Mina erfarenheter / Mitt liv med neuropsyk. & autismspektrum.
Startsidan Blogg Logga in
om mig
Maria
****
33 år och kvinna
Kalix,
Norrbottens län
Februari 2019

- HEJ! JAG HETER MARIA OCH JAG ÄR …..
Eller, nej. Så presenterar jag mig inte när jag möter någon ny! Och mest troligt kommer jag aldrig någonsin att göra det eller. De som, av någon anledning behöver veta, vet redan, men ibland… Ja, jag är osäker på när jag borde berätta..? Eller ”om” jag borde berätta, och istället låta dem lära känna mig som jag fungerar; oavsett diagnos eller inte.
__________________________________________________________

Augusti 2005:
* Jag flyttar för att börja på min dåvarande drömutbildning, och, vad jag trodde, skulle bli en nystart rent socialt. – Jag köpte ett extra stort köksbord för att ha plats för alla jag trodde / hoppades att jag skulle lära känna, och jag köpte en bäddsoffa för att kunna ha nya vänner sovandes över… Naivt? Ja, NU vet jag det, men, DÅ trodde jag verkligen på det…

Februari 2006:
* Jag blev mer eller mindre avstängd från utbildningen med motiveringen att de (lärare, kurator, rektor) inte tyckte det fungerade socialt. Tack vare / på grund av (?) erfarenheten med mig, hade de, till det årets intagning, höjt åldersgränsen för att alls komma in…
- Jag hade inte någon diagnos varken när jag kom in (då hade jag nog inte ens fått komma på intervjun om jag / de vetat om det) eller när jag fick sluta, men jag vet ju att åldern inte spelar någon roll... Neuropsykiatriska svårigheter försvinner ju inte för att man blir äldre...!

September 2009:
* Jag hade fortfarande inte någon diagnos nedskriven på papper, men eftersom man (från psykiatrins sida) förstått att det fanns något, fick jag börja i ett projekt som kommunen hade för ungdomar med olika typer av (neuropsykiatriska) svårigheter.
- Än idag minns jag en av handledarnas kommentarer: ”Jag begriper mig inte på dig!”. Vad jag hade gjort eller sagt, minns jag inte, men… När människor som ändå jobbar med personer som mig säger något sådant, gör det lite extra ont…

Februari / mars 2014:
Efter ett flertal utredningar från både Arbetsförmedlingens och psykiatrin sida, fick jag min diagnos. Eller diagnosER snarare, och, det kom ju inte som någon överraskning; den ena var jag inställd på – och hade blivit mer förvånad om det INTE varit så! – medan den andra… Det var inte någon överraskning, men jag hade inte koll på att den typen av diagnos ens fanns, så…
- Det var inte resultatet av utredningarna som var tuffast att ta, utan utredningarna i sig: Att det blev SÅ tydligt hur mycket som INTE fungerade! Visst, jag visste ju någonstans om mycket av det, men… Jag har aldrig varit med om att få SÅ många ”bevis” på SÅ kort tid, tidigare! Nu visade sig ALLT samtidigt!! Det var många tårar av frustration, och det var MÅNGA tester som avbröts (av den som höll i dem) för att hon insåg att det inte fungerade…

Sedan ska jag inte ens nämna alla olika typer av kurser och projekt jag - frivilligt eller ofrivilligt, och både före och efter diagnosen - deltagit i / gett mig in i under åren - men alltid insett att det aldrig fungerat, och att jag inte har passat in...

__________________________________________________________


******** När funktionsnedsättningen gör sig extra påmind ********
- 14/2-19: Det blev övertid på jobbet med en och en halv timme idag = SÅ psykiskt trött efteråt!
- 15/2-19: En bekant föreslog att vi skulle ses och äta lunch. Det hade ju varit trevligt - om det inte varit för ljudnivån som blir där...
- 22/2-19: Det är medlemsfest för kunderna på stället där jag tränar, och har tränat sedan tio - elva år tillbaka. Jag VILL ju gå (!), men vet (av erfarenhet av tidigare sociala träffar) att jag bara känna mig felplacerad och bortkommen...
senaste blogginlägget
Mina erfarenheter / Mitt liv med neruropsyk. & autismspektrum

Men, naturligtvis började det lååååångt innan 2006! Även om det var först 2006 som jag vill säga att … konsekvenserna… började märkas på riktigt, för, helt ärligt: Innan var det nog mest / bara andra (kanske främst lärare) som ”led” av mina svårigheter, och då speciellt de sociala svårigheterna som nog visade sig redan i öppna förskolan, men som – i alla fall enligt dem – blev mer ”allvarliga” när jag började ettan i lågstadiet, och ju var ”…SÅ ensam…!” – något som sedan förföljde mig hela grundskole- och gymnasietiden. Helt ärligt: JAG kände mig ALDRIG NÅGONSIN ensam under de här åren!! Jag hade ju människor omkring mig, och, det räckte alldeles utmärkt för mig. Måste jag UMGÅS med dem också!? Men… Det störde de vuxna på skolan, och från lågstadiet och upp till jag slutade gymnasiet vet jag inte hur många olika kuratorer från barn- och ungdomspsykiatrin, skolkuratorer… Jag fick aldrig någonsin ut något av de där samtalen / ”samtalen”!

Det var ju de vuxna som hade problem med min ensamhet – inte jag! Och, ”ensam”...? Mycket istället för att prata, så har jag – enda sedan jag lärde mig – ”pratat” genom att skriva. Jag har ALLTID haft lättare för att skriva än för att prata, och jag hade ju mina BREVvänner som jag ag hade ju skrev till / ”pratade” med!


Dock fanns det även fysiska personer i mitt liv: På fritids lekte jag med två tjejer (Malin, och Jennie), redan i ettan på lågstadiet fick jag umgås med tre av de ”stora” tjejerna som gick i trean (Malin, H-K, Madde…), och under lägren jag var jag på med Svenska kyrkans ungdomar, fanns det inte några som helst problem att få vänner, men – det var först i sexan på mellanstadiet som jag kan säga att jag fick min första riktiga (skol-)kompis i Linda, när de kom elever från andra, mindre, skolor till ”min” skola (som var den största i det upptagningsområdet), och sedan följdes vi åt genom högstadiet och gymnasiet. I gymnasiet kunde jag ju även börja umgås med Sara – en tjej som kom från en helt annan ort, men, som när hon skulle börja gymnasiet, hamnade på samma gymnasium som mig.
Värt att notera är kanske att alla dessa, var sådana som valde mig, och som jag valde..! Under mellanstadietiden försökte en av lärarna ”para ihop med” med en tjej, men – det var ju värt att misslyckas direkt; ingen av oss hade ju något intresse av den andra, utan det var läraren som tyckte att vi skulle vara tillsammans… Överlag var det konstigt att den oroliga vuxenvärlden på missade de fysiska människor jag hade, när de nu fanns!


Trots att diagnosen ”uppfanns” när jag var i tio-års åldern, var det verkligen ALDRIG någon av de ”experter” i form av kuratorer eller lärare som ändå träffar x antal hundra barn och ungdomar som ens nämnt några ord som kunde kopplas ihop med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och eftersom jag inte ens visste att det fanns något som hette det (ingen hade ju sagt något), så hade inte jag de tankarna eller…

Sedan…. Jag förstod ju någonstans att jag – enligt andra, då – ”borde” ha xx antal vänner att umgås med, och jag minns ju än idag hur jag redan i ettan på lågstadiet satt och grät av frustation över att inte förstå, medan alla andra – de normala / ”normala” – klarade sig utan problem. Inte blev det ju lättare med åren… Nu ska jag säga att jag fick extrahjälp i matte och engelska från mellanstadiet och tills jag slutade gymnasiet, men – det var inte någon hjälp som sådan, utan jag fick ändå aldrig till det… Nu var det ju inte bara / ”bara” det jag hade problem med – jag hade verkligen svårt i ALLA ämnen och grät mig igenom största delen av skolåren för att jag aldrig förstod… Och till stor del slutade jag nog även bry mig – jag insåg ju att jag ändå inte förstod, så… Nä, jag orkade inte bry mig…

- Även om inte lärarna förstod det, så vet jag det ju nu: Det hör ju ihop!! Har man till exempel svårt för matte som jag hade (och fortfarande har!), så blir det svårt med hemkunskap (måttenheter), teknik…För att inte tala om grupparbeten och idrott (vilket oftast var lagsport) när man har svårigheter med det sociala…!! Inte blev det bättre av att jag verkligen tyckte att jag lyssnade på lärarna – jag satt inte och funderade på annat! – men, när jag kom ut från salen var det bara ”Vad sa de egentligen!?” Att man kan ha koncentrationsproblem utan att vara överaktiv (prata, hålla på med annat), märkte ingen.

__________________________________________________________


Det var först när jag, 2009, – utan att då ha fått någon diagnos / några diagnoser – som jag blev deltagare i ett projekt för ungdomar som stod långt ifrån arbetsmarknaden på grund av till exempel neuropsykiatriska svårigheter, som jag på allvar började bli mer och mer medveten om ”den världen”, och… Någonstans började ju en tanke / känsla / vetenskap växa om att även jag hade någon form av den typen av svårigheter, men, samtidigt… Känslan fanns väl där redan från början – känslan om att inte passa in – men det var först något år senare jag kunde sätta ord på det:
------------------------------------------------------------------------------
”JAG INTE PASSAR IN NÅGONSTANS:VARKEN I DEN
”NORMALA VÄRLDEN” ELLER ”DEN ANDRA”.
------------------------------------------------------------------------------
Istället för att känna att jag hade kommit ”hem” när jag fick umgås med / ha människor omkring mig med samma / liknande svårigheter, kände jag mig istället, om möjligt är, ännu mer fel..! Det var också där och då som jag, för första gången, började få jobbiga tankar kring min / mina diagnoser som jag senare blev utredd för. Och, ju mer medveten jag blev om hur det låg till, desto tydligare blev det också på något sätt.


Det positiva efter utredningen var ändå att jag även fick rätt till kontakt med LSS där det fanns människor som visste hur de skulle ”tas med mig” och faktiskt kunna hjälpa mig. Den första personen jag fick träffa som jobbar för dem, var dessutom verkligen något extra! Inte för att jag hade någon erfarenhet av kontakt med dem tidigare så jag kan jämföra (!), men det kändes verkligen som, det för första gången på läääääääänge, fanns någon (myndighetsmänniska) som stod på MIN sida och hjälpte mig reda ut saker som jag inte alltid tänkt på att jag behövde hjälp med, men, när hjälpen väl kom, underlättade SÅ mycket!!

Nu ska jag säga att redan innan diagnosen fick jag en kontakt på Arbetsförmedlingen som… Ja, hon var verkligen den första (myndighets-)människan någonsin som verkligen verkade förstå sig på mig, och hon verkade förstå mer om mig och hur jag fungerade, innan jag själv ens gjorde det.



Men, ja… Så var det då alla tankar och funderingar som börjat dyka upp kring… livet… senaste åren; under åren jag blivit mer och mer medveten om att… Nä, jag passar inte riktigt in någonstans; varken i ”den normala världen” eller ”den andra”, utan är som ett spöke som har fastnat någonstans mitt emellan ”den här sidan” och ”den andra”. Till exempel som när jag, som tidsfördriv, skulle kunna efter (distans-)utbildningar / - kurser, och man redan på startsidan skulle fylla i om man hade någon form av handikapp / funktionsnedsättning (inte bara neuropsykiatriska då, utan kunde även handla om dyslexi, dövhet….), eller om man var… ”normal” (även om de nu inte uttryckte det så!!). Ja, då var vi tillbaka där igen: Hade jag fyllt i mina diagnoser, hade jag fått tips om utbildningar / kurser där andra deltagare har samma / liknande problem, och… Bland de människorna passar jag ju inte in… Hade jag valt att svara ”nej” på om jag har någon form av funktionshinder, hade jag troligen fått tips om utbildningar / kurser för ”normala”, ”felfria” människor, och – där passar jag ju inte in eller… Jag la ner hela projektet om att alls hitta något….
19 Februari 2019  | Länk | Mina erfarenheter / Mitt liv med neruropsyk. & aut

12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Maria ****                                             Skaffa en gratis hemsida