Så, efter en längre paus än jag hade tänkt så skriver jag äntligen...
Har vid några tillfällen velat skriva men inte orkat. Kommer troligen inte skriva något längre inlägg,men några ord bör jag hinna skriva innan vi ska ta fram glassen och slå igång en film.

Otroligt mycket har hänt sen sist jag skrev..

April: testade beställa pizza med utkörning till lastbilen,gick finfint xD
Blev bjuden på tårta på jobbet, typ tre dagar på en vecka. Jag tappade ett bakdäck (i 80km/h) när jag var påväg till Patrik. Allt gick bra, trots allt.. Veckan efter det hade vi en bäver på gården, vilket pappa som var ute och rastade hunden i mörkret inte visste om, så tyvärr (då Galdur gick lös) lyckades Galdur bli biten i sidan av bävern... Men även här gick det trots allt bra, blev bara 3 ytliga sår som läkte fort.
Fick hoppa in en vecka på Söderhamnsturen och det kändes fantstiskt att vara tillbaka, tror aldrig att jag sett så många personer bli så glada över att se mig, många frågade om jag skulle stanna kvar på linjen eller om det bara var tillfälligt, tappade räkningen på hur många gånger jag fick höra "MEEEN det är ju DUUU!! Vad kul att du är tillbaka"
Mitt självförtroende växte enormt under den veckan. Bästa beviset på att man har gjort ett bra jobb, är att höra det direkt från dom man träffar, att veta att man gjort bra intryck hos dom och att dom kommer ihåg en, fast man bara är där ett par minuter åt gången.

Sen var jag på begravning för min farbror i början av maj. En otroligt fin begravning på skogskyrkogården i Gävle, inte nått prat om gud, många historier och mycket musik, det kändes som att han stod där inne och lyssnade på allt som berättades. Känns fortfarande overkligt nu i Juli att han är borta.
Jag har jobbat, jobbat, och jobbat..
Minns inte maj så mycket xD
Sen i Juli hände det som inte fick hända...

Min älskade,älskade underbara fluff, somnade in.. Älskade Maggie <3
Natten till nationaldagen så fick jag akut åka in till djursjukhuset i Sundsvall med min kanin, hon hade mått dåligt ett tag men visade sig plötsligt mycket sämre, så jag ringde till veterinären som sa åt oss att komma in direkt.
Vi kom in runt 02 tror jag, träffade en otroligt duktig,tysk veterinär (som dock bara pratade engelska) han var så försiktigt och noga när han kollade igenom Maggie, och beslutade sen att hon skulle få antibiotika och smärtstillande..Han var orolig över att hon hade svårt att andas, men tyckte att det var positivt att hon fortfarande åt, även om det inte var mycket så höll hon ändå igång magen.

Vi kom hem vid 04:45 tror jag.. Sen låg jag på golvet i hallen och myste med henne,fortsatte mata och ge henne vatten med jämna mellanrum. Vid 05:30 tyckte jag att hon verkade lite bättre så jag skulle gå upp och lägga mig och sova ett par timmar (här har jag alltså varit vaken i nästan ett dygn och även jobbat) Kommer upp och ska lägga mig och inser att jag glömt några saker nere, så jag går ner igen, och precis när jag sätter foten på golvet i hallen nedanför trappen hoppar Maggie fram mot mig och ramlar på sidan.
Jag kastar mig ner på golvet och tänker bara "nejnejnejnej inte nu, du får inte dö nu"
klappar henne och försöker lugna henne, men det händer inget mer, inga kramper, inget alls. Hon ligger bara på sidan och andas tungt, så jag hjälper henne upp och fortsätter mysa och lugna henne, lyfter upp henne och sätter mig i soffan. 
Sitter där en stund innan jag bestämmer mig för att gå upp (med henne i famnen) och hämta kudde,täcke, telefon och laddare och sen lägga mig i soffan med min älskade fluffis<3

Vid 06:30 märker jag att hon inte stödjer på benen längre och inser att hon inte har speciellt många timmar kvar i livet. Så utan att släppa taget om Maggie, går jag upp och väcker mamma och säger som det är. hon kliver upp och sen fixar vi i vardagsrummet så mamma och Maggie kan vara på golvet och jag ligga i soffan då jag var så fruktansvärt trött.. Vid 8 sitter Maggie nedanför soffan och visar att hon vill upp till mig, lyfter upp henne och hon får ligga på min mage en stund, innan jag lägger henne vid min sida istället med armen om henne.

och strax innan 09, krampar hon till, och jag lägger henne då på min mage igen för att hon inte ska kunna ramla ner, efter kanske en minut med kramper och tydliga tecken på att hon har väldigt svårt att andas, lägger hon ner huvudet mot mitt bröst,slappnar av, och tar sina sista andetag och somnar in i min famn..
Hon hann precis bli 5 år. och jag vet att hon har haft ett underbart liv hos oss.
Och jag skulle kunna skriva så mycket om henne, men mina tårar forsar ner över mina kinder när jag skriver det här, så det får bli mitt avslut.
Älskade underbara mogwaii, du kom in i mitt liv plötsligt och lämnade det lika plötsligt. men tack för allt underbara kanin <3