Gottfrids Galleri
Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Videoklipp Logga in
om mig
Eva
Gottfridsson
61 år och kvinna
Skokloster,
Uppsala län
nya foton


antal besökare

Välkommen till Gottfrids Galleri!

Främst en blogg med tankar om hästar och ridning.
Du hittar inläggen under Blogg - Kategorier - Ridning.

Kommentera gärna eller lämna en rad i gästboken!
senaste blogginlägget
Alltid redo!

Per Waaler Clinic på Jädra Gård 5/2 2017

Det var med stor förväntan jag begav mig till Jädra Gård för att ta del av Per Waalers träningsprinciper, och jag blev sannerligen inte besviken! Till den fantastiska upplevelsen bidrog även de deltagande ekipagen: sex halvblod, två ponnyer och deras åtta hängivna ryttare. Speciellt roligt var att se ponnyryttarnas ansträngningar att förstå och ta till sig det Per sa. Det inger hopp för framtiden om den unga generationen får insikt i vad klassisk dressyr går ut på och tar avstånd från den typ av ridning som inte värnar om hästen.

Per undrar om vi tycker att lydnad är viktigt när vi tränar hästar. Det tycker inte han. Tvärtom uppskattar han det många kan bedöma som olydnad, för det krävs mod av hästen att tala om vad den anser och det är så vi kan börja kommunicera. Man kan se det som civilkurage, och i dessa tider är ju det något som man kanske bör uppskatta mer än någonsin. Per hävdar bestämt att hans hästar är totalt olydiga, men att det som får dem att se otroligt lydiga ut är deras inställning till att samarbeta, att de är trygga med att han aldrig tvingar dem till något, att de aldrig kan göra fel och att de är extremt sugna på att göra det Per frågar om för att få känna sig duktiga. ”När de gör det ni bett om ska ni berömma tills ni skäms!”

Vi får en liknelse att ta med oss: barnet som just har börjat skolan och viftar frenetiskt med handen varje gång läraren ställer en fråga. Om det barnet får höra ”FEL!” varje gång det svarar kommer det snart inte ens vilja räcka upp handen. Om läraren i stället visar sin uppskattning över att barnet vill försöka svara och fokuserar på att berömma den egenskapen och ser det som ett tillfälle att få lära ut det tänkta svaret, så kommer barnets lust att gå till skolan och lära sig saker att bestå och ge önskad effekt i slutändan.

En ryttares uppgift är att sakta men säkert plocka fram hästens fulla potential och man ska alltid ha framtiden som mål. Det som händer idag är inte så viktigt, men vad det vi gör idag ger för effekt om fem år är oerhört viktigt. Därför ska ryttaren förutom lärarens roll, även knyta an till ytterligare två yrkesgrupper: hantverkare och psykologer. Allt ryttaren gör måste vara logiskt för hästen, och en ryttare ska aldrig söka beröm utifrån utan koncentrera sig på att bli så skicklig i sitt hantverk som möjligt.

Den absolut viktigaste egenskapen hos en dressyrhäst är att den har framåtbjudning, och även om vi vill att denna egenskap ska ge sig uttryck i energi från bakdelen så är det inte där den sitter, utan i hästens huvud. Ryttaren ska inte använda sina skänklar för att tvinga hästen att gå fram, utan bara använda dem till att ställa frågan: ”Är du redo?”. Per kallar detta nyfikna skänklar. Om hästen inte reagerar framåt då skänklarna mjukt ställer frågan så gör den inte fel, den är bara inte redo. Då vet man det och kan strax ställa om frågan med en liten förstärkande klatsch med spöet mot stöveln eller strax bakom skänkeln. Spöet är inget straff, det är en liten förstärkning av den frågande skänkeln (som aldrig ska bli starkare utan behålla sin nyfikna mjukhet) och den ska bara göra hästen alert. Reagerar hästen framåt får den rejält med beröm. ”Den nyfikna skänkeln” är den enda skänkelhjälp ryttaren får använda – hästen ska vara hundra procent inställd på att den ska reagera framåt då frågan ”Är du redo?” ställs.

Sen kommer vi till ryttarens hand. Dess främsta uppgift är att upprätthålla en jämn kontakt med hästens mun som möjliggör en finstämd kommunikation. Den får inte för en sekund försöka tvinga in hästens huvud och hals i någon position, utan ska bara vara fokuserad på att se till att kontakten är konstant mjuk vart än hästen väljer att placera sitt huvud. Den accepterar hästens vilja i denna fråga oavsett hur pinsamt fult det kan se ut i deras ögon som sitter på läktaren. Ryttaren får inte ens ha en bild i sitt huvud av hur den vill att det ska se ut, utan bara acceptera hästens beslut och ha fullt fokus på att bettets tryck hamnar i mungipan och inte på lanerna. Ryttaren måste vara beredd att låta tyglarna löpa om hästen drar ut halsen och att snabbt föra armarna bakom kroppen om hästen sen plötsligt krullar ihop sig. Hästen använder sitt huvud och sin hals på samma sätt som en lindansare använder armarna för att balansera och så länge den inte har extremt god balans så flaxar ”armarna” ganska mycket för att kunna hålla kvar kroppen på linan. Att placera hästen i en specifik form är det samma som att släppa ut en ovan lindansare på linan iklädd tvångströja. Hantverkarryttaren vet att i framtiden kommer hans häst ha en bra balans, och en häst i bra balans går alltid i en ändamålsenlig form, det är en naturlag och inget man ska försöka påverka med händerna. Kontakt med hästens mun handlar enbart om kommunikation.

Per förespråkar enkelhet i sina övningar, så att hästen alltid känner sig trygg. Förutsägbarhet skapar tillit, och om hästen vet vad som kommer att ske härnäst blir den inte orolig. Hantverkarryttaren koncentrerar sig på att bygga en solid grund. Det må vara roligare för åskådarna att se på någon som bygger ett spektakulärt korthus än att sitta och stirra på ett betongfundament som håller på att stelna, men det bryr sig inte ryttaren om utan koncentrerar sig härnäst på att noggrant placera ut reglarna på exakt 60 cm avstånd för att veta var han ska slå i spikarna när väggarna ska upp och han inte längre kan se reglarna. Den dagen, i framtiden, då taket ska läggas på är allt så gediget och rakt att taket ligger som en smäck och inget kommer att kunna rubba byggnaden. Ryttaren har inga tankar på prestation, utan skapar goda erfarenheter för hästen och bygger sakta men säkert varje sektion av huset för att slutmålet ska bli något som gör att hantverkaren inom honom känner sig stolt: hans häst har utvecklats till sin fulla potential genom att alltid vara glad och samarbetsvillig.

Den övning Per rekommenderar alla att börja med är att skritta på en tjugometersvolt (det är enklare för hästen att finna balans i skritt än i trav). Man rider i samma varv tills man känner att hästen har accepterat bettet och svarar ”Alltid redo!” då de nyfikna skänklarna viskar sin fråga. Innan man kan börja inverka på hästen måste den se ryttare, sadel och träns som en del av sig själv, som när vi stoppar fötterna i ett par favoritskor – de är så bekväma att vi tänker inte på att vi har dem på. Sadelgjorden, ryttarens tyngd och bettet, saker som en ung häst kan reagera starkt negativt på, blir efterhand något som ramar in hästen i en trygg kram där den känner sig bekväm och inte längre ägnar en tanke, utan kan fokusera på arbetet i stället.

På den stora volten ska ryttaren koncentrera sig på att yttertygeln är följsam och aldrig glappar eller drar. Rutinerade ryttare kan ha väldigt svårt för det, eftersom de har en helhetsbild i huvudet som gör att de omedvetet ger en massa andra signaler till hästen. Enligt Per har nybörjare ofta enklare att ta till sig uppgiften. De släpper alla andra tankar än just fokus på den sträckta yttertygeln, även om hästarna börjar kika på stjärnor eller böjer halsen utåt så betyder det inget för dem eftersom deras uppgift bara är att följa efter med sin hand. Den rutinerade ryttaren har däremot väldigt svårt att inte börja med kompensatoriska hjälper, något som Per varnar starkt emot. Man ska aldrig försöka dölja hästens ”fel”, för de gör ju inte fel – hästen gör aldrig fel, utan talar bara om var den befinner sig mentalt i just den stunden. Här för Per in ytterligare en yrkesroll: vetenskapsmannen. En forskare samlar objektivt på fakta. Information som man kan dra slutsatser ifrån. Vi ska vara tacksamma om hästen ger oss information. En introvert häst som har stängt av mentalt är betydligt svårare att kommunicera med än en utåtagerande. (Jämför med barnet som gav ett annat svar än det läraren tänkt sig och ständigt fick höra ”FEL!”. Tankarna leder osökt till skolkande tonåringar som tillbringat större delen av sin barndom i skolan utan att knappt ha lärt sig läsa.)

Innerhanden ska till en början erbjuda samma kontakt, men när hästen verkar ha glömt bort att den har ett bett i munnen som leder till envisa men vänliga och mjuka ryttarhänder, så kan innerhanden ibland lätta lite för att se om hästen balanserar sig själv och går kvar på voltspåret. Även om en tjugometersvolt kräver mycket lite böjning, så behöver hästen trots allt länga på steget en aning med det yttre benparet och korta steget på det inre för att bakbenen ska spåra i frambenens spår. En välbalanserad häst spårar alltid på böjda spår, åtminstone på betongfundamentstadiet, och där håller vi oss tills hästen har funnit både sin vertikala och sin horisentella balans. (Horisontell obalans är t.ex. att den går på bogarna, vertikal obalans är t.ex. att den skjuter ut ena bogen.) När ryttaren känner att hästen har accepterat kontakten med handen och den rör sig avspänt och taktmässigt så är det dags att hjälpa den lite på vägen att finna den vertikala balansen. Små ledande tygeltag inåt indikerar att på ett voltspår svänger man. Tränger hästen inåt i volten leder ytterhanden ut den på voltspåret igen. Inga kompensatoriska hjälper får träda i kraft! Det är frestande att använda innerskänkel och innerhand för att understödja det ledande yttre tygeltaget, men de måste hålla sig helt passiva. Led ut och gör om. Upprepa så länge det behövs. Under arbetets gång finner hästen själv att den på en tjugometersvolt lättast rör sig i balans om den är svagt böjd i kroppen, spårar och är lätt ställd inåt. Hästen ska alltså själv komma fram till det, det är inte ryttarens sak att försöka påtvinga den en reglementsenlig form, ryttaren ska bara skapa förutsättningar som gör att hästen kan dra egna korrekta slutsatser. Troligtvis tränger hästen utåt när man sen byter varv, och då rider man på en något mindre volt, så att man har en eller två meter att leda in den på när den vinglar iväg utåt. Kom ihåg att det inte är mer självklart att en häst kan hålla balansen på ett voltspår än att du själv kan gå på lina!

Men hur ska man utbilda en häst utan att använda kompensatoriska hjälper?

Svar: förbered den så att det inte behövs.

Om du kommer ut på en tävling och ska göra halt vid en viss punkt, så kommer du kanske att ta lite onödigt hårt i tyglarna för att få stopp vid bokstaven. Då har du saboterat ditt hantverk. Du skulle helt enkelt inte startat i tävlingen förrän du visste att du kunde få hästen att stanna precis på en punkt bara genom att tänka halt. Eller så skulle du stannat fem meter efter bokstaven för det var vad som krävdes innan hästen stannade för dina finaste hjälper. Kompromissa aldrig med hantverket.

Alla som sett Karate Kid vet vad Per menar när han säger ”wax on, wax off”. Upprepningen av en till synes meningslös rörelse kan göra all skillnad i världen en dag i framtiden. En annan filmreferens Per ger är att ryttarens ridning ska vara som ledmotivet i en feelgood-film. Om hästen hör ledmotivet till Hajen när den ser ryttaren så står det inte rätt till. Den ska associera ryttaren med något positivt och sträva efter de där stunderna då ”min människa blir så där löjligt glad!”

Ryttarens mål är att hästen ska bli den bästa versionen av sig själv, inte bättre än alla andra.
12 Februari 2017  | Länk | Ridning | 2 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Eva Gottfridsson                                             Skaffa en gratis hemsida