 |
| om mig
|
 |
Maria
****
38 år och kvinna
Hudiksvall,
Gävleborgs län
|
|
| kalendern
|
|
|
 |
|
 |
| senaste blogginlägget |
Den 14/4-24, söndag, klockan 15:40
Tidigare i veckan fyllde en barndomskompis dotter år, och, eftersom vi bor så långt ifrån varandra, hade jag, som vanligt, skickat födelsedagspresent och grattiskort med posten i god tid för att det skulle hinna fram till rätt dag. På eftermiddagen / kvällen på dotterns födelsedag, får jag ett sms från min barndomskompis (ja, alltså hennes mamma) – som tackar för presenterna… Nu kanske jag lägger mig i lite för mycket (?), men, jag kan ändå inte låta bli att fundera… Hur länge ska en förälder vara den som tackar för sitt barns presenter, och när kan / ”ska” man börja ’kräva’ (= kanske fel ord, men, i brist på annat just nu) att BARNET tar det ansvaret? Nu kommer jag inte ihåg när jag började tacka för presenter (!), men, jag tänker… När jag var runt sju, kanske, och lärde mig skriva… Min barndomskompis dotter fyllde tretton år..! Tretton år, men det är mamman som tackar!? För mig känns det… Ja… Hmm… Men, kanske det är jag som är … omodern? Hade jag haft en tretton-åring, hade jag nog… Visst, jag kanske hade påmint honom eller henne (!) att höra av sig och tacka (!), men – jag skulle ju inte SKRIVA tack:et ÅT honom / henne (!), utan det hade han / hon nog fått börja göra själv när han eller hon var runt sju – åtta. Men! Nu har jag inte någon tretton-åring, så… Jag är nog fel person att säga något… :p Kanske det är så dagens föräldrar gör!?
På tal om ”födelsedag” så fyller en bekant (G) år kommande vecka, och, ja, jag har skickat ett grattiskort även till henne. Men, *skrattar*, jag är rätt inställd på att jag inte kommer att få något tack från henne (eller). Inte för att hon har någon annan som sköter det åt henne (tänk sms från hennes man: ”G tackar för grattiskortet till hennes xx:e födelsedag”), utan för att… Kanske just för att hon måste göra det själv, så gör hon det inte. Det är i alla fall sällan det har hänt genom åren, så… Och, ja, ändå fortsätter jag höra av mig! Jag vet! Det är ändå många genom åren som jag slutat gratulera av den anledningen – de uppskattar ju tydligen inte att jag hör av mig, så… - men… Ja, hon är en av dem jag ändå fortsätter skriva till…
Nå, sedan dröjer det nog ändå tills min födelsedag innan vi träffas. Av någon anledning, har det bara blivit till min födelsedag vi (G, E, och jag) ses nu för tiden, och då är det de (eller, ja, ärligt, främst E) som drar ihop det. Med tanke på hur lite kontakt vi haft senaste åren, känns det inte jätteviktigt för mig, men… Gör det, det för E och G, så…
På tal om G, så nämnde hon i början av februari att vi skulle ses och grilla… Det har inte blivit av än, men, jag är inte besviken eller förvånad. Det är så det brukar vara; hon kommer med idéer och jag är på = de blir inte av. Jag kommer med idéer som hon är på = det blir inte av. Och, ja, det är väl delvis därför vi knappt träffas längre nu för tiden…
________________________________________________
Senaste tiden har jag fått kontakt med några nya brevvänner, och, även om det är lite svårt att skriva första brevet till någon ny så där, så har jag ändå ”tagit på mig” att skriva första brevet till dem, och, inte mig emot..! Under den gångna veckan fick jag svar från båda, och, ja, jag kan nog bara konstatera att även de tycker det är svårt att skriva första brevet till någon ny så där… Kanske till och med svårare än vad jag tycker, för, *skrattar*, båda tog till väder-tricket och berättade utförligt vilket väder de hade… Okey, nog för att jag tycker det är svårt att skriva första brevet (!), men – vädret är en sådan sak man verkligen bara pratar om för att man känner sig tvungen att säga NÅGOT, och inte ens jag är SÅ desperat! Hellre kortare brev (UTAN väderprat!) än brev som blir längre BARA för att man pratar om vädret! Suck! Jag hoppas att det blir bättre framöver, så de känner att de kan skriva om djupare saker… Och då menar jag inte att det måste bli JÄTTEdjupt (!) – även om det kanske vore roligt med någon sådan relation också – utan bara… Ja… Finns det något ytligare att prata om än vädret, liksom? (Eller, ja, det finns säkert [!], men, vädret är absolut en sådan sak som räknas som ytligt). Jag menar: Det blir ju lite löjligt också… Om någon av dem skriver sitt brev en tisdag i februari och berättar att det snöar; jag får brevet på fredagen veckan därpå och svarar under kommande vecka så de får det ännu en vecka senare. Då har det gått så där tre veckor sedan de skrev ”Det regnar idag” (eller vad det nu må ha varit), och ska jag då kommentera det – två och en halv – tre veckor senare – att ”Vad tråkigt att det regnade hos dig för två och en halv vecka sedan” Suck! Antagligen har de ju redan glömt det där, och, på två och en halv vecka har ju vädret hunnit ändras xx antal gånger..! *skrattar*
|
|
14 April 2024
| Länk
| Tankar, funderingar & rent allmänt :)
|
 |
|
|
