite, för det kändes bra och jag mådde bra. Åker iväg med bilen och kommer inte så långt.... Strax utanför vårat samhälle får jag sladd, vet att det brukar vara halt på denna sträcka så jag har innan brommsat ner och kör i ca 50km/h. Lyckas häva sladden något och tror att det ska gå bra när jag av någon anledning får ytterligare en sladd. Förstår då att detta inte kan gå bra och blundar. (min tanke var att jag vill inte se på när jag dör....) Sen smäller det, oj vilken smäll. Upptäcker att jag lever och att det gör fruktansvärt ont i ryggen. Känner att jag kan röra tårna och benen, det känns bra. Tittar ut och ser ett träd, en mycket ihoptryckt front och blir rädd. Sen arg, sen ledsen. Får letat fram mobilen och ringer Ola, börjar inse vad som hänt och börjar grina. Ola är en klippa, han håller sig lugn och pratar med mig och försöker få reda på vad som hänt. Får panik när jag inte får upp dörren, får ännu mer panik när Ola frågar om han ska komma. Skriker nej, och ber han ta hand om Ludde. Klagar å smärtan i ryggen och Ola bestämmer sig för att larma sos, jag inser ju att det inte blir nåt jobb för mig. Då kommer ilskan och paniken över jobbet. Ringer och messar och gapar och gormar känns det som. Här dyker det oxå upp en man som jag ser på andra sidan vägen och får ropat till mig, jag får ju inte upp dörren och började känna mig ännu mer rädd. Mannen hjälper mig att bända upp dörren och jag får luft. Precis då ringer sos upp mig, dom har fått numret av Ola och vill kolla hur det är och vart jag har kört av vägen. Jag förklarar, skriker nog lite och är väldigt ledsen. Ambulansen är på väg, men jag fick inte gå ur bilen. Får ringt chefen och förklarat att jag inte kommer till jobbet. Tror jag sa att jag satt fast i ett träd. Allt är väldigt rörigt och jag är rädd, har väldigt ont i ryggen och är arg för att jag missar jobbet. (hade bilen startat hade jag nog försökt att backa och köra där ifrån, så jag kom till jobbet) Vet inte hur lång tid det tar innan ambulansen dyker upp, men när dom kommer får jag hjälp ur bilen och ner till ambulansen. Jag får gå själv till ambulansen så jag är ju ganska ok. Smärtan i ryggen blir värre när jag ligger ner och resan till näl blir väldigt jobbig, men eftersom jag var så nedkyld så var det svårt att hitta nån ven att sticka i så jag fick inget smärtstillande. ( ja, det blev ju till näl, men först fick jag allt frågat dom om dom kunde köra mig till grebbestad och jobbet så jag kunde kolla att nån kunde jobba för mig) På näl är det till en början helt galet, läkare och skötersker överallt, min kjol går sönder, jag fryser och alla klämmer på mig. Blir arg och ryter till att det är ryggen och inget annat som gör ont. Eller jo, huvudet oxå, men det var tydligen bara en hjärnskakning. Röntgen, väntan och akut kissignödig. Får gå på toa, röntgen visar ju att allt är bra. Ska ta på mig kläderna oxå på toa, strumbyxor... Jo men visst, fanns ju inget toalock att fälla ner så jag kunde inte sitta och på golvet vågade jag inte sätta mig för då hade jag inte kommit upp igen. Men det gick, men ont gjorde det. In på ett rum och vänta på doktorn, då kom även Ola. Fick varm choklad och smörgåsar.... Och en ipren! Sen fick vi åka hem, ordination vila, slappna av och inte lyfta tungt första veckan. Så nu har jag varit hemma några dagar och ryggen har blivit lite bättre, men ont har jag fortfarande.
Bilen är helt skrot, hur det kunde bli så med den låga hstighet jag hade vet jag inte, men det var ju en flygfärd och en hårdlandning och sen in i ett träd. Inser ju hur mycket värre det kunde ha gått, jag kunde haft högre hastighet, jag kunde ha mött nån, jag kunde ha kört av vägen på andra sidan, där det ligger en sjö. Värst av allt är, Ludde kunde ha varit med.... Men jag lever och mår efter omständigheterna bra. Bilen har gjort sitt, men den blir inlöst och en ny ska införskaffas. På jobbet så löste det sig så klart, kan inte annat med så goa tjejer jag jobbar med. Chocken börjar lägga sig och jag har kört bil igen.
Men det känns fortfarande helt overkligt. Och det läskigaste är att jag några dagar innan olyckan fick en aning när jag körde där att här kommer jag köra av vägen, det var som att det var meningen. Så tack vare den föraningen och att jag visste att det var halt saktade jag ner. Tydligen inte tillräckligt, men tillräckligt för att det skulle gå bra. Jag ältar och tjatar om det hela tiden, men jag har svårt att förstå, släppa och att det är verkligt. Min enda tanke innan jag slog i trädet var att blunda så slipper jag se mig själv dö... Inget liv som passerade i revy, ingen ljuset i tunneln inget sånt. Men jag hade en ängel med mig, vem kan jag bara ana, men tacksam är jag. Så otroligt tacksam är jag. Och lika tacksam är jag för alla vänner som ställt upp, värmer så otroligt att veta att ni finns där, mer än det går att beskriva. Och min familj, älskar er av hela mitt hjärta. Har runnti lika många tårar av kärlek till mina nra och kära som det har av chocken. Är en otrolig känsla att veta att så många står en så nära. Kärlek till er.....
Så nu krånglar vi med vardag och en bil, men det funkar.... Ola får åka tåg och jag ska börja jobba på fredag. Ludde har inte riktigt fattat vad som hänt, men han vet att mamma har "kraschat" (luddes ord) och att mamma har ont i ryggen. Han var med igår när vi var och kollade på bilen och han förstår nog inte riktigt. Men han är snäll och hjälper till här hemma och förklarar för mig att det kommer gå över. Min älsakde son!
Så, nu har jag fått förklarat och skrivit av mig. Hoppas det går att läsa och att ni förstår vad jag skrivit, kan tänka mig att det är slarvigt, men det är så mycket som vill ut på en gång och det är ju inte som när man pratar och det bara kan välla ut. Men jag är ok och det har gått bra. Livet rullar vidare. Men kan tänka mig att ni ett tag till får stå ut med mitt tjat och funderingar kring det som hänt.... För, för mig var detta en stor grej och jag kan inte riktigt smälta det...
Tack och puss och kram
